Varför travesterar Meg17 Donald Trumps stridsrop?

Sitter nu på tåget på väg till Göteborg för Mediedagarna, Meg17, och Bokmässan. I år dock med blandade känslor. Meg är en bra mötesplats för mediefolk, men jag tycker att Meg 17 har ett tveksamt system för entrebiljetterna. Därtill undrar jag hur det gick till då Meg17 bestämde sig för sin slogan ”Make media great again” som dyker upp i flera varianter i programmet. Donald Trump skulle säkert tweeta gillande om han visste att Meg17 apat efter hans stridsrop ”Make America Great Again”.  

Nåväl, efter en viss tvekan åker jag söderut idag tisdag. Och denna tvekan omfattar också en rent ekonomisk fundering eftersom Meg, inklusive tvingande seminariebiljetter till Bokmässan per automatik, kostar över 5.000 kronor.  Med resa och hotell blir totalkostnaden över 15.000 kronor.

Hotell och resa hade jag kunnat avboka om jag hade fått förhinder eller blivit sjuk, men det går inte Meg med på. Där skulle ingenting betalats tillbaka för biljetter köpta i förväg.  Mot en avgift på några hundra kronor skulle de däremot kunna överlåtas till någon annan.

Men vem skulle jag då överlåta dem till? Jag driver ett enmansföretag och alla andra jag skulle kunna erbjuda biljetterna har säkert redan köpt sina egna biljetter.

Ännu svårare att förstå detta blev det då jag ringde till Meg för att förvissa mig om att man där på plats, precis som på Bokmässan, kan köpa in sig direkt på plats. Häpnadsväckande nog blev svaret nej!

Då förklarade jag för vederbörande att jag i så fall inte åker till Meg, dels för att det var för sent att beställa biljetten och hinna få den hemskickad, dels för att jag inte ville köpa i förväg eftersom jag inte skulle kunna få pengarna tillbaka vid förhinder.

Men beskedet var ändå att biljetterna skulle köpas i förväg. Jag bad att få tala med Megs chef, men då bad den i och för sig trevliga företrädaren för Meg i stället att få kolla själv med ledningen. Efter en stunds väntan fick jag beskedet ”vi ska ordna så att du kan köpa på plats”. Jaha, sa jag, är det en speciallösning för mig eller kan vem som helst köpa in sig på Meg på plats utan förhandsbeställning? Om detta fick jag inget svar, men jag fick namnet som referens om jag får problem på plats i Göteborg i morgon onsdag.

Och några problem blir det kanske även om jag kommer in. Såg nyss på Megs hemsida att luncherna och minglet med prisutdelningarna för MegAward är slutsålda! Lunch kan man ju äta på annat håll, men mingel och prisutdelningarna är ju synd att kanske missa. Både det ena och det andra ingår i entrébiljetten som jag fått löfte om att köpa på plats...

Det ska bli intressant att se hur det går, men min respekt för Meg-arrangemanget är just nu tämligen begränsat. Vem vet, det kanske ändras om två dagar då vi vet hur arrangemanget avlöpt. Att det är, eller åtminstone varit, en bra mötesplats för branschens medarbetare vet alla som varit där, men efter Meg16 förra året gissade jag ändå att Meg kan få svårt att klara framtiden.

I år delas uppenbarligen inte Momma-priset ut till Årets Utgivare på Meg som tidigare år. Jag förmodar att det i stället kommer att ske på Årets Dagstidning i Stockholm i vår och den förändringen kanske är ett tecken i skyn…

De som Meg vänder sig till företräder ju i de flesta fall en bransch som har problem med sin affärsmodell och som jagar kostnader. Årets Dagstidning är ett alternativ som koncentrerats till en dag jämfört med tidigare, men kan naturligtvis kan utvecklas ytterligare igen.

Meg drogs igång när starka krafter inom Stampen som då ännu inte försvagats, gärna såg att ett viktigt mediearrangemang förlades till Göteborg. Måhända finns det i dag krafter som verkar för en mer central mötesplats i Stockholm?

Hursomhelst bör naturligtvis ett stort branscharrangemang som Meg17 vara mer kundorienterat och flexibelt. Om det blir problem för mig att komma in i morgon får jag väl ägna dagarna åt de trevliga restaurangerna i Gothia Tower, men jag hoppas naturligtvis att årets Meg bjuder på bra diskussioner och många möten.
Kompletterad med länkar 170926 kl 23.10 

Seminarium med polisbevakning på Bokmässan

Det blev en häftig första dag för mig på årets Bokmässa, inte minst vid ett besök på ett litterärt seminarium med Niklas Orrenius och Björn Wiman, båda medarbetare i Dagens Nyheter, DN. Den förstnämnde intervjuades om sin bok Skotten i Köpenhamn av den sistnämnde som är kulturchef på DN. Och i den stora publiken satt bokens huvudperson, konstnären Lars Vilks med sina livvakter, förstärkta med ett flertal uniformerade och civila poliser och larmbågar med säkerhetspersonal för inpasseringskontroll eftersom Lars Vilks lever under dödshot.

Det blev ett fantastiskt bra seminarium tack vare Wimans lågmälda och lyssnande intervjuteknik och Orrenius sakliga och insiktsfulla funderingar kring Lars Vilks ambitioner och öde. Nutidshistoria! Mot slutet av seminariet deklarerade Niklas Orrenius att han inte skulle stå ut i mer än vecka i Lars Vilks situation.

Denne bor på hemlig adress och är ständigt bevakad av livvakter vilket onekligen märktes i samband med seminariet. Vilks satt snett bakom mig och försvann till sist rätt snabbt efteråt ut genom en sidodörr sedan den tidigare andlöst lyssnande stora publiken ett par gånger applåderat författaren Orrenius, intervjuaren Wiman och också inte minst konstnären Lars Vilks!

På väg ut efter seminariet såg jag genom fönstret hur Lars Vilks slussades ut till en av två säpobilar alldeles intill den sal han just hade besökt. Uniformerad polis fanns också i närheten. Jag känner faktiskt stor respekt för Vilks som valt detta liv för sin konsts och övertygelses skull och även för att samhället svarar upp till skyddsbehovet. 

Jag har begränsad förståelse för dem som tycker att han får skylla sig själv eller att bevakningen av honom blir ”för dyr”. Hur skulle alternativet ha sett ut?

