MittMedia styckas eller slås ihop med Bonnier eller Schibsted?

Ska MittMedia styckas upp mellan Polaris, NWT och VK Media om dessa tar över? Eller ska koncernen drivas gemensamt med Schibsteds och deras olika system? AppNexus annons och CMS, Content Management System?  Och hur gör Bonnier vid ett övertagande? Slår ihop MittMedia med sina morgontidningar och centraliserar all redigering? Både Schibsted och Bonnier vinner nog mest på att skrota de flesta av MittMedias tekniska lösningar och dess centrala staber. Det mesta av det som den tidigare koncernledningen skapade.

Både Bonnier och Schibsted ser stora synergieffekter om de får ta över MittMedia. Det finns således mycket att fundera över för köparna. Det är Bonnier News vd Anders Eriksson som har bollen om de tar över, men även Bonniers Tomas Franzén och nestorn Bengt Braun sägs ha engagerat sig och även träffat ägarstiftelsernas representanter.

Det lär däremot inte koncernens förre vd Thomas Peterssohn eller dess tidigare redaktionella chef AnnaKarin Lith gjort, Peterssohn, som fick sparken av MittMedia sommaren 2016 med ett avgångsvederlag som uppges ha uppgått till 12 miljoner kronor. AnnaKarin Lith slutade också, men troligen i jämförelse med sin chef en för henne bra, men ändå mer blygsam uppgörelse. Att de båda verkar i bakgrunden hos Bonnier är nu mycket väl belagt efter de första publiceringarna om deras roller.  Det uppges nu också att de bägge vill ha ledande roller i MittMedia om Bonnier vinner affären!

Det florerar många rykten och uppgifter nu om försäljningen av MittMedia. Deadline för förhandlingarna sas till exempel först vara ”före februari”, sedan till den 20 januari. Nu uppges det tvärtom att spekulanternas sista bud ska lämnas in senast under första veckan i februari.  Till dess förhandlar stiftelserna som säljer MittMedia tydligen parallellt med både Bonnier och Polaris med NWT och VK Media.   

Enligt uppgift vill nu också MittMedias ägarstiftelser få garantier om ett fortsatt inflytande i någon form över ledarsidan, kulturen och tillsättandet av politisk redaktör. Det är inte överraskande, det finns likadana avtalsklausuler tidigare i Sverige när tidningar hamnat i ”fel” politiska läger i samband med fusioner och uppköp, som vid försäljningen av Centerpress och A-presstidningar.

Det är begripligt att säljarna kräver detta för att få ett fortsatt inflytande trots att de sålt, deras ägande har oftast motiverats med ideologi och politik. Och de mer kommesiellt inriktade köparna går med på det för att undanröja ett hinder för att få ta över verksamheten.
Lockande för säljare och köpare, men också ett tänkbart problem i framtiden då säljare och nya ägare i en ny tid inte alls är överens om detta. Jag vill minnas att en sådan klausul orsakade problem i Jämtland då den nye ägaren liberala MittMedia skulle rekrytera en ny politisk redaktör till sin inköpta tidning  Östersundsposten (c). 

Då kunde inte köparen MittMedias namnförslag accepteras av säljaren Centerpartiet. Det fanns en klausul i avtalet om partiets rätt att få utse den politiska redaktören även sedan ÖP sålts till de liberala ägarna MittMedia.
Jag minns inte hur tvisten löstes. Erfarenheten förskäcker dock, det är nog klokast att inte ingå i sådana avtal som kan orsaka problem i framtiden. Sålt är sålt…

Vilka av de 30-tal tidningar som MittMedias ägare vill ha fortsatt inflytande över i är oklart, men det är ingen djärv gissning att det handlar åtminstone om Gefle Dagblad, GD. Koncernen MittMedia skapades i lokaltidningen GD:s korridorer vid Hattmakargatan 14 i Gävle. Vad det gäller GD diskuteras säkert också en klausul om att säljarna får återköpa utgivningsbeviset billigt eller utan ersättning om de nya ägarna till exempel senare vill lägga ner tidningen.

Polaris Media ska ha varit den första spekulanten som anmälde sitt intresse för att ta över MittMedia och de har tydligen varit nära ett avtal om detta flera gånger. Men då har det ändå inte blivit av, kanske eftersom de ideella stiftelserna som äger MittMedia uppges ha svårt att veta vad de vill. Och det är väl egentligen rätt naturligt när djupt ideologiska motiverade ägare av omständigheterna tvingas till en försäljning till en mer kompetent affärsmässigt orienterad köpare.

Det norska bolaget Polaris Medias tålamod torde inte räcka i evighet om de varit nära en uppgörelse, men ändå fått lämna förhandlingsbordet utan avtal. Om säljarna inte riktigt vet vad de vill så är naturligtvis risken stor för att även förhandlarna för konstellationen Polaris, NWT och VK Media tröttnar och åker hem.

I så fall lämnar de fältet fritt fram för Bonnier News och dess vd Anders Eriksson. Med sina osynliga eller, enligt uppgift, till och med sin hemliga rådgivare Thomas Peterssohn och AnnaKarin Lith. De två senaste i hopp om att kunna återvända till ledningspositioner inom MittMedia som de tvingades lämna sommaren 2016 då förtroendet  för dem var förbrukat hos styrelsen och ägarna.  

Och vad händer om även Bonnier tröttnar och drar sig tillbaka? I morgon eller under den kommande helgen får vi kanske veta om säljare och köpare kommit överens och därmed tar sitt ansvar för det MittMedia som ger ut tidningar och publicerar sajter från Nynäshamn via Södertälje, Örebro, Västerås, Falun, Gävle och vidare norrut till bland annat Östersund och Örnsköldsvik.

Eller också får vi veta vem som tar över MittMedia nästa vecka. Eller senare i februari eller kanske under våren. Eller inget övertagande alls och då väntar väl dessvärre rekonstruktion eller konkurs….

Korrigerad 190206 kl 11.34

   

Jessica Wennberg ny chefredaktör på Västerbottens-Kuriren

Jessica Wennberg blir Västerbottens-Kurirens, VK:s,  chefredaktör efter Ingvar Näslund. Efter dagens styrelsemöte presenterades hon för tidningens personal vid ett möte klockan 16.00. Jessica Wennberg är redaktionschef på VK och har varit tillförordnad chefredaktör under hösten. Beslutet att utse Jessica Wennberg till chefredaktör har föregåtts av en omfattande process där tjänsten varit utannonserad och företaget Wes i Stockholm hanterat rekryteringen. Även jag har genom mitt bolag Utkik Media varit anlitad för att biträda VK i processen.

I denna har ett stort antal kvalificerade personer förekommit i diskussionerna. Ändå landande till sist styrelsens beslut på en intern rekrytering då de olika externa alternativen vägts mot varandra. Jessica Wennberg kommer med sin kompetens och erfarenhet att bli en bra chefredaktör i en organisation hon känner väl.

Jessica Wennberg kommer från Skellefteå och har tidigare jobbat på Norran och på Expressen. Till VK kom hon för ungefär 17 år sedan och har där jobbat som bland annat webbredaktör, reporter, sportchef, nyhetschef och sedan 2014 som redaktionschef. Hon har varit ställföreträdande ansvarig utgivare sedan 2012. Jessica Wennberg är 39 år, gift och har två söner, 9 och 4 år gamla.

Därmed har Västerbottens-Kuriren fått sin första kvinnliga chefredaktör. Hennes företrädare är:

Gustav Rosén, 1902–1926
Ernst Gafvelin, 1926–1927
Stellan Rosén, 1927–1967
Matts Balgård, 1968–1973
Olle Nilsson, 1973–1978
Bengt Schöier, 1978–1986
Olof Kleberg, 1986–1990
Mats-Rikard Andersson, 1990-1992
Lars Westerlund, 1993-1997
Torbjörn Bergmark, 1997–2009
Sture Bergman, 2009–2011
Ingvar Näslund, 2011–2017
Jessica Wennberg, 2017-  

För övrigt var Gustav Rosén min farfar och han lämnade uppdraget då han blev riksdagsman. Stellan Rosén var min farbror. Han var tidningens chefredaktör under 40 år! Kan det vara svenskt rekord, månntro?   

