Logisk sorti från Gefle Dagblad för Anna Gullberg

Kritiken rörande personalpolitiken inom MittMedia i allmänhet och Gefle Dagblad, GD, i synnerhet fick idag sin logiska konsekvens.  Anna Gullberg slutar som chefredaktör på GD och lämnar dessutom MittMedia där hon ingått i koncernledningen.  Det är inte särskilt överraskande att hon slutar på GD där hon varit borta från verksamheten sedan januari. Notabelt är dock att hon inte heller går vidare inom MittMedia, till exempel i Falun där hon bor. Där är tjänsten som chefredaktör på Dalarnas Tidningar, DT, fortfarande vakant.

Anna Gullberg meddelade sin avgång i ett pressmeddelande:

 ”Jag har funderat djupt och länge på den konflikt som företaget hamnat i kring arbetsmiljön det senaste året, som kulminerade i slutet av januari, och tycker att situationen är mycket olycklig. Mittmedia har idag många viktiga framtidsfrågor att ta sig an, och behöver kunna fokusera på dem. Jag har också personligen starkt berörts av allt som hänt. Att vara mediechef är extremt tufft idag, men att samtidigt dessutom vara länge i en pressad situation blir till sist inte en rimlig tillvaro. Jag väljer därför att kliva av mitt uppdrag och gå vidare”.

Kritiken mot personalpolitiken och ledarskapet inom MittMedia har ökat successivt under senare år och särskilt då efter sammanslagningen med Promedia. I den för branschen jämförelsevis extremt snabba digitala omställningen inom MittMedia ställdes många tuffa krav på organisationen och dess personal. Samtidigt  bantades bemanningen parallellt med det tämligen förvånande kravet på en organisatorisk likriktning på alla tidningar inom den nya stora koncernen.

Sammantaget utvecklades därmed en personalpolitik som beskrivits som hårdför och med bristande empati. Många fick sluta och ibland då med metoder som resulterade i skarp kritik. De mest kritiserade fallen kom att gälla två medarbetare i Gefle Dagblad, båda mångåriga medarbetare och därtill även skyddsombud. Båda löstes ut och ett av dessa, kulturskribenten Susanna Wikström, avled senare av sjukdom. Hennes sambo, Arbetarbladets tidigare chefredaktör Kennet Lutti, kritiserade i Journalisten Gefle Dagblads ledning som han höll ansvarig för hennes död. Journalistfacket har också varit starkt kritiskt mot personalpolitiken både på GD och inom koncernen.

Bara någon dag efter Journalistens artikel tog Anna Gullberg en time out och den utmynnar nu således i att hon lämnar både GD och MittMedia.  Därmed lämnar en färgstark och i många sammanhang hyllad publicist Gefle Dagblad, men hennes framgångar har också kantats av den starka kritiken rörande ledarskapet. Hur det verkligen har sett ut internt vet endast de som finns där och åsikterna skiftar väl som alltid beroende på vem man talar med.  

Det har dock länge framstått som ofrånkomligt att den hårda interna och externa kritiken inom MittMedia måste få följder för att förtroendet för koncernen ska återskapas. På så sätt är inte Anna Gullbergs sorti överraskande; frågan är snarare om, hur och när hennes avgång kommer att följas av andra åtgärder inom koncernen.

Anna Gullberg är den tredje chefredaktören på Gefle Dagblad sedan 2005. Hennes företrädare var sedan 2011 Maria Brander som i sin tur kom efter Christina Delby Vad-Schütt, som tillträdde 2005 då jag själv slutade efter närmare 17 år som chefredaktör. Min företrädare, Per Hilding, var huvudredaktör under 20 år och hans företrädare Erik Brandt under 17 år.

Dessförinnan var J E Modén huvudredaktör och även vd på Gefle Dagblad i mer än 30 år. Han kom efter Karl Magnus Lindh som fick stor betydelse för den nystartade tidningen under sina cirka 22 år som huvudredaktör. Redaktörer längre tillbaks satt kvar längre än idag och de ofta snabba växlingarna numera illustrerar onekligen hur en tidigare trygg och lönsam tidningsverksamhet nu i medieutvecklingen kräver mer av sina utövare. Det leder till snabbare omsättning på ledande befattningar. Det kommer vi säkert att få se fler exempel på.

