En bra dag tack vare Persson/Schibbye med flera journalister

Journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye är fenomenalt bra på att berätta om sin fängelsetid i Etiopien. Om svårigheterna, spänningen, glädjeämnena och miljön. I går fick jag chansen att höra dem två gånger på Bokmässan. Och några andra journalister bidrog också till en riktigt bra dag!

Först besökte Persson och Schibbye Svensk Biblioteksförenings begränsade monter. Där pratade de livfullt och kortfattat om litteraturens betydelse för dem under fångenskapen för några tiotals engagerade åhörare.  Och böckerna betydde mycket, sa de; de båda terroristdömda svenskarna drog till och med igång en biblioteksverksamhet för fångarna, inte alltid till censorns och fängelseledningens gillande.

Senare framträdde de under fredagen på ett seminarium i en av de största salarna, K2. Närmast fullsatt, gissningsvis runt 800 personer. De berättade om sin fångenskap under 438 dagar, engagerat, färgstarkt och personligt. Och om hur de, som de riktigt äkta murvlar de helt tydligt är, efter gripandet i Ogadenprovinsen först besviket tänkte att de hade sabbat och spräckt sin reportageidé. Och att de inte då direkt förstod att de samtidigt blev engagerade i ett nytt journalistiskt projekt som skulle komma att uppmärksammas i än högre grad. Nu vet de det…

Några andra journalister fångade också publiken under sina seminarier under fredagen. Den ene, Ann Lagerström, var samtalsledare under en diskussion i närmast fullsatta största salen K1 med idéhistorikern Sven-Eric Liedman och författaren Kjell Westö. Rubriken för dagen var ”I livet ryms allt. Allt”.

 Jag kan här medge att mina förväntningar inte var särskilt stora eftersom jag inte brukar grubbla särskilt ofta över livets innehåll, men jag blev helt fångad av samtalet. Inte minst tack vare Anne Lagerströms skickliga anslag och engagemang som fick igång de bägge huvudpersonerna. Häftigt!

En annan journalist, Maciej Zaremba, satt på scenen på ett annat seminarium och redovisade lite torrt men engagerat och sakligt sitt undersökande projekt där han tog reda på hur det gick till när våra politiker gjorde vissa patienter mer lönsamma än andra. Intressanta och hemska sanningar. Obegripligt!

Slutligen var jag på ett seminarium där huvudpersonen har ett helt annat yrke som kriminolog, men jag betraktar nog honom ändå som journalist. Leif GW Persson. I sin profession har han ju allt som oftast tagit reda på hur saker och ting ligger till samt redovisat fakta, bedömningar och åsikter till allmänheten. Ibland bestämt och allvarsamt, ibland lättsamt och underhållande. Precis som en skicklig journalist.

Här hade han nu några samtalspartners på scenen, däribland ärkebiskopen Anders Wejryd som skickligt fick sin idol Leif GW Persson att resonera om sin barn- och ungdomstids betydelse för hur livet skulle utvecklas för honom. Känslor, lite sorgligt och en del glädje. Rörande. Tårar och skratt i publiken.

En dag med Johan Persson och Martin Schibbye via Ann Lagerstöm och Maciej Zaremba till Leif GW Persson. Vilken härlig dag med häftiga journalister!        

Polisen isolerar sig, ett tryckfrihetsproblem

Tryck- och yttrandefriheten är kanske inte det vi tänker mest på under varma semesterdagar. Därför har en viktig nyhet knappt uppmärksammats i rekordvärmen under den senaste veckan. Den handlar om att polisen i Västerås tydligen ljugit och förnekat att man misstänker att ett mord har skett. Den svenska polisen isolerar sig alltmer och det är inte bra, rentav farligt. Dess nya slutna radiosystem, Rakel, är en orsak, polisledningens tveksamma intentioner givetvis en annan.

Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och Aftonbladet publicerade en nyhet om saken i slutet av juli, ungefär en månad efter det att det förmodade mordet hade skett. En man hade hittats död på Stadshotellet i Västerås, troligen strypt med buntband som verktyg. Brottet skulle ha skett under bilträffen Power Meet som lockar tiotusentals människor till Västerås.

När medierna frågade polisen om något allvarligt brott hade skett under arrangemanget svarade polisen enligt Aftonbladet och VLT nej, trots kunskapen om det förmodade mordet. På polisens egen hemsida skrevs det att inga allvarliga händelser rapporterats under arrangemanget.

Polismyndighetens lögn är oacceptabel och oroande för den som vill att polisen ska vara en respekterad myndighet i den svenska demokratin, om polisen medvetet undanhållit fakta och ljugit för allmänheten är myndigheten inne på en riktigt farlig väg.

