Presstödet i Umeå, ett fiasko

I fredags skrev Medievärlden att Presstödsnämnden stoppat ett intressant, bra och realistiskt försök att omstrukturera och modernisera dagstidningsproduktionen i Sverige. Staten säger nej till ett klokt och bra försök att rädda en tidning och dess journalistik i ett läge då traditionella tidningar är hotade från alla håll. Västerbottens-Kuriren, VK, och dess systertidning Västerbottens Folkblad, VF, får inte fortsätta med sin uppmärksammade ”Umeåmodell” om VF vill fortsätta att få presstöd. Kontraproduktivt, stelbent och ett starkt argument för att presstödet avskaffas, tycker jag. Händelseutvecklingen i Umeå är ett fiasko för den statliga stödpolitiken.

Presstödet, eller driftsstödet som det egentligen heter, har funnits sedan sjuttiotalet. Det är en genuin politisk konstruktion, enligt mer eller mindre sanna rykten uppfunnen av dåvarande finansministern Gunnar Sträng (s) och dåvarande Bondeförbundets, senare Centerns, dåvarande ledare Gunnar Hedlund (c). Båda karismatiska politiker. Syftet var nog välllovligt, att motverka dåtidens tidningsdöd i Sverige.

Det sägs att de satt vid köksbordet (vilket jag tvivlar på) hos den ene eller den andre och snickrade ihop idén om ett fantastiskt statligt stöd som skulle gynna främst socialdemokraternas svältande tidningar, men också ge goda bidrag till Bondeförbundets lite udda endagarstidningar som startades runtom i landet i brist på annan partitrogen press. Hursomhelst med dessa påståenden, driftstödet etablerades och kom i första hand otvivelaktigt att gynna Strängs och Hedlunds närstående tidningar. 

Av regeltekniska skäl gick det inte att undvika att dåvarande högerpartiets närstående Svenska Dagbladet samtidigt fick ett av de största enskilda driftsstöden i Sverige. Men det svalde Sträng och Hedlund eftersom allt annat var så elegant löst för deras särintressen. Och att även en högertidning fick pengar var kanske också en klok politisk taktik.    

Och så har det rullat på. Då och då har driftsstödet ifrågasatts och den ena statliga pressutredningen har följts av den andra, allt medan s-redaktörer och c-redaktörer med fuktiga ögon under seminarier och politiska hearings försvarat stödets betydelse för ”mångfalden”. Och ibland har även någon m-redaktör gjort dem sällskap för Svenska Dagbladets skull.  

Runt en halv miljard per år betalar staten fortfarande ut till de berättigade tidningarna per år för att rädda ”mångfalden”, ett omhuldat men ändå tämligen odefinierat begrepp. Försök har gjorts och utmynnat i begrepp som ”inre mångfald” och ”yttre mångfald”, men hur många vet vad man menar då?

Det mer trubbiga uttrycket ”mångfald” har däremot länge använts som argument av presstödets förespråkare och så är det även idag, till exempel i en intressant artikel av den liberala tidskriften Nu:s chefredaktör Jan Fröman på Second Opinion. Han menar i ett försiktigt försvar för rådande ordning att det ifrågasatta presstödet trots allt räddat både mångfald och tidningar, men jag håller inte med honom.
Stora s-tidningen Arbetet klarade sig inte trots driftsstödet och senare har i princip alla s-tidningar inom forna A-pressen sålts till borgerliga konkurrenter då ägarna till s-tidningarna varit oroliga för framtiden, de har inte bedömt statens stöd som tillräckligt för att klara ekonomin. 

Varken Jan Fröman, jag eller någon annan kan veta hur den svenska tidningsbranschen skulle ha utvecklats om inte statsmakterna lagt sig i tidningarnas utvecklingsarbete från sjuttiotalet och framåt. En fri marknad skulle kanske ha klarat uppgiften bättre. Branschen blev ju genom politikernas stödåtgärder statligt reglerad. Detvar inte enbart ekonomiskt intressant, det var givetvis också från publicistisk synpunkt uppseendeväckande. Vad innebar det för förtroendet för dagspressen?
Misslyckad stödpolitik eller ej, idag är mångfalden i vilket fall som helst större än någonsin tidigare. Ett faktum som absolut inte beror på några statliga stöd. Var och en kan publicera sig i sociala medier som Facebook, Twitter och Bambuser, för att nämna några exempel. Vem som helst kan blogga om vad som helst utan kapitalinsats och problem. Många av de viktigaste opinionsbildarna finns i bloggosfären. Tryckpressen behövs inte längre, men staten anser ändå hittills att tradmedierna ska jobba som förr, utan hänsyn till den medieutveckling vi alla känner till.  