Hursomhelst med den saken. Jag är övertygad om att alla dessa Jessica Wennbergs manliga företrädare skulle ha tyckt och tycker att det är utmärkt att tidningen äntligen har en kvinna som chefredaktör och ansvarig utgivare. 

Idag fick VK en ny chefredaktör och igår fick tidningens kulturredaktör Sara Meidell Publicistklubbens fina pris Guldpennan, en riktigt fin utmärkelse till en medarbetare inom redan rikligt prisbelönade VK Media. Onekligen en bra vecka för mediehuset i Umeå!
Uppdaterad 171201 kl 18.34

Nu rekryteras ny chefredaktör till Västerbottens-Kuriren

Nu är jobbet som chefredaktör till Västerbottens-Kuriren, VK, utannonserat. Det är företaget Wes som  hanterar rekryteringen, men även jag ska biträda VK i processen. Tidningen ingår i VK Media,  en riktigt intressant mediekoncern som i olika branschanalyser uppmärksammats för sina framgångar både publicistiskt och affärsmässigt. 

I VK Media ingår förutom VK även Folkbladet Västerbotten och gratistidningen Totalt Umeå och deras digitala kanaler. Koncernen samverkar lokalt med radiokanalerna Mix Megapol och Radio Rix och nationellt i olika intressanta projekt med bland annat Schibsted och MittMedia.

I koncernens tryckeri, Daily Print i Umeå AB, kommer från och med nästa år även Expressens och Aftonbladets upplagor för Norrland att tryckas.  I VK Media finns också bland annat ett eventföretag och ett delägande i fastighetsbolaget Gazette som äger ett flertal fastigheter i Umeå.       

Förutom bra nyckeltal rörande verksamheten har både VK, Folkbladet Västerbotten och koncernen som sådan nominerats eller vunnit ett antal olika branschpriser. Således fick VK i våras priset Årets Redaktion i samband med evenemanget Årets Dagstidning. Förra året blev Folkbladets chefredaktör Anna Benker Årets Utgivare i samband med Meg16. Och reportern Elin Turborn på VK fick förra året priset Guldspaden för sin grävande journalistik med motiveringen ”För att med fantasifulla metoder ha avslöjat den kreativa bokföringen bakom mångmiljonbluffen i ett av Sveriges största studieförbund”.

VK Media ägs till 99,8 procent av stiftelsen VK Press. Koncernchef och vd är Sture Bergman och operativ chef är Marie-Louise Jarlenfors. I koncernens ledningsgrupp ingår utöver dessa bland andra chefredaktörerna för VK och Folkbladet. 

Jag har sedan 2005 på deltid drivit mitt bolag Utkik Media, formellt Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, och verkat som rådgivare åt tidningsledare i löpande verksamhetsfrågor, strukturfrågor och som handledare. Med tiden har uppdragen oftast kommit att handla om rekryteringar av främst chefredaktörer.

Som headhunter har jag således medverkat till rekryteringar av bland annat chefredaktörer, någon vd, och redaktionschefer till bland annat Östersunds-Posten, Arbetarbladet, Hälsingetidningar, Upsala Nya Tidning, Corren, Folkbladet Västerbotten och Norrländska Socialdemokraten. Jag har också haft uppdrag inom public service och inom Stockholmspressen. Totalt har jag nog medverkat vid rekryteringen av närmare 40 mediechefer på olika nivåer.

 Det ska bli intressant att i detta uppdrag samverka med Wes som står för Women Executive Search Sweden AB, ett innovativt och snabbt växande rekryteringsföretag i Sverige, Danmark och Norge.

Min medverkan i rekryteringen av ny chefredaktör till Västerbottens-Kuriren blir lite speciell för mig eftersom min farfar Gustav Rosén var chefredaktör och ägare till VK runt flera decennier under det tidiga 1900-talet. Tyvärr fick jag aldrig träffa honom eftersom han dog innan jag föddes, men då hade han sålt tidningen när han blev riksdagsman och senare både statsråd och landshövding i Umeå.

Som ansvarig utgivare för VK fick han också sitta tre månader i fängelse för tryckfrihetsbrott då tidningen skrivit kritiskt om en landsfogde, om jag minns rätt. Det verkar således inte vara helt riskfritt att bli chefredaktör och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren…

Intressant idé i Luleå - och en som inte blev av i Gävle

Det är ett intressant projekt Norrbottens Media inom NTM-koncernen har presenterat för en sammanslagning av Norrbottens-Kuriren, NK, och Norrländska Socialdemokraten, NSD. Detta är en realistisk utveckling för lokala tidningar på flertidningsorter i Sverige när upplagorna sjunker och pengarna inte räcker till trots ett föråldrat presstöd. Förhoppningsvis får Norrbottens Media klartecken, men ett liknande projekt har tidigare tyvärr stoppats av presstödsnämndens regeltillämpning.  Om försöket tillåts eller ej beror nog helt på upplägget, djävulen sitter som vanligt i detaljerna.

Det Norrbottens Media nu vill göra med sina tidningar är i mångt och mycket likt en skiss, för att inte säga ett scenario (!), vi diskuterade på Gefle Dagblad, GD, runt sekelskiftet. Då var jag chefredaktör på GD och en anhängare till ägarnas tankar på en fusion med Arbetarbladet, AB, för att möta framtidens utmaningar. De kommande problemen för branschen syntes ju redan då.

Innan förhandlingarna började diskuterade naturligtvis styrelserna och företagsledningarna både på AB och GD olika vägval. Tanken på en sammanslagning av allt utom redaktionerna var huvudtanken och lika kontroversiell i båda tidningshusen.

En annan skiss som vi diskuterade i GD-huset, men knappast på AB, var att behålla bägge tidningstitlarna, men ändå slå ihop redaktionerna som då skulle få göra två tidningar så olika varandra som möjligt. Redaktionerna för ledare, kultur, debatt och sport skulle hållas isär.

På den tiden hade tidningarna ungefär 65 journalister var på sina respektive redaktioner, det vill säga runt 130 journalister. Vi räknade inte med att få behålla presstödet för AB på runt 15 miljoner. Det skulle vi klara genom att minska den totala bemanningen med ungefär 30 journalister för att kompensera presstödet. Tanken på en gemensam redaktion för bägge tidningarna dog dock snabbt till förmån för huvudalternativet.

Det skippade förslaget var radikalt för sin tid, men det har faktiskt genomförts liknande tankar i till exempel England. Och i Hälsingland där fyra tidningar successivt slagits ihop och nu görs av en samordnad redaktion under en gemensam utgivare, men med stark bibehållen lokal förankring. Det är papperstitlarna Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren, alla digitalt också under den gemensamma sajten helahälsingland.se 

Ingen av dessa har eller hade något presstöd och därför kunde deras gemensamma ägare göra som de ville. Dalarnas Tidningar var tidiga med en liknande lösning med sina olika tidningar, men inte heller där komplicerade något presstöd planerna på en ny organisation. Samma sak även med samgåendet mellan Nordvästra Skånes Tidningar och Helsingborgs Dagblad, som nu gått ihop med Sydsvenskan...

I Gävle utmynnade frågan när det begav sig i stället i en kompromisslösning där det mesta utanför redaktionerna skulle slås ihop. AB och GD skulle dock fortsätta som separata tidningar med skilda redaktioner, men med en gemensam sportredaktion. Den blev nödvändig för att kalkylen skulle hålla. Förslaget väckte både sorg och ilska i bägge tidningshusen och i branschdebatten.  

