Behöver det pressetiska systemet moderniseras?

Den 24 oktober publicerade Medievärlden ett läsvärt inlägg av Andreas Ericson, chef för Timbro Medieinstitut och tidigare vd och redaktionschef för nedlagda magasinet Neo, där han menade att det pressetiska byråkratiska systemet är föråldrat. Intressanta tankar tycker jag även om Timbros skrifter knappast ligger på de ansvariga utgivarnas nattduksbord. Jag tänkte inför hans text tillbaka på en paneldebatt i Almedalen 2010 där jag ifrågasatte det etiska systemets framtid med tanke på den snabba utvecklingen i sociala medier utanför pressetiken. Därför återpublicerar jag här nedan mitt blogginlägg från 2010 om just den debatten då diskussionen nu aktualiseras på nytt i spåren efter #metoo.

Jag har kopierat in texten i sin helhet från den första publiceringen. I slutet finns det ett antal länkar. Den till chefredaktören Thomas Mattssons text i Expressen 2012, två år efter debatten i Almedalen, fungerar, dock tyvärr utan att hans bilder visas av någon anledning. Men hans synpunkter går fram ändå och jag håller i stort med honom. Även länken till medieforskaren Torbjörn von Kroghs text funkar och båda inläggen är intressanta att läsa i sammanhanget, inte minst von Kroghs redovisning av de tre frågor debattledaren Per Hultengård ställde till panelen och dess svar.  De övriga länkarna fungerar tyvärr inte längre.

I sin text lägger Mattson fram egna tankar om hur dessa frågor, av honom här kallat ”Lex Pressen”, kanske borde hanteras. Han har ju också, liksom ett flertal medieföreträdare, varit anhängare av tanken på ett gemensamt etiskt system med public service. I just den här texten konstaterar han att det nog blir svårt eftersom Sveriges Radio tvekar, men han har såvitt jag förstår ändå samma positiva uppfattning till den idén idag.  

Själv har jag från den dag då den tanken föddes varit ytterst skeptisk. För det första lever public service och de privata mediehusen i helt olika världar i alla avseenden. För det andra skulle nog dagens trögfotade etiska system då nog ersättas av en byråkratisk koloss långt ifrån den snabbare och för alla mer lättförståeliga handläggning som nog nu krävs.

Branschens organisationer pläderar fortfarande för den där medieetiska kolossen och hoppas på att kulturministern ska våga ta steget. Jag tvivlar på att det sker och anser framförallt att det inte bör ske. En modernisering av det etiska systemet för de traditionella medierna bör gå i en helt annan riktning mot mindre byråkrati, snabb handläggning och lättpublicerade begripliga texter om de fällande utslagen. Annars kommer dess legitimitet att ifrågasättas i än högre grad än nu. 

Situationen är lite komplicerad nu eftersom tiden på något sätt nog tycks ha hunnit ifatt synen på det pressetiska systemet. Detta samtidigt som snart sagt varje utgivare med emfas pekar på etiken och dess anmälningssystem som ett tungt argument för de traditionella mediernas ansvarstagande i jämförelse med publiceringar i sociala medier utan utgivare. 

Det är ju dock inte utgivarna och medierna själva som ytterst avgör det etiska systemets legitimitet. Det är naturligtvis omvärldens företrädare ibland alla tänkbara grupperingar, läsare, politiker och debattörer, som förfogar över den frågan. Och det i ett läge när explosiva nyheter publiceras i sociala medier långt ifrån de ansvariga utgivarnas överväganden och beslut.

Nåväl, här nedan kommer en återpublicering av texten på denna blogg 2010 efter debatten om pressetiken i Almedalen oc h därefter både äldre och nyare länkar:

Utkiksbloggen.blogspot.se    (Återpublicering av text från 2010)

tisdag 6 juli 2010

Behövs det pressetiska systemet?

Under måndagen arrangerade Tidningsutgivarna, TU, ytterligare en debatt under Almedalsveckan i Visby, nu på fartyget Sigyn i Visby hamn. Den kom huvudsakligen att handla om det pressetiska "systemet" och om detta verkligen behövs.
Flertalet i panelen tyckte det. Själv var jag mer tveksam och menade att det kanske spelat ut sin roll. Intressant diskussion eftersom frågan faktiskt inte diskuterats så mycket tidigare, det etiska systemet med Allmänhetens Pressombudsman, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, har betraktats som självklara institutioner.

Moderator för diskussionen var branschorganisationen Tidningsutgivarnas chefsjurist Per Hultengård, kunnig som få på allt som handlar om den juridiskt reglerade tryckfriheten och den av branschen formulerade pressetiken.
Den juridiska regleringen bestäms av riksdagen och etiken av branschens egna organisationer, arbetsgivarna i Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter, facket i Svenska Journalistförbundet samt den traditionstyngda och anrika debatt- och middagsätarföreningen Publicistklubben, PK, där alla som känner sig som publicister är medlemmar. Jag har varit medlem i många herrans år, men tycker ändå att PK inte ska vara med som huvudman för det pressetiska systemet. Inte heller SJF, Varför ska de vara det?

