Intressanta samarbeten, men ändå tveksamma tankar om betalväggarna

Det är intressant att följa de traditionella tidningsföretagens olika försök att introducera betalväggar på sina digitala kanaler. Jag blir dock alltmer tveksam till olika betalmodeller trots alla hurtiga tillkännagivanden från medieföretagen. I regel introduceras ju nya betalväggar så entusiastiskt att man kan förledas tro att branschen löst alla problem med affärsmodellen. Men så är det väl knappast och själv har jag lite motvilligt blivit en digital abonnent och då sparat mer pengar på prenumerationer än vad jag egentligen själv ville.  

Jag instämmer ändå naturligtvis i branschens lätt klyschiga nya mantra att ”bra journalistik måste få kosta”. Helt rätt, men detta faktum är ju inte i sig ett argument för att just betalväggar är den enda rätta vägen att gå. Det kanske finns smartare sätt även om jag lika lite som någon annan skådat ljuset och kan peka ut den vägen.   

Och varför finns det då skäl att vara skeptisk till att skilda betalmodeller för E-tidningar och olika plustjänster i digitala kanaler skulle fungera och vara något bra? Att läsarintäkterna måste öka är ju uppenbart och det är bra att medieföretagen gör något och prövar olika vägar.

Men frågan är hur det egentligen går, vi har ju redan tidigare sett medieföretag gå in i betalmodeller, skippat dem och sedan försöka på nytt. Nu senast i Hallandsposten. Och visst, betalningsviljan har kanske ökat, men är just prenumerationen då den bästa lösningen?

Siffror om det ökande antalet betalande digitala kunder redovisas gärna positivt, men sällan med tydlighet i detaljerna om hur stor lojaliteten över tid egentligen är från till exempel dem som för ”endast 1 krona” tecknat ett abonnemang. Detta gäller väl de flesta medieföretag som utåt hävdat att de med framgång gått över till skilda betalmodellar.

Själv har jag redan som säkert många andra anmält mig för någon sådan prenumeration i ivern att få läsa en artikel, glömt bort att avbeställa abonnemanget och fått betala någon månads prenumeration för en tidning som jag egentligen inte vill abonnera på. Jag ville bara läsa en viss enstaka artikel. Då och då.

I det för branschen dominerande erbjudandet om att det bara ”kostar 1 krona” att testa finns ju också möjligen ett trovärdighetsproblem. Det kostar ju inte enbart en krona, de intresserade förbinder sig ju också att betala ett belopp i månaden i framtiden. Om de inte säger upp sitt abonnemang i tid, med eller utan krångel. Och hur många är det som gör så och nöjer sig med en månad för en krona?

Jag är varje dag inne på kanske 20 olika mediesajter för enstaka artiklars skull. Och då naturligtvis inte samma sajter varenda dag. De där artiklarna skulle jag gärna betala för, men det är inte realistiskt att abonnera på en mängd sajter för att komma åt enstaka artiklar då och då. Och genom alla länkar i sociala medier är det nog rätt många som söker sig till enstaka artiklar över hela landet.

I läsarens hemmaområde är erbjudandet om en prenumeration begripligt och förhoppningsvis intressant för besökaren, men knappast från sajter långt bort i hela Sverige, bortsett från läsare i förskingringen eller dem med familjära kopplingar till andra orter. Som boende i till exempel Falun kanske man nappar på ett abonnemangserbjudande från Dalademokraten och kanske även DN eller SvD. Och dalmasen som flyttat till Stockholm gör kanske samma sak.

Däremot är det knappast troligt att läsaren i Dalarna samtidigt kan tänka sig att betala abonnemang på GP, HD, BLT, VK, VF, JP, UNT, Norran, NWT och en rad andra sajter där man ibland läser enstaka artiklar. Det är knappast praktiskt och ekonomiskt möjligt för de flesta. Att i det sammanhanget som läsare möta väggen med ett prenumerationserbjudande känns bara konstigt.