Men det är också viktigt att minnas att Niklas Orrenius i sin bok, som jag ännu inte läst, ingående tycks behandla muslimers olika inställning till typ Lars Vilks, hat och acceptans. Somliga hatar sådana som Lars Vilks, andra inte alls. 

I boken redovisas, så vitt jag förstår, också situationen runt Nerikes Allehanda efter den kontroversiella publiceringen av profeten Mohammed som en rondellhund. Utan att ha hunnit läsa Orrenius bok uppfattar jag den ändå som en saklig redovisning av läget dessa frågor.

Därmed slut på dagens påtagliga polisiära drama där vi alla i publiken och på scenen blev en del av Lars Vilks konstverk om allt detta. Det är ju så det är med detta drama, konstverket lever! Niklas Orrenius sa att det kunde kännas både lite konstigt och begränsande att vara en del av det fortlöpande konstverket.

Bokmässan inleddes för min del med ett klart lugnare seminarium om ”Den obekväme journalisten” Carl Johan Love Almqvist där Kerstin Brunnberg samtalade med professorerna Ingrid Elam och Johan Svedjedal om denne fenomenala skribent som nästan misslyckades köpa Aftonbladet eftersom han fick lite problem med finansieringen.

Ovanpå detta blev det ett snabbt seminarium med Institutet för Mediestudier, Lars Truedson, Torbjörn von Krogh och Karl Dahlstrand om forskningen runt pressetiken, eller som man numera hellre säger medieetiken. Intressant för oss på nördnivå, men nog lite tunt för andra, inte minst med tanke på en svag svarsprocent från dem som anmält publiceringar och faktiskt fått rätt. Det var dem man ville ha med i en enkät, men av ett knapp 80-tal svarade ungefär hälften.

Sedan var jag på ett seminarium med Hans-Gunnar Axberger om tryckfriheten som i Sverige fyller 250 år i år, ett faktum som uppmärksammas på många håll under Bokmässan. Axberger har varit både justitieombudsman och pressombudsman, i den senare rollen den bäste enligt min mening. Här i dag dock lite knastertorr vilket han också själv antydde som nödvändigt i prologen, men oerhört kunnig och intressant. Slutade, tycker jag,  nästan lite bittert med att det inte är något fel på att tryckfrihetsförordningen för att den är så gammal, felet är att snarare att den inte tillämpas fullt ut..

Med detta menade han, då jag efteråt bad om ett förtydligande, att rätten att få vara anonym även i sociala medier idag betraktas som självklar, men varför ska man där få vara det, sa han. Rätten till anonymitet kräver ju enligt tryckfrihetsförordningen att det finns en ansvarig utgivare som tar ansvaret och det gör det ju oftast inte i dagens digitala miljö. Därmed menar Hans-Gunnar Axberger att tryckfrihetsförordningen inte tillämpas. Och det har han väl rätt i?

Sedan var jag på Forskarscenen på utställningsområdet och hörde Hallpressens kulturchef Anders Rydell intervjua professor Jesper Strömbäck om digitaliseringen som skapar nya dilemman för tryckfriheten. Det var en kort programpunkt som senare följdes av ett längre seminarium jag inte var på, men jag var mest vid Forskarscenen för att få träffa Anders Rydell som jag för något år sedan var med om att rekrytera som kulturchef i Hallpressen. Han är jättebra i sin roll och en mycket intressant författare, även internationellt.

Dagens sista seminarium handlade om världens största läcka. Återigen med Björn Wiman som intervjuare och med några grävande journalister på scenen som berättade om bland annat den isländske statsministerns fall, Det var journalisterna Jóhannes Kristjónsen , Sven Bergman och Joachim Dyfvermark. Mycket intressant.  

Slutligen var jag på ett trevligt mingel i montern hos tidningen Arbetet där den nytillträdde chefredaktören Yonna Waltersson intervjuades av kulturredaktören Charlotta Kåks Röshammar. Jätteintressant för mig som var anlitad av LO Mediehus AB inför rekryteringen av en ny chefredaktör till Arbetet och det blev således till sist Yonna Waltersson. Hon tillträdde sin tjänst för bara några månader sedan.

Utöver seminarier, monterprogram och mingel bjöd också första dagen på många intressanta möten med kolleger och andra, säkert runt 20 personer. Alla dessa möten är som vanligt det viktigaste för mig på Bokmässan, liksom på Mediedagarna och i Almedalen.   

      

Intressant idé av Thomas Mattsson om pressetiken

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har lanserat en idé som kan och bör bli vägledande för hur det pressetiska systemet ska moderniseras. Han menar att pressombudsmannen, PO, bör få granska både Bokmässan och Almedalen. En idé som kan förvåna, men den är klok och logisk i dagens snabba medieutveckling.

Mediernas verksamhet förändras blixtsnabbt, ”tidningar” är inte längre enbart något på papper som vi köper i kiosken, läser och sedan tänder brasan med. Tidningar är kompletta mediehus med tv-sändningar, radioverksamhet,  gratistidningar, sajter på webben och i mobiler samt verksamhet i olika sociala medier. Dygnet runt.

Därför är det på gång att PO ska granska och bedöma tidningarnas verksamhet på sina officiella sidor i sociala medier. Och där har Thomas Mattsson tänkt ett steg till; låt PO göra detta, men låt även PO granska vad medieföretagen har för sig på Bokmässan på liknande arrangemang.

Han har naturligtvis rätt. Medieföretagen engagerar sig idag på en rad olika områden, men alltid under sina kända varumärken, namn som Expressen och Aftonbladet.  Så även i Almedalen och på Bokmässan där kända journalister framträdde i en rad olika sammanhang i medieföretagens stora montrar.    

Det är då som Thomas Mattsson menar att någon kan drabbas av felaktiga påståenden, förtal eller en kränkning som bör prövas av PO. Det spelar ju ingen roll om övertrampet  har tryckts i tidningen, sänts på webben eller sagts på Expressens scen inför stor publik på Bokmässan. Det väsentliga för den drabbade är att det är Expressen som ska kunna anmälas och klandras.

Tanken kan föras ännu längre utifrån Thomas Mattssons funderingar. När tidningar börjar göra tv, som de redan gör, och både Sveriges Radio, SR, och Sveriges Television publicerar texter och annat via internet har det uppstått en osäkerhet, knappast hos allmänheten enligt min mening, men hos dem som ska se till att vi har ett bra pressetiskt system.

