Journalistrollen en gång till

Idag var det ytterligare en debatt om journalistikens framtid, arrangerad av Stiftelsen institutet för mediestudier, Sim(o), i en ambitiös satsning. Det började i vintras med en debatt på JMK vid Stockholms universitet. Debatten rörde upp en del känslor då och senare när traditionalister mötte nytänkare. Själv var jag då rätt kritisk efteråt åt den tröga konservativa inställningen på sina håll och bloggade om saken. Kritiken kvarstår efter dagens diskussion.

Efter vinterns diskussion har sedan Sim(o) gett ut en uppföljande bok och nu ställdes dess författare och debattörer återigen på scen för att prata om framtidens journalistik, med en sedan ett knappt år starkt etablerad och i hög grad levande haschtag på Twitter, #journalistroll, denna gång tydligt lanserad av moderatorn Torbjörn von Krogh.

De flesta kunde ändå inte twittra eller blogga från lokalen eftersom det visade sig att G3 inte nådde in i den nationella nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrås, TT:s, hörsal! Och inte fanns det något nätverk där gäster kunde logga in, men de som hade Telenor kom faktiskt ut på nätet, däribland den flitige twittraren och kunnige medieexpertern Brit Stakston.

Medarrangör till seminariet var TT Kompetens där Carsten Nilsson så vitt jag förstår hade försökt få operatören Telenor att gå med på att öppna sitt nätverk för konferensdeltagarna, men då krävde operatören att få reda på namn mm om alla som loggade in, om jag förstod saken rätt.

Att tradmedier har problem är helt uppenbart, men även de nya medierna verkar ha svårt att hantera sin vardag. De får det inte lätt i framtiden om de är så svåra att snacka med. Och egentligen tycker jag att alla ska kunna komma åt nätverk överallt...

Nåväl, plötsligt stod debattörerna där med tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta längst till vänster i panelen och JMK:s professor Sigurd Allern längst till höger. De båda hävdade sedan envist, med skilda nyanser och förlåtande omskrivningar, den klassiska journalistiken mot ”amatörjournalisterna” och andra mer eller mindre förklenande benämningar på den nya medievärldens företrädare.

Jodå, de hade försiktigt verbalt rört sig en aning mot en modernare mediesyn sedan vinterns debatt, men inte var det långt och snarare på grund av grupptrycket än övertygelse. De nådde därför inte heller fram till de tre debattörer som stod mitt emellan dem, nämligen Fredrik Strömberg, creative director för Bonnier Tidskrifter Digitala Medier, Anders Mildner, krönikör och debattör, samt Malin Crona, publikredaktör för Ekot på Sveriges Radio. Alla tre står, till skillnad från Hiertta ocfh Allern, för en modern, insiktsfull och utvecklingsvänlig syn på journalistiken i vår tid.

På direkt fråga från mig om hur den klassiska journalistiken ska räddas och finansieras samt om hur den nya oreglerade journalistiken utanför klassikernas revir ska hanteras svarade både Hiertta och Allern undvikande, eller egentligen inte alls.

Vad det gäller finansieringen av den journalistik Helena Giertta värderar högst sa hon att ”affärsmodellerna inte är en fråga för journalisterna, de måste ekonomerna ta hand om”, eller något i den stilen. Sigurd Allern sa att mediehusen väl får fortsätta sin verksamhet om de vill, men att det inte är forskare som han själv som ska säga hur det bör gå till. Han hade således ingen idé han vill stå för om hur man ska bevara den journalistik han företräder i debatten.

Det är bra att Torbjörn von Krogh och Sim(o), nu tillsammans med TT Kompetens, arrangerar dessa debatter och dokumenterar utvecklingen i sina skrifter, Däremot önskar jag att institutionernas företrädare, som Sigurd Allern och Helena Giertta, kunde bidra på ett annat sätt, men den som vill prata medieutveckling ska idag snarare vända sig till Anders Mildner, Malin Crona eller Fredrik Strömberg. Med flera som syns här och var på nätet.