Ändå möter surfarna nu prenumerationserbjudandet snart sagt överallt trots att modellen knappast är optimal i den digitala miljön. Förr var prenumerationen en fantastiskt bra modell för tidningarna som fick betalt i förväg och dessutom knöt sina läsare hårt till sig genom kampanjer, skicklig telefonförsäljning och autogiro. Men då handlade det ju om en eller kanske ett par tidningar, som lokaltidningen och kanske någon rikstidning. 

Nu ser verkligheten annorlunda ut eftersom läsarna runtom i landet lockas till enstaka artiklar lokalt, nationellt och globalt. Varför är det då en närmast föråldrad affärsmodell, prenumerationen, som idag lyfts fram som lösningen i en helt ny och annorlunda verklighet? Det beror väl antagligen på att ingen kommit på en bättre lösning.

Det har inte jag heller, men jag vill gärna betala för de texter som jag faktiskt läser. Jag betalar gärna för enskilda artiklar, dessutom gärna mer pengar i takt med attraktiviteten för den enskilda texten, kanske från en tia och upp till någon hundring när det är något riktigt intressant. Modellen med en prenumeration på den lokala tidningen borde kompletteras med en lösning för dem på distans som mer sällan vill läsa en tidningssajt.   

Tänk om det fanns någon form av ett branschgemensamt konto där man kunna sätta in pengar från någon hundring och upp till flera tusen kronor beroende på behov. Sedan skulle pengarna gå från kontot till respektive mediehus genom en fortlöpande avräkning för enstaka artiklar. Och detta genom en extremt enkel inloggning med till exempel en pinkod kompletterad med ett artikelnummer så att pengarna hamnar rätt.

Och den inloggningen skulle folk nog behålla för sig själva eftersom de betalat in sina pengar till kontot.  Inloggningen till dagens digitala prenumerationer delas säkert ibland familjevis eller med grannen.

Ett branschkonto eller ej, men att situationen kräver någon form av avancerat branschsamarbete är uppenbart. Därför ska det bli spännande att se hur det idag presenterade samarbetet mellan Svenska Dagbladet och NTM utvecklas, en ny variant av samverkan mellan en storstadsbaserad tidning och regiontidningar ute i landet. De aviserade ambitionerna från Dagens Nyheter att få till stånd någon form av samarbete med tidningarna ute i landet tycks dock inte ha gett något resultat ännu.   

Kort efter det att DN:s samarbetsidé hade presenterats i somras gick däremot som bekant MittMedia, VK Media, Hallpressen och SörmlandsMedia ut med nyheten om ett avancerat gemensamt projekt rörande pluskunderna. De fyra koncernerna ska ju låta den lokala tidningens läsare på köpet få ta del av plustjänsterna på de ingående koncernernas samtliga mediesajter. Kanske lite Spotify utan alla andra jämförelser. 

MittMedia låter ju redan idag den lokala tidningens abonnent ta del av de övriga koncerntidningarnas sajter. Det är således ungefär den modellen som ska gälla för de fyra koncernerna gemensamt, om jag förstått saken rätt. Det är onekligen frikostigt att låta prenumeranten på en enda tidning utan tillkommande kostnad få ta del av koncernens alla sajter. Och snart fyra koncerners sajter.

Tanken är väl att gynna den lokala tidningen och dess kunder och samtidigt förhoppningsvis förstärka räckvidden och därmed annonsaffären för samarbetande tidningar. De inblandade aktörerna har säkert räknat både framlänges och baklänges för att få ihop siffrorna, men jag frågar mig ändå utifrån egen erfarenhet hur projektet ska kunna räknas hem. Då borde nog de lokala prenumerationerna kosta betydligt mer. Och vad säger då konkurrensverket?  

När mina abonnemang för Gefle Dagblad och Arbetarbladet i vintras skulle betalas ett år framåt hade priserna höjts till ungefär 4.100 kronor för Gefle Dagblad, GD, och lika mycket för Arbetarbladet, AB om jag minns rätt De priserna illustrerar väl hur koncernen målmedvetet arbetat med prishöjningar för att finansiera den digitala utvecklingen. Med resultatet att pappersupplagorna minskat mer än inom andra koncerner.

