Legendariske Thorbjörn Larsson var en modig visionär

Den idag bortgångne Thorbjörn Larsson var en visionär och legendarisk chefredaktör för Aftonbladet, men även chefredaktör för DN, vd på TV4 och styrelseordförande för Expressen. Detta efter en modig vandring från Aftonbladet, som han anses ha räddat, till konkurrenten Bonnier. Hans mod fanns alltid närvarande, som i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse. Där uppskattade jag honom just för hans mod och integritet. Han satt också i Arbetarbladets, AB:s, styrelse där han fick stor betydelse för tidningens framtid.

I TU:s styrelse minns jag när han oväntat tog ställning mot presstödet. Det var alltid JP:s chefredaktör Stig Fredriksson som tog upp presstödet och menade att tidningar måste ”hålla armbågs avstånd till statsmakten”. Han var rätt ensam i sin kritik ända tills jag själv som ung och nyvald suppleant till Fredrikssons och styrelsens förvåning sa att jag delade Stigs åsikt.

Inför ett styrelsesammanträde hade jag räknat ut hur mycket uppstickaren Aftonbladet hypotetiskt skulle få i presstöd proportionellt uppräknat jämfört med Arbetarbladet. Och marknadsledaren Expressen skulle, liksom Gefle Dagblad, GD, inte få en krona. Jag minns inte siffrorna, men Expressen skulle fått svårt att klara den ekonomiska ”konkurrensen”, men vi på GD gjorde det i alla år.

Då deklarerade Thorbjörn överraskande att han i allt väsentligt delade kritiken mot presstödet. Med ett högtidligt anslag, jag tror han reste sig upp, motiverade han detta med något om att han hellre valde sunda företag som förmådde att klara sig själva samt att han också ville hålla staten borta från tidningarna.

Ordföranden då var nog Mats Svegfors, chefredaktör för SvD med sitt stora presstöd. Han såg minst sagt häpen ut. Det gjorde även Bengt Braun, vd för Bonnier, som sannolikt ogillade presstödet, men nog valde att aldrig kritisera det för att inte reta politikerna, t ex socialdemokraten, chefredaktören och senare kulturministern Marita Ulvskog som ofta hackade på Bonniers.  Jag är inte säker på att de och andra i styrelsen ens förstod hur vardagen var på en tidning vars konkurrent fick mångmiljonstöd. Några följder fick detta naturligtvis inte heller för styrelsens syn på presstödet som levde vidare. Tills nu då en utredare föreslår ett systemskifte och den utredaren heter – Mats Svegfors! Mer om detta kanske någon annan gång.

Förr var det vanligt att tidningarna ute i landet, eller rentutav medarbetare själva, sålde texter och bilder till kvällstidningarna. Det levde dessa högt på och det blev med tiden ohållbart. Då stoppade GD all försäljning till dem. Och än värre blev det då en skrupelfri redaktör på Expressen snodde flera sidor med bilder om ett uppmärksammat mord i Gävle. Då var det ett tag ganska giftiga relationer mellan oss.

Aftonbladet köpte sällan av GD, men det förekom. Efter olyckan i Tjernobyl skickade GD dit fyra medarbetare redan ett år efter katastrofen; olyckan hade stor betydelse lokalt eftersom Gävle drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det var reportrarna Lisa Lofors och P-O Grönberg, politiske redaktören Tord Bergqvist samt fotografen Leif Jäderberg. Den senare tog jättebra och smått historiska bilder, bland annat på räddningsarbetare som överlevt. Dessa ville Aftonbladet köpa, men vi på GD sa nej. Deras nattredaktion ringde flera gånger och till sist ringde Thorbjörn Larsson själv hem till mig vid tretiden på natten.

Han vädjade vältaligt och berörd, för att inte säga lätt snyftande om att få bilderna eftersom Aftonbladet inte släpptes in i dåvarande sovjetrepubliken Ukraina. Medan natten förflöt fick jag en lektion om att den svenska tryck- och yttrandefriheten närmast krävde att GD släppte bilderna till stackars Aftonbladet. Den förhandlingen misslyckades han dock med, till skillnad från många andra som jag kunde följa via TU och TT där vi satt i samma styrelser. Och senare pratade vi någon gång lättsamt om den där natten, inga sura miner. Tvärtom.

Något tillspetsat kan man säga att han fick chansen att hämnas ett tiotal år senare. Då satt han i Arbetarbladet styrelse då Gefle Dagblad överrumplade AB med att plötsligt börja ge ut tidningen på söndagarna. Hur den nyheten togs emot på AB och om vad som där då hände kan naturligtvis bara dess ledning, styrelse och medarbetare berätta. Dock fick vi på GD tämligen omgående veta att AB också tänkte bli sjudagarstidning. Och det fixade dom på bara några veckor!

Tydligen var tidningens socialdemokratiska ägare emot planerna, förmodligen av kostnadsskäl. Flera andra alternativ lär ha diskuterats, som att tvärtom ge ut tidningen färre dagar och bli ett billigare alternativ till GD. Men så blev det inte när Thorbjörn Larsson fanns i närheten. För honom, som var en levande symbol för journalistisk konkurrens, var lösningen självklar. Även AB skulle ge ut en söndagstidning! Ägarna blev övertalade av Thorbjörn och, förmodar jag, AB:s dåvarande vd Björn Jacobsson.

Och även detta talade Thorbjörn och jag senare lättsamt om. Om jag inte minns fel sa han något om att ”där fick ni tji, Robert, aldrig att vi på AB skulle släppt GD ensam med en söndagstidning”. Och så är det ännu idag drygt 25 år senare på GD och AB trots olika sparpaket och ny gemensam ägare. Hur tidningssituationen skulle sett ut i Gävle utan Thorbjörn Larsson kan man bara spekulera i, men det kan vara så att han räddade Arbetarbladet. Också.     

 

 

 

Åtta nya chefredaktörer - oväntat namn till Gefle Dagblad

Utnämningen av Katarina Ekspong till chefredaktör på Gefle Dagblad, GD, kan väcka förvåning. Detta med tanke på en uppmärksammad händelse 2012 då hon var tidningschef och ansvarig utgivare på Nerikes Allehanda, NA. Hon hade då plagierat texter av andra skribenter. Efter upptäckten bad hon direkt om ursäkt och sa att det skett oavsiktligt på grund av slarv. Hon valde ändå att säga upp sig.

Mittmedias affärschef Mikael Nestius var då på Bonnier Business Media och såg då trots detta henne som kompetent. Han rekryterade henne till ett toppjobb inom Bonnier. Och så även nu då Bonnier rivstartat renoveringen av Mittmedia med en ny organisation och åtta nya chefredaktörer.

De flesta är rekryterade inom Mittmedia från tidigare roller som till exempel nyhetschefer på respektive tidning. Katarina Ekspong är nu redaktionschef på Dagens Medicin inom Bonnier där hon också haft ledande roller på till exempel branschtidningen Resumé. Katarina Ekspong har också varit chefredaktör på Norrtälje Tidning under fyra år.

Hittills har Daniel Nordström varit chefredaktör för sju tidningar inom Mittmedia, men den nye ägaren Bonnier News har klokt nog tidigt sagt att alla lokaltidningar ska ha sin egen chefredaktör. I början av augusti utsågs därför Helena Tell till ny chefredaktör och nyhetschef på Bärgslagsbladet och Arboga Tidning.

Samtidigt utsågs Julia Engström till detsamma på Fagersta-Posten och Mats Wikman på Sala Allehanda. Nordström fortsätter dock av någon anledning som ansvarig utgivare för några av titlarna parallellt med sitt uppdrag som chefredaktör och ansvarig utgivare på VLT. 

I slutet av månaden blev Gabriel Ehrling Peres, ledarskribent på Dalarnas Tidningar, ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Avesta Tidning. Dagen därpå utsågs nyhetschefen på Örnsköldsviks Allehanda, Sandra Bygdén Shameh, till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen.

Och dagen därpå var det dags för nästa utnämning då Oskar Nord blev chefredaktör för Tidningen Ångermanland, TÅ, som tidigare ersatt Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda, men då som en edition till Allehanda. Nu får TÅ en egen chefredaktör. Oskar Nord kommer från Sundsvalls Tidning där han varit bland annat nyhetschef.

Bara några dagar senare blev  Carl Juborg utsedd till chefredaktör och ansvarig utgivare för Norrtälje Tidning. Han har varit nyhetschef på den centraliserade sportredaktionen inom Mittmedia, men den decentraliseras nu dessbättre av de nya ägarna. Juborg har tidigare jobbat på Expressen som bland annat nyhetschef.

Den 3 september presenterades också Lillan Hedlund som ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Länstidningen i Södertälje. Hon har senast varit redaktionschef för Mittmedias tidningstitlar i Västmanland och Stockholmsområdet.

En dag senare var det dags igen då Mikael Nestius presenterade Katarina Ekspong som ny chefredaktör och utgivare för Gefle Dagblad. För den viktiga transparansens del och trovärdighetens skull hade det nog varit klokt av både henne och Nestius att också redovisa misslyckandet på NA som både hon själv och han kommenterat på ett bra sätt då hon fick jobb hos Bonnier. Det är klokt och bättre att nämna denna trista ryggsäck än att låtsas som om den inte finns.

Av samma skäl vill jag för transparensens skull nämna att jag jobbat närmare 40 år på GD och senast som chefredaktör och utgivare närmare 17 år. Jag känner Daniel Nordström väl då jag senare som konsult rekryterat honom till Arbetarbladet som chefredaktör. Jag har också träffat eller ytligt haft kontakt med såväl Mikael Nestius som Katarina Ekspong, Oskar Nord och Helena Tell, men inte de övriga nämnda även om jag nog är vän på Facebook med några av dem.