Just Malin Crona gillade jag särskilt i debatten då hon tydligt tog ställning för att även anonyma läsarkommentarer på nätet faktiskt kan vara intressanta om vi vill veta vad folk tycker och inte gömma åsikterna. Hon sa att man kanske borde följa upp dem och göra journalistik av dem.

Problematiskt ibland, javisst, men jag håller verkligen med henne. Morgondagens publicistiska ansvarstagande är en jättestor utmaning och den diskuterade Crona, Strömberg och Mildner på olika sett. De såg framåt, men mitt intryck är att chefredaktör Hiertta och professor Allern bara såg bakåt.

Det är inte fruktbart idag.

Vad lär sig studenterna på JMK?

Häromdagen var jag på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. Jag lockades dit av en debatt om journalistrollen i förändring. Vad händer när sociala medier, bloggare och andra aktörer utmanar de traditionella medierna? Jag förväntade mig en kunnig framtidsinriktad diskussion, både på podiet och bland studenterna i salen. Så blev det inte. De konservativa rösterna dominerade tyvärr, både bland JMK:s företrädare och bland studenterna. Det verkar finnas skäl att fråga sig vad JMK egentligen lär ut till sina studenter, hur väl rustade blir dessa för att möta den nya medievärlden?

Debatten arrangerades vällovligt av JMK i samverkan med Simo(o), Institutet för mediestudier där Joachim Berner är ordförande och Torbjörn von Krogh föreståndare. Den senare var också debattens moderator och den förstnämnde satt i publiken.

Utgångspunkten för diskussionen var en text i en årsskrift utgiven av Sim(o) och skriven av den kloke och klarsynte journalisten, debattören och medieanalytikern Anders Mildner. Texten finns mig veterligen tyvärr inte på nätet, men boken kan köpas här, även som e-bok. Skriften har titeln Vad väntar runt hörnet?

Tre debattörer, förutom Anders Mildner också Fredrik Strömberg, bloggare och creative director på Bonnier Tidskrifter digitala medier samt publikredaktören och bloggaren Malin Crona, Sveriges Radio, visade tydligt med sina inlägg att de ser den dramatiska utvecklingen på medieområdet där både journalistrollen och finansieringen av den klassiska journalistiken dramatiskt förändras. Kloka ord om både hot och möjligheter för journalistiken.

Däremot var det dystert att lyssna på institutionernas två företrädare på podiet, Journalistens chefredaktör Helena Giertta och JMK-professorn Sigurd Allern, som båda med skilda argument markerade sin bristande klarsynthet om den nya kartan för journalistisk verksamhet, ja till och med kanske en ren olust inför utvecklingen. Skygglappar på....

Helena Giertta torgförde Journalistförbundets mossiga inställning till medieutvecklingen och Sigurd Allern fann tröst i tradmediernas framgångar i Asien, som om detta på något sätt var av betydelse för medieutvecklingen i USA eller Europa där de traditionella medierna idag möter helt andra utmaningar.

Det finns kanske ingen anledning att bli bekymrad över att Journalistförbundet och dess tidnings redaktör tycker att det var bättre förr och slåss för att det bör fortsätta att vara så, eller att en professor har svårt att acceptera att de teser han torgfört under alla år i skilda avseenden är på väg mot sotdöden.

Däremot finns det skäl att fråga sig vad studenterna på JMK egentligen får för chans att klara sin framtid, vad har de egentligen fått lära sig av Allern och andra på JMK? Frågan är berättigad eftersom flera studenter i publiken både uttryckte sin tveksamhet till utvecklingen och markerade att de inte ser någon förändring för den traditionella journalistiken och dess kanaler. Det var inte precis sådant jag räknade med att få höra från nästa generation journalister.

