Intressant självkritik inom MittMedia - har cheferna hittat elefanten i rummet?

Två chefer inom MittMedia har publicerat en text som nog kommer att bli livligt omdiskuterad bland branschkolleger i höst.  Det är inte, som så ofta, en hurtig, skrytsam och navelskådande betraktelse. Tvärtom. Det är en självkritisk redogörelse av en undersökning som utmynnar i en för branschen smått sensationell slutsats – ”Det är inte Google och Facebook som gör att vi tappar våra annonskunder -  det är vårt eget fel."

De som skrivit texten om annonstappet är MittMedias företagsmarknadschef Staffan Lönner och den digitala affärsutvecklingschefen Henrik Mazzanti. Texten finns att läsa på Medium.com och som ett referat i ett pressmeddelande där Lönner intervjuas på Mittmedia.com.

På Facebook konstaterar koncernen i sitt flöde att ”Nu utmanar Mittmedia den vedertagna sanningen att de senaste årens kundtapp i annonsaffärer i hela mediebranschen beror på techjättar som Google och Facebook. Sanningen? Vi har bara oss själva att skylla.”

Så visst utmanar författarna den vedertagna sanningen om att det är de stora techbolagen som är det största problemet för mediebranschen. Allteftersom de traditionella medierna tappat upplaga och annonsintäkter har den sanningen befästs på konferens efter konferens, i debattartiklar och vid samtal mellan branschföreträdare och mediepolitiker.

Och plötsligt publicerar då säljansvariga för en av de största mediekoncernerna självkritiskt en alternativ och väl underbyggd uppfattning om branschens ödesfråga. Kan det vara så att dessa två chefer inom MittMedia har pekat ut den väl dolda elefanten i rummet?

Deras undersökning och slutsats kommer förhoppningsvis att leda till en bra och konstruktiv debatt i branschen. Risken är nog dock rätt stor för att Staffan Lönner och Henrik Mazzanti med sin inställning trampar på många ömma tår och därför läxas upp i debatten. Jag tror dock att det ligger mycket sanning i deras bedömning.

Just därför skulle det vara otroligt intressant och viktigt om MittMedia eller något annat stort mediehus skulle våga undersöka, bedöma och offentliggöra resultatet även rörande den redaktionella utvecklingen. Det är ju tyvärr ett område där självförhärligandet inte sällan nått oanade höjder. Just därför skulle det vara värdefullt med en seriös studie. Koncernerna har ju valt olika strategier. Vem har gjort rätt och vem har gjort fel?   

Jag tycker att Staffan Lönners och Henrik Mazzantis text efter en lång sommar utgör avstampet för höstens branschnyheter och mediedebatt. Men visst, det är också intressant att både Bonniers och Schibsted bygger om sina imperier. Och att bland annat Hall Media ska minska sin bemanning, precis som MittMedia ska göra. Förhandlingarna inför den neddragningen förenklades nog inte av nyheten om att den tidigare koncernchefen Thomas Peterssohn fick ett avgångsvederlag på drygt 12 miljoner kronor.   

Den miljonersättningen  föder säkert frågor om hur avtal och avgångsvederlag för andra i ledningen som lämnat koncernen sett ut. Koncernens nye ordförande Bengt Ottosson fick frågan om avtalen som tecknades långt innan han kom in i styrelsen. Han hade naturligtvis ingenting att säga eftersom Peterssohns avtal skrevs av andra, men Ottosson redovisade i ett mejl till personalen omständigheterna och den nya ledningens villkor.

MittMedia får för övrigt en ny minoritetsägare då den framgångsrika koncernen NTM förvärvar Sörmlands Media och därmed bland annat Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning, Katrineholms-Kuriren och Södermanlands Nyheter. Sörmlands Media äger drygt 8 procent av Mittmedias aktier och dessa tas nu över av NTM. Detta faktum leder säkert till ett närmande från NTM mot MittMedia och kanske något nytt samgående eller gemensamt projekt. Affären överraskar inte med tanke på NTM:s finansiella styrka och den uppköpta koncernens svaghet.

Den affären hade nog inte varit möjligt för några år sedan under MittMedias tidigare koncernledning. Det var då MittMedia hade flaggan hissad i topp och gärna framställde sig som branschens mästare på lokaljournalistik och dess digitala omställning. Då var många branschkolleger avvaktande, för att inte säga kritiska, till mycket av det MittMedia gjorde.   

Kritiken på den tiden var inte så konstig eftersom MittMedia i mångt och mycket kaxigt valde en tuffare, mer osäker och av andra mediehus ifrågasatt strategi inför de digitala utmaningarna. Just därför är det otroligt intressant att det är de ansvariga för MittMedias annonsförsäljning som nu går ut med en mycket självkritisk analys av koncernens eget agerande.
Korrigerat felaktig länk, kompletterat med länkar nedan 181510 kl 14.38

Länkar:
Avtalet med Peterssohn belagt med sekretess  -  Nyhetsartikel Journalisten.se 181012
Mittmedias vd sparkades - fick fallskärm på 12 miljoner  -  Nyhetsartikel Expressen 181011  

Intressanta samarbeten, men ändå tveksamma tankar om betalväggarna

Det är intressant att följa de traditionella tidningsföretagens olika försök att introducera betalväggar på sina digitala kanaler. Jag blir dock alltmer tveksam till olika betalmodeller trots alla hurtiga tillkännagivanden från medieföretagen. I regel introduceras ju nya betalväggar så entusiastiskt att man kan förledas tro att branschen löst alla problem med affärsmodellen. Men så är det väl knappast och själv har jag lite motvilligt blivit en digital abonnent och då sparat mer pengar på prenumerationer än vad jag egentligen själv ville.  

Jag instämmer ändå naturligtvis i branschens lätt klyschiga nya mantra att ”bra journalistik måste få kosta”. Helt rätt, men detta faktum är ju inte i sig ett argument för att just betalväggar är den enda rätta vägen att gå. Det kanske finns smartare sätt även om jag lika lite som någon annan skådat ljuset och kan peka ut den vägen.   

Och varför finns det då skäl att vara skeptisk till att skilda betalmodeller för E-tidningar och olika plustjänster i digitala kanaler skulle fungera och vara något bra? Att läsarintäkterna måste öka är ju uppenbart och det är bra att medieföretagen gör något och prövar olika vägar.

Men frågan är hur det egentligen går, vi har ju redan tidigare sett medieföretag gå in i betalmodeller, skippat dem och sedan försöka på nytt. Nu senast i Hallandsposten. Och visst, betalningsviljan har kanske ökat, men är just prenumerationen då den bästa lösningen?

Siffror om det ökande antalet betalande digitala kunder redovisas gärna positivt, men sällan med tydlighet i detaljerna om hur stor lojaliteten över tid egentligen är från till exempel dem som för ”endast 1 krona” tecknat ett abonnemang. Detta gäller väl de flesta medieföretag som utåt hävdat att de med framgång gått över till skilda betalmodellar.

Själv har jag redan som säkert många andra anmält mig för någon sådan prenumeration i ivern att få läsa en artikel, glömt bort att avbeställa abonnemanget och fått betala någon månads prenumeration för en tidning som jag egentligen inte vill abonnera på. Jag ville bara läsa en viss enstaka artikel. Då och då.

