Positioneringen har börjat inför presentationen av Novaks utredning

Nu har olika medieaktörer börjat positionera sig inför Anette Novaks leverans av Medieutredningens slutbetänkande på måndag klockan 13.00. Tre ledande företrädare för Sveriges Television, SVT tog i veckan täten i debatten trots att public service inte skulle utredas enligt direktiven. Men spänningarna finns där gentemot privatägda medier, bland annat sedan dessa och deras ”Public service-kommission” agerat för sina intressen.

I måndags skrev således SVT:s chefer Hanna Stjärne, Jan Helin och Anne Lagercrantz en artikel på sydsvenskan.se där de bjöd in de privata medieföretagen till tänkbara samarbeten. Och i går skrev Sveriges Radios vd Cilla Benkö och chefredaktören Stefan Eklund på Borås Tidning på sverigesradio.se tillsammans en text där de utifrån sina olika roller pekade på den viktiga skillnaden mellan public service och de privata medierna. 

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Stjärne, Helin och Lagercrantz samt Benkö och Eklund skriver sina texter under veckan innan Novaks utredning presenteras. De vet, eller tror sig veta, vad utredningen kan innehålla utifrån diskussionerna i skilda sammanhang medan utredningen pågått. Där har de privatägda mediernas kritiska syn på public service präglat debatten från första början då Alice Bah Kuhnke presenterade utredaren och direktiven till Anette Novak.

Debatten har handlat om att de licensfinansierade medierna får så mycket mer pengar med statens hjälp i jämförelse med de privatfinansierade medierna. Och det har handlat om en skarp kritik mot att SVT och Sveriges Radio med sin verksamhet i digitala medier sätter krokben för privata mediehus som till skillnad från public service satsar på att ta betalt för sitt innehåll. I det sammanhanget har de privata mediebolagen och deras organisationer under stor enighet varit kritiska för att den så kallade förhandsprövningen av nya verksamheter inom public service aldrig tillämpats.

Regeringen fick kritik för att den i direktiven till Anette Novak huvudsakligen exkluderade public service som därmed inte skulle synas i utredningen. I debatten har sedan Medieutredningen på skilda sätt ändå, och kanske just därför, närmat sig frågor rörande public service även om det är oklart hur det sedan kommer att prägla deras slutliga förslag. Hur det än blir med den saken kommer spänningarna mellan privata medier och public service nog att fortsätta.

Därför är det begripligt att tunga namn inom public service pekar på tänkbara öppningar och samarbeten mellan Sveriges Television och de lokala medieföretagen ute i landet, dock med ett tydligt klargörande av att det inte är aktuellt att de senare ska kunna leverera ren nyhetsbevakning till SVT, något som MittMedia tidigare föreslagit under den tidigare koncernledningens rätt aggressiva opinionsbildning mot public service.

SVT-trions debattartikel kommenterades i går av Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Vestmanlands Läns Tidnings, VLT:s, chefredaktör Daniel Nordström, i deras gemensamma mediepodd GullbergNordström. Och då faktiskt lite snarstucket, vilket illustrerar avståndet och spänningarna mellan public service och de privata medieföretagen. Inslaget kommer 14,47 minuter in på podden. Anna Gullberg ingår för övrigt sedan en tid i MittMedias ombildade koncernledning.

Anna Gullberg har alldeles nyss nominerats till Stora Journalistpriset i den nya klassen Årets Röst, i tuff konkurrens med Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad och Dagens Nyheters Niklas Orrenius som också skrivit boken "Skotten i Köpenhamn" om Lars Vilks. Det måste vara ett svårt val för juryn att utse vinnaren med dessa skickliga nominerade publicister. Podden GullbergNordström inleds med ett inslag om Stora Journalistpriset.