Det anser också polismannen och ansedde forskaren Stefan Holgersson som i samma artikel i Aftonbladet säger att han ser en fara för demokratin om polisen ljuger för allmänheten. Han har naturligtvis helt rätt. Vad händer den dag vi inte längre tror på polisen?

I detta sammanhang har hittills inte det nya radiosystemet Rakel nämnts eller kritiserats, vare sig av Holgersson eller av någon annan, men det finns enligt min mening skäl till att peka på riskerna med Rakel. Utan Rakel hade polisen i Västerås troligen inte kunnat hemlighålla mordet.

Förr kunde vem som helst lyssna på polisens radiokommunikation och som ung polisreporter var jag en av dess mest trogna lyssnare. Det lyssnandet genererade mängder av artiklar, främst kanske rena rapporteringar av olyckor och brott, men aldrig direkt baserade på radiokommunikationen. Den vägledde mig däremot så att jag kunde fråga rätt utredare eller polisbefäl om vad som hade hänt. Och så var det även för alla andra polisreportrar i Sverige fram till för några år sedan då Rakel infördes.

Det är ett radiosystem som inte går att avlyssna. Det är helt enkelt – tyst! Andra blåljusmyndigheter som ambulans och räddningstjänst har också efter hand börjat utnyttja Rakel och därmed är insynen i alla dessa myndigheters verksamheter klart begränsad. Fördelen är att alla myndigheter kan kommunicera med varandra, men där har inte allmänhetens ombud på tidningarna släppts in. Det hade av allt att döma varit lätt att i systemet bygga in en lämplig information till medierna, men polisledningar har till och från snarare deklarerat att det är skönt att slippa journalisterna.  

Visst, det är bra att inte tjuvar, rånare och andra skumma figurer inte kan höra vad polisen har för sig. Vem kan tycka något annat? Men nackdelen är att samhällets viktigaste granskare, tidningarnas redaktioner, inte heller längre hör vad myndigheterna har för sig. Inte ett ljud. Därmed är de till 100 procent utlämnade till vad myndigheterna själva behagar tala om för dem.

Och i det läget kommer dessvärre en nyhet att polisen i Västerås först förnekat att något allvarligt brott skett under ett stort evenemang, och sedan hemlighållit ett mord i en månad av ”utredningstekniska skäl”. Det begreppet ska man ha respekt för, men rimligen har väl ändå gärningsmannen klart för sig att han begått ett brott och då kan väl knappast ”utredningstekniska skäl” kunna åberopas. Att detaljer om brottet inte lämnas ut är det nog ingen som är kritisk emot.  

Även andra tecken tyder, som Holgersson påpekar, på att polisen isolerar sig alltmer. Polisen har sedan decennier i ökande utsträckning anställt medieinformatörer som i och för sig alltid ger ett sympatiskt intryck i tv och svarar skickligt, men hur mycket säger de egentligen? Ofta ganska lite med undvikande svar som de skickliga kommunikatörer de är och de fungerar helt klart som en barriär mellan medierna och dem som sitter på ansvaret för utredningar och annan verksamhet. Dessa ”slipper” tack vare kommunikatörerna journalisterna.

Polisen ”slipper” med Rakel nästan all insyn i vad myndigheten har för sig. Tidigare kunde dess granskare på tidningarnas redaktioner fortlöpande höra vad de talade om, hur språkbruket och ordergivningen lät rörande förbrytare, medborgare, flyktingar, invandrare, romer, ungdomar, polisledningen, politiker eller andra människor och företeelser.

Så inte nu; polisen har lyckats isolera sig. Därmed har en gammal dröm uppfyllts för många av dess tjänstemän som tyckt att medier är jobbiga. Klokare kolleger till dessa borde reagera och verka för att polismyndigheterna ska öppna sig mot omvärlden och släppa in granskarna.  

När statsminister Olof Palme mördades blev polisens radiokommunikation ett historiskt dokument som fortfarande spelas upp i skilda sammanhang. Om mordet hade skett idag hade nog ingen av oss fått höra vad som sades eftersom Rakel finns. Om inte polisen i nåder låtit oss lyssna…

Rakels existens kräver att polisen öppnar sig på alla andra tänkbara sätt mot allmänheten och dess företrädare, medierna. Till exempel genom en organiserad informationsskyldighet gentemot medierna och en policy som inte medger att man hemlighåller att ett allvarligt brott som ett mord har skett. Tyvärr tyder ingenting på att polisens nationella ledning driver den frågan.

