Nils Funcke vd för Utgivarna - vars framtid är osäker

Idag blev det klart att Nils Funcke blir ny vd för den publicistiska organisationen Utgivarna. Han är en extremt kunnig tryckfrihetsexpert och publicist. Som sådan blir han en spännande person i ledningen för lobbyorganisationen Utgivarna, men jag är fortfarande frågande till dess existens och framför allt till dess idé om ett nytt etiskt system med en gemensam medieombudsman för public service och kommersiella medieföretag.

Jag känner Nils Funcke väl och har stor respekt för hans kunskaper på det tryckfrihetsrättsliga området. Där är han kunnig och framträdande i debatten med en osviklig känsla för vad som är rätt och fel. Han har också en gedigen erfarenhet både som publicist och utredare vilket framgår av hans cv här.  Trots allt detta begriper jag mig inte på hans och Utgivarnas vurmande för ett nytt etiskt system.

Nils Funcke är nämligen extremt insatt även i den frågan. 2012 anlitades han av just Utgivarna för att göra en utredning rörande projektet och i sin rapport levererad våren 2013 var han mycket entusiastisk för saken. Han trodde dessutom då på en extremt snabb sjösättning av projektet och räknade optimistiskt med att ett nytt system skulle kunna vara i drift sju månader senare vid årsskiftet mellan 2014 och 2015.  

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Anette Novaks utredning nämnde väl i och för sig att förslaget borde utredas, men därutöver har det varit tyst från politiskt håll. Besvikelsen hos Utgivarna över den politiska tystnaden är uppenbar.   

Funcke efterträder Per-Anders Broberg som inte har kommenterat varför han valt att sluta utan att ha ett nytt jobb. Utgivarnas ordförande Sofia Wadensjö Karén har dock i en kommentar sagt att Broberg tyckt att det har gått alldeles för långsamt att få igång ett nytt system som skulle ersätta den nuvarande pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd och den statliga Granskningsnämndens etiska tillsyn rörande public service. Granskningsnämnden finns numera inom Myndigheten för press, radio och tv. 

Enligt uppgift är dessutom numera inte företrädare för public service i Utgivarnas styrelse lika angelägna om ett nytt etiskt system med en gemensam medieombudsman. Om detta stämmer kan det också ha gjort tillvaron komplicerad för vd Per-Anders Broberg. Bakom Utgivarna står Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, TV4-gruppen, SVT, Sveriges Radio och UR.

 I organisationens styrelse sitter de främsta företrädarna för medieföretagen i Sverige.  Hur det  ligger till med enigheten eller oenigheten rörande det etiska systemet har dock aldrig kommenterats utåt av någon inom den publicistiska organisationen Utgivarna.

Själv har jag ända sedan organisationen bildades varit skeptisk till dess tillkomst eftersom public service och de kommersiella medierna lever i helt olika världar, inte minst ekonomiskt. Det har sannerligen också illustrerats väl under senare år då de kommersiella medierna samfällt kritiserat SVT:s och Sveriges Radios digitala satsningar. Ett urval av länkar till tidigare texter på denna blogg och andra inlägg  om Utgivarna och etiken finns i slutet av denna text.

Sedan Utgivarna bildades har också under senare år de privata medieföretagens företrädare allt oftare talat om att även de kommersiella medierna på ett eller annat sätt borde få ta del av licenspengarna på runt åtta miljarder kronor. Och inom public service har man hårdnackat agerat däremot vilket inte minst visade sig nu inför tillsättandet av en parlamentarisk kommitté rörande nya sändningstillstånd för bolagen inom public service. Där föreslog SR och SVT bland annat att den omstridda förhandsprövningen helt enkelt ska avskaffas.

De kommersiella medieföretagen och public service förefaller således att vara oeniga om i stort sett allt förutom om de självklara publicistiska grundbultarna som värnandet av vår tryck- och yttrandefrihet med sin offentlighetsprincip och utgivaransvaret. Samt självklart i alla frågor om hot och angrepp mot medieföretag eller journalister, en minst sagt tyvärr aktuell fråga. Rörande dessa ämnen är enigheten stor och där har naturligtvis Utgivarna en roll tillsammans med de andra medieorganisationerna i Sverige.