Nåväl, i podden medgav Anna Gullberg att hon kände sig provocerad av SVT-trions erbjudande till lokalmedierna om, som hon tydligen uppfattat det, digital kompetensutveckling. Hon menade att MittMedia och andra privata medier själva ligger längre fram i den utvecklingen än public service. Hon pekade som exempel på detta på hur SVT nu rekryterar kompetenta medarbetare från de privata medierna. Själv uppfattade jag nog snarare förslaget från SVT som en inbjudan till diskussioner och ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Sådana samarbeten är ju oftast bra om rollfördelningen så medger.  

Och sedan skrev således Cilla Benkö, vd på Sveriges Radio, och Stefan Eklund, chefredaktör för Borås Tidning, BT, en gemensam debattartikel på sverigesradio.se där de pekade på behovet av både public service och privatägda medier. Stefan Eklund har tidigare skrivit en ledare i BT i samma ämne och då för att bemöta bland annat MittMedia som tämligen bestämt föreslagit att lokala medier som entreprenörer borde få uppdrag att leverera lokalt nyhetsmaterial till public service.

Eklund ville då, liksom han och Benkö nu, att man ska prioritera mångfalden vilket omöjliggör ett sådant långtgående samarbete mellan lokalmedier och public service. Jag håller med dem och menar därutöver att public service och privat finansierade medier lever i helt olika världar med skilda uppdrag. Båda behövs och är viktiga, men de jobbar under helt olika förutsättningar och bör beakta detta i förhållandet till varandra även om de naturligtvis kan samarbeta i lämpliga lägen, med bibehållen respekt för varandras olika förutsättningar och uppdrag.

Som en konsekvens av spänningarna mellan public service och de privatfinansierade medierna kommer nog med tiden satsningen på en gemensam publicistisk organisation i form av Utgivarna att omprövas. Det är en skapelse initierad av Stampens tidigare vd Tomas Brunegård och förre ordföranden i ägarstiftelsen till public service, Ove Joanson.

Deras motiv för bildandet av Utgivarna är för mig fortfarande rätt svårbegripliga, men en tanke kan ha varit att få statens indirekt ägda public service-bolag att stå för en betydande del av finansieringen för ett nytt och med de privata mediehusen gemensamt etiskt system som organisationen Utgivarna föreslagit. Det skulle naturligtvis minska kostnaderna för den etiska granskningen för de traditionella tidningsföretagen som idag bär det tunga ekonomiska ansvaret genom sin organisation TU Medier i Sverige.

När tanken på just ett gemensamt etiskt system presenterades var Anette Novak, som då fortfarande var chefredaktör på Norran, en varm anhängare till tanken under ett seminarium i Stockholm. Om jag minns rätt var det bara Mats Svegfors, dåvarande vd för Sveriges Radio, förre pressombudsmannen Yrsa Stenius och jag själv som var emot förslaget av alla i en fullsatt lokal på TU.

Flertalet chefredaktörer och andra debattörer, som medieforskaren Torbjörn von Krogh, gillade och gillar tanken. I sin nya bok ”Medieetik: framväxt, funktion,framtid”, tar han än en gång stark ställning för ett gemensamt etiskt system mellan public service och de privata medierna. Jag håller således inte med honom i just denna fråga, men hans bok är mycket läsvärd och kunskapsgivande med alla tänkbara fakta rörande både svensk och utländsk medieetik. Den bör finnas och läsas på alla redaktioner.    

Jag har tidigare ifrågasatt förslaget bakom en gemensam medieombudsman och även varit skeptisk till tillkomsten av dess förespråkare, den nya organisationen Utgivarna där både den traditionella kommersiella dagspressens organisation TU Medier är medlemmar liksom Sveriges Tidskrifter och likaledes kommersiella TV4-gruppen samt licensfinansierade Sveriges Radio, Sveriges Television, och Utbildningsradion, UR. Jag är idag lika tveksam till Utgivarna även om organisationen naturligtvis gör ett bra arbete rörande frågor där det är lätt och ofarligt att komma överens trots medlemmarnas skilda roller i medielandskapet.

