Vilda spekulationer efter nyheten om MittMedia

Nyheten om att MittMedia ska säljas skakade om mediebranschen. Den publicerades först på denna blogg. Senare publicerade Resumé en artikel med snarlika uppgifter om en kommande affär mellan MittMedia, Polaris,  NWT och VKMedia. Resumé spekulerade också i att även Bonnier fanns med i diskussionerna och att det därmed kunde bli en budstrid. Efter detta florerade en uppgift om att ”före detta anställda i MittMedia på något sätt agerat för Bonnier under processen”.

Alla tillfrågade ansvariga inom de berörda koncernerna avstod från alla kommentarer till alla medier i går sedan nyheten publicerats. Det talar ju onekligen för att uppgiftera om en försäljning stämmer, annars hade det ju varit lätt att dementera.

Nyheten på Utkiksbloggen togs upp i en rad olika medier, bland annat Journalisten, SVT, Västerbottens-Kuriren och och Gefle Dagblad. Jag kontaktades också av flera medier som ville resonera om saken. I Mediepodden diskuterar jag MittMedias framtid med medieanalytikerna Emanuel Karlsten och Olle Lidbom. Vi resonerade om vad som kan vara sant eller ej, samt om vad som sker i medielandskapet och de olika berörda företagen om affären går igenom. Många frågor, få bra svar. Podden var i går kväll ännu inte publicerad.

I övrigt resonerades och spekulerades det igår tydligt hej vilt kring nyheten i mediehusen och på många andra håll.  Bland alla uppgifter som jag i går nåddes av från spridda håll stack onekligen ett påstående ut ordenligt. Det var att tidigare anställda i MittMedia på ett eller annat sätt skulle agera för blivande köpare och då i första hand för Bonnier!

Tankarna går naturligtvis direkt igång om vilka det i så fall skulle kunna vara. En rad framträdande företrädare för MittMedia har ju slutat under senare år, men vilka har den positionen att de på något sätt kan finnas med i diskussionerna hos till exempel Bonnier?

Om uppgifterna om detta stämmer så skulle det väl i så fall vara två tidigare toppfunktionärer inom MittMedia det skulle handla om. Och därmed finns det inga som är mer kvalificerade än tidigare vd Thomas Peterssohn och tidigare redaktionella chefen AnnaKarin Lith. Båda starkt drivande och med breda erfarenheter Men båda också omdiskuterade för sina insatser både i MittMedia och på andra håll.

Om de på något sätt agerar för Bonnier så behöver inte det tyda på att de sedan skulle få någon roll i eller kring MittMedia, det är nog minst sagt tveksamt med tanke på hur de skildes från koncernen 2016. Däremot kan de naturligtvis ha konsultuppdrag för Bonnier i denna fråga. Det är inte ovanligt med många mer eller mindre synliga aktörer vid sådana här affärer.

Om Thomas Peterssohn har haft någon närmare kontakt med Bonnier vet jag inte och han är dessutom nu engagerad i en annan verksamhet.  AnnaKarin Lith är däremot aktiv i Bonniersfären. Efter avslutet på MittMedia anlitades hon först av Bonnier News för ett konsultuppdrag. Hon skulle utveckla DN:s kontakter med landsortspressen, men om jag förstått rätt så avslutades det uppdraget efter en kort tid. 

Då blev hon, och är fortfarande, ledamot i Sydsvenskans styrelse. Där är Bonniers vd Tomas Franzén ordförande och Carl Johan Bonnier ledamot. Där finns det således mycket goda möjligheter att utveckla ett mer eller mindre omfattande samarbete mellan AnnaKarin Lith och Bonnier. Det är ett par år sedan hon lämnade MittMedia, men hon har naturligtvis fortfarande mycket goda kunskaper om den koncernen. Det kan naturligtvis vara intressant för Bonnier om det där finns ett intresse för en affär med MittMedias ägare.   

Nätverk, personliga kontakter och inte minst personkemin spelar erfarenhetsmässigt en stor roll i sådana här situationer. Just denna tilltänkta medieaffär är ett bra exempel; Victoria Svanberg, NWT:s och ägarfamiljen Anders företrädare, sitter i norska Polaris styrelse. Polaris är ett dotterföretag till Schibsted där familjen Ander och NWT är delägare.

Polaris styrelseordförande Bernt Olufsen sitter numera i VK Medias styrelse. Han har en lång rad meriter bakom sig inom Schibsted och kom, om jag förstått rätt, in i VK:s styrelse efter Bengt Ottosson, tidigare vd för Expressen och sedan ett drygt år ordförande i MittMedia. Här finns således förutsättningar för korta avstånd mellan olika nyckelpersoner. 

Endast Resumé har hittills primärt uppgett att Bonnier är intresserad. Det kanske inte direkt talar för att det är korrekt, men texten har skrivits av rutinerade och kunnige Leif ”Honken” Holmkvist som brukar vara initierad och det talar för att han skulle ha kunnat ha rätt om Bonniers intresse för MittMedia.

Jag tvivlar dock ändå på att Bonnier finns med i diskussionerna eller att de i så fall skulle vara aktuellt för MittMedias ägarstiftelser att låta Bonnier ta över deras koncern. I den ideella ägarkretsen slåss nog nu många med stridiga känslor i en emotionellt svår situation. Hur detta och alla andra faktorer påverkar utfallet är svårt att bedöma, men det avgörande är nog att det finns både mer pengar, kraft och kunnande om landsortpressen bland intressenterna kring Polaris än hos Bonnier.
Snart får vi säkert svaret.

Korrigerad 190206 kl 11.52

       

Intressant idé i Luleå - och en som inte blev av i Gävle

Det är ett intressant projekt Norrbottens Media inom NTM-koncernen har presenterat för en sammanslagning av Norrbottens-Kuriren, NK, och Norrländska Socialdemokraten, NSD. Detta är en realistisk utveckling för lokala tidningar på flertidningsorter i Sverige när upplagorna sjunker och pengarna inte räcker till trots ett föråldrat presstöd. Förhoppningsvis får Norrbottens Media klartecken, men ett liknande projekt har tidigare tyvärr stoppats av presstödsnämndens regeltillämpning.  Om försöket tillåts eller ej beror nog helt på upplägget, djävulen sitter som vanligt i detaljerna.

Det Norrbottens Media nu vill göra med sina tidningar är i mångt och mycket likt en skiss, för att inte säga ett scenario (!), vi diskuterade på Gefle Dagblad, GD, runt sekelskiftet. Då var jag chefredaktör på GD och en anhängare till ägarnas tankar på en fusion med Arbetarbladet, AB, för att möta framtidens utmaningar. De kommande problemen för branschen syntes ju redan då.

Innan förhandlingarna började diskuterade naturligtvis styrelserna och företagsledningarna både på AB och GD olika vägval. Tanken på en sammanslagning av allt utom redaktionerna var huvudtanken och lika kontroversiell i båda tidningshusen.

En annan skiss som vi diskuterade i GD-huset, men knappast på AB, var att behålla bägge tidningstitlarna, men ändå slå ihop redaktionerna som då skulle få göra två tidningar så olika varandra som möjligt. Redaktionerna för ledare, kultur, debatt och sport skulle hållas isär.