Nu blir Anders Ingvarsson tillförordnad chefredaktör på GD parallellt med sitt uppdrag för tidningstitlarna i Hälsingland. Det är en rutinerad och skicklig redaktör som jag själv som headhunter 2009 var med om att rekrytera från jobbet som nyhetschef på Ljusdals-Posten till tjänsten som chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, NSD, i Luleå. 2012 blev han chefredaktör på Dagbladet i Sundsvall och senare på Sundsvalls Tidning och därefter Hälsingetidningar. Han tillträder 1 maj på GD efter Daniel Bertils som varit tillförordnad chefredaktör sedan januari. Daniel Bertils återvänder till sin tjänst som chef för affärsutvecklingen inom print i MittMedia.
Uppdaterad med länk 180423 kl 20.51, korrigerad 180424 kl 16.24
Länkar: 
 Avgående chefredaktör Anna Gullberg: Fortsätt bekämpa likgiltigheten - krönika av Anna Gullberg, gd.se 180423
Tungt år på GD ledde till Anna Gullbergs avgång: "Kommit fram till att det här är det bästa" - nyhetsartikel arbetarbladet.se 180423
"Klokt beslut för alla parter" - nyhetsartikel journalisten.se 180423
Efter kritiken: Anna Gullberg lämnar Gefle Dagblad - nyhetsartikel resume.se 180423
Anna Gullberg lämnar Mittmedia - nyhetsartikel dagensmedia.se 180423

Viktig bok av Lilian Sjölund om hatet mot journalister

Idag den 3 maj firas Pressfrihetens dag och just denna dag släppte ledarskribenten Lilian Sjölund sin bok Hatad som beskriver hatet mot medier i allmänhet, men framför allt hatet hon drabbats av själv i sin roll som opinionsjournalist. Det är en viktig bok som beskriver under vilka förfärliga förhållanden framträdande opinionsjournalister inom lokalpressen verkar med återkommande hot och trakasserier från främst högerextrema grupperingar. I samband med boksläppet diskuterades också problemet vid ett intressant seminarium hos Journalistförbundet i Stockholm.

Lilian Sjölund har tidigare varit journalist i olika roller på Gefle Dagblad, bland annat som nyhetschef, där vi båda jobbade under många år. Som tidigare chefredaktör känner jag henne mycket väl som en skicklig journalist och en hängiven publicist med ett starkt engagemang och integritet. Nu är hon politisk redaktör och ledarskribent på Ljusnan inom Hälsingetidningar och MittMedia, men publiceras också till och från på ledarplats inom koncernens andra tidningar.

Det förvånar mig inte att det är just Lilian Sjölund som skrivit denna bok om ett ämne som debatterats allt mer under senare år, men då av förklarliga skäl ofta i och för sig upprört, men ändå kanske lite formellt och rentav ibland pliktskyldigt. Den personliga färgen har ofta saknats.

Lilian Sjölunds bok ändrar på det förhållandet med sin mycket välskrivna och starkt personliga text om hur hatarna tränger långt in i hennes liv och familj, om hur de lyckas skapa oro och till och med rädsla för den drabbade och dennes familj i vardagen. Och hon beskriver väl vilken fara för samhället, den öppna debatten och vår demokrati denna hatkultur utgör.

Det beskrivna hotet mot vår demokrati kom också att påverka frågan om hennes manus skulle ges ut i bokform eller ej.  Lilian Sjölund skrev boken under ett antal månader och fick sedan svårt att hitta ett förlag som ville ge ut den – eftersom de inte vågade! Detta faktum illustrerar väl hur allvarligt man måste bedöma situationen med hot och trakasserier mot medierna.

Visst, sådana har nog alltid förekommit. Tidigare fick de dock inte alls samma spridning och var väl därför också lättare att då helt enkelt negligera. Jag har långt tillbaka fått min bil saboterad flera gånger och förskräckliga brev och telefonsamtal till bostaden eller jobbet på Gefle Dagblad, men då i regel från kriminella eller knäppgökar med luddiga politiska uppfattningar. Det handlade inte om organiserade nazister eller andra extremister.

Och frånvaron av internet, epost och sociala medier gjorde att hot och trakasserier för några decennier sedan knappast ens diskuterades. Som jag minns det kom den diskussionen igång först då mc-gängen etablerades i Sverige, när det nu var. Tidigt 90-tal, kanske? Då minns jag att den fria inpasseringen stoppades på Gefle Dagblad och att vi i samråd med polisen inredde ett besöksrum med larmknapp för att ändå säkert kunna ta emot tveksamma besökare.