Det mest intressanta med utnämningen av Katarina Ekspong till chefredaktör tycker jag är att Bonnier News genom Mittmedias affärschef Mikael Nestius frimodigt satsar på en som de bedömer som en bra publicist trots en allvarig anmärkning i vederbörandes ryggsäck. Det måste finnas en bortre gräns för hur länge man ska belastas för felsteg tidigare i livet.
Det blir intressant att följa alla dessa tidningstitlar med sina nya chefer. Måtte dessa lyckas med allt nytt som ofta går på tvärs mot den tidigare koncernledningens syn på vad som var en bra lokal journalistik. Och flera chefredaktörer inom Mittmedia skriver här och där nu sin vana trogen att ”detta blir bra” trots att de nya ägarnas inriktning och metoder går helt emot de tidigare ägarnas programförklaring som de då lojalt accepterade. Jag hoppas de får rätt denna gång till skillnad mot förr. 

  

  

Sju chefredaktörer sökes

Idag informerades Mittmedias personal om att 50 annonsförsäljare kommer att sägas upp som den första större åtgärden av den nye ägaren Bonnier News. Dessutom ska det enligt uppgift också den så kallade virtuella desken läggas ner och koncernen ska rekrytera sju nya chefredaktörer. Sedan en tid är det även klart att personalchefen Carin Andersson och företagsmarknadschefen Staffan Lönner  lämnar koncernen.

Redan i samband med övertagandet stod det klart att Bonniers inte gillade att ett antal titlar saknade egen utgivare. Anders Ingvarsson är till exempel chefredaktör och utgivare för Hälsingetidningar med sina fyrar editioner, men också för Gefle Dagblad. Karin Näslund  är chefredaktör för Sundsvalls Tidning, men också för Allehanda i Örnsköldsvik med edtionen Tidningen Ångermanland i Härnösand.

Utgivaren för flest tidningar och sajter är Daniel Nordström. Han är chefredaktör för VLT, men ansvarar också för Bärgslagsbladet, Arboga Tidning, Fagersta-Posten, Sala Allehanda, Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning och Nynäshamns Posten samt alla dessa titlars sajter.

Så vill inte Bonniers ha det eftersom det strider mot hela tanken med en lokaltidning. Vilka tidningar som nu får en egen utgivare är oklart, men enligt uppgift kommer ytterligare några utgivare att rekryteras senare

Utöver den stora omorganisationen av annonsförsäljningen, som samordnars med Bonnier News, och  rekryteringen av chefredaktörer så är också beslutat att den virtuella desken ska avskaffas. Få har förstått poängen med den, men om jag har fattat rätt är den ett exempel bland andra på Mittmedias centralisering av olika funktioner,  inte sällan i strid mot idén med en lokaltidning.

Av samma  skäl är det ingen djärv gissning att varumärrket MittMedia avskaffas. Det är ju inte MittMedia man prenumererar på, utan Gefle Dagblad, Dalademokraten eller Sala Allehanda. Det ska bli intressant att se när detta sker.  

Korrigerad 2019-05-28 kl 22.55

Tidningshistoria skrivs varje dag, presstöd till GD!

Nu skrivs det tidningshistoria snart sagt varje dag. MittMedia sålt till Bonnier och Stampen till norska Polaris. GP får 40 miljoner i presstöd. Nerikes Allehanda 25,2 miljoner. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski pucklar på Stampens fd huvudägare Peter Hjörne. Jan Scherman hoppar in i den debatten som verkar utvecklas till ett rejält kattslagsmål. Och idag fick vi veta att Gefle Dagblad får drygt tio miljoner i statligt stöd efter närmare fem decenniers konsekvent hård kritik mot presstödet. Ur led är tiden...

Bläcket hade knappt torkat på kontraktet om MittMedias försäljning till Bonnier News innan nästa storaffär blev klar. Norska Polaris Media tillsammans med de svenska koncernerna NWT och VK Media fick inte ta över MittMedia, men däremot familjen Hjörnes Stampen med kronjuvelen Göteborgs-Posten, GP.

Det är två historiska affärer som nog ingen i branschen hade vågat förutse för ett antal år sedan.  Både Stampen och MittMedia har varit uppmärksammade och respekterade medieföretag innan de började få problem och till sist blev konkursmässiga.  Deras vandring från storhetstiden mot avgrunden kommer säkert att studeras av forskare.

Intressant i sammanhanget är utvecklingen för presstödet som tjuvstartade under 60-talet och blev permanent under 70-talet. GP får trots sin ställning på en monopolmarknad 40 miljoner per år i mediestöd. Detta till en tidning som historiskt sett varit starkt kritisk till stödet om jag inte minns fel. Och som under senare år kostat skattebetalarna hundratals miljoner kronor.

Och idag blev det känt att även Gefle Dagblad får ett mediestöd på 10,4 miljoner kronor per år. Om jag inte är riktigt säker på GP:s och familjen Hjörnes syn på statliga stöd historiskt sett så är jag däremot tvärsäker på att Gefle Dagblad ända sedan presstödets begynnelse varit skarpt kritiskt mot statens inblandning i tidningsbranschen genom stödet. Där är jag stolt medskyldig...

Jag har engagerat mig starkt i kritiken mot statsstödet som under många år negativt påverkade GD:s förmåga att konkurrera med Arbetarbladet. Redan på sjuttiotalet skrev jag en ledare under rubriken ”Presstödet korrumperar” sedan en känd mediedirektör varit en hård kritiker av stödet, men sedan på ett pinsamt sätt ändrat uppfattning då han förstod att den egna tidningen skulle få en dyrare distribution om konkurrenten skulle förlora sitt stöd och läggas ned.
Den ledaren följdes av andra ledare och texter i GD av olika skribenter, alltid med ett kritiskt anslag mot statsstödet. Stödet har ofta försvarats med att det lett till att främst socialdemokratiska tidningar räddats. Så kan det vara, men statsstödet har också varit kontraproduktivt då reglerna förhindrat kostnadsminskade samarbeten mellan tidningar. Detta även sedan de fått samma ägare. Ett framsynt försök inom VK Media är ett exempel.

Nåväl, idag är det inte lika lätt att vara kritisk mot statsstödet med tanke på den dramatiska utvecklingen för mediehusen. Vi lever ju nu i en helt annan verklighet än för bara 20 år sedan och bakåt i tiden. Principiellt sett är jag lika kritisk i dag mot statsstöd som tidigare, men det är lätt att förstå vad miljonstöden i detta läge kan betyda för både GP, NA och GD och tidigare mottagare.  

Självklart ska mediehus söka pengar om de, precis som GD, plötsligt omfattas av regelverket. Om jag minns rätt sa GD:s chefredaktör Anders Ingvarsson i samband med ansökan att han hade begått tjänstefel om tidningen inte hade ansökt om mediestödet. 

Däremot undrar jag om inte statens stöd till medierna genom utvecklingen är på väg att avskaffas av andra skäl än ideologiska. Stödet går till tidningar som når färre än 30 procent av hushållen på utgivningsorten. Därför har till exempel Arbetarbladet sedan sjuttiotalet fått miljoner i presstöd, men inte Gefle Dagblad. Tidigare sa man att stödet skulle gå till ”andratidningar.” 

Nu börjar det således också att delas ut till förstatidningar och det var nog inte tanken då reglerna skrevs på så sätt att främst s-tidningar skulle få stöd. Svenska Dagbladet hamnade också i den grupp som fick och får mediestöd och har under årens lopp därför kommit att fungera som ett alibi i debatten för och emot stödet.

Nu går stödet till de stora borgerliga mediekoncerner som tagit över s-tidningarna. Om flera förstatidningar ramlar ner under procentreglerna så får nog politikerna problem. Pengarna kommer inte att räcka till. I så fall blir nog inte mediestödet långvarigt.  

Korrigerad 190417 kl 12.13

          

Nu börjar Bonniers storstädning i MittMedia

Denna vecka kan MittMedias försäljning till Bonnier fullföljas. Detta sedan Konkurrensverket för en vecka sedan godkänt affären. I morgon onsdag är MittMedias koncernledning och ett antal chefer kallade till ett möte med Bonnier News i Marieberg. Därmed börjar det nog hända saker eftersom Bonnier som ny ägare säkert direkt vill börja städningen. Det finns en hel del för de nya ägarna att göra.

Övertagandet har i och för sig sedan en tid i praktiken inletts då många företrädare för Bonnier rest runt i landet och besökt koncernens lokala redaktioner på de olika titlarna. Då har inga beslut fattats i väntan på Konkurrensverkets beslut, men enligt uppgift har därmed Bonnier redan fått en rätt tydlig bild om av vad som väntar.

De ekonomiska problemen är en sak där ett antal beslut om kostnadssänkande åtgärder krävs. Där finns många möjligheter efter samgåendet. Ändå är nog kommande beslut om redaktionerna mer intressanta då Bonnier och MittMedia tills nu haft helt olika åsikter.

MittMedia har på alla de sätt hittills under ett antal år alltid framhävt sin koncern som bäst i landet på lokal journalistik. Det tror jag inte att storstadsbaserade Bonnier håller med om. I skilda sammanhang har Bonniers företrädare klart markerat att tidningarnas innehåll måste vara starkt förankrat lokalt samt att titlarnas utgivare ska finnas på plats i de lokala tidningshusen.

Det blir intressant att se hur köparen Bonniers syn på en tydlig och äkta lokal förankring ska ersätta MittMedias idé om att i sina lokala titlar publicera helsidor och uppslag hämtade från helt andra orter i Sverige och därmed ointressanta lokalt. Och hur i jösse namn ska Bonnier hantera frågan om lokalt placerade ansvariga utgivare?