På den tiden hade tidningarna ungefär 65 journalister var på sina respektive redaktioner, det vill säga runt 130 journalister. Vi räknade inte med att få behålla presstödet för AB på runt 15 miljoner. Det skulle vi klara genom att minska den totala bemanningen med ungefär 30 journalister för att kompensera presstödet. Tanken på en gemensam redaktion för bägge tidningarna dog dock snabbt till förmån för huvudalternativet.

Det skippade förslaget var radikalt för sin tid, men det har faktiskt genomförts liknande tankar i till exempel England. Och i Hälsingland där fyra tidningar successivt slagits ihop och nu görs av en samordnad redaktion under en gemensam utgivare, men med stark bibehållen lokal förankring. Det är papperstitlarna Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren, alla digitalt också under den gemensamma sajten helahälsingland.se 

Ingen av dessa har eller hade något presstöd och därför kunde deras gemensamma ägare göra som de ville. Dalarnas Tidningar var tidiga med en liknande lösning med sina olika tidningar, men inte heller där komplicerade något presstöd planerna på en ny organisation. Samma sak även med samgåendet mellan Nordvästra Skånes Tidningar och Helsingborgs Dagblad, som nu gått ihop med Sydsvenskan...

I Gävle utmynnade frågan när det begav sig i stället i en kompromisslösning där det mesta utanför redaktionerna skulle slås ihop. AB och GD skulle dock fortsätta som separata tidningar med skilda redaktioner, men med en gemensam sportredaktion. Den blev nödvändig för att kalkylen skulle hålla. Förslaget väckte både sorg och ilska i bägge tidningshusen och i branschdebatten.  

Så blev det ändå sedan ledningarna och slutligen ägarna förhandlat klart och den lösningen får man ha respekt för med tanke på vad kontroversiell frågan var. Jag själv tyckte dock att det därmed skapades en minst sagt konstlad konkurrens mellan AB och GD efter den reella och stenhårda konkurrenssituationen vi hade levt i och trivts med tills dess.

När möjligheterna för den stimulerande konkurrensen närmade sig vägs ände hade det onekligen varit kul och intressant att få sjösätta och utveckla en mer framtidsinriktad modell. I den nya artificiella konkurrensen skulle jag aldrig ha känt mig hemma och var därmed inte rätt person att leda GD. Därför valde jag att avgå med pension efter nästan 40 års tjänst på GD. Men nog hade det varit kul att få se hur tidningssituationen i Gävle skulle ha sett ut idag om beslutet blivit annorlunda inför samgåendet 2003. Det får vi aldrig veta. 

Därför blir det spännande att få följa projektet i Luleå när Norrbottens Media nu vill göra ungefär samma sak som vi då diskuterade i GD:s företagsledning. Medieutvecklingen kräver innovativa lösningar. Det är naturligtvis inte möjligt att i allt se den struktur branschen haft i evinnerlig tid som ett ideal även för framtiden, men i debatten om medierna framstår ju ofta de historiska lösningarna som omistliga trots dramatiska omvärldsförändringar.

Försök har dock gjorts av ambitiösa framtidsspanare, som i Umeå där ägarkoncernen till både Västerbottens-Kuriren  och Folkbladet inledde ett projekt 2011. Redaktionerna flyttade ihop och nyhetscheferna placerades nära varandra i gemensamma lokaler för att man skulle kunna göra tidningarna så olika som möjligt, men tidningarna skulle fortsatt ha olika medarbetare och utgivare.  

Presstödsnämnden sa dock nej 2012 med en motivering i stil med att tidningarnas oberoende av varandra kunde ifrågasättas, om jag minns rätt. Tidningarnas redaktioner tvingades att flytta isär så gott det gick i deras gemensamma lokaler, annars skulle Folkbladet förlorat sitt presstöd. Jag bloggade då om detta fiasko för mediepolitiken.

Nu hoppas och tror Norrbottens Medias ledning att presstödsnämnden ska acceptera deras lösning, som bland annat bygger på att tidningarna har separata ansvariga utgivare och nyhetschefer. Förslaget i Luleå verkar gå längre än i Umeå, men jag hoppas projektet kan fullföljas. Presstödsnämnden har hittills inte velat kommentera den föreslagna lösningen.

Risken finns nog att det föråldrade presstödet ännu en gång kanske bromsar utvecklingen i ett läge där alla lösningar måste diskuteras och prövas och det i en situation där hela mediepolitiken hamnat i hasorna av den snabba utvecklingen och därför senfärdigt är under omprövning. Jag håller tummarna för att ledningen och styrelsen för Norrbottens Media hittat  en modell för sina tidningar som även regeltolkarna i presstödsnämnden kan acceptera.   

HD, TV4 och alla andra på G, ilsken kritik och känslorna svallar

Nu snurrar det fort i mediernas värld. Sydsvenskan köper Helsingborgs Dagblad, HD.  TV4 lägger ner sina lokalredaktioner.  Oro, sorg och bitter polemik i Helsingborg, facklig ilska på TV4 och upprörda politiker i riksdagen. Som alltid då medierna rationaliserar och strukturerar.

Ett samgående mellan Sydsvenskan och HD har diskuterats i många herrans år. Som för ungefär 15 år sedan då Bonniers och dess dåvarande koncernchef Bengt Braun agerade, men  HD var, om jag minns rätt, starkt emot en utveckling där Bonniers kunde etablera sig i Skåne. I stället sökte man samarbete i Malmö och senare gick HD och Nordvästra Skånes Tidningar, NST, ihop. 

Det var en av de första stora fusionerna mellan olika tidningshus i modern tid. En tanke var nog just att bilda front mot en tänkbar Bonniersatsning i Skåne, en sådan som ju också senare kom i Trelleborg, Ystad och Kristianstad. Och i Malmö där Sydsvenskan togs över av Bonniers.

Det var en stor grej när ägarfamiljerna Sommelius i HD och Ander i NST kom överens om ett samgående. Jag kommer ihåg en debatt om saken, arrangerad i Helsingborg av föreningen Redaktionsledarna.

HD:s styrelseordförande Lars Svensson var vd på den tiden och hade personligen spelat en mycket viktig roll i kontakterna mellan ägarfamiljerna och ansattes av kritiska frågor i diskussionen där jag var moderator. Svensson förklarade tålmodigt vad viktigt och nödvändigt det redan då var att rusta för framtiden; framgången för stora och stolta HD var inte alltid given. Ungefär så.  Samma frågor och samma svar som alltid i liknande sammanhang, även numera när dagens ägare och medieledare får kritiska frågor då de bestämmer sig och faktiskt gör något de ser som nödvändigt.

Så även vad det gäller fallet TV4 där politiker gärna tycker till och har synpunkter på vad bolagets styrelse kommit fram till. TV4:s ledning agerade mindre klokt inför KU för något år sedan då dess ledning slogs för att få behålla all reklamtid och angav lokalbevakningen som ett skäl för detta.  Jan Scherman, tidigare vd, har vittnat om detta.