I debatten inför en fullsatt konferenslokal på Sigyn var jag inte bara tveksam till det splittrade huvudmannaskapet som motverkat en modernisering av regelverket, utan också till behovet av det pressetiska systemet som sådant.
Det är tveksamt om det behövs, särskilt i en medieutveckling där "tradmedierna" med tiden får en förhållandevis alltmer begränsad roll som aktörer vid sidan om helt nya medier inom till exempel bloggvärlden.
Självklart kan traditionella medier som dagspressen ha kvar sitt etiska system, men dess betydelse kommer säkert att minska eftersom många hyllade och/eller kontroversiella publiceringar kommer att ske i andra nya medier utanför de traditionella mediernas etiska system.¨
Även inom ramen för tradmediernas etiska system menar jag att det kan finnas skäl att ifrågasätta detta. Varför finns systemet? Det enda motiv jag hört under alla år för att det etiska systemet finns är att vi ska "hålla lagstiftaren på avstånd". I så fall är ju inte det etiska systemet motiverat av att man vill vara etisk, då är motivet mer taktiskt, man flaggar med etiken för att slippa nya lagar.

Jag är inte särskilt oroad för att politikerna ska storma fram och börja begränsa mediernas möjligheter att publicera saker och ting bara för att det etiska systemet moderniseras, eller till och med avskaffas. Och i vilket fall som helst tycker jag det är tveksamt att branschen håller sig med ett "etiskt system" när motivet för detta egentligen inte är etik, utan tvärtom att utnyttja etiken som en sköld mot politiker och andra kritiker.

Ungefär så här gick diskussionen i dag från min sida. Panelen i övrigt höll inte med även om justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger och jag låg rätt nära varandra i olika frågor. Faktiskt! Jag gillar honom, han var en utmärkt PO på sin tid i den rollen!
Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare Lena Mellin försvarade länge det rådande systemet, men medgav så småningom att mycket funkar dåligt i dag. Långa väntetider, kryptiska utslag från PON med mera, men hon tyckte trots allt att "idén med det pressetiska systemet är bra".
Hon var väldigt överens med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om att systemet behövs. Men även han tyckte att det var konstiga utslag i PON som läsarna knappast kan förstå och att handläggningen tar för lång tid.
Katrin Säfström på Folket och hennes kollega Peo Wärring på Eskilstuna-Kuriren var nog de varmaste anhängarna av det rådande systemet även om de också efterhand medgav brister i det nuvarande systemet, sådant som "måste rättas till".

Personligen tyckte jag att de olika ansvariga utgivarna i panelen först värnade om ett pressetiskt system som närmast måste ses som "omistligt", men senare i debatten började de alla medge att det egentligen fungerade väldigt dåligt.
Långa handläggningstider, konstiga beslut, obegripliga motiveringar skrivna på ett fikonspråk som ingen förstår. Rätt okänt för allmänheten. Talar de om "ett omistligt system?"

Nej, det tycker inte jag, Tvärtom, medieutvecklingen gör att tradmediernas etiska system kommer att fasas ut snabbare än snabbt, gissar jag. Det kommer säkert att ersättas av något annat, men frågan är vad.
Axberger och Mellin hade en klar poäng i debatten när de hävdade att det är bra om förfördelade människor har någonstans att vända sig med klagomål mot publiceringar. Det håller jag med om. Men det kanske inte behöver vara ett trögt, konstlat och extremt byråkratiskt system som idag?

För undvikande av alla missförstånd vill jag gärna här betona en viktig sak. En pressetisk hållning har ingenting att göra med närvaron eller ej av ett byråkratiskt pressetiskt system.
Thomas Mattson, Peo Wärring och Katrin Säfström kommer naturligtvis att vara precis lika etiska som utgivare utan det "pressetiska systemet" som när detta fanns.

Etik är inte regler och byråkrati med PO och PON, etik finns inom oss alla och utvecklas och tillämpas genom debatt mellan utgivare och medarbetare på redaktionerna.

Etik kommer alltid att finnas, på Expressen på sitt sätt, och på Norran på sitt sätt.

UPPDATERAD 20120312.
En ny "Lex Pressen" utvecklar det pressetiska systemet, Expressen chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sitt förslag.

UPPDATERAT i anslutning till publiceringen:
Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.
Hanna Lind på TU:s blogg om debatten.
Ola Sigvardsson bloggar i Corren om debatten.

Uppdatering 171124:
Är pressetiken passé efter #metoo - tv-diskussion Resumé Insikt debatt 171117 
Slaget om pressetiken - debatt på Publicistklubben 171113 Texten före återpubliceringen korrigerad 171028 kl 22.57, 23.02, den inledande texten korrigerad 171029 kl 09.57 och 18.43

Artikel om Utöja och anonyma kommentarer mm

Denna vecka har jag skrivit en artikel i tidskriften Liberal Debatt om den publicistiska självprövningen efter terrorattentaten i Norge. Vinkeln är att vi inte får vara rädda för öppenheten. Blev medierna utnyttjade av Anders Behring Breivik? Javisst, skriver jag. Var medierna aningslösa? Inte alls skriver jag. Är det rätt att stoppa anonyma kommentarer på nätet? Tveksamt, skriver jag. Vi vill väl veta vad våra medmänniskor tycker?