Om jag hade behållit bägge tidningarna både i form av papper och digitalt skulle det per år ha kostat ungefär 8.200 kronor. Men det gjorde jag inte.

Jag föll i stället för MittMedias digitala lockrop och gjorde det koncernen uppenbarligen vill; jag avstod från papperstidningarna och blev en digital kund som prenumerant på E-tidningarna. Jag tog GD:s E-tidning ett år framåt för 1.817 kronor och AB ett halvår för 923 kronor. Detta eftersom jag numera uppfattat tidningarna så lika varandra med mycket gemensamt material, inte sällan hämtat från andra koncerntidningar och därmed av mindre lokalt intresse.

Vid halvårsskiftet bestod det intrycket och eftersom jag då också upptäckt att jag som läsare av GD ändå får plustjänsten i AB och alla andra koncerntidningarnas sajter var det svårmotiverat att fortsätta med AB. Nu har jag endast GD:s E-tidning och därmed också tillgång till plusmaterialet i Arbetarbladet och alla andra sajter inom MittMedia.

Nu konstaterar jag med blandade känslor att MittMedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1.817 kronor från mig i stället för cirka 8.200 kronor per år.

Det kommer nog att ta lite tid innan jag blir övertygad om att upplägget är bra för koncernen även om jag förstår att det någonstans framöver kanske handlar om enbart digitala kanaler, möjligen kombinerade med ett veckomagasin, och då betydligt lägre kostnader för tryckerier och distribution. Men klarar medieföretagen ekonomin med dessa betallösningar på vägen dit om vandringen blir långdragen?     

Den ansvarige utgivaren byter skepnad när medierna organiseras om

När mediehusen organiseras om, samordnas eller slås ihop ändras ofta även förutsättningarna för en ansvarig utgivare. Strukturförändringarna är nödvändiga, men leder också till att avståndet mellan utgivare och medarbetare ökar. Samtidigt minskar mångfalden då flera tidningar och digitala kanaler får samma utgivare. Håller vi på att få en ny modell för den ansvarige utgivaren?

Under senare år har många utgivare börjat motivera sina beslut i krönikor, ledare och på poddar och bloggar. Kanske en naturlig utveckling då floran av sociala medier ökar behovet av transparens i de traditionella mediernas beslut.  

Men nog finns det också skäl att fråga sig vad som därutöver motiverar utgivarna till detta. Handlar det enbart om att ge insyn i utgivarens resonemang och ansvarstagande trots att detta är så starkt personbundet, eller handlar det kanske också om att utgivare känner ett behov av att positionera sig, att synas och höras, i en tid då allt förändras?  

Jag kan tänka mig att förändringstrycket spelar in. Den klassiska situationen med en ansvarig utgivare för varje enskild publiceringskanal är på väg att fasas ut. Hallpressen har redan organiserat om sin verksamhet så att en enda person, Mats Ottosson, är ansvarig utgivare för alla tidningarna i koncernen. En bra person och skicklig publicist i en ny roll och en effektiv lösning som företaget också rakryggat står för.

Eskilstuna-Kuriren har gjort samma sak även om motiven för den omorganisationen kanske inte är lika tydliga som inom Hallpressen, här verkar besluten snarare skett i takt med de faktiska omständigheterna inom organisationen som skett efter hand. Men resultatet blir detsamma, utgivarskapet centraliseras. (ANM någon timme efter publiceringen av denna blogpost publicerade Medievärlden en artikel om att EK-koncernens redaktioner slås ihop)

NTM med tidningar i Östergötland, på Gotland, i Västervik, i Uppsala och Luleå har hittills inte rört sig i den riktningen, men jag blir inte förvånad om det kommer bulletiner om att så sker. Corren och Norrköpings Tidningar ges ut i städer några mil från varandra, men det är längre till koncernens mediehus på Gotland, i Västervik och i Luleå. 

