Redaktörer rör sig mellan tidningshus och public service - Anna Benker blir kanalchef på SR i Malmö

Under senare år har det blivit vanligt att chefredaktörer lämnar tidningshusen och går till public service. Det är intressant med tanke på de stundtals spända relationerna mellan licensfinansierade public service och de privatfinansierade mediehusen. Idag blev det offentligt att ytterligare en chefredaktör går till public service. Det är Anna Benker som nyligen rationaliserade bort sin egen tjänst som chefredaktör på Folkbladet Västerbotten. Hon blir ny kanalchef och ansvarig utgivare för Sveriges Radios programproduktion i Malmö.  

Anna Benker har sedan 2013 varit chefredaktör för Folkbladet Västerbotten i Umeå och hon har också ingått i koncernledningen för VK Media. När hon kom dit från Strengnäs Tidning hanterade jag som headhunter rekryteringen och sedan dess känner vi varandra mycket väl, vilket bör nämnas för transparensens skull. Under tiden på Folkbladet har Anna Benker hanterat två stora sparpaket och under det senare i höstas drev hon att även tidningens ledningsgrupp måste minskas för att inte verksamheten på fältet skulle drabbas för hårt.

Hon kom fram till att det var hon själv som skulle sägas upp eftersom omorganisationen kunde lösas bra ändå med den erfarne nyhetschefen Erik Isberg i rollen som redaktionschef och ansvarig utgivare. Och så blev det. Anna Benker blev den ende som blev uppsagd på Folkbladet eftersom hon kunde lösa de övriga indragna tre tjänsterna med vakanser som inte tillsattes.

Och nu lämnar hon tidningshusen där hon jobbat i olika roller på bland annat Strengnäs Tidning, Norran, Expressen, Ljusnan, samt Folkbladet. Hon har också tidigare jobbat på dåvarande SVT Gävledala i Falun och Gävle.

När Anna Benker kom till Folkbladet blev hon chef för 32 personer varav 28 redaktionella tjänster, en bemanning som hon minskat till 19 varav 17 redaktionella tjänster. Nu blir hon chef för runt 80 personer på Sveriges Radio i Malmö som lär vara den tredje största enheten inom bolaget efter Stockholm och Göteborg. I Malmö görs produktioner både för P1, P2, P3 och P4.

Anna Benker är inte den förste mediechefen som går från tidningshusen till public service. Den mest kända och då tämligen otippade övergången var naturligtvis då chefredaktören Jan Helin lämnade Aftonbladet för att bli programdirektör på Sveriges Television, SVT.

Hans nye chef på SVT, Hanna Stjärne, var innan hon 2014 blev vd på SVT, publisher på Upsala Nya Tidning, UNT,  och även där var jag som konsult anlitad för att hantera rekryteringen 2011. Hanna Stjärne kom då från en ledande befattning inom Sveriges Radio och saknade erfarenhet av arbete på en tidning, men kom snabbt in i rollen som chef för både publicistik och affär på UNT. Senare gick hon tillbaka till public service som vd för SVT.

Det finns också mediechefer som gått från tidning till public service och tillbaka igen. Anna Gullberg gick från Dalarnas Tidningar 2012 till jobbet som kanalchef för P4 Dalarna och sedan 2014 till Gefle Dagblad som chefredaktör. Helena Nyman gick 2014 från jobbet som nyhetschef på Arbetarbladet till SVT som chef för verksamheten i Sundsvall. 2016 återvände hon till Arbetarbladet som chefredaktör.

Olov Carlsson gick från SVT i Norrbotten via TV4 och därefter till en tjänst som publisher på Piteå-Tidningen. Sedan blev han enhetschef för SVT i Norrbotten och därefter chef för SVT:s nyhetsdivision i Stockholm. Och sedan tillbaka till tidningsvärlden 2016 som chefredaktör för MittMedias tidningar i Södertälje och Norrtälje, Länstidningen och Norrtelje Tidning. Nu är han publisher för Dagens Samhälle. Martin Jönsson gick från Svenska Dagbladet till Sveriges Radio och därefter till Dagens Nyheter. Herman Nicolic flyttade från Utbildningsradion till Nerikes Allehanda och sedan till Sveriges Radio i Örebro under en kort tid innan han började på Hall Media där han nu är redaktionschef för koncernens tidningar.

Andra mediechefer som under senare år gått från tidningshusen till public service är bland andra Charlotta Friborg från UNT till SVT, Anders Nordlund från DN via Region Gävleborg till SVT, Helena Sträng från NA till Sveriges Radio i Örebro, Matti Lilja från Piteå-Tidningen till Sveriges Radio Västerbotten, Nina Funke från Dalarnas Tidningar till SVT i Falun samt Ingvar Näslund från Västerbottens-Kuriren till SVT i Umeå. Kvällspostens chefredaktör Katrin Säfström går i vår till jobbet som kanalchef för Sveriges Radio P4 Sörmland.

Om det är intressant att tidningschefer går till public service så är det inte mindre intressant att Katrin Säfström på Expressens edition Kvällsposten efterträds av Magnus Ringman som går direkt från jobbet som stabschef på Aftonbladet till konkurrenten och dess ledningsgrupp. Magnus Ringman har i en intervju sagt att han kommer att vara lojal med Aftonbladet rörande affärsinformationen.

Därmed är en betydande del av Aftonbladets ledning ny efter Sofia Olsson Olséns avhopp då Lena K Samuelsson blev ny publisher. Kort därefter gick politiska chefredaktören Karin Petterssons vidare inom Schibsted och fick då ledarskribenten Anders Lindberg som efterträdare. Och häromdagen meddelades det också att redaktionschefen Håkan Andreasson slutar och han ska enligt Lena K Samuelsson få en ny roll inom företaget.   

Det handlar således om snabba och stora förändringar rörande chefstjänsterna i medieföretagen. Det är naturligtvis en styrka för mediernas utveckling att tidningschefer som Magnus Ringman kan röra sig fritt till en konkurrent och att chefer i de privata mediehusen kan ta ta med sig sina erfarenheter till public service och tvärtom.
Samtidigt är det lite spännande eftersom tidningshusen och public service under senare år legat i polemik med varandra rörande gränserna för verksamheten inom de licensfinansierade medierna. I januari blev det för övrigt klart att Sofia Wadensjö-Karen lämnar tidskriftsvärlden och tidningen Vi för att bli ny vd för krisande Utbildningsradion. Hon är också ordförande för organisationen Utgivarna där privata medier och public service samsas kring publicistiska frågor de kan vara överens om trots de nämnda motsättningarna. 

Det har stundtals varit en ganska hätsk diskussion där mediehus ute i landet menar att public service, och då kanske mest SVT, digitalt parasiterar på den lokalt framtagna journalistiken och försvårar tidningarnas införande av betallösningar. SVT och Sveriges Radio är ju licensfinansierade och har därmed retat upp privatfinansierade medier då de gratis publicerar dessas nyheter på sina sajter, samtidigt som tidningarna inför betallösningar i sina digitala kanaler.  Flera av de nämnda tidigare chefredaktörerna har också som sådana på skilda sätt varit aktiva i kritiken mot public service. Inte så konstigt; tidningshusen och public service lever ju på sitt sätt i helt olika världar.

Just nu verkar diskussionen ha lugnat ner sig något och just Sveriges Radio anses nog av tidningsföretagen sköta sitt fögderi på ett justare sätt än SVT, SR:s vd Cilla Benkö har i debatten tydligt markerat att radion framför allt ska satsa på ljudproduktioner. Branschen har i spåren av dessa motsättningar också generellt sett tillägnat sig en väl spridd policy där man ger andra medier cred vid återpubliceringar.

Nåväl, både public service och de privata medieföretagen behövs vilket företrädarna för båda dessa parter också alltid påpekar då de möts i debatter. Men nog kan jag tänka mig att en och annan mediechef fått väga sina ord väl när de rört sig från den ena världen till den andra…  
Korrigerade felaktig länk 180328 kl 17.27, korrigerade skrivfel kl 21.18 

Nils Funcke vd för Utgivarna - vars framtid är osäker

Idag blev det klart att Nils Funcke blir ny vd för den publicistiska organisationen Utgivarna. Han är en extremt kunnig tryckfrihetsexpert och publicist. Som sådan blir han en spännande person i ledningen för lobbyorganisationen Utgivarna, men jag är fortfarande frågande till dess existens och framför allt till dess idé om ett nytt etiskt system med en gemensam medieombudsman för public service och kommersiella medieföretag.

Jag känner Nils Funcke väl och har stor respekt för hans kunskaper på det tryckfrihetsrättsliga området. Där är han kunnig och framträdande i debatten med en osviklig känsla för vad som är rätt och fel. Han har också en gedigen erfarenhet både som publicist och utredare vilket framgår av hans cv här.  Trots allt detta begriper jag mig inte på hans och Utgivarnas vurmande för ett nytt etiskt system.

Nils Funcke är nämligen extremt insatt även i den frågan. 2012 anlitades han av just Utgivarna för att göra en utredning rörande projektet och i sin rapport levererad våren 2013 var han mycket entusiastisk för saken. Han trodde dessutom då på en extremt snabb sjösättning av projektet och räknade optimistiskt med att ett nytt system skulle kunna vara i drift sju månader senare vid årsskiftet mellan 2014 och 2015.  

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Anette Novaks utredning nämnde väl i och för sig att förslaget borde utredas, men därutöver har det varit tyst från politiskt håll. Besvikelsen hos Utgivarna över den politiska tystnaden är uppenbar.   