Ett känt exempel på den förda politiken under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar måste nämnas.  Skånska Dagbladet (c), ”Skånskan”, tog emot ett så kallat storstadsstöd på 59 500 000 kr 2011, nästan 60 miljoner kronor, lika mycket som Svenska Dagbladet, SvD. Skånska Dagbladet är dock, till skillnad från SvD inte större, än en landsortstidning och har dessutom sin redaktion i Malmö och får därför storstadsstödet, år efter år, trots att läsarna finns på landsbygden i Skånes många byar och samhällen, inte i storstaden Malmö.

Många kritiker menar att bidraget till Skånskan är oacceptabelt. Men utbetalningarna har fortsatt, i mångfaldens namn, bara för att tidningen strikt legalt finns i Malmö.  Jag delar helt kritikernas uppfattning, bidragen till Skånskan är direkt stötande.

Då har det, trots allt, varit lättare för en presstödskritiker att smälta miljonutbetalningar till tidningar som Västerbottens Folkblad, Länstidningen i Östersund,  Arbetarbladet  och Svenska Dagbladet. Men för några år sedan började det hända saker inom branschen som Sveriges beslutande politiker borde ha uppmärksammat och reagerat på. Verkligheten hann ifatt politiken; presstödet blev föråldrat även utifrån Strängs och Hedlunds perspektiv.

S-flaggskeppet Arbetet i Malmö klarade således inte längre sin ekonomi trots ett stort presstöd, runt 90 miljoner kronor per år!  Internet kom in i våra liv och papperstidningarnas dominerande nyhetsroll började begränsas. Läsarnas attityder förändrades och viljan att betala för en tidning minskades dramatiskt. Alla kurvor började peka nedåt och de värsta minkningarna rör de yngsta åldersgrupperna, bland dessa är få läsare idag beredda att betala för en tidning. Men de läser ändå gärna tidningarnas texter. Gratis….

S-tidningarnas ägare insåg tidigt på skilda håll att deras dagstidningar i förlängningen var hotade och de började samverka med, eller sälja sina företag till sina borgerliga konkurrenter. Tidningarna på tvåtidningsorter som i Gävle, Umeå, Sundsvall och Luleå med flera ställen fusionerades på ett eller annat sätt. Initiativet kom ofta, som i Gävle, från s-tidningen.

De socialdemokratiska ägarna har på de flesta håll efter samgåenden fått ett ägande, i regel mindre än 10 procent, i de nya bolagskonstruktionerna. Och därtill aktieägaravtal omfattande bland annat garantier om att de som minoritetsägare ska få tillsätta politiska redaktörer.

S-ägarna räddade onekligen sina tidningstitlar, i samverkan med de borgerliga konkurrenterna. Men makten ligger ytterst hos majoritetsägarna. Ändå var till exempel förre partiledaren Göran Persson (s) påtagligt nöjd då han på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna redan 2005 sa något i stil med att ”våra tidningar är tryggt parkerade hos sina borgerliga konkurrenter. 

Så blev det i Gävle med arvfienderna Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Så blev det i Eskilstuna, Eskilstuna-Kuriren och Folket. Och i Umeå, Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Och 2000 i  Härnösand, Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland, senare sammanslagna till Tidningen Ångermanland och därefter fusionerade med Örnsköldsviks Allehanda till Allehanda Media.

Så blev det också i Sundsvall, i Östersund,  i Norrköping och tidigt på Gotland där öns  tidningar idag ägs av moderbolaget till moderata Norrköpings Tidningar, NTM. Och så blev det i Luleå och i Karlskrona och i Kalmar. Har jag glömt någon ort?  

Under 80- och 90-talen fanns det sjutton tvåtidningsorter utanför storstäderna, om jag minns rätt, i vart fall minst runt 15 orter med två tidningar.  Det var där mångfalden fanns enligt tidigare kulturministern och nuvarande europaparlamentarikern Marita Ulvskog (s) som slogs hårt och envist för att bevara den gamla strukturen inom tidningsbranschen.

Ulvskog var under en period också chefredaktör på Dala-Demokraten, DD. Den tidningsstruktur hon slogs för finns inte idag trots att det faktiskt inte gått så många år sedan dess. Idag är det endast Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten som fortfarande är självständiga titlar på tvåtidningsorter.   

Centralt placerade och inflytelserika politiker borde inte ha missat att det hänt någonting betydelsefullt inom dagspressen, inte bara i världen, utan också i Sverige.  Att branschen inte ser ut som förr och att något måste göras för att rädda den traditionella journalistiken i någon form även om det kanske krävs en helt ny struktur.

