Redaktörer rör sig mellan tidningshus och public service - Anna Benker blir kanalchef på SR i Malmö

Under senare år har det blivit vanligt att chefredaktörer lämnar tidningshusen och går till public service. Det är intressant med tanke på de stundtals spända relationerna mellan licensfinansierade public service och de privatfinansierade mediehusen. Idag blev det offentligt att ytterligare en chefredaktör går till public service. Det är Anna Benker som nyligen rationaliserade bort sin egen tjänst som chefredaktör på Folkbladet Västerbotten. Hon blir ny kanalchef och ansvarig utgivare för Sveriges Radios programproduktion i Malmö.  

Anna Benker har sedan 2013 varit chefredaktör för Folkbladet Västerbotten i Umeå och hon har också ingått i koncernledningen för VK Media. När hon kom dit från Strengnäs Tidning hanterade jag som headhunter rekryteringen och sedan dess känner vi varandra mycket väl, vilket bör nämnas för transparensens skull. Under tiden på Folkbladet har Anna Benker hanterat två stora sparpaket och under det senare i höstas drev hon att även tidningens ledningsgrupp måste minskas för att inte verksamheten på fältet skulle drabbas för hårt.

Hon kom fram till att det var hon själv som skulle sägas upp eftersom omorganisationen kunde lösas bra ändå med den erfarne nyhetschefen Erik Isberg i rollen som redaktionschef och ansvarig utgivare. Och så blev det. Anna Benker blev den ende som blev uppsagd på Folkbladet eftersom hon kunde lösa de övriga indragna tre tjänsterna med vakanser som inte tillsattes.

Och nu lämnar hon tidningshusen där hon jobbat i olika roller på bland annat Strengnäs Tidning, Norran, Expressen, Ljusnan, samt Folkbladet. Hon har också tidigare jobbat på dåvarande SVT Gävledala i Falun och Gävle.

När Anna Benker kom till Folkbladet blev hon chef för 32 personer varav 28 redaktionella tjänster, en bemanning som hon minskat till 19 varav 17 redaktionella tjänster. Nu blir hon chef för runt 80 personer på Sveriges Radio i Malmö som lär vara den tredje största enheten inom bolaget efter Stockholm och Göteborg. I Malmö görs produktioner både för P1, P2, P3 och P4.

Anna Benker är inte den förste mediechefen som går från tidningshusen till public service. Den mest kända och då tämligen otippade övergången var naturligtvis då chefredaktören Jan Helin lämnade Aftonbladet för att bli programdirektör på Sveriges Television, SVT.

Hans nye chef på SVT, Hanna Stjärne, var innan hon 2014 blev vd på SVT, publisher på Upsala Nya Tidning, UNT,  och även där var jag som konsult anlitad för att hantera rekryteringen 2011. Hanna Stjärne kom då från en ledande befattning inom Sveriges Radio och saknade erfarenhet av arbete på en tidning, men kom snabbt in i rollen som chef för både publicistik och affär på UNT. Senare gick hon tillbaka till public service som vd för SVT.

Det finns också mediechefer som gått från tidning till public service och tillbaka igen. Anna Gullberg gick från Dalarnas Tidningar 2012 till jobbet som kanalchef för P4 Dalarna och sedan 2014 till Gefle Dagblad som chefredaktör. Helena Nyman gick 2014 från jobbet som nyhetschef på Arbetarbladet till SVT som chef för verksamheten i Sundsvall. 2016 återvände hon till Arbetarbladet som chefredaktör.

Olov Carlsson gick från SVT i Norrbotten via TV4 och därefter till en tjänst som publisher på Piteå-Tidningen. Sedan blev han enhetschef för SVT i Norrbotten och därefter chef för SVT:s nyhetsdivision i Stockholm. Och sedan tillbaka till tidningsvärlden 2016 som chefredaktör för MittMedias tidningar i Södertälje och Norrtälje, Länstidningen och Norrtelje Tidning. Nu är han publisher för Dagens Samhälle. Martin Jönsson gick från Svenska Dagbladet till Sveriges Radio och därefter till Dagens Nyheter. Herman Nicolic flyttade från Utbildningsradion till Nerikes Allehanda och sedan till Sveriges Radio i Örebro under en kort tid innan han började på Hall Media där han nu är redaktionschef för koncernens tidningar.