Där är TV4 värd kritik, men det är också inblandade politiker som inte alltför skickligt hanterat sitt ansvar, vare sig då det gäller sändningstillståndet för TV4 eller mediepolitiken i stort. Den senaste hårt kritiserade presstödsutredningen är ett exempel på den närmast obefintliga mediepolitiken. Den röjde politikens närmast plågsamma okunnighet om medieutvecklingen. Men nu gråts det krokodiltårar i de politiska korridorerna över de dramatiska förändringarna i mediernas värld och vad dessa kan innebära för demokratin.

Jodå, riksdagen har onekligen fattat beslut om att den stötande reklamskatten måste tas bort. Den drabbar ett antal tidningar som får skatta på sina reklamintäkter medan TV4, radioreklamen och all direktreklam slipper den pålagan. Men regeringen har år efter år konstaterat att det inte finns ekonomiskt utrymme för att genomföra riksdagsbeslutet. Tidningsutgivarna, TU, och dess vd Per Hultengård har år efter år kritiserat regeringen för detta och pekat på tidningshusens behov av pengarna i nedskärningstider. Utan resultat. Ibland är respekten för demokratin och dess spelregler begränsad även bland tunga politiker.   

Spelbolagens annonsering är en annan viktig fråga som kastar skuggor över statsmakten. Expressens och Aftonbladets förre och nuvarande chefredaktörer Anders Gerdin, Otto Sjöberg och Thomas Mattsson har fört en hård kamp för att medier i Sverige ska få sälja reklam till lagliga utländska spelbolag på samma villkor som t ex TV3, som sänder på svenska, men från utlandet.

För TV3 med flera tv-bolag gäller därför inte den restriktiva svenska lagstiftningen. Gerdin, Sjöberg och Mattsson har fått slåss i den ena domstolsförhandlingen efter andra mot hårdnackat motstånd från svenska staten företrädd av Lotteriinspektionen. EU-kommissionen har kritiserat Sverige för spelmonopolet, men finansmarknadsminister Peter Norman försvarar hyckleriet.

Detta är några exempel där statsmakten och dess ansvariga politiker försvårat mediernas möjligheter. Politikernas envetna utökning av sekretess och angrepp på och obstruktion mot tryck- och yttrandefriheten är andra exempel på att kärleken till medier och dess granskande journalistik inte är så uttalad som det låter då de kritiskt ojar sig om demokratin när branschen rationaliserar eller driver igenom strukturförändringar.

Då får man kanske, trots allt, ha lite större fördragsamhet med bekymrade fackliga företrädare som oroar sig för medlemmarnas jobb. Det är lättare att förstå dem än de nostalgiska medieprofiler som känslosamt går emot alla förändringar och hellre drömmer sig tillbaka till det som en gång var.

Ibland känns det som om allt händer just nu vad det gäller dramatiken i mediehusen, men tidningskartan har ritats om under lång tid. Enbart under de senaste decennierna tog till exempel Norrköpings Tidningar över både Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten, Corren, UNT och tidningarna på Gotland. Koncernen NTM skapades. Östra Småland ägs sedan 2010 av tidigare konkurrenten Gota där också tidningar som Barometern, Blekinge Läns Tidning och Borås Tidning ingår sedan ett antal år. 

Arbetabladet togs över av tidigare konkurrenten Gefle Dagblads ägare MittMedia. Dagbladet, Länstidningen i Östersund och senast Dala-Demokraten likaså. 

Försäljningen av Centerns tidningar var en av de största branschaffärerna i Sverige och Centerpartiet blev därmed Europas rikaste parti, allt medan mediepolitiker oroade sig för mediekoncentrationens följder. Men strateger inom Centerpartiet såg uppenbarligen vad som skulle hända med tidningarnas lönsamhet och sålde i rätt tid.  

Tidigare såldes moderatägda Västernorrlands Allehanda och socialdemokratiska Nya Norrland. De återuppstod år 2000 som Tidningen Ångermanland som sedan slogs ihop med Örnsköldsviks Allehanda. I Hälsingland blev fyra tidningar Hälsingetidningar. Många andra uppmärksammade förändringar har skett över tid.  Listan är lång och nästan överallt har besluten kritiserats och överorden har varit många om vad illa det skulle gå.

Anders Ahlberg, tidigare publisher för Kyrkans Tidning och huvudredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, konstaterar i en intressant artikel i Medievärlden att det personliga ägandet är på väg att försvinna. Det har han rätt i. Processen har pågått länge. Under senare år sålde familjen Bengtsson Dalarnas Tidningar då de ansåg sig ha gjort sitt för företaget när mediebranschen började utvecklas åt ett nytt håll. De sålde i rätt tid när tidningar värderades som högst. Nu gör de nya framgångsrika affärer med kapitalet.
VLT togs efter många långa och bittra strider över av Stampen, familjen Pers försvann ut i kulissen. Försäljningen föregicks av en intern strid inom ägarnas släkt. Anders H Pers slogs hårt på bolagsstämmor och med jurister mot övertagandet, men fick ge sig. Stampen etablerade sig i Mälardalen och Promedia skapades där även Nerikes Allehanda med flera tidningar nu ingår. Och där nya tider skapat problem för tidigare oerhört välmående tidningar. 
Längre tillbaks sålde Erik Anund Hallin och hans familj Örnsköldsviks Allehanda till Sundsvalls Tidning ett antal år innan dess ägarfamiljer Alström och Wide sålde ST och ÖA till Gefle Dagblad, GD. Det blev starten för den koncern som idag heter MittMedia med ett 20-tal tidningstitlar.

Jag var faktisk en gång i tiden själv en väldigt liten ägare i GD med några få aktier som så småningom löstes in, inte långt efter en framgångsrik corner-affär som unga civilekonomer smart genomförde mot GD efter förvärvet av Sundsvalls Tidning.  Och min egen farfar Gustav Rosén ägde för länge sedan Västerbottens-Kuriren, VK, och satt till och med i fängelse för tryckfrihetsbrott. Det bet inte på hans stridsvilja mot det konservativa etablissemanget i Umeå där kåkfararen slutade som landshövding...

Om Gustav Rosén  hade behållit VK skulle vi i släkten nog tvingats genomlida stormiga stormöten med alla delägare, vi var fler än tio aktiva (och envisa) journalister om jag minns rätt. Tidningsägandet har ofta präglats av interna familjestrider och känslor. Och kritik från omvärlden, som mot Hjörnes dominans i Göteborg och familjen Hamrins framgångar i Småland. För att inte tala om all misstänksamhet och kritik mot familjen Anders skickligt skapade imperium i Värmland. Det var nog tur att farfar sålde VK som numera är stiftelseägd.   

Nu lämnar familjen Sommelius branschen och en av säljarna, Sören Sommelius, tidigare själv kulturredaktör på HD och nu styrelseledamot i företaget, slåss med sina känslor i en uppmärksammad artikel i HD. Texten utlöste en upprörd debatt på Facebook mellan Sommelius och HD:s förre medarbetare Joakim Jardenberg, känd it-entreprenör och stridbar debattör, numera också it-chef i Helsingborgs kommun.  Känslorna svallar utifrån två extremt olika uttolkare av medieutvecklingen där Jardenberg bejakar utvecklingen, Sommelius beklagar den, icke utan bitterhet.   