Långa avstånd behöver dock inte hindra liknande förändringar. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är ansvarig utgivare även för editionerna Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Kulturchefen Karin Olsson är ensam ställföreträdande utgivare.

Det är långt mellan Expressens redaktionella enheter, men Mattsson tycks inte ha något problem att hantera sitt utgivaransvar. Hans utgivarskap har tvärtom hyllats i olika sammanhang. Tillsammans med konkurrenten (!) Jan Helin på Aftonbladet diskuterar han och Helin också allt om de bägge utgivarnas ageranden på den uppmärksammade podden Mattsson Helin.  

Den är intressant för alla medienördar och andra som följer mediebranschen eftersom få, om ens någon, har samma överblick över medieutvecklingen som Mattsson och Helin. Men deras podd är också säkert ett viktigt verktyg för de bägge redaktörernas utgivarskap. Kan det finnas någon anställd på Expressens eller Aftonbladets redaktioner som inte lyssnar på podden, månntro?

För några dagar sedan blev det för övrigt offentligt att Margret Atladottir och Lisa Bjurwald välförtjänt utsetts till Årets MedieAmazoner för sina insatser i ABpodd. De är inte ansvariga utgivare, men har sagt att de vill utmana Mattsson Helin som mediedebattörer och opinionsbildare i publicistiska frågor, inte minst vad det gäller jämställdheten. Och de har också redan etablerat sig i en framskjuten position i debatten, onekligen en viktig och ny form av ledarskap. Priset är instiftat av Cecilia Zadig och delas ut vid den årliga konferensen med nätverket Kvinnor som Leder Medier. Jag är sedan några år ledamot i juryn som utser pristagarna.

Åter till utgivarna Mattsson och Helin; på Aftonbladet ser lösningen rörande den ansvarige utgivaren annorlunda ut än på Expressen.  Jan Helin är inte bara chefredaktör och ansvarig utgivare utan också vd för företaget.  Nyligen delegerade han en del av sina funktioner för att frigöra mer av sin tid för ett nytt projekt. Utöver Lena Mellin blir även Sofia Olsson Olsén och Håkan Andreasson ställföreträdande utgivare, men också med den uttalade föresatsen att de fungerar som ansvariga utgivare på olika tider under dygnet.

Det är en lösning som tydligen motiveras av de snabba publiceringarna i digitala kanaler. Jan Helin förklarar på drygt 6 minuter in på podden Matsson Helin hur Aftonbladet med detta ”testar en ny utgivarordning”.  Det ska bli intressant att se om modellen accepteras även i en juridisk tillspetsad situation där det inte får råda något tvivel om vem som bär utgivaransvaret.

MittMedia är också ett intressant företag vad det gäller ett förändrat utgivaruppdrag. Jag har tidigare bloggat om att koncernen agerar på ett visst sätt med sin snabba centralisering av viktiga stabsfunktioner som kan urholka de lokala utgivarnas position, samtidigt som MittMedia målmedvetet kommunicerar sin omsorg om den lokala journalistiken.

Nu har koncernen tagit ett par beslut som kan ses som signaler om inriktningen. Anders Ingvarsson, chefredaktör för Sundsvalls Tidning, är nu även chefredaktör och ansvarig utgivare för Allehanda i Örnsköldsvik med editionen Tidningen Ångermanland i Härnösand. Ett begripligt beslut i jakten på kostnader och därtill ett bra personval, men också kanske ett tecken på ett nytt vägval i en svår tid.

Det är omkring tio mil mellan redaktionerna i Örnsköldsvik och Härnösand. Och ytterligare runt fem mil ner till Sundsvalls Tidning där Ingvarsson redan är chefredaktör. Det handlar till skillnad från Expressen här om lokaltidningar och på sådana har chefredaktörens närvaro hittills oftast bedömts som viktig. Då kan avståndet mellan Örnsköldsvik och Sundsvall symboliskt vara längre än mellan Stockholm och Göteborg för Expressens utgivare…  

Samtidigt har MittMedia bestämt att omkring 460 journalister i koncernen ska gå en utgivarkurs arrangerad av Tidningsutgivarna och dess chefsjurist Per Hultengård.  Det är bra att medarbetarnas kunskaper om regelverket förbättras, men nog kan det också finnas skäl att fråga sig om detta är ett förebud för en ny och mer centraliserad utgivarorganisation inom koncernen.

