Legendariske Thorbjörn Larsson var en modig visionär

Den idag bortgångne Thorbjörn Larsson var en visionär och legendarisk chefredaktör för Aftonbladet, men även chefredaktör för DN, vd på TV4 och styrelseordförande för Expressen. Detta efter en modig vandring från Aftonbladet, som han anses ha räddat, till konkurrenten Bonnier. Hans mod fanns alltid närvarande, som i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse. Där uppskattade jag honom just för hans mod och integritet. Han satt också i Arbetarbladets, AB:s, styrelse där han fick stor betydelse för tidningens framtid.

I TU:s styrelse minns jag när han oväntat tog ställning mot presstödet. Det var alltid JP:s chefredaktör Stig Fredriksson som tog upp presstödet och menade att tidningar måste ”hålla armbågs avstånd till statsmakten”. Han var rätt ensam i sin kritik ända tills jag själv som ung och nyvald suppleant till Fredrikssons och styrelsens förvåning sa att jag delade Stigs åsikt.

Inför ett styrelsesammanträde hade jag räknat ut hur mycket uppstickaren Aftonbladet hypotetiskt skulle få i presstöd proportionellt uppräknat jämfört med Arbetarbladet. Och marknadsledaren Expressen skulle, liksom Gefle Dagblad, GD, inte få en krona. Jag minns inte siffrorna, men Expressen skulle fått svårt att klara den ekonomiska ”konkurrensen”, men vi på GD gjorde det i alla år.

Då deklarerade Thorbjörn överraskande att han i allt väsentligt delade kritiken mot presstödet. Med ett högtidligt anslag, jag tror han reste sig upp, motiverade han detta med något om att han hellre valde sunda företag som förmådde att klara sig själva samt att han också ville hålla staten borta från tidningarna.

Ordföranden då var nog Mats Svegfors, chefredaktör för SvD med sitt stora presstöd. Han såg minst sagt häpen ut. Det gjorde även Bengt Braun, vd för Bonnier, som sannolikt ogillade presstödet, men nog valde att aldrig kritisera det för att inte reta politikerna, t ex socialdemokraten, chefredaktören och senare kulturministern Marita Ulvskog som ofta hackade på Bonniers.  Jag är inte säker på att de och andra i styrelsen ens förstod hur vardagen var på en tidning vars konkurrent fick mångmiljonstöd. Några följder fick detta naturligtvis inte heller för styrelsens syn på presstödet som levde vidare. Tills nu då en utredare föreslår ett systemskifte och den utredaren heter – Mats Svegfors! Mer om detta kanske någon annan gång.

Förr var det vanligt att tidningarna ute i landet, eller rentutav medarbetare själva, sålde texter och bilder till kvällstidningarna. Det levde dessa högt på och det blev med tiden ohållbart. Då stoppade GD all försäljning till dem. Och än värre blev det då en skrupelfri redaktör på Expressen snodde flera sidor med bilder om ett uppmärksammat mord i Gävle. Då var det ett tag ganska giftiga relationer mellan oss.

Aftonbladet köpte sällan av GD, men det förekom. Efter olyckan i Tjernobyl skickade GD dit fyra medarbetare redan ett år efter katastrofen; olyckan hade stor betydelse lokalt eftersom Gävle drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det var reportrarna Lisa Lofors och P-O Grönberg, politiske redaktören Tord Bergqvist samt fotografen Leif Jäderberg. Den senare tog jättebra och smått historiska bilder, bland annat på räddningsarbetare som överlevt. Dessa ville Aftonbladet köpa, men vi på GD sa nej. Deras nattredaktion ringde flera gånger och till sist ringde Thorbjörn Larsson själv hem till mig vid tretiden på natten.

Han vädjade vältaligt och berörd, för att inte säga lätt snyftande om att få bilderna eftersom Aftonbladet inte släpptes in i dåvarande sovjetrepubliken Ukraina. Medan natten förflöt fick jag en lektion om att den svenska tryck- och yttrandefriheten närmast krävde att GD släppte bilderna till stackars Aftonbladet. Den förhandlingen misslyckades han dock med, till skillnad från många andra som jag kunde följa via TU och TT där vi satt i samma styrelser. Och senare pratade vi någon gång lättsamt om den där natten, inga sura miner. Tvärtom.

Något tillspetsat kan man säga att han fick chansen att hämnas ett tiotal år senare. Då satt han i Arbetarbladet styrelse då Gefle Dagblad överrumplade AB med att plötsligt börja ge ut tidningen på söndagarna. Hur den nyheten togs emot på AB och om vad som där då hände kan naturligtvis bara dess ledning, styrelse och medarbetare berätta. Dock fick vi på GD tämligen omgående veta att AB också tänkte bli sjudagarstidning. Och det fixade dom på bara några veckor!