Så blev det ändå sedan ledningarna och slutligen ägarna förhandlat klart och den lösningen får man ha respekt för med tanke på vad kontroversiell frågan var. Jag själv tyckte dock att det därmed skapades en minst sagt konstlad konkurrens mellan AB och GD efter den reella och stenhårda konkurrenssituationen vi hade levt i och trivts med tills dess.

När möjligheterna för den stimulerande konkurrensen närmade sig vägs ände hade det onekligen varit kul och intressant att få sjösätta och utveckla en mer framtidsinriktad modell. I den nya artificiella konkurrensen skulle jag aldrig ha känt mig hemma och var därmed inte rätt person att leda GD. Därför valde jag att avgå med pension efter nästan 40 års tjänst på GD. Men nog hade det varit kul att få se hur tidningssituationen i Gävle skulle ha sett ut idag om beslutet blivit annorlunda inför samgåendet 2003. Det får vi aldrig veta. 

Därför blir det spännande att få följa projektet i Luleå när Norrbottens Media nu vill göra ungefär samma sak som vi då diskuterade i GD:s företagsledning. Medieutvecklingen kräver innovativa lösningar. Det är naturligtvis inte möjligt att i allt se den struktur branschen haft i evinnerlig tid som ett ideal även för framtiden, men i debatten om medierna framstår ju ofta de historiska lösningarna som omistliga trots dramatiska omvärldsförändringar.

Försök har dock gjorts av ambitiösa framtidsspanare, som i Umeå där ägarkoncernen till både Västerbottens-Kuriren  och Folkbladet inledde ett projekt 2011. Redaktionerna flyttade ihop och nyhetscheferna placerades nära varandra i gemensamma lokaler för att man skulle kunna göra tidningarna så olika som möjligt, men tidningarna skulle fortsatt ha olika medarbetare och utgivare.  

Presstödsnämnden sa dock nej 2012 med en motivering i stil med att tidningarnas oberoende av varandra kunde ifrågasättas, om jag minns rätt. Tidningarnas redaktioner tvingades att flytta isär så gott det gick i deras gemensamma lokaler, annars skulle Folkbladet förlorat sitt presstöd. Jag bloggade då om detta fiasko för mediepolitiken.

Nu hoppas och tror Norrbottens Medias ledning att presstödsnämnden ska acceptera deras lösning, som bland annat bygger på att tidningarna har separata ansvariga utgivare och nyhetschefer. Förslaget i Luleå verkar gå längre än i Umeå, men jag hoppas projektet kan fullföljas. Presstödsnämnden har hittills inte velat kommentera den föreslagna lösningen.

Risken finns nog att det föråldrade presstödet ännu en gång kanske bromsar utvecklingen i ett läge där alla lösningar måste diskuteras och prövas och det i en situation där hela mediepolitiken hamnat i hasorna av den snabba utvecklingen och därför senfärdigt är under omprövning. Jag håller tummarna för att ledningen och styrelsen för Norrbottens Media hittat  en modell för sina tidningar som även regeltolkarna i presstödsnämnden kan acceptera.   

Anna Lith på Folkbladet blev Årets Utgivare

Chefredaktören och ansvarige utgivaren Anna Lith på Folkbladet Västerbotten utsågs idag till Årets Utgivare för sin strid mot polis och åklagare för källskyddet. Detta sedan en medarbetare på tidningen mördats och polisen tagit offrets dator och mobil i beslag. Hon fick rörd sitt pris på mediekonferensen Meg16 i Göteborg. Och även i den stora publiken fälldes nog en och annan tår. Sedan delades också priset för MegAward Årets Förnyare ut till Genews, Årets Startup till Newsregs, Årets Rekrytering till SVT samt Årets Medieorm till Blank Spot Project.

Priset till Årets utgivare delades i år ut för andra gången av branschorganisationen Utgivarna. Förra året gick det till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Det kallas också för Momma-priset efter Margareta Momma, en av Europas första kvinnliga redaktörer på 1700-talet Utgivarna vill med priset uppmärksamma det unika svenska systemet med ansvariga utgivare och det är faktiskt det enda priset för dessa även om det finns gott om utmärkelser för journalister och mediehus.  

Våren 2015 hamnade Anna Lith som chef, kollega, vän och ansvarig utgivare i en svår situation då tidningens 29-åriga lokalredaktör Elin Falk i Lycksele blev mördad av sitt ex och hennes tre barns far. Han har sedan dömts till livstids fängelse.

Som chef fick Anna Lith hantera den svåra situationen med Elins sörjande familj och arbetskamrater. Samtidigt agerade hon som ansvarig utgivare kunnigt och bestämt mot polis och åklagare som tog den mördade journalistens dator och mobil i beslag. Dessutom blev hon själv och andra medarbetare också förhörda av polisen i utredningen.

Anna Lith befann sig således plötsligt i flera olika roller, men lyckades ändå genom hela processen hålla sitt utgivarskap högst. Anna Lith protesterade mot beslagen då hon menade att Elin Falks källor riskerade att röjas i strid mot grundlagen. Åklagare och polis var helt oförstående inför hennes resonemang och vidhöll sin rätt till beslagen trots att Anna Lith informerade dem om reglerna i tryckfrihetsförordningen rörande källskyddet.

Polisen hotade då med handräckning, det vill säga att uniformerad polis skulle komma och hämta in både Elin Falks material och Anna Lith själv om hon inte tillmötesgick myndigheternas önskemål, trots att de stred mot grundlagen.

Anna Lith, en 34-årig ansvarig utgivare med ett par år i rollen, uppfattades av polisen uppenbarligen som en besvärlig person som äventyrade utredningen av ett mord på hennes egen medarbetare och vän, men Anna Lith framhärdade och erbjöd sig också, för att underlätta utredningsarbetet, att själv gå igenom datorn och mobilen med polisen närvarande. Förslaget avvisades av åklagaren. Mitt i sorgearbetet tvingades hon därför trots begränsade resurser att anlita juridisk hjälp och föra saken till domstol för att skydda tidningens källor.

Samtidigt organiserade hon som chef den emotionellt komplicerade bevakningen i Folkbladet av mordet på en medarbetare. För att säkerställa en objektiv rapportering kom hon överens med utgivaren Kalle Sandhammar på NSD om att dess reporter Johan Håkansson skulle komma ner till Umeå och täcka mordutredningen och delar av rättegången.

Anna Lith är en värdig mottagare av Mommapriset då hon som utgivare inte backat en millimeter inför oförstående och okunniga åklagare, poliser och domare när dessa efter mordet på Elin Falk agerat i strid mot tryckfrihetsförordningens regler och intentioner rörande källskyddet.

Så här ser juryns motivering ut och den lästes upp vid prisutdelningen i Göteborg:

”Det finns utgivarbeslut som det inte går att förbereda sig på. När en journalist på den lilla orten mördades försattes såväl redaktionen som samhället i chock. Årets Momma-pristagare har – som arbetsgivare, vän, del i en polisutredning och framför allt: ansvarig utgivare – i ett exceptionellt läge fattat rätt beslut i varje fråga, och sedan förklarat sina vägval för anhöriga, medarbetare och läsare. Hon har under hela processen från dåd till dom försvarat allmänhetens rätt till opartisk information och samtidigt ända upp i hovrätten med framgång försvarat källskyddet mot polisväsendet. Anna Lith har i praktisk handling visat på utgivarens stora ansvar, inte bara för det egna mediet, utan för hela förtroendet för journalistiken.”

Jag hanterade som konsult rekryteringen av Anna Lith till Folkbladet för några år sedan. Senare har jag också lärt känna henne väldigt väl och vet därför också hur målmedvetet och professionellt hon tog kampen för källskyddet, och det i en situation där det hade varit lätt att finna mänskliga skäl till andra beslut.