Rent formellt är det nog inga problem för till exempel en koncern som MittMedia att organisera om och begränsa antalet utgivare. Publicistiskt är det nog svårare och mer kontroversiellt. Idag har utgivarna inom MittMedia ofta kommit fram till olika publiceringsbeslut vilket onekligen gynnat önskemålet om mångfald.

Med en centralisering av utgivarfunktiuonen blir ett publiceringsbeslut enhetligt för alla titlar under vederbörande utgivare. Personligen kan jag leva med detta, men frågan är om alla engagerade förespråkare för mediemångfald kan göra det. Här någonstans finns nog den riktigt kontroversiella punkten i vägvalet mellan den tidigare och den nya publicistiska verkligheten.

Hursomhelst med den saken, men det är i alla fall intressant att följa de olika koncernernas utveckling i dessa frågor. Stampen har till exempel ännu en gång ändrat sig vad det gäller relationerna mellan Hallandsposten, HP, och Hallands Nyheter, HN. Tidigare två helt självständiga tidningar med olika ägare.

Senare blev båda ägda av Stampens dotterbolag Mediabolaget i Halland och Mediabolaget Västkusten om jag minns rätt. Tidningarna samordnades i många avseenden i enlighet med direktiven från Stampen, en framgångsrik process ledd av HN:s dåvarande chefredaktör AnnaKarin Lith, nu redaktionell chef på MittMedia.

Men plötsligt fick ägarbolagen ny styrelseordförande, nämligen Lennart Hörling, även ägare till Nya Lidköpings-Tidningen och senare även delägare och ordförande i Stampen. Med honom som ordförande bestämdes det att tidningarna inte alls skulle samordnas, de skulle till exempel fortsätta ha olika utgivare, trots Stampens tidigare beslut.  Och så blev det. Nu ändrar sig ägarna ännu en gång och Hallandspostens chefredaktör Viveka Hedbjörk blir nu också chefredaktör och ansvarig utgivare även för Hallands Nyheter.

Nog finns det skäl att fråga sig hur det ansvariga utgivarskapet mer generellt ser ut om några år då alla organisatoriska förändringar tvingat fram nya lösningar även för det publicistiska ansvarstagandet. Detta samtidigt som man i branschdebatten alltid ser den klassiske ansvarige utgivaren som en garant för en seriös publicistisk verksamhet.

I den snabba förändringstakten är det begripligt att många utgivare, om än inte alla, debatterar och förklarar sina beslut. De syns på ett helt annat sätt än tidigare och profilerar sig både mot sina läsare, lyssnare, tittare och egna medarbetare.  En profilering som också kan vara viktig för den enskilde utgivaren i en koncern där ännu fler samordningar kan komma.

ANM. Denna text har 150922 också i förkortat skick återpublicerats på medievarlden.se.

Uppdaterad 150921 kl 16.54 med länk ovan och här om Eskilstuna-Kurirens omorganisation. Även 150922 kl 17.34 med ovanstående anm.

Ny kulturchef för hela Hallpressen och lite om debatten rörande centralisering

I går stod det klart att författaren och journalisten Anders Rydell blir ny kulturchef på koncernnivå inom Hallpressen.  En spännande utnämning i en koncern som under senare år allt oftare gått sin egen väg i det föränderliga medielandskapet. Det ska bli intressant att följa både Anders Rydell i sin nya roll och koncernens utveckling.

Anders Rydell kommer från Bankeryd utanför Jönköping. Han har skrivit en rad uppmärksammade böcker och bland annat nominerats till Augustpriset för Plundraren. Han har också varit verksam som chefredaktör för tidskriften Konstnären och varit redaktör för Bon och RES.