Att begränsa rätten för tillträde till tidningshuset var inget kul och beslutet diskuterades ingående och i kritiska ordalag. Idag är effektiva skalskydd, kontakter med Säpo och stöd av säkerhetsbolag en självklarhet för mediebolagen. Och ”vissa bokförlag” vågar således inte ge ut denna värdefulla skrift av Lilian Sjölund om hennes vardag och hot och trakasserier som journalist.

Men det vågade tidningen Journalisten och dess chefredaktör Helena Giertta. Hon skriver i ett förord att det var självklart för dem på Journalisten att ge ut boken Hatad då förlagen svek. Den liberala Karl Staaf-fonden har med ett  bidrag möjliggjort tryckningen. Och Helena Giertta modererade också diskussionen i samband med boksläppet med en panel bestående av Lilian Sjölund, journalisten och författaren Kurdo Baksi samt Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.

De beskrev alla väl den bedrövliga situationen för pressfriheten i världen med exempel som journalisten Dawit Isaak som är fängslad i Eritrea och den tragiska utvecklingen i Turkiet där nu en fjärdedel av landets journalister fängslats eller förföljts av regimen.  Och i Hälsingland där Lilian Sjölund dagligen möter hatet både i mejlkorgen och på tåget hem till Gävle där hon till och med känt oro då hon öppnade dörren till sin bostad och något inte stämde…

I paneldebatten konstaterade också Jonas Nordling att även svenska ledande politiker ibland inte tar tillräckligt ansvar för sakernas tillstånd då de kan lockas att fälla generella nedlåtande uttalanden om medier och journalister. Det hade han till och med varit med om nyligen med ett verksamt statsråd i regeringen och då själv sagt ifrån till vederbörande vilket han menar att man måste göra.

Det har han helt rätt i. Min erfarenhet som tidigare utgivare är att politiker, generellt sett(!),  i trängda lägen tyvärr väljer att underblåsa respekten för journalister. Donald Trump är inte den första politiker som gjort det, det har förekommit långt tidigare och även på kommunal nivå i Sverige.

Pressfrihetens dag har också uppmärksammats i andra evenemang, som genom Tidningsutgivarnas annonskampanj,  och många krönikor av chefredaktörer och andra i olika medier. Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg fick tillbringa Pressfrihetens dag i hovrätten som just denna dag prövade den fällande domen mot en person som hotat henne, hennes krönika om detta nedan.
Uppdaterad med nya länkar samt korrigerad, 170503 kl 22.55, 22.59, 23.06 

Länkar:

"Politiker hänger på vågen av mediekritik" - nyhetstext, journalisten.se 170503
Lilian Sjölund: " Det drabbar demokratin" - tv-intervju med Lilian Sjölund, expressen.se
Anna Gullberg: Pressfrihetens dag - från insidan av en rättssal - krönika av Anna Gullberg, gd.se 

170503

Möt hat med öppenhet - ledare av Helena Giertta, journalisten.se 170503

Vi måste fortsätta kämpa för pressfriheten - debattartikel av Jeanette Gustafsdotter, medievarlden.se 170503

Pressfrihetens dag och varför vi ska vara stolta här i Sverige -krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170503

"En tidsfråga innan en journalist blir attackerad" - nyhetstext, svd.se 170402
Så mår pressfriheten - podd Gullberg Nordström 170502

Debatten om Norran, Journalisten och Katrineholms-Kuriren

Förtroendet är viktigt att vårda i publicistisk verksamhet. Gott omdöme och en väl utvecklad ansvarig hållning är nödvändiga egenskaper för publicister, särskilt för ansvariga utgivare. Därför är det intressant för dem som värnar om tryck- och yttrandefriheten att just nu följa debatten om utgivarbeslut på tre tidningar, nämligen Norran i Skellefteå, tidningen Journalisten och Katrineholms-Kuriren. Länkar om sakfrågorna hittar du sist i denna i text. De tre utgivarna anser att de gjort rätt, men deras kontroversiella beslut ifrågasätts i hög grad av omvärlden. Förtroendet rubbas.

Först som sist, det råder ingen som helst tvekan om att en tidnings ansvarige utgivare ensam har att besluta om en text ska publiceras eller ej. Varken tidningens ägare, dess anställda journalister eller någon annan kan hindra utgivaren från att refusera en text. Tryckfrihetsförordningen ger därmed den ansvarige utgivaren en makt som måste hanteras ytterst ansvarsfullt.

