Tryckfriheten 250 år 2 december - och jag minns farfar som dömdes till fängelse för tryckfrihetsbrott 1915

I morgon den 2 december fyller den svenska tryckfriheten 250 år. Detta jubileum uppmärksammas i år med en utställning arrangerad av TU Medier i Sverige, ”Ordets akt”, en middag på Publicistklubben, många debatter och andra arrangemang.  I morgon fredag kommer säkert flertalet av landets chefredaktörer att skriva artiklar i sina tidningar om tryckfriheten.  Själv tänker jag på min farfar Gustav Rosén som fick sitta i fängelse tre månader för tryckfrihetsbrott. Dessutom ska han ha fått sin bok ”Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan” indragen och förbjuden av statsmakten!

Tryckfriheten föddes 1766 . Den är reglerad i tryckfrihetsförordningen som är en grundlag och senare kompletterad med yttrandefrihetsgrundlagen. Min farfar föddes 1876 i Småland och avled 1942. Han gick bara i folkskolan eftersom det inte fanns pengar i familjen för någon högre skolutbildning åt honom. Han blev därför militär och fick då en utbildning till underofficer.
Den karriären blev dock kort eftersom han i stället for upp till Riksgränsen och blev rallarbas under bygget av Ofotenbanan. Där levde rallarna under svåra förhållanden och många dog. 1902 gav Gustav Rosén ut en bok om sina erfarenheter av dessa missförhållanden. 

Den blev, som jag alltid fått höra, indragen och beslagtagen av den svenska staten. Detta skrivs på resande fot och jag har inför denna text förgäves försökt hitta någon bekräftelse på nätet om att detta faktiskt har skett.Boken nämns dock på en rad ställen, som hos Riksarkivet, Google Books, olika bibliotek och hos Amazon! Den torde således ha tillåtits med tiden, men ingenstans nämns det att den blev förbjuden och indragen. 

Hemma har jag dock ett exemplar av boken som min pappa eller någon annan lyckades smussla undan. I den ligger en lapp skriven av min pappa om att boken blev indragen och beslagtagen eftersom den var så kritisk mot det statliga projektet Ofotenbanan. 

Jag vet också att boken gavs ut igen i mitten av sjuttiotalet på initiativ av landshövding Ragnar Lassinantti i Norrbottens län.  I den vill jag minnas att Lassinantti har skrivit ett förord där det säkert nämns något om indragningen, men även den boken ligger hemma när detta skrivs på ett starkt försenat tåg från Umeå mot Gävle. Och det var just i Umeå Gustav Rosén bodde när han gav ut skriften 1902.  

Via Riksarkivet hittade jag en text skriven av Birgit Petersson om Gustav Rosén i Svenskt biografisk lexikon. Inte heller där nämns något om indragningen, men så här beskriver författaren bokens kritik mot missförhållandena vid Ofotenbanans bygge, bokstaven R står för Rosén:
” De svåra strapatser som de underbetalda och åt entreprenörers och handlares godtycke utlämnade arbetarna tvingades uthärda upprörde R. Han beskrev förhållandena vid järnvägsbygget först i tidningsartiklar och sedan i skriften Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan (1902). Där går han mycket hårt åt statens och myndigheternas slapphet och oförmåga att ta itu med vanskötseln och misshushållningen. R tar i sin skrift parti för den svagare och missaktade parten, arbetaren, gentemot förmän, ingenjörer och andra arbetsgivare, ytterst staten – Ofotenbanan var ett statligt företag. Han hade ett starkt rättvisepatos och upprördes över den orättfärdiga behandlingen av arbetarna och den tydliga åtskillnad som gjordes mellan människor från olika samhällsskikt. Situationen vid Ofotenbanan hade för övrigt också väckt nationellt uppseende och debatterades i riksdagen, bl a av Adolf Hedin.”


Dessa rader illustrerar ganska väl varför tryckfriheten är ett omistligt redskap för medborgarna att hålla koll på hur staten, kommunerna, politiker och tjänstemän hanterar sitt ansvar. I Gustav Roséns fall ansågs han således med dåtidens mått mätt ha passerat tryckfrihetens gränser då boken drogs in och det är inte alls något unikt fall i Sverige. Både Gustaf Fröding och Erik Gustav Geijer råkade ut för samma sak, men båda friades senare av domstolarna. Alla indragningarna av Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning är tidningshistoria liksom beslagen av J A Selanders Eskilstuna-Kuriren.Tanken svindlar, kan detta hända igen?