Diskussionerna med Andes Rydell har pågått till och från under våren medan Rydell varit engagerad i skilda projekt. Jag har genom mitt bolag Utkik Media biträtt Hallpressen vid rekryteringen samtidigt som jag hade samma uppdrag rörande sökandet efter en redaktionschef till Jönköpings-Posten.

Det blev som bekant Patricia Svensson, tidigare chefredaktör för nu nedlagda Dagbladet i Sundsvall. Rekryteringen av henne blev klar i mitten av mars. Senare rekryterades i en parallell process också Anna-Karin Thorstensson som Hallpressens digitala redaktionschef. Hon kom från Corren och tillträdde sitt nya jobb den 1 juni.   

Patricia Svensson efterträdde Mats Ottosson som blev ansvarig utgivare för alla tidningarna inom Hallpressen, på samma sätt som Peo Wärring också blivit det för tidningarna ägda av Eskilstuna-Kuriren. En tämligen ny lösning inom medieföretagen där koncerner typ MittMedia och NTM inte har tagit det steget. Ännu.  

Däremot har även MittMedia redan en kulturchef på koncernnivå, Gunilla Kindstrand, och även andra koncerngemensamma chefer på central nivå. Det är säkert en trend som kommer att fortsätta och även vara föremål för debatt.

Inte minst rörande MittMedia märks debatten redan i form av en ökande kritik från dem som reservationslöst talar sig varma för lokaljournalistiken och ser en fara i centraliseringen, både innehållsmässigt och organisatoriskt. Ett exempel på en av dem som gett sig in i debatten är Gävlebördige tv-profilen Rickard Olsson med egna familjära erfarenheter från Arbetarbladet. 

Och därvidlag tycker jag nog att MittMedia har gjort det lite svårt för sig då utgivare och koncernledning ofta uppträder som lokaljournalistikens främsta försvarare och företrädare, samtidigt som gemensamt material ökar i de olika titlarna och samtidigt som olika funktioner centraliseras snabbare än i andra koncerner. 

MittMedia står således inte fullt ut för det koncernen de facto gör, man lever inte riktigt som man lär och det genomskådar publiken. Eller i vart fall har man inte alltid lyckats förklara vad som sker. Själv tycker jag nog att det är allvarligare än det faktum att man centraliserar, en närmast nödvändig process i dagens läge och en utveckling som borde ha inletts långt tidigare på ett klokt sätt, vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort...

Skillnaden mellan budskap och handling ser jag inte hos Hallpressen som redan centraliserat utgivarfunktionen och nu utvecklar verksamheten vidare i den riktningen med vd Christina Björklund och ansvarige utgivaren Mats Ottosson i ledningen. Dock är processen kanske enklare i koncerner typ Hallpressen som inte äger presstödsfinansierade tidningar, vilka kräver en egen utgivare. Eskilstuna-Kuriren är nu i samma situation efter nedläggningen av Folket.   

Det är onekligen intressant i dessa tider att följa de olika mediekoncernernas ofta helt olika inställning i dessa frågor. Problemen med vikande upplagor och behovet av nedskärningar och den digitala övergången har de alla, men deras inställning till hur dessa frågor ska hanteras policymässigt genom utgivarskapet, centralisering och utvecklingsarbetet växlar från den ena koncernen till den andra.

