Chefredaktören Anna Benker har rationaliserat bort sin egen tjänst

Nu genomför VK Media och dess systertidningar Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten ett besparingspaket. Totalt 14 tjänster tas bort. Chefredaktören Anna Benkers egen tjänst på Folkbladet försvinner också efter de förhandlingar hon själv handlagt eftersom det enligt henne ”är bäst för verksamheten”. Hon blir själv den ende personen som sägs upp inom koncernen eftersom alla andra tjänster kunnat tas bort genom olika avtal och åtgärder utan turordningsförhandlingar. 

Folkbladet har en lång och stolt historia som en socialdemokratisk tidning i Umeå, i konkurrens med mäktiga Västerbottens-Kuriren. I maj 2001 förvärvade VK en betydande del av Folkbladet, precis enligt samma mönster som på övriga tvåtidningsorter i Sverige. Senare har VK blivit majoritetsägare och inom VK Media finns också gratistidningen Totalt Umeå, tryckerirörelsen och andra medieverksamheter.  

Förstatidningarna har tagit över andratidningarna i hela Sverige, dels för att bevara mångfalden, dels för att tillgodogöra sig deras presstöd och det täckningsbidrag som följer med produktionen av flera titlar. Samordning av tryckning och administration med mera har också varit kostnadsbesparande insatser, viktiga för både s-tidningarna och deras nya borgerliga ägare.  

S-tidningarnas vandring in i de borgerliga tidningskoncernerna är en utveckling som gillats även på centralt socialdemokratiskt håll. Jag minns att dåvarande statsministern Göran Persson i något sammanhang, kanske på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna 2005, sa att ”våra tidningar är bra parkerade hos de borgerliga ägarna” eller någonting ditåt. Och alternativet hade givetvis varit att de knappats funnits kvar. Och då var ändå inte alla s-tidningarna uppköpta.

Det senaste köpet skedde för knappt ett år sedan då NWT-koncernen förvärvade Värmlands Folkblad. Och för bara någon dag sedan fyllde anrika Dala-Demokraten 100 år, nu med borgerligt ägda koncernen MittMedia som ägare. Folkbladet Västerbotten fyllde 100 år tidigare i år.

Folkbladet i Västerbottens uppdrag är intressant. Tidningen bevakar hela Västerbotten, till skillnad från VK som är mest inriktad på Umeå. Det är inget dåligt uppdrag – Västerbotten är väl på landytan till och med större än Danmark.

På VK med sin större organisation, troligen omkring 50 tjänster, minskas bemanningen med 10 tjänster utan att någon behöver sägas upp. Folkbladet minskar bemanningen med fyra tjänster och är därmed nere på 17 redaktionella medarbetare. Chefredaktörstjänsten är en av de fyra som tas bort. Anna Benker har drivit processen på Folkbladet och menar att hennes tjänst är bättre att ta bort än att ytterligare en reportertjänst i inlandet raderas i den pressade budgeten rörande tidningens omfattande bevakningsuppdrag. Tre tjänster har kunnat tas bort utan uppsägningar. Anna Benker blir däremot själv uppsagd.

Folkbladet kommer med denna lösning att kunna fortsätta sin verksamhet med en ny och för de nu rådande ekonomiska villkoren anpassad verksamhet. Anna Benker har varit tidningens chefredaktör drygt fyra år.
I transparensens namn bör här nämnas att jag själv som konsult och headhunter genom mitt bolag Utkik Media var anlitad av VK Media 2013 för att hantera rekryteringen av en ny chefredaktör efter Daniel Nordström. Det arbetet utmynnade i att Anna Benker fick jobbet och därigenom har vi lärt känna varandra mycket väl.

Under hennes fyra år på Folkbladet har tidningens bemanning i takt med ökande besparingskrav minskat med runt 40 procent om jag räknat rätt, inklusive denna senaste besparing där hennes egen tjänst ingår i sparpaketet. När hon rekryterades 2013 hade tidningen 28 redaktionella medarbetare. 

Folkbladet Västerbotten har under samma tid ändå ökat utgivningen med sin e-tidning på söndagarna. Och dessutom under i vart fall ett par år, 2015 och 2016, ekonomiskt sett visat på svarta siffror inklusive presstöd, ett faktum som uppmärksammats för något år sedan i någon rapport av Nordicoms medieforskare Jonas Ohlsson. Han har också konstaterat att Folkbladet och VK trots bantningar lyckats öka den kommunala bevakningen i sina spridningsområden till skillnad från andra mediehus i landet.  

Nu kommer Folkbladets verksamhet efter årsskiftet att fortsätta som hittills med Erik Isberg, tidigare rutinerad nyhetschef, som redaktionschef och ansvarig utgivare. Omorganisationen innebär också att en del administrativa uppgifter med mera samordnas inom VK Media, allt för att klara nedbemanningen och den minskade ledningsfunktionen på Folkbladet.