I det för branschen dominerande erbjudandet om att det bara ”kostar 1 krona” att testa finns ju också möjligen ett trovärdighetsproblem. Det kostar ju inte enbart en krona, de intresserade förbinder sig ju också att betala ett belopp i månaden i framtiden. Om de inte säger upp sitt abonnemang i tid, med eller utan krångel. Och hur många är det som gör så och nöjer sig med en månad för en krona?

Jag är varje dag inne på kanske 20 olika mediesajter för enstaka artiklars skull. Och då naturligtvis inte samma sajter varenda dag. De där artiklarna skulle jag gärna betala för, men det är inte realistiskt att abonnera på en mängd sajter för att komma åt enstaka artiklar då och då. Och genom alla länkar i sociala medier är det nog rätt många som söker sig till enstaka artiklar över hela landet.

I läsarens hemmaområde är erbjudandet om en prenumeration begripligt och förhoppningsvis intressant för besökaren, men knappast från sajter långt bort i hela Sverige, bortsett från läsare i förskingringen eller dem med familjära kopplingar till andra orter. Som boende i till exempel Falun kanske man nappar på ett abonnemangserbjudande från Dalademokraten och kanske även DN eller SvD. Och dalmasen som flyttat till Stockholm gör kanske samma sak.

Däremot är det knappast troligt att läsaren i Dalarna samtidigt kan tänka sig att betala abonnemang på GP, HD, BLT, VK, VF, JP, UNT, Norran, NWT och en rad andra sajter där man ibland läser enstaka artiklar. Det är knappast praktiskt och ekonomiskt möjligt för de flesta. Att i det sammanhanget som läsare möta väggen med ett prenumerationserbjudande känns bara konstigt.

Ändå möter surfarna nu prenumerationserbjudandet snart sagt överallt trots att modellen knappast är optimal i den digitala miljön. Förr var prenumerationen en fantastiskt bra modell för tidningarna som fick betalt i förväg och dessutom knöt sina läsare hårt till sig genom kampanjer, skicklig telefonförsäljning och autogiro. Men då handlade det ju om en eller kanske ett par tidningar, som lokaltidningen och kanske någon rikstidning. 

Nu ser verkligheten annorlunda ut eftersom läsarna runtom i landet lockas till enstaka artiklar lokalt, nationellt och globalt. Varför är det då en närmast föråldrad affärsmodell, prenumerationen, som idag lyfts fram som lösningen i en helt ny och annorlunda verklighet? Det beror väl antagligen på att ingen kommit på en bättre lösning.

Det har inte jag heller, men jag vill gärna betala för de texter som jag faktiskt läser. Jag betalar gärna för enskilda artiklar, dessutom gärna mer pengar i takt med attraktiviteten för den enskilda texten, kanske från en tia och upp till någon hundring när det är något riktigt intressant. Modellen med en prenumeration på den lokala tidningen borde kompletteras med en lösning för dem på distans som mer sällan vill läsa en tidningssajt.   

Tänk om det fanns någon form av ett branschgemensamt konto där man kunna sätta in pengar från någon hundring och upp till flera tusen kronor beroende på behov. Sedan skulle pengarna gå från kontot till respektive mediehus genom en fortlöpande avräkning för enstaka artiklar. Och detta genom en extremt enkel inloggning med till exempel en pinkod kompletterad med ett artikelnummer så att pengarna hamnar rätt.

Och den inloggningen skulle folk nog behålla för sig själva eftersom de betalat in sina pengar till kontot.  Inloggningen till dagens digitala prenumerationer delas säkert ibland familjevis eller med grannen.

Ett branschkonto eller ej, men att situationen kräver någon form av avancerat branschsamarbete är uppenbart. Därför ska det bli spännande att se hur det idag presenterade samarbetet mellan Svenska Dagbladet och NTM utvecklas, en ny variant av samverkan mellan en storstadsbaserad tidning och regiontidningar ute i landet. De aviserade ambitionerna från Dagens Nyheter att få till stånd någon form av samarbete med tidningarna ute i landet tycks dock inte ha gett något resultat ännu.   

Kort efter det att DN:s samarbetsidé hade presenterats i somras gick däremot som bekant MittMedia, VK Media, Hallpressen och SörmlandsMedia ut med nyheten om ett avancerat gemensamt projekt rörande pluskunderna. De fyra koncernerna ska ju låta den lokala tidningens läsare på köpet få ta del av plustjänsterna på de ingående koncernernas samtliga mediesajter. Kanske lite Spotify utan alla andra jämförelser. 

MittMedia låter ju redan idag den lokala tidningens abonnent ta del av de övriga koncerntidningarnas sajter. Det är således ungefär den modellen som ska gälla för de fyra koncernerna gemensamt, om jag förstått saken rätt. Det är onekligen frikostigt att låta prenumeranten på en enda tidning utan tillkommande kostnad få ta del av koncernens alla sajter. Och snart fyra koncerners sajter.

Tanken är väl att gynna den lokala tidningen och dess kunder och samtidigt förhoppningsvis förstärka räckvidden och därmed annonsaffären för samarbetande tidningar. De inblandade aktörerna har säkert räknat både framlänges och baklänges för att få ihop siffrorna, men jag frågar mig ändå utifrån egen erfarenhet hur projektet ska kunna räknas hem. Då borde nog de lokala prenumerationerna kosta betydligt mer. Och vad säger då konkurrensverket?  

När mina abonnemang för Gefle Dagblad och Arbetarbladet i vintras skulle betalas ett år framåt hade priserna höjts till ungefär 4.100 kronor för Gefle Dagblad, GD, och lika mycket för Arbetarbladet, AB om jag minns rätt De priserna illustrerar väl hur koncernen målmedvetet arbetat med prishöjningar för att finansiera den digitala utvecklingen. Med resultatet att pappersupplagorna minskat mer än inom andra koncerner.

Om jag hade behållit bägge tidningarna både i form av papper och digitalt skulle det per år ha kostat ungefär 8.200 kronor. Men det gjorde jag inte.

Jag föll i stället för MittMedias digitala lockrop och gjorde det koncernen uppenbarligen vill; jag avstod från papperstidningarna och blev en digital kund som prenumerant på E-tidningarna. Jag tog GD:s E-tidning ett år framåt för 1.817 kronor och AB ett halvår för 923 kronor. Detta eftersom jag numera uppfattat tidningarna så lika varandra med mycket gemensamt material, inte sällan hämtat från andra koncerntidningar och därmed av mindre lokalt intresse.

Vid halvårsskiftet bestod det intrycket och eftersom jag då också upptäckt att jag som läsare av GD ändå får plustjänsten i AB och alla andra koncerntidningarnas sajter var det svårmotiverat att fortsätta med AB. Nu har jag endast GD:s E-tidning och därmed också tillgång till plusmaterialet i Arbetarbladet och alla andra sajter inom MittMedia.

Nu konstaterar jag med blandade känslor att MittMedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1.817 kronor från mig i stället för cirka 8.200 kronor per år.