Bonnier har naturligtvis rätt; ansvariga utgivare ska finnas nära sina redaktioner och läsare.  En organisation där chefredaktörer blir en anonym och mer centralt placerad ansvarig utgivare för flera titlar strider enligt min mening mot förnuft och andemeningen i vår grundlag. Ändå är detta vanligt idag, både inom MittMedia och andra mediekoncerner. Därvid devalveras på sitt sätt utgivarskapet.  

Nåväl, den svaga ekonomin, den felaktiga bilden av MittMedia som lokaljournalistikens mästare samt frågan om de ansvariga utgivarnas bristande koppling till de lokala titlarna är stora frågor att hantera för den nye ägaren Bonnier.

Till allt detta kommer fler svåra åsiktsskillnader mellan köparen Bonnier och säljaren MittMedia. Bonnier är tveklöst emot den centrala deskorganisation och söker nog, som många andra i branschen förgäves till motivet för denna.

MittMedias dumpning av print, det vill säga papperstidningarna, är inte heller något som Bonnier gillar. Och kanske ingen annan heller i Mediesverige. Tanken var väl att närmast tvinga över prenumeranterna till de digitala produkterna. Detta på tvärs emot vad de andra mediekoncernerna har gjort.

Stora kulturskillnader, stora problem och många frågetecken, men svårast av allt tror jag ändå blir att överbrygga köparen och säljarens syn på hur dess företrädare framställer sig själv i krönikor, i jakten på fina branschpriser, intervjuer i branschmedia, sociala medier och i andra sammanhang. Som det fortsatta deltagandet i och om MittMedia i internationella konferenser.

Bonniers syn på MittMedias vårdande av sin positiva självbild tror jag kan bli en av de svåraste nötterna att knäcka för både köpare och säljare. Herregud, vad säger man till den säljare vars företrädare i alla sammanhang framställer sig som världsmästare?

Mycket har nog förhoppningsvis redan skett i möten och överläggningar mellan köpare och säljare i en av Sveriges största medieaffärer. Ändå tror och hoppas jag att mötet på onsdag mellan köpare och säljare verkligen blir en avspark för nödvändiga åtgärder inom MittMedia, utan tunga ryggsäckar på.

Nu börjar det, fortsättning följer…

Daniel Nordström angriper mig för kritiken mot MittMedia

Daniel Nordström har i en ny text angipigt mig och min syn på MittMedia. Texten är svår att bemöta med dess försåtliga formuleringar, personangrepp samt felaktigheter. Men jag försöker.

Nordström påstår att jag inte motiverat min ändrade inställning till MittMedia.

Fel, jag skrev att den nya koncernledningen var bra, men senare att koncernen successivt gick för hårt fram med t ex centraliseringen och digitaliseringen och ”Därför har jag med tiden omvärderat koncernen.”  

Nordström ser mina inlägg som ”nedlåtande”mot MittMedia och dess medarbetare.

Fel. Jag har berömt, kritiserat, redovisat, gissat, resonerat och spekulerat om koncernens utveckling över tid. Normal journalistik. Kritik mot beslut, personalpolitiken och bristande transparens är inte att vara nedlåtande. Särskilt inte mot medarbetarna, de är bra och kompetenta och inte nämnda. 

Kritiken riktar jag mot medarbetarnas chefer som kallhamrat utnyttjar deras artiklar som fyllnadsmaterial utan lokal koppling i tidningar på andra håll i landet. Från läsarens synpunkt sett är det usel jounalistik, inte av skribenterna, men av ledningen. 

Nordström påstår att jag var en ”ivrig påskyndare” till koncernens alla tidningsförvärv.

Fel. Jag hade igen aning i förväg om köpen. Med ett undantag; när Sundsvalls Tidning köptes fick jag ett felaktigt adresserat internpostkuvert. Troligen från ägare till styrelsen eller tvärtom. Där fick jag veta allt om affären…

Nordström påstår att jag hade ”en viktig roll” i tidningsköpen, även rörande Centertidningar 2005 och Dalarnas Tidningar 2007.

Fel. Jag slutade på Gefle Dagblad den sista december 2004. Däremot anlitades jag senare som konsult för några chefsrekryteringar och för utredningar om Ljusnans samgående med Hälsingetidningar samt samgåendet mellan Tidningen Ångermanland och Allehanda.

Daniel Nordström påstår att jag tidigare hyllat MittMedia ”generande okritiskt” då jag ännu fick uppdrag av Mittmedia. ”När Mittmedia värvade en HR-chef 2013 försvann Roséns lukrativa uppdrag i Mittmedia.”

Fel. På konferensen Meg mötte jag nye HR-chefen Carin Andersson. Hon bad om ursäkt för att koncernen utan tillstånd och ersättning utnyttjat material från tidigare uppdrag åt mitt bolag Utkik Media. Detta för en eller flera rekryteringar. Detta hade jag avstått från att påpeka.

Carin Andersson sa att hon ville ge mig fler uppdrag. Jag sa nej då jag inte ville jobba åt koncernen tills vidare då mitt förtroende för den redaktionella chefen AnnaKarin Lith hade förverkats av flera skäl. 

Senare ringde Carin Andersson ändå under en lunch med sportchefen Mattias Wallström. De båda ville få hjälp med någon rekrytering. Jag påminde om vårt möte och tackade nej eftersom det måste råda ett totalt förtroende mellan konsulter och uppdragsgivare. Jag har av samma skäl tackat nej till två andra uppdragsgivare.

Nordström ser mig numera som en ”bitter kritiker”. Hur bemöter man ett sådant påstående, inte sällan utnyttjat som tillhygge då man saknar argument?  Om han anser att jag är bitter i min kritik för MittMedias förfall så känner han mig sämre än vad jag trodde. Jag är snarare förbannad på hur koncernen misshandlats, av ägare, styrelse och ledning.

Daniel Nordström lyfter fram MittMedias alla fina priser. Kul att företaget hedras, men prisjakten är väl ändå inte en del av kärnverksamheten? Det är snarare förvånande att koncernen i nuvarande krisläge lägger ner tid och pengar på att vinna priser.

Nordström pekar även på att MittMedia under de senaste tio åren gjort en vinst på ca 1,2 miljarder kronor. Jag rekommenderar honom en koll på sajten www.aktiekunskap.nu om synen på begreppet EBITEA. Han åberopar det begrepp den sajten kallar en ”hittepåsiffra” som företag med problem gärna använder för att försköna sanningen. I EBITEA ingår inte skulder, räntor och avskrivningar av goodwill. Allt detta försämrar dock resultatet och därmed är Nordströms redovisning vilseledande.

Detsamma kan sägas om att företagets bekymmersamma goodwill ”härstammar inte minst från Robert Roséns epok.” Jaha, belastningen av goodwill "härstammar" ju faktiskt från runt 65 andra redaktionella medarbetares epok som inte hade någonting med affärerna att göra. Och ytterligare fler än så på annons, ekonomi och teknik. Ska vi alla hållas ansvariga för ägarnas beslut? 

Daniel Nordströms infama påstående om att jag som bloggare varit för snäll för att få uppdrag av MittMedia och att jag är kritisk och bitter när jag inte anlitas är att peka ut mig som korrumperad. Jag gissar och hoppas att Daniel Nordström, som den gentleman han ändå är, ångrar ordvalet.

Enligt arkivet på Utkiksbloggen har jag skrivit totalt 338 inlägg om det mesta i medierna sedan min bloggdebut 2010. 47 av dessa berör på något sätt MittMedia, resonerande, spekulerande, positivt och negativt och oftast neutralt  Hoppas jag räknat rätt. Sök gärna på i arkivet på ”MittMedia” för en egen bedömning.

Jag ser fram emot MittMedias framgångssaga beskriven av Daniel Nordström på sin blogg.
Kompletterad och korrigerad 20190315 kl 14.34, korrigerad 20190316 kl 01.33    

Två doldisar vill köpa MittMedia - köparen presenteras i morgon?

Enligt uppgifter från flera håll idag ska lösningen på koncernens kris presenteras i morgon fredag, precis som Medievärlden publicerat idag. Enligt uppgift ska MittMedias ägarstiftelser ha bestämt sig under torsdagen och personalmöten ska ha förberetts. Allt tyder på att Bonnier News alternativt norska Polaris Media tar över MittMedia tillsammans med svenska NWT och VK Media. De två mäktigaste personerna bakom försöken att ta över MittMedia är doldisar, okända för allmänheten och även för många i mediebranschen. De presenteras längre ner i texten. 

De är de två personerna som allt snurrar kring i de två medieföretag som  nämnts hela tiden som spekulanter sedan försäljningen avslöjades här på Utkiksbloggen den 18 december. Alternativet att inte sälja koncernen existerar i praktiken inte eftersom MittMedia på grund av sina finansiella problem då närmar sig en rekonstruktion eller en konkurs. Jag blir ändå inte förvånad om lösningen utöver en försäljning  kanske omfattar något överraskande inslag som inte blivit känt tidigare. Snart får  vi svaret.

Om koncernen säljs, som alla spekulationer förutspått, så får vi en helt ny mediesituation i Sverige. Antingen en ytterligare intressant nordisk förbrödring utöver Schibsteds engagemang i Sverige genom ägandet av SvD och Aftonbladet. Eller också bildar Bonnier och MittMedia ett gigantiskt medieföretag som det ska bli intressant att se vad Konkurrensverket kan ha för synpunkter på.