Andra mediechefer som under senare år gått från tidningshusen till public service är bland andra Charlotta Friborg från UNT till SVT, Anders Nordlund från DN via Region Gävleborg till SVT, Helena Sträng från NA till Sveriges Radio i Örebro, Matti Lilja från Piteå-Tidningen till Sveriges Radio Västerbotten, Nina Funke från Dalarnas Tidningar till SVT i Falun samt Ingvar Näslund från Västerbottens-Kuriren till SVT i Umeå. Kvällspostens chefredaktör Katrin Säfström går i vår till jobbet som kanalchef för Sveriges Radio P4 Sörmland.

Om det är intressant att tidningschefer går till public service så är det inte mindre intressant att Katrin Säfström på Expressens edition Kvällsposten efterträds av Magnus Ringman som går direkt från jobbet som stabschef på Aftonbladet till konkurrenten och dess ledningsgrupp. Magnus Ringman har i en intervju sagt att han kommer att vara lojal med Aftonbladet rörande affärsinformationen.

Därmed är en betydande del av Aftonbladets ledning ny efter Sofia Olsson Olséns avhopp då Lena K Samuelsson blev ny publisher. Kort därefter gick politiska chefredaktören Karin Petterssons vidare inom Schibsted och fick då ledarskribenten Anders Lindberg som efterträdare. Och häromdagen meddelades det också att redaktionschefen Håkan Andreasson slutar och han ska enligt Lena K Samuelsson få en ny roll inom företaget.   

Det handlar således om snabba och stora förändringar rörande chefstjänsterna i medieföretagen. Det är naturligtvis en styrka för mediernas utveckling att tidningschefer som Magnus Ringman kan röra sig fritt till en konkurrent och att chefer i de privata mediehusen kan ta ta med sig sina erfarenheter till public service och tvärtom.
Samtidigt är det lite spännande eftersom tidningshusen och public service under senare år legat i polemik med varandra rörande gränserna för verksamheten inom de licensfinansierade medierna. I januari blev det för övrigt klart att Sofia Wadensjö-Karen lämnar tidskriftsvärlden och tidningen Vi för att bli ny vd för krisande Utbildningsradion. Hon är också ordförande för organisationen Utgivarna där privata medier och public service samsas kring publicistiska frågor de kan vara överens om trots de nämnda motsättningarna. 

Det har stundtals varit en ganska hätsk diskussion där mediehus ute i landet menar att public service, och då kanske mest SVT, digitalt parasiterar på den lokalt framtagna journalistiken och försvårar tidningarnas införande av betallösningar. SVT och Sveriges Radio är ju licensfinansierade och har därmed retat upp privatfinansierade medier då de gratis publicerar dessas nyheter på sina sajter, samtidigt som tidningarna inför betallösningar i sina digitala kanaler.  Flera av de nämnda tidigare chefredaktörerna har också som sådana på skilda sätt varit aktiva i kritiken mot public service. Inte så konstigt; tidningshusen och public service lever ju på sitt sätt i helt olika världar.

Just nu verkar diskussionen ha lugnat ner sig något och just Sveriges Radio anses nog av tidningsföretagen sköta sitt fögderi på ett justare sätt än SVT, SR:s vd Cilla Benkö har i debatten tydligt markerat att radion framför allt ska satsa på ljudproduktioner. Branschen har i spåren av dessa motsättningar också generellt sett tillägnat sig en väl spridd policy där man ger andra medier cred vid återpubliceringar.