Själv har jag som tidigare medarbetare i Gefle Dagblad, GD, under knappt 40 år, varav runt 17 år som chefredaktör, konkurrerat hårt med Arbetarbladet, AB. Sedan ungefär fyra decennier har jag också naturligt nog kanske just därför varit kritisk till den politiska konstruktionen om och för presstödet som negativt påverkade konkurrensen mellan tidningar som GD och AB. Och sedan försvårat vettiga samarbeten då de fått samma ägare. 

Jag minns att dåvarande Hallpressens vd Stig Fredriksson ensam i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse var starkt kritisk till presstödet, men då från en mer principiell synpunkt sett. Han menade att mediebranschen skulle ”hålla armlängds avstånd mot staten”.

Som ung suppleant i TU-styrelsen höll jag med honom, till hans oförställda häpnad eftersom han tidigare ensam fått stå för motståndet mot presstödet utan medhåll från de övriga styrelseledamöterna i TU som inte var beredda att säga nej till statsstödet. Sedan har tiden rullat på och med den en ny utveckling som sannerligen hunnit ifatt verkligheten.

Vad Stig Fredriksson, som avled 2008, skulle ha tyckt om presstödet i dag vet jag inte. Själv är jag nog lika tveksam till det principiellt sett som tidigare, men med helt klart en mer ambivalent syn på saken. Stödet har funnits i många decennier och därmed kommit att påverka förutsättningarna för en viktig del av branschen, på gott och ont.

En av de stora bristerna med presstödet enligt min mening är att det sedan länge, under flera decennier, varit så kontraproduktivt. Man har blint fortsatt med ett stöd så som det en gång i tiden bestämdes under 70-talet, trots branschens successivt ändrade förutsättningar. Tänk om stödet under de senaste decennierna i stället på något sätt uppmuntrat utveckling, samarbeten och branschpositiva innovationer. Tvärtom har alla sådana strävanden begränsats av regelverket trots den nya ägarstrukturen som kunde ha öppnat för en innovativ utveckling.

Folkbladet Västerbotten och dess ägare Västerbottens-Kuriren är ett bra exempel. Det är inte många år sedan som VK Media sökte nya effektiva vägar för ett klokt samarbete mellan s-märkta Folkbladet och liberala VK för att minska kostnader och hitta smarta lösningar när de ändå hade fått samma ägare. Tidningarnas redaktioner flyttade närmare varandra, men Presstödsnämnden sa nej och de bägge tidningstitlarna i Umeå tvingades backa och flytta isär igen. Pinsamt och olyckligt bloggade jag om då.

Och där är vi fortfarande utan att presspolitikerna på något sätt lyckats flagga för en positiv utveckling, trots den ena utredningen efter den andra. Ovissheten ä tvärtom stor om vad som händer med stödet om bara något år. Mycket olyckligt säger jag som gammal kritiker till presstödet, men i dagens läge är vi nog alla, presstödskritiker som presstödsälskare, lika angelägna om att politikerna på något sätt måste försöka bidra till en bra utveckling. Men jag är pessimistisk inför deras förmåga. 

MittMedias nedläggning av Dagbladet i Sundsvall och tidigare nedläggningen av Folket i Eskilstuna är liksom detta nya besparingspaket för VK Media i allmänhet och Folkbladet i synnerhet en logisk följd av den förändrade marknaden och presspolitikens tillkortakommanden. Slutar detta med att alla s-tidningarna försvinner med ett uteblivet presstöd?
Jag hoppas inte det, även om statens bidrag försvinner hoppas jag att s-titlarna behålls så länge de är efterfrågade, men då i helt nya effektiva organisationer där flera titlar kan ges ut av samma redaktion utan att politikerna kan lägga sig i genom föråldrade stödregler.
Så borde det ha varit för länge sedan.
Korrigerad 171215 kl 18.10, kl 18.21

Länkar:
Anna Benker om att lämna Folkbladet - intervju medievarlden.se 171215
VK Media kapar 14 tjänster, chefredaktören lämnar - nyhetsartikel medievarlden.se 1711215
VK Media omorganiserar för att möta framtiden - nyhetsartikel vk.se 171215
Erik Isberg blir Folkbladets nya utgivare - nyhetsartikel Folkbladet.nu 171215

Patricia Svensson ny redaktionschef på Jönköpings-Posten

Patricia Svensson blir ny redaktionschef på Jönköpings-Posten, JP, som idag presenterade henne på sin nyhetssajt. Hon kommer från Dagbladet i Sundsvall som lades ner av ägarbolaget MittMedia den sista februari. Patricia Svensson tar över efter Mats Ottosson som nu blivit övergripande redaktionschef och ansvarig utgivare för alla titlarna inom Hallpressen.

Patricia Svensson är 35 år och började som praktikant på Dagbladet Nya Samhället för 13 år sedan då hon hade studerat på Mittuniversitetet. Hon kommer från Nyköping och tänker nu flytta till Jönköping med sin sambo Björn.

Rekryteringen av ny redaktionschef inleddes före årsskiftet och genom mitt bolag Utkik Media har jag biträtt Hallpressen i processen, liksom i rekryteringen av en ny kulturchef på koncernnivå. Den processen pågår fortfarande och Hallpressens organisationsutveckling är ett intressant exempel på nytänkande i branschen.