Hursomhelst så kan morgondagen bli en mediehistorisk dag. Det är inte särskilt många år sedan som mediepolitiker, som till exempel Marita Ulvskog (s), ömt försökte vårda resterna av den historiska bilden av mångfalden inom svensk press. Detta som både riksdagsledamot, statsråd och partisekreterare.

Jag minns en konferens med Tidningsutgivarna för kanske runt tiotalet år sedan. Jag var anlitad som moderator för en debatt mellan Marita Ulvskog och riksdagsledamöterna Mats Johansson, tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, och Per Åsling.  Just den dagen eller dagen innan hade Göran Greider skrivit en text i Dalademokraten, DD, som Marita Ulvskog tidigare hade varit chefredaktör för.

Förmodligen var detta då MittMedia hade köpt DalarnasTidningar. Greider skrev att han tyckte att det skulle vara klokt och bra om MittMedia tog över även DD. Jag frågade Marita Ulvskog om hon läst texten vilket hon inte hade gjort, men hon sågade Greiders utspel och muttrade att hon möjligen kunde tänka sig ett samarbete mellan DD och MittMedia, men absolut inte ett samgående

Och så har debatten gått i många år på de olika konkurrensorterna. S-tidningarnas företrädare talade gärna om samarbete, men aldrig om någon fusion med den borgerliga tidningen. Så småningom kom dock den ena affären efter den andra, som mellan Gefle Dagblad och Arbetarbladet 2003. Idag ser således verkligheten ut på ett annat sätt och i morgon kommer troligen ett nytt steg i medieutvecklingen bort från mångfaldsidealet.

Om det visar sig korrekt att det har varit en konkurrens mellan Bonnier och Polaris är det intressant att de kanske mest inflytelserika personerna i båda grupperingarna är tämligen okända för  allmänheten och något av doldisar även inom branschen. Ingen av dem finns så vitt jag vet ännu inte på Wikipedia. Det handlar naturligtvis om Anders Eriksson som är vd för Bonnier News och Victoria Svanberg som är arvtagare och ägarföreträdare för NWT. Eriksson kom efter mer kända Gunilla Herlitz.

 Svanberg sitter i styrelsen som vice ordförande för Polaris. NWT är ju femte största ägare i Schibsted med 3,9% av rösterna. NWT är också näst störst i Polaris med sina 26,4% procent av aktierna. Om Polaris tillsammans med NWT och VK köper MittMedia blir Victoria Svanberg en av de främsta medieprofilerna i Sverige.

 Eriksson är vd för Bonnier News, DN, Di, Expressen och HD-Sydsvenskan, ordförande för Bonnier Business Press (utländska affärstidningar) samt har numera Bonnier Business2Business (Resumé med flera) och Bonnier Magazines & Brands samt Bold Printing Group under sig.

Man kan ana en prestigeförlust för den som förlorar budstriden. Svanberg & familjen köpte ju senast Nya Lidköpings-Tidningen av familjen Hörling. Och Eriksson bygger lite i skymundan upp en helt ny Bonnier-koncern genom att samla på sig allt.

I morgon får vi med all sannolikhet veta vem av dem som dragit det kortaste strået. Och framförallt får de anställda, läsarna på papper och nätet samt allmänheten förhoppningsvis äntligen veta vad som händer med Sveriges största lokaltidningsägare. Hittills har ju inte parterna gått ut med någon information värd namnet - trots att både säljare och köpare är stora medieföretag.   

Bonnier, Polaris eller ingen försäljning? Snart beslut och besked om MittMedias framtid

I morgon den 4 februari kan MittMedias öde avgöras. Då ska spekulanterna på MittMedia enligt uppgift överlämna sina bindande slutbud till stiftelserna som äger koncernen. Jag märker på frågor till mig från både anställda, läsare och journalister i andra mediehus att de förväntar sig att nu äntligen få information om vad som händer. Jag befarar att de kan bli besvikna. När buden väl överlämnats lär väl säljarna behöva tid för att läsa, räkna, tänka och till sist förhoppningsvis bestämma sig. Men vem vet, de kanske överraskar.

Informationen från säljare och spekulanterna har dessvärre varit lika med noll sedan nyheten om försäljningen avslöjades på denna blogg den 18 december. Enligt vad Utkiksbloggen då kunde erfara förväntades ett beslut före jul, den 20 december. Så blev det inte. Sedan har fler datum förekommit i medierna, men den 4 februari är det senast kända.  

Norska Polaris Media tillsammans med NWT och VK Media har varken bekräftat eller dementerat att de vill ta över MittMedia. Den andra spekulanten Bonnier News likaså. Mittmedias ledande företrädare, som dess ordförande Bengt Ottosson, har endast bekräftat att ”det pågått samtal” om tänkbara samarbeten. Han och vd Per Bowallius har under förra veckan avböjt telefonsamtal och endast svarat kortfattat via sms.   

Bonnier och gruppen kring Polaris är de enda tänkbara köparna som förekommit i spekulationerna kring affären. Så är det nog med all sannolikhet, men informationen från både säljare och köpare om affären har varit närmast obefintlig, så osvuret är nog bäst.

Den uteblivna informationen är besvärande eftersom de tre parterna är stora medieföretag vars reportrar varje dag förväntar sig svar från andra företag och myndigheter. Och oftast fungerar det också mycket bra, men när någon aktör lägger locket på möter det alltid kritik.

Men den här gången får inte ens MittMedias hundratals egna reportrar i koncernens runt trettio tidningar någon information från sin arbetsgivare, vare sig som anställda eller som nyhetsjournalister. Även om ordet affärshemlighet lyser med eldskrift borde man försiktigt ha kunnat kommentera det som redan blivit känt. Under förra veckan dök det också upp artiklar i några av MittMedias tidningar om ägarnas tystnad, men mycket mer än så har de inte skrivit efter de första texterna då fösäljningen blev känd.  

Trots tystnaden har ändå rätt mycket blivit känt, uppgifter som i spekulationerna förhoppningsvis visar sig ha varit mer riktiga än felaktiga. Bonniers bristande kunnande om landsortstidningar har berörts, liksom uppfattningen om att Polaris beslutsamt effektiviserat sina norska tidningar genom personalneddragningar.

Även skillnader i synsätt på hur utvecklingen ska drivas har aktualiserats i spekulationerna inför affären, till exempel att MittMedia har en organisation där det tydligen inte finns en lokal resultatsuppföljning på de olika utgivningsorterna.  Utvecklingen följs endast genom den totala gemensamma uppföljningen. Det är nog en besvärlig fråga för köparen.

En annan stor skillnad mellan MittMedia och de bägge intressenterna gäller distributionen. MittMedia har en inriktning mot dagdistribution av tidningarna. Så är det redan för Allehanda i Örnsköldsvik. Det innebär att tidningarna delas ut av Post Nord och kommer därför ut senare under dagen. Detta för att minska kostnaden för distributionen.

Dessutom medger dagdistributionen att tryckningen av pappersstidningarna kan centraliseras till några få tryckerier. MittMedia har redan lagt ner flera tryckerier, till exempel Allehandas i Örnsköldsvik. Den pressen flyttas nu till Falun där det redan finns en press i anläggningen på Ingarvet.
Med ytterligare en press på Ingarvet kan fler tidningar tryckas där, däribland Gefle Dagblad, GD,  och Arbetarbladet, AB.  Gefle Dagblads press, som trycker båda tidningarna i Gävle, ska säljas eller skrotas nu i år. Den invigdes 1995 i samband med tidningens hundraårsjubileum.

Bonnier och Polarisgruppen sägs vara helt emot tankarna på dagdistribution och det är nog klokt av dem; Post Nord utreder nämligen för närvarande om postutdelningen kan begränsas till tre dagar i veckan. Det är en situation som säkert blir en svår nöt för många mediehus som funderar på dagdistribution, men en minskning av antalet utgivningsdagar diskuteras i och för sig i branschen. 
Frågan är till exempel hur länge tidningar som Gefle Dagblad och Arbetarbladet kan fortsätta komma ut på söndagar?  GD:s första söndagstidning kom ut den 12 januari 1997.
(Transparens: Jag var som chefredaktör för Gefle Dagblad starkt engagerad och drivande för att GD skulle bli en sjudagarstidning. Arbetarbladet följde efter några veckor senare sedan styrelseledamoten Thorbjörn Larsson, Aftonbladet, sagt att det var helt nödvändigt för AB att anta utmaningen och börja komma ut även söndagar).  

Den stora tryckerikapaciteten för Bonnier är redan nu en tillgång för koncernen i diskussioner med andra om samverkan. Med sin överkapacitet för till exempel tryckeriet i Akalla finns det utrymme för tryckning av fler tidningar. Och med en minskning av utgivningsdagarna kan säkert fler tryckas på distans. En frekvensnedgång har redan nu också etablerats av MittMedia för sina tidningar i Bergslagen, till exempel Bärgslagsbladet/Arboga Tidning.     

Parterna ska ha förhandlat hela förra veckan. Då har de väl troligen sammanfattat sina krav respektive förslag inför summeringen i slutbuden rörande en av de största medieaffärerna i Sverige, en förändring som på skilda sätt kommer att påverka hela branschen oavsett vem som tar över koncernen. Eller om det inte blir någon affär alls.
Korrigerad och kompletterad 190204 kl 01.07, korrigerad 190206 kl 11.14
    

Därför är transparensen om MittMedia viktig, Jan Sjölund

MittMedias öde oroar ägare, spekulanter, anställda och prenumeranter. Alla väntar på att få veta, vad händer med MittMedia? Försäljning? Konkurs? Hur kunde det gå så illa? Svaret kan sökas bakåt i tiden. Och vad händer nu? Svaret kommer med tiden. I går skrev jag en text på bloggen om läget för MittMedia. Då uppmärksammade jag ett debattinlägg i Medievärlden av Jan Sjölund. Jag pekade på en bristande transparens rörande hans text. I dag bemötte han kritiken i en upprörd text om detta publicerad på hans sida på Facebook.
Jag förstår att Jan Sjölund med sina erfarenheter inifrån MittMedias korridorer kanske inte riktigt kan se det rimliga i att hans förhållande till MittMedia och Bonnier har ett allmänintresse i det rådande läget då koncernen närmar sig fallrepet. De vägval som nu måste göras för att rädda företaget handlar om att ändra skutans kurs bort från den förra koncernledningens inställning, den som formades under 2015 och underkändes av ägare och styrelse 2016. Jag ska därför försöka förklara varför mitt påpekande om bristande transparens inte är oviktigt i sammanhanget.

