Regnig premiärdag i Almedalen

Under gårdagen var jag på året första seminarium i Almedalen där branschorganisationen Tidningsutgivarna, TU, tillsammans med mediegranskande Sim(o) ville veta av panelen vad vi inte får veta av journalisterna (runt 600 – 700) som bevakar i Visby. Tyvärr fick vi inget riktigt bra svar från den kompetenta panelen på frågan, men det blev ändå en intressant debatt, främst om varför medierna måste finnas på plats i Almedalen.

På scenen fanns extremt rutinerade chefredaktören på Expressen, Thomas Mattsson, och minst lika rutinerade samt avgående pr-konsulten, it-experten Brit Stakston. De båda visste nog vad de hade för roller i sammanhanget och vad de skulle säga. Något mer osäkra verkade expansiva MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith, för första gången någonsin på besök i Almedalen,  och även, trots sin gedigna  forskarbakgrund, doktoranden Kajsa Falasca.

Osäkrast av alla var nog dock moderatorn, presschefen på Saco, Anders Jonsson, tidigare journalist på bl a Expressen. Han var nog den i  lokalen som hade varit med längst i Almedalen, men det ville sig ändå inte riktigt. Han försökte efter bästa förmåga, men debatten tog aldrig riktigt höjd. Det är nog också första gången jag varit med om att ett fullsatt och tv-sänt seminarium i Almedalen faktiskt slutat en kvart för tidigt för att det blev tyst, det fanns inte fler frågor att diskutera.

Nåväl, det blev ändå en intressant diskussion om Almedalen. Både AnnaKarin Lith och Thomas Mattsson berättade hur stora resurser deras medieföretag sätter in för att bevaka allt i Almedalen , utifrån tämligen olika utgångspunker i medielandskapet. Runt 40 medarbetare från Expressen och mellan 15-20 från MittMedias tidningar i Norrland.

Detta blev den första debatten jag följde i årets Almedalen. Det blev en regnig premiärdag I Visby där solen annars alltid brukar lysa under denna vecka. Dock upphörde regnet mot kvällen och jag har aldrig sett så stor publik i parken Almedalen då det var dags för socialdemokraternas ledare att inta talarstolen. Han höll ett bra tal, men hur ska alla hans löften betalas?

Bortsett från dessa funderingar blev jag märkligt nog under dagen förväxlad namnmässigt med en kollega, Hasse Rosén,  som fått ut en felaktig presslegitimation i mitt namn från Almedalens presscenter! Det genererade en märklig Facebook-kommunikation mellan skilda kolleger. Jag hade dock fått ut ett korrekt plastkort.

Jag har länge tyckt att ett presscentrum i den här formen har spelat ut sin roll, en del viktiga skribenter kommer inte alltid ens från tradmedierna. Men det är naturligtvis viktigt att säkerheten fungerar perfekt i sådana här sammanhang, inte minst för Säpo som har att skydda utsatta politiker. I år handlar det visst om 200 ”skyddsobjekt” i Almedalen.

Häger och Söder om (SD), båda har rätt

Problempartiet heter den, Björn Hägers bok om hur Sverigedemokraterna behandlats i medierna. Rättvisst eller inte.På ett bra sätt eller inte. Demokratiskt korrekt eller inte.  Svaret är naturligtvis nej, ett faktum som den rutinerade journalisten, författaren och forskaren Björn Häger också kommit fram till, Ett helt riktigt beslut, men ett för medierna besvärande faktum för vår demokrati, tycker jag.
Boken har getts ut av Sim(o), Institutet för mediestudier där förre chefredaktören och forskaren Thorbjörn von Krogh är föreståndare. Institutets ordförande heter Lars Ilshammar, institutionschef för Arbetarrörelsens arkiv och biblioteksenheter. Hans företrädare var Joachim Berner, tidigare bland annat chefredaktör för Dagens Nyheter och Expressen.    

Institutets stiftare är en rad av Sveriges mest framträdande företag som Investor, Systembolaget, Handelsbanken, Scania, Telia, Bonniers och en rad andra kända bolag. Därtill organisationer som Svenska kyrkan, Riksidrottsförbundet och TCO. Sim(o) ska enligt sin avsiktsförklaring granska medierna. Sim(o) har gett ut flera bra skrifter och ordnat ett antal bra arrangemang under senare år, men med sin utgivning av boken Problempartiet blir Sim(o) en ännu viktigare aktör i mediernas Sverige.