Jag tycker därför att den namnkunniga juryn gjort ett bra val ibland alla skickliga, som till exempel Charlotta Friborg, Jan Helin, Anna Lindberg, Daniel Nordström, Peter Wolodarski, Anders Ingvarsson och Anna Gullberg. Alla dessa och många andra tidigare och nuvarande ansvariga utgivare har ofta genom sitt agerande visat vad viktigt utgivarskapet är.

I årets jury satt: Eva Hamilton (ordf), fd VD Sveriges Television, Kerstin Brunnberg, fd VD Sveriges Radio, Karin Olsson, kulturchef Expressen, Tobias Regnell, vd Offside Press och Daniel Sandström, litterär chef Albert Bonniers förlag, fd chefredaktör Sydsvenskan.

Sveriges Radio pris Årets Medieorm ska uppmärksamma journalistisk förnyelse med publikmedverkan i fokus. I år delades det ut för femte gången och gick till Blank Spot Project. MegAward Årets Förnyare blev Genews, ett intressant och nyttigt verktyg för redaktionellt arbete som redogör för utrymmet som kvinnor respektive män får i nyhetsrapporteringen.

MegAward – Årets Startup blev Newsreps, en app som underlättar samarbetet mellan mediehusen och medborgaren vid citizen journalism.

Slutligen gick MegAward – Årets rekrytering till Sveriges Television för den framgångsrika rekryteringen av Jan Helin som programdirektör. Hans nya chef Hanna Stjärne tog emot priset.

Korrigerad och uppdaterad med fler länkar 160408 kl 03.37
Relevanta länkar:
Folkbladets Anna Lith får priset som Årets Utgivare - nyhetsartikel, folkbladet,nu

Nedan ett urval länkar om mordet, beslagen och rättsprocessen: 
Första nyhetstexten den 1 mars på folkbladet.se om mordet: 
http://www.folkbladet.nu/1455536/man-gripen-misstankt-for-mord

Krönika den 2 mars i Folkbladet av Anna Lith om mordet och beslutet att publicera offrets namn:
http://www.folkbladet.nu/1455793/sorgen-efter-elin-ar-pataglig

 Intervju den 3 mars med Anna Lith på medievarlden.se om mordet och namnpubliceringsbeslutet:
http://www.medievarlden.se/nyheter/2015/03/folkbladets-chefredaktor-om-tragedin-i-lycksele

Intervju den 10 mars i Folkbladet med Anna Lith om att hon och Folkbladet måste skydda källorna:
http://www.folkbladet.nu/1457948/anonyma-kallor-kan-rojas-i-utredningen

Intervju den 10 mars i Folkbladet med Jeanette Gustafsdotter om att Anna Lith gjort rätt:
http://www.folkbladet.nu/1457952/lith-far-inte-ge-polisen-tillstand

Inslag den 13 mars i SR P4 och intervju med Anna Lith om källskyddet:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=6116284

Inslag den 14 mars i SR Medierna om mordet och beslagen. Intervjuer med åklagaren och Anna Lith:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/514587?programid=2795

Nyhetstext den 16 mars i Folkbladet om tingsrättens dom som gick på åklagarens linje om beslagen:
http://www.folkbladet.nu/1459508/aklagaren-far-ga-igenom-elin-falks-dator

Nyhetstext den 16 mars i Folkbladet där Anna Lith säger att hon tänker överklaga tingsrättens dom:
http://www.folkbladet.nu/1459559/folkbladet-tanker-overklaga

Nyhetstext den 27 mars i Folkbladet om hovrättens dom som gav Folkbladet och Anna Lith rätt:
http://www.folkbladet.nu/1462702/hovratten-haver-beslagen

Krönika den 28 maj av Jeanette Gustafsdotter på medievarlden.se om källskyddet och beslagen.
http://www.medievarlden.se/vi-skyddar-kallor-aven-vid-mord

Anna Lith ny chefredaktör på Folkbladet

 Klockan 13.00 idag blev det offentligt vem som blir ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Folkbladet Västerbotten i Umeå.  Det blir Anna Lith, 32 år, som sedan 2009 är nyhetschef på Eskilstuna-Kurirens edition Strengnäs Tidning. Därmed har mitt bolag Utkik Media fullföljt ytterligare en rekrytering av en chefredaktör  inom dagspressen.   

Anna Lith har en bred bakgrund som journalist. Hon har tidigare varit nyhetschef och ställföreträdande ansvarig utgivare för Norran i Skellefteå, redigerare på Expressen och Metro samt reporter på bland annat Dala-Demokraten, Dalarnas Tidningar och Sveriges Television i Falun och Gävle. 

Anna Lith kommer efter Daniel Nordström som tidigare i år blev chefredaktör för Arbetarbladet i Gävle. Anna Lith blir chef för en tidning som ägs till 91 procent av Västerbottens-Kuriren, VK, och till 9 procent av VF Intressenter AB. 

Koncernen driver också en omfattande tryckeriverksamhet, ger ut gratistidningar och har därtill en omfattande verksamhet i ett fastighetsbolag. Sture Bergman är koncernchef och Anna Lith kommer som chefredaktör för Folkbladet att ingå i VK:s koncernledning.    

För något år sedan bloggade jag om Folkbladets samarbete med VK.  De bägge tidningarna hade gemensamt sökt och sjösatt en ny modell för ett bra samarbete mellan olika tidningstitlar på en konkurrensort. En viktig process i en tid då alla tidningar möter svåra utmaningar och måste utveckla verksamheten i alla avseenden.

De tvingades tyvärr backa från sin framsynta och intressanta modell då Presstödsnämnden menade att de hade gått för långt enligt de föråldrade reglerna; Folkbladet riskerade att förlora sitt presstöd.  Om några veckor ska den sittande presstödsutredningen lägga fram sitt förslag. Det verkar dessvärre, av det som hittills skrivits om utredningen, inte som om förslaget kommer att underlätta liknande samarbeten.

Genom mitt bolag Utkik Media, som formellt hos Bolagsverket heter Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, har jag sedan 2005 på konsultbas arbetat som rådgivare åt ledningarna för olika medieföretag. 

Rekrytering av mediechefer utgör en stor del av verksamheten. Det har handlat om redaktionschefer, vd och oftast chefredaktörer, bland annat tidigare till Corren, Norran, Arbetarbladet, Östersunds-Posten, Upsala Nya Tidning, Smålands-Tidningen, Hälsinge-Tidningar, Allehanda Media, Norrländska Socialdemokraten och andra medieföretag.
Uppdaterad 130905 kl 13.45, 14.31, 15.11, 19.01

Länkar:
Fd Norran-chef till Folkbladet - norran.se 130905
Ny chefredaktör på Folkbladet - SVT Västerbottensnytt 130905
Folkbladet får ny chefredaktör - P4 Västerbotten 130905
Ny chefredaktör för Folkbladet - vk.se 130905
Hon blir ny chefredaktör på Folkbladet  - medievarlden.se 130905
Anna Lith ny chefredaktör för Folkbladet - folkbladet.nu 130905

Utkik Media rekryterar chefredaktör till Folkbladet

Idag har mitt bolag Utkik Media fått i uppdrag av Folkbladet Västerbotten att rekrytera en ny chefredaktör och ansvarig utgivare till tidningen. Den nye redaktören ska efterträda Daniel Nordström som utsetts till chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.

Jag har tidigare bloggat om Folkbladets samarbete med Västerbottens-Kuriren, VK, som också är dess majoritetsägare. De bägge tidningarna har gemensamt svarat för en pionjärinsats i sitt sökande efter en ny fungerande modell för ett bra samarbete på en konkurrensort med två tidningar, en viktig process i en tid då alla tidningar möter svåra utmaningar.