Nu har Utgivarna fått en ny intressant vd i Nils Funcke, men jag tror ändå det kan finnas skäl att fråga sig hur länge Utgivarna kommer att finnas kvar. Nils Funcke, som fyller 64 år i sommar, blir enligt uppgift vd endast på en halvtidstjänst till skillnad från Per-Anders Brobergs heltidstjänst. Vad är motivet till den nedskärningen? Ingen bra signal från en organisation med framtidstro. 

Om det dessutom råder en oenighet inom styrelsen rörande behovet av ett nytt medieetiskt system så talar det också för att behovet av organisationen Utgivarna som sådan kan komma att ifrågasättas, inte minst då dess verksamhet ska finansieras.  

Helt avgörande för Utgivarnas framtid är nog att idén om ett nytt medieetiskt system vinner terräng inom politiken. Det finns det inte så mycket som tyder på, men det skulle väl i så fall vara när vi får se direktiven för den parlamentariska kommitté som ska utreda bland annat finansieringen av public service inför besluten om  de nya sändningstillstånden.

Om inte Utgivarnas idé om ett nytt medieetiskt system gemensamt för public service och de kommersiella medierna finns med där i utredningsuppdraget är det nog kört både för idén om en medieombudsman och för organisationen Utgivarna. 

Korrigerad 170225 kl 17.37 

Länkar: 

Ge SVT ett tydligt online-uppdrag - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170219

Utgivarnas manifestation väcker frågor - bloggtext Utkiksbloggen 130703

Avstå från en ny medietisk organisation - bloggtext Utkiksbloggen 130529 

Det hettar till mellan Utgivarnas olika aktörer - bloggtext Utkiksbloggen 130403

Ett steg mot en gemensam medieetisk nämnd - nyhetstext journalisten.se 130308
Utgivarnas sammanhållning krackelerar - bloggtext Utkiksbloggen 120712

Utgivarna presenterade sig - nyhetstext, medievarlden.se 120702   

Nya Utgivarna, kanske klokt, kanske oklokt - bloggtext Utkiksbloggen 120212                

Tror mediernas företrädare att politiker och byråkrater älskar journalister?

Nu har, sent omsider,  kritiken kommit gentemot medieutredningen tillsatt av kulturministern Alice Bah Kuhnke (mp). Det som förvånar är att branschföreträdare tydligen haft stora förväntningar på utredningen. Märkligt. Sveriges politiker har inte gjort något vettigt under flera decennier för att säkra journalistikens framtid. De har, oavsett parti, ägnat sig åt tungornas bekännelser i högtidstalen om tryckfriheten, offentlighetsprincipen och mediernas betydelse för demokratin. Men i praktiken har de inte gjort någonting .Tvärtom har de motarbetat journalistiken.  

Mediernas förutsättningar för goda arbetsinsatser har försämrats genom politiska beslut om att begränsa utlämningen av passbilder, den kritiserade fotoförbudslagen och det begränsade utlämnandet av ekonomisk information. Med mera. Allt har diskuterats och kritiserats från publicistiskt håll, men politikerna har beslutat däremot. Trots kärleksförklaringarna till tryckfriheten i högtidstalen.

Presstödet till andratidningarna infördes för runt 40 år sedan, det vill säga för en halv livstid sedan, efter en kohandel mellan dåvarande Bondeförbundets, senare Centerns, partiledare Gunnar Hedlund och Socialdemokraternas finansminister Gunnar Sträng. Två färgstarka politiker med en tyngd som deras efterträdare idag saknar. Det var ett politiskt beslut för att stödja de politiska partiernas press, inte journalistiken som sådan.  

Centern fick småpengar till sina endagarstidningar och nöjde sig med det. Socialdemokraterna fick stora pengar från staten till sina krisande tidningar i A-pressen. Av regelskäl fick också högertidningen Svenska Dagbladet ganska stora pengar, en tillgång populistiskt för Sträng och Hedlund som därmed fick ett bra alibi för uppgörelsen.

Så minns jag det och därefter minns jag också den ena pressutredningen efter den andra och under några av dem var jag som aktiv chefredaktör för Gefle Dagblad tillsammans med många kolleger kallad till olika hearings hos dem.  Och jag  var då alltid kritisk mot presstödet och liknande statliga stödmodeller. Och det var få som var det på den tiden, till en början och först egentligen bara Herencos stridbare vd Stig Fredriksson som alltid talade om ”armbågs avstånd till statsmakten”. Jag höll med honom.