Det är kul och bra att just kulturjournalistikens betydelse manifesteras genom utnämningarna av övergripande kulturchefer inom MittMedia och Hallpressen, helt oavsett om man gillar centraliseringen eller ej. Både Gunilla Kindstrand och Anders Rydell har också välformulerat förklarat sin syn på saken, Kindstrand här och Rydell här.
Uppdaterad med nedanstående länkar 150617 kl 02.44, korrigerad 150617 kl 12.06, korrigerad 150619 kl 20.40
Länkar: 
Twitterstorm efter lokaljournalistikdebatten - nyhetsartikel och radioinslag sverigesradio.se 150606
Daniel Nordström i debatt med Rikard Olsson - nyhetsartikel arbetarbladet.se 150505
Rikard Olsson och Daniel Nordström i hätsk debatt om lokaljournalistik - radioinslag och nyhetsartikel sverigesradio.se 150605
MittMedia slår ihop kulturredaktioner - radioinslag och nyhetsartikel sverigesradio.se 150604
Björn Häger svarar: "Varför så arga" - debattartikel av Björn Häger Expressen.se 141213
"Hägers analys är provocerande slapp" - debattartikel av Gunilla Kindstrand och AnnaKarin Lith expressen.se 141208
Mörkret över landsbygden - Debattartikel av Björn Häger expressen.se 141208

  

Patricia Svensson ny redaktionschef på Jönköpings-Posten

Patricia Svensson blir ny redaktionschef på Jönköpings-Posten, JP, som idag presenterade henne på sin nyhetssajt. Hon kommer från Dagbladet i Sundsvall som lades ner av ägarbolaget MittMedia den sista februari. Patricia Svensson tar över efter Mats Ottosson som nu blivit övergripande redaktionschef och ansvarig utgivare för alla titlarna inom Hallpressen.

Patricia Svensson är 35 år och började som praktikant på Dagbladet Nya Samhället för 13 år sedan då hon hade studerat på Mittuniversitetet. Hon kommer från Nyköping och tänker nu flytta till Jönköping med sin sambo Björn.

Rekryteringen av ny redaktionschef inleddes före årsskiftet och genom mitt bolag Utkik Media har jag biträtt Hallpressen i processen, liksom i rekryteringen av en ny kulturchef på koncernnivå. Den processen pågår fortfarande och Hallpressens organisationsutveckling är ett intressant exempel på nytänkande i branschen.

Hallpressen har en omfattande verksamhet med runt 15 tidningstitlar, nyhetssajter och gratistidningar i Småland och Västergötland. Verksamheten leds av vd Christina Björklund. Mats Ottosson är nu således ansvarig utgivare för koncernens alla titlar vars redaktionschefer är ställföreträdande utgivare för dessa. Även den kommande kulturchefen ska verka på koncernnivå. Ronny Karlsson är utvecklingschef för Hallpressen.

Även MittMedia har valt att ha en kulturchef på koncernnivå, nämligen Gunilla Kindstrand, tills nu chefredaktör för Hälsinge-Tidningar.  Kultur- och opinionsmaterialet har naturligtvis stor betydelse för mediehusen i en tid då alla medier söker lösningar för att vara angelägna för dem som tar del av utbudet i de olika kanalerna. 

Dagbladet kom ut för sista gången den sista februari då den lades ner, eller slogs ihop med Sundsvalls Tidning, ST, som det också beskrivs eftersom krönikor och annat material från Dagbladet kommer att fortsätta publiceras i ST.

Och på st.nu kan man också läsa Patricia Svenssons sista krönika som chefredaktör för Dagbladet där hon sätter punkt för 115 års nyhetsförmedling. En krönika som hon skriver att hon våndats inför, men det blev en härlig text där man möter hennes starka publicistiska känsla och vilja att utveckla och driva journalistiken vidare i alla kanaler även i en tid då det mesta förändras.

Det blir intressant och spännande att följa Patricia Svensson och hennes kollegers verksamhet på Jönköpings-Posten och i Hallpressen.
Korrigerad 150316 kl 22.47, 150317 kl 01.46

Länkar: 

Patricia Svensson tar över på JP - nyhetsartikel, svt.se 150316 

Hallå där, Patricia Svensson - intervju, st.nu 150316

TV: Patricia Svensson blir JP:s redaktionschef - tv-intervju och nyhetstext, jonkopingsposten.se 150316

Vill du bli redaktionschef i Eksjö?