Om den svenska polisen av outgrundlig anledning väljer att ljuga om viktiga händelser är vi i Sverige på väg mot ett odemokratiskt samhälle ingen vill ha, där har Stefan Holgersson helt rätt. Men tyvärr verkar inte den svenska polisledningen särskilt intresserad av att lyssna på honom eller andra kompetenta kritiker, som t ex professor Leif GW Persson i andra sammanhang.

Polisen har också kritiserats för snabba nedläggningar av förundersökningar, senast då det gäller företagskapningar som knappt utreds, och för dåliga siffror för antalet uppklarade brott. Och en konstig organisation som motverkar ett effektivt polisarbete. Och för övervåld. Och för …

Polisen behöver en helt ny nationell ledning som förmår utveckla verksamheten i alla avseenden. Och politiska beslut som ökar insynen i polisarbetet i stället för att, som med Rakel, tvärtom begränsa granskningen av polisverksamheten. Myndighetens ökande isolering gynnar inte myndigheten, den är tvärtom farlig för polisen.

Anm tillagd 130817
Det förs en debatt även inom polisen om den polisiära verksamhetens kvalitet och kravet på öppenhet och korrekthet i informationen om dess verksamhet. Läs nedanstående länk till Martins polisblogg som jag hittade på Facebook tack vare Sofia Mirjamsdotter! Mycket intressant.

Uppdateringar - länkar tillagda 130815, 130817 och 130820
Orimlig särbehandling - huvudledare i Dagens Nyheter 130820
Polis kritiserar Husby-skjutningen - nyhetsartikel i aftonbladet.se 130818
Polisen gör egen utredning efter kritiken - nyhetsartikel expressen.se 130818
Polis skriver om dödsskjutning i Husby - nyhetsartikel dn.se 130818
Om en mycket tragisk dödsskjutning - Martins polisblogg 130817
Husbyskotten: Fotograferna är bra för polisen - Hanne Kjöller på ledarsidan i DN 130815
Polisen äger all information idag - journalisten.se 130815

Ingen respekt för domen mot Expressen

Hovrätten slår fast att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och två av hans medarbetare begick brott då de i ett reportage visade vad lätt det var att få tag på ett illegalt vapen i Malmö. Det är svårt att känna respekt för beslutet. Domen är baserad på ett åtal av en åklagare som mejlat till polisen att han ”skulle snickra ihop brottsmisstankar” mot journalisterna och att förhören med dem nog skulle innebära ”en massa snack”. Otroligt oseriöst!

Förtroendet för rättsväsendet är generellt sett tämligen begränsat på grund av polisens dåliga siffror för uppklarade brott, poliser som inte syns ute i samhället och som inte kommer då man ringer och behöver hjälp. Fusket med  ”pinnar och blås” inom trafikpolisen icke att förglömma.

Inte blir synen på rättsväsendet bättre då man vet att en åklagare funderade på om det kunde vara brottsligt av överbefälhavaren, ÖB, att säga sanningen om försvarets bristande förmåga. Jösses! Dessbättre kom han till sist ändå fram till att inte inleda en förundersökning.

Det finns många exempel på hur rättsväsendet i allmänhet och polis och åklagare i synnerhet får alltmer kritik. Leif GW Persson är inte nådig i sin initierade och bedömning av polisen, en kritik som kompletteras av över landet återkommande upprörda artiklar och tv-inslag om rättsväsendets bristande förmåga. Polisen som inte kommer, domslut som man inte förstår och jävsituationer i rättegångar. För att inte tala om allt kring Thomas Quick, alias Sture Bergwall….

Så ser det ut och jag tror inte att det bristande förtroendet förbättras av denna dom. Hovrätten över Skåne och Blekinge har fullföljt tingsrättens, åklagarens och polisens ansträngningar att förvandla tre journalister med goda syften till brottslingar trots att de helt klart saknas brottslig uppsåt. Varför?

Handlar det om journalistförakt? Kanske. Det är ju annars ganska obegripligt att en handling som få ser som ett brott, ändå av rättsväsendets professionella företrädare upphöjs till brott. Det är därför svårt att befria sig från misstanken att mediernas kritiska inställning till myndigheternas bristande förmåga att hantera brottsligheten i Malmö påverkat saken. Faktiskt!