Tydligen var tidningens socialdemokratiska ägare emot planerna, förmodligen av kostnadsskäl. Flera andra alternativ lär ha diskuterats, som att tvärtom ge ut tidningen färre dagar och bli ett billigare alternativ till GD. Men så blev det inte när Thorbjörn Larsson fanns i närheten. För honom, som var en levande symbol för journalistisk konkurrens, var lösningen självklar. Även AB skulle ge ut en söndagstidning! Ägarna blev övertalade av Thorbjörn och, förmodar jag, AB:s dåvarande vd Björn Jacobsson.

Och även detta talade Thorbjörn och jag senare lättsamt om. Om jag inte minns fel sa han något om att ”där fick ni tji, Robert, aldrig att vi på AB skulle släppt GD ensam med en söndagstidning”. Och så är det ännu idag drygt 25 år senare på GD och AB trots olika sparpaket och ny gemensam ägare. Hur tidningssituationen skulle sett ut i Gävle utan Thorbjörn Larsson kan man bara spekulera i, men det kan vara så att han räddade Arbetarbladet. Också.     

 

 

 

Dag tre i Almedalen kom att handla om framtiden.

De diskussioner jag besökte under tisdagen i Almedalen handlade mest om framtiden, men på lite olika sätt. Ett intressant seminarium hos HejDigitalt och Readly hade den något kryptiska rubriken ”Vad händer när ingen längre vill äga utan låna, hyra och dela?” Den frågan fick vi nog inget direkt svar på, men det blev en intressant diskussion om digitaliseringens möjligheter på helt olika områden.

Skicklig moderator var Beata Wickbom, expert på kommunikation, sociala medier och it-utveckling med mera. Hon ställde bra följdfrågor på svaren hon fick av dem hon intervjuade, något som även tv-proffs ibland är alldeles för dåliga på. Det finns intervjuare i alla medier som bara ställer frågor närmast mekaniskt och inte lyssnar på svaren och därför inte följer upp dem med följdfrågor.

Så inte i dessa samtal där Beata Wickbom inledde med att intervjua Jimmy Ahlstrand, strategichef på SVT, om dess framtid när allt färre tittar på traditionella tv-sändningar. Tittarsiffrorna har länge varit i princip oförändrade, men nu minskar de. Den egna publiken tittar allt oftare när den själv vill via SVT Play och andra lämnar SVT och tittar i stället på Netflix och andra webbsändningar, inte minst via dagspressens snabbt ökande satsningar på rörlig bild.

Jimmy Ahlstrand påpekade flera gånger att SVT lever i en bekväm värld med sin säkra licensfinansiering, till skillnad från de kommersiella kanalerna. Hur säker, eller kanske t o m osäker licensfinansieringen verkligen är, kan man diskutera, inte minst nu efter Högsta förvaltningsdomstolens underkännande av licensuttaget på datorer och surfplattor mm. Det är ett ämne som jag skrivit om förut och som det finns anledning att återkomma till; något måste ju göras politiskt åt det föråldrade licenssystemet. I det långa loppet kan man t o m fråga sig hur tillvaron ser ut för public service med tanke på mediekonsumenternas allt snabbare rörelser. Jag är rätt pessimistisk för public service i framtiden. Faktiskt.

Bortsett från den invändningen var det intressant att följa den framtidsspaning som Jimmy Ahlstrand bjöd på i samtalet. Likaså ett snabbt samtal med Inga Birath von Sydow, utvecklingchef på Readly Books. Readly jobbar med att öka läsningen i digitala medier, både bland vuxna och barn, de tryckta mediernas Spotify. Ett bra exempel på hur digitaliseringen förändrar ägandet, i framtiden kanske vi inte har en enda bok i hyllorna hemma, men tusentals i våra surfplattor, som hon sa.

Även den siste som intervjuades i Wickboms ”digitala stol”, Anders Tärnell som är marknadschef på Hertz, var mycket intressant att höra på. Han lät snarare som en utvecklingschef eller it-chef vilket också Beata Wickbom påpekade. Anders Tärnell berättade om hur Hertz, som vi alla nog tänker på som ett företag där man kan hyra en bil, nu jobbar hårt med utvecklandet av digitala tjänster, till exempel för oss som vill finna någon att samåka med.

Onekligen intressant då svenska Hertz ägs av Volvo personvagnar som borde vara mer intresserade av att sälja bilar, men som tydligen omdefinierar sina mål av hänsyn till kundernas krav och samhällets målsättningar. Och naturligtvis även av kommersiella skäl, i förlängningen gynnar naturligtvis deras strategier verksamheten.  

Tärnell berättade också att det globala företaget Hertz högsta internationella ledning konstaterat att företaget inte är ett bilbolag, utan ett it-bolag. Det söker hela tiden efter innovationer och nya tjänster anpassade till tidens krav utifrån insikten om att kundernas önskemål förändras och måste tillgodoses.

Det är ett faktum som också rör dagspressen som dock kanske varit lite trögare än t ex Hertz på att omformulera sitt mål för verksamheten. Nu sker det i rask takt, väl illustrerat i Almedalen där alla större medier som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, TV4, Sveriges Television, Sveriges Radio och andra inte bara rent journalistiskt bevakar föredrag och seminarier, utan också visar upp sig själva och frikostigt arrangerar mängder av programpunkter, på plats live och på nätet.