Problemet, menar man, är att tidningarna granskas av pressombudsmannen och etermedierna av statliga granskningsnämnden. Det finns publiceringar som faller mellan stolarna. När medieföretagen numera jobbar med allt borde de ha en gemensam etisk bevakare, menar förespråkarna. En del medieledare känner därtill en oro för att allmänheten inte vet vart ska man skicka sin anmälan om en tidning sänder ut något felaktigt i sin tv-verksamhet på webben.

Därför finns det ett förslag som utreds av den nya organisationen Utgivarna om att införa en gemensam medieombudsman för både tidningar, tidskrifter och etermedier, ett teknikoberoende etiskt kontrollsystem. Den idén är jag skeptisk till och har tidigare bloggat om saken, nedan några länkar till texter om saken.  

Det är här Mattssons idé om att låta pressombudsmannen granska även Bokmässan och liknande arrangemang är intressant.  Det är logiskt att PO och Pressens Opinionsnämnd ska granska allt som kopplas till tidningarnas varumärken helt oavsett vilken kanal det handlar om, redan befintliga och sådana som tillkommer i framtiden.  Systemet med PO är välkänt och kan lätt moderniseras på detta sätt.

På samma sätt är det logiskt att regelverket ändras så att all verksamhet kopplad till t ex Sveriges Radio synas av den statliga myndigheten Granskningsnämnden, till exempel mediernas webbsidor och mobilkanaler.  Och SR:s arrangemang på Bokmässan även då de inte sänds i radio.     

Därmed finns det inte längre behov av den medieombudsman Utgivarna anser behövs, en lösning gemensamt för statligt och privat ägda medier och just därför komplicerad juridiskt och principiellt. Om det sedan ändå skulle anses oklart om allmänheten förstår vart anmälningarna ska skickas så kan man ju ha en gemensam postadress för dem som vill anmäla ett medieföretag.
Uppdaterad 130110 kl 23.00

Länkar:

Mattsson: Låt PO pröva gator och torg - medievarlden.se 131001
Låt PO granska Bokmässan - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 130930    

Avstå från en ny medieetisk organisation!! - Utkiksbloggen 130529

Håller med Svegfors om pressetiken - Utkiksbloggen 110204  

Tveksamt med en medieombudsman - Utkiksbloggen 100906      

Imponerande Gardell och plus och minus på Bokmässan

Ett seminarium med Jonas Gardell fick avrunda Bokmässan 2013. Denne engagerade, bildade och geniale författare, idag även sörjande, gråtande och rörande. Jonas Gardell grät då han berättade om sina döda vänner och i den stora publiken torkades många tårar av oss som hörde honom berätta om ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Sorgesamt, sorgesamt, men också humor, stolthet och glädje.  

Gardells framträdande blev en värdig och starkt minnesvärd avslutning på mässan för oss eftersom sista mässdagen, söndagen, blir en resdag hem mot Gävle. Gardell satt där på scenen tillsammans med utmärkte intervjuaren Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, och berättade rätt upp och ner om sina tunga erfarenheter och sin vilja att försöka återuppväcka, eller åtminstone uppmärksamma och hedra, de döda.

Och som han talade om skammen! Den skam han och andra homosexuella levt med i alla år och som fortfarande finns där och som än i dag får till och med Jonas Gardell att tänka på vad han säger om sina döda vänner, hur mycket skulle de eller deras anhöriga vilja att han säger om dem? Eller inte säger?  

Mycket starkt. Gardell är ju en mästare i en rad discipliner. Författaren, teologen, komikern, filmaren och, ja vad finns inte på listan. Själv ser jag ju honom också gärna som reportern och opinionsbildaren Gardell, journalisten Gardell. Tänk vad han har uträttat! Hur skulle homosexualiteten betraktas i Sverige idag utan Gardells insats?

Ett annat seminarium under lördagen hölls av en mer reguljär journalist, om man säger så. Jan Guillou. Han lär ha skrivit runt 40 böcker och med sina insatser i litteraturen, tidningar, tidskrifter, tv och en rad andra sammanhang är han därmed ett svårslaget proffs i journalistikens värld. Därtill är han en berättare av rang även på scenen, en skådespelartalang.

Jörn Donner, 80 år, kompletterade framträdena av journalistiska giganter på scenen under lördagens seminarier. Han blev närmast förnärmad när samtalsledaren Jannike Åhlund pekade på alla hans olika roller som mångsysslare och undrade vad som ”hade” varit roligast.

Donner muttrade försynt om att hon snarare borde frågat vad som ”är” roligast. Men om jag förstod honom rätt så var, och framför allt är, skrivandet viktigast av allt trots lysande karriärer på en rad olika områden.  

Efter att ha hört alla dessa tre extremt aktiva och produktiva människor frågar jag mig hur de orkar, hinner och klarar av verksamheten. Jobbar de alltid? Både Gardell och Guillou berättade om all research deras författarskap krävt. Och Donner har ju gjort allt.

Någon gång skulle det vara intressant att höra dessa tre och andra berätta exakt hur de jobbar, rent praktiskt.  Har de assistenter? Ställer förlagen upp och hjälper till med research? Är det sant eller en myt att Jan Guillou fortfarande skriver på en grön Halda? Hur fan hinner de med allt?

Utöver utmärkta seminarier hann vi också med några bra monterprogram; de pågår ju hela tiden överallt på denna märkliga Bokmässa. Således stod jag där plötsligt och råkade lyssna på Lennart Hellsing, 94 år, som satt mitt på den stökiga mässan i en monter och sjöng ramsor och sånger inför en stor publik. Smått kaotiskt, men kul.

Och i en annan monter stod författaren och bloggaren Yvonne Kingbrandt  från Gävle och talade om sig själv, sin sjukdom och sin bok ”Jag och min Alzheimer”. Otroligt intressant, informativt och naturligtvis rörande. Och i Svenska Dagbladets monter stod Petter och pratade med hjärnforskaren Martin Ingvar om dyslexi. Och i en annan monter stod…

Utöver monterprogram och seminarier och program på olika scener också massor av viktiga spontana eller planerade möten med branschkolleger, uppdragsgivare, samarbetspartners och andra viktiga kontakter. Bokmässan är, liksom Almedalen, en mycket värdefull mötesplats. Jag undrar hur många beslut som fattas i denna miljö?