I Anders Ahlbergs text kan också man ana lite sorg mellan raderna över alla dessa förändringar. I inlägg från andra debattörer, särskilt i och kring de nu berörda företagen, handlar det snarare om stark oro, ilska och bitterhet. Som ofta i liknande sammanhang trots att förändringar alltid har skett och alltid måste ske med tiden. Det vore egentligen rimligare med bråk och kritik när ingenting händer utan allt får lunka på som vanligt, men det är ju tvärtom när ägare och ledningar tänker nytt och agerar som kritiken kommer.

Så till exempel i dessa tider då mediehusen inte bara rationaliserar och strukturerar, utan också söker nya lösningar på nätet, med eller utan betalväggar. Eller då en koncern som MittMedia vågar sig på en mycket tydlig digital inriktning och därför även en följdriktig omläggning där papperstidningen inte längre ska tryckas sent på kvällarna. En reform som ifrågasätts här och där av branschkolleger. Ändå är det tämligen uppenbart att tryckta tidningar måste utvecklas kvalitativt bort från händelsenyheter vi får i andra medier. Är sena sportnyheter fortfarande publicistisk kvalitet? Och kostnaderna för tryckningen måste minskas.

För många känns helt tydligt gårdagen trygg och morgondagen jobbig, men snart kommer det ändå nya bulletiner om mediebranschen som skakar om debattörerna, nostalgikerna, facket och politikerna.  Olösta branschfrågor är det gott om.

Vad händer i Värmland med NWT-koncernen där ett generationsskifte närmar sig? Kommer kanske ytterligare en ägarfamilj att lämna tidningsvälden? Vem köper Mitti-tidningarna som är till salu? Hur klarar sig Svenska Dagbladet i dessa svåra tider? Och vad händer med Promedia, eller snarare, vad händer med hela stora stolta Stampen där dramatiken numera är påtaglig?   

Tills vi får veta vad som händer på västfronten kan man läsa debatten om Stampen i Göteborgs-Posten mellan dess kritiske kulturredaktör Gabriel Byström och dennes chefredaktör Peter Hjörne, även huvudägare i Stampen. En intressant och ovanlig debatt i GP-sammanhang; GP har ofta kritiserats för att inte släppa fram kritik mot familjen Hjörne och företaget.

Nu har Peter Hjörne tagit diskussionen, men vart tog Stampens ordförande Tomas Brunegård vägen? Med tanke på hans framträdande plats i Stampens historia vore det intressant att få höra hans synpunkter på saken.

Uppdaterad och korrigerad 140425 kl 16.25
       

Fler relevanta länkar: 

"En sorgens dag" - Sören Sommelius intervjuas, medievarlden.se 140423
Kulturministern - ge oss en mediepolitik värd namnet - Sören Sommelius, debattartikel, svt.se 140423
Vi ska bli ett bolag - med ett tryckeri - Lars Dahmén, intervju, medievarlden.se 140423
Sydsvenskan köper HD - nyhetsartikel, medievarlden.se 140423
Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad går samman - nyhetsartikel, sydsvenskan.se 140423
Sydsvenskan köper Helsingborgs Dagblad - nyhetsartikel och tv-inslag, hd.se 140423

Business as usual - Bengt Göransson, kulturartikel om TV4, hd.se 140425
Svar på öppet brev till TV¤.s styrelse - Casten Almqvist, inlägg, tv4gruppen.se 140423
Öppet brev till TV4:s styrelse - öppet brev från Nätverket för lokal-TV. journalisten.se 140423
Ska TV4 lämna tillbaka reklamtiden nu? - Janne Andersson, debattartikel, medievarlden.se 140410

Det är som med Nadals knä - Peter Hjörne, ledarkrönika, gp.se 140419
Klyfta som hotar demokratin - Gabriel Byström, kulturartikel, gp.se 140417
Privat public service - Peter Hjörne, ledarkrönika, gp.se 140412
Vad händer när ekonomerna styr mediebranschen? - Gabriel Byström, kulturartikel, gp.se 140411
Hjörne bryter tystnaden - resume.se, nyhetsartikel 140207
Det blir en ordentlig nedskrivning - Peter Hjörne intervjuas, svd.se 140206
Det handlade inte bara om Janne Josefsson - Per-Arne Jigenius, kulturartikel, gt.se 090122
I Göteborg får man inte kritisera en Hjörne - Janne Josefsson, kulturartikel, gt.se 090106

Lokaljournalistikens diagnos - Gunilla Kindstrand, krönika helahälsingland.se 140412
MittMedia har ömma tår - Björn Häger, debattartikel medievarlden.se 140409
Glöm inte det positiva Björn Häger - Daniel Nordström, blogginlägg arbetarbladet.se 140409   
Kulmen på vanvården av lokaljournalistiken - Ulrika Knutson, debattartikel, expressen.se 140410

Lokalmediernas kris utarmar vår demokrati - Björn Häger, debattartikel, expressen.se 140408

Regeringens skymf mot yttrandefriheten - Nils Funcke och Per Hultengård, debattartikel, Expressen 130918

Politikerna struntar i yttrandefrihet - Anna Troberg, Piratpartiet, debattartikel, journalisten.se 130403

        

Utgivarnas sammanhållning krackelerar

Journalistik och medier är det näst största ämnesområdet i Almedalen. Det märktes under måndagen då Tidningsutgivarna, TU, först ordnade en debatt om mediernas bevakning av politiker och sedan en debatt om huruvida mediernas ansvariga utgivare verkligen tar sitt ansvar. Och där emellan presenterades den nya organisationen Utgivarna som ska samla en enig mediebransch. En premiär där dess tillskyndare rimligen bör ha störts av att tre av Sveriges största och viktigaste tidningar samma dag meddelade att de lämnar branschorganisationen.

Inom Utgivarna finns bolagen inom public service som Sveriges Television och Sveriges Radio, TV4, dagspressen via sin organisation Tidningsutgivarna och tidskrifterna genom sin organisation Sveriges Tidskrifter. Det handlar således om alla medieföretag i Sverige, förutom dem som nu lämnar TU. Avhopparna är några av de största tidningarna, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Dagens Industri.

Dagens Nyheters chefredaktör och vd heter Gunilla Herlitz. Hon är också styrelseordförande i Sydsvenskan och Dagens Industri, DI, där hon tidigare var chefredaktör och vd. Hon har meriterat sig väl inom Bonniers och har helt tydligt Bonnierledningens öra.

Och nu är det just de tidningar där hon har viktiga roller som lämnar branschorganisationen TU och det på samma dag som dess ordförande och Stampens vd Tomas Brunegård, initiativtagare till Utgivarna, presenterar den nya organisationen.

Sammanträffandet är knappast en tillfällighet, vad vill Bonniers med detta? Eller vad vill Gunilla Herlitz med detta? Är det ett mer personligt ställningstagande av Gunilla Herlitz, med Jonas Bonniers goda minne? Vad händer?

