Intressanta samarbeten, men ändå tveksamma tankar om betalväggarna

Det är intressant att följa de traditionella tidningsföretagens olika försök att introducera betalväggar på sina digitala kanaler. Jag blir dock alltmer tveksam till olika betalmodeller trots alla hurtiga tillkännagivanden från medieföretagen. I regel introduceras ju nya betalväggar så entusiastiskt att man kan förledas tro att branschen löst alla problem med affärsmodellen. Men så är det väl knappast och själv har jag lite motvilligt blivit en digital abonnent och då sparat mer pengar på prenumerationer än vad jag egentligen själv ville.  

Jag instämmer ändå naturligtvis i branschens lätt klyschiga nya mantra att ”bra journalistik måste få kosta”. Helt rätt, men detta faktum är ju inte i sig ett argument för att just betalväggar är den enda rätta vägen att gå. Det kanske finns smartare sätt även om jag lika lite som någon annan skådat ljuset och kan peka ut den vägen.   

Och varför finns det då skäl att vara skeptisk till att skilda betalmodeller för E-tidningar och olika plustjänster i digitala kanaler skulle fungera och vara något bra? Att läsarintäkterna måste öka är ju uppenbart och det är bra att medieföretagen gör något och prövar olika vägar.

Men frågan är hur det egentligen går, vi har ju redan tidigare sett medieföretag gå in i betalmodeller, skippat dem och sedan försöka på nytt. Nu senast i Hallandsposten. Och visst, betalningsviljan har kanske ökat, men är just prenumerationen då den bästa lösningen?

Siffror om det ökande antalet betalande digitala kunder redovisas gärna positivt, men sällan med tydlighet i detaljerna om hur stor lojaliteten över tid egentligen är från till exempel dem som för ”endast 1 krona” tecknat ett abonnemang. Detta gäller väl de flesta medieföretag som utåt hävdat att de med framgång gått över till skilda betalmodellar.

Själv har jag redan som säkert många andra anmält mig för någon sådan prenumeration i ivern att få läsa en artikel, glömt bort att avbeställa abonnemanget och fått betala någon månads prenumeration för en tidning som jag egentligen inte vill abonnera på. Jag ville bara läsa en viss enstaka artikel. Då och då.

I det för branschen dominerande erbjudandet om att det bara ”kostar 1 krona” att testa finns ju också möjligen ett trovärdighetsproblem. Det kostar ju inte enbart en krona, de intresserade förbinder sig ju också att betala ett belopp i månaden i framtiden. Om de inte säger upp sitt abonnemang i tid, med eller utan krångel. Och hur många är det som gör så och nöjer sig med en månad för en krona?

Jag är varje dag inne på kanske 20 olika mediesajter för enstaka artiklars skull. Och då naturligtvis inte samma sajter varenda dag. De där artiklarna skulle jag gärna betala för, men det är inte realistiskt att abonnera på en mängd sajter för att komma åt enstaka artiklar då och då. Och genom alla länkar i sociala medier är det nog rätt många som söker sig till enstaka artiklar över hela landet.

I läsarens hemmaområde är erbjudandet om en prenumeration begripligt och förhoppningsvis intressant för besökaren, men knappast från sajter långt bort i hela Sverige, bortsett från läsare i förskingringen eller dem med familjära kopplingar till andra orter. Som boende i till exempel Falun kanske man nappar på ett abonnemangserbjudande från Dalademokraten och kanske även DN eller SvD. Och dalmasen som flyttat till Stockholm gör kanske samma sak.

Däremot är det knappast troligt att läsaren i Dalarna samtidigt kan tänka sig att betala abonnemang på GP, HD, BLT, VK, VF, JP, UNT, Norran, NWT och en rad andra sajter där man ibland läser enstaka artiklar. Det är knappast praktiskt och ekonomiskt möjligt för de flesta. Att i det sammanhanget som läsare möta väggen med ett prenumerationserbjudande känns bara konstigt.

