Journalistrollen en gång till

Idag var det ytterligare en debatt om journalistikens framtid, arrangerad av Stiftelsen institutet för mediestudier, Sim(o), i en ambitiös satsning. Det började i vintras med en debatt på JMK vid Stockholms universitet. Debatten rörde upp en del känslor då och senare när traditionalister mötte nytänkare. Själv var jag då rätt kritisk efteråt åt den tröga konservativa inställningen på sina håll och bloggade om saken. Kritiken kvarstår efter dagens diskussion.

Efter vinterns diskussion har sedan Sim(o) gett ut en uppföljande bok och nu ställdes dess författare och debattörer återigen på scen för att prata om framtidens journalistik, med en sedan ett knappt år starkt etablerad och i hög grad levande haschtag på Twitter, #journalistroll, denna gång tydligt lanserad av moderatorn Torbjörn von Krogh.

De flesta kunde ändå inte twittra eller blogga från lokalen eftersom det visade sig att G3 inte nådde in i den nationella nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrås, TT:s, hörsal! Och inte fanns det något nätverk där gäster kunde logga in, men de som hade Telenor kom faktiskt ut på nätet, däribland den flitige twittraren och kunnige medieexpertern Brit Stakston.

Medarrangör till seminariet var TT Kompetens där Carsten Nilsson så vitt jag förstår hade försökt få operatören Telenor att gå med på att öppna sitt nätverk för konferensdeltagarna, men då krävde operatören att få reda på namn mm om alla som loggade in, om jag förstod saken rätt.

Att tradmedier har problem är helt uppenbart, men även de nya medierna verkar ha svårt att hantera sin vardag. De får det inte lätt i framtiden om de är så svåra att snacka med. Och egentligen tycker jag att alla ska kunna komma åt nätverk överallt...

Nåväl, plötsligt stod debattörerna där med tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta längst till vänster i panelen och JMK:s professor Sigurd Allern längst till höger. De båda hävdade sedan envist, med skilda nyanser och förlåtande omskrivningar, den klassiska journalistiken mot ”amatörjournalisterna” och andra mer eller mindre förklenande benämningar på den nya medievärldens företrädare.

Jodå, de hade försiktigt verbalt rört sig en aning mot en modernare mediesyn sedan vinterns debatt, men inte var det långt och snarare på grund av grupptrycket än övertygelse. De nådde därför inte heller fram till de tre debattörer som stod mitt emellan dem, nämligen Fredrik Strömberg, creative director för Bonnier Tidskrifter Digitala Medier, Anders Mildner, krönikör och debattör, samt Malin Crona, publikredaktör för Ekot på Sveriges Radio. Alla tre står, till skillnad från Hiertta ocfh Allern, för en modern, insiktsfull och utvecklingsvänlig syn på journalistiken i vår tid.

På direkt fråga från mig om hur den klassiska journalistiken ska räddas och finansieras samt om hur den nya oreglerade journalistiken utanför klassikernas revir ska hanteras svarade både Hiertta och Allern undvikande, eller egentligen inte alls.

Vad det gäller finansieringen av den journalistik Helena Giertta värderar högst sa hon att ”affärsmodellerna inte är en fråga för journalisterna, de måste ekonomerna ta hand om”, eller något i den stilen. Sigurd Allern sa att mediehusen väl får fortsätta sin verksamhet om de vill, men att det inte är forskare som han själv som ska säga hur det bör gå till. Han hade således ingen idé han vill stå för om hur man ska bevara den journalistik han företräder i debatten.

Det är bra att Torbjörn von Krogh och Sim(o), nu tillsammans med TT Kompetens, arrangerar dessa debatter och dokumenterar utvecklingen i sina skrifter, Däremot önskar jag att institutionernas företrädare, som Sigurd Allern och Helena Giertta, kunde bidra på ett annat sätt, men den som vill prata medieutveckling ska idag snarare vända sig till Anders Mildner, Malin Crona eller Fredrik Strömberg. Med flera som syns här och var på nätet.

Just Malin Crona gillade jag särskilt i debatten då hon tydligt tog ställning för att även anonyma läsarkommentarer på nätet faktiskt kan vara intressanta om vi vill veta vad folk tycker och inte gömma åsikterna. Hon sa att man kanske borde följa upp dem och göra journalistik av dem.