Någon student lät som en ärrad och riktigt trög och konservativ redaktör som jag mött här och var. Några bänkrader bort märktes tydligt att studenterna inte gillade Mildners och Strömbergs korrekta sanningar om läget i mediernas värld. Och ändå var de både unga och har ännu inte lämnat skolbänken. Hur har de landat i de trångsynta värderingarna om förutsättningarna för journalistens yrkesinsats? Hur kan det vara så när förutsättningarna för journalistiken förändras mer än någonsin tidigare? Mina misstankar går till undervisningen på JMK.

JMK och dess lärare och studenter borde vara bäst i Sverige på att analysera och formulera journalistikens nya förutsättningar. Tvärtom föreföll professor Sigurd Allern att sakna insikt om de förändringar vi ser i medievärlden. Han verkade närmast sur över att sociala medier och sådant ens var uppe till debatt.

JMK:s förre studierektor Håkan Lindhoff är pensionerad, men hoppade entusiastiskt in och hjälpte till att dela ut mikrofoner till dem som gjorde inlägg. Och lika entusiastiskt markerade han med tysta men väl synliga handklappningar alla sådana inlägg från studenter som på ett eller annat sätt kritiserade, nedvärderade eller förlöjligade sociala medier.

Den högre journalistutbildningen har till och från varit kritiserad i Sverige, inte minst från studenternas blivande arbetsgivarna. Efter denna debatt tror jag att det finns behov av en ny diskussion om JMK. Det är allvarligt om man där inte ser, förstår eller helt enkelt vill acceptera de nya förutsättningarna för branschen.

Publiken på denna öppna föreläsning bestod främst av studenter, men också ett antal aktiva journalister, medieanalytiker, bloggare samt företrädare för både Tidningsutgivarna och Journalistförbundet. Flera har redovisat sin förvåning över debatten på bloggar och, givetvis, redan under pågående diskussion på Twitter.

Twittrandet kom dock inte igång med en gång, bland annat för att moderatorn Torbjörn von Krogh, närmast symboliskt får man väl säga, glömde att informera publiken om arrangemangets haschtag, #journalistroll. Symboliken fortsatte då någon i publiken frågade hur man skulle logga in som gäst på JMK:s nätverk. Svaret blev från någon på JMK att ”det går inte, det klarar vi inte av bara så där nu och direkt”. Och hänvisade till G3 fann vi då att täckningen tyvärr var dålig i lokalen. Ojoj, jag har i det läget svårt att fatta att jag befinner mig på den akademiska journalistutbildningens hemmaplan.

Nåväl, en tröst för oss digitala framtidsspanare var att man i alla fall hade riggat upp kamera och mikrofon för att sända debatten på nätet. Det misslyckades dessvärre, Institutionen för journalistik och kommunikation lyckades inte fixa tekniken…

Länkar till andra texter om debatten:

Förhandstexter:

Chefredaktör Helena Giertta, som var med i debatten, skrev en ledare inför arrangemanget.

Chefredaktör Fredrik Svedjetun, Dagens Media, skrev en text inför debatten.

Texter efter debatten:

Pierre Andersson, chefredaktör på Accent, bloggar om debatten både här och senare även här.

Kristoffer Björkman, Newsdesk, bloggar om debatten.

Malin Crona, SR, var med i panelen och bloggar om debatten.

Mediestrategen Brit Stakston på JMW Kommunikation bloggar om debatten.

Creative director Fredrik Strömberg, Bonniers, var med i panelen på JMK och bloggar om debatten. Pil nedåt på bloggen till den 27 januari.

Jouralisten och bloggaren Fredrik Wass skriver om debatten.

Debattens moderator Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.

Inkompetent av regeringen om Littorin

Så utvecklades då fallet Littorin som väntat till en så kallad trestegsraket; först berättar man bara lite, sedan lite mer och till sist publiceras hela grejen. Ett klassiskt försäljningsknep inom främst kvällspressen, denna gång upphöjd till etik där Aftonbladet uppgavs överväga om saker och ting verkligen kunde publiceras. Facit borde ha publicerats direkt, men allvarligare är regeringens helt usla hantering av situationen. Riktigt dåligt, närmast oursäktligt agerat. Cyniskt och tragiskt för alla inblandade.