Ändå möter surfarna nu prenumerationserbjudandet snart sagt överallt trots att modellen knappast är optimal i den digitala miljön. Förr var prenumerationen en fantastiskt bra modell för tidningarna som fick betalt i förväg och dessutom knöt sina läsare hårt till sig genom kampanjer, skicklig telefonförsäljning och autogiro. Men då handlade det ju om en eller kanske ett par tidningar, som lokaltidningen och kanske någon rikstidning. 

Nu ser verkligheten annorlunda ut eftersom läsarna runtom i landet lockas till enstaka artiklar lokalt, nationellt och globalt. Varför är det då en närmast föråldrad affärsmodell, prenumerationen, som idag lyfts fram som lösningen i en helt ny och annorlunda verklighet? Det beror väl antagligen på att ingen kommit på en bättre lösning.

Det har inte jag heller, men jag vill gärna betala för de texter som jag faktiskt läser. Jag betalar gärna för enskilda artiklar, dessutom gärna mer pengar i takt med attraktiviteten för den enskilda texten, kanske från en tia och upp till någon hundring när det är något riktigt intressant. Modellen med en prenumeration på den lokala tidningen borde kompletteras med en lösning för dem på distans som mer sällan vill läsa en tidningssajt.   

Tänk om det fanns någon form av ett branschgemensamt konto där man kunna sätta in pengar från någon hundring och upp till flera tusen kronor beroende på behov. Sedan skulle pengarna gå från kontot till respektive mediehus genom en fortlöpande avräkning för enstaka artiklar. Och detta genom en extremt enkel inloggning med till exempel en pinkod kompletterad med ett artikelnummer så att pengarna hamnar rätt.

Och den inloggningen skulle folk nog behålla för sig själva eftersom de betalat in sina pengar till kontot.  Inloggningen till dagens digitala prenumerationer delas säkert ibland familjevis eller med grannen.

Ett branschkonto eller ej, men att situationen kräver någon form av avancerat branschsamarbete är uppenbart. Därför ska det bli spännande att se hur det idag presenterade samarbetet mellan Svenska Dagbladet och NTM utvecklas, en ny variant av samverkan mellan en storstadsbaserad tidning och regiontidningar ute i landet. De aviserade ambitionerna från Dagens Nyheter att få till stånd någon form av samarbete med tidningarna ute i landet tycks dock inte ha gett något resultat ännu.   

Kort efter det att DN:s samarbetsidé hade presenterats i somras gick däremot som bekant MittMedia, VK Media, Hallpressen och SörmlandsMedia ut med nyheten om ett avancerat gemensamt projekt rörande pluskunderna. De fyra koncernerna ska ju låta den lokala tidningens läsare på köpet få ta del av plustjänsterna på de ingående koncernernas samtliga mediesajter. Kanske lite Spotify utan alla andra jämförelser. 

MittMedia låter ju redan idag den lokala tidningens abonnent ta del av de övriga koncerntidningarnas sajter. Det är således ungefär den modellen som ska gälla för de fyra koncernerna gemensamt, om jag förstått saken rätt. Det är onekligen frikostigt att låta prenumeranten på en enda tidning utan tillkommande kostnad få ta del av koncernens alla sajter. Och snart fyra koncerners sajter.

Tanken är väl att gynna den lokala tidningen och dess kunder och samtidigt förhoppningsvis förstärka räckvidden och därmed annonsaffären för samarbetande tidningar. De inblandade aktörerna har säkert räknat både framlänges och baklänges för att få ihop siffrorna, men jag frågar mig ändå utifrån egen erfarenhet hur projektet ska kunna räknas hem. Då borde nog de lokala prenumerationerna kosta betydligt mer. Och vad säger då konkurrensverket?  