Idag besökte jag Svenska Dagbladets stora tält i hamnen och lyssnade på chefredaktören Fredric Karén som intervjuades av Therérese Larsson Hultin, utrikesanalytiker på SvD,  om framtiden för journalistiken. Karén påpekade bland annat att tidningarnas verksamhet nu i denna förändringens tid utökas med helt andra verksamheter som eventarrangörer och andra kommersiella engagemang i helt andra verksamheter.

Jag besökte idag även Expressens så kallade ”valstuga” där politiker och andra intervjuas varje dag. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson brukar precis som Karén tala om hur medieföretagen breddar sin verksamhet och även Aftonbladets Jan Helin säger ungefär samma sak. Aftonbladet är ju svenska mästare i mediebranschen på att utveckla sin digitala verksamhet på ett imponerande sätt.

Hos Expressen idag diskuterades näthatet av Isabella Löwengrip, GT:s chefredaktör Frida Boisen,  Totte Löfström, Nyheter 24 samt kd-politikern Caroline Szyber om näthatet och hur det ska bemötas. Även detta en intressant debatt, kloka synpunkter från dem alla.

Och debatten filmades naturligtvis av Expressen. Precis som SvD gjorde då dess chefredaktör intervjuades. Egenproducerad tv till publiken och på internet, ambitiösa montrar i Almedalen med frikostiga program som följs på plats av massor av besökare.

Dagspressen gör nu sådant som aldrig gjordes förr. Framtiden är nog redan här…   

På väg till Almedalen 2014 som slår alla rekord

Nu är det dags för Almedalen supervalåret 2014. Runt 25000 människor väntas till Visby. De politiska partierna har sina egna dagar med arrangemang följda av partiledarnas tal, men även organisationer, företag, myndigheter och en rad andra intressenter är aktiva under veckan. Ett tusental arrangörer bjuder i år in till över 3400 seminarier och andra arrangemang.  Almedalen är en festival för samhällsintresserade, kanske mest för dem med professionella motiv, men även för andra som vill ta del av utvecklingen i samhället.

Det är över 40 år sedan sommargotlänningen Olof Palme höll ett politiskt tal från ett lastbilsflak i parken Almedalen mitt i Visby. Det blev startskottet för ett arrangemang som växer för varje år som går. Arrangemanget sägs generera runt 200 miljoner kronor i intäkter för Gotland. Krogar, hotell, färjor och flyg är fullbokade. Massor av människor i Visby flyttar ut till stugor och husvagnar och hyr ut sina lägenheter till besökare.

Ingenting tyder på att Almedalen är på väg att minska i betydelse, snarare tvärtom. Om det finns något hot mot arrangemanget så är det dels att det blir allt dyrare för arrangörerna som får betala saftigt för seminarielokaler och boenden för sina medarbetare, dels att det är svårt för alla deltagare att ens hitta ett ställe att bo på.

Jag vet en stor arrangör som hade ett kontrakt i flera år på att hyra en tomt i centrala Visby för sina seminarier och för detta betalade flera hundra tusen kronor för veckan. När kontraktet gick ut brydde man sig inte ens om att försöka få ett nytt avtal till stånd eftersom det stod klart att hyran skulle höjas kraftigt. Kanske till en halv miljon kronor? I stället började man agera  på gator och torg utan fast plats som kostade pengar.

Nåväl, nu är det dags igen för Almedalen och dragningskraften är oförändrat stor på mig oavsett om det är valår eller inte.  Utbudet av seminarier är fantastiskt för den som är intresserad av samhällsutvecklingen, men viktigast av allt är nog ändå Almedalen som mötesplats.

För både min fru Lena och mig som deltidskonsulter är det ovärderligt att dels följa alla semiarier inom våra specialområden, dels knyta nya kontakter och vårda dem man redan har. Arrangemang rörande omvårdnad och sjukvård är kanske det största specialområdet där Lena får prioritera hårt i valet mellan alla seminarier och ändå bara hinner delta i en bråkdel av utbudet.

Det är i stort sett ett lika rikt utbud av arrangemang på medieområdet som jag ägnar dagarna åt i Almedalen. Alla stora medier som Expressen, Aftonbladet, TV4, Sveriges Radio, SR, och Sveriges Television finns på plats och står för en rad arrangemang. Enbart SR sägs ha runt 100 medarbetare i Visby! SR sänder liksom SVT och TV4 direkt från sina montrar i Visby.

Branschorganisationer som Tidningsutgivarna, Utgivarna, Almega och Svenska Journalistförbundet deltar också med många värdefulla arrangemang. Almedalen är som en extrem intensivkurs, ett snabbt universitet rörande samhällsutvecklingen.