Funcke efterträder Per-Anders Broberg som inte har kommenterat varför han valt att sluta utan att ha ett nytt jobb. Utgivarnas ordförande Sofia Wadensjö Karén har dock i en kommentar sagt att Broberg tyckt att det har gått alldeles för långsamt att få igång ett nytt system som skulle ersätta den nuvarande pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd och den statliga Granskningsnämndens etiska tillsyn rörande public service. Granskningsnämnden finns numera inom Myndigheten för press, radio och tv. 

Enligt uppgift är dessutom numera inte företrädare för public service i Utgivarnas styrelse lika angelägna om ett nytt etiskt system med en gemensam medieombudsman. Om detta stämmer kan det också ha gjort tillvaron komplicerad för vd Per-Anders Broberg. Bakom Utgivarna står Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, TV4-gruppen, SVT, Sveriges Radio och UR.

 I organisationens styrelse sitter de främsta företrädarna för medieföretagen i Sverige.  Hur det  ligger till med enigheten eller oenigheten rörande det etiska systemet har dock aldrig kommenterats utåt av någon inom den publicistiska organisationen Utgivarna.

Själv har jag ända sedan organisationen bildades varit skeptisk till dess tillkomst eftersom public service och de kommersiella medierna lever i helt olika världar, inte minst ekonomiskt. Det har sannerligen också illustrerats väl under senare år då de kommersiella medierna samfällt kritiserat SVT:s och Sveriges Radios digitala satsningar. Ett urval av länkar till tidigare texter på denna blogg och andra inlägg  om Utgivarna och etiken finns i slutet av denna text.

Sedan Utgivarna bildades har också under senare år de privata medieföretagens företrädare allt oftare talat om att även de kommersiella medierna på ett eller annat sätt borde få ta del av licenspengarna på runt åtta miljarder kronor. Och inom public service har man hårdnackat agerat däremot vilket inte minst visade sig nu inför tillsättandet av en parlamentarisk kommitté rörande nya sändningstillstånd för bolagen inom public service. Där föreslog SR och SVT bland annat att den omstridda förhandsprövningen helt enkelt ska avskaffas.

De kommersiella medieföretagen och public service förefaller således att vara oeniga om i stort sett allt förutom om de självklara publicistiska grundbultarna som värnandet av vår tryck- och yttrandefrihet med sin offentlighetsprincip och utgivaransvaret. Samt självklart i alla frågor om hot och angrepp mot medieföretag eller journalister, en minst sagt tyvärr aktuell fråga. Rörande dessa ämnen är enigheten stor och där har naturligtvis Utgivarna en roll tillsammans med de andra medieorganisationerna i Sverige.

Nu har Utgivarna fått en ny intressant vd i Nils Funcke, men jag tror ändå det kan finnas skäl att fråga sig hur länge Utgivarna kommer att finnas kvar. Nils Funcke, som fyller 64 år i sommar, blir enligt uppgift vd endast på en halvtidstjänst till skillnad från Per-Anders Brobergs heltidstjänst. Vad är motivet till den nedskärningen? Ingen bra signal från en organisation med framtidstro. 

Om det dessutom råder en oenighet inom styrelsen rörande behovet av ett nytt medieetiskt system så talar det också för att behovet av organisationen Utgivarna som sådan kan komma att ifrågasättas, inte minst då dess verksamhet ska finansieras.  

Helt avgörande för Utgivarnas framtid är nog att idén om ett nytt medieetiskt system vinner terräng inom politiken. Det finns det inte så mycket som tyder på, men det skulle väl i så fall vara när vi får se direktiven för den parlamentariska kommitté som ska utreda bland annat finansieringen av public service inför besluten om  de nya sändningstillstånden.

Om inte Utgivarnas idé om ett nytt medieetiskt system gemensamt för public service och de kommersiella medierna finns med där i utredningsuppdraget är det nog kört både för idén om en medieombudsman och för organisationen Utgivarna. 

Korrigerad 170225 kl 17.37 

Länkar: 

Ge SVT ett tydligt online-uppdrag - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170219

Utgivarnas manifestation väcker frågor - bloggtext Utkiksbloggen 130703

Avstå från en ny medietisk organisation - bloggtext Utkiksbloggen 130529 

Det hettar till mellan Utgivarnas olika aktörer - bloggtext Utkiksbloggen 130403

Ett steg mot en gemensam medieetisk nämnd - nyhetstext journalisten.se 130308
Utgivarnas sammanhållning krackelerar - bloggtext Utkiksbloggen 120712

Utgivarna presenterade sig - nyhetstext, medievarlden.se 120702   

Nya Utgivarna, kanske klokt, kanske oklokt - bloggtext Utkiksbloggen 120212                

Positioneringen har börjat inför presentationen av Novaks utredning

Nu har olika medieaktörer börjat positionera sig inför Anette Novaks leverans av Medieutredningens slutbetänkande på måndag klockan 13.00. Tre ledande företrädare för Sveriges Television, SVT tog i veckan täten i debatten trots att public service inte skulle utredas enligt direktiven. Men spänningarna finns där gentemot privatägda medier, bland annat sedan dessa och deras ”Public service-kommission” agerat för sina intressen.

I måndags skrev således SVT:s chefer Hanna Stjärne, Jan Helin och Anne Lagercrantz en artikel på sydsvenskan.se där de bjöd in de privata medieföretagen till tänkbara samarbeten. Och i går skrev Sveriges Radios vd Cilla Benkö och chefredaktören Stefan Eklund på Borås Tidning på sverigesradio.se tillsammans en text där de utifrån sina olika roller pekade på den viktiga skillnaden mellan public service och de privata medierna. 

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Stjärne, Helin och Lagercrantz samt Benkö och Eklund skriver sina texter under veckan innan Novaks utredning presenteras. De vet, eller tror sig veta, vad utredningen kan innehålla utifrån diskussionerna i skilda sammanhang medan utredningen pågått. Där har de privatägda mediernas kritiska syn på public service präglat debatten från första början då Alice Bah Kuhnke presenterade utredaren och direktiven till Anette Novak.

Debatten har handlat om att de licensfinansierade medierna får så mycket mer pengar med statens hjälp i jämförelse med de privatfinansierade medierna. Och det har handlat om en skarp kritik mot att SVT och Sveriges Radio med sin verksamhet i digitala medier sätter krokben för privata mediehus som till skillnad från public service satsar på att ta betalt för sitt innehåll. I det sammanhanget har de privata mediebolagen och deras organisationer under stor enighet varit kritiska för att den så kallade förhandsprövningen av nya verksamheter inom public service aldrig tillämpats.

Regeringen fick kritik för att den i direktiven till Anette Novak huvudsakligen exkluderade public service som därmed inte skulle synas i utredningen. I debatten har sedan Medieutredningen på skilda sätt ändå, och kanske just därför, närmat sig frågor rörande public service även om det är oklart hur det sedan kommer att prägla deras slutliga förslag. Hur det än blir med den saken kommer spänningarna mellan privata medier och public service nog att fortsätta.

Därför är det begripligt att tunga namn inom public service pekar på tänkbara öppningar och samarbeten mellan Sveriges Television och de lokala medieföretagen ute i landet, dock med ett tydligt klargörande av att det inte är aktuellt att de senare ska kunna leverera ren nyhetsbevakning till SVT, något som MittMedia tidigare föreslagit under den tidigare koncernledningens rätt aggressiva opinionsbildning mot public service.

SVT-trions debattartikel kommenterades i går av Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Vestmanlands Läns Tidnings, VLT:s, chefredaktör Daniel Nordström, i deras gemensamma mediepodd GullbergNordström. Och då faktiskt lite snarstucket, vilket illustrerar avståndet och spänningarna mellan public service och de privata medieföretagen. Inslaget kommer 14,47 minuter in på podden. Anna Gullberg ingår för övrigt sedan en tid i MittMedias ombildade koncernledning.

Anna Gullberg har alldeles nyss nominerats till Stora Journalistpriset i den nya klassen Årets Röst, i tuff konkurrens med Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad och Dagens Nyheters Niklas Orrenius som också skrivit boken "Skotten i Köpenhamn" om Lars Vilks. Det måste vara ett svårt val för juryn att utse vinnaren med dessa skickliga nominerade publicister. Podden GullbergNordström inleds med ett inslag om Stora Journalistpriset.

Nåväl, i podden medgav Anna Gullberg att hon kände sig provocerad av SVT-trions erbjudande till lokalmedierna om, som hon tydligen uppfattat det, digital kompetensutveckling. Hon menade att MittMedia och andra privata medier själva ligger längre fram i den utvecklingen än public service. Hon pekade som exempel på detta på hur SVT nu rekryterar kompetenta medarbetare från de privata medierna. Själv uppfattade jag nog snarare förslaget från SVT som en inbjudan till diskussioner och ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Sådana samarbeten är ju oftast bra om rollfördelningen så medger.  

Och sedan skrev således Cilla Benkö, vd på Sveriges Radio, och Stefan Eklund, chefredaktör för Borås Tidning, BT, en gemensam debattartikel på sverigesradio.se där de pekade på behovet av både public service och privatägda medier. Stefan Eklund har tidigare skrivit en ledare i BT i samma ämne och då för att bemöta bland annat MittMedia som tämligen bestämt föreslagit att lokala medier som entreprenörer borde få uppdrag att leverera lokalt nyhetsmaterial till public service.

