En rättegång i Oslo och en i Malmö

I dag inleddes en historisk rättegång i Oslo. Den kommer att pågå länge och uppmärksammas över hela världen. I morgon inleds en annan rättegång i Malmö. Den beräknas pågå endast två dagar och handlar om en pistol som köptes in på den illegala marknaden i Malmö.  Det ena målet är en världsnyhet, det andra kommer knappt att uppmärksammas. Men de har en sak gemensamt, de berör på skilda sätt vår rätt att få veta vad som händer.

Norska myndigheter och medier har delvis anpassat sig till dem som deklarerat att de inte vill höra talas om terroristen Anders Behring Breivik, se honom på tv eller ens nämna hans namn. Därför begränsas tyvärr informationen från domstolen till medierna och omvärlden på skilda sätt. Beklagligt eftersom maximal öppenhet är viktig i dessa sammanhang. Detta har jag skrivit om tidigare i Liberal Debatt.

Hoten mot vår rätt att få veta återkommer ständigt, i lagstiftningen och i vardagen, i stort som smått. I Oslo där det handlar om ett av vår tids värsta brott. Eller i Malmö där en åklagare vill straffa en tidning för ett samhällsnyttigt reportage riktat mot brottsligheten. Mer om detta nedan.

Vad det gäller den norske terroristen har den svenske vänsterpolitikern och bloggaren mm Ali Esbati, som själv tillsammans med sin hustru höll på att bli Breiviks offer, i Aftonbladet tagit stark ställning för största möjliga offentlighet rörande rättegången med terroristen. Rätt och klokt av en person som själv är starkt berörd av Breiviks dåd.

Nåväl, rättegången i Oslo kommer trots diverse restriktioner säkert att få en rejäl uppmärksamhet i världens medier. Domstolsförhandlingen i Malmö om ett illegalt köpt vapen kommer däremot knappt att uppmärksammas, men rättegången är icke desto mindre intressant vad det gäller samhällets syn på medierna och deras publicistiska uppdrag.

Saken handlar om att en reporter på Expressen, Diamant Salihu, för ett reportage om den illegala vapenmarknaden i Malmö köpte en pistol för att visa vad lätt det är att få tag på ett vapen. Detta skedde i anslutning till de uppmärksammade morden i Malmö 2010.  Pistolen överlämnades direkt efter köpet av reportern till polisen.

Där borde saken rättsligt sett vara ur världen. Expressens reportageupplägg var inte unikt; en rad tidningar och reportrar har i skilda sammanhang gjort ungefär samma sak tidigare och då snarast fått beröm av polisen. Så icke denna gång, åklagaren Jörgen Larsson bestämde sig för att saken måste prövas rättsligt.

Han har åtalat Expressens reporter Diamant Salihu för vapenbrott. Nyhetschefen Andreas Johansson och chefredaktören och ansvarige utgivaren Thomas Mattsson åtalas för anstiftan till vapenbrott.  Det är obegripliga åtal som äventyrar respekten för rättsväsendet och därtill är ett slöseri med samhällets resurser.

Allvarligare ändå är dock budskapet mellan raderna från samhällets företrädare, åklagaren. Thomas Mattsson beskriver på sin blogg hur åklagaren i ett tidigt skede mejlade till polisen om att han skulle ”snickra ihop bevis” mot Expressens medarbetare. Då är det svårt att befria sig från misstanken om att utredningen och senare åtalet snarare handlar om en vilja att få klämma åt medierna än att bekämpa brottslighet.  

Inköpet av vapnet i Malmö är ett ”brott” som till hela sin karaktär helt uppenbart gjorts i det goda syftet att debattera och motverka den illegala vapenhandeln, ett helt öppet journalistiskt agerande följt av en snabb överlämning av vapnet till polisen. I vapenlagen finns t o m regler som medger att man inte måste åtalas om man lämnar in ett illegalt vapen. Åtalet är sakligt sett obegripligt och dessutom djupt olustigt eftersom det indirekt hotar centrala publicistiska frågor och den grundlagsreglerade tryckfrihetens intentioner.

Rättslig prövning av mediernas innehåll ska ske i särskilda tryckfrihetsmål. Pistolköpet skulle aldrig kunna leda till ett åtal om tryckfrihetsbrott och därför är det oroande när en åklagare känner sig kallad att degradera frågan till ett brottmål. Därtill ett tveksamt sådant.

Journalisterna måste frikännas.