Folkbladet ägs till 91 procent av VK och till 9 procent av VF Intressenter AB. Västerbottens-Kuriren AB ägs till 99,8 procent av Stiftelsen VK-press. VK:s vd Sture Bergman är styrelseordförande i Folkbladet. Koncernen ger också ut gratistidningar, bedriver en omfattande tryckeriverksamhet och äger dessutom ett fastighetsbolag.   

Både VK och Folkbladet har precis som branschen i övrigt noterat minskade upplagor. VK hade senast en TS-upplaga på 32 400 ex efter en minskning med 1 100 ex. Folkbladets upplagenotering blev 10 900 ex efter ett tapp på 800 ex. Negativa siffror, således, precis som runt om i landet. Inom koncernen jobbas det dock hårt med omställningen till en digital och multimedial verksamhet.

Även rent journalistiskt är Folkbladet en intressant tidning med sin ambition att vara en tidning för hela länet. Tidningen var också för drygt ett  år sedan första tidning i Sverige att kunna peka ut Stefan Löfven som socialdemokraternas nye partiledare. Ett präktigt scoop som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och kvällstidningarna nog gärna hade velat ha.   

Förra våren tilldelades sportmedarbetaren Jonas Fahlman Publicistklubbens pris till minne av den ryske mördade journalisten Anna Politkovskaja. I motiveringen hette det att ”Yttrandefriheten gäller också på sportens arenor. Jonas Fahlman har försvarat det fria ordet trots hot och trakasserier.” Detta sedan Fahlman avslöjat att Luleås sportchef under en match skrikit rasistiska kommentarer till en spelare i motståndarlaget.
Jag ser fram emot att få jobba åt Folkbladet och arbetet inleds omgående. Tjänsten kommer också att annonseras ut inom kort.

Uppdaterad 130328 kl 19.43

  

Presstödet i Umeå, ett fiasko

I fredags skrev Medievärlden att Presstödsnämnden stoppat ett intressant, bra och realistiskt försök att omstrukturera och modernisera dagstidningsproduktionen i Sverige. Staten säger nej till ett klokt och bra försök att rädda en tidning och dess journalistik i ett läge då traditionella tidningar är hotade från alla håll. Västerbottens-Kuriren, VK, och dess systertidning Västerbottens Folkblad, VF, får inte fortsätta med sin uppmärksammade ”Umeåmodell” om VF vill fortsätta att få presstöd. Kontraproduktivt, stelbent och ett starkt argument för att presstödet avskaffas, tycker jag. Händelseutvecklingen i Umeå är ett fiasko för den statliga stödpolitiken.

Presstödet, eller driftsstödet som det egentligen heter, har funnits sedan sjuttiotalet. Det är en genuin politisk konstruktion, enligt mer eller mindre sanna rykten uppfunnen av dåvarande finansministern Gunnar Sträng (s) och dåvarande Bondeförbundets, senare Centerns, dåvarande ledare Gunnar Hedlund (c). Båda karismatiska politiker. Syftet var nog välllovligt, att motverka dåtidens tidningsdöd i Sverige.

Det sägs att de satt vid köksbordet (vilket jag tvivlar på) hos den ene eller den andre och snickrade ihop idén om ett fantastiskt statligt stöd som skulle gynna främst socialdemokraternas svältande tidningar, men också ge goda bidrag till Bondeförbundets lite udda endagarstidningar som startades runtom i landet i brist på annan partitrogen press. Hursomhelst med dessa påståenden, driftstödet etablerades och kom i första hand otvivelaktigt att gynna Strängs och Hedlunds närstående tidningar. 

Av regeltekniska skäl gick det inte att undvika att dåvarande högerpartiets närstående Svenska Dagbladet samtidigt fick ett av de största enskilda driftsstöden i Sverige. Men det svalde Sträng och Hedlund eftersom allt annat var så elegant löst för deras särintressen. Och att även en högertidning fick pengar var kanske också en klok politisk taktik.    

Och så har det rullat på. Då och då har driftsstödet ifrågasatts och den ena statliga pressutredningen har följts av den andra, allt medan s-redaktörer och c-redaktörer med fuktiga ögon under seminarier och politiska hearings försvarat stödets betydelse för ”mångfalden”. Och ibland har även någon m-redaktör gjort dem sällskap för Svenska Dagbladets skull.  

Runt en halv miljard per år betalar staten fortfarande ut till de berättigade tidningarna per år för att rädda ”mångfalden”, ett omhuldat men ändå tämligen odefinierat begrepp. Försök har gjorts och utmynnat i begrepp som ”inre mångfald” och ”yttre mångfald”, men hur många vet vad man menar då?

Det mer trubbiga uttrycket ”mångfald” har däremot länge använts som argument av presstödets förespråkare och så är det även idag, till exempel i en intressant artikel av den liberala tidskriften Nu:s chefredaktör Jan Fröman på Second Opinion. Han menar i ett försiktigt försvar för rådande ordning att det ifrågasatta presstödet trots allt räddat både mångfald och tidningar, men jag håller inte med honom.
Stora s-tidningen Arbetet klarade sig inte trots driftsstödet och senare har i princip alla s-tidningar inom forna A-pressen sålts till borgerliga konkurrenter då ägarna till s-tidningarna varit oroliga för framtiden, de har inte bedömt statens stöd som tillräckligt för att klara ekonomin. 

Varken Jan Fröman, jag eller någon annan kan veta hur den svenska tidningsbranschen skulle ha utvecklats om inte statsmakterna lagt sig i tidningarnas utvecklingsarbete från sjuttiotalet och framåt. En fri marknad skulle kanske ha klarat uppgiften bättre. Branschen blev ju genom politikernas stödåtgärder statligt reglerad. Detvar inte enbart ekonomiskt intressant, det var givetvis också från publicistisk synpunkt uppseendeväckande. Vad innebar det för förtroendet för dagspressen?
Misslyckad stödpolitik eller ej, idag är mångfalden i vilket fall som helst större än någonsin tidigare. Ett faktum som absolut inte beror på några statliga stöd. Var och en kan publicera sig i sociala medier som Facebook, Twitter och Bambuser, för att nämna några exempel. Vem som helst kan blogga om vad som helst utan kapitalinsats och problem. Många av de viktigaste opinionsbildarna finns i bloggosfären. Tryckpressen behövs inte längre, men staten anser ändå hittills att tradmedierna ska jobba som förr, utan hänsyn till den medieutveckling vi alla känner till.  

Ett känt exempel på den förda politiken under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar måste nämnas.  Skånska Dagbladet (c), ”Skånskan”, tog emot ett så kallat storstadsstöd på 59 500 000 kr 2011, nästan 60 miljoner kronor, lika mycket som Svenska Dagbladet, SvD. Skånska Dagbladet är dock, till skillnad från SvD inte större, än en landsortstidning och har dessutom sin redaktion i Malmö och får därför storstadsstödet, år efter år, trots att läsarna finns på landsbygden i Skånes många byar och samhällen, inte i storstaden Malmö.

Många kritiker menar att bidraget till Skånskan är oacceptabelt. Men utbetalningarna har fortsatt, i mångfaldens namn, bara för att tidningen strikt legalt finns i Malmö.  Jag delar helt kritikernas uppfattning, bidragen till Skånskan är direkt stötande.

Då har det, trots allt, varit lättare för en presstödskritiker att smälta miljonutbetalningar till tidningar som Västerbottens Folkblad, Länstidningen i Östersund,  Arbetarbladet  och Svenska Dagbladet. Men för några år sedan började det hända saker inom branschen som Sveriges beslutande politiker borde ha uppmärksammat och reagerat på. Verkligheten hann ifatt politiken; presstödet blev föråldrat även utifrån Strängs och Hedlunds perspektiv.