Eklund ville då, liksom han och Benkö nu, att man ska prioritera mångfalden vilket omöjliggör ett sådant långtgående samarbete mellan lokalmedier och public service. Jag håller med dem och menar därutöver att public service och privat finansierade medier lever i helt olika världar med skilda uppdrag. Båda behövs och är viktiga, men de jobbar under helt olika förutsättningar och bör beakta detta i förhållandet till varandra även om de naturligtvis kan samarbeta i lämpliga lägen, med bibehållen respekt för varandras olika förutsättningar och uppdrag.

Som en konsekvens av spänningarna mellan public service och de privatfinansierade medierna kommer nog med tiden satsningen på en gemensam publicistisk organisation i form av Utgivarna att omprövas. Det är en skapelse initierad av Stampens tidigare vd Tomas Brunegård och förre ordföranden i ägarstiftelsen till public service, Ove Joanson.

Deras motiv för bildandet av Utgivarna är för mig fortfarande rätt svårbegripliga, men en tanke kan ha varit att få statens indirekt ägda public service-bolag att stå för en betydande del av finansieringen för ett nytt och med de privata mediehusen gemensamt etiskt system som organisationen Utgivarna föreslagit. Det skulle naturligtvis minska kostnaderna för den etiska granskningen för de traditionella tidningsföretagen som idag bär det tunga ekonomiska ansvaret genom sin organisation TU Medier i Sverige.

När tanken på just ett gemensamt etiskt system presenterades var Anette Novak, som då fortfarande var chefredaktör på Norran, en varm anhängare till tanken under ett seminarium i Stockholm. Om jag minns rätt var det bara Mats Svegfors, dåvarande vd för Sveriges Radio, förre pressombudsmannen Yrsa Stenius och jag själv som var emot förslaget av alla i en fullsatt lokal på TU.

Flertalet chefredaktörer och andra debattörer, som medieforskaren Torbjörn von Krogh, gillade och gillar tanken. I sin nya bok ”Medieetik: framväxt, funktion,framtid”, tar han än en gång stark ställning för ett gemensamt etiskt system mellan public service och de privata medierna. Jag håller således inte med honom i just denna fråga, men hans bok är mycket läsvärd och kunskapsgivande med alla tänkbara fakta rörande både svensk och utländsk medieetik. Den bör finnas och läsas på alla redaktioner.    

Jag har tidigare ifrågasatt förslaget bakom en gemensam medieombudsman och även varit skeptisk till tillkomsten av dess förespråkare, den nya organisationen Utgivarna där både den traditionella kommersiella dagspressens organisation TU Medier är medlemmar liksom Sveriges Tidskrifter och likaledes kommersiella TV4-gruppen samt licensfinansierade Sveriges Radio, Sveriges Television, och Utbildningsradion, UR. Jag är idag lika tveksam till Utgivarna även om organisationen naturligtvis gör ett bra arbete rörande frågor där det är lätt och ofarligt att komma överens trots medlemmarnas skilda roller i medielandskapet.

När debatten däremot börjar handla om rollfördelningen mellan privata medier och public service, om vad de senare ”får eller inte får göra” i jämförelse med de privata medierna, ja då blir det svårare och där någonstans tror jag att tanken bakom Utgivarna förr eller senare spricker. Och detta kan nog även ske i samband med den mer svårfångade synen på mediernas etik – public service har en mer försiktig publicistisk syn än de kommersiella medierna.

Framför allt måste man beakta att bolagen inom public service enligt sina av staten bestämda sändningstillstånd ska förhålla sig opartiska och sakliga i sina publiceringar, till skillnad från privatägda medier som Dagens Nyheter, Aftonbladet, Gefle Dagblad, Norran eller Corren. Det är en avgörande skillnad som svårligen kan förena public service och privat ägda medier i samma publicistiska fålla. 

På måndag får vi veta vad Anette Novak och hennes utredning kommit fram till för förslag vad det gäller mediernas framtid i alla avseenden, man kanske framför allt vad det handlar om finansiering av journalistiken och måhända kanske också något om public service vs privata medieaktörer. Hennes förslag kommer säkert att mötas av både förväntningar och farhågor i landets alla mediehus och av dess företrädare och då inte minst av dem som gillar presstödet. Eller tvärtom...
Kompletterad och korrigerad 161103 kl 23.21, 1161104 kl 16.38, 16.50, 16.54

Länk: 
Medieutredningen på måndag - med förslag om nytt medieetiskt system? - artikel av Utgivarnas vd Per-Anders Broberg, utgivarna.se 161104

PS-kommissionen intressant, kontroversiell och speciell. Och Meg16 avslutad.

Under fredagen avslutades mediekonferensen Meg16 i Göteborg med bland annat Public service-kommissionens, PSK:s slutseminarium. Intressant, kontroversiellt och onekligen lite speciellt. Dessutom fick jag tillsammans med alla andra besökare utrymma lokalerna mitt under lunchen efter ett brandlarm. Efter en kort stund fick vi gå in igen. Först här nu dock lite om spänningarna runt public service och därefter en del om andra seminarier och slutligen en liten utvärdering av Meg16.  

Bakom Public service-kommissionens tillkomst står så gott som alla privatägda medier i Sverige. De har finansierat projektet. Namnet till trots är det således inte en statlig utredning. Initiativtagarna menar bland annat att de offentligt finansierade medierna i den digitala utvecklingen kommit att bli marknadspåverkande på ett sätt som försvårar för till exempel tidningarna att försöka ta betalt för sitt material.

Ett annat syfte som framskymtade redan i ett tidigt skede, och som nu formulerats som ett förslag i slutrapporten som kan laddas ner här, är att få till någon form av omfördelning av de pengar staten idag ger till programbolagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det är licensmedel och PSK menar att en viss del av dessa också skulle kunna komma privatägd seriös medieverksamhet till del.

Därtill vill man också omdefiniera begreppet public service som ju hittills använts som en benämning på de tre programbolagen, det vill säga institutionerna som på statens uppdrag finansierade av licensen ger medborgarna journalistik, underhållning och kunskap. PSK vill vidga begreppet även till privatägda medier som man menar också verkar på medborgarnas uppdrag. Där har naturligtvis kommissionen en poäng.

En mycket tydlig punkt i PSK:s förslag är att systemet med en licens kopplad till tv-innehavet bör avskaffas, eftersom det i alla fall försvinner med tv-apparaterna, och att finansieringen av public service i stället ska ske via skattsedeln och anslag i statsbudgeten. En skattefinansiering har diskuterats till och från under åren och argumentet emot har alltid varit att programbolagens oberoende skulle hotas.

En sådan finansiering skulle kunna ske på flera sätt, till exempel ungefär som begravningsavgiften. Eller helt enkelt inbakad i skatten och därefter fördelad genom anslag efter ett riksdagsbeslut i statsbudgeten och det är den modellen PSK föreslår.
Man pekar på att en rad samhällsviktiga funktioner finansieras på det sättet och menar att det är obefogat att oroa sig för att just statens medieverksamhet skulle hotas om mindre demokratiska krafter vinner terräng politiskt. Dessa skulle i så fall redan med dagens modell mycket snabbt genom riksdagsbeslut kunna urholka programbolagens självständighet, ungefär som nu i Polen, menar man. Jag håller med. 

Det är en intressant rapport med mycket faktakunskap, mer intressant än jag ska medge att jag trodde när projektet inleddes. Kommissionen som sådan är dock kontroversiell eftersom den av många uppfattats som ett lobbyistprojekt med förutbestämda uppfattningar som skulle lanseras efter ett påstått objektivt utredningsarbete. Därför tror jag att valet av namn var olyckligt eftersom det ger sken av att det handlar om en offentlig utredning.  

Dessutom skadade en incident initialt förtroendet för projektet. Joakim Jardenberg, en känd it- och mediestrateg, tillfrågades om han ville delta i projektet som en ledamot i kommissionen. Det ville han gärna, men deklarerade också sin positiva syn på public service och valdes därför bort enligt vad han själv skrev på sin blogg.

Jag har full förståelse för att syftet och formerna för Public service-kommissionen har ifrågasatts och har själv känt en viss tveksamhet inför den. Samtidigt har jag mycket stor respekt för dess ordförande Gunnar Strömblad och alla de övriga ledamöterna, inte minst tidigare JO Hans-Gunnar Axberger. Just Strömblad och Axberger har jag själv bra och positiv erfarenhet av i skilda sammanhang. De och de övriga ledamöterna är alla kunniga, integritetsfyllda och erfarna mediemänniskor med skilda erfarenheter. Agneta Dreber har själv varit ordförande för Sveriges Radio. Pelle Snickars är en respekterad professor på medieområdet. 

Deras rapport innehåller intressanta resonemang och funderingar. Jag delar sedan många år tanken på någon form av skattefinansiering, men tror kanske att det är mindre realistiskt med en fördelning av licenspengarna även till privata medier. Men vem vet, även public service enligt dagens modell förändras naturligtvis, både finansiellt med ett helt otidsenligt licenssystem, men också konkurrensmässigt där nya aktörer i snabb takt blir skickliga på tv och ljud, som de traditionella tidningshusen, Youtub-stjärnor och poddare.

Man kan onekligen redan nu fråga sig vad som är tv och vad som är radio. Och tidning. Radio och tv producerar texter och bilder digitalt, precis som tidningarna, och tidningarna gör tv, precis som SVT. Och det är just på grund av denna intressekonflikt mediehusen satsat på kommissionen som finansierats av de privatägda medierna i Sverige. Så nog finns det goda skäl att fråga sig hur både public service och de privata mediehusen ser ut om tio år. 