Nåväl, både public service och de privata medieföretagen behövs vilket företrädarna för båda dessa parter också alltid påpekar då de möts i debatter. Men nog kan jag tänka mig att en och annan mediechef fått väga sina ord väl när de rört sig från den ena världen till den andra…  
Korrigerade felaktig länk 180328 kl 17.27, korrigerade skrivfel kl 21.18 

Chefredaktören Anna Benker har rationaliserat bort sin egen tjänst

Nu genomför VK Media och dess systertidningar Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten ett besparingspaket. Totalt 14 tjänster tas bort. Chefredaktören Anna Benkers egen tjänst på Folkbladet försvinner också efter de förhandlingar hon själv handlagt eftersom det enligt henne ”är bäst för verksamheten”. Hon blir själv den ende personen som sägs upp inom koncernen eftersom alla andra tjänster kunnat tas bort genom olika avtal och åtgärder utan turordningsförhandlingar. 

Folkbladet har en lång och stolt historia som en socialdemokratisk tidning i Umeå, i konkurrens med mäktiga Västerbottens-Kuriren. I maj 2001 förvärvade VK en betydande del av Folkbladet, precis enligt samma mönster som på övriga tvåtidningsorter i Sverige. Senare har VK blivit majoritetsägare och inom VK Media finns också gratistidningen Totalt Umeå, tryckerirörelsen och andra medieverksamheter.  

Förstatidningarna har tagit över andratidningarna i hela Sverige, dels för att bevara mångfalden, dels för att tillgodogöra sig deras presstöd och det täckningsbidrag som följer med produktionen av flera titlar. Samordning av tryckning och administration med mera har också varit kostnadsbesparande insatser, viktiga för både s-tidningarna och deras nya borgerliga ägare.  

S-tidningarnas vandring in i de borgerliga tidningskoncernerna är en utveckling som gillats även på centralt socialdemokratiskt håll. Jag minns att dåvarande statsministern Göran Persson i något sammanhang, kanske på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna 2005, sa att ”våra tidningar är bra parkerade hos de borgerliga ägarna” eller någonting ditåt. Och alternativet hade givetvis varit att de knappats funnits kvar. Och då var ändå inte alla s-tidningarna uppköpta.

Det senaste köpet skedde för knappt ett år sedan då NWT-koncernen förvärvade Värmlands Folkblad. Och för bara någon dag sedan fyllde anrika Dala-Demokraten 100 år, nu med borgerligt ägda koncernen MittMedia som ägare. Folkbladet Västerbotten fyllde 100 år tidigare i år.

Folkbladet i Västerbottens uppdrag är intressant. Tidningen bevakar hela Västerbotten, till skillnad från VK som är mest inriktad på Umeå. Det är inget dåligt uppdrag – Västerbotten är väl på landytan till och med större än Danmark.

På VK med sin större organisation, troligen omkring 50 tjänster, minskas bemanningen med 10 tjänster utan att någon behöver sägas upp. Folkbladet minskar bemanningen med fyra tjänster och är därmed nere på 17 redaktionella medarbetare. Chefredaktörstjänsten är en av de fyra som tas bort. Anna Benker har drivit processen på Folkbladet och menar att hennes tjänst är bättre att ta bort än att ytterligare en reportertjänst i inlandet raderas i den pressade budgeten rörande tidningens omfattande bevakningsuppdrag. Tre tjänster har kunnat tas bort utan uppsägningar. Anna Benker blir däremot själv uppsagd.

Folkbladet kommer med denna lösning att kunna fortsätta sin verksamhet med en ny och för de nu rådande ekonomiska villkoren anpassad verksamhet. Anna Benker har varit tidningens chefredaktör drygt fyra år.
I transparensens namn bör här nämnas att jag själv som konsult och headhunter genom mitt bolag Utkik Media var anlitad av VK Media 2013 för att hantera rekryteringen av en ny chefredaktör efter Daniel Nordström. Det arbetet utmynnade i att Anna Benker fick jobbet och därigenom har vi lärt känna varandra mycket väl.

Under hennes fyra år på Folkbladet har tidningens bemanning i takt med ökande besparingskrav minskat med runt 40 procent om jag räknat rätt, inklusive denna senaste besparing där hennes egen tjänst ingår i sparpaketet. När hon rekryterades 2013 hade tidningen 28 redaktionella medarbetare. 