Organisationen Utgivarna introducerades i Almedalen främst av dess förste ordförande, Ove Joanson, tidigare vd och senare ordförande för Sveriges Radio. Numera är han också ordförande i den statligt kontrollerade stiftelse som äger alla bolag inom public service i Sverige.

Ove Joanson har som konsult utrett förutsättningarna för Utgivarna på Brunegårds och Tidningsutgivarnas uppdrag. Han ska vara ordförande under det första året och företräder då som sådan alla medier i Sverige. Utom Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Dagens Industri…

I Visby illustrerades bildandet av Utgivarna genom att toppchefer inom Göteborgs-Postens moderbolag Stampen, Aftonbladet, Expressen, SVT, SR, Sveriges Tidskrifter samt Peo Wärring, chefredaktör och vd för Eskilstuna-Kuriren och här företrädare för landsortspressen, allvarsamt radade upp sig på scenen. Detta sedan var och en på uppmaning av moderatorn Stig-Björn Ljunggren ”välsignat” den nya organisationen

Det var en tämligen ovanlig manifestation av medievärldens konkurrenter som sällan är överens om etik och princip i sin verksamhet, men som ändå enligt SVT:s Eva Hamiltons inlägg gärna ser att statliga granskningsnämnden och de privatägda mediernas etikbevakare Pressens Opinionsnämnd slås ihop.

Det har tidigare knappt förekommit någon synlig debatt om förslaget rörande den nya organisationen Utgivarna. Jag har tidigare bloggat om både hot och möjligheter med Utgivarna. Jag är fortfarande ambivalent och nu i än högre grad, inte minst då sammanhållningen i branschen spricker redan dag 1 genom tre stora tidningars avhopp.

Vad det gäller förslaget om ett gemensamt etiskt system har jag också bloggat tidigare och då redovisat bland annat radiochefen Mats Svegfors tveksamhet över om förslaget är realistiskt. Jag håller med honom. Gör radions vice vd Cilla Benkö det som nu stod bredvid SVT:s Eva Hamilton när hon föreslog att staten ska släppa sin kontroll genom granskningsnämnden över de mediebolag staten äger?

Förutom mediechefernas manifestation rörande Utgivarna var det också två debatter i direkt anslutning till evenemanget, en om mediernas bevakning av politiker, törs människor bli politiker? Den andra debatten handlade om huruvida de ansvariga utgivarna inom de traditionella medierna verkligen tar sitt ansvar eller ej. Bra debatter båda två under ledning av skicklige och kunnige moderatorn Stig-Björn Ljunggren.

Uppdaterad 120711 kl 15.58
Tunga tidningars avhopp hotar TU:s pressetiska roll,  Pär-Arne Jigenius i DN 120710

Imponerande insatser av reportrarna i Japan

Nyhetskanaler som CNN och Al-Jazeera är verkligen snabba och heltäckande i sin bevakning av de dramatiska händelserna i till exempel Egypten, Libyen och nu senast Japan. Ständigt närvarande. Även våra svenska medier har skött sig bra. All heder åt reportrar som exempelvis Nilofar Saidi och Stefan Åsberg i SVT och Rolf Porseryd i TV4 och Ola Wong, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. Sakliga och korrekta. Alla på plats med sina team, i farliga områden, och med kunniga och balanserade inlägg om vad som händer.

Dessutom är de modiga. Vem vill idag resa till Japan och de områden som är utsatta för de olika farorna från naturkatastroferna och kärnkraftsolyckorna? Nilofar Saidi redovisade i måndagens sändningar lugnt och sakligt den omtumlade känslan inför allt hon ser och sin personliga oro inför situationen. Men hon stannar mitt i katastrofen och fortsätter rapportera till oss i Sverige.

Stefan Åsberg och hans team rör sig nu försiktigt runt området med de havererade reaktorerna i Japan, berättar han idag för tidningen Journalisten. Det handlar om extremt svåra förhållandena som få reportrar möter i sin yrkesutövning. De kan hamna i riktigt farliga situationer och det måste vara både fysiskt och känslomässigt jobbigt att fullgöra sitt uppdrag. Hur ska han och kollegerna i det kaotiska läget kunna avgöra hur de ska våga röra sig eller när de inte kan stanna kvar längre?

Stefan Åsberg gjorde debut i medievärlden 15 år gammal som prao på Radio Gävleborg. 1993 började han på regionala Mittnytt, värvad av legendariske reportern Alf Lundkvist som flyttade till Rapport. Mittnytt täckte på den tiden även Gävle där Åsberg blev en känd profil i staden. Efter tiden på regional-tv har Stefan Åsberg utvecklats till en rutinerad världsreporter som rest till den ena katastrofen efter den andra, jorden runt.

1986, många år innan Åsberg blev journalist, skickade vi från Gefle Dagblad ut reportrar och fotografer till en befarad kärnkraftsolycka i Forsmark. Senare visade det sig att olyckan hade skett i Tjernobyl, men till en början var alla övertygade om att något hade hänt i Forsmark som ligger ganska nära Gävle. Jag vill minnas att vi gav våra medarbetare direktiv om att inte smita förbi några polisspärrar och framför allt inte köra närmare än ett par mil från kärnkraftverket…

Tämligen aningslöst med tanke på vad vi vet idag. Men kanske begripligt med tanke på vad lite vi då visste om riskerna i dessa sammanhang. När det blev klarlagt att de radioaktiva utsläppen kom från Tjernobyl och inte Forsmark uppmanade myndigheterna oss alla att inte dricka vatten från vattenpussarna på marken!

Gävle drabbades som bekant av det radioaktiva nedfallet, och vi skrev i tidningarna om gravida mammor som valde att lämna staden. Journalistiken i stadens tidningar präglades sedan länge av kärnkraftsolyckan, inte minst av återkommande rapporter om radioaktiviteten i skog och mark.

Gefle Dagblad skickade 1987 ner ett reportageteam till Tjernobyl för en reportageserie som publicerades ett år efter olyckan. Det var reportrarna Lisa Lofors och Per-Olof Grönberg, ledarskribenten Tord Bergkvist och fotografen Leif Jäderberg. Lofors och Bergkvist är pensionerade, Grönberg jobbar sedan många år på Länstidningen i Östersund och Jäderberg är numera chef för den gemensamma fotoredaktionen på Arbetarbladet och Gefle Dagblad. De gjorde alla ett utmärkt jobb och både texterna och bilderna väckte berättigad uppmärksamhet.

Den samlade effekten av jordbävningar, tsunamin och kärnkraftsolyckorna gör att det är svårt att ta till sig vad som nu händer i Japan, tragedin är ofattbar. Och det bara fortsätter; för en stund sedan (15-tiden) drabbades Japan av ett kraftigt efterskalv. Sydsvenskan.se berättar att reportern Ola Wong sökte skydd under ett bord. I samma text funderar seismologen Reynir Bödvarsson om det kan röra sig om ett förskalv till ett större skalv.

Och Wong ligger väl under sitt bord och försöker få iväg en ny text...