Förutom sjukvård, omvårdnad och medier finns ju också åkeriäringen, miljörörelsen, sjöfarten, energiföretag, Öresundsregionen, försvaret, facket, arbetsgivarna, partierna, staten och snart sagt varje organisation och lobbyist av betydelse på plats. För medierna är Almedalen rena rama julafton, inte minst detta supervalår. För polisen och Säpo är det väl snarare en mardröm mitt i semestertiden med 200 av landets 400 ”skyddsobjekt” på plats, särskilt ett år då nazisterna är mer aktiva än andra år.

I morgon går den fullbelagda färjan till Visby från Nynäshamn där detta skrivs i natt på hotellet med ett trist regnväder utanför fönstret. Vi får se om paraplyerna måste användas i Almedalen i år.

Under veckan kommer jag som vanligt att försöka twittra och blogga om seminarier och arrangemang. Otillräcklig kapacitet för bredband och mobilnät brukar vara ett problem i det sammanhanget, men vi får se om det blir bättre täckning i år. Syns jag inte tilI på denna blogg och Twitter, @RobRos, så är det problem med täckningen.

I övrigt är jag som säkert många andra lätt orolig över vad nazister och rasister kan tänkas hitta på för att väcka uppmärksamhet under veckan. Och kanske också lite för om vi ens får möjlighet att äta på krogarna detta år då Almedalen tydligen lockar fler än någonsin tidigare. Det har varit svårt redan tidigare och lugnare år att få mat, men korvkiosken högt upp i staden nära Hästgatan och Wallers plats är alltid en räddning. Bra korv och mos! Tak om det regnar. ICA vid Stora Torget är också en stor tillgång. Kvällsöppet…

I går lördag publicerade för övrigt Arbetarbladet en artikel där jag som frekvent besökare i Almedalen till min egen förvåning intervjuades om vad som kan vara bra att tänka på för den som tänker besöka Almedalen. Kolla de tre tipsen!  

 Relevanta länkar:

Välkommen till Amedalsveckan i Visby  - Almedalens officiella hemsida

Almedalen - sökning på Google på "Almedalen", 1 140 000 träffar. 

Nazistiskt tal överröstades av motdemonstranter - nyhetstext i Aftonbladet

Säpo storsatsar i Almedalen - nyhetstext svt.se

Aktuellt tjatigt och för långt

Jodå, jag har också kollat nya Aktuellt i SVT i kväll. Via min hårddisk där jag kan snabbspola förbi sådant som jag redan sett och sådant som är ointresserant, som t ex de otroligt tjatiga och svårförklarliga reklampuffarna för kommande inslag senare i programmet. Alla sådana tjatiga "reklaminslag" spolar jag över, precis som i TV4. Varför försöker både SVT och TV4 få oss att sitta i timmar framför nyhetssändningar som kan göras oändligt mycket kortare?

Både på Twitter och Facebook kommenterar många i kväll det klassiska nyhetsprogrammet Aktuellts förnyelse. Och de ansvariga chattade med tittarna, Självklart är det en intressant grej för alla som följt programmet i många år. Sedan är nästa fråga om förnyelsen är bra eller inte, uppfattningarna är många.

Jag har länge ställt mig frågan varför public service måste anamma de kommersiella tv-kanalernas formspråk, anslag och tilltal. Den frågan är berättigad även rörande nya Aktuellt. Programledarna, avspänt leende och sittande, för närmast tankarna till de omständliga och rätt tjatiga morgonprogrammen. Gulligt och rart. Mysigt.

Det är dock inte riktigt så dagens hårda nyheter bör presenteras i tv. Syrien, Iran, demonstrationerna mot Putin eller sossarnas interna strider är inte någon form av underhållning som motiverar leenden och myskänsla. Det är jävligt allvarliga nyheter och bör presenteras som sådana.

Den viktigaste frågan handlar dock om hur man inom public service resonerar om tidskonkurrensen. Här vill man plötsligt att vi alla ska satsa en hel timme på att ta del av nyheter som faktiskt inte är fler än igår då programmet var kortare. Och TV4 har resonerat på samma sätt, en timme ska vi följa deras nyheter. Och så kan vi lägga till lokalnyheter både här och där så är vi uppe i minst tre timmar om man vill kolla både SVT och TV4.

Det kommer inte att funka. Rätt många av oss vill satsa tid på Facebook, Twitter och kanske t o m på tryckta papperstidningar. Andra vill nog se på underhållning mm i de olika tv-kanalerna. De kommer inte att hinna med att kolla på nyhetsprogrammen så länge som tv-bolagen vill.  

Jag tror att beslutsfattarna, som tycks vara väldigt fixerade vid tittarsiffror, kan bli besvikna när de ser utfallet av de utökade sändningstiderna för nyhetsprogrammen. Det är egentligen obegripliga beslut de tagit i en tid då tidskonkurrensen ökar och är ett av de svåraste problemen för medierna att lösa.

Med tanke på omvärldsutvecklingen hade det kanske varit rimligare att korta ner nyhetssändningarna i både TV4 och Aktuellt? Kan man konkurrera om tittarnas och läsarnas tid genom att öka kraven på deras engagemang tidsmässigt? Jag tvivlar och satsar nog på en ny och ännu mer effektiv hårddisk för programinspelning och ännu snabbare uppspelning…

Men studion var snygg! Och Elin Jönsson är en suverän korre! 