Folkbladet Västerbotten har under samma tid ändå ökat utgivningen med sin e-tidning på söndagarna. Och dessutom under i vart fall ett par år, 2015 och 2016, ekonomiskt sett visat på svarta siffror inklusive presstöd, ett faktum som uppmärksammats för något år sedan i någon rapport av Nordicoms medieforskare Jonas Ohlsson. Han har också konstaterat att Folkbladet och VK trots bantningar lyckats öka den kommunala bevakningen i sina spridningsområden till skillnad från andra mediehus i landet.  

Nu kommer Folkbladets verksamhet efter årsskiftet att fortsätta som hittills med Erik Isberg, tidigare rutinerad nyhetschef, som redaktionschef och ansvarig utgivare. Omorganisationen innebär också att en del administrativa uppgifter med mera samordnas inom VK Media, allt för att klara nedbemanningen och den minskade ledningsfunktionen på Folkbladet.

Själv har jag som tidigare medarbetare i Gefle Dagblad, GD, under knappt 40 år, varav runt 17 år som chefredaktör, konkurrerat hårt med Arbetarbladet, AB. Sedan ungefär fyra decennier har jag också naturligt nog kanske just därför varit kritisk till den politiska konstruktionen om och för presstödet som negativt påverkade konkurrensen mellan tidningar som GD och AB. Och sedan försvårat vettiga samarbeten då de fått samma ägare. 

Jag minns att dåvarande Hallpressens vd Stig Fredriksson ensam i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse var starkt kritisk till presstödet, men då från en mer principiell synpunkt sett. Han menade att mediebranschen skulle ”hålla armlängds avstånd mot staten”.

Som ung suppleant i TU-styrelsen höll jag med honom, till hans oförställda häpnad eftersom han tidigare ensam fått stå för motståndet mot presstödet utan medhåll från de övriga styrelseledamöterna i TU som inte var beredda att säga nej till statsstödet. Sedan har tiden rullat på och med den en ny utveckling som sannerligen hunnit ifatt verkligheten.

Vad Stig Fredriksson, som avled 2008, skulle ha tyckt om presstödet i dag vet jag inte. Själv är jag nog lika tveksam till det principiellt sett som tidigare, men med helt klart en mer ambivalent syn på saken. Stödet har funnits i många decennier och därmed kommit att påverka förutsättningarna för en viktig del av branschen, på gott och ont.

En av de stora bristerna med presstödet enligt min mening är att det sedan länge, under flera decennier, varit så kontraproduktivt. Man har blint fortsatt med ett stöd så som det en gång i tiden bestämdes under 70-talet, trots branschens successivt ändrade förutsättningar. Tänk om stödet under de senaste decennierna i stället på något sätt uppmuntrat utveckling, samarbeten och branschpositiva innovationer. Tvärtom har alla sådana strävanden begränsats av regelverket trots den nya ägarstrukturen som kunde ha öppnat för en innovativ utveckling.

Folkbladet Västerbotten och dess ägare Västerbottens-Kuriren är ett bra exempel. Det är inte många år sedan som VK Media sökte nya effektiva vägar för ett klokt samarbete mellan s-märkta Folkbladet och liberala VK för att minska kostnader och hitta smarta lösningar när de ändå hade fått samma ägare. Tidningarnas redaktioner flyttade närmare varandra, men Presstödsnämnden sa nej och de bägge tidningstitlarna i Umeå tvingades backa och flytta isär igen. Pinsamt och olyckligt bloggade jag om då.

Och där är vi fortfarande utan att presspolitikerna på något sätt lyckats flagga för en positiv utveckling, trots den ena utredningen efter den andra. Ovissheten ä tvärtom stor om vad som händer med stödet om bara något år. Mycket olyckligt säger jag som gammal kritiker till presstödet, men i dagens läge är vi nog alla, presstödskritiker som presstödsälskare, lika angelägna om att politikerna på något sätt måste försöka bidra till en bra utveckling. Men jag är pessimistisk inför deras förmåga. 