De svenska medierna går just nu igenom en svår och intressant brytningstid där deras traditionella och bekväma informationsmonopol utsätts för påfrestningar från alla de håll, både publicistiskt och kommersiellt. Både makthavare och medborgare kan bli sina egna publicister och föra fram även de mest obekväma, för att inte säga avskyvärda åsikter. Ska de verkligen få göra det?

Just nu gör människorna så, även ofta på de traditionella mediernas egna sajter.Och hur ska då tradmedierna och deras utgivare agera? Ska de ta utmaningen och försöka informera mer, bemöta, diskutera och ännu skickligare konkurrera med utmanarna om publikens intresse? Eller ska de använda sin etik, formulerad under 1920-talet om jag minns rätt, som sköld mot dem som skriver mer på nätet? Ni anar nog vad jag tycker.

Om detta och en del annat har jag således fått i uppdrag att skriva en betydligt längre text än detta i Liberal Debatt denna vecka, främst med utgångspunkten Oslo och Utöja och de publicistiska följderna efter terrorbrotten. Liberal Debatt har för övrigt utvecklats på ett mycket bra sätt under senare år och därför är jag glad över att få medverka i i höstens första nummer där jag också fått med lite om vad jag tycker om svenska politiker som använt odemokratiska metoder för att försvara demokratin, till exempel Bengt Westerberg (fp). Han var liberalernas ledare, men agerade enligt min mening ytterst oliberalt på sin tid.

Om ni missade länken i början till artikeln i Liberal Debatt så finns finns den också här.

Håller med Svegfors om pressetiken

I onsdag var jag på en välbesökt debatt hos Tidningsutgivarna, TU, där Pressens Samarbetsnämnds förslag till ett nytt pressetiskt granskningssystem diskuterades. Flertalet branschföreträdare i panelen och publiken var positiva till förslaget, men Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, var mycket kritisk. Jag håller med honom och har tidigare också skrivit kritiskt om förslaget på denna blogg och i Medievärlden.

I panelen satt Norrans chefredaktör Anette Novak, TV4:s programdirektör Göran Ellung, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, SR:s vd Mats Svegfors samt Journalistens chefredaktör Helena Giertta. Anette Novak inledde och tog ställning för förslaget. Giertta och Ellung höll med. Thomas Mattson har länge pläderat för en liknande ny ordning, men betonade nu att denna nya organisation bör införas enbart om den ”blir bra”.

Mats Svegfors menade bestämt att samarbetsnämndens idé om en gemensam etisk nämnd för tidningarna och public service inte är ens är realistisk. Staten kräver saklighet och opartiskhet i SR:s och SVT:s verksamhet, en omöjlig tanke för tidningarna. Svegfors, som varit ordförande för TU, kunde inte förstå hur utgivare inom pressen nu ens kan tänka sig att skapa en gemensam organisation med de indirekt statligt ägda företagen.

Jag tycker att Svegfors har helt rätt och sa också detta i diskussionen efter panelens presentationer. Jag har tidigare utvecklat min syn på saken, till exempel här på Utkiksbloggen. I slutet av den texten finns också länkar till andra bloggposter i ämnet, till exempel ett referat från en debatt där jag medverkade då etiken diskuterades i Almedalen i somras.

Det vanligaste argumentet för att tidningarna tillsammans med public service bör skapa en gemensam organisation för den etiska granskningen är att man därmed blidkar lagstiftarna och förhindrar en tuffare lagreglering. Jag håller inte med, jag förstår inte ens varför de jurister och politiker som ivrar för en ökad lagreglering rörande t ex integritetsfrågorna skulle ta intryck av en sådan rent organisatorisk förändring. Och det argumentet handlar ju snarare om taktik, inte etik.

En sådan omorganisation, som dessutom riskerar att bli en trög byråkratisk koloss, förändrar ju inte ens etiken. Etiken finns ju redan där, både i form av en regelsamling och i tillämpningen. Både tidningarna och public service tillämpar redan dessa etiska regler.

Och inte påverkar en ny organisation för den etiska granskningen det som lagstiftaren är ute efter, de utanför branschen som filmar och skriver oetiskt på bloggar och sociala medier, långt bort från den publicistiska verksamhet som Pressens Opinionsnämnd eller morgondagens eventuella Medienämnd ska granska.

Därför tycker jag att Thomas Mattsson var bra i debatten på TU även om han, tämligen försiktigt, pliktskyldigt och fåordigt, också anslöt sig till anhängarna av en ny etisk granskningsorganisation. Därutöver var han nog den ende i panelen som faktiskt pratade om etik, hur den bör utvecklas och vårdas på de egna företagen och i branschen. Han kopplade inte på något sätt etiken till den organisatoriska uppbyggnaden. Dessutom hade han bra idéer om hur det etiska tänkandet kan utvecklas, inte minst direkt i de egna tidningsföretagen.

Thomas Mattson har bloggat både före och efter debatten,länkar nedan. På Medievärldens sajt kan man se och höra hela debatten via webben, länken finns längst ner i artikeln. Efter Medievärldens referat finns på den sajten också kommentarer där bland andra Mats Svegfors på ett utmärkt sätt sammanfattar sin syn på saken. Den bör man som intresserad av denna fråga inte missa. Några relevanta länkar redovisas nedan.

Aktuella länkar:

Min text här på Utkiksbloggen om förslaget, efter texten fler länkar.