Problematiskt ibland, javisst, men jag håller verkligen med henne. Morgondagens publicistiska ansvarstagande är en jättestor utmaning och den diskuterade Crona, Strömberg och Mildner på olika sett. De såg framåt, men mitt intryck är att chefredaktör Hiertta och professor Allern bara såg bakåt.

Det är inte fruktbart idag.

Diktaturfasoner av Cameron i England

Jaha, direkt efter något dygns oroligheter börjar Englands premiärminister David Cameron föreslå diktatoriska åtgärder som om han vore vilken kinesisk härskare som helst. Han vill censurera Twitter och Facebook och sätta in militär mot pöbeln. Och parlamentet jublade. Jag tycker att engelsmännen ska konsultera Norges statsminister Jens Stoltenberg som snabbt kommenterade attentaten i sitt land med att Norge skulle möta dessa fasansfulla dåd med mer demokrati och öppenhet.

Vi får se hemska bilder från London i medierna och händelserna är naturligtvis helt oacceptabla oavsett om de bottnar i kriminalitet eller svåra sociala problem och motsättningar mellan samhällets olika grupperingar. All respekt för problembilden.

Men ingen respekt för David Cameron som tämligen omgående plockar fram begreppen censur, militär och kontroll över informationen. Jag trodde inte att en rutinerad västerländsk ledare så snabbt skulle kunna göra sig till budbärare för metoder som är självklara verktyg i en diktatur. Jag undrar vad Winston Churchill skulle ha tänkt om han hade hört detta, ledaren för Storbritannien 2011 beter sig som ledaren för en diktators bananrepublik!

Därför är det lätt att i stället återgå till Jens Stoltenberg och den beundran för honom som man måste känna efter hans statsmannamässiga och kloka uppträdande efter bombdådet och massakern på Utöja. Självklart har han helt rätt, attentaten, extremisterna och massmördarna måste bemötas med ännu mer demokrati och öppenhet. Varför har inte Englands ledare fattat detta? Obegripligt.

För varje dag som går blir nu angreppen mot den fria debatten på internet allt mer påtagliga.Kommentarerna i de svenska tidningarnas nyhetssajter diskuteras till exempel, ska folk få tycka vad de vill? Diskussion senast i Sveriges Radio, SR, där bloggaren och mediedebattören Sofia Mirjamsdotter på ett utmärkt sätt försvarade även de anonyma kommentarernas existens.

Beträffande dem har också debattören och journalisten Anders Mildner nyligen skrivit en alldeles utmärkt text i Sydsvenskan om varför kommentarerna är viktiga och, även när de är otrevliga, måste bemötas av journalisterna som ofta hittills inte vill engagera sig i debatten. Bra text! Instämmer helt, både med Mirjamsdotter och Mildner.

Hoten mot yttrandefriheten på nätet, även i länder som England eller Sverige, har kanske aldrig varit större än nu.

UPPDATERING:

Brit Stakston bloggar om Camerons idéer.

Debatten om Norran, Journalisten och Katrineholms-Kuriren

Förtroendet är viktigt att vårda i publicistisk verksamhet. Gott omdöme och en väl utvecklad ansvarig hållning är nödvändiga egenskaper för publicister, särskilt för ansvariga utgivare. Därför är det intressant för dem som värnar om tryck- och yttrandefriheten att just nu följa debatten om utgivarbeslut på tre tidningar, nämligen Norran i Skellefteå, tidningen Journalisten och Katrineholms-Kuriren. Länkar om sakfrågorna hittar du sist i denna i text. De tre utgivarna anser att de gjort rätt, men deras kontroversiella beslut ifrågasätts i hög grad av omvärlden. Förtroendet rubbas.

Först som sist, det råder ingen som helst tvekan om att en tidnings ansvarige utgivare ensam har att besluta om en text ska publiceras eller ej. Varken tidningens ägare, dess anställda journalister eller någon annan kan hindra utgivaren från att refusera en text. Tryckfrihetsförordningen ger därmed den ansvarige utgivaren en makt som måste hanteras ytterst ansvarsfullt.

Den ansvarige utgivaren får själv logisk nog ensam bära ansvaret för sitt beslut. Dels juridiskt för det som publiceras, dels moraliskt och i debatt med läsare, ägare och personal för både sådant som publiceras och för det som refuseras.