MittMedias nedläggning av Dagbladet i Sundsvall och tidigare nedläggningen av Folket i Eskilstuna är liksom detta nya besparingspaket för VK Media i allmänhet och Folkbladet i synnerhet en logisk följd av den förändrade marknaden och presspolitikens tillkortakommanden. Slutar detta med att alla s-tidningarna försvinner med ett uteblivet presstöd?
Jag hoppas inte det, även om statens bidrag försvinner hoppas jag att s-titlarna behålls så länge de är efterfrågade, men då i helt nya effektiva organisationer där flera titlar kan ges ut av samma redaktion utan att politikerna kan lägga sig i genom föråldrade stödregler.
Så borde det ha varit för länge sedan.
Korrigerad 171215 kl 18.10, kl 18.21

Länkar:
Anna Benker om att lämna Folkbladet - intervju medievarlden.se 171215
VK Media kapar 14 tjänster, chefredaktören lämnar - nyhetsartikel medievarlden.se 1711215
VK Media omorganiserar för att möta framtiden - nyhetsartikel vk.se 171215
Erik Isberg blir Folkbladets nya utgivare - nyhetsartikel Folkbladet.nu 171215

Tryckfriheten 250 år 2 december - och jag minns farfar som dömdes till fängelse för tryckfrihetsbrott 1915

I morgon den 2 december fyller den svenska tryckfriheten 250 år. Detta jubileum uppmärksammas i år med en utställning arrangerad av TU Medier i Sverige, ”Ordets akt”, en middag på Publicistklubben, många debatter och andra arrangemang.  I morgon fredag kommer säkert flertalet av landets chefredaktörer att skriva artiklar i sina tidningar om tryckfriheten.  Själv tänker jag på min farfar Gustav Rosén som fick sitta i fängelse tre månader för tryckfrihetsbrott. Dessutom ska han ha fått sin bok ”Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan” indragen och förbjuden av statsmakten!

Tryckfriheten föddes 1766 . Den är reglerad i tryckfrihetsförordningen som är en grundlag och senare kompletterad med yttrandefrihetsgrundlagen. Min farfar föddes 1876 i Småland och avled 1942. Han gick bara i folkskolan eftersom det inte fanns pengar i familjen för någon högre skolutbildning åt honom. Han blev därför militär och fick då en utbildning till underofficer.
Den karriären blev dock kort eftersom han i stället for upp till Riksgränsen och blev rallarbas under bygget av Ofotenbanan. Där levde rallarna under svåra förhållanden och många dog. 1902 gav Gustav Rosén ut en bok om sina erfarenheter av dessa missförhållanden. 

Den blev, som jag alltid fått höra, indragen och beslagtagen av den svenska staten. Detta skrivs på resande fot och jag har inför denna text förgäves försökt hitta någon bekräftelse på nätet om att detta faktiskt har skett.Boken nämns dock på en rad ställen, som hos Riksarkivet, Google Books, olika bibliotek och hos Amazon! Den torde således ha tillåtits med tiden, men ingenstans nämns det att den blev förbjuden och indragen. 

Hemma har jag dock ett exemplar av boken som min pappa eller någon annan lyckades smussla undan. I den ligger en lapp skriven av min pappa om att boken blev indragen och beslagtagen eftersom den var så kritisk mot det statliga projektet Ofotenbanan. 

Jag vet också att boken gavs ut igen i mitten av sjuttiotalet på initiativ av landshövding Ragnar Lassinantti i Norrbottens län.  I den vill jag minnas att Lassinantti har skrivit ett förord där det säkert nämns något om indragningen, men även den boken ligger hemma när detta skrivs på ett starkt försenat tåg från Umeå mot Gävle. Och det var just i Umeå Gustav Rosén bodde när han gav ut skriften 1902.  