Relevanta länkar. 
Borde vi låtit pistolen vara kvar i undre världen?, chefred Thomas Mattsson, Expressen bloggar 120416
Här finns förmildrande omständigheter, åklagaren Jörgen Larsson i Medievärlden om åtalen 120413

Uppdatering 120416 kl 23.56

Expressenåtalet är en juridisk pinsamhet, redaktionschef Martin Jönsson, SvD, bloggar. 120416

Uppdatering 120417 kl 16.15
I dag står journalistiken inför rätta, chefred Thomas Mattsson bloggar 120417
"Expressenåtalet", professor Mårten Schultz bloggar 120417
Vad är det egentligen som skrämmer med transparansen?, Johan Croneman om Breivik i DN 120417
Sanslöst åtal, Journalistens chefredaktör Helena Giertta om åtalen mot journalisterna, 120312

Uppdatering 120418 kl 15.05
Sveriges dummaste rättgång, Anders Lindberg på Aftonbladets ledarblogg 120417
Vi menar att det här inte var brottsligt, intervju Sven-Erik Alhem, faktaruta, Expressen 120417
Renhållning i Malmö, chefred Thomas Mattsson bloggar 120418
OBS. Domen meddelas den 18 maj 2012.

Trögheten är journalistikens #assangegate

Nyheten om anhållandet av Wikileaks grundare Julian Assange visar hur förutsättningarna för den professionella nyhetsjournalistiken förändrats totalt. Assange anhållen i sin frånvaro för våldtäkt! Sant eller osant är oklart, men det handlar redan nu om en världsnyhet, hur det än visar sig vara.
Ändå hade varken SR, SVT,Aftonbladet eller en rad tidningar ute i landet publicerat en rad om saken ännu mer än fem timmar efter den första publiceringen i Expressen. Hur tänker man på de redaktionerna?
Jo, förmodligen som förr i tiden.

Hur tänkte man då förr i tiden? Det vet jag som var nyhetschef redan tidigt på sjuttiotalet. Då blev nyheterna nyheter på riktigt först när vi på tidningarna, i mitt fall Gefle Dagblad, till sist bestämde oss för att det vi visste höll som nyheter.
Hyfsat kollade skulle de vara, inget utpekande av någon, kommentarer här och där och sedan publicering. Inte en rad i spalterna förrän allt var klart. Vi hade i vårt skrå ett nyhetsmonopol. Vi konkurrerade lite med varandra, men inte med andra. Vi bestämde!

Och ibland duckade utgivarna ännu mer i känsliga fall och väntade för säkerhets skull för att se om Tidningarnas Telegrambyrå, TT, gjorde något på en osäker grej. Trots att tidningarnas utgivare vid publiceringen var och är ansvariga för TT:s texter och inte tvärtom, men TT är ju ändå TT, sa man. Men i dag är det väl ingen som väntar på TT?
Undrar förresten i sammanhanget hur många människor som vet varför vår nationella nyhetsbyrå heter Tidningarnas Telegrambyrå? Telegrambyrå?
Tidningarnas Tweetbyrå kanske är ett alternativ?

Tidningarna, skrev jag. Just det, radio - och tv var inte särskilt bra på nyheter i äldre tider. Länge var det till och med reglerat att det var tidningarnas nyheter som skulle läsas i radio via TT:s sändningar i etern.
Radions verksamhet begränsades på den punkten, man ville värna tidningarna och göra ungefär som förr trots den snabba radiotekniken. Med regler begränsade man länge nyhetsförmedlingens snabbhet.
Visst låter det otidsenligt, så tänker väl ingen idag?

Publiceringsprinciper och etik har alltid växlat över tid och ska naturligtvis också göra det. Tiderna förändras, människornas syn på brott, moral, mänskliga rättesnören och allt annat omkring oss förändras. Långt tillbaka publicerades ofta namn på både rattfyllon, småskojare, sinnesjuka och andra olycksbarn. Det ansågs rätt då, men få om ens någon vill väl ha tillbaka den tiden.

Nyhetsbranschen anser sig numera ha en bra etisk nivå och namnpubliceringar leder då och då snarare till kritiska debatter bland publicisterna. I stället för namnpubliceringar manifesteras den höga etiska nivån inom de ansvarsfyllda tradmedierna med mer eller mindre pixlade bilder på fotbollsspelare, politiker, affärsmän och progamledare i tv.
Alla lyfts fram som kändisar, profiler eller stjärnor, men vi får oftast inte veta vilka det är, i vart fall inte dag ett eller två. Kanske dag tre? Tidstypiskt eller otidsenligt? (Tur att Flashback finns, säger somliga, inte minst ute på redaktionerna).
En av landets mest kända poliser, Göran Lindberg, publicerades i god etisk ordning pixlad under den första perioden efter gripandet i Falun.