En utredning, minns inte vilken, ordnade en stor hearing i Rosenbad där bl a Harry Schein (s) satt i panelen som en färgstark debattör. Alla som yttrade sig från branschen kom med väldigt korrekta och entydiga uttalanden om att pressen borde få ekonomiskt stöd av staten varpå Schein något trött frågade om det ändå inte fanns någon i salen med mer nyliberala åsikter i frågan.

Jag räckte naturligtvis upp handen och begärde ordet. Då kom snabbt den dåvarande socialdemokratiska A-pressens dåvarande starke man, Värmlands Folkblads vd Sune Lund, kutande och satte sig på knä bredvid mig på golvet och frågade insmickrande om jag var intresserad av ett nytt jobb och om jag var flyttbar….

Han försökte, med all den charm han onekligen hade, få mig ur balans inför mitt framträdande i talarstolen. Jag gick ändå upp och sa vad jag tyckte och hörde sedan aldrig något mer om ett nytt jobb från Sune Lund, men han var en person som jag verkligen annars uppskattade efter många års samarbete i olika arbetsgivarsammanhang. Där var vi ofta överens.

Vad det gällde presspolitiken var däremot Sune Lund och jag sällan överens, men hade stor respekt för varandra. Och han var kul!  Ebbe Nordin på Nya Norrland (s) hade jag också många drabbningar med rörande presstödet och andra frågor i TU-sammanhang, men det får bli en annan bloggpost.    

Sune Lunds lilla kupp lyckades nu inte. Jag gick upp och framförde mina ”nyliberala åsikter” om att jag aldrig trott på presstödet som modell och inte heller gjorde det då eller i framtiden. Och det gör jag för övrigt inte heller nu 2015.  

Harry Schein verkade faktiskt ganska nöjd över att det fanns åtminstone en röst i salen bland alla tämligen förutsägbara branschföreträdare. Mina åsikter baserades naturligtvis på erfarenheterna av en mångårig konkurrens mellan presstödsberoende Arbetarbladet och Gefle Dagblad utan driftsstöd. Det var en tuff konkurrens, inte bara journalistiskt, vilket var kul, utan också rent ekonomiskt. Det var inte lika kul. Och den där hearingen resulterade naturligtvis inte i någonting. 

Och under årens lopp har den ena pressutredningen, eller vad de nu än har kallats, efterträtts av den andra. Jag minns en med Hälsingekurirens tidigare chefredaktör Sören Thunell (s) som ordförande och det var nog då Dala-Demokratens vd Leif Lundin, en varm presstödsförespråkare, fick köra mig och namnkunnige s-politikern och idag EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (s) från Gävle ner till Stockholm och en hearing med utredningen i konstitutionsutskottets lokaler.

Marita var då chefredaktör för Dala-Demokraten och vi satt i baksätet och käftade hela vägen om det rätta eller felaktiga med ett statligt driftstöd till tidningarna. Jag tycker att jag vann…  Marita tyckte nog tvärtom. Leif Lundin körde, teg och led.

Och sedan kom det väl någon ny utredning, eller åtminstone den näst senaste med den utmärkte juristen, tidigare den bäste pressombudsmannen någonsin, tillika senare justitieombudsmannen Hans- Gunnar Axberger som ordförande för utredningen. Ett uppdrag han modigt tog på sig mot alla odds, precis som Anette Novak nu gjort med den nu aktuella utredningen. Att de bägge vågade!

Axbergers utredning utmynnade mot hans vilja i ingenting, bara en form av kärleksförklaring till den stödmodell som Hedlund och Sträng hade kommit överens om runt 40 år tidigare. En hopplös slutsats med tanke på medieutvecklingen bort från papperstidningar mot nya digitala medier. Och mycket politiskt rävspel, bland annat av tunge moderaten Per Bill (m).

Den totalt misslyckade utredningen tvingade den respekterade och opolitiske ordföranden Hans-Gunnar Axberger att reservera sig mot den politiska majoriteten i den utredning han själv hade lett. Och då med starkt stöd av expertmedarbetare i utredningen. Den reservationen måste vara unik i utredningssammanhang i Sverige.

Och så tillsätter då bara några år därefter 2015 en miljöpartist, statsrådet Alice Bah Kuhnke, efter hård kritik för sin passivitet i just mediefrågor, en ny ”medieutredning.” Och hon pekar direkt i direktiven på att utredaren snarare ska lyssna på hur medborgarna ska tillgodose sitt behov av god journalistik, inte vad de blödande medieföretagen har för behov och önskemål i sammanhanget.