Medievärldens referat av debatten och med Svegfors kommentar.

Tomas Mattssons blogginlägg före debatten.

Thomas Mattssons blogginlägg efter debatten.

Thomas Mattssons presentation, bild för bild.

Lars Johansson, chefredaktör på HD, bloggar om att han gillar förslaget om MO.

Yrsa Stenius är tveksam till förslaget, medievarlden.se 110303

UPPDATERAD 2011-03-03

Tveksamt med en medieombudsman

Debatten om pressetiken i Sverige kommer säkert att diskuteras allt flitigare under hösten och i vinter fram till i vår då en ny pressombudsman ska tillträda. Både tillämpningen av pressetiken och branschens organisation för den etiska tillsynen har ifrågasatts. En intressant diskussion, men den får för min del vänta till friskare tider. Nästan, lite tycker jag till även idag längre ner i denna text trots sjukdomen...

Jag har publicerat få poster på Utkiksbloggen under de senaste veckorna. Det beror på att jag drabbats av en riktigt otrevlig halsinfektion som nu går in på fjärde veckan. Jag tvingas nu avstå från olika engagemang och det är trist.

Således får även bloggandet gå på lågvarv ett tag, men jag kan inte låta bli att redan här hävda att ett nytt pressetiskt system inte bör utökas till en stor gemensam organisation som synar snart sagt alla tidningar, tv-kanaler och radiokanaler.

Tanken på en sådan gemensam etisk organisation utreds av branschen i Pressens Samarbetsnämnd. Medieforskaren Thorbjörn von Krogh på Sim(o) rör sig också i den riktningen och pekar då och då mot Norge som tagit steget, senast här.

Anders Ahlberg, publisher på Kyrkans Tidning och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, TU, är inne på samma spår. Ahlberg föreslår dessutom att det pressetiska systemet bör hanteras av ny stiftelse, finansierad av den statliga reklamskatten. Byråkratin växer...

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har också i olika sammanhang uttalat sig för en gemensam medieombudsman, men tycker till skillnad från Ahlberg att finansieringen är en senare fråga.

De flesta som hittills hörts eller synts i debatten verkar gilla en framtida gemensam medieombudsman som ska ta alla former av utgivare i örat. Vilken byråkratisk koloss det kan bli! Och värre ändå - är det verkligen eftersträvansvärt att alla olika medier ska basera sina publicistiska beslut på samma regelbok?

Ska exakt samma etik vara vägledande för stora och små, ska alla göra "rätt" på ett visst sätt trots att de verkar för helt olika ägare och intressen, som statsmakten mycket närstående Sveriges Television och Sveriges Radio, Bonnierägda uppkäftiga Expressen, dalkarlarnas socialdemokratiska Dala-Demokraten, Sydsvenskan på gränsen till kontinenten i Öresundsregionen, och, lite längre norrut på gränsen till Finland privatägda, tvåspråkiga och "oberoende provinsiella" Haparandabladet?

Kanske kommer ett sådant system också att omfatta ett antal mer eller mindre busiga och kritiserade nyhetssajter typ realtid.se och Newsglobe.com/sv. Och bloggare som publicerar både det ena och det andra som får traditionella utgivare att lyfta på ögonbrynen.

Är, etiskt sett, alla dessa aktörer med olika syften och intressen en tillgång eller ett problem? Den etiska diskussionen förs på olika sätt på alla dessa redaktioner. Är det då vettigt att deras utgivare ska bekänna sig till samma etiska kod?

Nej, det tror inte jag. Under det senaste åren har redan vårt befintliga och mer begränsade etiska system krackelerat just för att utgivare på olika håll, begripligt nog, inte har kunnat acceptera att de borde ha fattat samma beslut som alla andra för att blir "godkända". Förhållandena skiftar alltid i alla avseenden.

Med en stor ny organisation runt en medieombudsman kan man fråga sig vart den av alla önskade mångfalden tar vägen. Ofta är det ju faktiskt så att publiceringar, som av en del kritiseras som oetiska, av andra kanske betraktas som ett utslag av mångfald.

Somliga utgivare har alltid publicerat mer än andra och det blir än mer påtagligt i den nya medievärlden. Axel Andén har skrivit klokt i Medievärlden om det kollektiva ansvaret och vad som kanske kan göras. Där finns en hel del att inspireras av i en diskussion om den nya pressetiken.

Jag tror att det bästa är att börja diskutera hur en etik anpassad till den nya medieverkligheten bör se ut och att ett av de viktigaste målen då är att stimulera öppenhet och debatt, offentliga diskussioner där olika etiska ställningstaganden kan vägas mot varandra. Synligt, med medborgarna.

Det är mål och metoder som reellt inte existerar i dagens pressetiska system. Det är ju i analys och samtal etik lever och utvecklas, inte i ett fyrkantigt regelsystem.

När detta är gjort kan det vara dags att diskutera vem som ska vara huvudman. Anders Ahlberg vill lyfta ut pressetiken från TU till en särskild stiftelse. Stiftelser brukar inte sällan skapas då ägandet eller partsförhållandet är känsligt och därför ska maskeras till något klädsamt och politiskt korrekt.

Förvaltningsstiftelsen som äger SVT, SR och UR är ett exempel.