I Umeå har jag varit på ett privat besök under en dryg vecka, men jag hann också hälsa på i VK Medias hus på Västerslätt där både Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten produceras av sina redaktioner. Jag träffade bland andra VK:s chefredaktör Ingvar Näslund och Folkbladets chefredaktör Anna Benker.
Med dem resonerade jag bland annat om de stora framgångar VK Media haft under det senaste året, även i jämförelse med många andra mediehus. Häromdagen sammanfattades dessa framgångar av koncernchefen Sture Bergman så här på Facebook där han länkade till en artikel i VK om en färsk forskarrapport om att VK Media är bäst på kommunal bevakning. Så här skrev han:

” Sture Bergman
den 29 november kl 21:01 · 
Otroligt glad över detta. Kan dock inte undanhålla allmänheten med mer skryt:
✔️Bästa digitala räckvidden.
️Störst andel digital annonsförsäljning.

✔️Starkt förbättrad räckvidd.
Kraftig ökning på digitala prenumerationer
✔️Enda (?) landsortstidningen som har annonstillväxt 2016
✔️Och så tog vi ju hem guldspaden
😇I hastigheten glömde jag också årets utgivare Anna Benker, Folkbladet, och att VKs redaktion nominerades till årets redaktion. Har jag glömt något mer?”

Allt detta skulle Gustav Rosén ha gillat eftersom VK Media, som utvecklats utifrån hans företag, idag som synes kan peka på stora framgångar i sin verksamhet när många mediehus slåss mot stora problem. Visst, även VK Media måste hantera den snabba branschutvecklingen, men hittills har det gått väldigt bra. 
      

Och jag har nu under några dagar lusläst både VK och Folkbladets papperstidningar och jämfört dem med andra tidningar jag mött vid resor landet runt. VK och Folkbladet slår de flesta med sitt tilltal och ambitiösa format. Jag ska medge att jag blev rätt häpen vid läsningen över frukostbordet, tidningarna var klart bättre  än de flesta jag sett runt om i Sverige under senare år, klart olika innehåll och därmed bra alternativ till varandra. Varken VK eller Folkbladet har övergett papperstidningarna trots att de också satsat bra på sina digitala produkter. 

När Gustav Rosén under 1900-talets första år kom till Umeå som fd rallarbas fanns redan VK som startades år 1900, men tidningen hade så långt inte lyckats särskilt väl. Gud vet hur det gick till, men Gustav Rosén lyckades köpa tidningen för aktiernas nominella värde och sedan utvecklades den snabbt och blev Umeås största tidning.
Min farfar var politiskt sett frisinnad, en åsiktsinriktning vid sidan om liberalismen som senare gick samman inom tidigare Folkpartiet, idag Liberalerna. Men i jämförelse med det dåvarande konservativa etablissemanget i Umeå var Gustav Rosén mycket radikal. Tidningen blev hans plattform i kampen mot etablissemanget och farfar var nog länge rätt hatad och det har sagts att officerarna lärde sina barn att spotta efter honom på gatan.
Tidningen och den tidigt politiskt aktive Gustav Rosén hamnade i den ena striden efter den andra gentemot sina politiska antagonister. 

Allt skildras i hans postumt utgivna memoarer ”Från koja till residens” varifrån jag bland annat minns att farfar, som bodde i tidningens hus, en kväll hörde att några som passerade utanför huset sa något om ”att den här kåken ska snart brinna”. Dagen därpå sade Gustav Rosén därför upp brandförsäkringen för att inte bli misstänkt för mordbrand. Både han och tidningen brottades ju nästan alltid med stora ekonomiska problem. 

Gustav Rosén var ansvarig utgivare och hamnade naturligtvis i en rad bråk och processer eftersom han genom VK drev en tuff journalistik. De flesta striderna klarade han uppenbarligen av, men 1915 dömdes han till fängelse tre månader för ärekränkning av stadens stadsfiskal. 

Tidningen hade antytt något om att stadsfiskalen inte var att lita på och det var säkert helt korrekt. Enligt olika texter, till exempel i en av Kerstin Ullenhag på Ohlininstitutets sajt, bestod juryn av politiska motståndare. Gustav Rosén blev fånge nr 61 på fängelset i Umeå. När han släpptes ut hade flera tusen människor samlats utanför fängelset för att ta emot honom. Han var uppenbarligen på väg att bli en hyllad folkhjälte snarare än en hatad radikal murvel. 