Nu har jag börjat jobba med ett nytt rekryteringsuppdrag för mitt bolag Utkik Media. Uppdragsgivare är Smålands-Tidningen som söker en redaktionschef. Hon eller han blir också ansvarig utgivare; i organisationen finns ingen med titeln chefredaktör.
Ett kul jobb på en intressant tidning. Det kan jag konstatera efter ett besök på tidningen i Eksjö förra veckan.

Smålands-Tidningen ger också ut editionerna Tranås Tidning och Vetlanda-Posten med en total upplaga på 30 700 ex 2009. Ägare är Hallpressen AB, ett dotterbolag till Herenco AB där Lovisa Hamrin är vd.
Smålands-Tidningen med sina editioner i Tranås och Vetlanda har en mycket stark ställning med en betalningsgrad på 96 procent. Det är högt jämfört med de flesta tidningar.

Smålands-Tidningen har uppmärksammats inom branschen för att den, liksom flertalet tidningar inom Hallpressen, fortfarande ges ut i fullformat, broadsheet. Koncernen har konsekvent hittills valt att fortsätta med det klassiska tidningsformatet.
Nu läser jag Smålands-Tidningen varje dag och det ska bli spännande att se hur det känns i jämförelse med alla tabloider på bordet. Initialt känns det bra.
Tidningarna är också kända för att de inte har etablerat några egna nyhetssajter på nätet, men koncernen äger numera Smålands största nyhetssajt, jnytt.se, med över 40.000 unika besökare varje dag.

Under besöket på tidningen i Eksjö träffade jag vd Roger Jonsson, som också är vd för Hallpressen AB, AnnaKarin Lith, tillförordnad redaktionschef samt den nuvarande ansvarige utgivaren Johan Hedberg. I den nya organisationen koncentrerar Johan sig på sitt jobb som administrativ redaktionschef. AnnaKarin, Roger och Johan berättade om allt som gjorts i tidningshuset och det var inte lite, det!
AnnaKarin Lith engagerades inför en "total makeover" rörande organisation, arbetssätt, utseende och innehåll som det beskrevs i Medievärlden. Formen gjordes om i ett projekt där interna krafter, Anders G Johansson och Greger Lööf, samarbetade med den danske tidningsdesignern Ole Munk. Ny typografi, nya färgskalor och mallade sidor. Och "Sunday Times har senare valt samma typsnitt, Greta och Flama i kombination", sa Ole Munk i en artikel i Medievärlden. Och han beskrev projektet på sin sajt här.
Och utöver allt annat så har tidningen också, som så många andra, gjort om organisationen och minskat bemanningen. Bemanningen minskas med totalt tolv tjänster på företaget och förhandlingarna avslutades nyligen i enighet.

AnnaKarin Lith går nu vidare till andra projekt inom Hallpressen och jag har fått uppdraget att rekrytera en ny redaktionschef, som också blir ansvarig utgivare för tidningen. Tidningen söker en person som ser helheten, kan utveckla journalistiken och fördjupa kontakten med läsarna. Och naturligtvis bli en röst i samhället.
Hon eller han får leda och arbeta tillsammans med den administrative redaktionschefen, nyhetschefen, två sidplaneringschefer och sportchefen i en redaktion med bra organisation och totalt drygt 57 tjänster.

Jag har genom mitt bolag Utkik Media nu varit anlitad vid en rad olika tillfällen som headhunter och rekryterat chefredaktörer m fl till ett antal tidningar, senast till Norrländska Socialdemokraten i Luleå och Norran i Skellefteå. Trevliga uppdrag!
Därutöver har jag också i min deltidsverksamhet gjort utredningar inför större redaktionella strukturförändringar, som i Hälsingland och Ångermanland, men framför allt anlitats som rådgivare och mentor åt tidningsledare. Med mera, med mera...

Nu ser jag fram emot att få jobba med rekryteringen av en redaktionschef till Eksjö där jag fick ett väldigt trevligt intryck av stämningen i tidningshuset, som för övrigt ska rustas i ett nytt projekt, trots att jag tycker det var väldigt fint redan nu :)
För att inte tala om staden Eksjö där jag aldrig tidigare varit, väldigt många fina gamla trähus!