Det där med att en del av pengarna från programbolagens licensmedel, totalt runt 8 till 9 miljarder kronor om jag minns rätt, skulle fördelas även till privata public service-projekt är nog ett av de mest kontroversiella inslagen i slutrapporten. I ett sådant system finns riktigt svåra frågor att lösa, precis som kommissionen också själv skriver.
Hur ska mottagarna väljas ut? Blir det någon form av skönhetstävling där en statlig myndighet ska pröva kvaliteten på de projekt som vill ha pengar? Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har redan i en krönika frågat sig om privata fria medier verkligen vill gå in i ett system där deras journalistprojekt ska prövas av staten. Jag håller med, det känns olustigt. Men kommissionens tankar utgår väl från en oro att privatägda medier i stor utsträckning kan slås ut och att man måste söka lösningar som motverkar att en oproportionellt stor andel av Sveriges journalister finns i statligt ägda bolag.

Intressant, kontroversiell och onekligen en lite speciell utredning och rapport. Den kommer att sågas och hyllas beroende vem man talar med och partsförhållandet mellan de som kommer att gilla eller ogilla är mycket tydligt. Jag tycker den förtjänar att tas på allvar som ett diskussionsunderlag och det är nog som ett sådant den kanske kan få en betydelse.

Därför är det beklagligt att ledningarna för de tre programbolagen enligt rapporten avböjt att träffa kommissionens företrädare och utbyta åsikter. De ansåg tydligen att ett sådant möte inte skulle tillföra något. Stämmer detta så luktar det revirbevakning från programbolagens sida och blir därmed ett argument för att man faktiskt måste diskutera regelverket rörande public service. 

Detta om detta, det ska bli intressant att se hur diskussionen kommer att utvecklas, inte minst när också förslag och synpunkter från medieutredaren Anette Novak vägs in i debatten.

Meg16 bjöd på många bra seminarier och som vanligt hade man inte en chans att gå på alla man skulle vilja besöka, dels för att de är så många, dels för att de krockar tidsmässigt. För min del och många andra inleddes Meg med ett seminarium, Bäst i klassen, där fem av Sveriges mäktigaste mediechefer intervjuades av Andreas Ekström.

Det var Hanna Stjärne, SVT, Tomas Franzén, Bonniers, Cilla Benkö, Sveriges Radio, Raoul Grünthal, Schibsted och Anders Jensen, MTG. Fullspikad lokal även sedan arrangörerna flyttat mötet från en mindre konferenslokal de först tydligen obegripligt nog trodde skulle räcka. Sätter man dessa människor på en scen där det råkar finnas något tusental mediemänniskor på plats så blir det naturligtvis fullspikat. Insåg man inte det?
Och visst blev det ett intressant seminarium, bra skött av kunnige Andreas Ekström. Sammantaget kan man konstatera att drakarnas chefer lite kaxigt har rätt höga tankar om kvaliteten på sina egna företags verksamhet, men att de också inser behovet av förändringar.  

Ledarnas seminarium, Att leda i gränslandet, handlade om den nya situationen för redaktionella chefer och utgivare då medierna prövar sig fram i alla varianter av sponsrat semiredaktionellt material eller vad det nu än kallas, kärt barn har många namn. Alla utgivarna gillade i princip läget och tyckte att de hanterade situationen. Fredric Karén på SvD menade t ex att tidningen absolut klarar att ha ett samarbete med Nordea och samtidigt granska banken, som nu i dagarna. Där måste man ge honom rätt efter att ha läst suveräna Andreas Cervenka. 

Publisher Anna Lindberg på Östgöta Media konstaterade bestämt att det är en hajp runt native, men att det inte är lösningen på allt om någon nu trodde det. Hon frågade sig också också om medierna verkligen har rätt kompetens på sina ledare, även vad det gällde henne själv. Hon sa att det enda hon själv sålt var en barnvagn. Ändå har hon som publisher det yttersta ansvaret för den kommersiella verksamheten och försäljningen.
Seminariet om Digitaliseringens nya supertalanger handlade naturligtvis också i hög grad om kompetens och med intressanta personer som till exempel MittMedias Robin Govik och Kits Peder Bonnier på scenen. En bra diskussion och ett lika tidstypiskt ämne som en rad seminarier om native advertising och den digitala transformationen.

Den var till exempel på tapeten i ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet, Måste journalisten även vara programmerare? Där diskuterades kompetens och journalistutbildning i vid mening av Aftonbladets nye publisher Sofia Olsson Olsén och Ulla Säterie, prefekt på JMG, med SJF:s ordförande Jonas Nordling som utfrågare. Samtalet spelades in och blir också en kommande Journalistpodd vad det lider.
Tyvärr hann jag inte med till exempel seminariet om Pressens opinionsnämnd som fyller 100 år, men hörde att många tyckte det var mycket bra. Framtidens radio hade jag också tänkt gå på liksom ett par samtal om native. Listan kan göras lång.

Det praktiska fungerade hyfsat bra under Meg16, men den stora krogen Estrad på Svenska Mässan har förvånansvärt svårt att hänga med när det kommer så mycket folk som under konferensens stora middag. Långa köer, mat som inte fylldes på tillräckligt snabbt och för få sittplatser. Och nog är det lite konstigt att få fina godsaker som efterrätt till lunchen, men utan att det finns kaffe i lokalen! Kaffet fanns i utställningsområdet långt bort.

Och under fredagens lunch hann jag således ta exakt två tuggor på den goda wallenbergaren innan brandlarmet gick. Utrymningen gick snabbt och lugnt till och efter en kort stund fick alla gå in igen och maten stod kvar på borden.

Det var den mest dramatisk händelsen under Meg16 bortsett från att både jag och minst tre andra jag mötte åkte upp i fel hissar och torn på Gothia Tower, däribland Publicistklubbens ordförande Björn Häger. Hotellet har nu tre torn och det är väldigt lätt att göra det misstaget även före festen och alla möten över en öl. Skyltningen borde vara tydligare. 

Och bäst av allt var som alltid alla möten med kolleger. Meg är en mycket bra mötesplats och framtiden får utvisa om den lever vidare vilket @FridaEdman hos Megs arrangör Bokmässan uppenbarligen trodde då hon skrev en vänlig tweet till mig efter min bloggtext där jag funderade över arrangemangets framtid. 

Och Expressens Thomas Mattsson tyckte nog jag var lite dum i roten när jag under ett litet kallprat undrade om tidningarna framöver vill satsa pengar på både Meg och Årets Dagstidning. Både Frida Edman och Thomas Mattsson har nog rätt och jag fel, men vi får se. Trevliga och nyttiga dagar har det hursomhelst varit. 
Korrigerad och uppdaterad 160409 kl 16.17, uppdaterad med ny länk kl 17.05


Länkar:
Ny syn på public service krävs på förändrad mediemarknad - debattartikel av Gunnar Strömblad, dn.se
PS-kommissionen: "Avskaffa TV-avgiften" - nyhetstext journalisten.se
Giriga mediejättar - debattartikel av Jan Scherman, aftonbladet.se
Kommissionen vill ha public service av andra än PS-bolagen - nyhetstext, vipatv.svt.se
Problemen med PS-kommissionens förslag - krönika av Jonas Nordling, medievarlden.se
Frågorna Public servicekommissionen inte svarar på - krönika av Martin Jönsson, dn.se
Medan Strömblad och Novak tänker - debattartikel av Mats Johansson, medievarlden.se

Finaldags för podden innan Mattssons Helin blir opartisk

Under trettonhelgen sänds sista avsnittet av podden Mattsson Helin. Jag minns att det lät lite knäppt då chefredaktörerna och konkurrenterna Jan Helin på Aftonbladet och Thomas Mattsson på Expressen för tre år sedan meddelade att de tänkte göra en gemensam podd och småprata med varandra om medier. Men det blev bra, podden kommer att saknas av alla som lyssnat på den.

Skälet till att den upphör, i vart fall i sin nuvarande form med redaktörerna Mattsson och Helin, är som bekant att den senare slutar på Aftonbladet och i stället blir programdirektör på Sveriges Television, SVT. Om jag inte missat det så tror jag inte att Jan Helin utåt har motiverat varför han lämnar podden bortsett från en antydan om att det känns fel att fortsätta. Att han skulle sluta podda förstod dock nog de flesta så fort nyheten om hans nya jobb kom.
Detta eftersom de licensfinansierade bolagen inom public service tillämpar en sträng policy om opartiskhet, oberoende och saklighet. Därmed kan inte deras medarbetare engagera sig i sammanhang som kan påverka förtroendet för verksamheten. En policy som visat sig svår att hantera på ett vettigt sätt och därför har också både SVT och Sveriges Radio, SR, gång på gång hamnat i uppmärksammade situationer då olika beslut kritiserats eller förlöjligats.

På nyårsafton fick således Malena Ernman läsa Tennysons dikt på Skansen eftersom Loa Falkman börjat göra reklamfilmer för Ica, men Falkman och SVT har olika syn på saken.  Inför det senaste valet fick inte Daniel Nordström sitta kvar i en panel hos P4 Gävleborg under valrörelsen eftersom han är chefredaktör för Arbetarbladet (s). Komikern Soran Ismail sattes av samma skäl i karantän som programledare i SR P3:s Morgonpasset eftersom han ansågs för politiskt belastad på grund av sin kritik mot Sverigedemokraterna.