Jag hoppas att målet kan föras vidare till Högsta domstolen. Bortsett från ovanstående synpunkter är det ju också obegripligt om inte den juridiska prövningen slutgiltigt kan ta hänsyn till att det om knappt två veckor i Sverige införs en vapenamnesti då det Expressens medarbetare gjorde utan brottslig uppsåt definitivt inte skulle ha lett till åtal och fällande dom.
Därmed blir domen helt obegriplig.
UPPDATERAD  

Länkar:
Kommentarerna - och läs domen - Thomas Mattsson i Expressen 2013-02-19
Oacceptabel dom mot Expressens medarbetare - Utkiksbloggen 2012-05-19
En rättegång i Oslo och en i Malmö - Utkiksbloggen 2012-04-16
Åklagaren som planerade att snickra ihop brottsmisstankar mot Expressen -  Thomas Mattsson i Expressen 2011-12-28

Inkompetent av regeringen om Littorin

Så utvecklades då fallet Littorin som väntat till en så kallad trestegsraket; först berättar man bara lite, sedan lite mer och till sist publiceras hela grejen. Ett klassiskt försäljningsknep inom främst kvällspressen, denna gång upphöjd till etik där Aftonbladet uppgavs överväga om saker och ting verkligen kunde publiceras. Facit borde ha publicerats direkt, men allvarligare är regeringens helt usla hantering av situationen. Riktigt dåligt, närmast oursäktligt agerat. Cyniskt och tragiskt för alla inblandade.

Det kanske var Sven Otto Littorin själv som kom på den omdömeslösa idén att utnyttja sina barn för att motivera sin avgång, men det är naturligtvis inte han som sedan ytterst avgjort hur saken skulle hanteras och kommenteras. Det är Fredrik Reinfeldt och den innersta kretsen i moderaterna som måste hållas ansvariga för den obehagliga mörkningen och de oförlåtliga lögnerna.
Man kan förstå att Reinfeldt med flera vill rädda vad som räddas kan av förtroendet för moderaterna mitt i en valrörelse. Den uppgiften klarade de inte av, de valde en omoralisk och därtill kontraproduktiv metod som bara förvärrade situationen.

Även om det är Littorin själv som i desperation kommit på att utnyttja sina barn så borde hans chef och partiets alla rådgivare rått honom att avstå och i stället uppmanat honom att säga som det var och också gått ut med en öppen redovisning och kommentar från partiledningen.
I stället försökte regeringens främsta företrädare lägga locket på, de vände Littorin ryggen och lät honom förvärra läget både för sig själv och för partiet. Det är ömkligt.

Det kan inte vara okänt för partiledningen och dess rådgivare att ärligheten, sanningen och öppenheten är helt nödvändiga förutsättningar för en framgångsrik krishantering när medierna knackar på dörren och ställer frågor som man inte vill höra.
Mörkning, tystnad och lögner lyckas aldrig.

Detta om det taktiska motivet där nu Littorin, Reinfeldt och moderaterna misslyckades totalt och i stället demonstrerade sin inkompetens. Viktigare än taktiken är den moraliska aspekten; man ska tala sanning!
Hur ska man kunna ha förtroende för ledande politiker som slingrar sig och bluffar som vilka fifflare som helst? Och det i ett läge när det är viktigare än någonsin för deras trovärdighet att vara ärliga och korrekta.

Jag tror att Sven Otto Littorin är skyldig, varför skulle han annars ha avgått? Tänk om han i stället hade sagt som det var, redovisat omständigheterna och bett om ursäkt. Han hade säkert fått gå ändå, men det hade ändå varit bättre både för honom och regeringen.
Ljugandet är värst av allt.

UPPDATERAT:

Några länkar till andra texter mm om fallet Littorin:

OBSERVERA! Sven Otto Littorin intervjuas via mejl av Dagens Nyheter och dementerar bestämt att han någonsin köpt sex.

Sista intervjun i tv hos Expressen i Almedalen med Littorin, 30 timmar före hans avgång

Pär-Arne Jigenius i SvD om att Littorin utnyttjade sina barn.

Fredrik Strömberg bloggar om fallet Littorin.

Aftonbladets nyhetsartikel om det påstådda sexköpet.

Konsulten Paul Ronge bloggar om den misslyckade krishanteringen.

Aftonbladets ledare om det bristande förtroendet för regeringen efter fallet Littorin.

Aftonbladets stf ansvarige utgivare skriver om varför tidningen publicerar uppgifterna om Littorins påstådda sexköp.

Staffan Doppings bloggpost om krishanteringen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sina överväganden som ansvarig utgivare.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om att alla är förlorare i denna affär.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sammanfattar hur tidningen agerat i samband med sitt avslöjande.

Sofia Mirjamsdotter bloggar om #littoringate

Ulf Bjereld bloggar om Reinfeldts ansvar

Leif GW Persson skriver i Expressen att fallet Littorin påminner om Geijers sexköp och Palmes hantering av den historien.

Förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius skriver i Dagens Nyheter att han tror att Aftonbladet kan fällas för förtal.

Mårten Schültz, docent i juridik, skriver på Newsmill att Aftonbladet satt rättssäkerheten ur spel.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski kritiserar Aftonbladets publicering och hantering.