Den ansvarige utgivaren får själv logisk nog ensam bära ansvaret för sitt beslut. Dels juridiskt för det som publiceras, dels moraliskt och i debatt med läsare, ägare och personal för både sådant som publiceras och för det som refuseras.

Det är därför viktigt att utgivaren är en klok person med en ansvarig hållning och empati. Gärna lite mod också, som utgivare måste man orka med att krönikörer, ledarskribenter, kulturredaktörer och andra kritiska röster tar ut svängarna och tycker till rejält, även i strid mot ens egen uppfattning.

Öppenhet, öppenhet, diskussion och tolerans. Kraven på att utgivare och andra tidningsledare omdömesgillt hanterar dessa värden inom de traditionella medierna ökar med alla nya utmärkta möjligheter för människor att publicera sig. En ny bra konkurrens som ställer krav på etablerade publicister, journalistens monopol är avskaffat.

I presspolitiska sammanhang rörande dagspressen har man tidigare talat om begreppen ”inre mångfald” och ”yttre mångfald”. Den yttre mångfalden var beskrivningen på när många tidningar konkurrerade med varandra. När tidningstitlarna med tiden blir färre är det viktigt, menade man, att mångfalden vårdas ömt i den enskilda tidningens spalter på så sätt att andra åsikter släpps fram i än högre grad än tidigare, inre mångfald. Det finns också många goda exempel på detta. Bra tankar som väl illustrerar dagstidningarnas ansvar i den snabba medieutvecklingen. Den inre mångfalden får inte knäsättas.

Debatten just nu runt de tre nämnda tidningarna handlar inte om utgivarnas juridiska ansvar. På Norran och Journalisten handlar det om motsättningar mellan utgivare och skribenter om vad som får skrivas och sägas, på Katrineholms-Kuriren handlar det om journalisternas och främst då ansvarige utgivarens syn på medieutvecklingen med sociala medier och tillämpningen av offentlighetsprincipen, om rollfördelningen mellan tidning och omvärld i en ny verklighet.

Olika frågor, men en röd tråd kan anas mellan de tre tidningarna; diskussionerna handlar på skilda sätt om journalistrollen i framtiden. Om denna har det förts en intensiv och intressant debatt främst, på Twitter med haschtaggen #journalistroll, men också i tidningen Journalisten och andra medier.

Debatten inleddes efter ett uppmärksammat seminarium arrangerat av Sim(O) på JMK för någon månad sedan där Anders Mildner höll en uppmärksammad inledning om journalistrollen i förändring. Föreläsningen finns inte på webben, men senare föreläste han om journalistrollen i Lund och där finns en videoinspelning av Joakim Jardenberg att ta del av. Länkar om allt detta nedan.

Nu till debatten om händelserna på de tre tidningarna.

På Norran har åsiktsredaktören Tobias Ljungvall avskedats efter en schism mellan honom och ansvarige utgivaren, chefredaktören Anette Novak. Nedan en rad länkar om saken, inte minst till Norrans egen artikel med (idag lördag) ett 60-tal kommentarer, de flesta kritiska till beslutet. Ljungvalls företrädare Ola Theander är på sin blogg mycket kritisk mot Novak och tidningsledningen över vad som hänt.

På tidningen Journalisten har medarbetaren Paul Frigyes sagt upp sig sedan den ansvarige utgivaren Helena Giertta stoppat publiceringen av hans krönika om den förändrade journalistrollen.

Giertta har själv varit aktiv i debatten och skrivit ledare. Frigyes har dock en annan uppfattning än sin chefredaktör och hon anser att tidningen inte kan hålla sig med två åsikter. Frigyes har jobbat på journalistförbundets tidning i tio år, men anser sig inte kunna stanna på tidningen. Han sa upp sig samma vecka som han på uppdrag av tidningen skrivit om motsättningarna på Norran...

Diskussionerna rörande Norran och Journalisten påminner om varandra och utlöser begripligt nog kritik från många håll. Frågan ställs - hur högt i tak är det egentligen i de traditionella tidningshusen? Båda chefredaktörerna värjer sig mot kritiken och hävdar på skilda sätt att deras beslut är korrekta och naturliga i sammanhanget.