Så länge dagspressen med sina olika verksamheter existerar tror jag att det är bättre att utgivarna ensamma och tydligt tar ansvar för pressetiken och dess organisatoriska uppbyggnad. Det är väl dessutom ett lämpligt ämne för konkurrens med andra utmanande medier.

TU står redan för finansieringen och självsaneringen bör i första hand vara en fråga för dem som fattar besluten, det vill säga tidningarnas utgivare. Organisationen finns ju redan i TU:s hus även om den måste ses över då man vet hur den etiska prövningen ska behandlas på ett mer tidsenligt sätt.

Fack- och veckopressens organisation Sveriges Tidskrifter kan ha sin egen etiska organisation, eller om de vill vara med och finansiera verksamheten, ansluta sig.

Självsaneringen bör inte formellt vara en angelägenhet för Journalistförbundet, SJF, som huvudman. Dess medlemmar bär inte ansvaret för publiceringarna. Publicistklubbens, PK:s. medlemmar befinner sig ännu längre bort från ansvaret för publiceringarna. Vad har de då för ansvar att ta för beslutsfattarnas självsanering?

Dessa organisationer har däremot som viktiga intressenter inom branschen och opinionsbildare i den offentliga debatten ett berättigat intresse att nära följa etikens utveckling och ha synpunkter på hur utgivarna sköter sin självsanering. Det kan med fördel kanaliseras genom egna etiska kommittéer eller liknande organ inom SJF och PK som offentligt granskar och diskuterar den publicistiska verksamheten, ofta säkert i en värdefull polemik med utgivarna.

Partsförhållandet finns där och skulle göra mer nytta i en öppen debatt än i den anonyma verksamheten inom Pressens Samarbetsnämnd där TU, SJF, PK och Sveriges Tidskrifter nu som huvudmän delar på ansvaret för den svenska pressetiken, en konstlad lösning som skapat otydlighet om ansvaret för det etiska systemet.

Det blir inte bättre efter en reform med fler företrädare för en rad nya mediegrupperingar runt bordet varifrån den etiska självsaneringen ska styras.

Om detta finns mer att fundera på . Jag ber att få jag återkomma då jag tänkt stora tankar om saken i sjuksängen....

Tidigare texter jag skrivit om pressetiken:

Bra om etiken av Paul Frigyes.

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assangegate

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag diskutera pressetik på Sigyn (!?!)

Expressen friades för artiklarna om Guillou

Efter denna text finns ytterligare en hel rad länkar till fler texter av andra debattörer och av mig om pressetiken.

Bra om etiken av Paul Frigyes!

Nyss har jag läst en bra krönika i tidningen Journalisten. Den är skriven av journalisten Paul Frigyes. Texten handlar om vår pressetik och Frigyes funderar över denna efter en stormig vecka med alla rubriker om Julian Assange. Frigyes menar att vi behöver en ny pressetik som fungerar bättre i den nya mediemiljön. Jag instämmer.

Det är inte särskilt vanligt att jag jublar åt artiklar i fackorganet Journalisten. Både Journalistförbundet och dess tidning har oftast varit alldeles för tröga i utvecklingsfrågor. Jag vet, jag vet, jag ska inte ha någon uppfattning eftersom jag, som arbetsgivarens företrädare, valde att lämna förbundet för runt trettio år sedan. Men idag gillade jag tidningen!

Paul Frigyes känner jag inte, men jag har naturligtvis läst hans reportage i många år i Journalisten. De har ofta varit korrekta, sakliga och därtill helt i linje med vad man förväntat sig finna i fackets husorgan. Förbundstrogna texter, förutsägbara åsikter.

Jag håller inte med Frigyes om allt den här gången heller, men i väsentliga delar är hans inlägg analytiskt, resonerande och i många avseenden ett bidrag i debatten om om behovet av en helt ny pressetik i Sverige. Kloka ord.

Detta är nog en rätt kontroversiell ståndpunkt bland dem som tycker att dagens regelverk och etiska system är tillräckligt och ganska bekvämt för både utgivare och medarbetare och andra. För så är det.

Olika pressetiska debattörer fördjupar sig ofta i enskilda regler, gärna med ett lätt juridiskt anslag i sina kommentarer om att utgivaren si eller så brutit mot än det ena eller än det andra. Man muttrar över vad som tillåts eller inte i paragrafen 13 eller 15 och glömmer totalt att etik, etisk diskussion och etisk tillämpning inte har ett dugg med paragrafrotandet att göra.

De etiska reglerna är ju tänkta som riktlinjer, en form av vägvisare i diskussionen inför beslutet. Inte som en lag. Paragrafer och "regler" stämmer sällan med verklighetens förutsättningar, livet är för komplicerat. Allt handlar om omdöme och överväganden.

Testuggarna har piggnat till och rabblar paragrafer i debatten efter Assagne, men de är bara jobbiga och tillför intet på sikt. Regelsystemet som det ser ut idag för helt fel, det behövs ett nytt synsätt. Etik. Inte taktik för att "hålla lagstiftaren på avstånd..."

