En rättegång i Oslo och en i Malmö

I dag inleddes en historisk rättegång i Oslo. Den kommer att pågå länge och uppmärksammas över hela världen. I morgon inleds en annan rättegång i Malmö. Den beräknas pågå endast två dagar och handlar om en pistol som köptes in på den illegala marknaden i Malmö.  Det ena målet är en världsnyhet, det andra kommer knappt att uppmärksammas. Men de har en sak gemensamt, de berör på skilda sätt vår rätt att få veta vad som händer.

Norska myndigheter och medier har delvis anpassat sig till dem som deklarerat att de inte vill höra talas om terroristen Anders Behring Breivik, se honom på tv eller ens nämna hans namn. Därför begränsas tyvärr informationen från domstolen till medierna och omvärlden på skilda sätt. Beklagligt eftersom maximal öppenhet är viktig i dessa sammanhang. Detta har jag skrivit om tidigare i Liberal Debatt.

Hoten mot vår rätt att få veta återkommer ständigt, i lagstiftningen och i vardagen, i stort som smått. I Oslo där det handlar om ett av vår tids värsta brott. Eller i Malmö där en åklagare vill straffa en tidning för ett samhällsnyttigt reportage riktat mot brottsligheten. Mer om detta nedan.

Vad det gäller den norske terroristen har den svenske vänsterpolitikern och bloggaren mm Ali Esbati, som själv tillsammans med sin hustru höll på att bli Breiviks offer, i Aftonbladet tagit stark ställning för största möjliga offentlighet rörande rättegången med terroristen. Rätt och klokt av en person som själv är starkt berörd av Breiviks dåd.

Nåväl, rättegången i Oslo kommer trots diverse restriktioner säkert att få en rejäl uppmärksamhet i världens medier. Domstolsförhandlingen i Malmö om ett illegalt köpt vapen kommer däremot knappt att uppmärksammas, men rättegången är icke desto mindre intressant vad det gäller samhällets syn på medierna och deras publicistiska uppdrag.

Saken handlar om att en reporter på Expressen, Diamant Salihu, för ett reportage om den illegala vapenmarknaden i Malmö köpte en pistol för att visa vad lätt det är att få tag på ett vapen. Detta skedde i anslutning till de uppmärksammade morden i Malmö 2010.  Pistolen överlämnades direkt efter köpet av reportern till polisen.

Där borde saken rättsligt sett vara ur världen. Expressens reportageupplägg var inte unikt; en rad tidningar och reportrar har i skilda sammanhang gjort ungefär samma sak tidigare och då snarast fått beröm av polisen. Så icke denna gång, åklagaren Jörgen Larsson bestämde sig för att saken måste prövas rättsligt.

Han har åtalat Expressens reporter Diamant Salihu för vapenbrott. Nyhetschefen Andreas Johansson och chefredaktören och ansvarige utgivaren Thomas Mattsson åtalas för anstiftan till vapenbrott.  Det är obegripliga åtal som äventyrar respekten för rättsväsendet och därtill är ett slöseri med samhällets resurser.

Allvarligare ändå är dock budskapet mellan raderna från samhällets företrädare, åklagaren. Thomas Mattsson beskriver på sin blogg hur åklagaren i ett tidigt skede mejlade till polisen om att han skulle ”snickra ihop bevis” mot Expressens medarbetare. Då är det svårt att befria sig från misstanken om att utredningen och senare åtalet snarare handlar om en vilja att få klämma åt medierna än att bekämpa brottslighet.  

Inköpet av vapnet i Malmö är ett ”brott” som till hela sin karaktär helt uppenbart gjorts i det goda syftet att debattera och motverka den illegala vapenhandeln, ett helt öppet journalistiskt agerande följt av en snabb överlämning av vapnet till polisen. I vapenlagen finns t o m regler som medger att man inte måste åtalas om man lämnar in ett illegalt vapen. Åtalet är sakligt sett obegripligt och dessutom djupt olustigt eftersom det indirekt hotar centrala publicistiska frågor och den grundlagsreglerade tryckfrihetens intentioner.

Rättslig prövning av mediernas innehåll ska ske i särskilda tryckfrihetsmål. Pistolköpet skulle aldrig kunna leda till ett åtal om tryckfrihetsbrott och därför är det oroande när en åklagare känner sig kallad att degradera frågan till ett brottmål. Därtill ett tveksamt sådant.

Journalisterna måste frikännas.

Relevanta länkar. 
Borde vi låtit pistolen vara kvar i undre världen?, chefred Thomas Mattsson, Expressen bloggar 120416
Här finns förmildrande omständigheter, åklagaren Jörgen Larsson i Medievärlden om åtalen 120413

Uppdatering 120416 kl 23.56

Expressenåtalet är en juridisk pinsamhet, redaktionschef Martin Jönsson, SvD, bloggar. 120416

Uppdatering 120417 kl 16.15
I dag står journalistiken inför rätta, chefred Thomas Mattsson bloggar 120417
"Expressenåtalet", professor Mårten Schultz bloggar 120417
Vad är det egentligen som skrämmer med transparansen?, Johan Croneman om Breivik i DN 120417
Sanslöst åtal, Journalistens chefredaktör Helena Giertta om åtalen mot journalisterna, 120312

Uppdatering 120418 kl 15.05
Sveriges dummaste rättgång, Anders Lindberg på Aftonbladets ledarblogg 120417
Vi menar att det här inte var brottsligt, intervju Sven-Erik Alhem, faktaruta, Expressen 120417
Renhållning i Malmö, chefred Thomas Mattsson bloggar 120418
OBS. Domen meddelas den 18 maj 2012.