På den punkten tror jag att de bägge utgivarna smärtsamt förr eller senare upptäcker att förtroendet för dem och deras tidningar försämrats. Att frågorna borde ha hanterats annorlunda.

Diskussionerna rörande Katrineholms-Kuriren, KK, är av annan art, men ändå intressanta i sammanhanget eftersom debatten även här påverkar förtroendet för utgivaren och tidningen. Tidningen förberedde ett reportage med kritiskt anslag om kommunchefen Mattias Jansson som är skicklig på att använda sociala medier, till exempel Twitter där han heter @kommunchef. Han fick ett antal frågor från Kuriren och publicerade dem då direkt på sin blogg och frågade vad folk tyckte att han skulle svara, crowdsourcing med andra ord.

KK och dess chefredaktör Krister Wistbacka angrep upprört Jansson och menade att han saboterade tidningens kritiska granskning. Varpå kritiker och kommunchefen påpekade att offentlighetsprincipen gällde. Helt korrekt, den är inget privilegium för tidningarna och dess journalister. Debatten tog fart på bloggar och Twitter, hashtag #kkuriren.

Olika tidningstitlar, utgivare och sakfrågor, men det går att se flera kopplingar mellan dessa tre fall. Hur klarar traditionella tidningar att behålla sin position i den dramatiska medieutvecklingen? Orkar de med insyn, öppenhet, ännu mer öppenhet och ödmjukhet, väsentliga värden då sociala medier får en viktigare roll i snabb takt och journalistrollen därmed måste förändras.

Om detta skriver Paul Frigyes mycket bra, dels i den text som chefredaktören stoppade och som idag publicerades i Expressen, dels i en ny artikel i Dagens Nyheter idag. Länkar nedan eftersom jag denna gång valde att samla dem under respektive tidning med tanke på omfattningen.

Ett baskrav för ett bevarat förtroende i mediernas värld är att de lever som de lär. Det verkar de inte ha gjort denna gång.

Länkar om Norran:

(Senaste sist)

P4 Västerbotten (arkiv 30 dagar, 18,30 min in på bandet) intervjuer med Anette Novak och Tobias Ljungvall om oenigheten, (17 februari)

Norrans förre politiske redaktör Ola Theander bloggar om konflikten på Norran, (17 februari)

journalisten.se, artikel om konflikten, (18 februari)

Norrans egen artikel om att åsiktsredaktören avskedats, (21 februari)

medievarlden.se om att Ljungvall avskedats, (21 februari)

dagensmedia.se om att Ljungvall avskedats, (21 februari)

resume.se om att Ljungvall får sparken, (21 februari)

Norrans förre politiske redaktör bloggar upprört om konflikten på Norran, (21 februari)

journalisten.se, artikel om att Ljungvall fått sparken, (21 februari)

journalisten.se. Norrans ordförande Cal Wikström intervjuas, (22 februari)

Nyheter P4 Västerbotten, text om att Ljungvall fått sparken, (22 februari)

Ola Theander bloggar om sina tankar efter Ljungvalls uppsägning, (22 februari)

Medievarlden.se, därför fick Ljungvall sparken, (22 februari)

Ola Theander bloggar om en debatt han nobbade, (23 februari)

P1 Medierna om bråken på Norran och Journalisten,ca 02,15 minuter in på bandet, (26.2)

Länkar om Journalisten och debatten om journalistrollen.

(Senaste sist)

Torbjörn von Krogh bloggar om seminariet om journalistrollen, (27 januari)

Jag skriver på Utkiksbloggen om seminariet om journalistrollen, 30 januari)

Torbjörn von Krogh bloggar om att debatten om journalistrollen fortsätter, (2 februari)

video.jardenberg.se, Anders Mildner föreläser i Lund om journalistrollen, (5 februari)

P1 Medierna om att Paul Frigyes refuserats och säger upp sig, (25 februari)

journalisten.se om att Paul Frigyes säger upp sig i protest, (25 februari)

medievarlden.se om att Paul Frigyes säger upp sig efter stoppad krönika, (25 februari)

folkbladet.nu i Umeå, utgivare Daniel Nordström bloggar om Journalisten, (25 februari)

dagensmedia.se om Storbråk på Journalisten, (25 februari)

resume.se om att "Skribent säger upp sig efter stoppad krönika",(25 februari)

expressen.se, Paul Frigeys artikel som refuserades av Journalistens utgivare, (26 februari)

dn.se, Paul Frigeys skriver om "Utbredd röta på tidningen Journalisten",(26 februari)