När mina abonnemang för Gefle Dagblad och Arbetarbladet i vintras skulle betalas ett år framåt hade priserna höjts till ungefär 4.100 kronor för Gefle Dagblad, GD, och lika mycket för Arbetarbladet, AB om jag minns rätt De priserna illustrerar väl hur koncernen målmedvetet arbetat med prishöjningar för att finansiera den digitala utvecklingen. Med resultatet att pappersupplagorna minskat mer än inom andra koncerner.

Om jag hade behållit bägge tidningarna både i form av papper och digitalt skulle det per år ha kostat ungefär 8.200 kronor. Men det gjorde jag inte.

Jag föll i stället för MittMedias digitala lockrop och gjorde det koncernen uppenbarligen vill; jag avstod från papperstidningarna och blev en digital kund som prenumerant på E-tidningarna. Jag tog GD:s E-tidning ett år framåt för 1.817 kronor och AB ett halvår för 923 kronor. Detta eftersom jag numera uppfattat tidningarna så lika varandra med mycket gemensamt material, inte sällan hämtat från andra koncerntidningar och därmed av mindre lokalt intresse.

Vid halvårsskiftet bestod det intrycket och eftersom jag då också upptäckt att jag som läsare av GD ändå får plustjänsten i AB och alla andra koncerntidningarnas sajter var det svårmotiverat att fortsätta med AB. Nu har jag endast GD:s E-tidning och därmed också tillgång till plusmaterialet i Arbetarbladet och alla andra sajter inom MittMedia.

Nu konstaterar jag med blandade känslor att MittMedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1.817 kronor från mig i stället för cirka 8.200 kronor per år.

Det kommer nog att ta lite tid innan jag blir övertygad om att upplägget är bra för koncernen även om jag förstår att det någonstans framöver kanske handlar om enbart digitala kanaler, möjligen kombinerade med ett veckomagasin, och då betydligt lägre kostnader för tryckerier och distribution. Men klarar medieföretagen ekonomin med dessa betallösningar på vägen dit om vandringen blir långdragen?     

Pinsamma inlägg om tidningarnas problem

Idag lördag skriver kolumnisten Richard Swartz i Dagens Nyheter om tidningarnas kamp för sin överlevnad. Texten kommer att hyllas av journalister och publicister på skilda håll, särskilt av dem som inte orkar se verkligheten. Det märks redan på Twitter. Själv blev jag häpen över att Richard Swartz så konsekvent bygger sin artikel och åsikt på så många klassiska klyschor om tidningar och journalistik utan att närmare beröra alla förändringar som ändrar förutsättningarna för medierna.

Konservativa och utvecklingsfientliga journalister har alltid älskat att tala om att en tidning inte är som vilket företag som helst. Det tycker även Richard Swartz. Ändå är ju faktiskt en tidning ekonomiskt sett som vilket företag som helst, oavsett om den ägs av stiftelser, privatpersoner, börsbolag eller organisationer.  

En annan urgammal klyscha i den redaktionella debatten är att journalistik minsann inte är som att tillverka smör, bilar eller muttrar. Swartz nämner muttrarna.  På mången redaktion har också journalister betraktat sig som tidningens finaste medarbetare på dess viktigaste avdelning och Swartz skriver naturligtvis att ”På en redaktion skapas i stället för tillverkas”.

Han fastslår att det är journalisterna som är viktigast, medarbetare som säljare, tekniker och ekonomer ägnar han inte en tanke.  ”En tidnings enda tillgång är de journalister som skriver i den, dess kapital deras samlade talang, förmåga och kunskap. Kapitalet är följaktligen intellektuellt; det finns inte på banken utan på redaktionen. Och räknas i pennor och namn, inte i kronor och ören.”

Märkligt, då borde ju egentligen tidningarnas problem vara lösta, men uppenbarligen behöver tidningar trots Richard Swartz uppfattning också kapital i dess mest kända form, nämligen som kronor och ören.