Det är några sena exempel där både SR och SVT fått kritik för sitt snäva sätt att hantera kravet på opartiskhet och oberoende. Ett tidigt exempel var när Sveriges första riktigt stora tv-profil, nyhetsuppläsaren Olle Björklund, ofta kallad Mr Aktuellt, sparkades i juni 1961 av dåvarande tv-chefen Nils Erik Bæhrendtz.

Detta sedan Björklund utnyttjat sitt kändisskap och turnerat i folkparkerna mot Bæhrendtz vilja. Beslutet fick stor uppmärksamhet och Nils Erik Bæhrendtz sa i medierna att Björklund fick sparken eftersom han är ute och ”larvar sig i parkerna”. Stora tittarskaror agerade förgäves för att han skulle få komma tillbaka.

Nu går Jan Helin in i public service och det ska bli spännande att se om han fortsätter att tycka till i någon form eller om han försvinner in i opartiskheten. Det finns tidigare exempel, som Martin Jönsson, nu biträdande programdirektör på SR och dessförinnan i olika chefsroller på Svenska Dagbladet. Där var han också under en period Sveriges ledande mediebloggare med sina mycket initierade och intressanta texter.

Om jag mins rätt slutade han nog att blogga redan under sin tid på SvD, men 2013 började han på SR och syns därefter tyvärr inte i mediedebatten förutom i sammanhang där han i sin roll torgför frågor rörande radion. Det är synd och det vore tråkigt om även Helin med sina kunskaper om medierna lämnar debatten.  Själv har jag svårt att förstå varför han inte skulle kunna fortsätta med podden, om det nu faktiskt är just kravet på opartiskhet som spökar bakom hans beslut.

Regelverket om opartiskheten inom public service är starkt ifrågasatt, till exempel av statsvetaren professor Ulf Bjereld som under valåret 2014 skrev om flera exempel på märkliga beslut, som till exempel att Stefan Jarls dokumentärfilm inte fick sändas. Bjereld menade att SR och SVT med sin policy riskerar att marginalisera sig själva i samhällsdebatten. Jag håller med honom.

Alla har vi i någon form en politisk uppfattning och olika synpunkter i samhällsfrågor. Professionella journalister klarar naturligtvis av att ändå sträva efter opartiskhet och allsidighet, såväl inom public service som inom kommersiella medier. Det skulle vara intressant att veta hur Hanna Stjärne som ny och framtidsinriktad vd för Sveriges Television ser på regelverket och tillämpningen av det. Vem vet, kanske kan hon och Jan Helin modernisera tillämpningen av policyn?

Nåväl, jag har för mig att podden var Jan Helins idé då den startades för knappt tre år sedan. Thomas Mattsson nappade på Helins lockrop och resten är historia. Podden Mattsson Helin har spelat en mycket viktig roll som ett nav i den svenska mediedebatten. Jan Helin sa i sin solosändning idag att de inför starten hoppades att några hundra skulle komma att lyssna på dem. Nu lyssnar mellan 35 000 och 40 000 människor på deras podcast.

De har därmed inte bara varit ledande mediepoddare utan är också själva ett exempel på medieutvecklingen. Nu ska de runda av sitt samarbete med något som verkar bli en riktig mastodontsändning att döma av deras uttalanden. De har ju övat sig tidigare med rejält långa sändningar och visst finns det tillfällen då jag önskat att snabbspolningen skulle ha varit enklare att hantera då de surrat på för länge.

Sedan är frågan vad som händer med podden där Thomas Mattsson naturligtvis behöver en ny samtalspartner. Kanske en sådan som Emanuel Karlsten med all sin kunskap om sociala medier? Eller mediekrönikören Malin Ekman i SvD? Kanske Charlotta Friborg med erfarenheter både av storstadspress och landsortspress? Eller kanske olika gäster och experter i varje sändning. Som Anette Novak och Mårten Schultz? Eller kanske allra helst Martin Jönsson och Jan Helin då reglerna moderniserats…

Hur det än blir så hoppas jag att Thomas Mattsson fortsätter med podden i någon form. Den behövs. Korrigerad och uppdaterad med ytterligare länkar 160103 kl 23.29, 160104 kl 00.57, korrigerad 160110 kl 18.43   

               

Dags för Almedalen som får alltmer kritik

Dags för Almedalen igen. I år tänkte jag länge skippa Almedalen och i stället sitta hemma och njuta av sommaren på bryggan vid Bottenhavets strand, men nu blir det i alla fall några dagar i Visby i stället. Från måndag eftermiddag till torsdag förmiddag finns jag på plats och tar del av de seminarier som kan hinnas med. Det blir få jämfört med utbudet som i år tydligen är nästan 3500 arrangemang i den officiella katalogen. 

Både organisationen Utgivarna, Tidningsutgivarna och Journalistförbundet har intressanta arrangemang liksom medieföretag som t ex Sveriges Radio. I år har även MittMedia arrangemang i Almedalen.  Även SVT, TV4, Expressen och Aftonbladet och andra medieföretag är alltid mycket aktiva i Almedalen med olika arrangemang i egna montrar och direktsändningar i tv och i digitala medier. 

Almedalen lockar säkert fler än tidigare även i år, men arrangemanget har också börjat få alltmer kritik, inte minst för de enorma kostnaderna för seminarielokaler och bostäder. Många fastboende i Visby lämnar under veckan sina lägenheter och flyr till stugor och campingplatser för att kunna hyra ut sina bostäder för stora pengar. 

Alla tänkbara och ibland även otänkbara lokaler och trädgårdar hyrs ut för seminarier och mingel till arrangörer som är beredda att betala nästan vad som helst. Det kan handla om mycket stora pengar.

Jag har redan för några år sedan hört talas om en hyra på 300.000 kronor för en trädgård under veckan samt runt 50.000 kronor för en trerummare där ett företag lät sina anställda bo och mingla med kunderna.  I en kritisk debattartikel nämns ännu värre siffror under senare år. Och det finns säkert ännu häftigare exempel, men ytterst vet ingen hur mycket pengar som är i rullning under veckan. Dess betydelse för Gotland är dock lätt att förstå.   

I dessa omständigheter ligger förmodligen de största hoten mot Almedalens framtid, men också att arrangemanget kräver mer och mer tid, nu från söndag till söndag. En hel vecka under finaste semestertiden och där finns det onekligen argument emot ett besök även för min egen del. Och därför är jag också där kortare tid i år.

Det hade varit trevligare om veckan hade legat i t ex september eller oktober, men jag gissar att alla sommargotlänningar engagerade bland arrangörerna härvidlag har ett stort inflytande. Det var ju precis så det började med sommargästen Olof Palmes tal från ett lastbilsflak i Almedalen. 

Det är nog få som vill se arrangemanget förlängas ytterligare vilket hittills skett per automatik, senast då Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen och fick en egen dag i Almedalen.  I år har dessutom Feministiskt Initiativ fått rätt till ett framträdande i Almedalen på ytterligare en dag, men då gissar jag att publiken blir ytterst begränsad eftersom de flesta nog då rest hem.

Mitt intryck är att fler än vanligt i år via Facebook och Twitter flaggat upp att de minsann inte tänker besöka Almedalen eftersom de tröttnat på arrangemanget. Det har också framkommit kritik mot arrangemanget i debattartiklar. Och konstigt vore det annars. Sammantaget kan jag hålla med om att det nog börjar bli dags att reformera arrangemanget. Och även på Facebook märks i år kritiken i form av kul inlägg, som i en inbjudan till ett tidigt morgonmöte. 

Visst, Almedalen är som en festival för samhällsdebattörer av alla sorter, men onekligen en intressant sådan med alla dessa seminarier om snart sagt alla verksamheter som bygger vårt samhälle. Många kan man vara förutan, främst dem där lobbyisterna fått till paneler där alla tycker samma sak. Men de är lätta att identifiera och de är naturligtvis helt ointressanta.

Andra är extremt intressanta och jag hoppas att intrycket av Almedalen i år blir lika positivt för min del som tidigare år. Förutom seminarierna är alla möten och nya kontakter för min del det viktigaste i Almedalen. Möjligen bloggar jag något om saken även i år, antingen varje dag om bredbandet funkar och tiden räcker till, eller också sammanfattningsvis i efterhand.  

Joanson och Brunegård och Sveriges Radio och förtroendefrågan

Nomineringen av Stampens förre ordförande Tomas Brunegård till Sveriges Radios styrelse var en oväntad nyhet. Förtroendet för Brunegård är sargat, men detta bortser Förvaltningsstiftelsens styrelse och dess ordförande Ove Joanson ifrån. Nomineringen förvånar, dels för att Joanson haft affärsrelationer med Brunegård som ytterst kan leda till misstankar om vänskapskorruption, dels för att Joanson borde vara angelägen om att inte äventyra förtroendet för Sveriges Radio, SR.

Sverige är ett litet land och vänskapsbanden är vanliga i en rad branscher. Vänskap och äktenskap är inte ovanliga mellan personer på konkurrerande tidningar eller mellan statliga makthavare och deras granskare i medierna. Det är nog ofrånkomligt och kanske inte heller något problem om alla inblandade transparent och omdömesgillt hanterar jäv och intressekollisioner.

Det har jag själv anledning att tänka på när detta skrivs; Ove Joanson har jag känt väl sedan våra vägar korsades som unga medarbetare på Gefle Dagblads redaktion redan i mitten av 60-talet. Och vi har haft kontakt till och från under årens lopp. Tomas Brunegård lärde jag känna genom uppdrag för Tidningsutgivarna, TU, inte minst då jag som ordförande i dess valnämnd var med om att utse honom till TU-ordförande.