Man bör fråga sig hur de traditionella nyhetsredaktionernas dynamik och utgivarnas tillämpade etik utvecklas i takt med dagens alla förändringar i mediesamhället. Hur hanteras det faktum att allt sker just nu och sprids direkt via nya kanaler som till exempel bloggar och mikrobloggar? Eller att grejen publiceras just i detta nu av någon annan om inte jag gör det?
Dessa faktum beskrivs i regel som problem för den professionella nyhetsjournalistiken eftersom allt, utgivarbeslut och sådant där, ska gå så förtvivlat snabbt. Och att andra publicerar sådant som proffsen inte vill publicera...
Är det ett problem?

Nyheten om Julian Assange var redan rejält refererad och kommenterad på mikrobloggarna när några av landets ledande medier till sist bestämde sig för att publicera. Det är där problemet finns, den professionella nyhetsförmedlingen är med sin struktur och sina traditioner för långsam. Koll, koll, koll...

Och i just detta fall är det väl ändå så att grejen faktiskt är en världsnyhet, oavsett om den är korrekt eller felaktig? Att den felaktiga nyheten kanske till och med i så fall snabbt visar sig vara en större nyhet än korrekta beskyllningar om våldtäkt? Men redaktionerna väntade och kollade och hade sig.

Nej, jag tror inte att nyhetsproffsen innerst inne påverkats särskilt mycket av den nya situatuionen och konkurrensen. Till och med Martin Jönsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, och en av de mer progressiva i ämnet, skrev idag på Twitter om den fördröjda publiceringen om Assange att man på SvD aldrig "rewritar", skriver om andras texter, per automatik. Och sedan skrev han att det var "tidig morgon" och att det därför tog tid att "kolla" den där grejen om Assange.
Man ville, som alltid, kolla det som gick att kolla. Man gjorde som förr vilket förvånar mig lite eftersom varken Jönsson eller Svenskan brukar blicka bakåt i dessa frågor. Tvärtom.

Varken på SvD eller någon annanstans i branschen har man egentligen ännu börjat rubba på de publicistiska fundamenten trots att förutsättningarna för professionen ändrats så mycket. Dagens nyhet om Julian Assange är ett bra exempel på att man även i de gamla bastionerna nog måste försöka modernisera sina publicistiska principer och den etiska bedömningen om vad som ska publiceras, när det ska ske och hur det ska ske.
Det är omöjligt att bara göra som förr.
Traditionens enorma betydelse för vår oförmåga att orka tackla svåra etiska frågor återspeglas också mellan raderna i Thomas Mattssons krönika där han i någon mån urskuldar sig för publiceringen av Expressens scoop, signerat av Niklas Svensson och Diamant Salihu. Det är rätt typiskt i dagens publicistiska Sverige, chefredaktören känner ett behov att förklara varför saker och ting publiceras... (Se även uppdateringar sist i texten med länkar till fler redaktörers förklaringar).

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen. Aftonbladet hade fått ett förnekande mejl från sin nye kolumnist Julian Assange, men annars fanns det inget nytt i artiklarna trots timmars försening.
En världsnyhet tappades bort i traditionerna.

Nyheten har blivit så snabb så att inte ens nyhetsproffsen hinner med.

UPPDATERINGAR 100821:

REDAKTÖRER OM VARFÖR NYHETEN PUBLICERAS:
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om varför tidningen publicerar nyheten.

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson förklarar varför Svenska Dagbladet publicerar namn mm.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström skriver om publiceringen.

Rapports utgivare Morgan Olofsson och Aktuellts utgivare förklarar gemensamt varför de publicerar nyheten om Julian Assange.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin förklarar publiceringen i sin tidning.

ÖVRIGA TEXTER 100821 OM ANHÅLLANDET:
Emanuel Karlsten, redaktör på Expressen för sociala medier, skriver om konspirationsteorierna rörande beskyllningarna mot Assagne.

Medievisionären Joakim Jardenberg kommenterar nyheten om Wikileaks grundare.

SvD:s krönikör Anders Mildner skriver om att nätet fylls av skepsis.

Sofia Mirjamsdotter bloggar om pressetik i ljuset av beskyllningarna mot Assagne.

UPPDATERING NYA TEXTER 100822:
Expressen chefredaktör Thomas Mattsson samlar intrycken dagen efter tidningens scoop.

Svenska Dagbladets redaktionschef bloggar dag efter avslöjandet.

Dagens Nyheter kollar hur nyheten publicerades upp runt om i världen.