Jan har jag känt i många år sedan han var en skicklig ung reporter på Gefle Dagblad. Nu jobbar han sedan många år som lärare på Högskolan i Gävle där han under ett antal år anlitade mig som gästföreläsare om medieutvecklingen på sina skrivarkurser. Han var och är väl lämpad för det jobbet eftersom han är en bra journalist, lärare, stilist och poet.
2015 var han tjänstledig och verkade då som konsult i MittMedia, anlitad av dåvarande redaktionella chefen AnnaKarin Lith. Han arbetade med bland annat marknadsföring och utvecklandet av nativ-projekt, d v s reklamtexter presenterade som redaktionella texter.  

Detta skedde i nära samarbete med den redaktionella chefen under just det år då koncernens strategier för framtiden prioriterades och formades. Där någonstans började ägare och styrelse att tappa förtroendet för koncernledningen vilket blev känt externt först i juli 2016 då vd Thomas Peterssohn sades upp. Därför slutade AnnaKarin Lith också.

Sedan uppstod en upprörd debatt om vad som egentligen hade hänt och då framförallt rörande flera olika scenarier om tänkbara vägval. Detta togs upp i en intervju i Dagens Nyheter, DN, med AnnaKarin Lith där hon var skarpt kritisk till koncernens nye vd Per Bowallius. DN-artikeln uppmärksammades stort inom MittMedia och branschen då den kom att uppfattas som ett ställningstagande av DN för koncernens tidigare vd och för dess redaktionella chef.

Jan Sjölund befann sig väldigt nära händelsernas centrum under sin tid 2015 inom MittMedia. Han jobbade nära AnnaKarin Lith som då hade en mycket stark position i koncernledningen. Det faktum att han anlitades av henne för uppdrag där hans kunnande och kreativitet togs tillvara talar för att han är väl insatt i den tidigare koncernledningens syn på framtiden, den syn som underkändes då vd Thomas Peterssohn fick gå.

Nu när MittMedias framtid är oviss pläderar Sjölund starkt i en text för att det är bäst om Bonnier får ta över MittMedia. Det är helt ok att han hävdar det, men tyvärr saknades det under hans byline uppgiften om att han jobbat i MittMedia nära koncernens tidigare redaktionella chef. Det berodde enligt honom själv och Medievärlden på att dess redaktion missade att lägga in uppgiften i rutan där flertalet av alla hans övriga anställningar redovisades. Nu är faktarutan ändrad.

Misstag eller ej, men med tanke på den spända situationen runt MittMedia så är det enligt min mening högst relevant att påpeka en sådan miss i presentationen av debattören, oavsett om denne själv eller Medievärlden bär ansvaret. Skribenten borde ju i alla fall själv reagerat då han såg artikeln.

Allt detta skulle nog inte ens ha uppmärksammats av varken mig eller andra. Men nu blev det så eftersom flera insatta källor vittnat om att Thomas Peterssohn och AnnaKarin Lith på något sätt engagerats sig för Bonniers bud med en målsättning om att kunna återvända till MittMedia.
Detta är uppseendeväckande uppgifter som bekräftats på flera håll och väl motiverar offentliggörandet om att de tidigare cheferna inom MittMedia engagerat sig för Bonnier. Detta förefaller inte heller att ha redovisats av Bonnier till MittMedias ägare. 

Publiceringen om detta på Utkiksbloggen baseras på kontakter med flera trovärdiga källor. Jan Sjölund kritiserar mig för att inte redovisa dessa källor i mina texter. Det förvånar mig verkligen eftersom han med sin bakgrund rimligen är lika medveten som jag om lagreglerade meddelarskyddet för källor. Den som avslöjar källor begår ett brott.

Jan Sjölunds text finns således på hans sida på Facebook och därför förmodar jag att en länk dit tyvärr inte fungerar för dem som inte är vänner, men om den funkar så finns den här. Facebook Om den inte fungerar så kommer nedan ändå ett citat ur Jans text.    

”Det faktum att jag år 2015 jobbade på uppdrag av koncernens dåvarande högsta redaktionella    chef AnnaKarin Lith gör mig, i Roséns värld, på något sätt opålitlig i min åsikt gällande den kommande MittMedia-affären. Enligt Rosén är nämligen AnnaKarin Lith något slags huvudaktör gällande Bonniers intresse för MittMedia (något som han som det mesta annat i sin blogg inte anger några källor för utan bara vispar in i analysen).

Anklagelsen mot mig är hursomhelst så luddig, låg och insinuant att den är svår att ens bemöta – ja, den ligger närmast på trollnivå i någon sociala-medier-smutskastningskampanj. Ett års projektanställning på MittMedia 2015? Som jag försöker smussla undan? Varför skulle jag det?"

Med detta sagt så utgår jag från att Jan Sjölund och jag ändå är överens om att MittMedias öde är viktigare än ordval och detaljer. Därmed kan vi efter detta återgå till att granska och diskutera händelseutvecklingen för MittMedia.  

Korrigerad 190206 kl 11.28

Logisk sorti från Gefle Dagblad för Anna Gullberg

Kritiken rörande personalpolitiken inom MittMedia i allmänhet och Gefle Dagblad, GD, i synnerhet fick idag sin logiska konsekvens.  Anna Gullberg slutar som chefredaktör på GD och lämnar dessutom MittMedia där hon ingått i koncernledningen.  Det är inte särskilt överraskande att hon slutar på GD där hon varit borta från verksamheten sedan januari. Notabelt är dock att hon inte heller går vidare inom MittMedia, till exempel i Falun där hon bor. Där är tjänsten som chefredaktör på Dalarnas Tidningar, DT, fortfarande vakant.

Anna Gullberg meddelade sin avgång i ett pressmeddelande:

 ”Jag har funderat djupt och länge på den konflikt som företaget hamnat i kring arbetsmiljön det senaste året, som kulminerade i slutet av januari, och tycker att situationen är mycket olycklig. Mittmedia har idag många viktiga framtidsfrågor att ta sig an, och behöver kunna fokusera på dem. Jag har också personligen starkt berörts av allt som hänt. Att vara mediechef är extremt tufft idag, men att samtidigt dessutom vara länge i en pressad situation blir till sist inte en rimlig tillvaro. Jag väljer därför att kliva av mitt uppdrag och gå vidare”.

Kritiken mot personalpolitiken och ledarskapet inom MittMedia har ökat successivt under senare år och särskilt då efter sammanslagningen med Promedia. I den för branschen jämförelsevis extremt snabba digitala omställningen inom MittMedia ställdes många tuffa krav på organisationen och dess personal. Samtidigt  bantades bemanningen parallellt med det tämligen förvånande kravet på en organisatorisk likriktning på alla tidningar inom den nya stora koncernen.

Sammantaget utvecklades därmed en personalpolitik som beskrivits som hårdför och med bristande empati. Många fick sluta och ibland då med metoder som resulterade i skarp kritik. De mest kritiserade fallen kom att gälla två medarbetare i Gefle Dagblad, båda mångåriga medarbetare och därtill även skyddsombud. Båda löstes ut och ett av dessa, kulturskribenten Susanna Wikström, avled senare av sjukdom. Hennes sambo, Arbetarbladets tidigare chefredaktör Kennet Lutti, kritiserade i Journalisten Gefle Dagblads ledning som han höll ansvarig för hennes död. Journalistfacket har också varit starkt kritiskt mot personalpolitiken både på GD och inom koncernen.

Bara någon dag efter Journalistens artikel tog Anna Gullberg en time out och den utmynnar nu således i att hon lämnar både GD och MittMedia.  Därmed lämnar en färgstark och i många sammanhang hyllad publicist Gefle Dagblad, men hennes framgångar har också kantats av den starka kritiken rörande ledarskapet. Hur det verkligen har sett ut internt vet endast de som finns där och åsikterna skiftar väl som alltid beroende på vem man talar med.  

Det har dock länge framstått som ofrånkomligt att den hårda interna och externa kritiken inom MittMedia måste få följder för att förtroendet för koncernen ska återskapas. På så sätt är inte Anna Gullbergs sorti överraskande; frågan är snarare om, hur och när hennes avgång kommer att följas av andra åtgärder inom koncernen.

Anna Gullberg är den tredje chefredaktören på Gefle Dagblad sedan 2005. Hennes företrädare var sedan 2011 Maria Brander som i sin tur kom efter Christina Delby Vad-Schütt, som tillträdde 2005 då jag själv slutade efter närmare 17 år som chefredaktör. Min företrädare, Per Hilding, var huvudredaktör under 20 år och hans företrädare Erik Brandt under 17 år.

Dessförinnan var J E Modén huvudredaktör och även vd på Gefle Dagblad i mer än 30 år. Han kom efter Karl Magnus Lindh som fick stor betydelse för den nystartade tidningen under sina cirka 22 år som huvudredaktör. Redaktörer längre tillbaks satt kvar längre än idag och de ofta snabba växlingarna numera illustrerar onekligen hur en tidigare trygg och lönsam tidningsverksamhet nu i medieutvecklingen kräver mer av sina utövare. Det leder till snabbare omsättning på ledande befattningar. Det kommer vi säkert att få se fler exempel på.