Det var ett helt naturligt beslut på den tiden då förtroendet för Tomas Brunegård var stort bland företrädarna för flertalet medlemsföretag i TU. Det var inför omorganisationen av TU och inträdet i Almega. Därmed behövdes en drivande och samlande kraft som kunde accepteras av de flesta medlemsföretagen och då särskilt Bonniers, Schibsted och Stampen, de tyngsta aktörerna inom TU. Brunegård var den alla pekade på vilket gjorde valnämndens arbete lätt. Han tvekade, men sa ja.

Tomas Brunegård blev vald. Stampen utvecklades snabbt på ett sätt som först väckte respekt. Tomas Brunegård uppmärksammades positivt, dels för detta, dels för en respekterad insats som ordförande i TU. Det dröjde innan både Stampen och Tomas Brunegård blev föremål för en mer kritisk bedömning då företagets expansion genom uppköp började orsaka problem.

Sedan har förtroendet minskat både för Stampen och dess tidigare vd och ordförande Tomas Brunegård. De dåliga affärerna under senare år ursäktar inte de goda besluten innan det började gå utför. Så är det helt enkelt när ett företag och dessa funktionärer bedöms för sina insatser. Det är också självklart att en vd, styrelsen och dess ordförande är och ska hållas ansvariga för utvecklingen i en verksamhet, både formellt och av iakttagarna då historien skrivs.

Tomas Brunegård har många förtjänster och är en trevlig person. Han har gjort en uppmärksammad karriär och har ett stort engagemang för tryckfrihet och pressfrihet, vilket också lett honom till ordförandeklubban i den internationella utgivarorganisationen World Association of Newspapers and News Publishers, WAN-IFRA. Men, allt detta till trots är han också den främste bäraren av ansvaret för Stampens problem.

Det minskade förtroendet för honom är väl känt inom mediebranschen.  Tråkigt men sant för Tomas Brunegård, men en naturlig följd av utvecklingen inom Stampen. Men detta har Förvaltningsstiftelsens styrelse och dess ordförande Ove Joanson missat eller, ännu värre, bortsett ifrån. I Ove Joansons uttalanden kan man inte ens ana att förtroendet för Tomas Brunegård på något sätt förändrats efter hans storhetstid. 

Ove Joanson var under många år anlitad som konsult av Tomas Brunegård och Stampen. Det handlade om affärsutveckling med mera. I det sammanhanget fann de båda också varandra och lanserade organisationen Utgivarna vars framtid det är svårt att sia om, särskilt med tanke på den åsiktsklyfta man idag ser allt tydligare mellan ledande företrädare för public service och dagspressen, senast belyst i Sveriges Radios Medierna i lördags då MittMedias AnnaKarin Lith diskuterade saken med Sveriges Radios vd Cilla Benkö. Jag har bloggat om Utgivarna tidigare, senast här.

I Dagens Media anger Ove Joanson ändå att just Tomas Brunegårds synsätt om vad mycket kvalificerade medieföretag har gemensamt  ”oavsett finansiär” haft betydelse för hans stöd av Brunegård som styrelseledamot. De har tydligen funnit varandra här i en vision, Brunegård som uppdragsgivare och Joanson som konsult. Ove Joanson blev också Utgivarnas förste ordförande. 

Ove Joanson påpekar att det ekonomiska utfallet för Brunegård av styrelseuppdraget är minimalt med ett arvode på 64000 kronor per år och att Joanson därmed knappast kan sägas  vilja gynna Brunegård ekonomiskt. Det är nog också få som tror med tanke på att Brunegård också kritiserats för sina mångmiljonbonusar från Stampen.

En möjlighet är naturligtvis att det är precis som Ove Joanson säger, att han betraktar Tomas Brunegård som en av de mest kompetenta och respekterade personerna i mediebranschen. Då har han dock missat hela diskussionen om sin tidigare uppdragsgivare Stampen. Och missat att Tomas Brunegård fick lämna Stampen efter bankernas ingripande.    

En annan möjlighet är att Brunegårds ordförandeskap i WAN har en viss betydelse, antingen för att Förvaltningsstiftelsens styrelse kanske ser det som värdefullt att denna organisations ordförande sitter i Sveriges Radios styrelse. Eller för att det är värdefullt för Tomas Brunegård att ha en tung befattning inom medierna som ordförande för WAN, det torde väl krävas en branschkoppling för den som har det uppdraget. 

Det har väl i och för sig Tomas Brunegård även efter utmarschen från Stampen eftersom jag vill minnas att han då blev vice vd under Peter Hjörne i familjens ägarbolag Skäreleja . Men det är inget tungt uppdrag, ett styrelseuppdrag i Sveriges Radio smäller högre i alla sammanhang. Tomas Brunegård är vald som ordförande för WAN-IFRA i två år och ska, så vitt jag förstår, därför väljas om i sommar om han vill fortsätta på det prestigefyllda uppdraget.  

Nåväl, hur och varför både Ove Joanson och Tomas Brunegård utsätter både sig och Sveriges Radio för detta vet bara de själva. Och det är illa nog. Förtroendefrågor får aldrig sopas under mattan. 
Korrigerad 150308 kl 12.47, 13.00
Kompletterad med fler länkar 150309 kl 21.96, 150311 kl 18.02, korrigerad 150520 kl 16.53

Relevanta länkar
Ove Joanson tar kritiken med ro - nyhetsartikel journalisten.se, 150311
Tomas Brunegårds plats i SR:s styrelse är en orättvisa av kosmiska mått - kulturchefen Björn Wiman, dn.se 150309
Utnämning som skadar förtroendet - chefredaktör Lars Johansson skriver, hd.se 150307
Brunegårdsskandalen - bloggtext andreasekstrom.se 1503076 (Andreas är kulturskribent i Sydsvenskan)
Ove Joanson sätter sin gamle uppdragsgivare i SR-styrelsen - nyhetstext, resume.se 150306
Brunegård till SR:s styrelse - nyhetsartikel, dagensmedia.se 150306
Tomas Brunegård till Sveriges Radios styrelse - nyhetsartikel, medievarlden.se 150306
Tomas Brunegård lämnar Stampen - nyhetsartikel dagensmedia.se 140630
Tomas Brunegård ny ordförande i WAN-IFRA - nyhetsartikel, dagensmedia.se 130603

Almedalen dag två, otäcka hot mot medier och entusiastiska entreprenörer

Den andra dagen i Almedalen slapp vi regn, trots trista prognoser. Och organisationen Utgivarna arrangerade ett riktigt bra, men av förståeliga skäl allvarsamt seminarium. Fullsatt som alltid på Tidningsutgivarnas och Utgivarnas seminarier. Detta seminarium  handlade om det ökade antalet hot mot journalister och medieföretag, i Sverige och i världen. Mordet på Sveriges Radios korrespondent Nils Horner var det allvarligaste och mest dystra exemplet.

Om detta gav Sveriges Radios vd Cilla Benkö initierad information, både vad det gällde dådet och om hur SR jobbar för att skydda medarbetare och frilansare bolaget anlitar. Viveka Hanson, programdirektör på TV4-gruppen, kompletterade med information om erfarenheterna efter morden på två av deras medarbetare, dåd som jag skrivit om tidigare på denna blogg där även andra mord på svenska journalister berörs.  

Frilansjournalisten Martin Schibbye fanns också i Utgivarnas panel med sina erfarenheter från att ha blivit fängslad i Etiopien. Och han drog dessutom en lista med förslag på goda råd som kan öka möjligheterna att skydda svenska journalisters säkerhet.

Därmed i debatten från världen hem till Sverige där Utgivarnas chefsanalytiker Tobias Lindberg och bl a Expressens chefredaktör Thomas Mattsson informerade om det ökande antalet hot mot svenska journalister, redaktioner och utgivare. Mattsson har egna erfarenheter av detta och hade för bara några dagar sedan uppträtt inför domstol av det skälet. Viveka Hansson i panelen kunde också berätta om när TV4 tvingades stänga sin redaktion i Linköping p g a hot.

Och som Cilla Benkö ungefär sa, ”det är människor som hotas, människor och deras familjer”. vilken mamma eller pappa är beredd att skriva en kritisk artikel eller göra ett kritiskt radioprogram som kan leda till hot och våld mot familjen? Hoten riktar sig inte bara mot enskilda journalister, utan också mot demokratin i Sverige. De kan leda till självcensur och tystnad, menade alla i panelen.

Thomas Mattsson konstaterade att de farligaste hoten kommer från enskilda galningar. Han var mindre orolig över hot från organisationer, typ nazister eller kriminella föreningar. De ensamma galningarna är farligast, menade han.

Radiochefen Cilla Benkö höll med om att enskilda personer, psykfall, är farligast. Och SR har tydligen många exempel på då företaget säkerhetsavdelning tvingats agera för medarbetarnas säkerhet. Ibland med tuffa åtgärder.. Illa, illa…

Dessa publicisters erfarenheter av hot mot journalister verksamma inom Sverige i kombination med Schibbyes och andras berättelser om den internationella utvecklingen var förfärande. Ute i världen mördas journalister, i Sverige hotas de, men när går det längre än så? Det finns redan exempel i Sverige på bilbomber och andra våldsåtgärder mot journalister.