Varför? Jo, för att Sim(o) och Björn Häger orkar och törs analysera ett närmast tabubelagt ämne. Det politiska etablissemanget har, precis som medierna och flera av deras främsta företrädare, hittills totalt underskattat partiets politiska möjligheter. Generellt sett har man valt att förtiga partiet så långt som möjligt, en metod som är dömd att misslyckas om man vill motverka partiets intresse.

Med den metoden har partierna i stället gynnat Sverigedemokraterna. Och medierna har dessutom dessvärre för sin del med sina begränsade publiceringar svikit sina läsare som har rätt att få veta allt om SD.

Häger talade under Tidningsutgivarnas seminarium om journalisternas ”beröringsskräck” rörande SD och det är säkert korrekt. Men varför har det funnits en sådan? Är det för att man med en normal och granskande journalistik varit rädda för att uppfattas som någon form av supporter till partiet? Problemet medialt med Sverigedemokraterna är ju inte att det skrivits för mycket om partiet, det har tvärtom skrivits alldeles för lite om SD för att vi som väljare ska förstå vad partiet vill göra.

Allt detta pekar Björn Häger på i skilda avseenden och jag tror att han har helt rätt. Politiker och media har nonchalerat Sverigedemokraterna och det har gynnat dem snarare än motsatsen. Partisekreteraren Björn Söder höll, rätt entusiastiskt, med om det mesta som Häger kommit fram till. Med all rätt, anser jag.  

Nu är det inte bara medierna som valt fel strategi mot Sverigedemokraterna, ett faktum som inte berördes under debatten i Almedalen.  Politikernas vägval får Bengt Westerberg (fp) bära ansvaret för sedan han rest sig ur tv-soffan 1991 och gått sin väg då Ny Demokrati kom in i riksdagen; han ville inte sitta där tillsammans med dess partiledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson efter deras framgång i valet.  

För detta fick Westerberg obegripligt nog beröm trots att han som ledande politiker därmed obstruerade mot ett demokratisk helt korrekt valresultat. Wachtmeisters och Karlssons parti var värda all kritik, men det var valt i demokratisk ordning. Westerbergs agerande var stötande och odemokratiskt och om detta har jag skrivit tidigare i tidskriften Liberal Debatt.  

Sedan har det fortsatt ända fram till våra dagar; flera av våra politiska partier uppträder odemokratiskt. Senast fick inte Sverigedemokraterna vara med i riksdagens traditionella fotbollsturnering. Lars Ohly (v) ville inte sitta i samma sminkloge hos tv som Jimmy Åkesson (SD). Andra riksdagspartier, vilka det nu var, ville sedan inte sitta i samma korridor som SD i riksdagshuset. Våra politiker har därmed visat vägen om hur ett parti som SD ska behandlas, även om det följt våra demokratiska spelregler. Och mediernas agerande redovisas i boken Problempartiet.

Sverigedemokraterna bör bekämpas, men då sakligt sett för sin politik och med samma metoder som i den politiska debatten med alla andra politiska partier. Särbehandlingen av SD gynnar bara partiet och detta faktum utnyttjade också dess partissekreterare Björn Söder rätt skickligt i debatten.  

Bäst och sämst med Bokmässan

Det bästa med Bokmässan i Göteborg är det fenomenala utbudet, alla seminarieprogram och framträdanden på scener och i utställarnas egna montrar. Kul, nyttigt, lärorikt och stimulerande. Det sämsta med mässan, som formellt heter Bok & Bibliotek, är den stora trängseln med nästan ofattbart mycket folk i samma lokal. Märkligt att Räddningstjänsten Storgöteborg tillåter det. Måtte ingenting hända, vare sig i morgon som är sista dagen i år eller senare.

I torsdags klockan 11.00 gick jag på årets första seminarium för min del, Björn Linell intervjuade psykoanalytikern Clarence Crafoord och förre chefredaktören och SVT-chefen Christina Jutterström om deras respektive liv och memoarer. Massor av folk i en av mässans största lokaler. Och intressant!

Så går det till på ett typiskt seminarium på Bokmässan. Förläggaren själv eller en inhyrd intervjuare, som Gunilla Kindstrand, John Chrispinsson eller Lotta Bromé, samtalar med en eller flera författare om deras aktuella verk, sedan signering av böcker och därpå ofta ett framträdande i förlagets egen monter.

Seminarierna drar otroligt mycket folk trots att biljetterna kostar en hel del. Arrangemangen i förlagens montrar är alltid gratis och inte sällan dyker författare, debattörer och andra aktuella personer också upp i välorganiserade debatter på olika scener i mässhallarna. Gratis...