Och hon placerade public service i en gräddfil vid sidan om utredningen vilket inte minst MittMedia reagerade starkt emot. Liksom andra företrädare för de traditionella tidningsföretagen. Det är en strid vi ännu inte sett slutet på, men den är onekligen intressant med tanke på kontrahenternas samtidiga samarbete i den nya organisationen Utgivarna. Men där har spännningarna mellan public service och dagspressen märkts tidigare.
Och ovanpå alla dessa år av politisk passivitet rörande mediernas framtid och med de färska luddiga direktiven för Kuhnkes utredning vittnar nu branschföreträdare om sin besvikelse över hur flummigt upplägget för medieutredningens första insatser varit. Har de verkligen haft en så stor tilltro till att denna utredning skulle lyckas med något som de tidigare utredningarna inte lyckats med, och då i bättre tider än de vi nu plågas av?

Det tycker jag är både intressant och rätt obegripligt. Vad finns det egentligen som säger att politiker, och för all del byråkratins aktörer i deras närhet, verkligen älskar medierna? Grundlagarnas regler och intentioner rörande tryckfriheten har motarbetats både av många lokalpolitiker i kommuner och landsting över hela Sverige, Skatteverket, Datainspektion och senast av två tingsrätter vad det gäller källskyddet i samband med mordet på en lokalredaktör i Lycksele och nu senast rånet i Kista.

Tingsrätterna gick emot grundlagen i bägge fallen, den tyngre hovrätten agerade gudskelov däremot korrekt och tog fasta på källskyddets betydelse och gav Folkbladet rätt. (TILLÄGG 150617: Och Högsta Domstolen har senare gått emot tingsrätten och hovrätten och stoppat husrannsakan på Aftonbladet tills vidare och förhoppningsvis även slutgiltigt inom kort) Det är för väl att chefredaktörerna Anna Lith, Folkbladet Västerbotten, och Jan Helin, Aftonbladet, orkade ta striderna och dessutom helt rätt vunnit framgångar i de juridiska processerna de fick slåss hårt för.
Men tänk att de skulle behöva strida om grundlagens klara regler i ett land där politiker, byråkrater och jurister säger sig älska mediernas roll i demokratin!  Ofattbart, men också en signal om etablissemangets verkliga syn på medierna och deras publicistiska verksamhet.     

Reinfeldts regeringar har inte avskaffat reklamskatten. Trots ett riksdagsbeslut!  Och Löfvens regering och kulturministern Kuhnke har hittills inte heller gjort det. Varken vänsterpolitiker eller högerpolitiker har tagit täten med förslag som skulle gynna medierna med sina plågade och utsatta affärsmodeller, de som ska säkra en god framtida journalistik i de traditionella medieföretagen.

Reklamskatten finns fortfarande kvar, reglerna om ”övernattsdistribution” för posten har inte förändrats trots diskussioner under decennier för att bädda för en klokare och mer samhällsnyttig samdistribution mellan post och tidningar. Och momsen för digitala medieutgåvor har inte sänkts trots flera regeringsskiften.

Mycket är således ogjort som skulle ha kunnat genomföras av både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna. Utan utredningar. Men icke. Och nu sitter då i stället en ny ”medieutredning” med rätt flummiga direktiv som utgångspunkt.

Att Anette Novak accepterat uppdraget som utredare måste man respektera och till och med imponeras av, men jag hoppas verkligen att hon inte kommer att bli besviken och ångra sig efter denna debut i politikens värld. För hur i jösse namn ska detta sluta?!

Ett, i någon form, generellt presstöd till medieföretagen, som t o m Expressens chefredaktör annars klartänkte Thomas Mattsson faktiskt försiktigt varit inne på, är naturligtvis orealistiskt politiskt sett. Och ekonomiskt. Och att public services stora licensintäkter på något sätt skulle komma även lokalpressen till del, som företrädare för MittMedia varit inne på, är också helt orealistiskt.

Sammantaget kan man fråga sig om politiker, oavsett parti, och ledande företrädare för byråkratin egentligen är särskilt intresserade av att stötta mediebranschen i denna omstruktureringens svåra tid. Jag tror inte det och vet inte ens om det är särskilt önskvärt. Medierna, utanför licensfinansierade public service, måste lösa sina egna problem utan statens inblandning.