S-flaggskeppet Arbetet i Malmö klarade således inte längre sin ekonomi trots ett stort presstöd, runt 90 miljoner kronor per år!  Internet kom in i våra liv och papperstidningarnas dominerande nyhetsroll började begränsas. Läsarnas attityder förändrades och viljan att betala för en tidning minskades dramatiskt. Alla kurvor började peka nedåt och de värsta minkningarna rör de yngsta åldersgrupperna, bland dessa är få läsare idag beredda att betala för en tidning. Men de läser ändå gärna tidningarnas texter. Gratis….

S-tidningarnas ägare insåg tidigt på skilda håll att deras dagstidningar i förlängningen var hotade och de började samverka med, eller sälja sina företag till sina borgerliga konkurrenter. Tidningarna på tvåtidningsorter som i Gävle, Umeå, Sundsvall och Luleå med flera ställen fusionerades på ett eller annat sätt. Initiativet kom ofta, som i Gävle, från s-tidningen.

De socialdemokratiska ägarna har på de flesta håll efter samgåenden fått ett ägande, i regel mindre än 10 procent, i de nya bolagskonstruktionerna. Och därtill aktieägaravtal omfattande bland annat garantier om att de som minoritetsägare ska få tillsätta politiska redaktörer.

S-ägarna räddade onekligen sina tidningstitlar, i samverkan med de borgerliga konkurrenterna. Men makten ligger ytterst hos majoritetsägarna. Ändå var till exempel förre partiledaren Göran Persson (s) påtagligt nöjd då han på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna redan 2005 sa något i stil med att ”våra tidningar är tryggt parkerade hos sina borgerliga konkurrenter. 

Så blev det i Gävle med arvfienderna Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Så blev det i Eskilstuna, Eskilstuna-Kuriren och Folket. Och i Umeå, Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Och 2000 i  Härnösand, Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland, senare sammanslagna till Tidningen Ångermanland och därefter fusionerade med Örnsköldsviks Allehanda till Allehanda Media.

Så blev det också i Sundsvall, i Östersund,  i Norrköping och tidigt på Gotland där öns  tidningar idag ägs av moderbolaget till moderata Norrköpings Tidningar, NTM. Och så blev det i Luleå och i Karlskrona och i Kalmar. Har jag glömt någon ort?  

Under 80- och 90-talen fanns det sjutton tvåtidningsorter utanför storstäderna, om jag minns rätt, i vart fall minst runt 15 orter med två tidningar.  Det var där mångfalden fanns enligt tidigare kulturministern och nuvarande europaparlamentarikern Marita Ulvskog (s) som slogs hårt och envist för att bevara den gamla strukturen inom tidningsbranschen.

Ulvskog var under en period också chefredaktör på Dala-Demokraten, DD. Den tidningsstruktur hon slogs för finns inte idag trots att det faktiskt inte gått så många år sedan dess. Idag är det endast Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten som fortfarande är självständiga titlar på tvåtidningsorter.   

Centralt placerade och inflytelserika politiker borde inte ha missat att det hänt någonting betydelsefullt inom dagspressen, inte bara i världen, utan också i Sverige.  Att branschen inte ser ut som förr och att något måste göras för att rädda den traditionella journalistiken i någon form även om det kanske krävs en helt ny struktur.

Men icke, ungefär fyrtio år efter Hedlunds och Strängs smarta uppgörelse fortsätter reglerna fungera på ett sätt som kostar skattebetalarna runt en hav miljard kronor per år utan att bidragen gynnar framtidssatsningar som Umeåmodellens anpassning till en ny tid.  Statliga presstödsnämnden tvingas med sina föråldrade direktiv tvärtom avvisa den innovativa Umeåmodellen för att VK och VF:s redaktioner sitter i samma lokaler och samråder om morgondagens tidningar, en helt rimlig förändring för den som vill förlänga tidningarnas liv.  

Redaktionerna ville ha kontakt med varandra och samordna sina produkter för att tidningarna skulle bli så olika som möjligt och därmed alternativ för läsarna att välja emellan. Helt rätt tänkt, flera tidningstitlar kan med fördel göras av samma redaktion där marknaden inte klarar finansieringen av flera redaktioner. På så sätt kan tidningstitlarna räddas, med separata ledare och debattsidor mm.

Nu har VK och VF flyttat isär, inte för att de ville det, utan för att försöka rädda statens presstöd på närmare 17 miljoner kronor. Sjutton miljoner argument från staten för att tidningarna ska fortsätta som förr och inte försöka modernisera tidningsutgivningen och rädda verksamheten….

Jag kan motvilligt förstå att de ansvariga i Umeå i dagens ekonomiska verklighet tyvärr inte förmår att tacka nej till pengarna, vilket jag naturligtvis ändå tycker att de skulle ha gjort. Men det är samtidigt helt oacceptabelt att staten på detta sätt agerar för att konservera en företagsbild som idag bedöms som föråldrad av branschen.  

VK och VF hade en riktigt bra grej på gång, men staten har med har med sitt generösa presstöd som smörjmedel stoppat den nödvändiga förnyelsen. Pinsamt! Hur kan det vara möjligt i en tid då inte minst staten anser att det ska sparas överallt?  

Nyligen har regeringen tillsatt en ny pressutredning med justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ordförande. Det är en klok person, tidigare pressombudsman och expert på tryckfrihet. 

Jag hoppas verkligen att direktiven ger honom och utredningen möjlighet att föreslå att presstödet avskaffas, alternativt att det får en  generell utformning. Pressutredningen tillsätts dock sent för att pröva dagens förutsättningar för branschen, de tidigare pressutredningarna borde ha varit mer framsynta. Det denna utredning kommer fram till ska gälla fr o m 2017, om riksdagen så vill och om jag har fattat saken rätt. Då tror jag att tidningskartan i Sverige redan ser helt annorlunda ut jämfört med idag.

Det är nämligen idag inte bara fattiga s-tidningar som har problem med sin överlevnad, alla papperstidningar slåss egentligen med samma problem, både storstadstidningar, kvällstidningar och landsortstidningar.  De har olika mycket tid på sig, men problemen är likartade. Papperstidningarna är helt enkelt inte lika efterfrågade längre.

Alla tidningar söker lösningar inför framtiden. Hur ska de möta den digitala utvecklingen? Hur ska de kunna ta betalt för sina produkter? Hur ska de möta läsarnas nya attityder?

En lösning bland andra är naturligtvis att organisera om verksamheten, att effektivisera och rationalisera och samtidigt se till att tidningstitlarna blir olika och reella alternativ för läsarna. Det var precis det som var på gång i Umeå och det är precis sådana lösningar som diskuteras på många andra håll i tidningssverige.

Då skickar staten ut sin signal med miljontals gåvokronor som effektiva argument – gör inte om ert sätt att jobba, gör inte om branschen!  Vi kräver att ni låter allt vara som hittills!

Det är ett bedrövligt budskap till landets tidningskoncerner och dagstidningsföretag som söker nya modeller för att säkra verksamheten.  Tidningskoncerner som MittMedia och NTM, som närmast per automatik lyfter det föråldrade presstödet, kanske just därför tvingas vila på hanen när de planerar för en ny och mer effektiv tidningsutgivning som verkligheten kräver. 

Professionella tidningsutgivare tvingas välja mellan att införa ny, effektiv och framtidsinriktad organisation med en god samverkan mellan tidningstitlar, alternativt bygga upp verksamheten med sidoblickar på statsmaktens föråldrade presstöd.

Det borde vara precis tvärtom, så länge driftstödet finns borde det gå till tidningsföretag som vågar pröva nya modeller. Som i Umeå. 

Länkar till tidigare texter om Umeåmodellen på denna blogg:
29.8 2011: Intressant tidningsorganisation i Umeå
21.12 2011: Umeåmodellen, presstödet och MittMedia
20.12 2011; VF:s chefredaktör om relationerna med Presstödsnämnden.