Det kanske var Sven Otto Littorin själv som kom på den omdömeslösa idén att utnyttja sina barn för att motivera sin avgång, men det är naturligtvis inte han som sedan ytterst avgjort hur saken skulle hanteras och kommenteras. Det är Fredrik Reinfeldt och den innersta kretsen i moderaterna som måste hållas ansvariga för den obehagliga mörkningen och de oförlåtliga lögnerna.
Man kan förstå att Reinfeldt med flera vill rädda vad som räddas kan av förtroendet för moderaterna mitt i en valrörelse. Den uppgiften klarade de inte av, de valde en omoralisk och därtill kontraproduktiv metod som bara förvärrade situationen.

Även om det är Littorin själv som i desperation kommit på att utnyttja sina barn så borde hans chef och partiets alla rådgivare rått honom att avstå och i stället uppmanat honom att säga som det var och också gått ut med en öppen redovisning och kommentar från partiledningen.
I stället försökte regeringens främsta företrädare lägga locket på, de vände Littorin ryggen och lät honom förvärra läget både för sig själv och för partiet. Det är ömkligt.

Det kan inte vara okänt för partiledningen och dess rådgivare att ärligheten, sanningen och öppenheten är helt nödvändiga förutsättningar för en framgångsrik krishantering när medierna knackar på dörren och ställer frågor som man inte vill höra.
Mörkning, tystnad och lögner lyckas aldrig.

Detta om det taktiska motivet där nu Littorin, Reinfeldt och moderaterna misslyckades totalt och i stället demonstrerade sin inkompetens. Viktigare än taktiken är den moraliska aspekten; man ska tala sanning!
Hur ska man kunna ha förtroende för ledande politiker som slingrar sig och bluffar som vilka fifflare som helst? Och det i ett läge när det är viktigare än någonsin för deras trovärdighet att vara ärliga och korrekta.

Jag tror att Sven Otto Littorin är skyldig, varför skulle han annars ha avgått? Tänk om han i stället hade sagt som det var, redovisat omständigheterna och bett om ursäkt. Han hade säkert fått gå ändå, men det hade ändå varit bättre både för honom och regeringen.
Ljugandet är värst av allt.

UPPDATERAT:

Några länkar till andra texter mm om fallet Littorin:

OBSERVERA! Sven Otto Littorin intervjuas via mejl av Dagens Nyheter och dementerar bestämt att han någonsin köpt sex.

Sista intervjun i tv hos Expressen i Almedalen med Littorin, 30 timmar före hans avgång

Pär-Arne Jigenius i SvD om att Littorin utnyttjade sina barn.

Fredrik Strömberg bloggar om fallet Littorin.

Aftonbladets nyhetsartikel om det påstådda sexköpet.

Konsulten Paul Ronge bloggar om den misslyckade krishanteringen.

Aftonbladets ledare om det bristande förtroendet för regeringen efter fallet Littorin.

Aftonbladets stf ansvarige utgivare skriver om varför tidningen publicerar uppgifterna om Littorins påstådda sexköp.

Staffan Doppings bloggpost om krishanteringen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sina överväganden som ansvarig utgivare.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om att alla är förlorare i denna affär.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sammanfattar hur tidningen agerat i samband med sitt avslöjande.

Sofia Mirjamsdotter bloggar om #littoringate

Ulf Bjereld bloggar om Reinfeldts ansvar

Leif GW Persson skriver i Expressen att fallet Littorin påminner om Geijers sexköp och Palmes hantering av den historien.

Förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius skriver i Dagens Nyheter att han tror att Aftonbladet kan fällas för förtal.

Mårten Schültz, docent i juridik, skriver på Newsmill att Aftonbladet satt rättssäkerheten ur spel.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski kritiserar Aftonbladets publicering och hantering.