Det kommer nog att ta lite tid innan jag blir övertygad om att upplägget är bra för koncernen även om jag förstår att det någonstans framöver kanske handlar om enbart digitala kanaler, möjligen kombinerade med ett veckomagasin, och då betydligt lägre kostnader för tryckerier och distribution. Men klarar medieföretagen ekonomin med dessa betallösningar på vägen dit om vandringen blir långdragen?     

Kalle Sandhammar ny publisher på UNT

Originaltexten har av misstag raderats från bloggen. Nedanstående version överensstämmer nu i allt väsentligt med den första texten.. RR 160916 kl 17.59 

Idag blev det offentligt att Kalle Sandhammar blir ny chefredaktör, vd och ansvarig utgivare för Upsala Nya Tidning, UNT. Jag har genom mitt bolag Utkik Media biträtt UNT i rekryteringsprocessen sedan Charlotta Friborg sagt upp sig för att börja på Sveriges Television, SVT. Kalle Sandhammar kommer närmast från Norrländska Socialdemokraten, NSD, och kommer att bli en utmärkt ledare för UNT.  

Det har varit intressant och att ännu en gång få biträda UNT i rekryteringen av en publisher. 2011 var jag nämligen också anlitad vid rekryteringen av en ny chefredaktör, ansvarig utgivare och vd till UNT. Det var efter pensioneringen av dåvarande vd Dan Lannerö och chefredaktören Lars Nilsson som UNT:s ägare och styrelse bestämde sig för att slå ihop rollerna till en publisher.

Då blev Hanna Stjärne tidningens första publisher. Hon kom från ett jobb som chefsanalytiker och framtidsutredare i Sveriges Radio och hade en framgångsrik bakgrund i en rad ledande roller. Under hennes tid på UNT fick företaget flera utmärkelser, bland annat priset som Årets Dagstidning 2013. För ett par år sedan lämnade Hanna Stjärne UNT då hon utsågs till vd för SVT efter Eva Hamilton.

UNT:s ägare gjorde då en intern rekrytering genom att Charlotta Friborg flyttade från sitt jobb som chefredaktör på Corren i Linköping till UNT. Till Corren rekryterades Charlotta Friborg 2011 och även då var jag anlitad som headhunter. Charlotta Friborg kom då närmast från Graylings och dessförinnan Dagens Nyheter där hon bland annat var chef för dn.se.

Nu går således Charlotta Friborg vidare till Sveriges Television. Charlotta Friborg blir nyhetschef online på SVT:s riksnyheter, ett jobb som hon enligt en intervju i UNT inte kunde motstå med tanke på sin digitala bakgrund på DN.

Rekryteringen av Kalle Sandhammar gick snabbt.  Han är nu chefredaktör på NSD, men också vice vd för Norrbottens Media där både NSD och Norrbottens-Kuriren finns inom NTM-koncernen som är huvudägare till UNT. Som alltid i liknande sammanhang har dock diskussionen förts även om ett antal tänkbara externa alternativ under rekryteringsprocessen, men Kalle Sandhammar framstod tidigt som en utmärkt ny publisher för UNT. 

Kalle Sandhammar har varit chefredaktör på NSD sedan 2012.  Dessförinnan var han redaktionschef något år på Norrbottens-Kuriren.  Innan dess var han på Dagens Nyheter under tolv år i bland annat skilda ledningsfunktioner, till exempel på dn.se.
NTM:s koncernchef Lennart Foss, som också är ordförande i UNT:s styrelse, konstaterar i ett pressmeddelande att "Kalle Sandhammar är en modern ledare och en erfaren publicist" samt att han har "stor förståelse för och kunskap om det nya medielandskap som vi verkar i."
Genom mitt bolag har jag nu på deltid verkat som rådgivare åt medieföretag runt om i Sverige i mer än tio år. Förutom strategifrågor, medieutvecklingen och löpande rådgivning har uppdragen som headhunter kommit att dominera i verksamheten.

Jag har hittills medverkat i runt 30 rekryteringar av mediechefer, främst chefredaktörer, men även nyhetschefer och redaktionschefer med flera. Uppdragsgivarna kommer oftast från dagspressen, men också från tidskriftsförlag och även public service. Det är spännande och stimulerande att på så sätt få bidra till medieföretagens utveckling.

Länkar:
Kalle Sandhammar blir ny publisher på UNT - nyhetsrtikel, unt.se
NSD:s chefredaktör slutar - nyhetsartikel nsd.se
      

Intressant idé i Luleå - och en som inte blev av i Gävle

Det är ett intressant projekt Norrbottens Media inom NTM-koncernen har presenterat för en sammanslagning av Norrbottens-Kuriren, NK, och Norrländska Socialdemokraten, NSD. Detta är en realistisk utveckling för lokala tidningar på flertidningsorter i Sverige när upplagorna sjunker och pengarna inte räcker till trots ett föråldrat presstöd. Förhoppningsvis får Norrbottens Media klartecken, men ett liknande projekt har tidigare tyvärr stoppats av presstödsnämndens regeltillämpning.  Om försöket tillåts eller ej beror nog helt på upplägget, djävulen sitter som vanligt i detaljerna.

Det Norrbottens Media nu vill göra med sina tidningar är i mångt och mycket likt en skiss, för att inte säga ett scenario (!), vi diskuterade på Gefle Dagblad, GD, runt sekelskiftet. Då var jag chefredaktör på GD och en anhängare till ägarnas tankar på en fusion med Arbetarbladet, AB, för att möta framtidens utmaningar. De kommande problemen för branschen syntes ju redan då.

Innan förhandlingarna började diskuterade naturligtvis styrelserna och företagsledningarna både på AB och GD olika vägval. Tanken på en sammanslagning av allt utom redaktionerna var huvudtanken och lika kontroversiell i båda tidningshusen.

En annan skiss som vi diskuterade i GD-huset, men knappast på AB, var att behålla bägge tidningstitlarna, men ändå slå ihop redaktionerna som då skulle få göra två tidningar så olika varandra som möjligt. Redaktionerna för ledare, kultur, debatt och sport skulle hållas isär.

På den tiden hade tidningarna ungefär 65 journalister var på sina respektive redaktioner, det vill säga runt 130 journalister. Vi räknade inte med att få behålla presstödet för AB på runt 15 miljoner. Det skulle vi klara genom att minska den totala bemanningen med ungefär 30 journalister för att kompensera presstödet. Tanken på en gemensam redaktion för bägge tidningarna dog dock snabbt till förmån för huvudalternativet.

Det skippade förslaget var radikalt för sin tid, men det har faktiskt genomförts liknande tankar i till exempel England. Och i Hälsingland där fyra tidningar successivt slagits ihop och nu görs av en samordnad redaktion under en gemensam utgivare, men med stark bibehållen lokal förankring. Det är papperstitlarna Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren, alla digitalt också under den gemensamma sajten helahälsingland.se 

Ingen av dessa har eller hade något presstöd och därför kunde deras gemensamma ägare göra som de ville. Dalarnas Tidningar var tidiga med en liknande lösning med sina olika tidningar, men inte heller där komplicerade något presstöd planerna på en ny organisation. Samma sak även med samgåendet mellan Nordvästra Skånes Tidningar och Helsingborgs Dagblad, som nu gått ihop med Sydsvenskan...