När debatten däremot börjar handla om rollfördelningen mellan privata medier och public service, om vad de senare ”får eller inte får göra” i jämförelse med de privata medierna, ja då blir det svårare och där någonstans tror jag att tanken bakom Utgivarna förr eller senare spricker. Och detta kan nog även ske i samband med den mer svårfångade synen på mediernas etik – public service har en mer försiktig publicistisk syn än de kommersiella medierna.

Framför allt måste man beakta att bolagen inom public service enligt sina av staten bestämda sändningstillstånd ska förhålla sig opartiska och sakliga i sina publiceringar, till skillnad från privatägda medier som Dagens Nyheter, Aftonbladet, Gefle Dagblad, Norran eller Corren. Det är en avgörande skillnad som svårligen kan förena public service och privat ägda medier i samma publicistiska fålla. 

På måndag får vi veta vad Anette Novak och hennes utredning kommit fram till för förslag vad det gäller mediernas framtid i alla avseenden, man kanske framför allt vad det handlar om finansiering av journalistiken och måhända kanske också något om public service vs privata medieaktörer. Hennes förslag kommer säkert att mötas av både förväntningar och farhågor i landets alla mediehus och av dess företrädare och då inte minst av dem som gillar presstödet. Eller tvärtom...
Kompletterad och korrigerad 161103 kl 23.21, 1161104 kl 16.38, 16.50, 16.54

Länk: 
Medieutredningen på måndag - med förslag om nytt medieetiskt system? - artikel av Utgivarnas vd Per-Anders Broberg, utgivarna.se 161104

Mordet på Nils Horner brutal påminnelse om hoten mot journalister

Nils Horners sorgliga bortgång påminner brutalt om vilka risker många journalister tar för att vi ska få veta vad som händer. Över 1000 journalister har dödats sedan 1992 enligt Committe to Protect Journalists. Flera svenska journalister har också tidigare mördats eller kidnappats under sin yrkesutövning i olika länder.

Sveriges Radio flaggade idag på halv stång vid radiohuset där vd Cilla Benkö höll en presskonferens om mordet på sin medarbetare i Kabul. Vid sin sida hade hon ekochefen Anne Lagercrantz och säkerhetschefen Finn Isaksson, alla starkt berörda över kollegans öde under tjänsteutövningen i Afghanistan. Cilla Benkö sa att detta är en av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia. 

Under den dämpade presskonferensen ställdes flera frågor om varför Sveriges Radio skickar medarbetare till Kabul då få andra redaktioner gör det. Cilla Benkö och Anne Lagercrantz beskrev ingående och bestämt varför Sveriges Radio måste finnas på plats och bevaka vad som händer ute i världen, alternativet finns inte, sa de.

Vad det gällde Nils Horner var snarare problemet för kollegerna på Sveriges Radio att dämpa hans vilja att ge sig iväg till farliga riskområden, sa Cilla Benkö. Han ville alltid finnas på plats och rapportera hem till Sverige. Ett bättre eftermäle kan inte en ambitiös reporter få av sin chef.

Många journalister har liksom Nils Horner fått offra sina liv under sin yrkesutövning. Enligt ett reportage i Journalisten konstaterar organisationen Committee to Protect Journalists att över 1000 journalister dödats sedan 1992. Enbart 2012 dödades 88 journalister i världen enligt organisationen Reportrar utan gränser. Dess kanslichef Urban Löfqvist säger till Expressen att säkerhetsläget i just Afghanistan verkar har förvärrats då den militära närvaron har minskats samt att det blivit svårare för journalister att arbeta i krigszoner. 

Tidigare har svenska reportrar och fotografer dödats i flera andra länder. 1979 avrättades Expressens reporter Arne Lemberg och Svenska Dagbladets medarbetare Karl Bergman tillsammans med två tyska journalister då de fyra bevakade striderna i Idi Amins Uganda. 1983 dödades frilansfotografen Göran Assbring i Eritrea av ett skott i bröstet. 2006 mördades frilansjournalisten Martin Adler då han för Aftonbladet bevakade en demonstration i Mogadishu i Somalia. 