Demokratin, yttrandefriheten, offentlighetsprincipen och ”mediernas betydelse för demokratin” får alltid stort utrymme i politikernas retorik, men i verkligheten är det ju faktisk oftast precis tvärtom. Både från politiskt och byråkratiskt håll. Var finns de politiker och byråkrater som verkligen älskar medierna och deras undersökande journalistik?

Jag önskar verkligen Anette Novak och hennes medarbetare en stor framgång med sin utredning även om redan tillsättandet av utredningen med sina obegripligt dåliga förutsättningar röjer ett begränsat politiskt intresse för saken.

Och om Novak och hennes medarbetare kommer på något smart, kommer då politikerna att vilja lyssna?  Knappast.
Korrigerad occh uppdaterad 150530 kl 14.35, korrigerad och kompletterad med länk ovan i texten rörande Aftonbladet och HD 150617 kl 02.54, korrigerad 150818 kl 16.09

Länkar:
Den heliga principen - krönika av Daniel Nordström, arbetarbladet.se 150529
Vi skyddar källor även vid mord - krönika av Jeanette Gustafsdotter, medievarlden.se 150528
Jan Helin: "Grov respektlöshet mot källskyddet"  - nyhetsartikel, aftonbladet.se 150526
Mattsson säger det vi tänker - krönika av Daniel Nordström, arbetarbladet.se 150524
Branschen börjar tvivla på medieutredningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 150524

Polisens beslag efter mord ett hot mot Folkbladet Västerbottens källor

Folkbladet Västerbotten och dess chefredaktör Anna Lith tvingas just nu slåss hårt för att skydda tidningens källor. Hoten mot dessa kommer från rättsväsendet! Detta sker i spåren efter tragedin i Lycksele där Folkbladets lokalredaktör Elin Falk mördades.  Polisen och åklagaren vägrar att lämna tillbaka Folkbladets beslagtagna dator och mobiltelefon som Elin Falk disponerade. I dessa finns naturligtvis uppgifter om källor som ska skyddas enligt grundlagen. Nu ska tvisten avgöras inför domstol redan på fredag, två dagar efter tidningens begäran hos tingsrätten.

Den 29-årige lokalredaktören Elin Falk mördades i sitt hem i Lycksele för 11 dagar sedan. En jämnårig man, som tidigare haft en relation med henne, är häktad som misstänkt för mord. Bevisläget förefaller att vara mycket bra för polisen med säkra vittnen. Den misstänkte greps på platsen.  Polisen tog omedelbart hand om mordoffrets dator och mobil som ägs av Folkbladet.

Anna Lith krävde direkt att utrustningen skulle lämnas tillbaka till Folkbladet eftersom den med all sannolikhet innehåller känsliga uppgifter som omfattas av källskydd. Hon har också förbjudit polisen att gå in i datorn och mobilen eftersom det skulle vara ett brott mot tryckfrihetsförordningen, TF. 

Chefredaktören Anna Lith har i samråd med jurister erbjudit polis och åklagare en möjlighet att ta del av innehållet sedan detta, med polisen närvarande i rummet, först rensats på källskyddat material av henne. Den möjligheten har polisen och åklagaren hittills inte ens svarat på. 

Datorn kan förmodligen polisen inte ta sig in i av tekniska skäl, men däremot mobilen. Enligt grundlagen är Anna Lith skyldig att agera på detta sätt för att skydda källorna och riskerar faktiskt åtal och fängelse om hon inte gör det.

Detta konstaterar också Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter, själv jurist. Det gör hon idag i en intervju i Folkbladet som ägnar ett uppslag i tidningen åt den mycket märkliga tvisten med polisen och åklagaren. Chefredaktören Anna Lith och den vice chefsåklagaren intervjuas också. Alla texterna finns på folkbladet.nu, se länksamlingen nedan. 

Jeanette Gustafsdotter är expert på allt som rör tryckfriheten och offentlighetsfrågorna. Hon har som sådan skrivit "Murvlarnas lagbok”, en handbok som är en bibel för journalister som måste slåss mot myndigheter och andra om allt som rör dessa frågor. Juridiken rörande tryckfriheten är komplicerad och det är därför nödvändigt att hela tiden odla kunskapen i ämnet för journalister och mediechefer.

