Tidningshistoria skrivs varje dag, presstöd till GD!

Nu skrivs det tidningshistoria snart sagt varje dag. MittMedia sålt till Bonnier och Stampen till norska Polaris. GP får 40 miljoner i presstöd. Nerikes Allehanda 25,2 miljoner. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski pucklar på Stampens fd huvudägare Peter Hjörne. Jan Scherman hoppar in i den debatten som verkar utvecklas till ett rejält kattslagsmål. Och idag fick vi veta att Gefle Dagblad får drygt tio miljoner i statligt stöd efter närmare fem decenniers konsekvent hård kritik mot presstödet. Ur led är tiden...

Bläcket hade knappt torkat på kontraktet om MittMedias försäljning till Bonnier News innan nästa storaffär blev klar. Norska Polaris Media tillsammans med de svenska koncernerna NWT och VK Media fick inte ta över MittMedia, men däremot familjen Hjörnes Stampen med kronjuvelen Göteborgs-Posten, GP.

Det är två historiska affärer som nog ingen i branschen hade vågat förutse för ett antal år sedan.  Både Stampen och MittMedia har varit uppmärksammade och respekterade medieföretag innan de började få problem och till sist blev konkursmässiga.  Deras vandring från storhetstiden mot avgrunden kommer säkert att studeras av forskare.

Intressant i sammanhanget är utvecklingen för presstödet som tjuvstartade under 60-talet och blev permanent under 70-talet. GP får trots sin ställning på en monopolmarknad 40 miljoner per år i mediestöd. Detta till en tidning som historiskt sett varit starkt kritisk till stödet om jag inte minns fel. Och som under senare år kostat skattebetalarna hundratals miljoner kronor.

Och idag blev det känt att även Gefle Dagblad får ett mediestöd på 10,4 miljoner kronor per år. Om jag inte är riktigt säker på GP:s och familjen Hjörnes syn på statliga stöd historiskt sett så är jag däremot tvärsäker på att Gefle Dagblad ända sedan presstödets begynnelse varit skarpt kritiskt mot statens inblandning i tidningsbranschen genom stödet. Där är jag stolt medskyldig...

Jag har engagerat mig starkt i kritiken mot statsstödet som under många år negativt påverkade GD:s förmåga att konkurrera med Arbetarbladet. Redan på sjuttiotalet skrev jag en ledare under rubriken ”Presstödet korrumperar” sedan en känd mediedirektör varit en hård kritiker av stödet, men sedan på ett pinsamt sätt ändrat uppfattning då han förstod att den egna tidningen skulle få en dyrare distribution om konkurrenten skulle förlora sitt stöd och läggas ned.
Den ledaren följdes av andra ledare och texter i GD av olika skribenter, alltid med ett kritiskt anslag mot statsstödet. Stödet har ofta försvarats med att det lett till att främst socialdemokratiska tidningar räddats. Så kan det vara, men statsstödet har också varit kontraproduktivt då reglerna förhindrat kostnadsminskade samarbeten mellan tidningar. Detta även sedan de fått samma ägare. Ett framsynt försök inom VK Media är ett exempel.

Nåväl, idag är det inte lika lätt att vara kritisk mot statsstödet med tanke på den dramatiska utvecklingen för mediehusen. Vi lever ju nu i en helt annan verklighet än för bara 20 år sedan och bakåt i tiden. Principiellt sett är jag lika kritisk i dag mot statsstöd som tidigare, men det är lätt att förstå vad miljonstöden i detta läge kan betyda för både GP, NA och GD och tidigare mottagare.  

Självklart ska mediehus söka pengar om de, precis som GD, plötsligt omfattas av regelverket. Om jag minns rätt sa GD:s chefredaktör Anders Ingvarsson i samband med ansökan att han hade begått tjänstefel om tidningen inte hade ansökt om mediestödet. 

Däremot undrar jag om inte statens stöd till medierna genom utvecklingen är på väg att avskaffas av andra skäl än ideologiska. Stödet går till tidningar som når färre än 30 procent av hushållen på utgivningsorten. Därför har till exempel Arbetarbladet sedan sjuttiotalet fått miljoner i presstöd, men inte Gefle Dagblad. Tidigare sa man att stödet skulle gå till ”andratidningar.” 

