Utkiksbloggen har fått en kommentar till bloggposten "Intet nytt om pressetiken" från Expressens chefredaktör Thomas Mattsson där han dels ger en sammanfattning av sin syn på pressetiken och Allmänhetens pressombudsman, PO, dels förklarar varför han inte deltog i Publicistklubbens, PK:s, debatt i måndags. Du kommer direkt till Mattssons text här på Utkiksbloggen.
PO Yrsa Stenius gästade för sin del Lotta Bromé i P4 i onsdags och den intervjun kan du lyssna på här.
Nu lär det väl inte sägas så mycket mer i debatten om pressetiken förrän Pressens Opinionsnämnd, PON, fattat sitt beslut om huruvida Expressen ska frias eller fällas för sina artiklar om Jan Guillou. Detta eftersom frågan enligt praxis "inte får diskuteras" förrän PON har fattat sitt beslut.
Det är därför Yrsa Stenius oupphörligen sagt att hon inte kan kommentera sitt förslag till beslut i PON. Och därför fann Mattsson det, som han skriver, meningslöst att vara med på PK.
Detta är ingen bra situation, det är inte i stelbent regeltillämpning etiken hittas, det är i debatt och tankeutbyte etiken utvecklas, men här tvingar reglerna fram en time out för den omistliga diskussionen. Konstigt.
Därför blev det så att Yrsa Stenius stod på scenen och diskuterade några ärenden som hon och PON redan är klara med, men inte fallet Guillou vs. Expressen.
Thomas Mattsson stannade förståeligt nog hemma eftersom han inte skulle "få" diskutera fallet Guillou vs. Expressen.
Och i publiken satt enligt uppgift Jan Guillou och lyssnade på debatten om PO:s insatser i Gävle och Linköping, men utan att "få" diskutera fallet om sig själv vs. Expressen med Stenius på scenen eller med Mattsson som stannade hemma eftersom han inte fick diskutera.
Det är ingen djärv gissning att publiken gärna säkert hade velat höra den diskussionen.
Den här lätt absurda situationen illustrerar en av de allvarligaste svagheterna med det outvecklade pressetiska systemet, "förbudet" för PO och parterna att diskutera sakfrågan innan PON fattat sitt beslut. Det är en trubbig och okänslig praxis.
Det är kanske rimligt att avstå från diskussionen om ett pågående ärende när en anonym okänd person som en lärare, polis eller brottsling anmäler en tidning. De ska naturligtvis slippa läsa eller agera i en debatt när de vill få sin sak prövad av PO och PON.
Någonstans på nivån över läraren och brottslingen infinner sig dock ett rimligt krav på att saken ska kunna diskuteras, om än respektfullt och restriktivt, när det handlar om rektorn, kommundirektören eller kommunalrådet.
Öppenhet insyn och debatt är vår tids nyckelord och präglar de flesta verksamheter i allt större utsträckning. Vem vet, snart kanske det är läraren, polismannen och brottslingen som vill debattera med PO och utgivaren? Ska de få göra det?
När de olika aktörerna är Jan Guillou, Thomas Mattsson och Yrsa Stenius är det otidsenliga "förbudet" helt absurt och äventyrar verkligen förtroendet för det pressetiska systemet.
Den pressetiska byråkratin riskerar att uppfattas som en hemlig klubb när PO använder debattförbudet som en sköld mot sina kritiker.
UPPDATERAD 20100513
Visar inlägg med etikett Stenius. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stenius. Visa alla inlägg
torsdag 13 maj 2010
måndag 10 maj 2010
Intet nytt om pressetiken
Under måndagskvällen diskuterades pressetiken och kritiken mot Allmänhetens Pressombudsman Yrsa Stenius på Publicistklubben i Stockholm. Det blev en ganska spänd diskussion vilket väl är ganska naturligt då en stor del av debatten handlade om personen Yrsa Stenius.
Persondiskussioner är alltid svåra. Vad det gäller de senaste veckornas ihärdiga debatt om pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, tillförde debatten ingenting nytt.
Själv såg jag debatten via webben och det är verkligen bra att PK lägger ut sina debatter live på nätet. Lokalen verkade vara välfylld och här kan man läsa om kvällens program och deltagarna i debatten.
Debatten som sådan kan ses här på nätet. Sändningen inleds med att Lena Sundström välförtjänt får ta emot Publicistklubbens stora pris.På Twitter gällde hashtag #PKdebatt där Staffan Dopping skrev flest inlägg.
Sakfrågan rörande de omstridda fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet i Gävle fick mycket utrymme där Stenius och chefredaktören Christina Delby Vad-Schütt diskuterade emot varandra. De var av lättförståeliga skäl egentligen inte överens om någonting.
Mitt emellan dem stod som en närmast symbolisk domare Johan Hirschfeldt, tidigare ordförande i PON, fd ordförande i Svea Hovrätt, tidigare justitiekansler och dessutom ordförande i Katastrofkommissionen efter tsunamin. Med mera, med mera.
Med tanke på sina utomordentligt starka erfarenheter av toppbefattningar och kontroversiella frågor verkade han lite nervös i balansgången mellan en rätt bitter och känslosam PO och en rätt butter och förbannad chefredaktör. Dom tyckte mycket och Hirschfeldt tyckte egentligen ganska lite, surrigt och formellt. Någon principiell höjd på debatten blev det inte.
Det var kanske inte heller att vänta med tanke på omständigheterna.
Den tredje deltagaren, Jan Mosander, har rika erfarenheter från Pressens Samarbetsnämnd där han fortfarande är ledamot, men bjöd inte på några djupare insikter i verksamheten. Han talade dock om trögheten i Samarbetsnämnden som är huvudman för det pressetiska systemet.