Efter detta tankeväckande seminarium gick jag till ”TCO-parken” där Svenska Journalistförbundet har sina seminarier. Där intervjuade förbundets ordförande Jonas Nordling fyra entusiastiska entreprenörer, medarbetare och grundare till månadsmagasinet Horisont på Gotland. En regionalt förankrad variant av magasinet Filter, mycket snygg, läsvärd och kvalitetsfylld.

Det blev en intressant diskussion där de fyra grundarna, Linda Berglund, fotograf, Emma Fagerberg, reporter, Christer Nilsson, ansvarig utgivare och reporter samt Per Wallstedt, redaktionschef och reporter, berättade om sin satsning. De övergav sina fasta anställningar för att med egna pengar och engagemang satsa på detta nya magasin.

Hittills har det bara kommit ut fyra nummer av det nya magasinet. Detta andas kvalitet och projektet verkar löftesrikt, men de fyra har säkert en riktigt tuff resa framför sig. De berättade också om hur omöjliga bankerna var att ha att göra med då de drog igång projektet; de själva och deras familjer tvingades i stället gå in och satsa pengar i projektet.

Detta kommenterades av Unn Edberg, som var en synnerligen kvalificerad expertkommentator i panelen. Hon är chefredaktör för Finansliv, en bankerna närstående tidskrift, och därtill ordförande för Sveriges Tidskrifter, branschorganisationen för alla tidskrifter i Sverige. Hon förklarade bankernas tveksamhet med att mediebranschen varit bra på att förklara sina egna motgångar och problem. Och därmed försämrat för sig själva.  

Det har hon nog rätt i. Den tryckta pressens vandring mot döden har blivit en sanning trots att det skiljer mycket mellan t ex dagspress och tidskrifter; enbart under det senaste året har det enligt Unn Edberg startats 100 tidskrifter i Sverige om jag minns rätt. Men inga dagstidningar, så vitt jag minns…

’Ungefär så fortsatte debatten. Det framgick också att de fyra entreprenörerna var tämligen kritiska till koncernutvecklingen inom medierna och tidningarna på Gotlands tidigare ägare, mediekoncernen NTM i Norrköping. De menade att de nya mediekoncernerna i Sverige satsar allt på samordning av resurser, ekonomi, data och en rad andra viktiga områden, men att de aldrig diskuterar en god utveckling av innehållet i sina medier.

Rätt eller fel av dem, det var hur som helst intressant att lyssna på unga och entusiastiska entreprenörer som tror på att de hittat en nisch för morgondagens journalistisk i en krävande värld. Jag hoppas faktiskt att de lyckas, är det någonstans som den trycka produken ska lyckas så är det nog säkert i magasinets form.

Men det blir nog en tuff match…
Uppdaterad med länk 140701 kl 18.02

Relevanta länkar:
Varannan redaktion hotad - Utgivarnas pressmeddelande om undersökningen rörande hot.
Mordet på Nils Horner brutal påminnelse om hoten mot journalister - text på denna blogg.

Mordet på Nils Horner brutal påminnelse om hoten mot journalister

Nils Horners sorgliga bortgång påminner brutalt om vilka risker många journalister tar för att vi ska få veta vad som händer. Över 1000 journalister har dödats sedan 1992 enligt Committe to Protect Journalists. Flera svenska journalister har också tidigare mördats eller kidnappats under sin yrkesutövning i olika länder.

Sveriges Radio flaggade idag på halv stång vid radiohuset där vd Cilla Benkö höll en presskonferens om mordet på sin medarbetare i Kabul. Vid sin sida hade hon ekochefen Anne Lagercrantz och säkerhetschefen Finn Isaksson, alla starkt berörda över kollegans öde under tjänsteutövningen i Afghanistan. Cilla Benkö sa att detta är en av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia. 

Under den dämpade presskonferensen ställdes flera frågor om varför Sveriges Radio skickar medarbetare till Kabul då få andra redaktioner gör det. Cilla Benkö och Anne Lagercrantz beskrev ingående och bestämt varför Sveriges Radio måste finnas på plats och bevaka vad som händer ute i världen, alternativet finns inte, sa de.

Vad det gällde Nils Horner var snarare problemet för kollegerna på Sveriges Radio att dämpa hans vilja att ge sig iväg till farliga riskområden, sa Cilla Benkö. Han ville alltid finnas på plats och rapportera hem till Sverige. Ett bättre eftermäle kan inte en ambitiös reporter få av sin chef.

Många journalister har liksom Nils Horner fått offra sina liv under sin yrkesutövning. Enligt ett reportage i Journalisten konstaterar organisationen Committee to Protect Journalists att över 1000 journalister dödats sedan 1992. Enbart 2012 dödades 88 journalister i världen enligt organisationen Reportrar utan gränser. Dess kanslichef Urban Löfqvist säger till Expressen att säkerhetsläget i just Afghanistan verkar har förvärrats då den militära närvaron har minskats samt att det blivit svårare för journalister att arbeta i krigszoner. 

Tidigare har svenska reportrar och fotografer dödats i flera andra länder. 1979 avrättades Expressens reporter Arne Lemberg och Svenska Dagbladets medarbetare Karl Bergman tillsammans med två tyska journalister då de fyra bevakade striderna i Idi Amins Uganda. 1983 dödades frilansfotografen Göran Assbring i Eritrea av ett skott i bröstet. 2006 mördades frilansjournalisten Martin Adler då han för Aftonbladet bevakade en demonstration i Mogadishu i Somalia. 

Några år dessförinnan befann sig Martin Adler också i livsfara då han fanns i samma hus som TV4-fotografen Ulf Strömberg när denne sköts ihjäl i Afghanistan 2001. De övernattade i ett hus i Kabul tillsammans med TV4:s reporter Rolf Porseryd och Aftonbladets reporter Bo Lidén. Rånare med kalashnikovs hade tagit sig in i ett hus där journalisterna låg och sov.

1973 sköts SVT Rapports svensk-argentinske kameraman Leonardo Henrichsen ihjäl under ett misslyckat militärt kuppförsök mot Salvador Allende i Chile. När skottet föll filmade han själv soldaten som sköt honom.

Utöver dem som dödats har också svenska journalister många gånger sluppit undan med livet i behåll, men skadats eller tillfångatagits. SVT:s reporter Bert Sundström misshandlades svårt under revolutionen i Egypten 2011. Så sent som i november 2013 kidnappades de svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström i Syrien. Den senare sköts i benet under ett flyktförsök. De släpptes efter drygt 40 dygn.

Frilansjournalisterna Martin Shibbye och Johan Persson greps sedan de tagit sig över gränsen in i Ogaden-regionen 2011. De fängslades i Etiopien och har senare skrivit en uppmärksammad bok, 438 dagar, om sin tid i fängelse.

Den svenske journalisten Dawit Isaak sitter fängslad i sitt forna hemland Eritrea sedan 2001 och hans öde har uppmärksammats över hela världen. Han har just denna dag suttit fängslad över 4552 dagar utan rättegång. Sedan 2004 turas ett antal olika medieorganisationer, som Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet, om att överlämna ett protestbrev till Eritreas ambassad.

Även här hemma i Sverige förekommer både hot och attentat mot journalister. 1999 sprängdes en bomb under journalisten Peter Karlssons bil i Nacka. Karlssons åttaårige son och han själv skadades och hustrun chockades. Båda hustrun och han hade som journalister skrivit mycket om högerextrema rörelser. Två anhölls, men brottet blev aldrig uppklarat. 2001 planerades ett nytt attentat mot Peter Karlsson som tillsammans med familjen lever under skyddad identitet.

1984 försvann Rapports reporter Cats Falck tillsammans med en väninna under mystiska omständigheter och båda hittades ett halvår senare döda i en bil i Hammarbykanalen. Det ansågs vara en olycka, men 2001 hävdades det i ett reportage i Berliner Zeitung att de båda kunde ha mördats av östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Cats Falck hade jobbat med uppgifter om vapensmuggling från Sverige till DDR. Vad som verkligen hände har aldrig blivit klarlagt. Sveriges Radios P3 Dokumentär gjorde senare ett program om saken, "Scoopet som försvann".

Under senare år har ett antal mer eller mindre allvarliga hot riktats både mot mediehus och enskilda journalister. Hoten kommer från kriminella, nazister och andra extremister. Det gäller bland annat Corren och TV4 i Linköping där kriminella flera gånger uppträtt hotfullt. En rad andra tidningshus har under senare tid drabbats av aktioner från nazistiska Svenskarnas Parti som spänt upp blågula band runt fastigheterna och på en skylt deklarerat att:  "Stopp. Denna byggnad har blivit förseglad av blågula band på grund av den svenskfientliga propaganda som sprids härifrån"

Så sent som förra veckan dömde Göteborgs Tingsrätt högerextremisten Kamil Ryba för ett hot mot Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Göteborgs-Tidningens chefredaktör Frida Boisen och dess redaktionschef Björn Lindsten. Den dömde hade lämnat in ett bombliknande paket till redaktionen. När polisen hade skjutit sönder paketet visade det sig innehålla Koranen och en kniv. 

Den 29-årige gärningsmannen dömdes till sex månaders fängelse för brott mot medborgerlig frihet, den första domen för detta brott sedan 1958. Det är märkligt att den brottsrubriceringen inte använts i andra liknande sammanhang, men det är bra att den  nu tillämpades eftersom hot och övergrepp mot medier inte bara drabbar enskilda personer, utan också våra grundlagsenliga rättigheter. Syftet är ju, som vid bombsprängningen i Nacka och hotet mot Göteborgs-Tidningen, att skrämma publicisterna till tystnad.