Den paragrafbaserade regelsamlingen har längre framstått som ålderdomlig och passerad, men verkligt illa har det blivit då klassiska publicister och etiska frontfigurer försöker bolla med paragraferna i en ny mediemiljö med sina helt nya förutsättningar för informationspridningen. Frigyes skriver bland annat:

"Och det handlar om mer än att pressen hjälpligt försöker slingra sig förbi antikverade regler, i en situation där den egentliga publiceringskraften sker i allsköns internetfora.

Ta bara kvällspressens löjliga vana att pixla ansikten på brottsmisstänkta personer, där dessa bilder regelmässigt används på Flashback för att via liknande eller samma bild i opixlat skick identifiera densamme.".

Nog kunde man ana att världsnyheten om anhållandet av Julian Assange skulle sätta fart på resonemangen om etiken, åtminstone vad det gäller ojandet och rytandet mot utgivare som gör det de ska göra, publicerar, men aldrig vågade jag drömma om att det så snabbt skulle dyka upp kloka synpunkter om behovet av en helt ny pressetik. Och absolut då inte i Journalisten...

Jag har tidigare berört både publiciteten rörande Assange och pressetiken i bland annat dessa artiklar på Utkiksbloggen:

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assagnegate

Behövs det pressetiska systemet?

Varför publiceras inte politikernas namn?

Behövs det pressetiska systemet?

Under måndagen arrangerade Tidningsutgivarna, TU, ytterligare en debatt under Almedalsveckan i Visby, nu på fartyget Sigyn i Visby hamn. Den kom huvudsakligen att handla om det pressetiska "systemet" och om detta verkligen behövs.
Flertalet i panelen tyckte det. Själv var jag mer tveksam och menade att det kanske spelat ut sin roll. Intressant diskussion eftersom frågan faktiskt inte diskuterats så mycket tidigare, det etiska systemet med Allmänhetens Pressombudsman, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, har betraktats som självklara institutioner.

Moderator för diskussionen var branschorganisationen Tidningsutgivarnas chefsjurist Per Hultengård, kunnig som få på allt som handlar om den juridiskt reglerade tryckfriheten och den av branschen formulerade pressetiken.
Den juridiska regleringen bestäms av riksdagen och etiken av branschens egna organisationer, arbetsgivarna i Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter, facket i Svenska Journalistförbundet samt den traditionstyngda och anrika debatt- och middagsätarföreningen Publicistklubben, PK, där alla som känner sig som publicister är medlemmar. Jag har varit medlem i många herrans år, men tycker ändå att PK inte ska vara med som huvudman för det pressetiska systemet. Inte heller SJF, Varför ska de vara det?

I debatten inför en fullsatt konferenslokal på Sigyn var jag inte bara tveksam till det splittrade huvudmannaskapet som motverkat en modernisering av regelverket, utan också till behovet av det pressetiska systemet som sådant.
Det är tveksamt om det behövs, särskilt i en medieutveckling där "tradmedierna" med tiden får en förhållandevis alltmer begränsad roll som aktörer vid sidan om helt nya medier inom till exempel bloggvärlden.
Självklart kan traditionella medier som dagspressen ha kvar sitt etiska system, men dess betydelse kommer säkert att minska eftersom många hyllade och/eller kontroversiella publiceringar kommer att ske i andra nya medier utanför de traditionella mediernas etiska system.¨
Även inom ramen för tradmediernas etiska system menar jag att det kan finnas skäl att ifrågasätta detta. Varför finns systemet? Det enda motiv jag hört under alla år för att det etiska systemet finns är att vi ska "hålla lagstiftaren på avstånd". I så fall är ju inte det etiska systemet motiverat av att man vill vara etisk, då är motivet mer taktiskt, man flaggar med etiken för att slippa nya lagar.

Jag är inte särskilt oroad för att politikerna ska storma fram och börja begränsa mediernas möjligheter att publicera saker och ting bara för att det etiska systemet moderniseras, eller till och med avskaffas. Och i vilket fall som helst tycker jag det är tveksamt att branschen håller sig med ett "etiskt system" när motivet för detta egentligen inte är etik, utan tvärtom att utnyttja etiken som en sköld mot politiker och andra kritiker.

Ungefär så här gick diskussionen i dag från min sida. Panelen i övrigt höll inte med även om justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger och jag låg rätt nära varandra i olika frågor. Faktiskt! Jag gillar honom, han var en utmäkt PO på sin tid i den rollen!
Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare Lena Mellin försvarade länge det rådande systemet, men medgav så småningom att mycket funkar dåligt i dag. Långa väntetider, kryptiska utslag från PON med mera, men hon tyckte trots allt att "idén med det pressetiska systemet är bra".
Hon var väldigt överens med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om att systemet behövs. Men även han tyckte att det var konstiga utslag i PON som läsarna knappast kan förstå och att handläggningen tar för lång tid.
Katrin Säfström på Folket och hennes kollega Peo Wärring på Eskilstuna-Kuriren var nog de varmaste anhängarna av det rådande systemet även om de också efterhand medgav brister i det nuvarande systemet, sådant som "måste rättas till".

Personligen tyckte jag att de olika ansvariga utgivarna i panelen först värnade om ett pressetiskt system som närmast måste ses som "omistligt", men senare i debatten började de alla medge att det egentligen fungerade väldigt dåligt.
Långa handläggningtider, konstiga beslut, obegripliga motiveringar skrivna på ett fikonspråk som ingen förstår. Rätt okänt för allmänheten. Talar de om "ett omistligt system?"