UPPDATERAD med nya länkar 120323:
Ge mig mitt Aktuellt tillbaka, Erik Helmersson i DN 120323
Här är tittarstormen mot nya Aktuellt, Expressen 120323

Reklamnoja i public service

Vad har egentligen hänt, varför har både SVT och TV4 börjat köra närmast hämningslös reklam för sina egna kommande program? Idag ramlade jag av en tillfällighet in på ett jättebra reportage i TV4, Arvet, om Sven-Harry Karlsson som använder sin förmögenhet till att bygga ett nytt konstmuseum i Stockholm. Mycket bra program, men det störde verkligen när TV mitt i programmet lägger in reklam överst i bild för programmet Slaget om Sverige med Ingvar Oldsberg senare under kvällen! Och när programmet höll på att avslutas hördes plötsligt en röst som gjorde reklam för kvällens Beckfilm Pojken i glaskulan flera timmar senare i kanalen. Varför?
Jag tittar ganska sällan på tv och frågar mig därför hur högfrekventa tittare upplever den utökade, tjatiga och ibland smått infantila reklamen för kommande program. Samma kväll eller långt senare i veckan.  Mellan varje program reklam för kommande program och nu allt oftare också reklam mitt inne i programmen för kommande program och då inte bara i reklamblocken, utan faktiskt mitt inne i programmet. Som i ovanstående reportage i TV4.
Nu är det inte bara TV4 som håller på och tänjer gränserna, SVT:s kanaler är precis lika frekventa användare av den nya reklamen för sin egen verksamhet. Jag har tidigare skrivit att det plötsligt dök upp reklam för Landet runt mitt inne i det regionala nyhetsprogrammet för Gävleborg. Det har sedan hänt igen, och igen. Alltid rätt dåligt gjort, utan förklaringar och därför nästan obegripligt för tittaren.
Denna utveckling är påtaglig i både SVT och TV4. Reklam ska inte förekomma i Sveriges Television bortsett från den ifrågasatta sponsringen, men reklam för de egna programmen betraktas märkligt nog tydligen inte som reklam trots att den är precis lika närvarande om annan reklam. Skådespelaren Gustaf Hammarsten har jag sett göra reklam för sitt program gång på gång under de senaste dagarna. Tjatigt och påträngande. Och antalet trailers med Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg i TV4 har nog varit ännu fler.
Jag förmodar att kanalernas avtal med staten medger den hör typen av egen reklam eftersom den förekommer och inte heller debatteras, men nog tror jag att reklamexplosionen äventyrar kanalernas förtroende hos tittarna med tiden. Det blir ju så otroligt tjatigt!
Och varför gör man så här? Är det för att tittarna blir färre? Då är detta fel sätt att få tillbaka dem. Jag skulle hellre se mer kommersiell betald reklam i TV4 och faktiskt även i SVT än dessa meningslösa puffar för de egna programmen. Då skulle kanalerna i alla fall få in mer pengar för sin verksamhet och SVT skulle kanske slippa det otidsenliga licenssystemet.

UPPDATERING 111212:
På resume.se kan man idag läsa att Granskningsnämnden fällt en trailer i SVT. Den gick tydligen närmast oavbrutet i somras, men fällningen motiveras med att den blev alldeles för påträngande eftersom den var så otäck!
Det måste tydligen handla om skräck innan nämnden har synpunkter på SVT:s egenreklam....

Expressen och public service om samhällsjournalistik

Första dagen på Bok & Bibliotek i Göteborg är avklarad. Bokmässan är alltid kul, intressant och nyttig att besöka om man jobbar med medieutveckling, journalistik och trendbevakning. Första dagen var jag på flera intressanta seminarier, bland annat ett om framtidens samhällsjournalistik. Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen var bäst med sin optimistiska syn på möjligheterna vilket han senare också bloggat om. Jan Axelsson på Sveriges Television presenterade SVT:s ganska vackra självbild av läget för public service.

Diskussionen på detta seminarium var egentligen okomplicerad, tanken var väl att höra hur några medieprofiler ser på samhällsjournalistikens framtid. Då särskilt med tanke på internet, bloggar, minskade upplagor, svårare ekonomi och allt annat som idag är vardagsmat för mediefolk att diskutera och försöka hantera, med varierande framgång.

Förutom Expressens chefredaktör fanns också tv-profilen Lars Adaktusson i panelen med rollen att, utifrån sin memoarbok ”Världens bästa story”, uttrycka sin oro för hur det ska gå för samhällsjournalistiken med tanke på minskade upplagor och intäkter och sådant. Det gjorde han bra, men Thomas Matssons optimism rörande mediernas nya möjligheter balanserade på ett bra sätt upp hans oro.