Nu blir Anders Ingvarsson tillförordnad chefredaktör på GD parallellt med sitt uppdrag för tidningstitlarna i Hälsingland. Det är en rutinerad och skicklig redaktör som jag själv som headhunter 2009 var med om att rekrytera från jobbet som nyhetschef på Ljusdals-Posten till tjänsten som chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, NSD, i Luleå. 2012 blev han chefredaktör på Dagbladet i Sundsvall och senare på Sundsvalls Tidning och därefter Hälsingetidningar. Han tillträder 1 maj på GD efter Daniel Bertils som varit tillförordnad chefredaktör sedan januari. Daniel Bertils återvänder till sin tjänst som chef för affärsutvecklingen inom print i MittMedia.
Uppdaterad med länk 180423 kl 20.51, korrigerad 180424 kl 16.24
Länkar: 
 Avgående chefredaktör Anna Gullberg: Fortsätt bekämpa likgiltigheten - krönika av Anna Gullberg, gd.se 180423
Tungt år på GD ledde till Anna Gullbergs avgång: "Kommit fram till att det här är det bästa" - nyhetsartikel arbetarbladet.se 180423
"Klokt beslut för alla parter" - nyhetsartikel journalisten.se 180423
Efter kritiken: Anna Gullberg lämnar Gefle Dagblad - nyhetsartikel resume.se 180423
Anna Gullberg lämnar Mittmedia - nyhetsartikel dagensmedia.se 180423

Hur ska MittMedia ta sig ur den negativa spiralen?

Vad krävs för att MittMedia ska lyckas ta sig ur den negativa spiral som riskerar att suga musten ur koncernen? Kraften skulle ha behövts till annat än diskussioner om arbetsmiljön, rädsla, tystnadskultur och lönebråk med facket. För MittMedias ägarstiftelse är situationen säkert en mardröm, dess liberala ledamöter vill nog snarare att deras bolag ska hyllas som ett föredöme. Koncernstyrelsen och dess nye ordförande Bengt Ottosson förväntas säkert agera för att återskapa förtroendet för företaget.

MittMedia är sprunget ur Gefle Dagblad, eller snarare dess ägare Gefle Dagblads Förvaltningsbolag AB.  Jag minns när Förvaltningsbolaget bytte namn efter en intern tävling där någon föreslog namnet MittMedia. Det var troligen 2003.

Namnet till trots hade dåtidens MittMedia inte mycket gemensamt med dagens koncern. Tidningar köptes visserligen in, men hela koncernkulturen förändrades radikalt 2011 och 2012 då den nyrekryterade koncernchefen Thomas Peterssohn pekade ut riktningen mot den digitala konverteringen, rationaliseringar och strukturaffärer. Han tillsatte en ny koncernledning, men den ser idag helt annorlunda ut med andra namn.  

Under bara cirka sex år har sedan koncernen utvecklats extremt snabbt organisatoriskt då alla koncernens tidningar lades in i moderbolaget. Det öppnade för en centralisering av skilda funktioner i snabb takt samtidigt som ledningen gärna talade om den lokala förankringen. Den digitala konverteringen prioriterades stenhårt på de tryckta tidningarnas bekostnad.

Länge hyllades koncernen regelmässigt för sin snabba utveckling och MittMedia har fått många fina priser, både nationellt och internationellt. Efter ungefär halva tiden sedan MittMedia reformerades började dock kritik att höras här och var.  Det handlade bland annat om koncernens tuffa personalhantering som motiverades med kraven på besparingar och skapandet av resurser för digitaliseringen.

Den kritiken ökade sedan Promedia med bland annat NerikesAllehanda och VLT införlivats i MittMedia. 2016 avgick chefer till höger och vänster inom koncernen och många medarbetare löstes ut. På Mediedagarna i Göteborg talades det om sekten MittMedia. Rädsla och tystnadskultur inom koncernen började bli ett samtalsämne inom branschen där de flesta medieföretag utvecklades i samma digitala riktning, men mer försiktigt och eftertänksamt än inom MittMedia.

Det som dock verkligen inte diskuterades var behovet av mångfald, ett ord som starkt präglade mediediskussionerna fram till för något decennium sedan. Nu samordnades produkterna i stor utsträckning även redaktionellt och MittMedia gick definitivt i täten genom att samutnyttja helsidor och uppslag i alla sina produkter. Stora reportage från Örebro och Örnsköldsvik publicerades, och publiceras fortfarande, i Gävle eller Falun och tvärtom utan någon som helst lokal koppling.

Även på konkurrensorter har samordningen på flera håll drivits så långt som det varit möjligt. Ordet mångfald har knappt synts till och därför var det intressant att läsa krönikan av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i söndags. I den tar han bland annat upp den svåra avvägningen mellan ett klokt samarbete om innehållet och riskerna för mångfalden. 

Nåväl, den röda tråden i sammanhanget, eller kanske snarare elefanten i rummet, är om allt gått för fort för MittMedia med för hårda metoder, för lite empati och kanske mer eller mindre onödiga utmaningar rörande arbetsmiljön och personalpolitiken. Rädsla och tystnadskultur känns för mig med ett långt förflutet på Gefle Dagblad inom det tidigare MittMedia som obegripligt och fullkomligt oacceptabelt. Vem eller vilka har odlat den kulturen? Högt i tak och tolerans mot andras åsikter är absolut nödvändigt inom ett medieföretag och har dagens MittMedia därvidlag fått problem med kompassriktningen så är det riktigt allvarligt.

Hur och när ägare och styrelse började fundera över hur koncernen utvecklades vet bara de själva, men i juli 2016 avsattes den tidigare hyllade koncernchefen Thomas Peterssohn. Samtidigt avgick den redaktionella chefen AnnaKarin Lith. Per Bowallius, som kom med från Promedia, blev ny koncernchef och han formade efterhand sitt eget lag i koncernledningen.

Med de förändringarna i toppen trodde nog de flesta att koncernen skulle lugna ner sig lite vad det gällde tuff personalpolitik, rädsla och stenhård centralisering. Men icke, några av de värsta kriserna har tvärtom kommit under de senaste åren. Som oron på Gefle Dagblad, GD, där chefredaktören Anna Gullberg tagit en timeout efter kritiken rörande skyddsombudet Sanna Wikström som löstes ut med två årslöner och senare avled.

Debatten om arbetsmiljön har kretsat mycket kring GD, men berör också hela koncernen. Så sent som idag aktualiseras frågan igen sedan facket gjort en enkät som publiceras i Journalisten. Den handlar om dalande förtroendesiffror för ledningen, rädslan och tystnadskulturen.

Rent förhandlingsmässigt har det också varit kärvt mellan fack och arbetsgivare. Efter motsättningar rörande lönerna kom de dock nyligen överens i en uppgörelse som utmynnade i 400 kronor mer i månaden till ett tiotal medarbetare.

Kort därefter publicerar koncernens internreporter Oskar Nord på sin blogg lönerna för ett stort antal chefer och koncernledningen. Hans roll som internreporter är för övrigt ett intressant initiativ och denna publicering är onekligen transparens precis som den bör hanteras inom ett medieföretag, men siffrorna leder säkert också till interna diskussioner här och var.

Nog kan man undra om vad som kanske kunde ha gjorts annorlunda längs resans gång fram till dagens MittMedia. Om arbetsmiljön, personalpolitiken, centraliseringen och kanske inte minst koncernens självbild. Nu är läget som det är och frågorna måste hanteras. Därvidlag har både ägarstiftelsen, styrelsen, koncernledningen, medarbetarna och även facket ett gemensamt ansvar för att konstruktivt arbeta med frågorna, både för att läka såren och för att se till att det lagbundna systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar bra i framtiden. Då kanske också journalistiken, utvecklingen och mångfaldsproblematiken får sitt nödvändiga utrymme igen.   

Korrigerad 180227 kl 19.05 , kompletterad med länk kl 19.07 och 19.27, korrigerad 180228 kl 18.14     

Allvarlig anklagelse av Kennet Lutti mot MittMedia och Gefle Dagblad efter sambons sorgliga bortgång

Kritiken mot arbetsmiljön inom koncernen MittMedia har utvecklats till en tung ryggsäck för företaget. Detta inte minst sedan den förre chefredaktören för Arbetarbladet, Kennet Lutti, nu anklagat MittMedia i allmänhet och Gefle Dagblad, GD, i synnerhet för sin sambos bortgång i december. Hans sambo Sanna Wikström var mångårig medarbetare i GD och också huvudskyddsombud inom koncernen. I april 2016 hävdade ledningen att hon hade betett sig illojalt mot företaget, en beskyllning som Kennet Lutti menar ledde till en depression och hennes död vid 53 års ålder.

Kennet Lutti redogör för sin bild av vad som hände i en intervju i tidningen Journalisten. MittMedias koncernchef Per Bowallius, HR-chefen Carin Andersson samt GD:s chefredaktör Anna Gullberg beklagar alla Sanna Wikströms bortgång, men menar också att de inte har gjort något fel då Sanna Wikström löstes ut med två årslöner, en uppgörelse för knappt två år sedan och som de inte kommenterar i enlighet med koncernens policy att inte kommentera personalärenden. Vad som är korrekt eller ej vad det gäller Sannas tragiska bortgång kan naturligtvis ingen utanför de berörda avgöra. 