Intressant i sammanhanget är att han inte var enbart chefredaktör och utgivare då han dömdes till fängelse, han var då också riksdagsman. Fängelsedirektören ville att fånge nr 61 skulle gå ut bakvägen på grund av folkmassan som väntade på honom utanför huvudingången, men farfar nekade. Till sist bestämde fångvårdsstyrelsen i Stockholm, som jag tror kriminalvårdsstyrelsen då hette, att han skulle släppas ut på framsidan.
Så skedde och tillsammans med sin familj vandrade han framför folkmassan hem till sin bostad som jag tror låg vid Storgatan i Umeå. Där höll han tal från balkongen och sa bland annat:

      - Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

I farfars memoarer finns ett kapitel om fängelsevistelsen och det kopierade jag och skickade till Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt när han stod åtalad för den så kallade spelskandalen i början av 90-talet. Jag tyckte att det var dags för honom, under rådande omständigheter,  att bekanta sig med hur livet kan te sig för en redaktör dömd till fängelse om det skulle gå så illa för honom.

Strömstedt vann dock på alla punkter i den tidsödande rättegången sedan justitiekanslern Hans Stark åtalat honom. Strömstedt gillade dock farfars berättelse och nämnde den i sina memoarer Löpsedeln och insidan. Farfar blev med tiden något helt annat än enbart en fängelsedömd redaktör. Inte för jag vet riktigt hur det gick till, men han blev både riksdagsman, försvarsminister och till sist en uppskattad landshövding i Västerbottens län. Och kanske just därför finns det en byst föreställande honom i Rådhusesplanaden, alldeles intill VK:s tidigare hus. 

Gustav Roséns liv har senast just i år uppmärksammats i en bok, ”Två systrar om sin morfar Gustav Rosén”, skriven av mina kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén.Om inte farfar hade sålt tidningen inför sin karriär i politiken så hade de och jag varit tidningens ägare idag tillsammans med andra kusiner och, så länge de levde, våra föräldrar på Roséns sida i släkten. Den släkten var länge Sveriges största journalistsläkt med som mest samtidigt totalt 13 verksamma journalister i föräldrar- och kusingenerationerna om jag minns rätt.  Det hade nog kunnat bli rätt stormiga möten om tidningens skötsel, så det var nog tur att farfar sålde tidningen.

Idag ingår VK, Folkbladet och gratistidningen Totalt Umeå i VK Media, numera ägd av stiftelsen VK Press. För mig har det varit intressant att besöka mina rötters Umeå i allmänhet och mediehuset på Västerslätt i synnerhet, särskilt då det råkade bli i dessa dagar då den svenska tryckfriheten jubilerar och så mycket i Umeå påminner mig om dess historia

Men tryckfriheten kan och fås aldrig tas för given. Den hyllas alltid av politiker och ämbetsmän i skilda sammanhang när det är dags för högtidstal, men all statistik och en lång rad händelser visar snarare att ett flertal av våra makthavare generellt sett tvärtom gärna ser mer sekretess och mindre offentlighet, likväl som andra åtgärder som begränsar tryckfriheten. Det finns all anledning att alltid värna om tryck- och yttrandefriheten i alla sammanhang. 

Man bör förhålla sig skeptisk när politiker, generaldirektörer eller kommunstyrelsens ledamöter talar sig varma för tryckfriheten i hyllningstal. Under runt 50 år i journalistikens tjänst, och då 40 år som anställd journalist inklusive 16 år som ansvarig utgivare, minns jag tyvärr nästan uteslutande konflikter och strider inklusive juridiska processer, JO-anmälningar och JK-anmälningar rörande myndigheters övertramp och nonchalans gentemot tryckfrihetsförordningen och särskilt då offentlighetsprincipen.

Jag vet att alla mediebranschens organisationer som TU Medier i Sverige och alla idag aktiva chefredaktörer och publicister ständigt bevakar tryck- och yttrandefriheten mot angrepp från politiken, myndigheter och andra krafter. Det är bra, men dessvärre finns det nog ändå anledning till oro om hur dessa frågor utvecklas i ett samhälle där hat blir allt vanligare och synligare, vilket för många  motiverar förslag rörande den personliga integriteten som allt oftare dessvärre också tyvärr kan leda till tveksamma åtgärder som kan urholka vår grundlag där offentlighetsprincipen och tryckfriheten i hela dess vidd regleras.
 Det illustrerades ganska väl i våras då det annars respekterade statsrådet Anders Ygeman som invigningstalare på utställningen Ordets Akt om tryckfriheten började väga offentlighetsprincipen mot den personliga integriteten!  