Det går att raljera vidare ner genom texten, men det leder lika lite som hans artikel någonstans. Jag ska medge att jag först undrade om han menade allvar eller om det var någon egendomlig form av ironi, en satirisk beskrivning av den klassiske nostalgiske kollegan som finns eller har funnits på var och varannan redaktion.

Men nej, han menar allvar och nu länkar likatänkande kolleger till hans inlägg via uppskattande kommentarer på Twitter,  Facebook och i bloggar. En av dem är Ola Theander, tidigare chefredaktör på Norran. Till skillnad från Swartz känner jag Theander, men håller absolut inte med honom i hans tämligen konspiratoriska beskrivning i sin bloggpost om orsaken  till tidningarnas problem

Ola Theander lägger i generella ordalag skulden för krisen på tidningsvärldens direktörer och koncernchefer. Det är en minst sagt tillspetsad åsikt baserad på ett, bland somliga publicister, omhuldat direktörsförakt som jag aldrig hållit med om.  

En och en annan tidningsdirektör har onekligen varit både inkompetent och otrevlig precis som en del kaxiga redaktörer, men Ola Theanders svepande analys av tidningskrisen är pinsam. Jag känner chefredaktörer som har varit svaga publicister trots sin titel. Och direktörer som varit utomordentliga publicister. En av dem avled tyvärr nyligen, nämligen Åke Ahrsjö, tidigare legendarisk direktör på Expressen och med en stark publicistisk ådra.

Richard Swartz, som tidigare jobbat på Svenska Dagbladet, utgår i sin text från SvD:s planer rörande besparingar och förändringar, beslut som han och andra debattörer har svårt för att acceptera.

Vi vet ännu inte vad Svenska Dagbladet kommer att göra men jag tycker att det är väldigt bra att SvD  orkar och vågar gå till beslut för att möta en svår situation. Tidningarnas problem har ju snarare varit att för få agerat kraftfullt mot problem som ändå numera alla är medvetna om sedan många år.

Till och med Richard Swartz konstaterar inledningsvis i sin text att Svenska Dagbladets situation är en del av ett globalt problem – och  ändå ägnar han sig sedan åt en förenklad analys och en närmast patetisk lovsång till det som en gång var.
Till det som inte längre är lika efterfrågat trots att det enligt honom och likasinnade är så bra.  

Övriga relevanta länkar:
En gång i tiden fanns det en mediebransch... - Joakim Jardenberg på jardenberg.se
Papperstidningen borta om 10-15 år - Erik Wilberg i Medievarlden, citat från Klassekampen, se nedan
- Avisene dør før 2025 - Erik Wilberg i Klassekampen

Mildner om Kulturskaparna

Och här är en till bra krönika, publicerad i dag på svd.se av Anders Mildner.
Den handlar om Kulturskaparna som etablerades för någon vecka sedan. Mildner är frilansjournalist och skriver krönikor i SvD om medieutvecklingen.

Kulturskaparna består av organisationer som Journalistförbundet, Klys, Musikerförbundet och en rad andra aktörer med en konservativ och utvecklingsfientlig syn på upphovsrätten. De hävdar att de organiserar 50.000 kulturskapare, men har fått häftig kritik från mer utvecklingsvänliga medlemmar i organisationerna för att bildandet av nätverket inte förberetts i demokratisk ordning.

När avgår Beatrice Ask?

I Svenska Dagbladet har Sanna Rayman i dag skrivit en alldeles utmärkt ledare om justitieminister Beatrice Ask och hennes katastrofala idé om hur man ska skapa en modern skampåle för sexköpare.
Den texten kan inte ha varit kul att läsa för vare sig statsministern eller justitieministern. Därför är frågan i rubriken berättigad - när avgår justitieministern?
Förhoppningsvis är det uteslutet att ett statsråd i Sverige ska kunna sitta kvar efter ett så pinsamt avslöjande uttalande. Vad ska annars krävas för att ett statsråd ska diskvalificera sig själv?