Nåväl, därmed läggs årets bokmässa till handlingarna efter följande korta och lite sura recension. Det blir minuspoäng för den katastrofala bristen på toaletter; det är pinsamt att så många måste köa hur länge som helst. Om Svenska Mässan har lokaler som klarar att ta in ett visst antal tiotusentals människor samtidigt så borde det inte vara särskilt svårt att räkna ut hur många toaletter som behövs. Bygg om, bygg rätt.

Även rent digitalt måste Mässan få underbetyg. I en sådan anläggning borde det vara givet 2013 att alla lätt ska kunna få tillgång till Wi-Fi. Sent omsider lärde jag mig att det fanns ett par ”zoner” med fri Wi-Fi, men de var inte lätta att hitta. Och täckning och signalstyrka var inget vidare. Personalen på mässan kunde inte svara när jag frågade var zonerna fanns. Och mobilnäten fungerade inte alls bra. Det enda rätta är bra och gratis Wi-Fi överallt inom mässområdet. Hotellet Gothia Towers spärrade Wi-Fi hade suverän täckning överallt inom mässområdet, så problemet är lätt att lösa…

Även under de annars utmärkta seminarierna borde arrangörerna vara lite mer kreativa vad det gäller den digitala utvecklingen. Jodå, i regel fanns en stor bild på vita duken som informerade om mässans hashtag, #bokmassan, men sällan om vilka som satt på scenen.

 Inte så bra för oss som ville utnyttja hashtagen och Twittra, vilket arrangörerna uppmuntrar.  Hur stavar Guillou, nu igen? Vad heter moderatorn? Vem är killen i mitten? Mer sådan information så slipper man bläddra och prassla i katalogen mitt under seminariet.   

Däred är dagens gnäll avklarat. Sammantaget måste ändå mässan få toppbetyg för alla seminarier (nästan) och utställningen som sådan. Och stort beröm för värdarnas och vakternas skickliga sortering och dirigering av publiken in och ut från olika seminarier. Bokmässan är ett suveränt arrangemang.

Ser fram emot Bok& Bibliotek 2014.
Uppdaterad 130930 kl 20.04, 131001 kl 21.45

Några länkar om Bokmässan:
Min Bokmässa 2013 - Josefine på bloggen iminbokylla.se
Låt PO granska Bokmässan - Thomas Mattsson, expressen.se
Kungen på Bokmässan - Kurt Mälarstedt, malarstedt.se
Bokmässan mot målgång - Lars Nilsson, nyfikengra.se
Se DN:s möten med författarna på mässan - videosamling dn.se

Gyllenhammar, Norberg och en utvärdering av Bokmässan

Under lördagen hann jag bara gå på två seminarier på Bokmässan, men de var bra. Cecilia Gyllenhammar talade inför en andäktig publik om sin nya bok Stäpplöperskan och indirekt också om sin egen familjesituation, men hon var noga ned att skilja på ”bokfamiljen” och sin riktiga familj. Det andra seminariet stod liberalen och författaren  Johan Norberg för och det gällde människans ständigt formbara hjärna.

Cecilia Gyllenhammar engagerade starkt; publiken verkade närmast rörd då hon talade om det svåraste  i relationerna inom den kända familjen. Hon imponerade på mig då hon väldigt bestämt motiverade sitt författarskap med att hon tycker att det krävs en öppenhet, en insyn även i omständigheter familjärt som vi kanske annars inte gärna talar om. Varför ska vi alltid högprestera, varför får vi inte vara medelmåttor, frågade hon.  

De flesta människor resonerar nog oftast tvärtom, det obehagliga och kontroversiella ska döljas. Så är det regelmässigt inom politiken, förvaltningarna och företagen där öppenhet och yttrandefrihet ständigt hamnar i kläm och ständigt måste försvaras, även där grundlagarna borde fungera. Så agerar vi också i familjekretsen som, mänskligt nog, ska skyddas när det blir känsligt, men Cecilia Gyllenhammar resonerar tvärtom. Klokt nog. Mer öppenhet är bra, överallt.  

Författaren Johan Norberg har skrivit en bok som skiljer sig från det han tidigare skrivit. I denna diskuterar han ingående hur vår hjärna fungerar och hur den faktiskt påverkas av allt vi gör, men också hur den påverkar det vi gör. Till skillnad från förr vet man nu att hjärnan utvecklas och vi kan påverka den i rätt riktning med intellektuell träning.

Så långt kände jag mig tillfreds med hur jag själv månar om min hjärna, men i slutklämmen sa Norberg  att det viktigaste av allt är att förse hjärnan med mycket syre genom konditionsträning. Där har jag tyvärr nog en del att göra. Aldrig får man vara riktigt glad...

Förutom dessa seminarier blev det också en lång vandring i de enorma utställningshallarna, men också några monterbesök. Trängseln var som vanligt stor under lördagen, men allt fungerar faktiskt väldigt bra. Men jag skulle inte vilja vara ansvarig för säkerheten på mässan.Jag begriper  inte hur en snabb utrymning skulle gå till. 

Under söndagen blir det hemresa med Bus4you till Stockholm och tåg till Gävle. Även nästa år blir det en Bokmässa för vår del. Besöket ger massor av kunskaper och stimulans, precis det som Johan Norberg säger att hjärnan behöver. Därtill möten med viktiga kontakter och kolleger. Det blir faktiskt även en del konditionsträning då man går och går och går hela dagarna….

Detta var den 28:e Bokmässan och skaparen Bertil Falck, mottagare av Natur och Kulturs kulturpris 2011, sågs nöjd vandra omkring i sitt livsverk, Bokmässan.. Numera är det hans dotter Anna Falck som ansvarar för verksamheten. Hon och hennes medarbetare har säkert en utmaning framför sig; hur ser Bokmässan ut om fem år, tio år eller för all del tjugo år.

Den tekniska utvecklingen påverkar alla medier, även böcker. Kostnaderna är stora för utställarna som måste satsa mycket tid och pengar på mässan. En del avstår kanske i framtiden då de väger kostnaderna mot utbytet. 