Hallpressen har en omfattande verksamhet med runt 15 tidningstitlar, nyhetssajter och gratistidningar i Småland och Västergötland. Verksamheten leds av vd Christina Björklund. Mats Ottosson är nu således ansvarig utgivare för koncernens alla titlar vars redaktionschefer är ställföreträdande utgivare för dessa. Även den kommande kulturchefen ska verka på koncernnivå. Ronny Karlsson är utvecklingschef för Hallpressen.

Även MittMedia har valt att ha en kulturchef på koncernnivå, nämligen Gunilla Kindstrand, tills nu chefredaktör för Hälsinge-Tidningar.  Kultur- och opinionsmaterialet har naturligtvis stor betydelse för mediehusen i en tid då alla medier söker lösningar för att vara angelägna för dem som tar del av utbudet i de olika kanalerna. 

Dagbladet kom ut för sista gången den sista februari då den lades ner, eller slogs ihop med Sundsvalls Tidning, ST, som det också beskrivs eftersom krönikor och annat material från Dagbladet kommer att fortsätta publiceras i ST.

Och på st.nu kan man också läsa Patricia Svenssons sista krönika som chefredaktör för Dagbladet där hon sätter punkt för 115 års nyhetsförmedling. En krönika som hon skriver att hon våndats inför, men det blev en härlig text där man möter hennes starka publicistiska känsla och vilja att utveckla och driva journalistiken vidare i alla kanaler även i en tid då det mesta förändras.

Det blir intressant och spännande att följa Patricia Svensson och hennes kollegers verksamhet på Jönköpings-Posten och i Hallpressen.
Korrigerad 150316 kl 22.47, 150317 kl 01.46

Länkar: 

Patricia Svensson tar över på JP - nyhetsartikel, svt.se 150316 

Hallå där, Patricia Svensson - intervju, st.nu 150316

TV: Patricia Svensson blir JP:s redaktionschef - tv-intervju och nyhetstext, jonkopingsposten.se 150316

Presstödet i Umeå, ett fiasko

I fredags skrev Medievärlden att Presstödsnämnden stoppat ett intressant, bra och realistiskt försök att omstrukturera och modernisera dagstidningsproduktionen i Sverige. Staten säger nej till ett klokt och bra försök att rädda en tidning och dess journalistik i ett läge då traditionella tidningar är hotade från alla håll. Västerbottens-Kuriren, VK, och dess systertidning Västerbottens Folkblad, VF, får inte fortsätta med sin uppmärksammade ”Umeåmodell” om VF vill fortsätta att få presstöd. Kontraproduktivt, stelbent och ett starkt argument för att presstödet avskaffas, tycker jag. Händelseutvecklingen i Umeå är ett fiasko för den statliga stödpolitiken.

Presstödet, eller driftsstödet som det egentligen heter, har funnits sedan sjuttiotalet. Det är en genuin politisk konstruktion, enligt mer eller mindre sanna rykten uppfunnen av dåvarande finansministern Gunnar Sträng (s) och dåvarande Bondeförbundets, senare Centerns, dåvarande ledare Gunnar Hedlund (c). Båda karismatiska politiker. Syftet var nog välllovligt, att motverka dåtidens tidningsdöd i Sverige.

Det sägs att de satt vid köksbordet (vilket jag tvivlar på) hos den ene eller den andre och snickrade ihop idén om ett fantastiskt statligt stöd som skulle gynna främst socialdemokraternas svältande tidningar, men också ge goda bidrag till Bondeförbundets lite udda endagarstidningar som startades runtom i landet i brist på annan partitrogen press. Hursomhelst med dessa påståenden, driftstödet etablerades och kom i första hand otvivelaktigt att gynna Strängs och Hedlunds närstående tidningar. 

Av regeltekniska skäl gick det inte att undvika att dåvarande högerpartiets närstående Svenska Dagbladet samtidigt fick ett av de största enskilda driftsstöden i Sverige. Men det svalde Sträng och Hedlund eftersom allt annat var så elegant löst för deras särintressen. Och att även en högertidning fick pengar var kanske också en klok politisk taktik.    

Och så har det rullat på. Då och då har driftsstödet ifrågasatts och den ena statliga pressutredningen har följts av den andra, allt medan s-redaktörer och c-redaktörer med fuktiga ögon under seminarier och politiska hearings försvarat stödets betydelse för ”mångfalden”. Och ibland har även någon m-redaktör gjort dem sällskap för Svenska Dagbladets skull.  

Runt en halv miljard per år betalar staten fortfarande ut till de berättigade tidningarna per år för att rädda ”mångfalden”, ett omhuldat men ändå tämligen odefinierat begrepp. Försök har gjorts och utmynnat i begrepp som ”inre mångfald” och ”yttre mångfald”, men hur många vet vad man menar då?