Public service, Sveriges Television, SVT, representerades av Jan Axelsson, hög chef inom SVT. Och den kommersiella kanalen TV4 företräddes av John Åsard, alla i panelen vägledda av moderatorn Görrel Espelund som hade en bra dag eftersom de andra pratade på utan att hon behövde agera särskilt mycket.

Vad sa de då? Det är naturligtvis inte minst i public service som många av oss vill se en tung aktör vad det gäller samhällsjournalistiken, i konkurrens med kommersiella kanaler. Det som fastnade mest i minnet var därför Axelssons rätt förutsägbara bild av SVT och public service som skapelsens krona, ett självständigt, oberoende och kvalitetsfyllt mediebolag som bara blir försämrat om regelverket ändras.

Min bild är snarare att SVT:s program inte alltid uppfattas som så högstående och kvalitetsfyllda som bolagets egna företrädare ofta hävdar. De kan till och med ibland uppfattas som trista,slarviga, publikfriande, kommersiella eller helt enkelt dåliga. Rätt eller fel, men inte ens SVT:s ledning lär kunna förneka att det finns olika uppfattningar om hur bra eller dåligt programutbudet är.

Samma sak med diskussionen om licensfinansiering eller ej. Företrädare för public service hävdar regelmässigt att en finansiering via skattsedeln skulle äventyra SVT:s och SR:s självständighet. En åsikt som också torgfördes av Jan Axelsson idag på Bokmässan. Jag tror att han har fel.

Politikerna bestämmer redan helt förutsättningarna för SVT och SR, dels villkoren för finansieringen, dels de yttersta ledningsfrågorna. Både SR och SVT ägs av de svenska medborgarna genom finurliga stiftelselösningar som kan se opolitiskt prydliga ut, men det är fortfarande ett flertal inflytelserika politiker som ytterst avgör de viktigaste frågorna.

Alla kloka vill naturligtvis ha public service kvar i starka bolag och med en rörelsefrihet även i en politiskt styrd demokrati. Med en finansiering direkt via skattsedeln skulle det förmodligen bli mer pengar eftersom fler i varje hushåll skulle vara med och betala än i dagens läge, Radiotjänst i Kiruna skulle kunna läggas ner och vårt gemensamma intresse och ansvar för public service skulle bli tydligt och manifesterat.

Och Thomas Mattsson var som sagt bäst idag på Bokmässan. Som chefredaktör för Expressen har han faktiskt ofta visat sig vara mycket kunnig, påläst, tydlig, klarsynt och ärlig i den här typen av debatter. Inget dåligt betyg för en chefredaktör på en kvällstidning…

Fighten om samhällsjournalistiken, Expressen - public service, 1 -0.

Imponerande insatser av reportrarna i Japan

Nyhetskanaler som CNN och Al-Jazeera är verkligen snabba och heltäckande i sin bevakning av de dramatiska händelserna i till exempel Egypten, Libyen och nu senast Japan. Ständigt närvarande. Även våra svenska medier har skött sig bra. All heder åt reportrar som exempelvis Nilofar Saidi och Stefan Åsberg i SVT och Rolf Porseryd i TV4 och Ola Wong, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. Sakliga och korrekta. Alla på plats med sina team, i farliga områden, och med kunniga och balanserade inlägg om vad som händer.

Dessutom är de modiga. Vem vill idag resa till Japan och de områden som är utsatta för de olika farorna från naturkatastroferna och kärnkraftsolyckorna? Nilofar Saidi redovisade i måndagens sändningar lugnt och sakligt den omtumlade känslan inför allt hon ser och sin personliga oro inför situationen. Men hon stannar mitt i katastrofen och fortsätter rapportera till oss i Sverige.

Stefan Åsberg och hans team rör sig nu försiktigt runt området med de havererade reaktorerna i Japan, berättar han idag för tidningen Journalisten. Det handlar om extremt svåra förhållandena som få reportrar möter i sin yrkesutövning. De kan hamna i riktigt farliga situationer och det måste vara både fysiskt och känslomässigt jobbigt att fullgöra sitt uppdrag. Hur ska han och kollegerna i det kaotiska läget kunna avgöra hur de ska våga röra sig eller när de inte kan stanna kvar längre?

Stefan Åsberg gjorde debut i medievärlden 15 år gammal som prao på Radio Gävleborg. 1993 började han på regionala Mittnytt, värvad av legendariske reportern Alf Lundkvist som flyttade till Rapport. Mittnytt täckte på den tiden även Gävle där Åsberg blev en känd profil i staden. Efter tiden på regional-tv har Stefan Åsberg utvecklats till en rutinerad världsreporter som rest till den ena katastrofen efter den andra, jorden runt.

1986, många år innan Åsberg blev journalist, skickade vi från Gefle Dagblad ut reportrar och fotografer till en befarad kärnkraftsolycka i Forsmark. Senare visade det sig att olyckan hade skett i Tjernobyl, men till en början var alla övertygade om att något hade hänt i Forsmark som ligger ganska nära Gävle. Jag vill minnas att vi gav våra medarbetare direktiv om att inte smita förbi några polisspärrar och framför allt inte köra närmare än ett par mil från kärnkraftverket…

Tämligen aningslöst med tanke på vad vi vet idag. Men kanske begripligt med tanke på vad lite vi då visste om riskerna i dessa sammanhang. När det blev klarlagt att de radioaktiva utsläppen kom från Tjernobyl och inte Forsmark uppmanade myndigheterna oss alla att inte dricka vatten från vattenpussarna på marken!