Det gäller att följa utvecklingen noga och se upp, ta inte tryck- och yttrandefriheten för given. Särskilt inte i ett läge då Sverige kan vara på väg in i ett skymningsläge i en oroande politisk utveckling.
Uppdaterad med nedanstående länkar 161202 kl 16.04, korrigerad 161202 kl 18.04, ny länk 161202 23.40, ny länk 1§61204 kl 18.38, ny länk 170101 kl 10.15

Länkar:
En hyllning till lokal journalistik. Detta är vad VK, förlåt, vi behöver - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se, 170101
Är´u int riktigt klok ditt rackarns Norrlandstroll - krönika av Anna Benker, folkbladet.nu 161202
Demokratins fundament fyller 250 år men kan inte tas för given - ledare av Karin Bergkvist, gd.se 161202
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare - krönika av Nils Funcke, expressen.se 161202
Om GD inte fanns - krönika av Anna Gullberg, gd.se 161202
En svensk tryckfrihetskämpe - text av Ingrid Kinne Limdgren och Susanna  Rosén, nyfikengrå.se, 161202
Grattis, Tryckfrihetsförordningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161202
Orsak till oro för tryckfriheten i dessa nya tider - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161204
När vi fick tryckfrihet - och när vi förlorade den - essä av Karl-Erik Tallmo, unt.se 161202

Polisens beslag efter mord ett hot mot Folkbladet Västerbottens källor

Folkbladet Västerbotten och dess chefredaktör Anna Lith tvingas just nu slåss hårt för att skydda tidningens källor. Hoten mot dessa kommer från rättsväsendet! Detta sker i spåren efter tragedin i Lycksele där Folkbladets lokalredaktör Elin Falk mördades.  Polisen och åklagaren vägrar att lämna tillbaka Folkbladets beslagtagna dator och mobiltelefon som Elin Falk disponerade. I dessa finns naturligtvis uppgifter om källor som ska skyddas enligt grundlagen. Nu ska tvisten avgöras inför domstol redan på fredag, två dagar efter tidningens begäran hos tingsrätten.

Den 29-årige lokalredaktören Elin Falk mördades i sitt hem i Lycksele för 11 dagar sedan. En jämnårig man, som tidigare haft en relation med henne, är häktad som misstänkt för mord. Bevisläget förefaller att vara mycket bra för polisen med säkra vittnen. Den misstänkte greps på platsen.  Polisen tog omedelbart hand om mordoffrets dator och mobil som ägs av Folkbladet.

Anna Lith krävde direkt att utrustningen skulle lämnas tillbaka till Folkbladet eftersom den med all sannolikhet innehåller känsliga uppgifter som omfattas av källskydd. Hon har också förbjudit polisen att gå in i datorn och mobilen eftersom det skulle vara ett brott mot tryckfrihetsförordningen, TF. 

Chefredaktören Anna Lith har i samråd med jurister erbjudit polis och åklagare en möjlighet att ta del av innehållet sedan detta, med polisen närvarande i rummet, först rensats på källskyddat material av henne. Den möjligheten har polisen och åklagaren hittills inte ens svarat på. 

Datorn kan förmodligen polisen inte ta sig in i av tekniska skäl, men däremot mobilen. Enligt grundlagen är Anna Lith skyldig att agera på detta sätt för att skydda källorna och riskerar faktiskt åtal och fängelse om hon inte gör det.

Detta konstaterar också Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter, själv jurist. Det gör hon idag i en intervju i Folkbladet som ägnar ett uppslag i tidningen åt den mycket märkliga tvisten med polisen och åklagaren. Chefredaktören Anna Lith och den vice chefsåklagaren intervjuas också. Alla texterna finns på folkbladet.nu, se länksamlingen nedan. 

Jeanette Gustafsdotter är expert på allt som rör tryckfriheten och offentlighetsfrågorna. Hon har som sådan skrivit "Murvlarnas lagbok”, en handbok som är en bibel för journalister som måste slåss mot myndigheter och andra om allt som rör dessa frågor. Juridiken rörande tryckfriheten är komplicerad och det är därför nödvändigt att hela tiden odla kunskapen i ämnet för journalister och mediechefer.