Chefredaktör Helena Giertta bemöter kritiken av Paul Frigeys i DN, (26 februari)

resume.se skriver om "Attacken mot Helena Giertta", (26 februari)

P1 Medierna om bråken på Norran och Journalisten, ca 2,15 minuter in på bandet, (26.2)

Länkar om Katrineholms-Kuriren:

(Senaste sist)

Kommunchefen Mattias Jansson bloggar om Katrineholms-Kurirens frågor, ( 9 februari)

Mattias Jansson bloggar om läsarnas svar på Katrineholm-Kurirens frågor, (10 februari)

samesamebutdifferent.se, Sofia Mirjamsdotter bloggar om bråket i Katrineholm, (10 februari)

jardenberg.se, Joakim Jardenberg bloggar om kommunchefen och Kuriren, (10 februari)

medievarlden.se, "KK:s granskning stördes av öppen kommunchef", (11 februari)

medievarlden.se, "Wistbacka om bråket med kommunchefen", (11 februari)

kkuriren.se, ledaren om att "En härskare väcker misstankar", (11 februari)

kkuriren.se, "Frågorna till kommunchefen orsakade storm i bloggosfären", (11 februari)

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om Katrineholms-Kuriren, (11 februari)

Krister Wistbacka skriver att han är "Utskälld av en viss sorts valpar", (15 februari)

Medierådgivaren Paul Ronge bloggar om mediernas ifrågasatta makt, (15 februari)

SR Studio 1 intervjuar Krister Wistbacka och Mattias Jansson om Katrineholmsbråket, (23 februari)

Vad lär sig studenterna på JMK?

Häromdagen var jag på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. Jag lockades dit av en debatt om journalistrollen i förändring. Vad händer när sociala medier, bloggare och andra aktörer utmanar de traditionella medierna? Jag förväntade mig en kunnig framtidsinriktad diskussion, både på podiet och bland studenterna i salen. Så blev det inte. De konservativa rösterna dominerade tyvärr, både bland JMK:s företrädare och bland studenterna. Det verkar finnas skäl att fråga sig vad JMK egentligen lär ut till sina studenter, hur väl rustade blir dessa för att möta den nya medievärlden?

Debatten arrangerades vällovligt av JMK i samverkan med Simo(o), Institutet för mediestudier där Joachim Berner är ordförande och Torbjörn von Krogh föreståndare. Den senare var också debattens moderator och den förstnämnde satt i publiken.

Utgångspunkten för diskussionen var en text i en årsskrift utgiven av Sim(o) och skriven av den kloke och klarsynte journalisten, debattören och medieanalytikern Anders Mildner. Texten finns mig veterligen tyvärr inte på nätet, men boken kan köpas här, även som e-bok. Skriften har titeln Vad väntar runt hörnet?

Tre debattörer, förutom Anders Mildner också Fredrik Strömberg, bloggare och creative director på Bonnier Tidskrifter digitala medier samt publikredaktören och bloggaren Malin Crona, Sveriges Radio, visade tydligt med sina inlägg att de ser den dramatiska utvecklingen på medieområdet där både journalistrollen och finansieringen av den klassiska journalistiken dramatiskt förändras. Kloka ord om både hot och möjligheter för journalistiken.

Däremot var det dystert att lyssna på institutionernas två företrädare på podiet, Journalistens chefredaktör Helena Giertta och JMK-professorn Sigurd Allern, som båda med skilda argument markerade sin bristande klarsynthet om den nya kartan för journalistisk verksamhet, ja till och med kanske en ren olust inför utvecklingen. Skygglappar på....

Helena Giertta torgförde Journalistförbundets mossiga inställning till medieutvecklingen och Sigurd Allern fann tröst i tradmediernas framgångar i Asien, som om detta på något sätt var av betydelse för medieutvecklingen i USA eller Europa där de traditionella medierna idag möter helt andra utmaningar.

Det finns kanske ingen anledning att bli bekymrad över att Journalistförbundet och dess tidnings redaktör tycker att det var bättre förr och slåss för att det bör fortsätta att vara så, eller att en professor har svårt att acceptera att de teser han torgfört under alla år i skilda avseenden är på väg mot sotdöden.