Gävle drabbades som bekant av det radioaktiva nedfallet, och vi skrev i tidningarna om gravida mammor som valde att lämna staden. Journalistiken i stadens tidningar präglades sedan länge av kärnkraftsolyckan, inte minst av återkommande rapporter om radioaktiviteten i skog och mark.

Gefle Dagblad skickade 1987 ner ett reportageteam till Tjernobyl för en reportageserie som publicerades ett år efter olyckan. Det var reportrarna Lisa Lofors och Per-Olof Grönberg, ledarskribenten Tord Bergkvist och fotografen Leif Jäderberg. Lofors och Bergkvist är pensionerade, Grönberg jobbar sedan många år på Länstidningen i Östersund och Jäderberg är numera chef för den gemensamma fotoredaktionen på Arbetarbladet och Gefle Dagblad. De gjorde alla ett utmärkt jobb och både texterna och bilderna väckte berättigad uppmärksamhet.

Den samlade effekten av jordbävningar, tsunamin och kärnkraftsolyckorna gör att det är svårt att ta till sig vad som nu händer i Japan, tragedin är ofattbar. Och det bara fortsätter; för en stund sedan (15-tiden) drabbades Japan av ett kraftigt efterskalv. Sydsvenskan.se berättar att reportern Ola Wong sökte skydd under ett bord. I samma text funderar seismologen Reynir Bödvarsson om det kan röra sig om ett förskalv till ett större skalv.

Och Wong ligger väl under sitt bord och försöker få iväg en ny text...

Både nyhetsteamen på plats och deras ansvariga chefer har svåra frågor att ta ställning till när de ska avgöra om medarbetarnas ska flygas hem eller ej. Alla vill naturligtvis vara kvar och spegla händelseutvecklingen, men någonstans går det en gräns där riskerna för medarbetarna blir för stora. På SVT överväger man frågan just nu.

UPPDATERING 2011-03-17:

Idag har SVT beslutat att deras medarbetare ska lämna Japan tills läget klarnar. Beslutet var inte självklart för några av medarbetarna enligt Journalisten.

Journalisten skriver också att även Aftonbladet och GP tagit hem sina medarbetare, men Sveriges Radios Staffan Sonning och Nils Horner stannar i Japan tills vidare.

Konstig elitdebatt och pinsamma programledare.

Efter dataentusiasternas uppmärksammade sommarkoloni på Tjärö i Blekinge, Sweden Social Web Camp, på Twitter #SSWC, har det uppstått en konstig debatt om att deltagarna utgör en slags "elit". Kanske till och med en elit som bör betraktas med en viss misstänksamhet. Debatten har främst förts på Twitter och i bloggar, några länkar med exempel sist i denna text.
Det är en knäpp debatt. I så fall tycker jag det är värre med okunskapen åt andra hållet, om man säger så. Idag är fyra miljoner svenskar med på Facebook, men i TV4:s morgonsoffa sitter programledarna och närmast koketterar med att de inte riktigt ännu fattat vad sociala medier är för något. Pinsamt.

I soffan satt programledarna Kristin Kaspersen och Anders Kraft och pratade med bloggaren Joakim Jardenberg, tillika vd i Mindpark, teknikjournalisten, bloggaren och komikern mm Karin Adelsköld samt medieforskaren Marie Grusell.

Inslaget i TV4 om mötet på Tjärö kan du se här. Det inleds med ett bra reportage av reportern Lisah Pettersson utifrån Tjärö. Mötet verkar onekligen vara ett jättebra arrangemang fixat av initiativtagarna, bloggaren och entreprenören Tomas Wennström och internetstrategen Kristin Heinonen.

Efter reportaget kom sedan debatten i studion med den nämnda panelen. Kaspersen, själv bloggare (!), och Kraft tittar storögt in i kameran och ställer de urgamla och tjatiga frågorna om huruvida sociala medier kommer att påverka valet.
Hela anslaget kan uppfattas som att de knappt hört talas om sociala medier tidigare, men så illa kan det ju bara inte vara. Och varför i så fall uppträda som om man talar om något som det vore tämligen okänt?
Varför blir inte televisionens bevakning av medieutvecklingen kunnigare med tiden, är det tradmediernas revirtänkande som spökar, de traditionsbundna mediemänniskornas oro och rädsla för konkurrensen från internet och dess "sociala medier", företeelser som de betraktar som lite farliga och som man därför bör vara försiktig med? Myter odlas, ungefär som om frimureriet inom ordensväsendet.