Uppdaterad, korrrigerad 120207 kl 12.47

Umeåmodellen, presstödet och Mittmedia

Nu är vi snart på väg in i år 2012 och det känns som framtiden redan är här. Vi har fått internet, iPad, iPhone, G3 och G4.  Telia är på väg att fasa ut kopparnätet. Metro finns, för att inte tala om Google, Facebook och väldigt många radio- och tv-kanaler. En helt ny tid, men det statliga presstödet lever fortfarande och nu ska en ny utredning se över det.

Frågan är vad politikerna orkar göra, de historiska insatserna från dem på medieområdet är inte direkt imponerande. Thorbjörn Larsson skrev nyligen en intressant artikel i Medievärlden om politikernas tröghet i den snabba medieutvecklingen.  

Bara några dagar efter hans artikel säger Presstödsnämnden utifrån sitt mossiga regelverk  nej till fortsatt stöd för socialdemokratiska Västerbottens Folkblad , VF.Staten hävdar sina trubbiga regler för driftsstödet som om ingenting har hänt, samtidigt som alla dagstidningar på olika sätt planerar för hårdare tider. Nu, liksom förr, motverkar stödet förnyelse och utveckling.

I USA hävdar forskare att de flesta papperstidningarna där är borta om fem år, förutom en handfull av de största drakarna och ett antal riktigt små tidningar med fådagarsutgivning. Det finns skillnader i förutsättningarna för tidningarna i USA och Sverige, men även här är den negativa utvecklingen för pappersupplagorna väl dokumenterad.

Därför har fusionerna fortsatt och endast få titlar är idag s k solitärer, självständiga tidningar utanför koncernerna. Den borgerliga landsortspressen äger med få undantag alla s-märkta tidningar. Undantagen är Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten, alla andra s-titlar ägs av borgarpressen.

Koncernerna växer, men nästa fråga är hur de vårdar möjligheterna till samarbeten och rationaliseringar. Egentligen är det relativt sett få tidningsägare som försökt göra något riktigt radikalt, även i koncernmiljö, för att stärka papperstidningen. Några stora ägare har tvärtom i stället valt att lämna branschen, som Centerpartiet och familjen Bengtsson. De sålde sina tidningar för att slippa slåss mot utvecklingen. Om detta kan man läsa i Lars Herlins mycket läsvärda artiklar här och här i Medievärlden häromdagen.

Andra ägare kämpar på, men kanske inte alltid med helt nya och avancerade strukturella grepp. Ofta är snarare tanken tydligen att rädda vad som räddas kan, att skära ner här och där och försöka fortsätta så länge det går utan att ändra modellen. Min egen tidigare arbetsgivare, Mittmedia där jag jobbade åt Gefle Dagblad, är tills nu inget undantag. Koncernens alla möjligheter har inte utnyttjats.

Därför ser jag med spänning och förväntan fram emot vad den nye koncernchefen Thomas Peterssohn ska vidta för åtgärder. Jag har tidigare bloggat om honom.
Efter bara några dagar i rollen som koncernchef gick han ut med tuffa uttalanden om behovet av förändringar. I en debatt i samband med  arrangemanget ”Årets dagstidning” i Stockholm sa Peterssohn sedan för bara någon månad sedan något i stil med att ”mitt uppdrag som koncernchef är att få koncernen Mittmedia att fungera som en koncern.”

Det låter säkert oroande får många, löftesrikt för andra. Jag tror att det är rätt väg att gå. Koncernens samlade styrka måste utnyttjas för att säkra journalistiken i koncernens tidningar. En ny tid kräver nya grepp, även om inte alla trotjänare tycker det.

SvenÅke Boström, som tidigare jobbade med utvecklingsfrågor mm inom Sundsvalls Tidning, gillar inte utvecklingen inom Mittmedia och pekar då på tidigare beslut tagna långt innan Peterssohn började. Läs hans första bloggpost här. Den publicerades också i Medievärlden. Boström fick mothugg av NTM:s vice vd Sören Andersson i Medievärlden och de fortsatte debatten i ytterligare några texter.
Jag håller inte med Boström, men däremot Sören Andersson. Jag tycker inte det var bättre förr, jag tycker tvärtom att tidningarna i Sverige generellt sett gjort alldeles för lite och alldeles för sent för att möta utmaningarna.  Att då utnyttja koncernens alla möjligheter är nödvändigt.

För de som är intresserade av debatten just inom Mittmedia finns det också anledning att via Bambuser kolla in diskussionen på Publicistklubben i Sundsvall nyligen. Debatten börjar ungefär 30 minuter in på sändningen. Där deltog Mats Åmvall, ny chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Sven-Åke Boström samt Dagbladets vd och chefredaktör Åke W Härdfeldt. Intressant diskussion!

I Sundsvall är en mer eller mindre avancerad samordning på gång, men en sådan har redan gjorts i Umeå. Där har Västerbottens-Kuriren, VK, som äger Västerbottens Folkblad, VF, gjort något riktigt radikalt med svenska mått mätt.  VK och VF har flyttat ihop i gemensamma lokaler och mer eller mindre samordnat sin produktion med syftet att tidningarna ska bli så olika som möjligt. Det var något i den stilen jag gärna hade gjort i Gävle för runt tio år sedan då fusionen där mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad planerades, men det var för tidigt. Liknande förändringar har sedan också gjorts internationellt, t ex på Englands nästa största tidningsmarknad i Birmingham. Jag har tidigare bloggat om några av dessa exempel.

Enligt min mening är det ett smart försök av tidningarna i Umeå att anpassa både kostym och arbetssätt till den nya tidens krav. Målsättningen är att behålla titlarna och att dessutom se till att de blir så olika som möjligt, en insats för mångfalden. Och då säger staten nej!

I Medievärlden igår stod det att statliga Presstödsnämnden i nuläget inte kan ge VF presstöd eftersom det är oklart hur självständig tidningen är. Jomenvisst, VF ägs ju av VK, precis som flertalet andra presstödsmottagare i Sverige ägs av borgerliga konkurrenter. Men det är tydligen inte ägandet som är det stora problemet, utan det faktum att de bägge redaktionerna har flyttat ihop.

Innehållet i tidningarna är nämligen enligt chefredaktören Daniel Nordström på VF inget problem, där motsvarar titlarna statens krav rörande mängden unikt material. Nej, problemet är att de sitter tillsammans vilket enligt nämnden tyder på att VF inte är en självständig tidning trots att den har en egen chefredaktör och utgivare. Därför har man enligt Medievärlden redan börjat planerat att möblera om eller rentav bygga väggar för att separera redaktionerna från varandra och därmed behaga presstödsnämnden…

 Just när detta sker har justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger utsetts till ordförande för en utredning som ska syna detta otidsenliga system som reglerar statens stöd till den svenska dagspressen. Jag hoppas att han och utredningen föreslår att stödet avskaffas helt så att branschen kan utvecklas utan att störas av bidragsdrömmar och klåfingriga byråkrater.   

Till dess bör VF emellertid få sitt presstöd eftersom det existerar, det är helt förödande om presstödsnämndens otidsenliga regelverk omöjliggör framsynta tidningsägares försök att hitta morgondagens modell för svensk dagspress.   

   

Intressant tidningsorganisation i Umeå

I Umeå händer det spännande saker för den som är intresserad av medieutvecklingen. Stadens bägge tidningar, Västerbottens-Kuriren, VK, och Västerbottens Folkblad, VF, har sedan flera år samma ägare. Nu flyttar de dessutom ihop och inleder helt tydligt ett avancerat samarbete, men fortsätter som två olika tidningstitlar. En framtidsinriktad och smart lösning, tror jag.

I Sverige finns det utanför storstäderna idag bara två städer där tidningarna har olika ägare och där det därför råder en ”äkta” konkurrens som i forna tider. Det är i Falun där Dala-Demokraten konkurrerar med Dalarnas Tidningar samt i Karlstad där Värmlands Folkblad slåss mot Nya Wermlands-Tidningen. I alla andra städer med två tidningar har de samma ägare, men med olika organisatoriska lösningar och med mer eller mindre samarbete.