Via Riksarkivet hittade jag en text skriven av Birgit Petersson om Gustav Rosén i Svenskt biografisk lexikon. Inte heller där nämns något om indragningen, men så här beskriver författaren bokens kritik mot missförhållandena vid Ofotenbanans bygge, bokstaven R står för Rosén:
” De svåra strapatser som de underbetalda och åt entreprenörers och handlares godtycke utlämnade arbetarna tvingades uthärda upprörde R. Han beskrev förhållandena vid järnvägsbygget först i tidningsartiklar och sedan i skriften Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan (1902). Där går han mycket hårt åt statens och myndigheternas slapphet och oförmåga att ta itu med vanskötseln och misshushållningen. R tar i sin skrift parti för den svagare och missaktade parten, arbetaren, gentemot förmän, ingenjörer och andra arbetsgivare, ytterst staten – Ofotenbanan var ett statligt företag. Han hade ett starkt rättvisepatos och upprördes över den orättfärdiga behandlingen av arbetarna och den tydliga åtskillnad som gjordes mellan människor från olika samhällsskikt. Situationen vid Ofotenbanan hade för övrigt också väckt nationellt uppseende och debatterades i riksdagen, bl a av Adolf Hedin.”


Dessa rader illustrerar ganska väl varför tryckfriheten är ett omistligt redskap för medborgarna att hålla koll på hur staten, kommunerna, politiker och tjänstemän hanterar sitt ansvar. I Gustav Roséns fall ansågs han således med dåtidens mått mätt ha passerat tryckfrihetens gränser då boken drogs in och det är inte alls något unikt fall i Sverige. Både Gustaf Fröding och Erik Gustav Geijer råkade ut för samma sak, men båda friades senare av domstolarna. Alla indragningarna av Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning är tidningshistoria liksom beslagen av J A Selanders Eskilstuna-Kuriren.Tanken svindlar, kan detta hända igen?

I Umeå har jag varit på ett privat besök under en dryg vecka, men jag hann också hälsa på i VK Medias hus på Västerslätt där både Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten produceras av sina redaktioner. Jag träffade bland andra VK:s chefredaktör Ingvar Näslund och Folkbladets chefredaktör Anna Benker.
Med dem resonerade jag bland annat om de stora framgångar VK Media haft under det senaste året, även i jämförelse med många andra mediehus. Häromdagen sammanfattades dessa framgångar av koncernchefen Sture Bergman så här på Facebook där han länkade till en artikel i VK om en färsk forskarrapport om att VK Media är bäst på kommunal bevakning. Så här skrev han:

” Sture Bergman
den 29 november kl 21:01 · 
Otroligt glad över detta. Kan dock inte undanhålla allmänheten med mer skryt:
✔️Bästa digitala räckvidden.
️Störst andel digital annonsförsäljning.

✔️Starkt förbättrad räckvidd.
Kraftig ökning på digitala prenumerationer
✔️Enda (?) landsortstidningen som har annonstillväxt 2016
✔️Och så tog vi ju hem guldspaden
😇I hastigheten glömde jag också årets utgivare Anna Benker, Folkbladet, och att VKs redaktion nominerades till årets redaktion. Har jag glömt något mer?”

Allt detta skulle Gustav Rosén ha gillat eftersom VK Media, som utvecklats utifrån hans företag, idag som synes kan peka på stora framgångar i sin verksamhet när många mediehus slåss mot stora problem. Visst, även VK Media måste hantera den snabba branschutvecklingen, men hittills har det gått väldigt bra. 
      

Och jag har nu under några dagar lusläst både VK och Folkbladets papperstidningar och jämfört dem med andra tidningar jag mött vid resor landet runt. VK och Folkbladet slår de flesta med sitt tilltal och ambitiösa format. Jag ska medge att jag blev rätt häpen vid läsningen över frukostbordet, tidningarna var klart bättre  än de flesta jag sett runt om i Sverige under senare år, klart olika innehåll och därmed bra alternativ till varandra. Varken VK eller Folkbladet har övergett papperstidningarna trots att de också satsat bra på sina digitala produkter. 