Arbetsmiljön har under något år varit en omdiskuterad fråga internt inom koncernen. Fackliga företrädare har gång på gång uttalat sig kritiskt om koncernen. Hårda nypor i personalfrågor och ren mobbning har nämnts liksom en tystnadskultur i spåren av rädsla för ledningen. Kritiken har gällt hela koncernen, men i sin allvarligaste mening Gefle Dagblad.

Koncernchefen Per Bowallius har i en intervju (J+ för abonnenter) i Journalisten den 11 januari sagt att han tar dessa frågor på stort allvar samt att hans bedömning är att koncernen är på rätt väg efter ett antal åtgärder. Två veckor senare anklagas koncernen för Sanna Wikströms död.

Kennet Lutti förväntar sig nu en förklaring om vad illojaliteten skulle ha handlat om samt någon form av upprättelse för Sanna Wikström från koncernens sida. Och koncernens företrädare hävdar däremot att de inte har gjort något fel.

Efter publiceringarna i Journalisten har reaktionerna varit många och starka internt inom MittMedia, men också externt bland läsare och tidigare medarbetare på bland annat sociala medier. Det är en komplicerad situation för Gefle Dagblad och MittMedia att hantera internt, gentemot facket, medarbetarna och även publicistiskt.

GD publicerade igår en artikel om saken, men utan att nämna sin tidigare mångårige medarbetare Sanna Wikströms namn. Jag förmodar att det berodde på koncernens policy att inte kommentera enskilda personalärenden, men gentemot läsarna blev det lite märkligt då Sanna Wikström var mycket välkänd i spalterna, snarare än som sambo till Kennet Lutti. Arbetarbladet har idag publicerat en artikel med namns nämnande.  

Det är inget nytt för den som följt utvecklingen inom MittMedia att koncernen haft hårda nypor sedan den 2011 fick en ny ledning och inledde den digitala omställningen. Man har inom MittMedia gått snabbare fram än inom andra medieföretag genom en mycket bestämd satsning på digitaliseringen och en snabbare och omdiskuterad nedprioritering av papperstidningarna.

I kombination med personalneddragningarna har en tidigare firad koncern allt oftare snarare mötts av undran och kritik inom medievärlden. Många trodde säkert på en vändning sedan MittMedia fått en ny koncernledning 2016, men så har det uppenbarligen inte blivit.

I mediebranschens korridorer har det skvallrats en hel del om utvecklingen inom MittMedia och på Mediedagarna i Göteborg våren 2016 bloggade jag om att det där bland minglarna började talas om ”sekten MittMedia”, halvt på skämt, halvt på allvar. I går sa Journalistförbundets förhandlingschef Johan Lif i en intervju på fullt allvar att ”Det här är en arbetsgivare som har stängt in sig i en sekteristisk bild av sin egen förträfflighet”.   

Per Bowallius har i detta allvarliga läge gjort något så ovanligt för en koncernchef som att uppmana dem som känner sig mobbade att kontakta honom direkt om de inte får hjälp av sina närmsta chefer. Detta skrev han igår i ett internt meddelande till koncernens medarbetare. Det har publicerats av tidningen Arbetsskydd och kan läsas här.

MittMedia saknar fortfarande en redaktionell chef, men tjänsten var utannonserad i november. En ny redaktionell chef bör väl därför rimligen kunna utses snart. Det är i den rådande situationen nog väldigt viktigt för verksamheten att så också sker.
UPPDATERING 180126 kl 13.14:
Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg har nu meddelat att hon med anledning av kritiken tar en time out under tre månader.   

Chefredaktören Anna Benker har rationaliserat bort sin egen tjänst

Nu genomför VK Media och dess systertidningar Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten ett besparingspaket. Totalt 14 tjänster tas bort. Chefredaktören Anna Benkers egen tjänst på Folkbladet försvinner också efter de förhandlingar hon själv handlagt eftersom det enligt henne ”är bäst för verksamheten”. Hon blir själv den ende personen som sägs upp inom koncernen eftersom alla andra tjänster kunnat tas bort genom olika avtal och åtgärder utan turordningsförhandlingar. 

Folkbladet har en lång och stolt historia som en socialdemokratisk tidning i Umeå, i konkurrens med mäktiga Västerbottens-Kuriren. I maj 2001 förvärvade VK en betydande del av Folkbladet, precis enligt samma mönster som på övriga tvåtidningsorter i Sverige. Senare har VK blivit majoritetsägare och inom VK Media finns också gratistidningen Totalt Umeå, tryckerirörelsen och andra medieverksamheter.  

Förstatidningarna har tagit över andratidningarna i hela Sverige, dels för att bevara mångfalden, dels för att tillgodogöra sig deras presstöd och det täckningsbidrag som följer med produktionen av flera titlar. Samordning av tryckning och administration med mera har också varit kostnadsbesparande insatser, viktiga för både s-tidningarna och deras nya borgerliga ägare.  

S-tidningarnas vandring in i de borgerliga tidningskoncernerna är en utveckling som gillats även på centralt socialdemokratiskt håll. Jag minns att dåvarande statsministern Göran Persson i något sammanhang, kanske på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna 2005, sa att ”våra tidningar är bra parkerade hos de borgerliga ägarna” eller någonting ditåt. Och alternativet hade givetvis varit att de knappats funnits kvar. Och då var ändå inte alla s-tidningarna uppköpta.

Det senaste köpet skedde för knappt ett år sedan då NWT-koncernen förvärvade Värmlands Folkblad. Och för bara någon dag sedan fyllde anrika Dala-Demokraten 100 år, nu med borgerligt ägda koncernen MittMedia som ägare. Folkbladet Västerbotten fyllde 100 år tidigare i år.

Folkbladet i Västerbottens uppdrag är intressant. Tidningen bevakar hela Västerbotten, till skillnad från VK som är mest inriktad på Umeå. Det är inget dåligt uppdrag – Västerbotten är väl på landytan till och med större än Danmark.

På VK med sin större organisation, troligen omkring 50 tjänster, minskas bemanningen med 10 tjänster utan att någon behöver sägas upp. Folkbladet minskar bemanningen med fyra tjänster och är därmed nere på 17 redaktionella medarbetare. Chefredaktörstjänsten är en av de fyra som tas bort. Anna Benker har drivit processen på Folkbladet och menar att hennes tjänst är bättre att ta bort än att ytterligare en reportertjänst i inlandet raderas i den pressade budgeten rörande tidningens omfattande bevakningsuppdrag. Tre tjänster har kunnat tas bort utan uppsägningar. Anna Benker blir däremot själv uppsagd.

Folkbladet kommer med denna lösning att kunna fortsätta sin verksamhet med en ny och för de nu rådande ekonomiska villkoren anpassad verksamhet. Anna Benker har varit tidningens chefredaktör drygt fyra år.
I transparensens namn bör här nämnas att jag själv som konsult och headhunter genom mitt bolag Utkik Media var anlitad av VK Media 2013 för att hantera rekryteringen av en ny chefredaktör efter Daniel Nordström. Det arbetet utmynnade i att Anna Benker fick jobbet och därigenom har vi lärt känna varandra mycket väl.

Under hennes fyra år på Folkbladet har tidningens bemanning i takt med ökande besparingskrav minskat med runt 40 procent om jag räknat rätt, inklusive denna senaste besparing där hennes egen tjänst ingår i sparpaketet. När hon rekryterades 2013 hade tidningen 28 redaktionella medarbetare. 

Folkbladet Västerbotten har under samma tid ändå ökat utgivningen med sin e-tidning på söndagarna. Och dessutom under i vart fall ett par år, 2015 och 2016, ekonomiskt sett visat på svarta siffror inklusive presstöd, ett faktum som uppmärksammats för något år sedan i någon rapport av Nordicoms medieforskare Jonas Ohlsson. Han har också konstaterat att Folkbladet och VK trots bantningar lyckats öka den kommunala bevakningen i sina spridningsområden till skillnad från andra mediehus i landet.  

Nu kommer Folkbladets verksamhet efter årsskiftet att fortsätta som hittills med Erik Isberg, tidigare rutinerad nyhetschef, som redaktionschef och ansvarig utgivare. Omorganisationen innebär också att en del administrativa uppgifter med mera samordnas inom VK Media, allt för att klara nedbemanningen och den minskade ledningsfunktionen på Folkbladet.

Själv har jag som tidigare medarbetare i Gefle Dagblad, GD, under knappt 40 år, varav runt 17 år som chefredaktör, konkurrerat hårt med Arbetarbladet, AB. Sedan ungefär fyra decennier har jag också naturligt nog kanske just därför varit kritisk till den politiska konstruktionen om och för presstödet som negativt påverkade konkurrensen mellan tidningar som GD och AB. Och sedan försvårat vettiga samarbeten då de fått samma ägare. 

Jag minns att dåvarande Hallpressens vd Stig Fredriksson ensam i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse var starkt kritisk till presstödet, men då från en mer principiell synpunkt sett. Han menade att mediebranschen skulle ”hålla armlängds avstånd mot staten”.

Som ung suppleant i TU-styrelsen höll jag med honom, till hans oförställda häpnad eftersom han tidigare ensam fått stå för motståndet mot presstödet utan medhåll från de övriga styrelseledamöterna i TU som inte var beredda att säga nej till statsstödet. Sedan har tiden rullat på och med den en ny utveckling som sannerligen hunnit ifatt verkligheten.

Vad Stig Fredriksson, som avled 2008, skulle ha tyckt om presstödet i dag vet jag inte. Själv är jag nog lika tveksam till det principiellt sett som tidigare, men med helt klart en mer ambivalent syn på saken. Stödet har funnits i många decennier och därmed kommit att påverka förutsättningarna för en viktig del av branschen, på gott och ont.