Nu börjar det således också att delas ut till förstatidningar och det var nog inte tanken då reglerna skrevs på så sätt att främst s-tidningar skulle få stöd. Svenska Dagbladet hamnade också i den grupp som fick och får mediestöd och har under årens lopp därför kommit att fungera som ett alibi i debatten för och emot stödet.

Nu går stödet till de stora borgerliga mediekoncerner som tagit över s-tidningarna. Om flera förstatidningar ramlar ner under procentreglerna så får nog politikerna problem. Pengarna kommer inte att räcka till. I så fall blir nog inte mediestödet långvarigt.  

Korrigerad 190417 kl 12.13

          

Dag två på Bokmässan med Schibbye, Persson, Sandberg och Hellsing

Under fredagen hann jag med tre bra seminarier på Bokmässan förutom ett antal besök i skilda montrar hos förlag, tidningar och organisationer. Bäst idag var journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye i Göteborgs-Postens monter. Kulturchefen Gabriel Byström intervjuade de bägge som möttes av stormande applåder från en mycket stor publik då de gjorde entré.

Många kunde inte ta sig fram så att de såg och hörde någonting. Publikhavet blockerade nästan en av de stora kommunikationsvägarna utanför GP:s monter på Bokmässan. Succé! Och när de bägge avtackades efter den utmärkta intervjun fick de en ännu större applåd. Det märktes tydligt att åhörarna var starkt berörda av deras berättelse. De är säkert med även på nästa års bokmässa och då gissningsvis med en nyutgiven bok om Ogaden och deras tid i fängelset.

Fullspikat hos GP och väldigt mycket folk även på flera seminarier. Ett av de bästa seminarierna idag var det som hette ”Retrospektiv över bilderboken” där moderatorn, chefredaktör Gunilla Kindstrand, lockade fram humor och öppenhet ur en riktigt tung panel av litteraturhistorisk betydelse. Lennart Hellsing, 93 år, och Inger Sandberg, 82 år. 

Bägge humorfyllda, spirituella och med en rejäl dos distans till sina egna stora framgångar. Imponerande! På scenen också Lotta Kühlhorn och Susanna Hellsing i samtalet kring serien Bilderboksretro och allt härligt skapande under årens lopp.

Inger Sandberg var avväpnande distanserad till sitt och maken Lasse Sandbergs skapande, Lennart Hellsing i en snygg och väldigt gul kostym. Och vid 23-tiden på kvällen satt han i den stimmiga baren på Elite Park Avenue då jag trött stapplade upp mot rummet.  

Historien var också närvarande, om än på ett helt annat sätt, i seminariet ”Grupp 8:s döttrar” med författaren Karolina Ramqvist i ett samtal med sin förläggare Eva Gedin om sin bok Alltings början. Hur blir man kvinna i skuggan av sin mamma som vigt sitt liv åt radikalfeminismen? Intressant samtal inför en knäpptyst uppmärksam stor publik som lyssnade på författaren och säkert också tänkte tillbaka inte bara på Grupp 8, utan också på boken Fittstim och Karolina Ramkvists mellanhavanden med Ulf Lundell. Litteraturhistoria.

Ytterligare ett seminarium blev det för min del idag, ”Vad är en svensk?” med författaren Qaisar  Mahmood, född i Pakistan, uppväxt och formad i Tensta. En fascinerande tänkare förstod man av hans samtal med journalisten Dilsa Demirbag-Sten runt hans bok Jakten på svenskheten.

Han är, som han själv sa, en byråkrat. Han har  erfarenheter från maktens korridorer, bland annat på Riksantikvarieämbetet och regeringskansliet. Gott så, men han borde hellre skickas runt i landet och prata om sin jakt på svenskheten och om vilka av oss som är ”vi” och vilka som är ”dom”. Han har något att lära oss alla. 

Så var det med dagens seminarier, 14 till fanns på önskelistan i det rika utbudet. Men de hanns inte med. Däremot spontana möten med ett tjugotal kolleger med flera, trevliga besök i Sveriges Radios, Svenska Dagbladets och Borås Tidningars montrar. Med mera.

I morgon fortsätter jakten på kunskap och kontakter.