Det är därför viktigt att utgivaren är en klok person med en ansvarig hållning och empati. Gärna lite mod också, som utgivare måste man orka med att krönikörer, ledarskribenter, kulturredaktörer och andra kritiska röster tar ut svängarna och tycker till rejält, även i strid mot ens egen uppfattning.

Öppenhet, öppenhet, diskussion och tolerans. Kraven på att utgivare och andra tidningsledare omdömesgillt hanterar dessa värden inom de traditionella medierna ökar med alla nya utmärkta möjligheter för människor att publicera sig. En ny bra konkurrens som ställer krav på etablerade publicister, journalistens monopol är avskaffat.

I presspolitiska sammanhang rörande dagspressen har man tidigare talat om begreppen ”inre mångfald” och ”yttre mångfald”. Den yttre mångfalden var beskrivningen på när många tidningar konkurrerade med varandra. När tidningstitlarna med tiden blir färre är det viktigt, menade man, att mångfalden vårdas ömt i den enskilda tidningens spalter på så sätt att andra åsikter släpps fram i än högre grad än tidigare, inre mångfald. Det finns också många goda exempel på detta. Bra tankar som väl illustrerar dagstidningarnas ansvar i den snabba medieutvecklingen. Den inre mångfalden får inte knäsättas.

Debatten just nu runt de tre nämnda tidningarna handlar inte om utgivarnas juridiska ansvar. På Norran och Journalisten handlar det om motsättningar mellan utgivare och skribenter om vad som får skrivas och sägas, på Katrineholms-Kuriren handlar det om journalisternas och främst då ansvarige utgivarens syn på medieutvecklingen med sociala medier och tillämpningen av offentlighetsprincipen, om rollfördelningen mellan tidning och omvärld i en ny verklighet.

Olika frågor, men en röd tråd kan anas mellan de tre tidningarna; diskussionerna handlar på skilda sätt om journalistrollen i framtiden. Om denna har det förts en intensiv och intressant debatt främst, på Twitter med haschtaggen #journalistroll, men också i tidningen Journalisten och andra medier.

Debatten inleddes efter ett uppmärksammat seminarium arrangerat av Sim(O) på JMK för någon månad sedan där Anders Mildner höll en uppmärksammad inledning om journalistrollen i förändring. Föreläsningen finns inte på webben, men senare föreläste han om journalistrollen i Lund och där finns en videoinspelning av Joakim Jardenberg att ta del av. Länkar om allt detta nedan.

Nu till debatten om händelserna på de tre tidningarna.

På Norran har åsiktsredaktören Tobias Ljungvall avskedats efter en schism mellan honom och ansvarige utgivaren, chefredaktören Anette Novak. Nedan en rad länkar om saken, inte minst till Norrans egen artikel med (idag lördag) ett 60-tal kommentarer, de flesta kritiska till beslutet. Ljungvalls företrädare Ola Theander är på sin blogg mycket kritisk mot Novak och tidningsledningen över vad som hänt.

På tidningen Journalisten har medarbetaren Paul Frigyes sagt upp sig sedan den ansvarige utgivaren Helena Giertta stoppat publiceringen av hans krönika om den förändrade journalistrollen.

Giertta har själv varit aktiv i debatten och skrivit ledare. Frigyes har dock en annan uppfattning än sin chefredaktör och hon anser att tidningen inte kan hålla sig med två åsikter. Frigyes har jobbat på journalistförbundets tidning i tio år, men anser sig inte kunna stanna på tidningen. Han sa upp sig samma vecka som han på uppdrag av tidningen skrivit om motsättningarna på Norran...

Diskussionerna rörande Norran och Journalisten påminner om varandra och utlöser begripligt nog kritik från många håll. Frågan ställs - hur högt i tak är det egentligen i de traditionella tidningshusen? Båda chefredaktörerna värjer sig mot kritiken och hävdar på skilda sätt att deras beslut är korrekta och naturliga i sammanhanget.

På den punkten tror jag att de bägge utgivarna smärtsamt förr eller senare upptäcker att förtroendet för dem och deras tidningar försämrats. Att frågorna borde ha hanterats annorlunda.

Diskussionerna rörande Katrineholms-Kuriren, KK, är av annan art, men ändå intressanta i sammanhanget eftersom debatten även här påverkar förtroendet för utgivaren och tidningen. Tidningen förberedde ett reportage med kritiskt anslag om kommunchefen Mattias Jansson som är skicklig på att använda sociala medier, till exempel Twitter där han heter @kommunchef. Han fick ett antal frågor från Kuriren och publicerade dem då direkt på sin blogg och frågade vad folk tyckte att han skulle svara, crowdsourcing med andra ord.