Däremot finns det skäl att fråga sig vad studenterna på JMK egentligen får för chans att klara sin framtid, vad har de egentligen fått lära sig av Allern och andra på JMK? Frågan är berättigad eftersom flera studenter i publiken både uttryckte sin tveksamhet till utvecklingen och markerade att de inte ser någon förändring för den traditionella journalistiken och dess kanaler. Det var inte precis sådant jag räknade med att få höra från nästa generation journalister.

Någon student lät som en ärrad och riktigt trög och konservativ redaktör som jag mött här och var. Några bänkrader bort märktes tydligt att studenterna inte gillade Mildners och Strömbergs korrekta sanningar om läget i mediernas värld. Och ändå var de både unga och har ännu inte lämnat skolbänken. Hur har de landat i de trångsynta värderingarna om förutsättningarna för journalistens yrkesinsats? Hur kan det vara så när förutsättningarna för journalistiken förändras mer än någonsin tidigare? Mina misstankar går till undervisningen på JMK.

JMK och dess lärare och studenter borde vara bäst i Sverige på att analysera och formulera journalistikens nya förutsättningar. Tvärtom föreföll professor Sigurd Allern att sakna insikt om de förändringar vi ser i medievärlden. Han verkade närmast sur över att sociala medier och sådant ens var uppe till debatt.

JMK:s förre studierektor Håkan Lindhoff är pensionerad, men hoppade entusiastiskt in och hjälpte till att dela ut mikrofoner till dem som gjorde inlägg. Och lika entusiastiskt markerade han med tysta men väl synliga handklappningar alla sådana inlägg från studenter som på ett eller annat sätt kritiserade, nedvärderade eller förlöjligade sociala medier.

Den högre journalistutbildningen har till och från varit kritiserad i Sverige, inte minst från studenternas blivande arbetsgivarna. Efter denna debatt tror jag att det finns behov av en ny diskussion om JMK. Det är allvarligt om man där inte ser, förstår eller helt enkelt vill acceptera de nya förutsättningarna för branschen.

Publiken på denna öppna föreläsning bestod främst av studenter, men också ett antal aktiva journalister, medieanalytiker, bloggare samt företrädare för både Tidningsutgivarna och Journalistförbundet. Flera har redovisat sin förvåning över debatten på bloggar och, givetvis, redan under pågående diskussion på Twitter.

Twittrandet kom dock inte igång med en gång, bland annat för att moderatorn Torbjörn von Krogh, närmast symboliskt får man väl säga, glömde att informera publiken om arrangemangets haschtag, #journalistroll. Symboliken fortsatte då någon i publiken frågade hur man skulle logga in som gäst på JMK:s nätverk. Svaret blev från någon på JMK att ”det går inte, det klarar vi inte av bara så där nu och direkt”. Och hänvisade till G3 fann vi då att täckningen tyvärr var dålig i lokalen. Ojoj, jag har i det läget svårt att fatta att jag befinner mig på den akademiska journalistutbildningens hemmaplan.

Nåväl, en tröst för oss digitala framtidsspanare var att man i alla fall hade riggat upp kamera och mikrofon för att sända debatten på nätet. Det misslyckades dessvärre, Institutionen för journalistik och kommunikation lyckades inte fixa tekniken…

Länkar till andra texter om debatten:

Förhandstexter:

Chefredaktör Helena Giertta, som var med i debatten, skrev en ledare inför arrangemanget.

Chefredaktör Fredrik Svedjetun, Dagens Media, skrev en text inför debatten.

Texter efter debatten:

Pierre Andersson, chefredaktör på Accent, bloggar om debatten både här och senare även här.

Kristoffer Björkman, Newsdesk, bloggar om debatten.

Malin Crona, SR, var med i panelen och bloggar om debatten.

Mediestrategen Brit Stakston på JMW Kommunikation bloggar om debatten.

Creative director Fredrik Strömberg, Bonniers, var med i panelen på JMK och bloggar om debatten. Pil nedåt på bloggen till den 27 januari.

Jouralisten och bloggaren Fredrik Wass skriver om debatten.

Debattens moderator Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.

Bra om etiken av Paul Frigyes!

Nyss har jag läst en bra krönika i tidningen Journalisten. Den är skriven av journalisten Paul Frigyes. Texten handlar om vår pressetik och Frigyes funderar över denna efter en stormig vecka med alla rubriker om Julian Assange. Frigyes menar att vi behöver en ny pressetik som fungerar bättre i den nya mediemiljön. Jag instämmer.