Samma sak borde gälla företrädare för myndigheter av alla de slag, men det är naturligtvis särskilt allvarligt om kunskapen om grundlagen är så dålig hos företrädare för de rättsvårdande myndigheterna.  Och det finns det tidigare exempel på.

För övrigt har tre redaktioner inlett ett samarbete för att undersöka hur det är ställt med yttrandefriheten för offentliganställda i Ångermanland. Det är P4 Västernorrland, Allehanda och Sundsvalls Tidning. Det är ett utmärkt initiativ då risken för repressalier kan skrämma anställda från att kontakta medierna.

Det finns det också många exempel på och som tidigare ansvarig utgivare för Gefle Dagblad tvingades jag vid en rad olika tillfällen skriva kritiskt om sådana fall och dessutom JO-anmäla chefer som agerat mot anställda, antingen i sökandet efter källor eller med åtgärder mot den som uttalat sig i tidningen. Om rättsväsendet dessutom genom bristande respekt för grundlagen riskerar att minska respekten för källskyddet är det riktigt allvarligt, oavsett om det beror på okunskap eller ett trixande med paragraferna.

Detta kanske också är något för kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke (mp) och hennes nyutnämnde  utredare Anette Novak att tänka på då de nu söker lösningar i form av nya "mediepolitiska verktyg" för att säkra den för vårt demokratiska samhälle så viktiga journalistiken. Det är viktigt att det finns journalister som rapporterar och granskar, liksom mediehus med resurser för verksamheten.  Men det är också viktigt att medborgarna vågar tala med reportrarna och inte skräms av vare sig chefen eller risken för att röjas som källa. 

Det finns massor av exempel där okunskapen hos offentliga tjänstemän om offentlighetsprincipen och andra hörnstenar i grundlagen försvårar journalisternas arbete och därmed äventyrar den publicistiska insatsen som är så viktig för demokratin. Detta fall i Lycksele är ett extremt exempel, men även i vardagsarbetet orsakar de bristande kunskaperna problem för journalistiken. En kunskapsoffensiv om grundlagarna riktad till landets myndighetsanställda, kanske?    

Nu har Anna Lith och hennes medarbetare på Folkbladet mitt i sorgearbetet efter sin kollega tvingats in i en jobbig process mot polis och åklagare. Det är allvarligt då de viktiga principerna rörande grundlagen hotas, men också upprörande med tanke på de tragiska omständigheterna.

Folkbladet har anlitat advokaten Esa Kymäläinen från Danowskys & Partners Advokatbyrå för att hantera de juridiska frågorna.  Han har tillsammans med Anna Lith idag lämnat in en begäran till tingsrätten i Lycksele om att domstolen ska pröva om beslagen är i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och rättegångsbalken. Han begär också att beslagen ska hävas.

Enligt lagstiftningen ska en begäran av den här typen behandlas skyndsamt av domstolen, senast inom fyra dagar. Detta faktum illustrerar vilken vikt dessa frågor anses ha. Nu har tingsrätten bestämt att den så kallade beslagsförhandlingen ska ske redan efter två dagar, det vill säga nu på fredag.

Folkbladets uppslag i tidningen och artiklar på webben idag om denna märkliga juridiska tvist rörande tillämpningen av grundlagen är en intressant läsning för alla publicistiskt verksamma. Under den första länken finns också en faktaruta som redovisar andra fall där journalisters utrustning blivit beslagtagen och hur de rättsliga prövningarna då utfallit. Ett av fallen, det som handlar om DN:s bilder från ett skyddsområde, har gått ända till Högsta domstolen där saken ska avgöras.

Uppdatering: Efter beslagsförhandling i fredags den 13 mars kommer tingsrätten i Lycksele med sitt beslut på måndag den 16 mars.
Korrigerad och kompletterad 150311 kl 22.21, Kompletterad med uppdatering och länk 150314 kl 18.45 

Länkar:
Journalistmord och EU-myter - Medierna i SR om mordet i Lycksele. 

Anonyma källor kan röjas i utredningen - intervju med chefredaktör Anna Lith, folkbladet.nu 150311  

"Lith får inte ge polisen tillstånd" - intervju med Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter, folkbladet.nu 140311

"Delar inte uppfattningen" - intervju med vice chefsåklagare Axel Holmberg, folkbladet.nu 150311