Men icke, ungefär fyrtio år efter Hedlunds och Strängs smarta uppgörelse fortsätter reglerna fungera på ett sätt som kostar skattebetalarna runt en hav miljard kronor per år utan att bidragen gynnar framtidssatsningar som Umeåmodellens anpassning till en ny tid.  Statliga presstödsnämnden tvingas med sina föråldrade direktiv tvärtom avvisa den innovativa Umeåmodellen för att VK och VF:s redaktioner sitter i samma lokaler och samråder om morgondagens tidningar, en helt rimlig förändring för den som vill förlänga tidningarnas liv.  

Redaktionerna ville ha kontakt med varandra och samordna sina produkter för att tidningarna skulle bli så olika som möjligt och därmed alternativ för läsarna att välja emellan. Helt rätt tänkt, flera tidningstitlar kan med fördel göras av samma redaktion där marknaden inte klarar finansieringen av flera redaktioner. På så sätt kan tidningstitlarna räddas, med separata ledare och debattsidor mm.

Nu har VK och VF flyttat isär, inte för att de ville det, utan för att försöka rädda statens presstöd på närmare 17 miljoner kronor. Sjutton miljoner argument från staten för att tidningarna ska fortsätta som förr och inte försöka modernisera tidningsutgivningen och rädda verksamheten….

Jag kan motvilligt förstå att de ansvariga i Umeå i dagens ekonomiska verklighet tyvärr inte förmår att tacka nej till pengarna, vilket jag naturligtvis ändå tycker att de skulle ha gjort. Men det är samtidigt helt oacceptabelt att staten på detta sätt agerar för att konservera en företagsbild som idag bedöms som föråldrad av branschen.  

VK och VF hade en riktigt bra grej på gång, men staten har med har med sitt generösa presstöd som smörjmedel stoppat den nödvändiga förnyelsen. Pinsamt! Hur kan det vara möjligt i en tid då inte minst staten anser att det ska sparas överallt?  

Nyligen har regeringen tillsatt en ny pressutredning med justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ordförande. Det är en klok person, tidigare pressombudsman och expert på tryckfrihet. 

Jag hoppas verkligen att direktiven ger honom och utredningen möjlighet att föreslå att presstödet avskaffas, alternativt att det får en  generell utformning. Pressutredningen tillsätts dock sent för att pröva dagens förutsättningar för branschen, de tidigare pressutredningarna borde ha varit mer framsynta. Det denna utredning kommer fram till ska gälla fr o m 2017, om riksdagen så vill och om jag har fattat saken rätt. Då tror jag att tidningskartan i Sverige redan ser helt annorlunda ut jämfört med idag.

Det är nämligen idag inte bara fattiga s-tidningar som har problem med sin överlevnad, alla papperstidningar slåss egentligen med samma problem, både storstadstidningar, kvällstidningar och landsortstidningar.  De har olika mycket tid på sig, men problemen är likartade. Papperstidningarna är helt enkelt inte lika efterfrågade längre.

Alla tidningar söker lösningar inför framtiden. Hur ska de möta den digitala utvecklingen? Hur ska de kunna ta betalt för sina produkter? Hur ska de möta läsarnas nya attityder?

En lösning bland andra är naturligtvis att organisera om verksamheten, att effektivisera och rationalisera och samtidigt se till att tidningstitlarna blir olika och reella alternativ för läsarna. Det var precis det som var på gång i Umeå och det är precis sådana lösningar som diskuteras på många andra håll i tidningssverige.

Då skickar staten ut sin signal med miljontals gåvokronor som effektiva argument – gör inte om ert sätt att jobba, gör inte om branschen!  Vi kräver att ni låter allt vara som hittills!

Det är ett bedrövligt budskap till landets tidningskoncerner och dagstidningsföretag som söker nya modeller för att säkra verksamheten.  Tidningskoncerner som MittMedia och NTM, som närmast per automatik lyfter det föråldrade presstödet, kanske just därför tvingas vila på hanen när de planerar för en ny och mer effektiv tidningsutgivning som verkligheten kräver. 

Professionella tidningsutgivare tvingas välja mellan att införa ny, effektiv och framtidsinriktad organisation med en god samverkan mellan tidningstitlar, alternativt bygga upp verksamheten med sidoblickar på statsmaktens föråldrade presstöd.

Det borde vara precis tvärtom, så länge driftstödet finns borde det gå till tidningsföretag som vågar pröva nya modeller. Som i Umeå. 

Länkar till tidigare texter om Umeåmodellen på denna blogg:
29.8 2011: Intressant tidningsorganisation i Umeå
21.12 2011: Umeåmodellen, presstödet och MittMedia
20.12 2011; VF:s chefredaktör om relationerna med Presstödsnämnden.

Uppdaterad, korrrigerad 120207 kl 12.47