Nej, det tycker inte jag, Tvärtom, medieutvecklingen gör att tradmediernas etiska system kommer att fasas ut snabbare än snabbt, gissar jag. Det kommer säkert att ersättas av något annat, men frågan är vad.
Axberger och Mellin hade en klar poäng i debatten när de hävdade att det är bra om förfördelade människor har någonstans att vända sig med klagomål mot publiceringar. Det håller jag med om. Men det kanske inte behöver vara ett trögt, konstlat och extremt byråkratiskt system som idag?

För undvikande av alla missförstånd vill jag gärna här betona en viktig sak. En pressetisk hållning har ingenting att göra med närvaron eller ej av ett byråkratiskt pressetiskt system.
Thomas Mattson, Peo Wärring och Katrin Säfström kommer naturligtvis att vara precis lika etiska som utgivare utan det "pressetiska systemet" som när detta fanns.

Etik är inte regler och byråkrati med PO och PON, etik finns inom oss alla och utvecklas och tillämpas genom debatt mellan utgivare och medarbetere på redaktionerna.

Etik kommer alltid att finnas, på Expressen på sitt sätt, och på Norran på sitt sätt.

UPPDATERAD 20120312.
En ny "Lex Pressen" utvecklar det pressetiska systemet, Expressen chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sitt förslag.

UPPDATERAT i anslutning till publiceringen:
Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.
Hanna Lind på TU:s blogg om debatten.
Ola Sigvardsson bloggar i Corren om debatten.

Mattsson om Stenius på Utkiksbloggen

Utkiksbloggen har fått en kommentar till bloggposten "Intet nytt om pressetiken" från Expressens chefredaktör Thomas Mattsson där han dels ger en sammanfattning av sin syn på pressetiken och Allmänhetens pressombudsman, PO, dels förklarar varför han inte deltog i Publicistklubbens, PK:s, debatt i måndags. Du kommer direkt till Mattssons text här på Utkiksbloggen.
PO Yrsa Stenius gästade för sin del Lotta Bromé i P4 i onsdags och den intervjun kan du lyssna på här.

Nu lär det väl inte sägas så mycket mer i debatten om pressetiken förrän Pressens Opinionsnämnd, PON, fattat sitt beslut om huruvida Expressen ska frias eller fällas för sina artiklar om Jan Guillou. Detta eftersom frågan enligt praxis "inte får diskuteras" förrän PON har fattat sitt beslut.
Det är därför Yrsa Stenius oupphörligen sagt att hon inte kan kommentera sitt förslag till beslut i PON. Och därför fann Mattsson det, som han skriver, meningslöst att vara med på PK.
Detta är ingen bra situation, det är inte i stelbent regeltillämpning etiken hittas, det är i debatt och tankeutbyte etiken utvecklas, men här tvingar reglerna fram en time out för den omistliga diskussionen. Konstigt.

Därför blev det så att Yrsa Stenius stod på scenen och diskuterade några ärenden som hon och PON redan är klara med, men inte fallet Guillou vs. Expressen.
Thomas Mattsson stannade förståeligt nog hemma eftersom han inte skulle "få" diskutera fallet Guillou vs. Expressen.

Och i publiken satt enligt uppgift Jan Guillou och lyssnade på debatten om PO:s insatser i Gävle och Linköping, men utan att "få" diskutera fallet om sig själv vs. Expressen med Stenius på scenen eller med Mattsson som stannade hemma eftersom han inte fick diskutera.
Det är ingen djärv gissning att publiken gärna säkert hade velat höra den diskussionen.

Den här lätt absurda situationen illustrerar en av de allvarligaste svagheterna med det outvecklade pressetiska systemet, "förbudet" för PO och parterna att diskutera sakfrågan innan PON fattat sitt beslut. Det är en trubbig och okänslig praxis.

Det är kanske rimligt att avstå från diskussionen om ett pågående ärende när en anonym okänd person som en lärare, polis eller brottsling anmäler en tidning. De ska naturligtvis slippa läsa eller agera i en debatt när de vill få sin sak prövad av PO och PON.

Någonstans på nivån över läraren och brottslingen infinner sig dock ett rimligt krav på att saken ska kunna diskuteras, om än respektfullt och restriktivt, när det handlar om rektorn, kommundirektören eller kommunalrådet.
Öppenhet insyn och debatt är vår tids nyckelord och präglar de flesta verksamheter i allt större utsträckning. Vem vet, snart kanske det är läraren, polismannen och brottslingen som vill debattera med PO och utgivaren? Ska de få göra det?

När de olika aktörerna är Jan Guillou, Thomas Mattsson och Yrsa Stenius är det otidsenliga "förbudet" helt absurt och äventyrar verkligen förtroendet för det pressetiska systemet.
Den pressetiska byråkratin riskerar att uppfattas som en hemlig klubb när PO använder debattförbudet som en sköld mot sina kritiker.

UPPDATERAD 20100513

Intet nytt om pressetiken

Under måndagskvällen diskuterades pressetiken och kritiken mot Allmänhetens Pressombudsman Yrsa Stenius på Publicistklubben i Stockholm. Det blev en ganska spänd diskussion vilket väl är ganska naturligt då en stor del av debatten handlade om personen Yrsa Stenius.
Persondiskussioner är alltid svåra. Vad det gäller de senaste veckornas ihärdiga debatt om pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, tillförde debatten ingenting nytt.

