Seminarium med polisbevakning på Bokmässan

Det blev en häftig första dag för mig på årets Bokmässa, inte minst vid ett besök på ett litterärt seminarium med Niklas Orrenius och Björn Wiman, båda medarbetare i Dagens Nyheter, DN. Den förstnämnde intervjuades om sin bok Skotten i Köpenhamn av den sistnämnde som är kulturchef på DN. Och i den stora publiken satt bokens huvudperson, konstnären Lars Vilks med sina livvakter, förstärkta med ett flertal uniformerade och civila poliser och larmbågar med säkerhetspersonal för inpasseringskontroll eftersom Lars Vilks lever under dödshot.

Det blev ett fantastiskt bra seminarium tack vare Wimans lågmälda och lyssnande intervjuteknik och Orrenius sakliga och insiktsfulla funderingar kring Lars Vilks ambitioner och öde. Nutidshistoria! Mot slutet av seminariet deklarerade Niklas Orrenius att han inte skulle stå ut i mer än vecka i Lars Vilks situation.

Denne bor på hemlig adress och är ständigt bevakad av livvakter vilket onekligen märktes i samband med seminariet. Vilks satt snett bakom mig och försvann till sist rätt snabbt efteråt ut genom en sidodörr sedan den tidigare andlöst lyssnande stora publiken ett par gånger applåderat författaren Orrenius, intervjuaren Wiman och också inte minst konstnären Lars Vilks!

På väg ut efter seminariet såg jag genom fönstret hur Lars Vilks slussades ut till en av två säpobilar alldeles intill den sal han just hade besökt. Uniformerad polis fanns också i närheten. Jag känner faktiskt stor respekt för Vilks som valt detta liv för sin konsts och övertygelses skull och även för att samhället svarar upp till skyddsbehovet. 

Jag har begränsad förståelse för dem som tycker att han får skylla sig själv eller att bevakningen av honom blir ”för dyr”. Hur skulle alternativet ha sett ut?

Men det är också viktigt att minnas att Niklas Orrenius i sin bok, som jag ännu inte läst, ingående tycks behandla muslimers olika inställning till typ Lars Vilks, hat och acceptans. Somliga hatar sådana som Lars Vilks, andra inte alls. 

I boken redovisas, så vitt jag förstår, också situationen runt Nerikes Allehanda efter den kontroversiella publiceringen av profeten Mohammed som en rondellhund. Utan att ha hunnit läsa Orrenius bok uppfattar jag den ändå som en saklig redovisning av läget dessa frågor.

Därmed slut på dagens påtagliga polisiära drama där vi alla i publiken och på scenen blev en del av Lars Vilks konstverk om allt detta. Det är ju så det är med detta drama, konstverket lever! Niklas Orrenius sa att det kunde kännas både lite konstigt och begränsande att vara en del av det fortlöpande konstverket.

Bokmässan inleddes för min del med ett klart lugnare seminarium om ”Den obekväme journalisten” Carl Johan Love Almqvist där Kerstin Brunnberg samtalade med professorerna Ingrid Elam och Johan Svedjedal om denne fenomenala skribent som nästan misslyckades köpa Aftonbladet eftersom han fick lite problem med finansieringen.

Ovanpå detta blev det ett snabbt seminarium med Institutet för Mediestudier, Lars Truedson, Torbjörn von Krogh och Karl Dahlstrand om forskningen runt pressetiken, eller som man numera hellre säger medieetiken. Intressant för oss på nördnivå, men nog lite tunt för andra, inte minst med tanke på en svag svarsprocent från dem som anmält publiceringar och faktiskt fått rätt. Det var dem man ville ha med i en enkät, men av ett knapp 80-tal svarade ungefär hälften.

Sedan var jag på ett seminarium med Hans-Gunnar Axberger om tryckfriheten som i Sverige fyller 250 år i år, ett faktum som uppmärksammas på många håll under Bokmässan. Axberger har varit både justitieombudsman och pressombudsman, i den senare rollen den bäste enligt min mening. Här i dag dock lite knastertorr vilket han också själv antydde som nödvändigt i prologen, men oerhört kunnig och intressant. Slutade, tycker jag,  nästan lite bittert med att det inte är något fel på att tryckfrihetsförordningen för att den är så gammal, felet är att snarare att den inte tillämpas fullt ut..

Med detta menade han, då jag efteråt bad om ett förtydligande, att rätten att få vara anonym även i sociala medier idag betraktas som självklar, men varför ska man där få vara det, sa han. Rätten till anonymitet kräver ju enligt tryckfrihetsförordningen att det finns en ansvarig utgivare som tar ansvaret och det gör det ju oftast inte i dagens digitala miljö. Därmed menar Hans-Gunnar Axberger att tryckfrihetsförordningen inte tillämpas. Och det har han väl rätt i?