Några år dessförinnan befann sig Martin Adler också i livsfara då han fanns i samma hus som TV4-fotografen Ulf Strömberg när denne sköts ihjäl i Afghanistan 2001. De övernattade i ett hus i Kabul tillsammans med TV4:s reporter Rolf Porseryd och Aftonbladets reporter Bo Lidén. Rånare med kalashnikovs hade tagit sig in i ett hus där journalisterna låg och sov.

1973 sköts SVT Rapports svensk-argentinske kameraman Leonardo Henrichsen ihjäl under ett misslyckat militärt kuppförsök mot Salvador Allende i Chile. När skottet föll filmade han själv soldaten som sköt honom.

Utöver dem som dödats har också svenska journalister många gånger sluppit undan med livet i behåll, men skadats eller tillfångatagits. SVT:s reporter Bert Sundström misshandlades svårt under revolutionen i Egypten 2011. Så sent som i november 2013 kidnappades de svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström i Syrien. Den senare sköts i benet under ett flyktförsök. De släpptes efter drygt 40 dygn.

Frilansjournalisterna Martin Shibbye och Johan Persson greps sedan de tagit sig över gränsen in i Ogaden-regionen 2011. De fängslades i Etiopien och har senare skrivit en uppmärksammad bok, 438 dagar, om sin tid i fängelse.

Den svenske journalisten Dawit Isaak sitter fängslad i sitt forna hemland Eritrea sedan 2001 och hans öde har uppmärksammats över hela världen. Han har just denna dag suttit fängslad över 4552 dagar utan rättegång. Sedan 2004 turas ett antal olika medieorganisationer, som Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet, om att överlämna ett protestbrev till Eritreas ambassad.

Även här hemma i Sverige förekommer både hot och attentat mot journalister. 1999 sprängdes en bomb under journalisten Peter Karlssons bil i Nacka. Karlssons åttaårige son och han själv skadades och hustrun chockades. Båda hustrun och han hade som journalister skrivit mycket om högerextrema rörelser. Två anhölls, men brottet blev aldrig uppklarat. 2001 planerades ett nytt attentat mot Peter Karlsson som tillsammans med familjen lever under skyddad identitet.

1984 försvann Rapports reporter Cats Falck tillsammans med en väninna under mystiska omständigheter och båda hittades ett halvår senare döda i en bil i Hammarbykanalen. Det ansågs vara en olycka, men 2001 hävdades det i ett reportage i Berliner Zeitung att de båda kunde ha mördats av östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Cats Falck hade jobbat med uppgifter om vapensmuggling från Sverige till DDR. Vad som verkligen hände har aldrig blivit klarlagt. Sveriges Radios P3 Dokumentär gjorde senare ett program om saken, "Scoopet som försvann".

Under senare år har ett antal mer eller mindre allvarliga hot riktats både mot mediehus och enskilda journalister. Hoten kommer från kriminella, nazister och andra extremister. Det gäller bland annat Corren och TV4 i Linköping där kriminella flera gånger uppträtt hotfullt. En rad andra tidningshus har under senare tid drabbats av aktioner från nazistiska Svenskarnas Parti som spänt upp blågula band runt fastigheterna och på en skylt deklarerat att:  "Stopp. Denna byggnad har blivit förseglad av blågula band på grund av den svenskfientliga propaganda som sprids härifrån"

Så sent som förra veckan dömde Göteborgs Tingsrätt högerextremisten Kamil Ryba för ett hot mot Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Göteborgs-Tidningens chefredaktör Frida Boisen och dess redaktionschef Björn Lindsten. Den dömde hade lämnat in ett bombliknande paket till redaktionen. När polisen hade skjutit sönder paketet visade det sig innehålla Koranen och en kniv. 

Den 29-årige gärningsmannen dömdes till sex månaders fängelse för brott mot medborgerlig frihet, den första domen för detta brott sedan 1958. Det är märkligt att den brottsrubriceringen inte använts i andra liknande sammanhang, men det är bra att den  nu tillämpades eftersom hot och övergrepp mot medier inte bara drabbar enskilda personer, utan också våra grundlagsenliga rättigheter. Syftet är ju, som vid bombsprängningen i Nacka och hotet mot Göteborgs-Tidningen, att skrämma publicisterna till tystnad.