I år var till exempel inte Svenska Journalistförbundet där med en egen monter.Om fler organisationer hoppar av kommer kanske försäljning av godis och krafs att öka när klassiska utställare drar sig tillbaka. Tendensen finns på Bokmässan, som jag ser det, och den finns i Almedalen där de ekonomiska förutsättningarna för utställare, politiska partier, seminariearrangörer och inte minst besökarna är utmanande. 

Vi får se, jag gissar att både arrangörerna i Almedalen och Anna Falck på Bokmässan fixar utmaningarna. Jag har i alla fall bokat rum även för nästa års Bokmässa. Både Almedalen och Bokmässan är oumbärliga för den som vill trimma hjärnan och, framför allt, hänga med i utvecklingen.  

Dag två på Bokmässan med Schibbye, Persson, Sandberg och Hellsing

Under fredagen hann jag med tre bra seminarier på Bokmässan förutom ett antal besök i skilda montrar hos förlag, tidningar och organisationer. Bäst idag var journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye i Göteborgs-Postens monter. Kulturchefen Gabriel Byström intervjuade de bägge som möttes av stormande applåder från en mycket stor publik då de gjorde entré.

Många kunde inte ta sig fram så att de såg och hörde någonting. Publikhavet blockerade nästan en av de stora kommunikationsvägarna utanför GP:s monter på Bokmässan. Succé! Och när de bägge avtackades efter den utmärkta intervjun fick de en ännu större applåd. Det märktes tydligt att åhörarna var starkt berörda av deras berättelse. De är säkert med även på nästa års bokmässa och då gissningsvis med en nyutgiven bok om Ogaden och deras tid i fängelset.

Fullspikat hos GP och väldigt mycket folk även på flera seminarier. Ett av de bästa seminarierna idag var det som hette ”Retrospektiv över bilderboken” där moderatorn, chefredaktör Gunilla Kindstrand, lockade fram humor och öppenhet ur en riktigt tung panel av litteraturhistorisk betydelse. Lennart Hellsing, 93 år, och Inger Sandberg, 82 år. 

Bägge humorfyllda, spirituella och med en rejäl dos distans till sina egna stora framgångar. Imponerande! På scenen också Lotta Kühlhorn och Susanna Hellsing i samtalet kring serien Bilderboksretro och allt härligt skapande under årens lopp.

Inger Sandberg var avväpnande distanserad till sitt och maken Lasse Sandbergs skapande, Lennart Hellsing i en snygg och väldigt gul kostym. Och vid 23-tiden på kvällen satt han i den stimmiga baren på Elite Park Avenue då jag trött stapplade upp mot rummet.  

Historien var också närvarande, om än på ett helt annat sätt, i seminariet ”Grupp 8:s döttrar” med författaren Karolina Ramqvist i ett samtal med sin förläggare Eva Gedin om sin bok Alltings början. Hur blir man kvinna i skuggan av sin mamma som vigt sitt liv åt radikalfeminismen? Intressant samtal inför en knäpptyst uppmärksam stor publik som lyssnade på författaren och säkert också tänkte tillbaka inte bara på Grupp 8, utan också på boken Fittstim och Karolina Ramkvists mellanhavanden med Ulf Lundell. Litteraturhistoria.

Ytterligare ett seminarium blev det för min del idag, ”Vad är en svensk?” med författaren Qaisar  Mahmood, född i Pakistan, uppväxt och formad i Tensta. En fascinerande tänkare förstod man av hans samtal med journalisten Dilsa Demirbag-Sten runt hans bok Jakten på svenskheten.

Han är, som han själv sa, en byråkrat. Han har  erfarenheter från maktens korridorer, bland annat på Riksantikvarieämbetet och regeringskansliet. Gott så, men han borde hellre skickas runt i landet och prata om sin jakt på svenskheten och om vilka av oss som är ”vi” och vilka som är ”dom”. Han har något att lära oss alla. 

Så var det med dagens seminarier, 14 till fanns på önskelistan i det rika utbudet. Men de hanns inte med. Däremot spontana möten med ett tjugotal kolleger med flera, trevliga besök i Sveriges Radios, Svenska Dagbladets och Borås Tidningars montrar. Med mera.

I morgon fortsätter jakten på kunskap och kontakter.

Mödosam intressant första dag på Bokmässan

UPPDATERAD och korrigerad 2012-09-28 kl 09.30, kl 10.15,kl 10.26 och kl 19.15

Det blev som vanligt en tuff första dag på Bokmässan. Ovana och onda fötter efter allt gående i de enorma mässhallarna, trångt och svårt att ta sig fram, massor av intryck och väldigt många möten med kollegor och andra intressanta människor. Bokmässan och Almedalen är otroligt viktiga mötesplatser för alla som söker kunskap och dessutom vill vårda sina nätverk. 

Både min fru och jag jobbar som konsulter åt Utkik Media och hade i förväg prickat för tio seminarier som vi borde gå på första dagen. Tyvärr kolliderade de med varandra och så är det alltid, Det var dessa seminarier vi hade prickat för.

1. Det enda könet, den andra  ekonomin. Martin Jönsson, Katrine Kielos och Andreas Cervenka.

2. Så bygger vi framtidens bibliotek. Maija Berndtson, Inga Lundén och Marianne Bergum.

3. Skolan och kreativiteten, Louise Hoffsten, Martin Widmark och Simon Kyaga.

4. Hans Holmers förbannelse, Ann-Marie Åsheden och Stefan Hilding.

5. Är extremisten också människa? Niklas Orrenius, Ola Lönnaeus och Dilsa Demirbag-Sten.

6. Om att vara en glad gubbe – även som pensionär. Dag Sebastian Ahlander och Cecilia Hagen.

7. Tre forskare i ett kreativt samtal. Bodil Jönsson, Fredrik Ullén, George Klein och  Sharon Jáma.

8. Tidningar, ett kulturarv för alla. Heidi Rosen och Torsten Johansson.

9. Sociala medier och bokens framtid. Jan Nolin, Mathias Klang, Susanne Hamilton, Pelle Snickars

10. Från Strindberg till Strage. Åke Lundqvist, Björn Wiman, Ulrika Milles och Stefan Eklund.

Tio seminarier av den typ man köper seminariebiljetter för. Vi hann med de tre första och missade de övriga. Så är det alltid på Bokmässan, ständiga prioriteringar mellan kolliderande arrangemang.  Men dessa tre seminarier räckte mer än väl, de var mycket intressanta! Det är intressant att situationen för biblioteken,  kreativiteten och ekonomin är helt överförbara till läget för till exempel sjukvård och medier. Alla slåss i princip med samma problematik i denna förändringens tid.  