I USA och i England och många andra länder prövas också olika lösningar. I Birmingham har till exempel tre stora tidningar organiserat sig på ett nytt sätt. Det är Birmingham Post, Birmingham Mail och Sunday Mercury som hårt ansatta av förändringarna i medievärlden tvingats banta både personal och produkter och söka sig till en helt ny organisationsmodell där samma redaktion gör alla tre tidningarna, på papper och eller nätet.

I Sverige har Dalarnas Tidningar sedan länge en organisation där samma redaktion gör flera tidningstitlar, Falu Kuriren, Borlänge Tidning med Södra Dalarnas Tidning, Nya Ludvika Tidning och Mora Tidning samt den gemensamma nättidningen dt.se. Alla leds av en och samma utgivare, Ewa Wirén, och bolagets vd Petra Bjernulf. Till skillnad från tidningarna i Umeå kommer tidningstitlarna ut på olika orter, men med stark lokal förankring även om varumärket DT, Dalarnas Tidningar, blir alltmer påtagligt.

Samma sak gäller för tidningarna i Hälsingland där fyra titlar görs av samma redaktion ledd av en och samma utgivare, Mats Åmvall. Det är titlarna Hudiksvalls Tidning, HT, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren som alla finns kvar som papperstidningar, men också är representerade på den gemensamma sajten helahälsingland.se. Trots samordningen har de fyra olika titlarna fortfarande en stark lokal förankring, precis som titlarna i Dalarna. Om samordningen inte gjorts hade troligen ett par av titlarna tvingats lägga ner.

En speciell och intressant lösning i Hälsingland är att tidningarna har en gemensam politisk chefredaktör, Anders Eklund, trots att de har olika färg på ledarsidorna, liberala Ljusnan, centerpartistiska HT samt opolitiska Ljusdals-Posten och Kuriren, den senare dock med starka socialdemokratiska traditioner. Lösningen har fungerat utmärkt.

Mats Åmvall slutar för övrigt i höst och blir i stället chefredaktör och ansvarig utgivare för Sundsvalls Tidning, ST, som ägs av Mittmedia, precis som tidningarna i Hälsingland och Dalarna. Hans efterträdare bli nuvarande redaktionschefen Daniel Bertils.

Mats Åmvall börjar på ST med ett tydligt uppdrag att söka en klok samordning med konkurrenten Dagbladet, också ägd av Mittmedia. På Dagbladet heter hans kollega Åke Härdfeldt. I Sundsvall handlar det således, precis som i Umeå, om att hitta en klok och bra lösning för två samordnade tidningstitlar som ges ut i samma stad.

Mittmedia äger även tidningarna i Gävle, Arbetarbladet, AB, och Gefle Dagblad, GD. På den senare var jag själv chefredaktör fram till årsskiftet 2004-2005. När jag slutade hade all verksamhet på AB och GD utanför redaktionerna samordnats, ett projekt som inleddes på ett historiskt datum, den 11 september 2001 då ägarna på GD bestämde sig under ett möte alldeles innan de på tv kunde se flygplanen krascha in i World Trade Center i New York.

De socialdemokratiska och liberala ägarnas avsikt var först att samgåendet mellan AB och GD inte skulle beröra redaktionerna. Det visade sig dock snabbt i kalkylerna att det saknades många miljoner, pengar som måste hämtas från redaktionerna. Därför gjordes det en partiell sammanslagning på så sätt att tidningarna fick en gemensam sportredaktion, Gävle Nyhetsbyrå, där också en del andra redaktionella verksamheter hamnade.

Nyhetsbyrån blev resultatet efter förhandlingar mellan AB:s utgivare Sven Johansson och mig. Vi hade hjälp av Ove Joanson, Sveriges Radios tidigare ordförande, som skickligt ledde diskussionerna mellan oss gamla konkurrenter så att vi relativt överens kunde kom fram till ett förslag som ägarna fick ta ställning till. Sven Johansson är fortfarande chef för AB, GD fick nyligen en ny chefredaktör, tidigare nyhetschefen Maria Brander.

Jag hade, som många vet, redan då gärna samordnat mer även redaktionellt mellan AB och GD, en helt ny organisation och kanske då något i stil med vad som nu händer i Umeå. Då orkade inte ägarna gå längre, men senare har man i Gävle efter många turer och med nyligen avgångne vd:n Pär Fagerström som drivande kraft också samordnat webbredaktionerna och fotoavdelningarna. Ändå vill man uppenbarligen fortfarande avgränsa de redaktionella verksamheterna från varandra så gott det går, de samordnas inte för att, som i Umeå, därigenom skilja titlarna från varandra.

Det intressanta i Umeå är nämligen att samordningen inte bara verkar syfta till att stärka tidningarna i den digitala utvecklingen, utan också att planera stadens två tidningar så att de skiljer sig från varandra. Redan för något år sedan aviserade koncernens vd Sture Bergman att tidningarna skulle flytta ihop och söka en ny effektiv organisation för att konkurrera framgångsrikt även digitalt. Jag vill minnas att han sa något om att tiderna kräver att ”en maximal räckvidd går före en intern konkurrens”, eller något i den stilen.

Samordningen ska i stället leda till att tidningstitlarna blir mer olika varandra och därmed reella alternativ för läsarna. Konkurrensens paradox leder ju inte sällan till att tidningar blir förvillande lika varandra. Som häromdagen då Aftonbladet och Expressen hade exakt samma rubriker om Sven Tumba på sina förstasidor.

Västerbottens-Kuriren är Norrlands största tidning och alldeles speciellt intressant för mig att följa eftersom min farfar Gustav Rosén en gång i tiden var dess chefredaktör och ansvarige utgivare. Och just därför fick han också krypa in i fängelse 1915 dömd i ett tryckfrihetsmål för ”ärekränkning” då VK i en artikel hade kritiserat stadsfiskalen i hårda ordalag.

Farfar var en tuff publicist som genom VK granskade etablissemanget i den konservativa staden Umeå. Om han hade kommit till Umeå idag som ung samhällskritiker skulle han gissningsvis inte gisslat etablissemanget i en papperstidning, utan troligare startat en sajt eller blogg som hade blivit hans plattform.

Inte minst därför är det både logiskt, kul och klokt att VK sedan många år är en av de bättre tidningarna i Sverige på digitala medier efter ett konsekvent utvecklingsarbete av till exempel före chefredaktören Torbjörn Bergmark, förre chefredaktören och nuvarande vd Sture Bergman och nuvarande chefredaktören Ingvar Näslund. Både Ingvar Näslund och VF:s chefredaktör Daniel Nordström skriver idag om den historiska förändringen, Näslund här och Nordström här. Här intervjuas de bägge redaktörerna.

Jag tror att min farfar, tuff som han var, skulle ha gillat att hans efterträdare är kloka och vågar sig på något nytt och framtidsinriktat. För övrigt bör nämnas att han nog med all rätt var stolt snarare än skamsen efter sitt tryckfrihetsbrott eftersom stadsfiskalen säkert var värd all kritik. Efter tre månader i fängelse möttes farfar utanför portarna av flera tusen människor när han muckade. Alla följde med efter honom hem och lyssnade på ett tal han höll från balkongen till sin lägenhet. Där sa han enligt sina memoarer ”I koja och residens” bland annat:

- Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

Redaktören och kåkfararen Gustav Rosén klarade sig rätt bra i livet även efter fängelsevistelsen. Han blev med tiden statsråd och slutligen landshövding i Umeå där han dog 1942. Jag tror att han skulle ha gillat hur hans efterföljare sköter VK som tillsammans med VF fortsätter som en viktig röst i Västerbotten, nu i reviderad och förbättrad form både på papper och i nya digitala kanaler.