Hoten mot medierna har uppmärksammats allt mer och den publicistiska organisationen Utgivarna har kontaktat säkerhetspolisen och diskuterat situationen. Utgivarna fick då löfte om att hot mot journalister ska prioriteras högt.

Det är utmärkt, men en ringa tröst för Nils Horners familj och alla andra som nu sörjer honom, radioreportern med den karaktäristiska rösten. Han hördes i sitt sista radioinslag så sent som dagen före mordet. Sveriges Radio har strikta säkerhetsrutiner, men som utrikeskorrespondent är det ytterst medarbetarna själva som hanterar sin säkerhet på fältet. Enbart Sveriges Radio har närmare tjugo utrikeskorrespondenter stationerade utomlands. Dessa har många kolleger i andra medier, både frilansare och anställda på SVT, TV4, TT och de stora tidningarna.

Rutinerade Nils Horner var enligt både Anne Lagercrantz och utrikeskommentatorn Agneta Ramberg mycket säkerhetsmedveten. Ramberg berättade i Lunchekot hur hon själv blev tillrättavisad av Nils Horner i Pakistan då han tyckte att hon var oförsiktig. Hon var där med honom och ville stanna kvar för länge i en affär. Det kunde utlösa idéer hos någon som såg de bägge västerlänningarna i det oroliga området, menade han.
Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg skriver också om Nils Horners säkerhetstänkande i en intressant och fin text om Nils Horners tragiska bortgång.
Korrigerad och kompletterad 140311 kl 19.36, kl 20.09, kl 20.24
Uppdaterad 140312 kl 00.05, kl 00.46

Länkar:
Kan jag berätta något som berör är det fantastiskt - Nils Horner intervjuas, svt.se hösten 2012
"Man vill ju inte riskera livet för ett inslag i radion på några minuter" - Nils Horner intervjuas 2011, bt.se
Hör Nils Horners rapportering - Utrikes, sverigesradio.se
Berätta dina minnen av Nils Horner - minnessida, sverigeradio.se

Vi är i chock - Cilla Benkö, sverigesradio.se
Kollegor om Nils Horners död - "Djupt tragiskt" - kollegor och lyssnare minns Nils Horner, sverigesradio.se
Under nästan 14 år hördes han i Sveriges Radio - Ekot minns Nils Horners gärning, sverigesradio.se
Mordet på Nils Horner - Studio ett minns Nils Horner, sverigesradio.se
Han hade en förmåga att alltid vara på rätt plats - Anne Lagercrantz intervjuas, dn.se
Nils Horner gjorde värden mer begriplig - Eva Hamilton, svt.se
Den brutalaste påminnelse om hur utsatt journalistiken är - Hanna Stjärne, unt.se

En dödad journalist - ett nederlag för demokratin - Jonas Nordling, aftonbladet.se
Nils Horner död - en viktig röst är tystad - Jan Helin, expressen.se
Nils Horner var alltid på plats - Thomas Mattsson, expressen.se
Nils Horner öppnade värden för oss - Daniel Sandström, svd.se
En radioröst att sakna - huvudledare, dn.se
Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Annie Lööv om Nils Horner - tv-intervjuer i aftonbladet.se
Utan riktiga reportrar hade vi stått oss slätt - ledarkrönika av Eva Franchell, aftonbladet.se
En av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia - Cilla Benkö intervjuas, sverigesradio.se
En felaktig bedömning av hotbilden - säkerhetssamordnaren Finn Isaksson, resume.se
SR:s säkerhetssamordnare om mordet på Nils Horner - nyhetsartikel dagensmedia.se
Journalister har blivit måltavlor - Wolfgang Hansson, aftonbladet.se
Cats Falckfallet tas upp igen efter tolv år - nyhetsartikel, dn.se
Dömd för hoten mot Expressen - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se
Om medborgerlig frihet - chefredaktör Jan Helin, aftonbladet.se
GT:s hjärta är att avslöja hat och hot - Frida Boisen, gt.se

     

Chefsrollen, mobilexplosionen och Iron Maden

”Hur leder jag effektivt när hela havet stormar?” Årets mediekonferens Meg14 inleddes för min del med att jag lyssnade på ett seminarium med den rubriken. Det blev riktigt bra med raka rör och mycket humor på scenen. Det arrangerades av Medieledarna vars ordförande Andreas Miller också var moderator.