KK och dess chefredaktör Krister Wistbacka angrep upprört Jansson och menade att han saboterade tidningens kritiska granskning. Varpå kritiker och kommunchefen påpekade att offentlighetsprincipen gällde. Helt korrekt, den är inget privilegium för tidningarna och dess journalister. Debatten tog fart på bloggar och Twitter, hashtag #kkuriren.

Olika tidningstitlar, utgivare och sakfrågor, men det går att se flera kopplingar mellan dessa tre fall. Hur klarar traditionella tidningar att behålla sin position i den dramatiska medieutvecklingen? Orkar de med insyn, öppenhet, ännu mer öppenhet och ödmjukhet, väsentliga värden då sociala medier får en viktigare roll i snabb takt och journalistrollen därmed måste förändras.

Om detta skriver Paul Frigyes mycket bra, dels i den text som chefredaktören stoppade och som idag publicerades i Expressen, dels i en ny artikel i Dagens Nyheter idag. Länkar nedan eftersom jag denna gång valde att samla dem under respektive tidning med tanke på omfattningen.

Ett baskrav för ett bevarat förtroende i mediernas värld är att de lever som de lär. Det verkar de inte ha gjort denna gång.

Länkar om Norran:

(Senaste sist)

P4 Västerbotten (arkiv 30 dagar, 18,30 min in på bandet) intervjuer med Anette Novak och Tobias Ljungvall om oenigheten, (17 februari)

Norrans förre politiske redaktör Ola Theander bloggar om konflikten på Norran, (17 februari)

journalisten.se, artikel om konflikten, (18 februari)

Norrans egen artikel om att åsiktsredaktören avskedats, (21 februari)

medievarlden.se om att Ljungvall avskedats, (21 februari)

dagensmedia.se om att Ljungvall avskedats, (21 februari)

resume.se om att Ljungvall får sparken, (21 februari)

Norrans förre politiske redaktör bloggar upprört om konflikten på Norran, (21 februari)

journalisten.se, artikel om att Ljungvall fått sparken, (21 februari)

journalisten.se. Norrans ordförande Cal Wikström intervjuas, (22 februari)

Nyheter P4 Västerbotten, text om att Ljungvall fått sparken, (22 februari)

Ola Theander bloggar om sina tankar efter Ljungvalls uppsägning, (22 februari)

Medievarlden.se, därför fick Ljungvall sparken, (22 februari)

Ola Theander bloggar om en debatt han nobbade, (23 februari)

P1 Medierna om bråken på Norran och Journalisten,ca 02,15 minuter in på bandet, (26.2)

Länkar om Journalisten och debatten om journalistrollen.

(Senaste sist)

Torbjörn von Krogh bloggar om seminariet om journalistrollen, (27 januari)

Jag skriver på Utkiksbloggen om seminariet om journalistrollen, 30 januari)

Torbjörn von Krogh bloggar om att debatten om journalistrollen fortsätter, (2 februari)

video.jardenberg.se, Anders Mildner föreläser i Lund om journalistrollen, (5 februari)

P1 Medierna om att Paul Frigyes refuserats och säger upp sig, (25 februari)

journalisten.se om att Paul Frigyes säger upp sig i protest, (25 februari)

medievarlden.se om att Paul Frigyes säger upp sig efter stoppad krönika, (25 februari)

folkbladet.nu i Umeå, utgivare Daniel Nordström bloggar om Journalisten, (25 februari)

dagensmedia.se om Storbråk på Journalisten, (25 februari)

resume.se om att "Skribent säger upp sig efter stoppad krönika",(25 februari)

expressen.se, Paul Frigeys artikel som refuserades av Journalistens utgivare, (26 februari)

dn.se, Paul Frigeys skriver om "Utbredd röta på tidningen Journalisten",(26 februari)

Chefredaktör Helena Giertta bemöter kritiken av Paul Frigeys i DN, (26 februari)

resume.se skriver om "Attacken mot Helena Giertta", (26 februari)

P1 Medierna om bråken på Norran och Journalisten, ca 2,15 minuter in på bandet, (26.2)

Länkar om Katrineholms-Kuriren:

(Senaste sist)

Kommunchefen Mattias Jansson bloggar om Katrineholms-Kurirens frågor, ( 9 februari)

Mattias Jansson bloggar om läsarnas svar på Katrineholm-Kurirens frågor, (10 februari)

samesamebutdifferent.se, Sofia Mirjamsdotter bloggar om bråket i Katrineholm, (10 februari)

jardenberg.se, Joakim Jardenberg bloggar om kommunchefen och Kuriren, (10 februari)

medievarlden.se, "KK:s granskning stördes av öppen kommunchef", (11 februari)

medievarlden.se, "Wistbacka om bråket med kommunchefen", (11 februari)

kkuriren.se, ledaren om att "En härskare väcker misstankar", (11 februari)

kkuriren.se, "Frågorna till kommunchefen orsakade storm i bloggosfären", (11 februari)

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om Katrineholms-Kuriren, (11 februari)

Krister Wistbacka skriver att han är "Utskälld av en viss sorts valpar", (15 februari)

Medierådgivaren Paul Ronge bloggar om mediernas ifrågasatta makt, (15 februari)

SR Studio 1 intervjuar Krister Wistbacka och Mattias Jansson om Katrineholmsbråket, (23 februari)

Vad lär sig studenterna på JMK?

Häromdagen var jag på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. Jag lockades dit av en debatt om journalistrollen i förändring. Vad händer när sociala medier, bloggare och andra aktörer utmanar de traditionella medierna? Jag förväntade mig en kunnig framtidsinriktad diskussion, både på podiet och bland studenterna i salen. Så blev det inte. De konservativa rösterna dominerade tyvärr, både bland JMK:s företrädare och bland studenterna. Det verkar finnas skäl att fråga sig vad JMK egentligen lär ut till sina studenter, hur väl rustade blir dessa för att möta den nya medievärlden?

Debatten arrangerades vällovligt av JMK i samverkan med Simo(o), Institutet för mediestudier där Joachim Berner är ordförande och Torbjörn von Krogh föreståndare. Den senare var också debattens moderator och den förstnämnde satt i publiken.

Utgångspunkten för diskussionen var en text i en årsskrift utgiven av Sim(o) och skriven av den kloke och klarsynte journalisten, debattören och medieanalytikern Anders Mildner. Texten finns mig veterligen tyvärr inte på nätet, men boken kan köpas här, även som e-bok. Skriften har titeln Vad väntar runt hörnet?

Tre debattörer, förutom Anders Mildner också Fredrik Strömberg, bloggare och creative director på Bonnier Tidskrifter digitala medier samt publikredaktören och bloggaren Malin Crona, Sveriges Radio, visade tydligt med sina inlägg att de ser den dramatiska utvecklingen på medieområdet där både journalistrollen och finansieringen av den klassiska journalistiken dramatiskt förändras. Kloka ord om både hot och möjligheter för journalistiken.

Däremot var det dystert att lyssna på institutionernas två företrädare på podiet, Journalistens chefredaktör Helena Giertta och JMK-professorn Sigurd Allern, som båda med skilda argument markerade sin bristande klarsynthet om den nya kartan för journalistisk verksamhet, ja till och med kanske en ren olust inför utvecklingen. Skygglappar på....

Helena Giertta torgförde Journalistförbundets mossiga inställning till medieutvecklingen och Sigurd Allern fann tröst i tradmediernas framgångar i Asien, som om detta på något sätt var av betydelse för medieutvecklingen i USA eller Europa där de traditionella medierna idag möter helt andra utmaningar.

Det finns kanske ingen anledning att bli bekymrad över att Journalistförbundet och dess tidnings redaktör tycker att det var bättre förr och slåss för att det bör fortsätta att vara så, eller att en professor har svårt att acceptera att de teser han torgfört under alla år i skilda avseenden är på väg mot sotdöden.

Däremot finns det skäl att fråga sig vad studenterna på JMK egentligen får för chans att klara sin framtid, vad har de egentligen fått lära sig av Allern och andra på JMK? Frågan är berättigad eftersom flera studenter i publiken både uttryckte sin tveksamhet till utvecklingen och markerade att de inte ser någon förändring för den traditionella journalistiken och dess kanaler. Det var inte precis sådant jag räknade med att få höra från nästa generation journalister.