I Gävle utmynnade frågan när det begav sig i stället i en kompromisslösning där det mesta utanför redaktionerna skulle slås ihop. AB och GD skulle dock fortsätta som separata tidningar med skilda redaktioner, men med en gemensam sportredaktion. Den blev nödvändig för att kalkylen skulle hålla. Förslaget väckte både sorg och ilska i bägge tidningshusen och i branschdebatten.  

Så blev det ändå sedan ledningarna och slutligen ägarna förhandlat klart och den lösningen får man ha respekt för med tanke på vad kontroversiell frågan var. Jag själv tyckte dock att det därmed skapades en minst sagt konstlad konkurrens mellan AB och GD efter den reella och stenhårda konkurrenssituationen vi hade levt i och trivts med tills dess.

När möjligheterna för den stimulerande konkurrensen närmade sig vägs ände hade det onekligen varit kul och intressant att få sjösätta och utveckla en mer framtidsinriktad modell. I den nya artificiella konkurrensen skulle jag aldrig ha känt mig hemma och var därmed inte rätt person att leda GD. Därför valde jag att avgå med pension efter nästan 40 års tjänst på GD. Men nog hade det varit kul att få se hur tidningssituationen i Gävle skulle ha sett ut idag om beslutet blivit annorlunda inför samgåendet 2003. Det får vi aldrig veta. 

Därför blir det spännande att få följa projektet i Luleå när Norrbottens Media nu vill göra ungefär samma sak som vi då diskuterade i GD:s företagsledning. Medieutvecklingen kräver innovativa lösningar. Det är naturligtvis inte möjligt att i allt se den struktur branschen haft i evinnerlig tid som ett ideal även för framtiden, men i debatten om medierna framstår ju ofta de historiska lösningarna som omistliga trots dramatiska omvärldsförändringar.

Försök har dock gjorts av ambitiösa framtidsspanare, som i Umeå där ägarkoncernen till både Västerbottens-Kuriren  och Folkbladet inledde ett projekt 2011. Redaktionerna flyttade ihop och nyhetscheferna placerades nära varandra i gemensamma lokaler för att man skulle kunna göra tidningarna så olika som möjligt, men tidningarna skulle fortsatt ha olika medarbetare och utgivare.  

Presstödsnämnden sa dock nej 2012 med en motivering i stil med att tidningarnas oberoende av varandra kunde ifrågasättas, om jag minns rätt. Tidningarnas redaktioner tvingades att flytta isär så gott det gick i deras gemensamma lokaler, annars skulle Folkbladet förlorat sitt presstöd. Jag bloggade då om detta fiasko för mediepolitiken.

Nu hoppas och tror Norrbottens Medias ledning att presstödsnämnden ska acceptera deras lösning, som bland annat bygger på att tidningarna har separata ansvariga utgivare och nyhetschefer. Förslaget i Luleå verkar gå längre än i Umeå, men jag hoppas projektet kan fullföljas. Presstödsnämnden har hittills inte velat kommentera den föreslagna lösningen.

Risken finns nog att det föråldrade presstödet ännu en gång kanske bromsar utvecklingen i ett läge där alla lösningar måste diskuteras och prövas och det i en situation där hela mediepolitiken hamnat i hasorna av den snabba utvecklingen och därför senfärdigt är under omprövning. Jag håller tummarna för att ledningen och styrelsen för Norrbottens Media hittat  en modell för sina tidningar som även regeltolkarna i presstödsnämnden kan acceptera.   

Redaktörerna blir direktörer och utgivaren centraliseras

Nu ramlar nyheterna in om sökandet efter nya och effektivare organisationsmodeller i medievärlden. Idag tisdag kom nyheten om att både Norrköpings Tidningar, NT, och Corren får nya chefredaktörer, båda rutinerade långvägare på sina tidningar. Och båda är tidigare meriterade sportjournalister, en klassisk bas för en redaktörs karriär. Det nya är att de inte blir ansvariga utgivare. Det uppdraget centraliseras till hela Östgöta Media.

För en dryg månad sedan filosoferade jag i en text på denna blogg om att den ansvarige utgivaren byter skepnad när medierna organiseras om. Jag konstaterade att Hallpressen och EK-koncernen redan infört nya organisationer med ett centraliserat utgivarskap, men att lite hittills hänt i den riktningen till exempel inom MittMedia även om Allehanda och Sundsvalls Tidning nyligen fått samma chefredaktör och ansvarig utgivare, Anders Ingvarsson. Frågan är om det är en permanent lösning eller ej. Svaret sammanhänger kanske med hur framtiden planeras för dessa tidningar och då särskilt vad det gäller Allehandas och editionen Tidningen Ångermanlands framtida utveckling.     

Vad det gäller Norrköpings Tidningars Media AB, NTM-koncernen, spekulerade jag i att det kanske sker något snart i Östergötland där Corren och Norrköpings Tidningar ges ut bara några mil från varandra. Några veckor senare kom nyheten om att Anna Lindberg utsetts till publisher för hela Östgöta Media. Och så kom nyheter om besparingspaket. Och så avgick NT:s chefredaktör Anders Nilsson.

Och idag fick vi veta att sportchefen Mats Willner, 47 år, på NT blir tidningens nye chefredaktör samt att redaktionschefen och tidigare sportchefen Christer Kustvik, snart 44 år, blir Correns nye chefredaktör. Två meriterade långvägare och hängivna trotjänare får nu helt nya roller efter många år i redaktionernas korridorer; båda två har jobbat där runt 25 år.

De bägge nyutnämnda chefredaktörerna blir således inte ansvariga utgivare. Det ansvaret för hela Östgöta Media läggs i stället på Anna Lindberg, 41 år, och nyutnämnd publisher. Innehållet i tjänsterna för de nya redaktörerna blir därför annorlunda jämfört med uppdraget för en traditionell chefredaktör och ansvarig utgivare.

Av kommentarerna framgår det bland annat att de får möjlighet att skriva mycket och att synas utåt. Anna Lindbergs nya roll ser också annorlunda ut än för tidigare utgivare. Hon blir ansvarig för innehållet i en rad olika titlar gjorda av olika redaktioner utspridda på ett stort geografiskt område.   

Anna Lindberg började 1999 inom koncernen direkt efter sin journalistutbildning. Hon har sedan haft en rad olika chefsroller inom det som idag är NTM, inte minst rörande olika utvecklingsprojekt i alla kanaler.

- Anna har djup och bred kunskap kring publicistik, stor erfarenhet från både tidning, webb och tv och mycket stort kunnande om och intresse för digitala medier, sa Lennart Foss, koncernchef för NTM i en kommentar då hon för bara knappt ett år sedan blev chef för Corren.

Nu är hon både ekonomiskt och publicistisk ansvarig som publisher och ansvarig utgivare för hela Östgöta Media AB som bildades 2008 och omfattar Corren, NT, Folkbladet, Motala Vadstena Tidning och Västerviks-Tidningen samt gratistidningar, tv-kanaler och en rad sajter. För Folkbladet blir hon dock inte ansvarig utgivare eftersom den titeln får presstöd och då kräver de föråldrade och utvecklingsfientliga reglerna en egen utgivare.