När Gustav Rosén under 1900-talets första år kom till Umeå som fd rallarbas fanns redan VK som startades år 1900, men tidningen hade så långt inte lyckats särskilt väl. Gud vet hur det gick till, men Gustav Rosén lyckades köpa tidningen för aktiernas nominella värde och sedan utvecklades den snabbt och blev Umeås största tidning.
Min farfar var politiskt sett frisinnad, en åsiktsinriktning vid sidan om liberalismen som senare gick samman inom tidigare Folkpartiet, idag Liberalerna. Men i jämförelse med det dåvarande konservativa etablissemanget i Umeå var Gustav Rosén mycket radikal. Tidningen blev hans plattform i kampen mot etablissemanget och farfar var nog länge rätt hatad och det har sagts att officerarna lärde sina barn att spotta efter honom på gatan.
Tidningen och den tidigt politiskt aktive Gustav Rosén hamnade i den ena striden efter den andra gentemot sina politiska antagonister. 

Allt skildras i hans postumt utgivna memoarer ”Från koja till residens” varifrån jag bland annat minns att farfar, som bodde i tidningens hus, en kväll hörde att några som passerade utanför huset sa något om ”att den här kåken ska snart brinna”. Dagen därpå sade Gustav Rosén därför upp brandförsäkringen för att inte bli misstänkt för mordbrand. Både han och tidningen brottades ju nästan alltid med stora ekonomiska problem. 

Gustav Rosén var ansvarig utgivare och hamnade naturligtvis i en rad bråk och processer eftersom han genom VK drev en tuff journalistik. De flesta striderna klarade han uppenbarligen av, men 1915 dömdes han till fängelse tre månader för ärekränkning av stadens stadsfiskal. 

Tidningen hade antytt något om att stadsfiskalen inte var att lita på och det var säkert helt korrekt. Enligt olika texter, till exempel i en av Kerstin Ullenhag på Ohlininstitutets sajt, bestod juryn av politiska motståndare. Gustav Rosén blev fånge nr 61 på fängelset i Umeå. När han släpptes ut hade flera tusen människor samlats utanför fängelset för att ta emot honom. Han var uppenbarligen på väg att bli en hyllad folkhjälte snarare än en hatad radikal murvel. 

Intressant i sammanhanget är att han inte var enbart chefredaktör och utgivare då han dömdes till fängelse, han var då också riksdagsman. Fängelsedirektören ville att fånge nr 61 skulle gå ut bakvägen på grund av folkmassan som väntade på honom utanför huvudingången, men farfar nekade. Till sist bestämde fångvårdsstyrelsen i Stockholm, som jag tror kriminalvårdsstyrelsen då hette, att han skulle släppas ut på framsidan.
Så skedde och tillsammans med sin familj vandrade han framför folkmassan hem till sin bostad som jag tror låg vid Storgatan i Umeå. Där höll han tal från balkongen och sa bland annat:

      - Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

I farfars memoarer finns ett kapitel om fängelsevistelsen och det kopierade jag och skickade till Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt när han stod åtalad för den så kallade spelskandalen i början av 90-talet. Jag tyckte att det var dags för honom, under rådande omständigheter,  att bekanta sig med hur livet kan te sig för en redaktör dömd till fängelse om det skulle gå så illa för honom.

Strömstedt vann dock på alla punkter i den tidsödande rättegången sedan justitiekanslern Hans Stark åtalat honom. Strömstedt gillade dock farfars berättelse och nämnde den i sina memoarer Löpsedeln och insidan. Farfar blev med tiden något helt annat än enbart en fängelsedömd redaktör. Inte för jag vet riktigt hur det gick till, men han blev både riksdagsman, försvarsminister och till sist en uppskattad landshövding i Västerbottens län. Och kanske just därför finns det en byst föreställande honom i Rådhusesplanaden, alldeles intill VK:s tidigare hus. 