Någon student lät som en ärrad och riktigt trög och konservativ redaktör som jag mött här och var. Några bänkrader bort märktes tydligt att studenterna inte gillade Mildners och Strömbergs korrekta sanningar om läget i mediernas värld. Och ändå var de både unga och har ännu inte lämnat skolbänken. Hur har de landat i de trångsynta värderingarna om förutsättningarna för journalistens yrkesinsats? Hur kan det vara så när förutsättningarna för journalistiken förändras mer än någonsin tidigare? Mina misstankar går till undervisningen på JMK.

JMK och dess lärare och studenter borde vara bäst i Sverige på att analysera och formulera journalistikens nya förutsättningar. Tvärtom föreföll professor Sigurd Allern att sakna insikt om de förändringar vi ser i medievärlden. Han verkade närmast sur över att sociala medier och sådant ens var uppe till debatt.

JMK:s förre studierektor Håkan Lindhoff är pensionerad, men hoppade entusiastiskt in och hjälpte till att dela ut mikrofoner till dem som gjorde inlägg. Och lika entusiastiskt markerade han med tysta men väl synliga handklappningar alla sådana inlägg från studenter som på ett eller annat sätt kritiserade, nedvärderade eller förlöjligade sociala medier.

Den högre journalistutbildningen har till och från varit kritiserad i Sverige, inte minst från studenternas blivande arbetsgivarna. Efter denna debatt tror jag att det finns behov av en ny diskussion om JMK. Det är allvarligt om man där inte ser, förstår eller helt enkelt vill acceptera de nya förutsättningarna för branschen.

Publiken på denna öppna föreläsning bestod främst av studenter, men också ett antal aktiva journalister, medieanalytiker, bloggare samt företrädare för både Tidningsutgivarna och Journalistförbundet. Flera har redovisat sin förvåning över debatten på bloggar och, givetvis, redan under pågående diskussion på Twitter.

Twittrandet kom dock inte igång med en gång, bland annat för att moderatorn Torbjörn von Krogh, närmast symboliskt får man väl säga, glömde att informera publiken om arrangemangets haschtag, #journalistroll. Symboliken fortsatte då någon i publiken frågade hur man skulle logga in som gäst på JMK:s nätverk. Svaret blev från någon på JMK att ”det går inte, det klarar vi inte av bara så där nu och direkt”. Och hänvisade till G3 fann vi då att täckningen tyvärr var dålig i lokalen. Ojoj, jag har i det läget svårt att fatta att jag befinner mig på den akademiska journalistutbildningens hemmaplan.

Nåväl, en tröst för oss digitala framtidsspanare var att man i alla fall hade riggat upp kamera och mikrofon för att sända debatten på nätet. Det misslyckades dessvärre, Institutionen för journalistik och kommunikation lyckades inte fixa tekniken…

Länkar till andra texter om debatten:

Förhandstexter:

Chefredaktör Helena Giertta, som var med i debatten, skrev en ledare inför arrangemanget.

Chefredaktör Fredrik Svedjetun, Dagens Media, skrev en text inför debatten.

Texter efter debatten:

Pierre Andersson, chefredaktör på Accent, bloggar om debatten både här och senare även här.

Kristoffer Björkman, Newsdesk, bloggar om debatten.

Malin Crona, SR, var med i panelen och bloggar om debatten.

Mediestrategen Brit Stakston på JMW Kommunikation bloggar om debatten.

Creative director Fredrik Strömberg, Bonniers, var med i panelen på JMK och bloggar om debatten. Pil nedåt på bloggen till den 27 januari.

Jouralisten och bloggaren Fredrik Wass skriver om debatten.

Debattens moderator Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.

Bra text av Axel Andén om WikiLeaks.

Nättidningen Medievärldens chefredaktör Axel Andén har skrivit en utmärkt artikel om kritiken mot WikiLeaks. (OBS - länken funkade inte vid publiceringen). Andén pekar på det dåliga stödet för WikiLeaks verksamhet från olika journalister och debattörer i ett läge då nationer, politiker, banker och kreditkortsföretag gör allt för att tysta sajten.

Medievärlden är Tidningsutgivarnas branschtidning på nätet. I artikeln finns en rad länkar till olika debattörer. I de många kommentarerna finns också olika nyttiga länkar för den som vill informera sig mer om den publicistiska debatten om WikiLeaks.