Hoten mot medierna har uppmärksammats allt mer och den publicistiska organisationen Utgivarna har kontaktat säkerhetspolisen och diskuterat situationen. Utgivarna fick då löfte om att hot mot journalister ska prioriteras högt.

Det är utmärkt, men en ringa tröst för Nils Horners familj och alla andra som nu sörjer honom, radioreportern med den karaktäristiska rösten. Han hördes i sitt sista radioinslag så sent som dagen före mordet. Sveriges Radio har strikta säkerhetsrutiner, men som utrikeskorrespondent är det ytterst medarbetarna själva som hanterar sin säkerhet på fältet. Enbart Sveriges Radio har närmare tjugo utrikeskorrespondenter stationerade utomlands. Dessa har många kolleger i andra medier, både frilansare och anställda på SVT, TV4, TT och de stora tidningarna.

Rutinerade Nils Horner var enligt både Anne Lagercrantz och utrikeskommentatorn Agneta Ramberg mycket säkerhetsmedveten. Ramberg berättade i Lunchekot hur hon själv blev tillrättavisad av Nils Horner i Pakistan då han tyckte att hon var oförsiktig. Hon var där med honom och ville stanna kvar för länge i en affär. Det kunde utlösa idéer hos någon som såg de bägge västerlänningarna i det oroliga området, menade han.
Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg skriver också om Nils Horners säkerhetstänkande i en intressant och fin text om Nils Horners tragiska bortgång.
Korrigerad och kompletterad 140311 kl 19.36, kl 20.09, kl 20.24
Uppdaterad 140312 kl 00.05, kl 00.46

Länkar:
Kan jag berätta något som berör är det fantastiskt - Nils Horner intervjuas, svt.se hösten 2012
"Man vill ju inte riskera livet för ett inslag i radion på några minuter" - Nils Horner intervjuas 2011, bt.se
Hör Nils Horners rapportering - Utrikes, sverigesradio.se
Berätta dina minnen av Nils Horner - minnessida, sverigeradio.se

Vi är i chock - Cilla Benkö, sverigesradio.se
Kollegor om Nils Horners död - "Djupt tragiskt" - kollegor och lyssnare minns Nils Horner, sverigesradio.se
Under nästan 14 år hördes han i Sveriges Radio - Ekot minns Nils Horners gärning, sverigesradio.se
Mordet på Nils Horner - Studio ett minns Nils Horner, sverigesradio.se
Han hade en förmåga att alltid vara på rätt plats - Anne Lagercrantz intervjuas, dn.se
Nils Horner gjorde värden mer begriplig - Eva Hamilton, svt.se
Den brutalaste påminnelse om hur utsatt journalistiken är - Hanna Stjärne, unt.se

En dödad journalist - ett nederlag för demokratin - Jonas Nordling, aftonbladet.se
Nils Horner död - en viktig röst är tystad - Jan Helin, expressen.se
Nils Horner var alltid på plats - Thomas Mattsson, expressen.se
Nils Horner öppnade värden för oss - Daniel Sandström, svd.se
En radioröst att sakna - huvudledare, dn.se
Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Annie Lööv om Nils Horner - tv-intervjuer i aftonbladet.se
Utan riktiga reportrar hade vi stått oss slätt - ledarkrönika av Eva Franchell, aftonbladet.se
En av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia - Cilla Benkö intervjuas, sverigesradio.se
En felaktig bedömning av hotbilden - säkerhetssamordnaren Finn Isaksson, resume.se
SR:s säkerhetssamordnare om mordet på Nils Horner - nyhetsartikel dagensmedia.se
Journalister har blivit måltavlor - Wolfgang Hansson, aftonbladet.se
Cats Falckfallet tas upp igen efter tolv år - nyhetsartikel, dn.se
Dömd för hoten mot Expressen - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se
Om medborgerlig frihet - chefredaktör Jan Helin, aftonbladet.se
GT:s hjärta är att avslöja hat och hot - Frida Boisen, gt.se

     

Meg14 i morgon och Fichtelius tar över Utgivarna

Utbildningsradions vd Erik Fichtelius efterträder Ove Joanson som ordförande i Utgivarna som bildades för ett par år sedan. Detta erfar i kväll medievarlden.se samtidigt som branschfolket förbereder sig för Mediedagarna, Meg14, i Göteborg. Det är en intressant tillställning, men ännu mer spännande blir det att få se hur Fichtelius kan utveckla Utgivarna. Han har fått ett svårt uppdrag och valet av honom bekräftades senare på Utgivarnas sajt. 

Mediedagarna arrangerades för första gången 2012 med en klart uttalad strävan att bli en samlingspunkt för främst de klassiska medierna, radio, tv, dagspressen och tidskrifterna. Det blev ett bra evenemang med samma upplägg som den utmärkta Bokmässan.

Om jag räknat rätt innehåller årets program, det tredje i ordningen, omkring 25 arrangemang förbehållna dem som löser seminariebiljetter. Sedan tillkommer minst lika många liknande evenemang gratis på olika scener för alla besökare utan tilläggsavgifter. Och därtill en branschrelaterad utställning, en direktinspelning av tv-programmet Debatt, poddinspelning och andra intressanta medieföreteelser. Ett antal arrangemang sänds i tv och radio.

Och viktigast av allt är som vanligt i sådana här sammanhang alla möten, både spontana och arrangerade. Många medieföretag och organisationer förlägger sammanträden och andra arrangemang i anslutning till Meg14.

Således håller t ex dagstidningarnas branschorganisation Tidningsutgivarna, TU, sitt årsmöte i Göteborg dessa dagar. Och här möts också nya Utgivarna och valde på en föreningsstämma sin nye ordförande i kväll onsdag.  

I föreningen Utgivarna ingår TU liksom Sveriges Tidskrifter, SVT, Sveriges Radio och UR. Det är alla dessa publicistiska organisationer och bolag Erik Fichtelius kommer att företräda, onekligen en rejäl maktposition i täten för både public service och rent kommersiella medieföretag.

Idén med Utgivarna är, om jag förstått saken rätt, att samla och manifestera de ansvarsfulla klassiska medierna med utsedda ansvariga utgivare, inte minst inför lagstiftarna vars klåfingrighet oroar publicister. En god tanke enligt tillskyndarna, men jag har ändå varit skeptisk till idén från första början.

Här finns nämligen starka spänningar mellan främst public service och de kommersiella medieföretagen, både i storstad och i småstad, som medför att det kan bli svårt att hålla ihop när det blåser. Och frågan är om det ens är lämpligt att sträva efter en total enighet i publicistisk verksamhet där mångfald, skillnad i synsätt och tillämpning, är ett honnörsord.

Publicister i både licensfinansierade etermedier och kommersiella tidningar är ofta överens i skilda frågor, men inte alltid och särskilt inte då det rör fundamenten för public service, t ex kravet på opartiskhet i de indirekt statligt ägda medierna. De lever i en annan värld än vad till exempel Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad eller Göteborgs-Posten gör. Detta faktum illustrerades väl i debatten nyligen rörande komikern Soran Ismail och chefredaktören Daniel Nordström som inte fick vara med i Sveriges Radio i år för att det är ett valår.

Även ekonomiskt är det spänt mellan de licensfinansierade bolagen och privata medier. För något år sedan kritiserade bland andra TU:s ordförande Bengt Ottosson,  till vardags vd för Expressen, public service för sina långtgående ambitioner i digitala medier.

En osund och farlig konkurrens för tidningarna som måste tjäna sina pengar själva och nu försöker få betalt för journalistiken i digitala medier, menade Ottosson. Många direktörer och redaktörer ute på tidningarna håller med honom och tidningsledare anser också att public service parasiterar på lokal- och regionaltidningarnas bevakning, dessa har mycket större resurser än radio och tv som ”knycker” nyheterna. Även mellan publicisterna utanför public service finns naturligtvis olika meningsskiljaktigheter.  

Nu ska Erik Fichtelius sväva över dessa motsättningar och hålla ihop Utgivarna med dess karaktär av hybrid i principiella frågor. Och jag tror att han nog har förstått problemet; förra året var han den ende som på scenen under ett seminarium bestämt pekade på att det också finns principiella svårigheter att överbrygga för Utgivarna.

Ove Joanson hade en ännu starkare maktposition än Fichtelius som ordförande då han också var, och fortfarande är, ordförande för Förvaltningsstiftelsen som äger de olika bolagen inom public service. Det är han och stiftelsen som är bufferten mellan statsmakten och public service och därtill tills i kväll också företrädare för alla dagstidningar och tidskrifter.

Erik Fichtelius är till skillnad från Joanson ”bara” vd för Utbildningsradion, UR, som trots allt utgör en begränsad del av public service. Men han är också en mycket skicklig journalist, smått legendarisk, som dock fick stark kritik, inte minst i dagstidningar, för sitt mångåriga projekt då han i hemlighet intervjuade förre statsministern Göran Persson mot ett hemligt löfte att ingenting skulle sändas eller avslöjas förrän långt senare. En rejäl festmiddag med Göran Persson belastade honom också, men med tiden blev programserien faktiskt också hyllad.

Nu ska han som ny ordförande för Utgivarna, hämtad från public service, företräda Sveriges alla klassiska medieföretag.   
Korrigerad 140306 kl 0.40,, kl 18.40

Länk:

Därför har vi journalister - Erik Fichtelius skriver, medievarlden.se