Samma sak borde gälla företrädare för myndigheter av alla de slag, men det är naturligtvis särskilt allvarligt om kunskapen om grundlagen är så dålig hos företrädare för de rättsvårdande myndigheterna.  Och det finns det tidigare exempel på.

För övrigt har tre redaktioner inlett ett samarbete för att undersöka hur det är ställt med yttrandefriheten för offentliganställda i Ångermanland. Det är P4 Västernorrland, Allehanda och Sundsvalls Tidning. Det är ett utmärkt initiativ då risken för repressalier kan skrämma anställda från att kontakta medierna.

Det finns det också många exempel på och som tidigare ansvarig utgivare för Gefle Dagblad tvingades jag vid en rad olika tillfällen skriva kritiskt om sådana fall och dessutom JO-anmäla chefer som agerat mot anställda, antingen i sökandet efter källor eller med åtgärder mot den som uttalat sig i tidningen. Om rättsväsendet dessutom genom bristande respekt för grundlagen riskerar att minska respekten för källskyddet är det riktigt allvarligt, oavsett om det beror på okunskap eller ett trixande med paragraferna.

Detta kanske också är något för kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke (mp) och hennes nyutnämnde  utredare Anette Novak att tänka på då de nu söker lösningar i form av nya "mediepolitiska verktyg" för att säkra den för vårt demokratiska samhälle så viktiga journalistiken. Det är viktigt att det finns journalister som rapporterar och granskar, liksom mediehus med resurser för verksamheten.  Men det är också viktigt att medborgarna vågar tala med reportrarna och inte skräms av vare sig chefen eller risken för att röjas som källa. 

Det finns massor av exempel där okunskapen hos offentliga tjänstemän om offentlighetsprincipen och andra hörnstenar i grundlagen försvårar journalisternas arbete och därmed äventyrar den publicistiska insatsen som är så viktig för demokratin. Detta fall i Lycksele är ett extremt exempel, men även i vardagsarbetet orsakar de bristande kunskaperna problem för journalistiken. En kunskapsoffensiv om grundlagarna riktad till landets myndighetsanställda, kanske?    

Nu har Anna Lith och hennes medarbetare på Folkbladet mitt i sorgearbetet efter sin kollega tvingats in i en jobbig process mot polis och åklagare. Det är allvarligt då de viktiga principerna rörande grundlagen hotas, men också upprörande med tanke på de tragiska omständigheterna.

Folkbladet har anlitat advokaten Esa Kymäläinen från Danowskys & Partners Advokatbyrå för att hantera de juridiska frågorna.  Han har tillsammans med Anna Lith idag lämnat in en begäran till tingsrätten i Lycksele om att domstolen ska pröva om beslagen är i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och rättegångsbalken. Han begär också att beslagen ska hävas.

Enligt lagstiftningen ska en begäran av den här typen behandlas skyndsamt av domstolen, senast inom fyra dagar. Detta faktum illustrerar vilken vikt dessa frågor anses ha. Nu har tingsrätten bestämt att den så kallade beslagsförhandlingen ska ske redan efter två dagar, det vill säga nu på fredag.

Folkbladets uppslag i tidningen och artiklar på webben idag om denna märkliga juridiska tvist rörande tillämpningen av grundlagen är en intressant läsning för alla publicistiskt verksamma. Under den första länken finns också en faktaruta som redovisar andra fall där journalisters utrustning blivit beslagtagen och hur de rättsliga prövningarna då utfallit. Ett av fallen, det som handlar om DN:s bilder från ett skyddsområde, har gått ända till Högsta domstolen där saken ska avgöras.

Uppdatering: Efter beslagsförhandling i fredags den 13 mars kommer tingsrätten i Lycksele med sitt beslut på måndag den 16 mars.
Korrigerad och kompletterad 150311 kl 22.21, Kompletterad med uppdatering och länk 150314 kl 18.45 

Länkar:
Journalistmord och EU-myter - Medierna i SR om mordet i Lycksele. 

Anonyma källor kan röjas i utredningen - intervju med chefredaktör Anna Lith, folkbladet.nu 150311  

"Lith får inte ge polisen tillstånd" - intervju med Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter, folkbladet.nu 140311

"Delar inte uppfattningen" - intervju med vice chefsåklagare Axel Holmberg, folkbladet.nu 150311