Det mer trubbiga uttrycket ”mångfald” har däremot länge använts som argument av presstödets förespråkare och så är det även idag, till exempel i en intressant artikel av den liberala tidskriften Nu:s chefredaktör Jan Fröman på Second Opinion. Han menar i ett försiktigt försvar för rådande ordning att det ifrågasatta presstödet trots allt räddat både mångfald och tidningar, men jag håller inte med honom.
Stora s-tidningen Arbetet klarade sig inte trots driftsstödet och senare har i princip alla s-tidningar inom forna A-pressen sålts till borgerliga konkurrenter då ägarna till s-tidningarna varit oroliga för framtiden, de har inte bedömt statens stöd som tillräckligt för att klara ekonomin. 

Varken Jan Fröman, jag eller någon annan kan veta hur den svenska tidningsbranschen skulle ha utvecklats om inte statsmakterna lagt sig i tidningarnas utvecklingsarbete från sjuttiotalet och framåt. En fri marknad skulle kanske ha klarat uppgiften bättre. Branschen blev ju genom politikernas stödåtgärder statligt reglerad. Detvar inte enbart ekonomiskt intressant, det var givetvis också från publicistisk synpunkt uppseendeväckande. Vad innebar det för förtroendet för dagspressen?
Misslyckad stödpolitik eller ej, idag är mångfalden i vilket fall som helst större än någonsin tidigare. Ett faktum som absolut inte beror på några statliga stöd. Var och en kan publicera sig i sociala medier som Facebook, Twitter och Bambuser, för att nämna några exempel. Vem som helst kan blogga om vad som helst utan kapitalinsats och problem. Många av de viktigaste opinionsbildarna finns i bloggosfären. Tryckpressen behövs inte längre, men staten anser ändå hittills att tradmedierna ska jobba som förr, utan hänsyn till den medieutveckling vi alla känner till.  

Ett känt exempel på den förda politiken under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar måste nämnas.  Skånska Dagbladet (c), ”Skånskan”, tog emot ett så kallat storstadsstöd på 59 500 000 kr 2011, nästan 60 miljoner kronor, lika mycket som Svenska Dagbladet, SvD. Skånska Dagbladet är dock, till skillnad från SvD inte större, än en landsortstidning och har dessutom sin redaktion i Malmö och får därför storstadsstödet, år efter år, trots att läsarna finns på landsbygden i Skånes många byar och samhällen, inte i storstaden Malmö.

Många kritiker menar att bidraget till Skånskan är oacceptabelt. Men utbetalningarna har fortsatt, i mångfaldens namn, bara för att tidningen strikt legalt finns i Malmö.  Jag delar helt kritikernas uppfattning, bidragen till Skånskan är direkt stötande.

Då har det, trots allt, varit lättare för en presstödskritiker att smälta miljonutbetalningar till tidningar som Västerbottens Folkblad, Länstidningen i Östersund,  Arbetarbladet  och Svenska Dagbladet. Men för några år sedan började det hända saker inom branschen som Sveriges beslutande politiker borde ha uppmärksammat och reagerat på. Verkligheten hann ifatt politiken; presstödet blev föråldrat även utifrån Strängs och Hedlunds perspektiv.

S-flaggskeppet Arbetet i Malmö klarade således inte längre sin ekonomi trots ett stort presstöd, runt 90 miljoner kronor per år!  Internet kom in i våra liv och papperstidningarnas dominerande nyhetsroll började begränsas. Läsarnas attityder förändrades och viljan att betala för en tidning minskades dramatiskt. Alla kurvor började peka nedåt och de värsta minkningarna rör de yngsta åldersgrupperna, bland dessa är få läsare idag beredda att betala för en tidning. Men de läser ändå gärna tidningarnas texter. Gratis….

S-tidningarnas ägare insåg tidigt på skilda håll att deras dagstidningar i förlängningen var hotade och de började samverka med, eller sälja sina företag till sina borgerliga konkurrenter. Tidningarna på tvåtidningsorter som i Gävle, Umeå, Sundsvall och Luleå med flera ställen fusionerades på ett eller annat sätt. Initiativet kom ofta, som i Gävle, från s-tidningen.

De socialdemokratiska ägarna har på de flesta håll efter samgåenden fått ett ägande, i regel mindre än 10 procent, i de nya bolagskonstruktionerna. Och därtill aktieägaravtal omfattande bland annat garantier om att de som minoritetsägare ska få tillsätta politiska redaktörer.

S-ägarna räddade onekligen sina tidningstitlar, i samverkan med de borgerliga konkurrenterna. Men makten ligger ytterst hos majoritetsägarna. Ändå var till exempel förre partiledaren Göran Persson (s) påtagligt nöjd då han på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna redan 2005 sa något i stil med att ”våra tidningar är tryggt parkerade hos sina borgerliga konkurrenter. 

Så blev det i Gävle med arvfienderna Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Så blev det i Eskilstuna, Eskilstuna-Kuriren och Folket. Och i Umeå, Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Och 2000 i  Härnösand, Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland, senare sammanslagna till Tidningen Ångermanland och därefter fusionerade med Örnsköldsviks Allehanda till Allehanda Media.