Nåväl, de seminarier man betalar för är bara en del av allt som erbjuds på Bokmässan. Sedan finns det hur många ”scener” som helst med ambitiösa program utan kostnad. Där såg vi på Debattscenen SvD:s kulturchef Martin Jönsson skickligt moderera en debatt med superintressanta Katrine Kielos och Andreas Cervenka som båda skrivit varsin bok om vår ekonomi. Kul diskussion, mycket intressanta böcker. Fullspikat framför scenen.

Vi hann också lyssna på Peter Kadhammar som pratade om läget i USA i Aftonbladets ambitiösa monter. En suveränt skicklig skribent och en bra och engagerad talare. Han är idag, med all rätt, en av Sveriges mest uppmärksammade journalister. Skolad som lokalredaktör på Gefle Dagblad i Hofors i Gästrikland. Nu jobbar han över hela världen. 

Under dagen hann vi också med en riktigt bra och intressant debatt hos den nya organisationen Utgivarna i Sveriges Tidskrifters monter. Den handlade om vilket ansvar en ansvarig utgivare på en tidning har för artiklar publicerade långt innan vederbörande fick sitt uppdrag. Med all ny teknik kan läsare nå äldre texter på nätet om t ex Aftonbladet lägger ut dem på sin sajt. Eller åtminstone, tekniskt sett skiljt från webben,  i sitt digitala arkiv.

Det handlar således om långt tidigare publicerade artiklar med ett innehåll som berörda individer kanske idag inte vill att andra ska komma åt då de googlar. Det är ett svårt juridiskt problem att knäcka om man ska tillmötesgå alla intressen och det kanske man inte ens bör göra; historieförvanskning vill nog ingen ha, men visst kan det vara ett problem för enskilda personer att urgamla artiklar om äldre försyndelseer går att finna på nätet. Jag tycker ändå inte att publicerat material ska raderas eller göras svårt att söka på nätet. 

Och sedan hann vi faktiskt höra på Jan Guillou i Piratförslagets monter och vinka åt Bengt Söderhäll i Stig Dagermansällskapets monter. Dessförinnan hade vi också lyssnat på honom då han läste sinaa egna dikter på Litteraturscenen.
Sist men inte minst så hann vi träffa runt ett 20-tal kolleger, samarbetspartners  soch andra kontakter bara genom att flanera runt på Bokmässan. Vilken mötesplats det är, precis som Almedalen. Båda känns nödvändiga att besöka.

Länkar:

Publicisterna mot juristen i frågan om arvsynd - Medievärlden 120928

Kvinnlig rösträtt, själens mysterier och snacka snyggt.

På måndag bokar jag hotellrum i Göteborg för Bok & Bibliotek 2012. Bokmässan i september och Almedalen i juli är närmast omistliga evenemang för den som vill hänga med i samhällsdebatt, politik och kulturliv. Båda arrangemangen är helt suveräna mötesplatser för den som vill vårda sitt nätverk. Jag brukar träffa 20 – 45 personer per dag , möten som jag har både glädje och ofta professionell nytta av. Många av dem jag träffar i olika sammanhang är helt nya kontakter som kan bli värdefulla för min verksamhet. Under lördagen hann jag med ett antal sådana möten, men också fem seminarier under den dag som blev den sista på mässan för min del.

Dagen började politiskt då EU-ministern Birgitta Ohlsson (fp) och journalisten Barbro Hedvall diskuterade hur kvinnorna fick rösträtt i Sverige. Hedvall har skrivit en bok om historien, ”Vår rättmätiga plats”, och det blev en mycket intressant diskussion mellan två kunniga personer. Birgitta Ohlsson verkar för övrigt vara en skarpsynt och tydlig politiker, en sort som det skulle behövas flera av. Och som kvinna har hon själv i vår tid fått känna av hur hennes företrädare hade det; vem minns inte hur hon fick kritik och beskrevs som ansvarslös då hon accepterade att bli statsråd då hon var gravid? Otroligt.

Under nästa seminarium diskuterade den förre detta psykiatrikern Nils Uddenberg med religionspsykologen och prästen Owe Wikström, båda helt fascinerande personligheter som här diskuterade extremt komplexa frågor om vårt själsliv. Hundratals människor i en närmast fullsatt lokal följde andlöst deras diskussion om vad vi tror om själen, och vad vet vi egentligen om den?

Utgångspunkten var Uddenbergs bok ”Själens schamaner” där redan titeln fick moderatorn Carin Ahlqvist att ställa kritiska frågor. Uddenberg skriver om sitt liv som psykiatriker och sina stunder av tvivel. Känslosamhet och rörelse fanns närvarande på scenen när Nils Uddenberg jämförde sig med en präst som förlorat sin tro.

De existentiella frågorna fortsatte i nästa seminarium när Bodil Jönsson och Rolf Ekman, professor i neurokemi, diskuterade åldrandet i vår tid. Vartannat barn som föds nu kommer att bli äldre än 100 år! Bodil Jönsson, 69 år, och Rolf Ekman, 74 år, talade om hur vi bör och också allt oftare kommer att fortsätta vara aktiva långt längre än tidigare.

Seminariet hölls i en av de största lokalerna, K3, på mässan. Så gott som fullsatt. Arrangörerna, Brombergs förlag och SPF:s tidning Veteranen kan vara nöjda. Och jag undrar hur det känns för en person som Bodil Jönsson att veta att man som person fyller en sådan stor lokal bara man ställer sig på scenen och pratar. Hon har alltid fullt på sina föredrag var de än är.

Ovanpå detta något helt annat, men också riktigt viktigt för den som vill kommunicera saker och ting. Retorikexperten Elaine Bergqvist, som nygift nu Elaine Eksvärd, talade om att snacka snyggt, som också hennes bok heter. Missa henne inte om ni får chansen att lyssna på henne! Elaine Eksvärd är inte bara en skicklig utbildare för folk som måste kunna få publiken att lyssna, hon är också otroligt kul och underhållande. En ståuppare med ett budskap. Finns på Twitter, numera som @eksvardelaine.