Det är en intressant lösning som presenterats i Östergötland, men det var inte där NTM först sjösatte de tidstypiska renoveringarna av ledarskap och organisation. Sista dagarna i oktober meddelades det att Norrbottens Medias vd Erik Ranängen avgår och efterträds av Norrbottens-Kurirens chefredaktör Mats Ehnbom. Samtidigt utsågs Norrländska Socialdemokratens chefredaktör Kalle Sandhammar till vice vd för Norrbottens Media där bägge tidningarna ingår. Både Ehnbom och Sandhammar fortsätter också som chefredaktörer och – om jag förstått rätt – även som ansvariga utgivare för sina respektive tidningar, till skillnad från lösningen i Östergötland.

Lennart Foss konstaterade i en kommentar till Medievärlden att ”den redaktionella kompetensen behövs i vd-jobbet” och pekade bland annat på de goda erfarenheterna av den lösningen på Upsala Nya Tidning, tidigare med Hanna Stjärne och nu med Charlotta Friborg i rollen som publisher. Kloka ord! Det är en intressant utveckling jämfört med läget i Sverige för några decennier sedan.

Då var det en lätt infekterad diskussion i Sverige mellan kritiska publicister och envisa direktörer om de senares allt för stora inflytande på tidningarna, under många år manifesterat av deras rätt hemlighetsfulla ”Lindesbergsgrupp”, där direktörer för landsortstidningar träffades för social samvaro och för erfarenhetsutbyte. Utredningar gjordes och nyckeltal jämfördes om hur de olika tidningarna och deras redaktioner sköttes, men på de flesta tidningarna, om ens på någon, fick chefredaktörerna ta del av materialet.

Om jag inte minns fel så var det nog Tomas Brunegård som i sin snabbt växande nya maktposition inom Stampen i princip avskaffade den bland redaktörer rätt illa ansedda Lindesbergsgruppen. Om jag förstått saken rätt tyckte han att det var en otidsenlig lösning och sa nej till deltagande för direktörerna på gruppens ökande antal tidningar. Men jag kanske minns fel…

Nåväl det är bra och intressant att NTM nu tydligen målmedvetet i koncernen lyfter in den publicistiska kompetensen i vd-rollen. Det har ju också skett tidigare i till exempel Umeå där Västerbottens-Kurirens tidigare chefredaktör Sture Bergman blev vd och koncernchef efter Erik Orring. Och Aftonbladet har ju utsett chefredaktören Jan Helin även till vd, det vill säga publisher. Gunilla Herlitz är ytterligare ett exempel.

Jag tror att en publisher ofta, men kanske inte alltid, är en klok lösning med tanke på medieutvecklingen. Det vore farligt för många mediehus idag med en vd som inte kan och förstår det publicistiska arbetet och det förhållandet var tyvärr inte så ovanligt för några decennier sedan. Och bland dessa var inte alltid journalister och deras uppdrag särskilt uppskattat.

Men det fanns naturligtvis också exempel på motsatsen och det mest kända exemplet är väl det utmärkta samarbetet mellan Expressens chefredaktör Bo Strömstedt och tidningens vd, framlidne Åke Ahrsjö. Deras ömsesidiga respekt för varandras roller blev stilbildande för kloka efterföljare på i vart fall några tidningar ute i landet.

Men tristare exempel fanns tyvärr också och motsättningar mellan direktörer och publicister kunde ibland också prägla samarbetet inom till exempel Tidningsutgivarna, TU, där saken kunde ventileras i tröttsamma och onödiga diskussioner. Självklart var och är både direktörens och redaktörens insatser lika viktiga för ett medieföretags verksamhet och jag har under årens lopp mött direktörer som varit utmärkta publicister och redaktörer som skulle ha blivit bra direktörer. 

Vart MittMedia är på väg kommer för övrigt enligt uppgift att diskuteras på Publicistklubben Södra Norrland, PK, i Härnösand den 16 november. Intressant eftersom det i höst, till skillnad från tidigare, inte hörts så mycket om MittMedia från koncernledningen.

Till PK-mötet kommer enligt uppgift ordföranden Lars Leijonborg och koncernchefen Thomas Peterssohn, för övrigt själv ett bra exempel på en vd som varit journalist och dessutom vinnare av Stora Journalistpriset. MittMedias utveckling berör läsare och medarbetare från Gävle och Falun upp till Östersund och Örnsköldsvik och naturligtvis även många i andra delar av landet. Därför får man hoppas att arrangörerna  också kan sända diskussionen på webben.  
Korrigerad 151104 kl 04.54. 06.39

Urpremiär för Ordets makt, teaterpjäsen om Upsala Nya Tidning

I år fyller Upsala Nya Tidning 125 år och uppmärksammas av Úppsala stadsteater i den nyskrivna pjäsen Ordets makt av Ola Larsmo, Martin Lindberg, Åsa Lindholm och Lucia Cajchanova I kväll såg jag urpremiären. Författarna och ensemblen har verkligen lyckats fånga känslor, doft och stämning runt en tidning och dess historia i staden.  En klart sevärd pjäs, inte minst för alla mediemänniskor. Och först som sist – scenografin är genial!

Texten är bra med en blandning av allvar och lättsamheter, riktigt stora händelser och massor av smått och gott, sådant som speglas i de så viktiga små notiserna. Allt här gestaltat av skådespelarna som i snabbt tempo växlar mellan att spela redaktörer, läsare, stadens invånare, annonser, notiser, demonstranter och – klickmonster!

Självklart möter vi också legendariske chefredaktören Axel ”Koftan” Johansson, här gestaltad av en kvinna. Det är säkert ett mycket medvetet val med tanke på hans kvinnoförakt som också berörs på scenen. Det görs även händelser där Johansson 67 år efter sin död får förklara hur han egentligen tänkte till och från, inte minst i en del uppmärksammade händelser i Uppsala och därmed i UNT:s historia. Han får också berätta varför han kom att kallas "Koftan", ett namn han aldrig lär ha gillat. Axel Johansson dog 1948.

Författarna och teatern klarade för övrigt tidigt i pjäsen av att redovisa sin syn på samarbetet med UNT. Skådespelarna käftar om huruvida det ska bli en hyllningspjäs eller en mer kritisk tillställning. Saken har naturligtvis också diskuterats.  Regissören, Linus Tunström, som sitter på första bänken och hoppar upp på scenen då och då, läser högt ur kontraktet med tidningen. Både UNT, ägaren NTM, mediekoncentrationen och inte minst tidningens hållning i olika sammanhang diskuteras frimodigt.   

Det var kul och intressant att få veta lite mer om Axel Johansson, denne kände och lite gåtfulle publicist som ägnade 48 år av sitt liv åt UNT. Och än i dag delar Publicistklubben ut Axel Johanssons stipendium varje år. Det fick jag själv som ung reporter och blev då lite brydd då jag såg i statuterna att Axel Johansson bestämt att stipendiet ska gå "till manlig journalist – under 40 år, ej fotograf eller sportjournalist – för att öka kunskapen helst genom resa i europeiskt land, ej Finland."

Skulle man verkligen ta emot pengarna från en sådan person? Nåväl, jag kom snabbt över betänkligheterna och stack som den kriminalreporter jag då var till England och studerade polisens verksamhet i Staffordshire Police Headquarters. Under årens lopp har många journalister vidareutbildat sig tack vare Johanssons stipendier.