Både nyhetsteamen på plats och deras ansvariga chefer har svåra frågor att ta ställning till när de ska avgöra om medarbetarnas ska flygas hem eller ej. Alla vill naturligtvis vara kvar och spegla händelseutvecklingen, men någonstans går det en gräns där riskerna för medarbetarna blir för stora. På SVT överväger man frågan just nu.

UPPDATERING 2011-03-17:

Idag har SVT beslutat att deras medarbetare ska lämna Japan tills läget klarnar. Beslutet var inte självklart för några av medarbetarna enligt Journalisten.

Journalisten skriver också att även Aftonbladet och GP tagit hem sina medarbetare, men Sveriges Radios Staffan Sonning och Nils Horner stannar i Japan tills vidare.

Tveksamt med en medieombudsman

Debatten om pressetiken i Sverige kommer säkert att diskuteras allt flitigare under hösten och i vinter fram till i vår då en ny pressombudsman ska tillträda. Både tillämpningen av pressetiken och branschens organisation för den etiska tillsynen har ifrågasatts. En intressant diskussion, men den får för min del vänta till friskare tider. Nästan, lite tycker jag till även idag längre ner i denna text trots sjukdomen...

Jag har publicerat få poster på Utkiksbloggen under de senaste veckorna. Det beror på att jag drabbats av en riktigt otrevlig halsinfektion som nu går in på fjärde veckan. Jag tvingas nu avstå från olika engagemang och det är trist.

Således får även bloggandet gå på lågvarv ett tag, men jag kan inte låta bli att redan här hävda att ett nytt pressetiskt system inte bör utökas till en stor gemensam organisation som synar snart sagt alla tidningar, tv-kanaler och radiokanaler.

Tanken på en sådan gemensam etisk organisation utreds av branschen i Pressens Samarbetsnämnd. Medieforskaren Thorbjörn von Krogh på Sim(o) rör sig också i den riktningen och pekar då och då mot Norge som tagit steget, senast här.

Anders Ahlberg, publisher på Kyrkans Tidning och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, TU, är inne på samma spår. Ahlberg föreslår dessutom att det pressetiska systemet bör hanteras av ny stiftelse, finansierad av den statliga reklamskatten. Byråkratin växer...

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har också i olika sammanhang uttalat sig för en gemensam medieombudsman, men tycker till skillnad från Ahlberg att finansieringen är en senare fråga.

De flesta som hittills hörts eller synts i debatten verkar gilla en framtida gemensam medieombudsman som ska ta alla former av utgivare i örat. Vilken byråkratisk koloss det kan bli! Och värre ändå - är det verkligen eftersträvansvärt att alla olika medier ska basera sina publicistiska beslut på samma regelbok?

Ska exakt samma etik vara vägledande för stora och små, ska alla göra "rätt" på ett visst sätt trots att de verkar för helt olika ägare och intressen, som statsmakten mycket närstående Sveriges Television och Sveriges Radio, Bonnierägda uppkäftiga Expressen, dalkarlarnas socialdemokratiska Dala-Demokraten, Sydsvenskan på gränsen till kontinenten i Öresundsregionen, och, lite längre norrut på gränsen till Finland privatägda, tvåspråkiga och "oberoende provinsiella" Haparandabladet?

Kanske kommer ett sådant system också att omfatta ett antal mer eller mindre busiga och kritiserade nyhetssajter typ realtid.se och Newsglobe.com/sv. Och bloggare som publicerar både det ena och det andra som får traditionella utgivare att lyfta på ögonbrynen.

Är, etiskt sett, alla dessa aktörer med olika syften och intressen en tillgång eller ett problem? Den etiska diskussionen förs på olika sätt på alla dessa redaktioner. Är det då vettigt att deras utgivare ska bekänna sig till samma etiska kod?

Nej, det tror inte jag. Under det senaste åren har redan vårt befintliga och mer begränsade etiska system krackelerat just för att utgivare på olika håll, begripligt nog, inte har kunnat acceptera att de borde ha fattat samma beslut som alla andra för att blir "godkända". Förhållandena skiftar alltid i alla avseenden.

Med en stor ny organisation runt en medieombudsman kan man fråga sig vart den av alla önskade mångfalden tar vägen. Ofta är det ju faktiskt så att publiceringar, som av en del kritiseras som oetiska, av andra kanske betraktas som ett utslag av mångfald.

Somliga utgivare har alltid publicerat mer än andra och det blir än mer påtagligt i den nya medievärlden. Axel Andén har skrivit klokt i Medievärlden om det kollektiva ansvaret och vad som kanske kan göras. Där finns en hel del att inspireras av i en diskussion om den nya pressetiken.

Jag tror att det bästa är att börja diskutera hur en etik anpassad till den nya medieverkligheten bör se ut och att ett av de viktigaste målen då är att stimulera öppenhet och debatt, offentliga diskussioner där olika etiska ställningstaganden kan vägas mot varandra. Synligt, med medborgarna.

Det är mål och metoder som reellt inte existerar i dagens pressetiska system. Det är ju i analys och samtal etik lever och utvecklas, inte i ett fyrkantigt regelsystem.

När detta är gjort kan det vara dags att diskutera vem som ska vara huvudman. Anders Ahlberg vill lyfta ut pressetiken från TU till en särskild stiftelse. Stiftelser brukar inte sällan skapas då ägandet eller partsförhållandet är känsligt och därför ska maskeras till något klädsamt och politiskt korrekt.

Förvaltningsstiftelsen som äger SVT, SR och UR är ett exempel.

Så länge dagspressen med sina olika verksamheter existerar tror jag att det är bättre att utgivarna ensamma och tydligt tar ansvar för pressetiken och dess organisatoriska uppbyggnad. Det är väl dessutom ett lämpligt ämne för konkurrens med andra utmanande medier.

TU står redan för finansieringen och självsaneringen bör i första hand vara en fråga för dem som fattar besluten, det vill säga tidningarnas utgivare. Organisationen finns ju redan i TU:s hus även om den måste ses över då man vet hur den etiska prövningen ska behandlas på ett mer tidsenligt sätt.

Fack- och veckopressens organisation Sveriges Tidskrifter kan ha sin egen etiska organisation, eller om de vill vara med och finansiera verksamheten, ansluta sig.

Självsaneringen bör inte formellt vara en angelägenhet för Journalistförbundet, SJF, som huvudman. Dess medlemmar bär inte ansvaret för publiceringarna. Publicistklubbens, PK:s. medlemmar befinner sig ännu längre bort från ansvaret för publiceringarna. Vad har de då för ansvar att ta för beslutsfattarnas självsanering?

Dessa organisationer har däremot som viktiga intressenter inom branschen och opinionsbildare i den offentliga debatten ett berättigat intresse att nära följa etikens utveckling och ha synpunkter på hur utgivarna sköter sin självsanering. Det kan med fördel kanaliseras genom egna etiska kommittéer eller liknande organ inom SJF och PK som offentligt granskar och diskuterar den publicistiska verksamheten, ofta säkert i en värdefull polemik med utgivarna.