Andén finner det obegripligt att professionella journalister vill tysta WikiLeaks. Visst är det obegripligt, men jag är inte lika förvånad som Axel Andén. WikiLeaks är det mest kända exemplet på hur den traditionella journalistiken tappar mark när nyheter nu ofta tas fram och publiceras av helt nya aktörer.

Till och med tidningarnas egna bästa bilder är numera ofta tagna av andra än de professionella fotograferna. Svenska Dagbladets krönikör och bloggare Anders Mildner har i flera texter skrivit om branschens förändring. Jag vill minnas att han en gång frågade sig vem som är journalist när alla kan skriva och publicera och vem som är fotograf när alla kan fotografera.

Jag tror att de de historiska förändringarna för journalistik spökar i bakgrunden när journalister och publicister på olika sätt pläderar för att verksamheten sköts bäst av dem och ingen annan. Vanligast är professionella journalister och publicister som inte betraktar nätet och bloggare som seriösa och tillförlitliga aktörer utan snarare som något katten släpat in i finrummet.

Sådant revirtänkande påverkar säkert debatten runt WikiLeaks och kritiken mot dess publiceringar. Att maktens företrädare över hela världen kritiserar verksamheten är däremot inte särskilt konstigt. Maktens män och kvinnor gillar sällan offentlighet, allt blir enklare för dem om sanningen inte läcker ut.

Bilder och avslöjande texter har alltid ändrat dagordningen för nationernas ledare som tvingats till politiska kursändringar, inte minst i krigslägen. De historiska bilderna av fotograferna Nick Ut och Eddie Adams från Vietnam är bra exempel på publiceringar som förändrade världen. Finns det journalister som tycker att det var fel att publicera dem?

Visst är det obegripligt att journalister och publicister inte tar ställning för publicering av sådant som makthavarna vill dölja, till exempel dödsskjutningen från helikoptrar publicerad av WikiLeaks.

Axel Andéns artikel är klart läsvärd, rekommenderas!

UPPDATERAD:

Kompletterad med länken till helikopterattacken.

Ny länk till Axel Andéns diskussion i TV4 med Roland Poirier Martinsson, Timbro.

Marcus Melinder, nyhetschef på Allehanda Media, bloggar om WikiLeaks.

Publicistklubbens ordförande i ett uttalande om WikiLeaks.

Aftonbladets politiska chefredaktör skriver om WikiLeaks.

Ola Larsmo skriver i DN om WikiLeaks och yttrandefrihet.

Fredrik Strage skriver i DN om WikiLeaks och Ku Klux Klan.

Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet om Julian Assagne och WikiLeaks.

Fruktansvärd film stort scoop av WikiLeaks

Det är en fruktansvärd film som Wikileaks lagt ut på YouTube där man får se och höra hur soldater från amerikanska helikoptrar skjuter ihjäl ett stort antal människor i Irak, däribland ett par amerikanska journalister.
Det är otäckt, men det är också ett stort scoop av WikiLeaks. Amerikanska myndigheter har ljugit om vad som hände.

På bloggen opassande.se finns en bra text om den unika sajten WikiLeaks som specialiserat sig på att rota fram hemligheter.
På YouTube finns också en intervju gjord av AlJazeera med Julian Assagne, editor på Wikileaks.org. Och slutligen skriver Anders Mildner klokt i Svenska Dagbladet om jakten på sanningen med både WikiLeaks scoop och Bjästafallet som exempel.

UPPDATERING. Chris McGreal skriver i i guardian.co.uk en initierad artikel om WikiLeaks som sägs ha som mål att bli världens största underrättelseorganisation.
Och i Helsingborgs Dagblad intervjuas Joakim Jardenberg om WikiLeaks och dess verksamhet i det nya medielandskapet.

Mildner om Kulturskaparna

Och här är en till bra krönika, publicerad i dag på svd.se av Anders Mildner.
Den handlar om Kulturskaparna som etablerades för någon vecka sedan. Mildner är frilansjournalist och skriver krönikor i SvD om medieutvecklingen.

Kulturskaparna består av organisationer som Journalistförbundet, Klys, Musikerförbundet och en rad andra aktörer med en konservativ och utvecklingsfientlig syn på upphovsrätten. De hävdar att de organiserar 50.000 kulturskapare, men har fått häftig kritik från mer utvecklingsvänliga medlemmar i organisationerna för att bildandet av nätverket inte förberetts i demokratisk ordning.