Om jag minns rätt så är idag över 40 procent av svenska folket med på Facebook, runt fyra miljoner människor. I hela världen lär det vara 500 miljoner människor med på Facebook. Och i morgonsoffan hos TV4 talas det om sociala medier som en spännande nyhet som man egentligen inte vet så mycket om.

Jag rekommenderar därför inte bara en titt på länken ovan, utan också en koll på länken till Joakim Jardenbergs kommentarer i ämnet på YouTube. En kunnig och uttömmande kommentar. Det inslaget spelade han in i bilen på väg hem till Helsingborg efter besöket på TV4, ett bra exempel på möjligheterna i medieutvecklingen; det är via bloggar, YouTube och andra nya möjligheter som den kvalificerade informationen kommer allt oftare.
Arrangörerna på Tjärö verkar fundera på andra former för nästa års möte, kanske en träff för upp till 1000 deltagare. Blekinge ligger i ett avlägset hörn av landet, kan man hoppas på en något mer central plats? I så fall ansluter jag mig kanske till eliten...

Några exempel på länkar till elit-debatten med fler länkar i de olika inläggen:

Journalisten Malin Nävelsö funderar på sin blogg Port Freedom.

Journalisten Fredrik Wass skriver om elit och SSWC på bisonblogg.se

Journalisten och företagaren Mikael Winterkvist bloggar om en debatt han inte förstår.

Bra reportage på idg.se om mötet på Tjärö.

UPPDATERAD 17.8:

Anders Mildner i Sydsvenskan om mötet på Tjärö.

Anna Lindberg skriver på Mindpark om "Bubblan, eliten och torglåten".

Janne Josefsson är en hycklare, Ebba von Sydow är super!

Under tisdagen var jag och lyssnade på ytterligare en bra debatt hos Tidningsutgivarna, TU, i Almedalen. Gick dit med stora förväntningar, inte minst på Janne Josefsson som var inkallad som ersättare för Carolina Gynning som inte kunde vara med. Jag gillar mycket av det han gjort i tv, men jösses vad besviken jag blev. Karln är ju en hycklare! En pompös hycklare!

Debatten handlade om journalistiken rörande offentliga personer, kändisjournalistik, drevjournalistik och sådant. Det var en bra och intressant panel som skulle diskutera saken. Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen och väl förtrogen med ämnet, Ebba von Sydow med erfarenheter av bröllopsbevakningen i SVT, Anders Pihlblad, tv-reportern som pussade en politiker och fick se ett drev från "andra sidan" samt - Janne Josefsson.
Det måste ha varit en besvikelse för TU att plocka in honom som ersättare för Carolina Gynning. Hon skulle naturligtvis ha gjort en betydligt bättre insats i panelen än vad han gjorde, trots att han är en ledande personlighet och reporter mm i televisionen.

Han var supersurrig! Pratade och pratade och pratade så att moderatorn Lena Victorin tvingades att be honom komma fram till poängen lite snabbare. Minst två gånger. Och tyvärr var inläggen från honom ändå rätt svårtolkade. Röriga.

Allvarligare ändå var att denne upphöjde programledare i SVT hycklade. Han tjatade på, om och om igen, om vilken fasansfullt stor makt medierna har och vad hemskt det är när drevet går för långt. Men att han själv närmast är symbolen för "drevet" sa han inte ett ord om. En hycklare som hycklar!

I stället försökte han kasta skulden på kvällstidningarna och då inte minst Expressen vars chefredaktör Thomas Mattsson fanns i panelen. Han gick inte i svaromål på Josefssons konstiga angrepp och det gjorde han rätt i. Janne Josefsson var oseriös i debatten.
Thomas Mattsson är bra på att förklara hur tidningar fungerar och varför de gör si eller så när någonting händer. Den talangen hos honom kom till sin rätt idag.

Bäst i panelen var ändå Ebba von Sydow, vilken person! Hon kommer att gå långt och slutar säkert som chefredaktör eller något liknande någonstans. Hon låg lågt initialt i debatten och lyssnade klokt nog in vad de något mer meriterade kollegerna skulle säga.
Janne Josefsson gjorde ironiska ufall mot Ebba om hennes bevakning i SVT av kronprinsessans bröllop. Hon konstaterade att "granskningen" av hovet snarare hade varit en uppgift för resten av panelen, nämligen för Expressen, TV4 och inte minst för Janne Josefsson på Uppdrag granskning i SVT. Varpå hon frågade "hur gick det?" för dem med granskningen.

Alla blev ytterst tydligt svarslösa eftersom de inte granskat ett dugg och tystast av alla blev Janne Josefsson. Ebba fick dagens mesta applåd från publiken, Josefsson såg närmast löjligt tystad ut. Mycket skickligt av Ebba von Sydow som jag i alla avseenden fick ett riktigt bra intryck av och stor respekt för i sammanhanget. Vilken integritet.

Med Janne Josefsson är det tyvärr precis tvärtom, han verkar numera sitta på en piedestal varifrån han fullständigt verkar ha tappat kontakten med den verklighet han tror sig jobba för som journalist. Pinsamt!