Så blev det också i Sundsvall, i Östersund,  i Norrköping och tidigt på Gotland där öns  tidningar idag ägs av moderbolaget till moderata Norrköpings Tidningar, NTM. Och så blev det i Luleå och i Karlskrona och i Kalmar. Har jag glömt någon ort?  

Under 80- och 90-talen fanns det sjutton tvåtidningsorter utanför storstäderna, om jag minns rätt, i vart fall minst runt 15 orter med två tidningar.  Det var där mångfalden fanns enligt tidigare kulturministern och nuvarande europaparlamentarikern Marita Ulvskog (s) som slogs hårt och envist för att bevara den gamla strukturen inom tidningsbranschen.

Ulvskog var under en period också chefredaktör på Dala-Demokraten, DD. Den tidningsstruktur hon slogs för finns inte idag trots att det faktiskt inte gått så många år sedan dess. Idag är det endast Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten som fortfarande är självständiga titlar på tvåtidningsorter.   

Centralt placerade och inflytelserika politiker borde inte ha missat att det hänt någonting betydelsefullt inom dagspressen, inte bara i världen, utan också i Sverige.  Att branschen inte ser ut som förr och att något måste göras för att rädda den traditionella journalistiken i någon form även om det kanske krävs en helt ny struktur.

Men icke, ungefär fyrtio år efter Hedlunds och Strängs smarta uppgörelse fortsätter reglerna fungera på ett sätt som kostar skattebetalarna runt en hav miljard kronor per år utan att bidragen gynnar framtidssatsningar som Umeåmodellens anpassning till en ny tid.  Statliga presstödsnämnden tvingas med sina föråldrade direktiv tvärtom avvisa den innovativa Umeåmodellen för att VK och VF:s redaktioner sitter i samma lokaler och samråder om morgondagens tidningar, en helt rimlig förändring för den som vill förlänga tidningarnas liv.  

Redaktionerna ville ha kontakt med varandra och samordna sina produkter för att tidningarna skulle bli så olika som möjligt och därmed alternativ för läsarna att välja emellan. Helt rätt tänkt, flera tidningstitlar kan med fördel göras av samma redaktion där marknaden inte klarar finansieringen av flera redaktioner. På så sätt kan tidningstitlarna räddas, med separata ledare och debattsidor mm.

Nu har VK och VF flyttat isär, inte för att de ville det, utan för att försöka rädda statens presstöd på närmare 17 miljoner kronor. Sjutton miljoner argument från staten för att tidningarna ska fortsätta som förr och inte försöka modernisera tidningsutgivningen och rädda verksamheten….

Jag kan motvilligt förstå att de ansvariga i Umeå i dagens ekonomiska verklighet tyvärr inte förmår att tacka nej till pengarna, vilket jag naturligtvis ändå tycker att de skulle ha gjort. Men det är samtidigt helt oacceptabelt att staten på detta sätt agerar för att konservera en företagsbild som idag bedöms som föråldrad av branschen.  

VK och VF hade en riktigt bra grej på gång, men staten har med har med sitt generösa presstöd som smörjmedel stoppat den nödvändiga förnyelsen. Pinsamt! Hur kan det vara möjligt i en tid då inte minst staten anser att det ska sparas överallt?  

Nyligen har regeringen tillsatt en ny pressutredning med justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ordförande. Det är en klok person, tidigare pressombudsman och expert på tryckfrihet. 

Jag hoppas verkligen att direktiven ger honom och utredningen möjlighet att föreslå att presstödet avskaffas, alternativt att det får en  generell utformning. Pressutredningen tillsätts dock sent för att pröva dagens förutsättningar för branschen, de tidigare pressutredningarna borde ha varit mer framsynta. Det denna utredning kommer fram till ska gälla fr o m 2017, om riksdagen så vill och om jag har fattat saken rätt. Då tror jag att tidningskartan i Sverige redan ser helt annorlunda ut jämfört med idag.

Det är nämligen idag inte bara fattiga s-tidningar som har problem med sin överlevnad, alla papperstidningar slåss egentligen med samma problem, både storstadstidningar, kvällstidningar och landsortstidningar.  De har olika mycket tid på sig, men problemen är likartade. Papperstidningarna är helt enkelt inte lika efterfrågade längre.

Alla tidningar söker lösningar inför framtiden. Hur ska de möta den digitala utvecklingen? Hur ska de kunna ta betalt för sina produkter? Hur ska de möta läsarnas nya attityder?

En lösning bland andra är naturligtvis att organisera om verksamheten, att effektivisera och rationalisera och samtidigt se till att tidningstitlarna blir olika och reella alternativ för läsarna. Det var precis det som var på gång i Umeå och det är precis sådana lösningar som diskuteras på många andra håll i tidningssverige.

Då skickar staten ut sin signal med miljontals gåvokronor som effektiva argument – gör inte om ert sätt att jobba, gör inte om branschen!  Vi kräver att ni låter allt vara som hittills!

Det är ett bedrövligt budskap till landets tidningskoncerner och dagstidningsföretag som söker nya modeller för att säkra verksamheten.  Tidningskoncerner som MittMedia och NTM, som närmast per automatik lyfter det föråldrade presstödet, kanske just därför tvingas vila på hanen när de planerar för en ny och mer effektiv tidningsutgivning som verkligheten kräver. 