Sedan var jag på Forskarscenen på utställningsområdet och hörde Hallpressens kulturchef Anders Rydell intervjua professor Jesper Strömbäck om digitaliseringen som skapar nya dilemman för tryckfriheten. Det var en kort programpunkt som senare följdes av ett längre seminarium jag inte var på, men jag var mest vid Forskarscenen för att få träffa Anders Rydell som jag för något år sedan var med om att rekrytera som kulturchef i Hallpressen. Han är jättebra i sin roll och en mycket intressant författare, även internationellt.

Dagens sista seminarium handlade om världens största läcka. Återigen med Björn Wiman som intervjuare och med några grävande journalister på scenen som berättade om bland annat den isländske statsministerns fall, Det var journalisterna Jóhannes Kristjónsen , Sven Bergman och Joachim Dyfvermark. Mycket intressant.  

Slutligen var jag på ett trevligt mingel i montern hos tidningen Arbetet där den nytillträdde chefredaktören Yonna Waltersson intervjuades av kulturredaktören Charlotta Kåks Röshammar. Jätteintressant för mig som var anlitad av LO Mediehus AB inför rekryteringen av en ny chefredaktör till Arbetet och det blev således till sist Yonna Waltersson. Hon tillträdde sin tjänst för bara några månader sedan.

Utöver seminarier, monterprogram och mingel bjöd också första dagen på många intressanta möten med kolleger och andra, säkert runt 20 personer. Alla dessa möten är som vanligt det viktigaste för mig på Bokmässan, liksom på Mediedagarna och i Almedalen.   

      

Imponerande Gardell och plus och minus på Bokmässan

Ett seminarium med Jonas Gardell fick avrunda Bokmässan 2013. Denne engagerade, bildade och geniale författare, idag även sörjande, gråtande och rörande. Jonas Gardell grät då han berättade om sina döda vänner och i den stora publiken torkades många tårar av oss som hörde honom berätta om ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Sorgesamt, sorgesamt, men också humor, stolthet och glädje.  

Gardells framträdande blev en värdig och starkt minnesvärd avslutning på mässan för oss eftersom sista mässdagen, söndagen, blir en resdag hem mot Gävle. Gardell satt där på scenen tillsammans med utmärkte intervjuaren Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, och berättade rätt upp och ner om sina tunga erfarenheter och sin vilja att försöka återuppväcka, eller åtminstone uppmärksamma och hedra, de döda.

Och som han talade om skammen! Den skam han och andra homosexuella levt med i alla år och som fortfarande finns där och som än i dag får till och med Jonas Gardell att tänka på vad han säger om sina döda vänner, hur mycket skulle de eller deras anhöriga vilja att han säger om dem? Eller inte säger?  

Mycket starkt. Gardell är ju en mästare i en rad discipliner. Författaren, teologen, komikern, filmaren och, ja vad finns inte på listan. Själv ser jag ju honom också gärna som reportern och opinionsbildaren Gardell, journalisten Gardell. Tänk vad han har uträttat! Hur skulle homosexualiteten betraktas i Sverige idag utan Gardells insats?

Ett annat seminarium under lördagen hölls av en mer reguljär journalist, om man säger så. Jan Guillou. Han lär ha skrivit runt 40 böcker och med sina insatser i litteraturen, tidningar, tidskrifter, tv och en rad andra sammanhang är han därmed ett svårslaget proffs i journalistikens värld. Därtill är han en berättare av rang även på scenen, en skådespelartalang.

Jörn Donner, 80 år, kompletterade framträdena av journalistiska giganter på scenen under lördagens seminarier. Han blev närmast förnärmad när samtalsledaren Jannike Åhlund pekade på alla hans olika roller som mångsysslare och undrade vad som ”hade” varit roligast.

Donner muttrade försynt om att hon snarare borde frågat vad som ”är” roligast. Men om jag förstod honom rätt så var, och framför allt är, skrivandet viktigast av allt trots lysande karriärer på en rad olika områden.  

Efter att ha hört alla dessa tre extremt aktiva och produktiva människor frågar jag mig hur de orkar, hinner och klarar av verksamheten. Jobbar de alltid? Både Gardell och Guillou berättade om all research deras författarskap krävt. Och Donner har ju gjort allt.

Någon gång skulle det vara intressant att höra dessa tre och andra berätta exakt hur de jobbar, rent praktiskt.  Har de assistenter? Ställer förlagen upp och hjälper till med research? Är det sant eller en myt att Jan Guillou fortfarande skriver på en grön Halda? Hur fan hinner de med allt?

Utöver utmärkta seminarier hann vi också med några bra monterprogram; de pågår ju hela tiden överallt på denna märkliga Bokmässa. Således stod jag där plötsligt och råkade lyssna på Lennart Hellsing, 94 år, som satt mitt på den stökiga mässan i en monter och sjöng ramsor och sånger inför en stor publik. Smått kaotiskt, men kul.