Dagens sista seminarium var ett samtal mellan de kända ekonomerna Kjell A Nordström och Jonas Ridderstråle om den nygamla ekonomin. Kunniga, underhållande och tydliga. Ändå blev jag faktiskt lite besviken, men det beror kanske på att mina förväntningar, främst på framförandet, var för höga. Men de har rätt om det mesta de säger.

Under lördagen fanns det 123 seminarier i mässkatalogen, om jag har räknat rätt. Av dessa bockade jag för 20 seminarier som verkade intressanta, men många kolliderade tyvärr med med varandra. Jag hann gå på de fem som jag skriver om, men tvingades stryka 15 seminarier. Dessa kunde jag inte gå på:

Kan media störta en diktator? Mart Laar och Hanif Bali (m).

Om mystiska Mylla med illustratören Fredrik Skavlan.

Ett schlagerliv med Kikki Danielsson

Retorik i tiden med Göran Hägg.

Hur mycket klarar mors axlar? Ebba Witt Brattström och Majgull Axelsson.

Ögonblick som förändrar livet. Annika Östberg och Tom Alandh.

Sprickor i den perfekta fasaden. Clas de Faire.

Historiens mest blodiga århundrade, Henning Mankell, Jan Guillou och Åsa Lindeborg.

Röd stjärna över Indien, Jan Myrdal.

Dagermans stjärna. Urban Forsgren och Bengt Söderhöll.

Är kulturlivet bara ett spel? Mario Vargas Llosa och Inger Enkvist

Gustavs grabb, Leif GW Persson.

Kungligt snygg, Ebba von Sydow.

Slutet på socialdemokratin som vi känner den, Leif Pagrotsky m fl.

Trivs nu för fan! Fredrik Lindström och Henrik Schyffert.

Här ser man vilken stor bredd det är på seminarieverksamheten. Från Ebba von Sydow till Mario Vargas Llosa, allvarligt och roligt, tungt och lätt. Och massor av kunskap.

Förutom seminarier finns ett oräkneligt antal program i de olika utställarnas montrar. Alla förlag, tidningar, organisationer med flera utställare har massor av arrangemang, ofta författarintervjuer flera gånger i timmen. Det sista jag gjorde på mässan var att lyssna på Fredrik Belfrages intervju med Jan Guillou i Piratförlagets monter. Mycket bra, mycket intressant. Stor publik.

Bokmässan är en guldgruva för den vetgirige, precis som Almedalen i Visby. Arrangemangen har mycket gemensamt och det är synd att inte alla människor någon gång får ta del av dem. Hur aktiva samhällsbyggare som politiker, mediemänniskor, debattörer, företagsledare och många andra med makt och inflytande kan avstå från att ta del av all denna kunskap förstår jag inte.

Expressen och public service om samhällsjournalistik

Första dagen på Bok & Bibliotek i Göteborg är avklarad. Bokmässan är alltid kul, intressant och nyttig att besöka om man jobbar med medieutveckling, journalistik och trendbevakning. Första dagen var jag på flera intressanta seminarier, bland annat ett om framtidens samhällsjournalistik. Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen var bäst med sin optimistiska syn på möjligheterna vilket han senare också bloggat om. Jan Axelsson på Sveriges Television presenterade SVT:s ganska vackra självbild av läget för public service.

Diskussionen på detta seminarium var egentligen okomplicerad, tanken var väl att höra hur några medieprofiler ser på samhällsjournalistikens framtid. Då särskilt med tanke på internet, bloggar, minskade upplagor, svårare ekonomi och allt annat som idag är vardagsmat för mediefolk att diskutera och försöka hantera, med varierande framgång.

Förutom Expressens chefredaktör fanns också tv-profilen Lars Adaktusson i panelen med rollen att, utifrån sin memoarbok ”Världens bästa story”, uttrycka sin oro för hur det ska gå för samhällsjournalistiken med tanke på minskade upplagor och intäkter och sådant. Det gjorde han bra, men Thomas Matssons optimism rörande mediernas nya möjligheter balanserade på ett bra sätt upp hans oro.

Public service, Sveriges Television, SVT, representerades av Jan Axelsson, hög chef inom SVT. Och den kommersiella kanalen TV4 företräddes av John Åsard, alla i panelen vägledda av moderatorn Görrel Espelund som hade en bra dag eftersom de andra pratade på utan att hon behövde agera särskilt mycket.

Vad sa de då? Det är naturligtvis inte minst i public service som många av oss vill se en tung aktör vad det gäller samhällsjournalistiken, i konkurrens med kommersiella kanaler. Det som fastnade mest i minnet var därför Axelssons rätt förutsägbara bild av SVT och public service som skapelsens krona, ett självständigt, oberoende och kvalitetsfyllt mediebolag som bara blir försämrat om regelverket ändras.

Min bild är snarare att SVT:s program inte alltid uppfattas som så högstående och kvalitetsfyllda som bolagets egna företrädare ofta hävdar. De kan till och med ibland uppfattas som trista,slarviga, publikfriande, kommersiella eller helt enkelt dåliga. Rätt eller fel, men inte ens SVT:s ledning lär kunna förneka att det finns olika uppfattningar om hur bra eller dåligt programutbudet är.

Samma sak med diskussionen om licensfinansiering eller ej. Företrädare för public service hävdar regelmässigt att en finansiering via skattsedeln skulle äventyra SVT:s och SR:s självständighet. En åsikt som också torgfördes av Jan Axelsson idag på Bokmässan. Jag tror att han har fel.

Politikerna bestämmer redan helt förutsättningarna för SVT och SR, dels villkoren för finansieringen, dels de yttersta ledningsfrågorna. Både SR och SVT ägs av de svenska medborgarna genom finurliga stiftelselösningar som kan se opolitiskt prydliga ut, men det är fortfarande ett flertal inflytelserika politiker som ytterst avgör de viktigaste frågorna.

Alla kloka vill naturligtvis ha public service kvar i starka bolag och med en rörelsefrihet även i en politiskt styrd demokrati. Med en finansiering direkt via skattsedeln skulle det förmodligen bli mer pengar eftersom fler i varje hushåll skulle vara med och betala än i dagens läge, Radiotjänst i Kiruna skulle kunna läggas ner och vårt gemensamma intresse och ansvar för public service skulle bli tydligt och manifesterat.