Professionella tidningsutgivare tvingas välja mellan att införa ny, effektiv och framtidsinriktad organisation med en god samverkan mellan tidningstitlar, alternativt bygga upp verksamheten med sidoblickar på statsmaktens föråldrade presstöd.

Det borde vara precis tvärtom, så länge driftstödet finns borde det gå till tidningsföretag som vågar pröva nya modeller. Som i Umeå. 

Länkar till tidigare texter om Umeåmodellen på denna blogg:
29.8 2011: Intressant tidningsorganisation i Umeå
21.12 2011: Umeåmodellen, presstödet och MittMedia
20.12 2011; VF:s chefredaktör om relationerna med Presstödsnämnden.

Uppdaterad, korrrigerad 120207 kl 12.47

Umeåmodellen, presstödet och Mittmedia

Nu är vi snart på väg in i år 2012 och det känns som framtiden redan är här. Vi har fått internet, iPad, iPhone, G3 och G4.  Telia är på väg att fasa ut kopparnätet. Metro finns, för att inte tala om Google, Facebook och väldigt många radio- och tv-kanaler. En helt ny tid, men det statliga presstödet lever fortfarande och nu ska en ny utredning se över det.

Frågan är vad politikerna orkar göra, de historiska insatserna från dem på medieområdet är inte direkt imponerande. Thorbjörn Larsson skrev nyligen en intressant artikel i Medievärlden om politikernas tröghet i den snabba medieutvecklingen.  

Bara några dagar efter hans artikel säger Presstödsnämnden utifrån sitt mossiga regelverk  nej till fortsatt stöd för socialdemokratiska Västerbottens Folkblad , VF.Staten hävdar sina trubbiga regler för driftsstödet som om ingenting har hänt, samtidigt som alla dagstidningar på olika sätt planerar för hårdare tider. Nu, liksom förr, motverkar stödet förnyelse och utveckling.

I USA hävdar forskare att de flesta papperstidningarna där är borta om fem år, förutom en handfull av de största drakarna och ett antal riktigt små tidningar med fådagarsutgivning. Det finns skillnader i förutsättningarna för tidningarna i USA och Sverige, men även här är den negativa utvecklingen för pappersupplagorna väl dokumenterad.

Därför har fusionerna fortsatt och endast få titlar är idag s k solitärer, självständiga tidningar utanför koncernerna. Den borgerliga landsortspressen äger med få undantag alla s-märkta tidningar. Undantagen är Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten, alla andra s-titlar ägs av borgarpressen.

Koncernerna växer, men nästa fråga är hur de vårdar möjligheterna till samarbeten och rationaliseringar. Egentligen är det relativt sett få tidningsägare som försökt göra något riktigt radikalt, även i koncernmiljö, för att stärka papperstidningen. Några stora ägare har tvärtom i stället valt att lämna branschen, som Centerpartiet och familjen Bengtsson. De sålde sina tidningar för att slippa slåss mot utvecklingen. Om detta kan man läsa i Lars Herlins mycket läsvärda artiklar här och här i Medievärlden häromdagen.

Andra ägare kämpar på, men kanske inte alltid med helt nya och avancerade strukturella grepp. Ofta är snarare tanken tydligen att rädda vad som räddas kan, att skära ner här och där och försöka fortsätta så länge det går utan att ändra modellen. Min egen tidigare arbetsgivare, Mittmedia där jag jobbade åt Gefle Dagblad, är tills nu inget undantag. Koncernens alla möjligheter har inte utnyttjats.

Därför ser jag med spänning och förväntan fram emot vad den nye koncernchefen Thomas Peterssohn ska vidta för åtgärder. Jag har tidigare bloggat om honom.
Efter bara några dagar i rollen som koncernchef gick han ut med tuffa uttalanden om behovet av förändringar. I en debatt i samband med  arrangemanget ”Årets dagstidning” i Stockholm sa Peterssohn sedan för bara någon månad sedan något i stil med att ”mitt uppdrag som koncernchef är att få koncernen Mittmedia att fungera som en koncern.”

Det låter säkert oroande får många, löftesrikt för andra. Jag tror att det är rätt väg att gå. Koncernens samlade styrka måste utnyttjas för att säkra journalistiken i koncernens tidningar. En ny tid kräver nya grepp, även om inte alla trotjänare tycker det.

SvenÅke Boström, som tidigare jobbade med utvecklingsfrågor mm inom Sundsvalls Tidning, gillar inte utvecklingen inom Mittmedia och pekar då på tidigare beslut tagna långt innan Peterssohn började. Läs hans första bloggpost här. Den publicerades också i Medievärlden. Boström fick mothugg av NTM:s vice vd Sören Andersson i Medievärlden och de fortsatte debatten i ytterligare några texter.
Jag håller inte med Boström, men däremot Sören Andersson. Jag tycker inte det var bättre förr, jag tycker tvärtom att tidningarna i Sverige generellt sett gjort alldeles för lite och alldeles för sent för att möta utmaningarna.  Att då utnyttja koncernens alla möjligheter är nödvändigt.