Axel Johansson framställdes här på ett humoristiskt sett vilket nog också var nödvändigt för dialogens skull. Däremot har jag hittills haft svårt att tro att han var en särskilt kul person, utan snarare troligen en rätt butter redaktör. Kanske till och med lite otrevlig.

Men så lite man vet. Inspirerad av föreställningen hittar jag dels en text på Wikipedia som inte säger så mycket, men också en härlig text i Riksarkivet! Där får man en mer initierad bild av Axel Johansson som inte alls stämmer med mina fördomar om honom. Hursomhelst, i kväll på scenen var det en rätt kul person och hur det än var med den saken måste han ha varit en mycket skicklig redaktör och betydelsefull för UNT:s utveckling.

Det var fart och fläkt på scenen där omkring 15 skådespelare lyckades märkvärdigt väl att illustrera en tidnings liv i staden under 125 år, med allt ifrån de stormiga möten med framträdande stadsbor som föregick startandet av tidningen till första tryckningen i en scenografisk smart och snabbt uppförd tryckpress mitt på scenen, vidare genom medieutvecklingen ända fram till klickmonster och nättroll. Fascinerande.

Bäst av allt var nog just scenografin där man på ett genialt sätt utnyttjade vanliga kartonger, typ flyttkartonger,  som efter hand förvandlades till snart sagt allt. Foto och film utnyttjades också skickligt i scenografin.

Det bjöds på skratt här och var i dialogen, men ändå mer av allvar och eftertanke. När ensemblen beskrev nazistaktionen i Uppsala i augusti 2013 och UNT:s skickliga granskning av polisens agerande i sammanhanget, ja då knöt det sig i halsen, säkert inte bara på mig utan också många andra publiken.

Tryckfrihetens och en tidnings betydelse i vårt samhälle beskrevs genomgående på ett närmast berörande sätt. Upsala Nya Tidning, dess ägare och alla medarbetare kan vara stolta över att ha hamnat på scenen hos skickliga Uppsala Stadsteater.     

Den ansvarige utgivaren byter skepnad när medierna organiseras om

När mediehusen organiseras om, samordnas eller slås ihop ändras ofta även förutsättningarna för en ansvarig utgivare. Strukturförändringarna är nödvändiga, men leder också till att avståndet mellan utgivare och medarbetare ökar. Samtidigt minskar mångfalden då flera tidningar och digitala kanaler får samma utgivare. Håller vi på att få en ny modell för den ansvarige utgivaren?

Under senare år har många utgivare börjat motivera sina beslut i krönikor, ledare och på poddar och bloggar. Kanske en naturlig utveckling då floran av sociala medier ökar behovet av transparens i de traditionella mediernas beslut.  

Men nog finns det också skäl att fråga sig vad som därutöver motiverar utgivarna till detta. Handlar det enbart om att ge insyn i utgivarens resonemang och ansvarstagande trots att detta är så starkt personbundet, eller handlar det kanske också om att utgivare känner ett behov av att positionera sig, att synas och höras, i en tid då allt förändras?  

Jag kan tänka mig att förändringstrycket spelar in. Den klassiska situationen med en ansvarig utgivare för varje enskild publiceringskanal är på väg att fasas ut. Hallpressen har redan organiserat om sin verksamhet så att en enda person, Mats Ottosson, är ansvarig utgivare för alla tidningarna i koncernen. En bra person och skicklig publicist i en ny roll och en effektiv lösning som företaget också rakryggat står för.

Eskilstuna-Kuriren har gjort samma sak även om motiven för den omorganisationen kanske inte är lika tydliga som inom Hallpressen, här verkar besluten snarare skett i takt med de faktiska omständigheterna inom organisationen som skett efter hand. Men resultatet blir detsamma, utgivarskapet centraliseras. (ANM någon timme efter publiceringen av denna blogpost publicerade Medievärlden en artikel om att EK-koncernens redaktioner slås ihop)

NTM med tidningar i Östergötland, på Gotland, i Västervik, i Uppsala och Luleå har hittills inte rört sig i den riktningen, men jag blir inte förvånad om det kommer bulletiner om att så sker. Corren och Norrköpings Tidningar ges ut i städer några mil från varandra, men det är längre till koncernens mediehus på Gotland, i Västervik och i Luleå. 

Långa avstånd behöver dock inte hindra liknande förändringar. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är ansvarig utgivare även för editionerna Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Kulturchefen Karin Olsson är ensam ställföreträdande utgivare.

Det är långt mellan Expressens redaktionella enheter, men Mattsson tycks inte ha något problem att hantera sitt utgivaransvar. Hans utgivarskap har tvärtom hyllats i olika sammanhang. Tillsammans med konkurrenten (!) Jan Helin på Aftonbladet diskuterar han och Helin också allt om de bägge utgivarnas ageranden på den uppmärksammade podden Mattsson Helin.  

Den är intressant för alla medienördar och andra som följer mediebranschen eftersom få, om ens någon, har samma överblick över medieutvecklingen som Mattsson och Helin. Men deras podd är också säkert ett viktigt verktyg för de bägge redaktörernas utgivarskap. Kan det finnas någon anställd på Expressens eller Aftonbladets redaktioner som inte lyssnar på podden, månntro?

För några dagar sedan blev det för övrigt offentligt att Margret Atladottir och Lisa Bjurwald välförtjänt utsetts till Årets MedieAmazoner för sina insatser i ABpodd. De är inte ansvariga utgivare, men har sagt att de vill utmana Mattsson Helin som mediedebattörer och opinionsbildare i publicistiska frågor, inte minst vad det gäller jämställdheten. Och de har också redan etablerat sig i en framskjuten position i debatten, onekligen en viktig och ny form av ledarskap. Priset är instiftat av Cecilia Zadig och delas ut vid den årliga konferensen med nätverket Kvinnor som Leder Medier. Jag är sedan några år ledamot i juryn som utser pristagarna.

Åter till utgivarna Mattsson och Helin; på Aftonbladet ser lösningen rörande den ansvarige utgivaren annorlunda ut än på Expressen.  Jan Helin är inte bara chefredaktör och ansvarig utgivare utan också vd för företaget.  Nyligen delegerade han en del av sina funktioner för att frigöra mer av sin tid för ett nytt projekt. Utöver Lena Mellin blir även Sofia Olsson Olsén och Håkan Andreasson ställföreträdande utgivare, men också med den uttalade föresatsen att de fungerar som ansvariga utgivare på olika tider under dygnet.

Det är en lösning som tydligen motiveras av de snabba publiceringarna i digitala kanaler. Jan Helin förklarar på drygt 6 minuter in på podden Matsson Helin hur Aftonbladet med detta ”testar en ny utgivarordning”.  Det ska bli intressant att se om modellen accepteras även i en juridisk tillspetsad situation där det inte får råda något tvivel om vem som bär utgivaransvaret.

MittMedia är också ett intressant företag vad det gäller ett förändrat utgivaruppdrag. Jag har tidigare bloggat om att koncernen agerar på ett visst sätt med sin snabba centralisering av viktiga stabsfunktioner som kan urholka de lokala utgivarnas position, samtidigt som MittMedia målmedvetet kommunicerar sin omsorg om den lokala journalistiken.