Det är inte särskilt vanligt att jag jublar åt artiklar i fackorganet Journalisten. Både Journalistförbundet och dess tidning har oftast varit alldeles för tröga i utvecklingsfrågor. Jag vet, jag vet, jag ska inte ha någon uppfattning eftersom jag, som arbetsgivarens företrädare, valde att lämna förbundet för runt trettio år sedan. Men idag gillade jag tidningen!

Paul Frigyes känner jag inte, men jag har naturligtvis läst hans reportage i många år i Journalisten. De har ofta varit korrekta, sakliga och därtill helt i linje med vad man förväntat sig finna i fackets husorgan. Förbundstrogna texter, förutsägbara åsikter.

Jag håller inte med Frigyes om allt den här gången heller, men i väsentliga delar är hans inlägg analytiskt, resonerande och i många avseenden ett bidrag i debatten om om behovet av en helt ny pressetik i Sverige. Kloka ord.

Detta är nog en rätt kontroversiell ståndpunkt bland dem som tycker att dagens regelverk och etiska system är tillräckligt och ganska bekvämt för både utgivare och medarbetare och andra. För så är det.

Olika pressetiska debattörer fördjupar sig ofta i enskilda regler, gärna med ett lätt juridiskt anslag i sina kommentarer om att utgivaren si eller så brutit mot än det ena eller än det andra. Man muttrar över vad som tillåts eller inte i paragrafen 13 eller 15 och glömmer totalt att etik, etisk diskussion och etisk tillämpning inte har ett dugg med paragrafrotandet att göra.

De etiska reglerna är ju tänkta som riktlinjer, en form av vägvisare i diskussionen inför beslutet. Inte som en lag. Paragrafer och "regler" stämmer sällan med verklighetens förutsättningar, livet är för komplicerat. Allt handlar om omdöme och överväganden.

Testuggarna har piggnat till och rabblar paragrafer i debatten efter Assagne, men de är bara jobbiga och tillför intet på sikt. Regelsystemet som det ser ut idag för helt fel, det behövs ett nytt synsätt. Etik. Inte taktik för att "hålla lagstiftaren på avstånd..."

Den paragrafbaserade regelsamlingen har längre framstått som ålderdomlig och passerad, men verkligt illa har det blivit då klassiska publicister och etiska frontfigurer försöker bolla med paragraferna i en ny mediemiljö med sina helt nya förutsättningar för informationspridningen. Frigyes skriver bland annat:

"Och det handlar om mer än att pressen hjälpligt försöker slingra sig förbi antikverade regler, i en situation där den egentliga publiceringskraften sker i allsköns internetfora.

Ta bara kvällspressens löjliga vana att pixla ansikten på brottsmisstänkta personer, där dessa bilder regelmässigt används på Flashback för att via liknande eller samma bild i opixlat skick identifiera densamme.".

Nog kunde man ana att världsnyheten om anhållandet av Julian Assange skulle sätta fart på resonemangen om etiken, åtminstone vad det gäller ojandet och rytandet mot utgivare som gör det de ska göra, publicerar, men aldrig vågade jag drömma om att det så snabbt skulle dyka upp kloka synpunkter om behovet av en helt ny pressetik. Och absolut då inte i Journalisten...

Jag har tidigare berört både publiciteten rörande Assange och pressetiken i bland annat dessa artiklar på Utkiksbloggen:

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assagnegate

Behövs det pressetiska systemet?

Varför publiceras inte politikernas namn?

Journaliststudenter kritiserar rektor

I Kalmar utbildas journalister på Linnéuniversitetet och där har nu tidningen Östran skrivit en rad utmärkta artiklar om dess rektor Stephen Hwang och hans märkliga affärer rörande dyra investeringar i en rektorskedja och möbler.
Rektorn sa enligt tidningen då att han inte förstår varför "ni journalister bara granskar myndigheter, har ni inte något annat att göra", eller något i den stilen.

Studenterna har reagerat i Barometern och undrat vad rektorn menar och om de ska lyssna på honom eller lärarna om hur journalistik ska utövas. Och då säger rektorn att han är felciterad...
Den senaste artikeln i Östran finns här och där finns fler länkar till de tidigare artiklarna. De är läsvärda. Journalisten har också uppmärksammat historien.
Gissningsvis blir det inte sista gången tidningarna kommer att skriva om rektor Stephen Hwang.