Själv hann jag i år också med att lyssna på bland annat Brit Stakstons intressanta analys av de sociala mediernas roll i valet, Torbjörn von Krogh och Michael Karlsson om nätjournalistik, Pia Ingström och Ebba Witt-Brattström om sina aktuella böcker om sina mammor mm. Första dagen...

Sedan också bland annat ett så kallat miniseminarium, tjugo minuter, med Olof Kleberg, Anders R Olsson och Nils Funcke om tryck- och yttrandefriheten, ett längre arrangemang med Göran Lambertz intervjuad av Niklas Ekdal om yttrandefriheten, SJF:s ordförande Agneta Lindblom Hulthén och Stampens koncernchef Tomas Brunegård med flera om hur det ser ut i mediernas värld samt otroligt sympatiske och intressante Owe Wikström om sin bok att "Älska livet mer än dess mening". Med mera, med mera.

Men det mesta hinner man tyvärr inte med. Jag hade listat ett tjugotal seminarier och arrangemang jag skulle vilja besöka varje dag under tre dagar, men det var omöjligt att hinna med alla dessa. Missade således Margot Wallström i flera seminarier, Rasmus Fleischer m fl om sociala medier och bibliotek, Petra Jankov Pitcha och Agneta Lindblom Hulthén om framtidens journalistik, Sören Sommelius och Erik Åsard om Obamas utmaningar, Claes Britton om sin mammas död, Lars Gustafsson, Märta Tikkanen, Paul Ronge, Torgny Lindgren och Jan Guillou. Och många andra!

Bäst i år tycker jag nog att seminariet med Ebba Witt-Brattström och Pia Ingström var, skickligt hanterat av Gunilla Kindstrand. Mycket humor, trevligt och informativt.

Brit Stakston är mycket kunnig om ett ämne som få kan, men Owe Wikström är kanske den föreläsare som jag ändå kommer att tänka tillbaka på oftast. Möjligen för att vi också hamnade vid samma bord på en bar kvällen innan, sådant som bara händer på Bokmässan i Göteborg. Eller i Almedalen i Visby.

Almedalen är liksom Bokmässan en suverän mötesplats. Båda arrangemangen är kul och trevliga, men också mycket nyttiga och värdefulla, inte minst för alla som driver en egen verksamhet. Det är viktigt med kontakter. Både Almedalen och Bokmässan skapar möjligheter för nya relationer i affärsverksamheten. Båda arrangemangen har för mig under åren som gått genererat nya kontakter och uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Men Bokmässam måste göra något för att minska riskerna med den otroliga trängseln. I dag (lördag) var det plötsligt en jättekö med folk fram till den mest centrala rulltrappan ner till bottenvåningen. Tänk om det då hade börjat brinna till exempel i en servering. Eller efter ett elektriskt fel. Eller något annat som orsakar panik i en folkmassa.

Senare stannade rulltrappan. Jag förstår att den tröttnade.

Hursomhelst, jag har redan bokat hotell för fyra dagar nästa år också....

UPPDATERING 2010-09-26

Förutom alla seminarier och framträdanden är det alltid roligt och givande att vandra omkring i den jättestora mässlokalen och titta in hos de olika utställarna. Som hos Norstedts eller Piratförlaget i deras enorma montrar, eller i lilla men viktiga montern om den i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawitt Isaak.

Hos den för mig lokalt intressanta montern Region Gävleborg var det roligt eftersom man där kunde skylta om att Sandvikens bibliotek just blivit Årets bibliotek.

Lika trevligt var det, som varje år, att titta in i Stig Dagermansällskapets monter där Göran Bendrik och Bengt Söderhäll pratar med besökarna vid Dagermans fina skrivbord. I år fick Bengt Söderhäll också sälja och signera sin diktsamling "Speglingar i den långa sjön" på mässan.

Den fick sällskap i ryggsäcken av flera böcker från Sim(o), Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Christina Jutterströms "Uppfostrad av män", Henrik Berggrens biografi över Olof Palme", "Underbara dagar framför oss", och Hans Månsons "Spelet bakom rubrikerna".

Med flera böcker och skrifter. Även en bok från Kjell & Company, "Hur funkar det", för 20 kronor.

Och under vandringen i trängseln mellan montrarna möter man oupphörligen mer eller mindre kända människor, kolleger och bekanta.

En märklig mötesplats.