På scenen fanns två företrädare från public service och två från dagspressen. MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith konstaterade bestämt att det är lätt att vara chef inom public service (som hon också varit tidigare) eftersom det där inte finns någon kris tack vare skattefinansieringen. Hon fick medhåll i panelen, även från chefen förr Ekot, Anne Lagercrantz, som dock konstaterade att hon själv jobbar för mycket, men att hon också har vett att gå hem i tid.

Alla filosoferade sedan kring chefsrollen, inte minst då det krisar och rationaliseras. Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning, konstaterade att självreflektion är det svåraste man kan ge sig på, men jag tycker panelen lyckades bra med detta inför fullsatta lokalen J1 på Svenska Mässan.

Sedan blev det ett seminarium där frågan väcktes om valet i år blir det sista med tryckta tidningar. Det trodde, med lite varierande övertygelse, panelen med Thomas Mattsson, Expressen, Charlotta Friborg, Corren, Viveka Hansson TV4 samt Olov Carlsson SVT. Frågan utgick från att det pågår en total omstrukturering av mediebranschen, något som arrangörerna Utgivarna och Medieföretagen på skilda sätt är berörda av.

Ytterst handlade diskussionen om hur demokratin påverkas om tidningar försvinner och därför deltog också kommunalrådet Helena Odenjung (fp) i Göteborg. Hon deklarerade att det skulle vara livsfarligt för demokratin om makthavarna inte granskas av tidningarna. Alla i panelen tröstade henne med sina respektive företags utomordentliga räckvidd. Thomas Mattsson sa också att det produceras mer och bättre journalistik än någonsin tidigare och att efterfrågan dessutom är mycket stor i alla kanaler. Och så är det även om just tidningsupplagorna sjunker.

Senare sa Thomas Mattsson att Expressen nu når 500000 i sina mobila kanaler som enligt honom tveklöst blir tidningens huvudkanal. Det var på ett seminarium arrangerat av Sveriges Radio, ”Det mobila slagfältet”. Jag såg Jan Helin smyga in i den närmast fullsatta lokalen H1 där han fick höra både Thomas Mattsson och SR:s vd Cilla Benkö tala om Aftonbladets stora framgångar i sina digitala projekt.

Det blev mycket siffror. Cilla Benkö konstaterade till exempel att SR varje dag når fem miljoner lyssnare i sina analoga kanaler och att företaget gör 180000 timmar ljud per år! Hon berättade också att SR i vår får en ny och ännu enklare och bättre play-app.

Cilla Benkö och Thomas Mattsson var helt överens om mobilens stora betydelse och Benkö konstaterade också att Sveriges Radio måste sända live direkt när något stort händer, ”annars går publiken till t ex Expressen om tidningen livesänder. Ett intressant uttalande från en ledande företrädare inom public service, tycker jag. För bara en vecka sedan fick SVT, som hon kallade ett systerföretag, kritik för sina uteblivna direktsändningar under interventionen i Ukraina.

Dessa tre seminarier hann jag med förutom ett antal snabba besök i olika montrar på den i år betydligt större utställningen av olika branschföretag och organisationer. Och många möten och värdefulla samtal. Sist av allt blev det också ett snabbt besök sista kvarten i den stora och fullsatta K-salen där Bruce Dickinson pratade marknadsföring, Iron Maiden, flygplan och hur man bygger relationer med sina kunder. Kul och intressant den korta stund jag hann vara där.