Nu har koncernen tagit ett par beslut som kan ses som signaler om inriktningen. Anders Ingvarsson, chefredaktör för Sundsvalls Tidning, är nu även chefredaktör och ansvarig utgivare för Allehanda i Örnsköldsvik med editionen Tidningen Ångermanland i Härnösand. Ett begripligt beslut i jakten på kostnader och därtill ett bra personval, men också kanske ett tecken på ett nytt vägval i en svår tid.

Det är omkring tio mil mellan redaktionerna i Örnsköldsvik och Härnösand. Och ytterligare runt fem mil ner till Sundsvalls Tidning där Ingvarsson redan är chefredaktör. Det handlar till skillnad från Expressen här om lokaltidningar och på sådana har chefredaktörens närvaro hittills oftast bedömts som viktig. Då kan avståndet mellan Örnsköldsvik och Sundsvall symboliskt vara längre än mellan Stockholm och Göteborg för Expressens utgivare…  

Samtidigt har MittMedia bestämt att omkring 460 journalister i koncernen ska gå en utgivarkurs arrangerad av Tidningsutgivarna och dess chefsjurist Per Hultengård.  Det är bra att medarbetarnas kunskaper om regelverket förbättras, men nog kan det också finnas skäl att fråga sig om detta är ett förebud för en ny och mer centraliserad utgivarorganisation inom koncernen.

Rent formellt är det nog inga problem för till exempel en koncern som MittMedia att organisera om och begränsa antalet utgivare. Publicistiskt är det nog svårare och mer kontroversiellt. Idag har utgivarna inom MittMedia ofta kommit fram till olika publiceringsbeslut vilket onekligen gynnat önskemålet om mångfald.

Med en centralisering av utgivarfunktiuonen blir ett publiceringsbeslut enhetligt för alla titlar under vederbörande utgivare. Personligen kan jag leva med detta, men frågan är om alla engagerade förespråkare för mediemångfald kan göra det. Här någonstans finns nog den riktigt kontroversiella punkten i vägvalet mellan den tidigare och den nya publicistiska verkligheten.

Hursomhelst med den saken, men det är i alla fall intressant att följa de olika koncernernas utveckling i dessa frågor. Stampen har till exempel ännu en gång ändrat sig vad det gäller relationerna mellan Hallandsposten, HP, och Hallands Nyheter, HN. Tidigare två helt självständiga tidningar med olika ägare.

Senare blev båda ägda av Stampens dotterbolag Mediabolaget i Halland och Mediabolaget Västkusten om jag minns rätt. Tidningarna samordnades i många avseenden i enlighet med direktiven från Stampen, en framgångsrik process ledd av HN:s dåvarande chefredaktör AnnaKarin Lith, nu redaktionell chef på MittMedia.

Men plötsligt fick ägarbolagen ny styrelseordförande, nämligen Lennart Hörling, även ägare till Nya Lidköpings-Tidningen och senare även delägare och ordförande i Stampen. Med honom som ordförande bestämdes det att tidningarna inte alls skulle samordnas, de skulle till exempel fortsätta ha olika utgivare, trots Stampens tidigare beslut.  Och så blev det. Nu ändrar sig ägarna ännu en gång och Hallandspostens chefredaktör Viveka Hedbjörk blir nu också chefredaktör och ansvarig utgivare även för Hallands Nyheter.

Nog finns det skäl att fråga sig hur det ansvariga utgivarskapet mer generellt ser ut om några år då alla organisatoriska förändringar tvingat fram nya lösningar även för det publicistiska ansvarstagandet. Detta samtidigt som man i branschdebatten alltid ser den klassiske ansvarige utgivaren som en garant för en seriös publicistisk verksamhet.

I den snabba förändringstakten är det begripligt att många utgivare, om än inte alla, debatterar och förklarar sina beslut. De syns på ett helt annat sätt än tidigare och profilerar sig både mot sina läsare, lyssnare, tittare och egna medarbetare.  En profilering som också kan vara viktig för den enskilde utgivaren i en koncern där ännu fler samordningar kan komma.

ANM. Denna text har 150922 också i förkortat skick återpublicerats på medievarlden.se.

Uppdaterad 150921 kl 16.54 med länk ovan och här om Eskilstuna-Kurirens omorganisation. Även 150922 kl 17.34 med ovanstående anm.

Nya redaktörer på UNT och Corren samt en jubilerande koncernchef

Charlotta Friborg blir ny publisher på Upsala Nya Tidning, UNT, och Anna Lindberg efterträder henne på Corren. En sammantaget klok och bra lösning av ägarna till mediehusen i Uppsala och Linköping.  Koncernchefen Lennart Foss på NTM, Norrköpings Tidningars Media AB, har all anledning att vara nöjd med dessa interna utnämningar sedan det blev klart att Hanna Stjärne ska lämna UNT för att bli vd för Sveriges Television.  

Charlotta Friborg, 50 , kommer att bli en utmärkt ledare för UNT med sin professionalitet och integritet. Hon har varit på Corren under snart fyra år och där uppmärksammats för sina insatser, inte minst vad det gäller tidningens kamp tillsammans med koncernkollegan Norrköpings Tidningar mot gängkriminalitet och hot mot journalister. Det handlar om beslut och åtgärder som kräver oerhört mycket civilkurage och integritet av en publicist och ansvarig utgivare.

Därvidlag har Charlotta Friborg visat vägen för andra publicistiskt ansvariga och hennes insatser har också med rätta uppmärksammats både inom och utanför branschen. Det är definitivt svårare och farligare för en ansvarig utgivare på det lokala eller regionala planet att fatta tuffa publiceringsbeslut då man befinner sig så nära dem man utmanar jämfört med situationen för riksmedierna, men även dess utgivare och medarbetare utsätts numera för hot och övergrepp.  

Detta är ett faktum som uppmärksammats av både branschorganisationerna och säkerhetspolisen. Charlotta Friborg har även genom sina uppdrag för organisationerna Utgivarna och Tidningsutgivarna, TU, verkat för åtgärder mot hot och angrepp mot medieföretag och journalister. Hon är för övrigt ordförande i TU tills i vår sedan Expressens förre vd Bengt Ottosson avgått.  

Charlotta Friborgs tuffhet och framgångar har inte förvånat mig eftersom jag som headhunter var anlitad av NTM inför rekryteringen av efterträdare till Correns förre chefredaktör Ola Sigvardsson då denne utsetts till ny pressombudsman.  Under den processen fick jag mycket stor respekt för Charlotta Friborg, som jag inte kände tidigare; hon framstod snabbt som ett starkt alternativ för uppgiften med sina meriter, bland annat som chef för dn.se.  

Och så tyckte även uppdragsgivaren NTM och dess vd Lennart Foss.  Charlotta Friborg tog över Corren och nu vandrar hon vidare till Upsala Nya Tidning som chefredaktör och vd. Där blir hon chef för ett mediehus som uppmärksammats och vunnit flera branschpriser under Hanna Stjärnes tid som ansvarig för verksamheten.