För de som är intresserade av debatten just inom Mittmedia finns det också anledning att via Bambuser kolla in diskussionen på Publicistklubben i Sundsvall nyligen. Debatten börjar ungefär 30 minuter in på sändningen. Där deltog Mats Åmvall, ny chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Sven-Åke Boström samt Dagbladets vd och chefredaktör Åke W Härdfeldt. Intressant diskussion!

I Sundsvall är en mer eller mindre avancerad samordning på gång, men en sådan har redan gjorts i Umeå. Där har Västerbottens-Kuriren, VK, som äger Västerbottens Folkblad, VF, gjort något riktigt radikalt med svenska mått mätt.  VK och VF har flyttat ihop i gemensamma lokaler och mer eller mindre samordnat sin produktion med syftet att tidningarna ska bli så olika som möjligt. Det var något i den stilen jag gärna hade gjort i Gävle för runt tio år sedan då fusionen där mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad planerades, men det var för tidigt. Liknande förändringar har sedan också gjorts internationellt, t ex på Englands nästa största tidningsmarknad i Birmingham. Jag har tidigare bloggat om några av dessa exempel.

Enligt min mening är det ett smart försök av tidningarna i Umeå att anpassa både kostym och arbetssätt till den nya tidens krav. Målsättningen är att behålla titlarna och att dessutom se till att de blir så olika som möjligt, en insats för mångfalden. Och då säger staten nej!

I Medievärlden igår stod det att statliga Presstödsnämnden i nuläget inte kan ge VF presstöd eftersom det är oklart hur självständig tidningen är. Jomenvisst, VF ägs ju av VK, precis som flertalet andra presstödsmottagare i Sverige ägs av borgerliga konkurrenter. Men det är tydligen inte ägandet som är det stora problemet, utan det faktum att de bägge redaktionerna har flyttat ihop.

Innehållet i tidningarna är nämligen enligt chefredaktören Daniel Nordström på VF inget problem, där motsvarar titlarna statens krav rörande mängden unikt material. Nej, problemet är att de sitter tillsammans vilket enligt nämnden tyder på att VF inte är en självständig tidning trots att den har en egen chefredaktör och utgivare. Därför har man enligt Medievärlden redan börjat planerat att möblera om eller rentav bygga väggar för att separera redaktionerna från varandra och därmed behaga presstödsnämnden…

 Just när detta sker har justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger utsetts till ordförande för en utredning som ska syna detta otidsenliga system som reglerar statens stöd till den svenska dagspressen. Jag hoppas att han och utredningen föreslår att stödet avskaffas helt så att branschen kan utvecklas utan att störas av bidragsdrömmar och klåfingriga byråkrater.   

Till dess bör VF emellertid få sitt presstöd eftersom det existerar, det är helt förödande om presstödsnämndens otidsenliga regelverk omöjliggör framsynta tidningsägares försök att hitta morgondagens modell för svensk dagspress.   

   

Presstöd på dekis bör avskaffas

Kan det vara så att det otidsenliga statliga presstödet äntligen blivit så ifrågasatt att politikerna vågar avskaffa det? Det har alltid varit kritiserat, men har överlevt med stöd av det politiska etablissemanget på vänsterkanten. Och Centern. Stödets mottagare inom pressen har också varit aktiva med lobbyinsatser mot riksdag och regering.
Men nu är systemet i gungning - en rasistisk tidning fått rätt till statligt stöd. Det kan vara början till slutet för presstödet.

Bakgrunden är att Presstödsnämnden beviljat Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag ett presstöd på drygt 2,3 miljoner kronor. Tidningen uppfyller tydligen alla de krav som gäller i sammanhanget.
Det är en chockartad situation för många av presstödets förespråkare. De vill, fullt förståeligt, att den minst sagt obehagliga rasistiska tidningen inte ska kunna få statligt stöd.
Hur det nu skulle kunna gå till eftersom grundbulten i reglerna är att Presstödsnämnden, med all rätt, inte får ha några synpunkter på de mottagande tidningarnas innehåll. Det är censur.

En ledamot i nämnden Martin Ahlquist, chefredaktör för tidningen Fokus, lämnar nämnden i protest. Han motiverar i dag sitt beslut i Dagens Nyheter.

Hans beslut kan jag förstå i det här läget, men jag är ändå mest förvånad över att han över huvud taget gått med på att sitta i nämnden, inte minst eftersom han i sin artikel mycket bra beskriver hur olika tidningar manipulerar sina produkter för att på så sätt få mer i presstöd. Trots denna sin insikt har han alltså satt sig i nämnden.
Dessutom måste han ha vetat att reglerna ger även nazister och andra egendomliga grupper rätt till stöd för sina tidningar om de uppfyller de rätt enkla reglerna.