Antidemokraten Juholt

Turerna kring socialdemokraternas ledare Håkan Juholt är onekligen häpnadsväckande. Motsättningarna runt partiets budgetförslag och hans personliga bostadsbidrag från riksdagen blir tunga ryggsäckar i hans politiska framtid, men personligen tycker jag att hans antidemokratiska inställning då han vägrar vara med i SVT:s Agenda är värst. Hur i jösse namn kan svenska ledande politiker ostraffat på detta sätt underkänna väljarnas vilja?

Nej, jag gillar inte heller Sverigedemokraterna. Jag hoppas att väljarna bestämmer att de ska ut ur riksdagen i nästa val. Men nu är de faktiskt invalda i riksdagen. Det måste både Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly acceptera, men det gör de inte. De avstår från att delta i ett tv-program därför att de anser att de får stå för nära Sverigedemokraternas partiledare. Oerhört omdömeslöst! Obegripligt!

Det finns en viktig person i mitt liv som en gång för runt 50 år sedan sa att man kan vara precis hur begåvad som helst, men om man saknar omdöme så går det i alla fall åt helvete en vacker dag. Det har jag sedan sett gång på gång, med vänner och bekanta, med kolleger och med kända framträdande människor. Jag tror att Håkan Juholt nu är extremt nära den situationen. Det kommer att gå åt helvete för honom.

Jag förstår inte hur han, eller för all del den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg, på detta sätt kan agera mot de demokratiska värden de annars pläderar för. Om detta har jag nyligen också skrivit i tidskriften Liberal Debatt där texten mest handlar om mediesituationen efter Utöja, men mot slutet berör jag också dessa frågor.

Det demokratiska ansvarstagandet av ledande politiker, t ex i relationen med Sverigedemokraterna och andra förtappade invalda partier i riksdagen, tycker jag är viktigast, men det är givetvis också förkastligt om Juholt bluffat till sig bostadsbidrag. Sådant kan inte heller förlåtas.

Det finns några länkar jag gillar, dels till Gefle Dagblads ledarkrönika av Karin Bergkvist om oppositionens sandlåda, dels till Arbetarbladet och Jenny Wennbergs krönika om Juholt. Dagens Nyheters ledare om Juholts snedsteg är också bra liksom Lena Mellins text i Aftonbladet.

Med flera, med flera…

Jag tror att Juholt är körd....

Artikel om Utöja och anonyma kommentarer mm

Denna vecka har jag skrivit en artikel i tidskriften Liberal Debatt om den publicistiska självprövningen efter terrorattentaten i Norge. Vinkeln är att vi inte får vara rädda för öppenheten. Blev medierna utnyttjade av Anders Behring Breivik? Javisst, skriver jag. Var medierna aningslösa? Inte alls skriver jag. Är det rätt att stoppa anonyma kommentarer på nätet? Tveksamt, skriver jag. Vi vill väl veta vad våra medmänniskor tycker?

De svenska medierna går just nu igenom en svår och intressant brytningstid där deras traditionella och bekväma informationsmonopol utsätts för påfrestningar från alla de håll, både publicistiskt och kommersiellt. Både makthavare och medborgare kan bli sina egna publicister och föra fram även de mest obekväma, för att inte säga avskyvärda åsikter. Ska de verkligen få göra det?

Just nu gör människorna så, även ofta på de traditionella mediernas egna sajter.Och hur ska då tradmedierna och deras utgivare agera? Ska de ta utmaningen och försöka informera mer, bemöta, diskutera och ännu skickligare konkurrera med utmanarna om publikens intresse? Eller ska de använda sin etik, formulerad under 1920-talet om jag minns rätt, som sköld mot dem som skriver mer på nätet? Ni anar nog vad jag tycker.

Om detta och en del annat har jag således fått i uppdrag att skriva en betydligt längre text än detta i Liberal Debatt denna vecka, främst med utgångspunkten Oslo och Utöja och de publicistiska följderna efter terrorbrotten. Liberal Debatt har för övrigt utvecklats på ett mycket bra sätt under senare år och därför är jag glad över att få medverka i i höstens första nummer där jag också fått med lite om vad jag tycker om svenska politiker som använt odemokratiska metoder för att försvara demokratin, till exempel Bengt Westerberg (fp). Han var liberalernas ledare, men agerade enligt min mening ytterst oliberalt på sin tid.

Om ni missade länken i början till artikeln i Liberal Debatt så finns finns den också här.