Häger och Söder om (SD), båda har rätt

Problempartiet heter den, Björn Hägers bok om hur Sverigedemokraterna behandlats i medierna. Rättvisst eller inte.På ett bra sätt eller inte. Demokratiskt korrekt eller inte.  Svaret är naturligtvis nej, ett faktum som den rutinerade journalisten, författaren och forskaren Björn Häger också kommit fram till, Ett helt riktigt beslut, men ett för medierna besvärande faktum för vår demokrati, tycker jag.
Boken har getts ut av Sim(o), Institutet för mediestudier där förre chefredaktören och forskaren Thorbjörn von Krogh är föreståndare. Institutets ordförande heter Lars Ilshammar, institutionschef för Arbetarrörelsens arkiv och biblioteksenheter. Hans företrädare var Joachim Berner, tidigare bland annat chefredaktör för Dagens Nyheter och Expressen.    

Institutets stiftare är en rad av Sveriges mest framträdande företag som Investor, Systembolaget, Handelsbanken, Scania, Telia, Bonniers och en rad andra kända bolag. Därtill organisationer som Svenska kyrkan, Riksidrottsförbundet och TCO. Sim(o) ska enligt sin avsiktsförklaring granska medierna. Sim(o) har gett ut flera bra skrifter och ordnat ett antal bra arrangemang under senare år, men med sin utgivning av boken Problempartiet blir Sim(o) en ännu viktigare aktör i mediernas Sverige.

Varför? Jo, för att Sim(o) och Björn Häger orkar och törs analysera ett närmast tabubelagt ämne. Det politiska etablissemanget har, precis som medierna och flera av deras främsta företrädare, hittills totalt underskattat partiets politiska möjligheter. Generellt sett har man valt att förtiga partiet så långt som möjligt, en metod som är dömd att misslyckas om man vill motverka partiets intresse.

Med den metoden har partierna i stället gynnat Sverigedemokraterna. Och medierna har dessutom dessvärre för sin del med sina begränsade publiceringar svikit sina läsare som har rätt att få veta allt om SD.

Häger talade under Tidningsutgivarnas seminarium om journalisternas ”beröringsskräck” rörande SD och det är säkert korrekt. Men varför har det funnits en sådan? Är det för att man med en normal och granskande journalistik varit rädda för att uppfattas som någon form av supporter till partiet? Problemet medialt med Sverigedemokraterna är ju inte att det skrivits för mycket om partiet, det har tvärtom skrivits alldeles för lite om SD för att vi som väljare ska förstå vad partiet vill göra.

Allt detta pekar Björn Häger på i skilda avseenden och jag tror att han har helt rätt. Politiker och media har nonchalerat Sverigedemokraterna och det har gynnat dem snarare än motsatsen. Partisekreteraren Björn Söder höll, rätt entusiastiskt, med om det mesta som Häger kommit fram till. Med all rätt, anser jag.  

Nu är det inte bara medierna som valt fel strategi mot Sverigedemokraterna, ett faktum som inte berördes under debatten i Almedalen.  Politikernas vägval får Bengt Westerberg (fp) bära ansvaret för sedan han rest sig ur tv-soffan 1991 och gått sin väg då Ny Demokrati kom in i riksdagen; han ville inte sitta där tillsammans med dess partiledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson efter deras framgång i valet.  

För detta fick Westerberg obegripligt nog beröm trots att han som ledande politiker därmed obstruerade mot ett demokratisk helt korrekt valresultat. Wachtmeisters och Karlssons parti var värda all kritik, men det var valt i demokratisk ordning. Westerbergs agerande var stötande och odemokratiskt och om detta har jag skrivit tidigare i tidskriften Liberal Debatt.  

Sedan har det fortsatt ända fram till våra dagar; flera av våra politiska partier uppträder odemokratiskt. Senast fick inte Sverigedemokraterna vara med i riksdagens traditionella fotbollsturnering. Lars Ohly (v) ville inte sitta i samma sminkloge hos tv som Jimmy Åkesson (SD). Andra riksdagspartier, vilka det nu var, ville sedan inte sitta i samma korridor som SD i riksdagshuset. Våra politiker har därmed visat vägen om hur ett parti som SD ska behandlas, även om det följt våra demokratiska spelregler. Och mediernas agerande redovisas i boken Problempartiet.

Sverigedemokraterna bör bekämpas, men då sakligt sett för sin politik och med samma metoder som i den politiska debatten med alla andra politiska partier. Särbehandlingen av SD gynnar bara partiet och detta faktum utnyttjade också dess partissekreterare Björn Söder rätt skickligt i debatten.  

Antidemokraten Juholt

Turerna kring socialdemokraternas ledare Håkan Juholt är onekligen häpnadsväckande. Motsättningarna runt partiets budgetförslag och hans personliga bostadsbidrag från riksdagen blir tunga ryggsäckar i hans politiska framtid, men personligen tycker jag att hans antidemokratiska inställning då han vägrar vara med i SVT:s Agenda är värst. Hur i jösse namn kan svenska ledande politiker ostraffat på detta sätt underkänna väljarnas vilja?

Nej, jag gillar inte heller Sverigedemokraterna. Jag hoppas att väljarna bestämmer att de ska ut ur riksdagen i nästa val. Men nu är de faktiskt invalda i riksdagen. Det måste både Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly acceptera, men det gör de inte. De avstår från att delta i ett tv-program därför att de anser att de får stå för nära Sverigedemokraternas partiledare. Oerhört omdömeslöst! Obegripligt!

Det finns en viktig person i mitt liv som en gång för runt 50 år sedan sa att man kan vara precis hur begåvad som helst, men om man saknar omdöme så går det i alla fall åt helvete en vacker dag. Det har jag sedan sett gång på gång, med vänner och bekanta, med kolleger och med kända framträdande människor. Jag tror att Håkan Juholt nu är extremt nära den situationen. Det kommer att gå åt helvete för honom.

Jag förstår inte hur han, eller för all del den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg, på detta sätt kan agera mot de demokratiska värden de annars pläderar för. Om detta har jag nyligen också skrivit i tidskriften Liberal Debatt där texten mest handlar om mediesituationen efter Utöja, men mot slutet berör jag också dessa frågor.

Det demokratiska ansvarstagandet av ledande politiker, t ex i relationen med Sverigedemokraterna och andra förtappade invalda partier i riksdagen, tycker jag är viktigast, men det är givetvis också förkastligt om Juholt bluffat till sig bostadsbidrag. Sådant kan inte heller förlåtas.

Det finns några länkar jag gillar, dels till Gefle Dagblads ledarkrönika av Karin Bergkvist om oppositionens sandlåda, dels till Arbetarbladet och Jenny Wennbergs krönika om Juholt. Dagens Nyheters ledare om Juholts snedsteg är också bra liksom Lena Mellins text i Aftonbladet.

Med flera, med flera…

Jag tror att Juholt är körd....