Och i en annan monter stod författaren och bloggaren Yvonne Kingbrandt  från Gävle och talade om sig själv, sin sjukdom och sin bok ”Jag och min Alzheimer”. Otroligt intressant, informativt och naturligtvis rörande. Och i Svenska Dagbladets monter stod Petter och pratade med hjärnforskaren Martin Ingvar om dyslexi. Och i en annan monter stod…

Utöver monterprogram och seminarier och program på olika scener också massor av viktiga spontana eller planerade möten med branschkolleger, uppdragsgivare, samarbetspartners och andra viktiga kontakter. Bokmässan är, liksom Almedalen, en mycket värdefull mötesplats. Jag undrar hur många beslut som fattas i denna miljö?

Nåväl, därmed läggs årets bokmässa till handlingarna efter följande korta och lite sura recension. Det blir minuspoäng för den katastrofala bristen på toaletter; det är pinsamt att så många måste köa hur länge som helst. Om Svenska Mässan har lokaler som klarar att ta in ett visst antal tiotusentals människor samtidigt så borde det inte vara särskilt svårt att räkna ut hur många toaletter som behövs. Bygg om, bygg rätt.

Även rent digitalt måste Mässan få underbetyg. I en sådan anläggning borde det vara givet 2013 att alla lätt ska kunna få tillgång till Wi-Fi. Sent omsider lärde jag mig att det fanns ett par ”zoner” med fri Wi-Fi, men de var inte lätta att hitta. Och täckning och signalstyrka var inget vidare. Personalen på mässan kunde inte svara när jag frågade var zonerna fanns. Och mobilnäten fungerade inte alls bra. Det enda rätta är bra och gratis Wi-Fi överallt inom mässområdet. Hotellet Gothia Towers spärrade Wi-Fi hade suverän täckning överallt inom mässområdet, så problemet är lätt att lösa…

Även under de annars utmärkta seminarierna borde arrangörerna vara lite mer kreativa vad det gäller den digitala utvecklingen. Jodå, i regel fanns en stor bild på vita duken som informerade om mässans hashtag, #bokmassan, men sällan om vilka som satt på scenen.

 Inte så bra för oss som ville utnyttja hashtagen och Twittra, vilket arrangörerna uppmuntrar.  Hur stavar Guillou, nu igen? Vad heter moderatorn? Vem är killen i mitten? Mer sådan information så slipper man bläddra och prassla i katalogen mitt under seminariet.   

Däred är dagens gnäll avklarat. Sammantaget måste ändå mässan få toppbetyg för alla seminarier (nästan) och utställningen som sådan. Och stort beröm för värdarnas och vakternas skickliga sortering och dirigering av publiken in och ut från olika seminarier. Bokmässan är ett suveränt arrangemang.

Ser fram emot Bok& Bibliotek 2014.
Uppdaterad 130930 kl 20.04, 131001 kl 21.45

Några länkar om Bokmässan:
Min Bokmässa 2013 - Josefine på bloggen iminbokylla.se
Låt PO granska Bokmässan - Thomas Mattsson, expressen.se
Kungen på Bokmässan - Kurt Mälarstedt, malarstedt.se
Bokmässan mot målgång - Lars Nilsson, nyfikengra.se
Se DN:s möten med författarna på mässan - videosamling dn.se

Lars Vilks och John Stuart Mill och alla hot

Så har det då hänt igen, ett nytt angrepp på vår yttrandefrihet. Dessa angrepp sker titt som tätt. Nu var måltavlan, som förr, konstnären Lars Vilks som skulle tala på Uppsala universitet om var gränserna går för konsten. Den gränsen fann han snabbt.
Och för bara några dagar sedan handlade det om Jonas Gardell vars böcker borde brännas på bål enligt en predikant i Småland.
John Stuart Mill vrider sig nog i sin grav.

Tänk vad vana vi dessvärre har blivit vid dessa övergrepp mot tryckfriheten och yttrandefriheten. En sådan här gång, då angriparna tar till våld och hot, blir det rubriker och debatt.
Andra gånger väcker hoten mot Sveriges grundlagar knappt någon uppmärksamhet alls. Vi borde bli mer upprörda.

Hoten mot tryck- och yttrandefriheten förekommer alls icke bara bland religiösa fanatiker utan även i de bästa familjer. En majoritet av de svenska riksdagsledamöterna har till exempel under en följd av år gett de mest häpnadsväckande svar i Tidningsutgivarnas enkäter om vad de vill vidta för politiska åtgärder på området.