En av de stora bristerna med presstödet enligt min mening är att det sedan länge, under flera decennier, varit så kontraproduktivt. Man har blint fortsatt med ett stöd så som det en gång i tiden bestämdes under 70-talet, trots branschens successivt ändrade förutsättningar. Tänk om stödet under de senaste decennierna i stället på något sätt uppmuntrat utveckling, samarbeten och branschpositiva innovationer. Tvärtom har alla sådana strävanden begränsats av regelverket trots den nya ägarstrukturen som kunde ha öppnat för en innovativ utveckling.

Folkbladet Västerbotten och dess ägare Västerbottens-Kuriren är ett bra exempel. Det är inte många år sedan som VK Media sökte nya effektiva vägar för ett klokt samarbete mellan s-märkta Folkbladet och liberala VK för att minska kostnader och hitta smarta lösningar när de ändå hade fått samma ägare. Tidningarnas redaktioner flyttade närmare varandra, men Presstödsnämnden sa nej och de bägge tidningstitlarna i Umeå tvingades backa och flytta isär igen. Pinsamt och olyckligt bloggade jag om då.

Och där är vi fortfarande utan att presspolitikerna på något sätt lyckats flagga för en positiv utveckling, trots den ena utredningen efter den andra. Ovissheten ä tvärtom stor om vad som händer med stödet om bara något år. Mycket olyckligt säger jag som gammal kritiker till presstödet, men i dagens läge är vi nog alla, presstödskritiker som presstödsälskare, lika angelägna om att politikerna på något sätt måste försöka bidra till en bra utveckling. Men jag är pessimistisk inför deras förmåga. 

MittMedias nedläggning av Dagbladet i Sundsvall och tidigare nedläggningen av Folket i Eskilstuna är liksom detta nya besparingspaket för VK Media i allmänhet och Folkbladet i synnerhet en logisk följd av den förändrade marknaden och presspolitikens tillkortakommanden. Slutar detta med att alla s-tidningarna försvinner med ett uteblivet presstöd?
Jag hoppas inte det, även om statens bidrag försvinner hoppas jag att s-titlarna behålls så länge de är efterfrågade, men då i helt nya effektiva organisationer där flera titlar kan ges ut av samma redaktion utan att politikerna kan lägga sig i genom föråldrade stödregler.
Så borde det ha varit för länge sedan.
Korrigerad 171215 kl 18.10, kl 18.21

Länkar:
Anna Benker om att lämna Folkbladet - intervju medievarlden.se 171215
VK Media kapar 14 tjänster, chefredaktören lämnar - nyhetsartikel medievarlden.se 1711215
VK Media omorganiserar för att möta framtiden - nyhetsartikel vk.se 171215
Erik Isberg blir Folkbladets nya utgivare - nyhetsartikel Folkbladet.nu 171215

Intressanta siffror från Daniel Nordström om VLT och Plus

Daniel Nordström, chefredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och ytterligare ett antal tidningstitlar inom MittMedia i Mälardalen och runt Stockholm, har igår bemött ett inlägg jag skrev på min blogg för knappt tre månader sedan. I det inlägget resonerade jag lite eftertänksamt och skeptiskt om det rätta eller riskabla med de hårt lanserade plustjänsterna inom MittMedia och andra mediehus.  Ett intressant inlägg nu av Daniel Nordström, inte minst eftersom han äntligen, som något av en pionjär inom branschen, nu faktiskt redovisar en del konkreta siffror på hur många som testat, hoppat av eller stannat för plustjänster.

Det tycker jag är jättebra. Alla mediehus i Sverige har idag två favorituttryck i sin kommunikation till läsare, tittare och kunder, nämligen orden ”transparens” och ”relevant”. Ändå har det klickat lite då och då med den praktiska tillämpningen av dessa uttryck.  

Transparensen har till exempel varit tämligen begränsad då det gäller sifferredovisningen av de ofta annars egna formulerade och entusiastiskt hyllade framgångarna i den digitala konverteringen. Och relevansen har tveklöst sina begränsningar med den omfattande användningen av centralproducerat, icke lokalt innehåll.

Vad det gäller transparensen tycker jag att Daniel Nordströms inlägg är ett positivt genombrott. Annars har ju under senare tid chefredaktörer och andra inom både MittMedia och andra mediehus med en förvånansvärd regelbundenhet låtit sig intervjuas eller själva skrivit om hur oerhört positivt de olika betallösningarna tagits emot. Men då så gott som alltid enbart med påståenden om vad allt är bra, inte med siffror som verkligen visar hur det ser ut.

Men det ändrar faktiskt Daniel Nordström i någon mån på nu. Han redovisar tydligt hur många som prövat MittMedias plustjänst, samma sak med just VLT och sedan hur många som fortsatt att prenumerera på tjänsten, med mera:

” Nåväl. Hur har det då gått för oss?
Jo, det har varit ett fantastiskt och lärorikt år, där jag är mycket imponerad över det jobb som redaktionerna gör dygnet runt.
Hittills har över 70 000 personer testat Plus i koncernen Mittmedia.
Om man enbart ser till VLT har 6 670 personer testat Plus.
Antalet fullt betalande Plus-prenumeranter på VLT just nu är 2 999 personer.
VLT får i snitt 142 nya Plus-kunder varje vecka, kunder som är helt nya och betydligt yngre än tidningsprenumeranterna.
VLT har i snitt 8 464 inloggade kunder varje dag.”

Så ser det således ut just nu enligt Nordströms redovisning. För VLT:s del har således knappt 50 procent av de som testat plus hoppat av. Om sådana siffror är att betrakta som bra eller mindre bra är naturligtvis en bedömningsfråga och därtill säkert färgad av vad man subjektivt hoppas, tror eller befarar rörande projektet. Daniel Nordström ser mycket positivt på siffrorna och jag måste naturligtvis hoppas att han har rätt. Men det är jag inte säker på att han faktiskt har.

Han citerar mitt inlägg i en central fråga, nämligen det jag skrev om detta:

”Nu konstaterar jag med blandade känslor att Mittmedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1 817 kronor från mig i stället för cirka 8 200 kronor per år”. 

Detta kommenterar Daniel Nordström på detta sätt:

”Han glömde emellertid en ytterst viktig sak, nämligen kostnaden att producera en tidning.
Faktum är att det är så pass dyrt att producera, trycka och distribuera papperstidningar att en Plus-prenumerant genererar större intäkter för oss än vad flertalet tidningsprenumeranter gör, trots att dessa betalar mer”.

Nej, jag har inte glömt att det är dyrt att trycka och distribuera papperstidningar. Att kostnaderna för detta blir alltmer besvärande med sjunkande pappersupplagor och ökad prisbelastning förstår jag också och den bistra verkligheten har smugit sig på under lång tid. 

Om jag minns rätt engagerade sig bland annat Sundsvalls Tidning, kanske också Örnsköldsviks Allehanda,  hårt i utvecklingsarbetet för ett par decennier sedan runt de första läsplattorna för att om möjligt kunna minska distributionskostnaderna i glesbygden.

Utan att alls ha den insyn i aktuella siffror som Daniel och andra mediechefer idag har tror jag att verkligheten rörande distributionen är mer mångfacetterad än vad han slår fast i sitt inlägg. Enligt hans raka formulering om vad dyra pappersprenumeranterna är vore det väl helt klart enklast att lägga ner papperstidningarna, lägga ner tryckerierna, slippa distributionskostnaderna  och nöja sig med pluskunderna för 99 kronor i månaden.

Men så enkel ser naturligtvis inte kalkylen ut. Det är väl ändå förmodligen så att pappersläsarna i tätorter och närområden fortfarande genererar en vinst, trots kostnaden för utbärningen?  Och där någonstans finns väl den intressanta skillnaden att finna hur de olika mediekoncernerna bedömt och hanterat vårdnaden av sina papperstidningar i den digitala utvecklingen. Och det är väl få av dem som sett på saken som Harry Hjörne, som ägare till GP i Göteborg,  gjorde när tidningen skulle ut till varenda prenumerant i skärgården, kosta vad det än gjorde. Där har jag en viss förståelse för besluten av dagens medieledare, dagens verklighet ser inte ut som då Harry Hjörne var en frontfigur i branschen... 

Att läsare långt ut i obygden kan kosta enormt mycket mer för sin distribuerade tidning vet jag mycket väl. Därvidlag skulle det onekligen vara intressant att höra vad Harry Hjörne skulle ha sagt om utvecklingen idag. 

Nåja, jag tycker det är jättebra att Daniel Nordström med sitt inlägg och bemötande av min text tar täten i att redovisa faktiska siffror. De annars ofta pliktskyldiga utropen om vad allt är bra ökar inte förståelsen för mediernas situation och kan därtill äventyra deras trovärdighet. Möjligen är det den gamla förhoppningen att ”framgång föder framgång” som kanske motiverat en del sifferfria hyllningar till satsningarna på olika premiummodeller.   

Detta med Plus som ett generöst erbjudande till läsarna omfattar nu inte bara MittMedia, utan sedan några dagar också alla som prenumererar på någon av tjänsterna för de olika titlarna inom VK Media, Hall Media och Sörmlands Media. Lite av Spotify således, den som abonnerar på en tjänst inom till exempel Gefle Dagblad får tillgång till plusmaterialet i alla dessa koncerners sajter. Jättebra för oss läsare, men går det att räkna hem så länge som mediehusen belastas av tryckeri- och distributionskostnader? 

Och därutöver en minst sagt osäker framtid presspolitiskt sett för de tidningar som berörs av den saken och de finns numera inom de flesta av de stora mediekoncernerna.     

Uppdaterad  och korrigerad  171206 kl 24.48,