Partsförhållandet finns där och skulle göra mer nytta i en öppen debatt än i den anonyma verksamheten inom Pressens Samarbetsnämnd där TU, SJF, PK och Sveriges Tidskrifter nu som huvudmän delar på ansvaret för den svenska pressetiken, en konstlad lösning som skapat otydlighet om ansvaret för det etiska systemet.

Det blir inte bättre efter en reform med fler företrädare för en rad nya mediegrupperingar runt bordet varifrån den etiska självsaneringen ska styras.

Om detta finns mer att fundera på . Jag ber att få jag återkomma då jag tänkt stora tankar om saken i sjuksängen....

Tidigare texter jag skrivit om pressetiken:

Bra om etiken av Paul Frigyes.

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assangegate

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag diskutera pressetik på Sigyn (!?!)

Expressen friades för artiklarna om Guillou

Efter denna text finns ytterligare en hel rad länkar till fler texter av andra debattörer och av mig om pressetiken.

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Debatten rullar på om anhållandet av Julian Assagne, skuldfrågan, konspirationer och konsekvenser. Den konstigaste diskussionen handlar om medierna snabbt ska publicera en världsnyhet eller ej. En som förvånansvärt nog svarar nej är medievisionären Joakim Jardenberg på sin blogg. Därför funderar jag nu på journalistikens grunder och hur dessa möjligen bör hanteras i en ny medievärld. Det första jag kommer på är att nyheter ska publiceras.

Det var naturligtvis helt rätt av Expressen att publicera sitt scoop. Tanken svindlar inför alternativen. Tänk om Expressen och andra redaktioner i någon etisk eufori höll tyst om att att Wikileaks grundare var anhållen av en svensk åklagare. Snacka om konspirationsteorier.

Redan här möter vi därför ett av de tyngsta argumenten för publicering, ryktet är alltid värre än sanningen. Nyheter ska publiceras, tidningar är till för att publicera och inte förtiga. Grundläggande, viktigt och fortfarande gällande.

Jag skrev i går på Utkiksbloggen om Julian Assagne. Det är bland annat den texten Joakim Jardenberg tar upp på sin blogg. Han resonerar där också om den historiska utvecklingen, hur tidningar förr i tiden kunde vara först ut med stora nyheter och att deras tävlan länge var ledstjärnan för medierna. Sedan kom etermedier och internet och förändrade tillvaron. Rätt beskrivet.

Nu var Expressen "först" med nyheten om anhållandet, det kunde således ingen annan bli därefter. Det jag kritiserade i går var naturligtvis inte att de övriga medierna inte var "först" utan att SvD, Aftonbladet, DN med flera var så förtvivlat långsamma att informera sina läsare om vad som faktiskt redan var känt, ett myndighetsbeslut i Sverige rörande en av värdens just nu mest kända människor.
Här kan man ana en redaktionell tröghet präglad av traditioner, ett faktum som jag tror kan vara förödande för de traditionella medierna om de - trots utvecklingen - fortfarande framöver vill försöka spela en roll i nyheternas värld.

Jardenberg framställer trögheten som kvalitet, det kunde gärna ha fått gå ännu långsammare, menar han och skriver så här:

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?

Nej, för snabbt gick det då inte. Tvärtom. Jag undrar hur många människor som snappade upp nyheten på nätet och sedan sökte mer information hos sina respektive mediesajter som de är vana vid och litar på. Men hos dem var det tyst hela förmiddagen.
Om traditionella medier som SvD, GP, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och alla andra över huvud taget vill spela en roll i en ny medievärld så måste de jobba på ett nytt sätt lämpat för deras förutsättningar och marknader. Lösningen på vägen dit kan inte vara att överge sin publik, att en sådan här gång helt enkelt låtsas som om inget hänt.
Jardenberg tycks efterlysa något som är bättre än vad den realistiska verkligheten kan erbjuda, i detta fall kanske en djupare research gjord av de olika redaktionerna, en sorts kvalitetsfylld "fördjupning".

"Varför då inte göra jobbet ett varv till?" skriver han och menar tydligen att alternativet för till exempel SvD var att tiga om världsnyheten, det vill säga anhållandet, gräva och rota samt möjligen någon vecka senare kunna skriva att åklagaren verkar ha fel. Eller rätt. Eller något annat.
Det är ett helt orealistiskt resonemang. Här var världsnyheten redan ett faktum, en av världens just nu mest uppmärksammade, älskade, hatade och kontroversiella människor har anhållits i sin frånvaro av en svensk åklagare som misstänkt för våldtäkt.
Oavsett var man har sina sympatier eller söker sina motiv så räddar man vare sig Wikileaks, Assagne eller de traditionella och etiskt inriktade medierna genom att hålla tyst om sådana nyheter och säga att vi nog vill kolla saken lite till först.

Jag är sannerligen inte den som är övertygad om att framtidens nyhetsförmedling kräver vare sig traditionella journalister eller medier av dagens snitt eller den som förespråkar en "följa-john-journalistik." Alls icke, men jag förespråkar inte heller nonchalans mot uppdraget och de läsare som faktiskt fortfarande finns.
Expressen hade publicerat sitt scoop, nyheten var ett faktum och de övriga redaktionerna borde snabbt ha informerat sina läsare om det som var känt och om att man jagade mer information. Och om vad som sedan följer. Vad trodde man sig kunna finna under de timmar man avvaktade? Sanningen?

Bortsett från den akuta debatten om journalistikens former just nu måste de klassiska mediehusen även mer långsiktigt börja närma sig de riktigt svåra frågorna; kan de djupt förankrade svenska pressetiska principerna hävdas i en ny och allt mer internationaliserad medievärld? Kan det ifrågasatta tröga svenska pressetiska systemet överleva i denna utveckling eller bör det organiseras på något annat sätt?

Blir etiken bättre om vi får en ny stor byråkrati som ska kolla att både privat- och organisationsägda tidningar, privat- och statligt närstående radio, tv och kanske till och med bloggare etiskt sett "gör rätt". Sådana tankar diskuteras av tidningsutgivare och fack.

Ska alla ha samma etik? Jag bävar.

Frågorna om policy och etik trycker på och kräver nya grepp. Det märktes i går då utgivare på flera större redaktioner kände sig pliktade att i krönikor motivera varför de hade bestämt sig för att publicera en världsnyhet.

Märklig dom om utgivarens ansvar

Sydsvenskans ansvarige utgivare Daniel Sandström är enligt Malmö tingsrätt ansvarig för artiklar som publicerats av hans företrädare. Beslutet är mycket märkligt och kan få riktigt allvarliga följder om det står fast efter prövningar i högre rätt. Det innebär ju i så fall att en nyutnämnd utgivare "ärver" ansvaret från sina företrädare för alla tidigare artiklar.

Sakfrågan handlar om en advokat från Stockholm som dömts för brott och prickats av Advokatsamfundet. 2004 publicerade Sydsvenskan en artikel där advokaten nämndes vid namn. Artikeln ligger som alla andra artiklar kvar på sydsvenskan.se och det är detta faktum advokaten vänder sig emot.