Själv såg jag debatten via webben och det är verkligen bra att PK lägger ut sina debatter live på nätet. Lokalen verkade vara välfylld och här kan man läsa om kvällens program och deltagarna i debatten.
Debatten som sådan kan ses här på nätet. Sändningen inleds med att Lena Sundström välförtjänt får ta emot Publicistklubbens stora pris.På Twitter gällde hashtag #PKdebatt där Staffan Dopping skrev flest inlägg.

Sakfrågan rörande de omstridda fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet i Gävle fick mycket utrymme där Stenius och chefredaktören Christina Delby Vad-Schütt diskuterade emot varandra. De var av lättförståeliga skäl egentligen inte överens om någonting.
Mitt emellan dem stod som en närmast symbolisk domare Johan Hirschfeldt, tidigare ordförande i PON, fd ordförande i Svea Hovrätt, tidigare justitiekansler och dessutom ordförande i Katastrofkommissionen efter tsunamin. Med mera, med mera.

Med tanke på sina utomordentligt starka erfarenheter av toppbefattningar och kontroversiella frågor verkade han lite nervös i balansgången mellan en rätt bitter och känslosam PO och en rätt butter och förbannad chefredaktör. Dom tyckte mycket och Hirschfeldt tyckte egentligen ganska lite, surrigt och formellt. Någon principiell höjd på debatten blev det inte.
Det var kanske inte heller att vänta med tanke på omständigheterna.

Den tredje deltagaren, Jan Mosander, har rika erfarenheter från Pressens Samarbetsnämnd där han fortfarande är ledamot, men bjöd inte på några djupare insikter i verksamheten. Han talade dock om trögheten i Samarbetsnämnden som är huvudman för det pressetiska systemet.

Jag satt i nämnden samtidigt som Mosander, först med Jan Guillou och senare med Stig Fredriksson från SVT som ordförande. Jag upplevde samma tröghet i nämnden, men med en annan utgångspunkt och inställning än Mosander. Den frågan har jag tidigare beskrivit här.
Det som verkligen förvånade mig var hur den erfarne radiojournalisten Jan Mosander i denna debatt dristade sig till att lite gåtfullt kritisera "okunniga" etikdebattörer som han, trots uppmaningar, inte ville nämna vid namn. Dåligt.

Både Mosander och Hirschfeldt hade rätt otacksamma uppdrag som debattörer med tanke på sin formella närhet till PO, Delby Vad-Schytt på ungefär samma sätt som ensam företrädare för sakfrågan, fällningen av publiciteten om storbranden i Gävle, med alla sina svårbegripliga detaljer.

Peter Wolodarski hade en friare roll och var också den som, utöver stenhård personkritik mot PO, lyckades få in ett antal mer principiella synpunkter på den publicistiska verksamheten. Han var glasklar.
I dessa frågor håller jag med honom om det mesta och skrev för någon månad sedan om min inställning i Medievärlden och på Samesamebutdifferent.
I slutet av april var jag i Malmö i en panel på Publicistklubben Södra och
diskuterade. Därifrån skrev jag också några rader, bland annat återigen om att huvudmannaskapet för pressetik bör göras om. Varken Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson i samma panel i Malmö eller företrädare för Journalistförbundet i publiken verkade särskilt förtjusta över det inlägget.

Åter till måndagens debatt i Stockholm - personkritik baserad på ett förverkat förtroende lär aldrig kunna leda till en samsyn mellan dem som är för eller emot. Förtroende är förtroende är förtroende.
Där förtroendet saknas är frågan inte förhandlingsbar. Förtroendefrågor är därmed dåliga ämnen för paneldebatter.
Diskussionen om behovet av en pressetisk utveckling och det etiska systemets uppbyggnad i en förändrad värld är en helt annan och mycket viktigare sak där debatten kan leda någonstans, men så icke i kväll. Förtroendefrågan stod i vägen.

Dock var det intressant att alla i panelen ytterst egentligen var ganska överens om att det pressetiska systemet knappast hotas av vårens kritiska debatt, trots att olika debattörer hävdat detta. Både Vad-Schütt och Wolodarski var tydliga i att debatten måste kunna föras och det har de naturligtvis alldeles rätt i.

Därför är den tristaste erfarenheten av de senaste månadernas diskussioner runt etiken att debatten faktiskt inte verkar vara välkommen i det pressetiska systemet. Både PO och PON har ju tämligen ampert manifesterat sitt begränsade intresse för debatt, både på formella grunder och av andra skäl.
Det är en hopplös inställning i dagens samhälle där insyn, öppenhet, åsiktsutbyte, kritik, självkritik och kommunikation är absoluta krav för all verksamhet, särskilt där dess utövare ser allmänheten som uppdragsgivare.

Uppdatering 20100511:
Jag har fått frågan om varför inte Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fanns i panelen. Jag tror inte det förklarades närmare, men ett skäl kan vara att Guillous anmälan mot Expressen enligt praxis inte får diskuteras av PO förrän PON är klar med sitt beslut.
Publicistklubben har nu lagt ut sitt referat av debatten på sin hemsida.