Gustav Roséns liv har senast just i år uppmärksammats i en bok, ”Två systrar om sin morfar Gustav Rosén”, skriven av mina kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén.Om inte farfar hade sålt tidningen inför sin karriär i politiken så hade de och jag varit tidningens ägare idag tillsammans med andra kusiner och, så länge de levde, våra föräldrar på Roséns sida i släkten. Den släkten var länge Sveriges största journalistsläkt med som mest samtidigt totalt 13 verksamma journalister i föräldrar- och kusingenerationerna om jag minns rätt.  Det hade nog kunnat bli rätt stormiga möten om tidningens skötsel, så det var nog tur att farfar sålde tidningen.

Idag ingår VK, Folkbladet och gratistidningen Totalt Umeå i VK Media, numera ägd av stiftelsen VK Press. För mig har det varit intressant att besöka mina rötters Umeå i allmänhet och mediehuset på Västerslätt i synnerhet, särskilt då det råkade bli i dessa dagar då den svenska tryckfriheten jubilerar och så mycket i Umeå påminner mig om dess historia

Men tryckfriheten kan och fås aldrig tas för given. Den hyllas alltid av politiker och ämbetsmän i skilda sammanhang när det är dags för högtidstal, men all statistik och en lång rad händelser visar snarare att ett flertal av våra makthavare generellt sett tvärtom gärna ser mer sekretess och mindre offentlighet, likväl som andra åtgärder som begränsar tryckfriheten. Det finns all anledning att alltid värna om tryck- och yttrandefriheten i alla sammanhang. 

Man bör förhålla sig skeptisk när politiker, generaldirektörer eller kommunstyrelsens ledamöter talar sig varma för tryckfriheten i hyllningstal. Under runt 50 år i journalistikens tjänst, och då 40 år som anställd journalist inklusive 16 år som ansvarig utgivare, minns jag tyvärr nästan uteslutande konflikter och strider inklusive juridiska processer, JO-anmälningar och JK-anmälningar rörande myndigheters övertramp och nonchalans gentemot tryckfrihetsförordningen och särskilt då offentlighetsprincipen.

Jag vet att alla mediebranschens organisationer som TU Medier i Sverige och alla idag aktiva chefredaktörer och publicister ständigt bevakar tryck- och yttrandefriheten mot angrepp från politiken, myndigheter och andra krafter. Det är bra, men dessvärre finns det nog ändå anledning till oro om hur dessa frågor utvecklas i ett samhälle där hat blir allt vanligare och synligare, vilket för många  motiverar förslag rörande den personliga integriteten som allt oftare dessvärre också tyvärr kan leda till tveksamma åtgärder som kan urholka vår grundlag där offentlighetsprincipen och tryckfriheten i hela dess vidd regleras.
 Det illustrerades ganska väl i våras då det annars respekterade statsrådet Anders Ygeman som invigningstalare på utställningen Ordets Akt om tryckfriheten började väga offentlighetsprincipen mot den personliga integriteten!  

Det gäller att följa utvecklingen noga och se upp, ta inte tryck- och yttrandefriheten för given. Särskilt inte i ett läge då Sverige kan vara på väg in i ett skymningsläge i en oroande politisk utveckling.
Uppdaterad med nedanstående länkar 161202 kl 16.04, korrigerad 161202 kl 18.04, ny länk 161202 23.40, ny länk 1§61204 kl 18.38, ny länk 170101 kl 10.15

Länkar:
En hyllning till lokal journalistik. Detta är vad VK, förlåt, vi behöver - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se, 170101
Är´u int riktigt klok ditt rackarns Norrlandstroll - krönika av Anna Benker, folkbladet.nu 161202
Demokratins fundament fyller 250 år men kan inte tas för given - ledare av Karin Bergkvist, gd.se 161202
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare - krönika av Nils Funcke, expressen.se 161202
Om GD inte fanns - krönika av Anna Gullberg, gd.se 161202
En svensk tryckfrihetskämpe - text av Ingrid Kinne Limdgren och Susanna  Rosén, nyfikengrå.se, 161202
Grattis, Tryckfrihetsförordningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161202
Orsak till oro för tryckfriheten i dessa nya tider - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161204
När vi fick tryckfrihet - och när vi förlorade den - essä av Karl-Erik Tallmo, unt.se 161202