"Presstödet korrumperar." Det var rubriken på en ledare jag skrev i Gefle Dagblad för gissningsvis tjugofem år sedan. Detta sedan jag på en konferens mött en mycket ansedd tidningsdirektör som, tills dess, alltid varit motståndare till presstödet. Nu bearbetade han mig plötsligt om att stödet borde behållas.
Direktören hade upptäckt att hans egen välmående tidning skulle få dyrare distribution om den fattige konkurrenten tvingades lägga ner om presstödet skulle avskaffas. Då tänkte han om och bytte åsikt.

Det var då det, men historien går igen. I sin text beskriver Martin Ahlquist att presstödet har blivit en intäktskälla för "fiffiga entreprenörer". Han nämner några exempel på tidningar som trixar med editioner för att kunna kvittera ut flera presstöd.
Ahlquist skriver till exempel att "Tidningen ETC är i dag inte en tidning utan sju med ett totalt presstöd på 12 miljoner 2010. Fria tidningar ger ut sex tidningar och så vidare."

Allt detta är väl känt, men både inflytelserika medieföreträdare och mäktiga politiker har under alla år accepterat den rådande ordningen, även i kretsar som egentligen är kritiska till stödet. "Presstödet korrumperar".
Moderaterna har varit kritiska till presstödet, men har sedan de kom till makten obegripligt nog försvarat stödet i sin regeringsutövning, till exempel när det har ifrågasatts av EU. De nya moderaterna verkar gilla att offra sina gamla principer.

Men nu närmar sig kanske slutet för det statliga driftstödet till pressen. Den ena debattören efter den andra träder fram och tycker till. Somliga vill att reglerna ska göras om så att inte rasister kan få presstöd. Det är naturligtvis helt omöjligt, det är censur. Ändå har kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (m) redan sagt att hon vill se över reglerna.
Andra hävdar det omöjliga i att staten ska få lägga sig i tidningarnas innehåll, hur obehagliga tidningarna än är, presstödsreglerna kan inte rubba de grundläggande förutsättningarna för tidningarnas verksamhet, Tryckfrihetsförordningen.

Universitetslektor Jan Strid vid JMG skriver i DN att det är omöjligt att ställa några krav på tidningarnas innehåll för att de ska få stöd, "Tryckfrihetsförordningen gäller."
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg försvarar både stödet till den rasistiska tidningen och presstödet som sådant, "Om vi slopar presstödet tystas de tidningar som i dag bjuder det största ideologiska motståndet mot nyfascismen: den lilla vänsterpressen."
Expressens kulturchef Karin Olsson skriver att hon är tveksam till presstödets fortsatta existens. "Presstödet liknar mest en skrattspegel av de ideal som det en gång byggdes på."
På bloggen Samesamebutdifferent skriver Julia Skott att hon inte kan tänka sig att ställa krav på innehållet hur obehagligt det än är, "För när vi väl börjar villkora stödet utifrån innehåll kan det bara gå utför."

Så låst är läget i debatten runt presstödet och här kan man ana att lösningen kan vara att avskaffa det, alternativt göra om det fullständigt till ett mer generellt branschstöd.
Det nuvarande stödet har så att säga hamnat på dekis, ingen verkar vilja ha det så som det i dag är utformat, inte ens de varmaste anhängarna. Och det lär inte kunna ändras på ett acceptabelt sätt.

Jag tycker att det bör avskaffas, det är helt otidsenligt. Stödet inrättades för ungefär 40 år sedan efter en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. En del menar att det var två personer som gjorde upp om stödet, finansminister Gunnar Sträng och Centerns ledare Gunnar Hedlund. Båda partierna hade starka egenintressen i sammanhanget och reglerna skräddarsyddes för att så långt som möjligt styra pengarna till rätt tidningar. Presstödet korrumperar...

Stödet infördes under en annan tid, men finns fortfarande kvar trots en dramatisk medieutveckling. I dag är ingenting sig likt i mediernas värld, men staten betalar ändå årligen ut ungefär 500 miljoner kronor i driftsstöd till de mottagande tidningarna.
De flesta mottagarna är, som under alla år, socialdemokratiska andratidningar. Skillnaden är att de absoluta flertalet av dessa i dag ägs av borgerliga tidningskoncerner. Som MittMedia. Den koncernen får presstöd till sina dotterföretag Arbetarbladet i Gävle, Dagbladet i Sundsvall och LT i Östersund.
Svenska Dagbladet får presstöd, nu som förr, men numera ägs tidningen av den norska mediekoncernen Schibsted. Centerpartistiska Skånska Dagbladet får också presstöd och räknas då som storstadstidning eftersom redaktionen ligger i Malmö, men läsarna finns på landsbygden i Skåne. Storstadsstödet har hittills varit betydligt större än stödet till landsortstidningarna, men sänks nu efter kritik från EU.

Tidningsbranschen är sig onekligen inte riktigt lik jämfört med det tidiga sjuttiotalet då stödet infördes. Utanför branschen har det ju dessutom tillkommit en rad nya medier och möjligheter att publicera nyheter och debatt. Internet har förändrat allt, men presstödet har bestått.

Presstödet är föråldrat och bör avskaffas.