I enkäterna föreslog parlamentarikerna entusiastiskt nya lagar om ökad sekretess och begränsningar av yttrandefriheten, ofta under åberopande av höga och ädla mål som kampen mot pedofiler och personlig integritet. Ofta då åtgärder som samtidigt skulle slå mot grundlagarnas skydd- och rättigheter för medborgarna om politikerna fick som de ville.
När tidningen Expressen ungefär samtidigt intervjuade riksdagsledamöterna i en utmärkt serie i tidningen var det annat ljud i skällan; ingen ville tafsa på yttrandefriheten. Någon forskare eller journalist borde jämföra enkätsvaren med de enskilda ledamöternas motioner.

Och Sveriges drottning har hjälpt till att undergräva den svenska tryck- och yttrandefriheten genom sina lågmälda, men dramatiska, uttalanden om pedofilernas aktiviteter på nätet som borde leda till ett tittförbud, helt på tvärs mot grundlagen. Och sedan visade det sig att siffror Silvia nämnde om pedofilernas nättrafik var överdrivna och felaktiga innan de nådde drottningen.

Just när pedofiler, sexualbrott och integritet används som verbala tillhyggen i syfte att få fler förbud är det närmast en omöjlig debattsituation för dem som försöker peka på att åtgärderna också slår mot tryck- och yttrandefriheten.

Därför var det illa när dåvarande statsministern Göran Persson på sin tid vid S-kvinnornas kongress i Eskilstuna populistiskt och tämligen spontant drog till med något i stil med att "vi måste stoppa sexualiseringen av det offentliga rummet". Det påstås, sant eller osant, att han kom på utspelet i bilen på väg till kongressen.
Den politiska signalen var tydlig - reklambyråer och annonsörer bör hållas efter när de gör reklam för damunderkläder på affischtavlorna runt om i Sverige. Det lät vackert och kongressdeltagarna jublade. Persson var nöjd och fick stor publicitet för sitt epokgörande utspel.

Men hur tänkte sig Persson att annonsörernas och reklambyråernas smutsiga verksamhet skulle övervakas, vem skulle ta hand om censuren och granska affischerna för att avgöra vad som skulle förbjudas? Riksdagen? En ny myndighet? "Statens smakråd?"
Hans idé skulle vid ett genomförande bryta flagrant mot den svenska grundlagen, censur, men det var inget problem för Göran Persson som behövde kongressens stöd. Och inte var det lätt för debattörerna att förklara detta när motivet för censuren var så ädelt.

Då är det lättare att vinna förståelse för den debattör som försvarar en egocentrisk konstnärs provokationer i religiösa frågor, även om många även där, kanske vägledda av sin rädsla, vill offra saken för att slippa hoten. Förfärligt.
Om detta skriver i dag Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman bra om på sin blogg efter angreppet på Vilks.

Tryck- och yttrandefriheten i Sverige hotas av fanatiker både i främmande land och hemma i de småländska skogarna, av populistiska politiker i riksdagen och av svenska regeringar av alla kulörer. FRA och signalspaningen icke att förglömma.
Om det inte finns andra luddiga motiv så kan det också ske av ren aningslöshet - som när förre vice statsministern Margaretha Winberg och riksdagsledamoten Maj Britt Theorin faktiskt föreslog ett förbud i Sverige mot paraboler för att förhindra reklam mm i televisionen.
Skulle de båda vilja ha ett sådant förbud i dag?

Tryck- och yttrandefriheten är knappast nödvändigt för att skydda de snälla, harmlösa och helt okontroversiella yttrandena eller texterna. Denna grundbult i vår lagstiftning är däremot omistlig för att skydda de utmanande, kontroversiella och kanske till och med dumma eller osmakliga företeelserna i den offentliga debatten.

Det som är stötande eller obegripligt i dag kan ju vara sant och accepterat i en annan tid. För att finna exempel på detta behöver man inte söka sig lång tillbaka i tiden, det finns många exempel på det redan i den samtida svenska konsten, som Carl Johan De Geers provokationer, och inom litteraturen. Attityderna kan ändras snabbt.

John Stuart Mill formulerade dessa kloka ord i sin bok "Om friheten" 1859.
Han har fortfarande rätt, både i främmande land, i Uppsala och i de småländska skogarna.

"Men det särskilt onda som ligger i undertryckandet av en åsikt består i att det är en stöld från hela mänskligheten, från eftervärlden såväl som från framtiden, från dem som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad än från dem som biträda den undertryckta.

Om åsikten är sann, så äro de förra berövade ett tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning ; om den är falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel, nämligen en klarare insikt i och livligare uppfattning av sanningen, som en följd av dess kamp mot villfarelsen."

Det kanske är ett tecken i skyn att "Titeln nu utgått ur sortimentet" på adlibris.com...

UPPDATERAT:
Länkar till andra kommentarer om Lars Vilks och yttrandefriheten:
Thomas Mattsson i Expressen.
Per Gudmundson i Svenska Dagbladet.
Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Lisa Irenius i UNT.