Och Thomas Mattsson var som sagt bäst idag på Bokmässan. Som chefredaktör för Expressen har han faktiskt ofta visat sig vara mycket kunnig, påläst, tydlig, klarsynt och ärlig i den här typen av debatter. Inget dåligt betyg för en chefredaktör på en kvällstidning…

Fighten om samhällsjournalistiken, Expressen - public service, 1 -0.

Bäst och sämst med Bokmässan

Det bästa med Bokmässan i Göteborg är det fenomenala utbudet, alla seminarieprogram och framträdanden på scener och i utställarnas egna montrar. Kul, nyttigt, lärorikt och stimulerande. Det sämsta med mässan, som formellt heter Bok & Bibliotek, är den stora trängseln med nästan ofattbart mycket folk i samma lokal. Märkligt att Räddningstjänsten Storgöteborg tillåter det. Måtte ingenting hända, vare sig i morgon som är sista dagen i år eller senare.

I torsdags klockan 11.00 gick jag på årets första seminarium för min del, Björn Linell intervjuade psykoanalytikern Clarence Crafoord och förre chefredaktören och SVT-chefen Christina Jutterström om deras respektive liv och memoarer. Massor av folk i en av mässans största lokaler. Och intressant!

Så går det till på ett typiskt seminarium på Bokmässan. Förläggaren själv eller en inhyrd intervjuare, som Gunilla Kindstrand, John Chrispinsson eller Lotta Bromé, samtalar med en eller flera författare om deras aktuella verk, sedan signering av böcker och därpå ofta ett framträdande i förlagets egen monter.

Seminarierna drar otroligt mycket folk trots att biljetterna kostar en hel del. Arrangemangen i förlagens montrar är alltid gratis och inte sällan dyker författare, debattörer och andra aktuella personer också upp i välorganiserade debatter på olika scener i mässhallarna. Gratis...

Själv hann jag i år också med att lyssna på bland annat Brit Stakstons intressanta analys av de sociala mediernas roll i valet, Torbjörn von Krogh och Michael Karlsson om nätjournalistik, Pia Ingström och Ebba Witt-Brattström om sina aktuella böcker om sina mammor mm. Första dagen...

Sedan också bland annat ett så kallat miniseminarium, tjugo minuter, med Olof Kleberg, Anders R Olsson och Nils Funcke om tryck- och yttrandefriheten, ett längre arrangemang med Göran Lambertz intervjuad av Niklas Ekdal om yttrandefriheten, SJF:s ordförande Agneta Lindblom Hulthén och Stampens koncernchef Tomas Brunegård med flera om hur det ser ut i mediernas värld samt otroligt sympatiske och intressante Owe Wikström om sin bok att "Älska livet mer än dess mening". Med mera, med mera.

Men det mesta hinner man tyvärr inte med. Jag hade listat ett tjugotal seminarier och arrangemang jag skulle vilja besöka varje dag under tre dagar, men det var omöjligt att hinna med alla dessa. Missade således Margot Wallström i flera seminarier, Rasmus Fleischer m fl om sociala medier och bibliotek, Petra Jankov Pitcha och Agneta Lindblom Hulthén om framtidens journalistik, Sören Sommelius och Erik Åsard om Obamas utmaningar, Claes Britton om sin mammas död, Lars Gustafsson, Märta Tikkanen, Paul Ronge, Torgny Lindgren och Jan Guillou. Och många andra!

Bäst i år tycker jag nog att seminariet med Ebba Witt-Brattström och Pia Ingström var, skickligt hanterat av Gunilla Kindstrand. Mycket humor, trevligt och informativt.

Brit Stakston är mycket kunnig om ett ämne som få kan, men Owe Wikström är kanske den föreläsare som jag ändå kommer att tänka tillbaka på oftast. Möjligen för att vi också hamnade vid samma bord på en bar kvällen innan, sådant som bara händer på Bokmässan i Göteborg. Eller i Almedalen i Visby.

Almedalen är liksom Bokmässan en suverän mötesplats. Båda arrangemangen är kul och trevliga, men också mycket nyttiga och värdefulla, inte minst för alla som driver en egen verksamhet. Det är viktigt med kontakter. Både Almedalen och Bokmässan skapar möjligheter för nya relationer i affärsverksamheten. Båda arrangemangen har för mig under åren som gått genererat nya kontakter och uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Men Bokmässam måste göra något för att minska riskerna med den otroliga trängseln. I dag (lördag) var det plötsligt en jättekö med folk fram till den mest centrala rulltrappan ner till bottenvåningen. Tänk om det då hade börjat brinna till exempel i en servering. Eller efter ett elektriskt fel. Eller något annat som orsakar panik i en folkmassa.

Senare stannade rulltrappan. Jag förstår att den tröttnade.

Hursomhelst, jag har redan bokat hotell för fyra dagar nästa år också....

UPPDATERING 2010-09-26

Förutom alla seminarier och framträdanden är det alltid roligt och givande att vandra omkring i den jättestora mässlokalen och titta in hos de olika utställarna. Som hos Norstedts eller Piratförlaget i deras enorma montrar, eller i lilla men viktiga montern om den i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawitt Isaak.

Hos den för mig lokalt intressanta montern Region Gävleborg var det roligt eftersom man där kunde skylta om att Sandvikens bibliotek just blivit Årets bibliotek.

Lika trevligt var det, som varje år, att titta in i Stig Dagermansällskapets monter där Göran Bendrik och Bengt Söderhäll pratar med besökarna vid Dagermans fina skrivbord. I år fick Bengt Söderhäll också sälja och signera sin diktsamling "Speglingar i den långa sjön" på mässan.

Den fick sällskap i ryggsäcken av flera böcker från Sim(o), Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Christina Jutterströms "Uppfostrad av män", Henrik Berggrens biografi över Olof Palme", "Underbara dagar framför oss", och Hans Månsons "Spelet bakom rubrikerna".

Med flera böcker och skrifter. Även en bok från Kjell & Company, "Hur funkar det", för 20 kronor.

Och under vandringen i trängseln mellan montrarna möter man oupphörligen mer eller mindre kända människor, kolleger och bekanta.

En märklig mötesplats.