Advokaten begärde att Sydsvenskan skulle ta bort artikeln eftersom han anser att det är fel att texten ska kunna vara sökbar så långt efter publiceringen. Advokaten uppger att andra tidningar gått med på hans begäran, men Sandström vägrade att ta bort artikeln. Daniel Sandström motiverar sitt beslut i Medievärlden inför rättegången.

Därför har advokaten stämt tidningens utgivare för förtal och i en deldom har tingsrätten nu avgjort om Daniel Sandström ska betraktas som utgivare trots att han inte var det då artikeln publicerades. Och beslutet blev således att Sandström hålls ansvarig för texten trots att han inte tog publiceringsbeslutet.
Om jag förstått rätt så menar tydligen tingsrätten att det räcker att Sandström var ansvarig utgivare för sajten då advokaten stämde honom för förtal och därför får han bära ansvaret för allt som är publicerat på sydsvenskan.se.
Mycket märkligt och allvarligt; därmed ärver ju alla utgivare ansvaret från sina företrädare för alla artiklar på sina sajter.

Enda sättet att undgå det ansvaret är att radera alla kontroversiella texter och det skulle vara förödande av alla de skäl. Om inte domen ändras i högre rätt måste lagen ändras. Daniel Sandström har redan sagt att han tänker överklaga beslutet.

Nu ska tingsrätten ta ställning till själva sakfrågan, nämligen om texten innebär att advokaten förtalats. Det skulle förvåna mig eftersom advokaten faktiskt har dömts för brott och prickats av Advokatsamfundet.

UPPDATERING 20100520
Här en länk till Sydsvenskans egen artikel om domen.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om domen i dag.
Journalistförbundet gillar domen enligt tidningen Journalisten.

UPPDATERING 20100521.
Sydsvenskans tidigare utgivare Hans Månson skriver i Medievärlden om domen
Anna Serner, vd på Tidningsutgivarna, bloggar om beslutet.
Johan Grafström, redaktionschef på Utbildningsradion, bloggar om beslutet.
Sören Karlsson, ansvarig utgivare för hd.se, bloggar om att han anser att Sandström är ansvarig även för äldre inlägg.
Domen feltolkad av oss alla? Även juristerna osäkra på om domen innebär att utgivaransvaret ärvs eller ej, artikel i Sydsvenskan.
Lars Johansson, utgivare på Helsingborgs Dagblad, skriver om domen.
Joakim Jardenberg bloggar om domen.

Bravo Mattson och Expressen

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har verkligen fattat vad allvarliga hoten mot konstnären Lars Vilks och yttrandefriheten är. I dag publicerar han sin femte krönika i ämnet och kritiserar ännu en gång, helt korrekt, politikerna för deras flathet i sammanhanget.
Dessutom publicerar Expressen i dag namn och bild på de två bröderna Mentor och Mensur Alija som misstänks för mordbranden hemma hos Vilks. Det tycker jag är ett klokt utgivarbeslut av Thomas Mattsson.

Under de senaste dagarna har, förutom Mattsson, också några andra tidningar och debattörer äntligen upprört kritiserat både publicister och politiker som är tysta eller likgiltiga rörande hoten mot Vilks och yttrandefriheten. Sydsvenskan hade till exempel en alldeles utmärkt ledare i ämnet.

I Dagens Nyheter skrev de bägge publicisterna Paulina Neuding och Johan Lundberg i tisdags en bra och omfattande debattartikel om alla dem som inte fattat vad allvarliga övergreppen mot Lars Vilks är. Där nämndes snart sagt alla ledande politiker som tiger om övergreppen mot Vilks.
Där kritiseras också Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson som skrivit föraktfullt om Vilks handlingar i Fokus och även pressombudsmannen Yrsa Stenius som sagt att bilden av Vilks rondellhund utgjorde en provokation som aldrig borde ha publicerats.

Publicistklubben publicerade sedan i tisdags ett formellt ställningstagande för Vilks, signerat av ordförande Knutsson. Här kan man nog tala om eftertankens kranka blekhet...
Ulrika Knutson värjer sig mot kritiken i ett inlägg i Sydsvenskan i dag och den 26 mars i Dagens Nyheter.

Det är utmärkt att det klart uttalade stödet för yttrandefriheten ökar, men det är sorgligt att inte fler publicister och politiker reagerat tidigare. Hur har de tänkt?
Och det är ju inte bara dessa angrepp på yttrandefriheten som är allvarliga, hoten förekommer i de bästa familjer, som jag skrev i bloggposten "Lars Vilks och John Stuart Mill och alla hot" den 11 maj.

Nu publicerar således Expressen namnen på de två bröder som misstänks för mordbranden hemma hos Lars Vilks. Det beslutet kommer säkert att kritiseras rejält i publicistiska kretsar, men jag tycker det är helt rätt.
Bröderna nekar, men är helt tydligt allvarligt bundna till brottsplatsen; den ene brodern brännskadades svårt. Försvararen advokat Johan Cederholm säger att "Bevisläget är till vissa delar besvärligt för min klient". Allmänintresset är odiskutabelt.

Det brott de misstänks för är inte bara oerhört allvarligt och därtill extremt uppmärksammat, det måste dessutom bedömas som en riktigt allvarlig politisk handling, ett övergrepp mot demokrati och mänskliga rättigheter. Den bedömningen underlättar ett beslut om publiceringen.
Som utgivare på Gefle Dagblad resonerade jag på samma sätt i ett liknande sammanhang, nämligen när den så kallade OS-bombaren Mats Hinze greps i Millegården med dynamit i en ryggsäck. Få andra tidningar, om ens någon, publicerade hans namn i det läget.

Dessutom är det generellt sett bra att den här typen av publiceringar inte släpps helt till tveksamma extrema sajter på nätet. De traditionella medierna måste återta initiativet och sin nyhetsledande roll om de inte ska konkurreras ut, vilket jag skrev om här i samband med ett par uppmärksammade politiska nyheter förra veckan.

Bröderna kan vara oskyldiga, ingen är skyldig förrän domstol dömt. Regelmässigt är detta faktum det starkaste argumentet emot publiceringar av namn i samband med brott.
Samtidigt finns det människor med egen erfarenhet av att ha varit misstänkta och anonymt omskrivna som menar att det hade varit bättre om medierna publicerat namnet - och därmed också tvingats till mer ansvarsfyllda artiklar. Billy Butt, som kallades för "Nöjesprofilen" då han misstänktes för våldtäkt, har hävdat den uppfattningen. Butt dömdes senare och slåss fortfarande för sin sak.

Om det nu skulle visa sig att de bägge bröderna Alija är oskyldiga så får naturligtvis Expressen mycket tydligt redovisa detta. Egentligen är det ju inte svårare än så.

UPPDATERAD 100520:
Martin Aagård kritiserar Mattssons beslut i Aftonbladet.

UPPDATERAD 100523
Förre chefredaktören och pressombudsmannen Per-Arne Jigenius stöder Mattssons beslut.
Författaren och kolumnisten Jan Guillou kritiserar både Lars Vilks och Thomas Mattssons publiceringsbeslut.