UNT har en tung publicistisk bakgrund som idag förvaltas av majoritetsägaren NTM tillsammans med Axel Johansson UNT förvaltningsbolag AB där arvet efter legendariske Axel Johansson vårdas genom olika stiftelser. Chefredaktören och ägaren Axel Johansson, av andra ofta kallad ”Koftan” vilket han inte alls gillade själv, var under sin tid en av landets mest kända publicister.

Och den stolen tar nu Charlotta Friborg över efter Hanna Stjärne, två starka kvinnor som det skulle ha varit intressant att få höra Axel Johanssons kommentera. Han var nämligen ingen entusiast till vare sig kvinnliga journalister, fotografer eller Finland, vilket bland annat satt sina avtryck i reglerna för de stipendier som fortfarande delas ut av Publicistklubben med pengar från hans donationer. Jag fick i ungdomen ett av hans stipendier för en studieresa till England...

Johansson verkade under en helt annan tid och jag vågar hoppas och tro att han kanske skulle ha sett annorlunda på situationen idag. Inte minst kanske om han hade informerats om Friborgs kamp mot mörka krafter och därtill sett tv-intervjun med Charlotta Friborg här av Corren och även här av UNT.

Corren är också ett anrikt mediehus, minst sagt. Och där utsågs idag Anna Lindberg, 41 år, till Friborgs efterträdare. Anna Lindberg, som jag inte känner men däremot känner väl till, har jobbat med det mesta inom NTM, bland annat som utvecklingsansvarig och chef för den uppmärksammade tv-produktionen inom koncernen, en föregångare på det området bland Sveriges tidningshus.

Jag vet att Anna Lindberg känner mycket väl till Corren, men även andra NTM-tidningar genom koncernsamarbetet.   Det är en tuff utmaning att komma efter Charlotta Friborg, men jag tror att det är rätt val att anförtro henne uppgiften. Anna Lindberg verkar vara en klok och säker medieledare vilket också framgår väl i Correns egen tv-intervju med sin blivande chef. Det blir intressant att följa henne i sin nya roll.

Det tycker säkert också koncernchefen Lennart Foss, 59, en skicklig och färgstark medieledare som efter dessa utnämningar av nya chefredaktörer på två av koncernens tidningar lugnt kan förbereda sig för sin egen 60-årsdag den 12 november. Han kan också se tillbaka på en spikrak karriär som medieledare med ett förflutet i framträdande roller på bl a Expressen och Vestmanlands Läns Tidning,VLT, där han avgick som vd sedan han som en av de första medieprofilerna i branschen kritiserat Stampen i samband med dess övertagande av VLT.
Långt senare har Stampen drabbats av både  mer kritik från många håll, men Foss var nog först att ifrågasätta Stampen och numera befinner sig detta västsvenska imperium i en kris där bolaget är på väg att förlora sitt dotterbolag Promedia där till exempel just VLT finns.

Foss har en lång rad förtroendeuppdrag på meritlistan och är sedan 2008 koncernchef för NTM som bildades i samband med att Norrköpings Tidningar tog över Östgöta Correspondenten. Han har också haft framträdande uppdrag utanför branschen, bland annat som statens förhandlare rörande finansieringen av filmbranschen och som ordförande i Post- och Telestyrelsen.  Men om jag känner Lennart Foss rätt så tittar han knappast bakåt på allt som är gjort, utan snarare framåt på det som ska göras.

Han är en offensiv nyckelspelare i utvecklingen av koncernen NTM som omsätter runt 1,8 miljarder kronor och äger en rad olika medieorienterade bolag, däribland Norrköpings Tidningar, Folkbladet i Norrköping, Corren i Linköping, UNT i Uppsala, tidningarna på Gotland, Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten och Västerviks-Tidningen, en av de koncerntidningar som idag publicerade en intervju med sin jubilerande chef.

Ett stort grattis till både Lennart Foss, Charlotta Friborg och Anna Lindberg liksom personalen på UNT och Corren.     

Hanna Stjärne publisher på UNT

I dag presenterades Hanna Stjärne som ny chefredaktör, ansvarig utgivare och vd på Upsala Nya Tidning UNT. Grattis Hanna Stjärne och grattis alla på UNT! Där informerades de anställda om sin nya publisher klockan 15.00 av styrelseordföranden Lennart Foss, koncernchef i Norrköpings Tidningars Media AB, NTM.

Hanna Stjärne efterträder vd Dan Lannerö och chefredaktör Lars Nilsson när de pensioneras. Hanna Stjärne är 42 år och kommer till UNT från Sveriges Radio, SR, där hon har ingått i ledningen i olika roller under många år Nu är hon Sveriges Radios chefsanalytiker och har därtill ansvarat för SR:s uppmärksammade framtidsutredning.

Dessförinnan har Hanna Stjärne varit programdirektör, chef för P1, inrikeschef på Ekot och utrikeskorrespondent för SR i både Bryssel och Norge. Dessförinnan var Hanna Stjärne nyhetschef på Ekot samt reporter för Sveriges Radio i Malmö, Kristianstad och Jämtland.

Hanna Stjärne har ett omfattande nätverk inom hela medieområdet och 2010 blev hon utsedd till Årets MedieAmazon, ett uppmärksammat pris för kvinnliga medieledare som utmärkt sig för ett nyskapande journalistiskt ledarskap.

Upsala Nya Tidning får en sportig chef, Hanna Stjärne paddlar gärna havskajak med sin femåriga dotter. Fjällvandringar och resor utomlands är andra intressen. Läsa böcker och gå på teater finns också på schemat liksom sociala medier; på Twitter har Hanna Stjärne över 700 followers och på Facebook över 400 vänner.

Jag är glad över att ännu en gång som konsult genom mitt bolag Utkik Media ha fått medverka vid rekryteringen av en tidningsledare. Bolaget, som formellt heter Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, startade jag 2005. Genom detta jobbar jag på deltid som rådgivare åt chefredaktörer och vd på ett antal tidningar i skilda frågor. Det har gällt fusioner och olika samarbeten mellan tidningar, omvärldsbevakning och medieutveckling samt löpande publicistiska och administrativa frågor då ansvariga chefer vill ha någon att bolla frågorna med.

Jag föreläser också i skilda sammanhang, mest om medieutvecklingen, sociala medier och om tryck- och yttrandefrihetsfrågor. Närmast om tryckfriheten vid Hälsinge-Tidningars seminarium under Rättvisefesten i Alfta den 27 augusti. I november ska jag vara moderator för, PDU-konferensen 2011 i Sundsvall, arrangerad av WAN-IFRA Nordic i samarbete med Tidningsutgivarna , TU.

Rekryteringsppdragen har blivit allt fler under åren. Nu är uppdraget för Upsala Nya Tidning klart och dessförinnan har jag anlitats för rekryteringar av chefredaktörer och ansvariga utgivare till Östgöta Correspondenten, Allehanda Media, Norrländska Socialdemokraten och Smålands-Tidningen med flera tidningar. Totalt har jag nog haft närmare 15 uppdrag som rekryteringskonsult och headhunter.

Jag önskar både Upsala Nya Tidning och Hanna Stjärne lycka till. Ett av Sveriges mest intressanta mediehus med verksamhet i många kanaler får en ny löftesrik chef i en tid då utvecklingen kräver kreativitet och flexibilitet inför framtidens utmaningar.