Jag satt i nämnden samtidigt som Mosander, först med Jan Guillou och senare med Stig Fredriksson från SVT som ordförande. Jag upplevde samma tröghet i nämnden, men med en annan utgångspunkt och inställning än Mosander. Den frågan har jag tidigare beskrivit här.
Det som verkligen förvånade mig var hur den erfarne radiojournalisten Jan Mosander i denna debatt dristade sig till att lite gåtfullt kritisera "okunniga" etikdebattörer som han, trots uppmaningar, inte ville nämna vid namn. Dåligt.
Både Mosander och Hirschfeldt hade rätt otacksamma uppdrag som debattörer med tanke på sin formella närhet till PO, Delby Vad-Schytt på ungefär samma sätt som ensam företrädare för sakfrågan, fällningen av publiciteten om storbranden i Gävle, med alla sina svårbegripliga detaljer.
Peter Wolodarski hade en friare roll och var också den som, utöver stenhård personkritik mot PO, lyckades få in ett antal mer principiella synpunkter på den publicistiska verksamheten. Han var glasklar.
I dessa frågor håller jag med honom om det mesta och skrev för någon månad sedan om min inställning i Medievärlden och på Samesamebutdifferent.
I slutet av april var jag i Malmö i en panel på Publicistklubben Södra och
diskuterade. Därifrån skrev jag också några rader, bland annat återigen om att huvudmannaskapet för pressetik bör göras om. Varken Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson i samma panel i Malmö eller företrädare för Journalistförbundet i publiken verkade särskilt förtjusta över det inlägget.
Åter till måndagens debatt i Stockholm - personkritik baserad på ett förverkat förtroende lär aldrig kunna leda till en samsyn mellan dem som är för eller emot. Förtroende är förtroende är förtroende.
Där förtroendet saknas är frågan inte förhandlingsbar. Förtroendefrågor är därmed dåliga ämnen för paneldebatter.
Diskussionen om behovet av en pressetisk utveckling och det etiska systemets uppbyggnad i en förändrad värld är en helt annan och mycket viktigare sak där debatten kan leda någonstans, men så icke i kväll. Förtroendefrågan stod i vägen.
Dock var det intressant att alla i panelen ytterst egentligen var ganska överens om att det pressetiska systemet knappast hotas av vårens kritiska debatt, trots att olika debattörer hävdat detta. Både Vad-Schütt och Wolodarski var tydliga i att debatten måste kunna föras och det har de naturligtvis alldeles rätt i.
Därför är den tristaste erfarenheten av de senaste månadernas diskussioner runt etiken att debatten faktiskt inte verkar vara välkommen i det pressetiska systemet. Både PO och PON har ju tämligen ampert manifesterat sitt begränsade intresse för debatt, både på formella grunder och av andra skäl.
Det är en hopplös inställning i dagens samhälle där insyn, öppenhet, åsiktsutbyte, kritik, självkritik och kommunikation är absoluta krav för all verksamhet, särskilt där dess utövare ser allmänheten som uppdragsgivare.
Uppdatering 20100511:
Jag har fått frågan om varför inte Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fanns i panelen. Jag tror inte det förklarades närmare, men ett skäl kan vara att Guillous anmälan mot Expressen enligt praxis inte får diskuteras av PO förrän PON är klar med sitt beslut.
Publicistklubben har nu lagt ut sitt referat av debatten på sin hemsida.
Persondiskussioner är alltid svåra. Vad det gäller de senaste veckornas ihärdiga debatt om pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, tillförde debatten ingenting nytt.
Själv såg jag debatten via webben och det är verkligen bra att PK lägger ut sina debatter live på nätet. Lokalen verkade vara välfylld och här kan man läsa om kvällens program och deltagarna i debatten.
Debatten som sådan kan ses här på nätet. Sändningen inleds med att Lena Sundström välförtjänt får ta emot Publicistklubbens stora pris.På Twitter gällde hashtag #PKdebatt där Staffan Dopping skrev flest inlägg.
Sakfrågan rörande de omstridda fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet i Gävle fick mycket utrymme där Stenius och chefredaktören Christina Delby Vad-Schütt diskuterade emot varandra. De var av lättförståeliga skäl egentligen inte överens om någonting.
Mitt emellan dem stod som en närmast symbolisk domare Johan Hirschfeldt, tidigare ordförande i PON, fd ordförande i Svea Hovrätt, tidigare justitiekansler och dessutom ordförande i Katastrofkommissionen efter tsunamin. Med mera, med mera.
Med tanke på sina utomordentligt starka erfarenheter av toppbefattningar och kontroversiella frågor verkade han lite nervös i balansgången mellan en rätt bitter och känslosam PO och en rätt butter och förbannad chefredaktör. Dom tyckte mycket och Hirschfeldt tyckte egentligen ganska lite, surrigt och formellt. Någon principiell höjd på debatten blev det inte.
Det var kanske inte heller att vänta med tanke på omständigheterna.
Den tredje deltagaren, Jan Mosander, har rika erfarenheter från Pressens Samarbetsnämnd där han fortfarande är ledamot, men bjöd inte på några djupare insikter i verksamheten. Han talade dock om trögheten i Samarbetsnämnden som är huvudman för det pressetiska systemet.
Jag satt i nämnden samtidigt som Mosander, först med Jan Guillou och senare med Stig Fredriksson från SVT som ordförande. Jag upplevde samma tröghet i nämnden, men med en annan utgångspunkt och inställning än Mosander. Den frågan har jag tidigare beskrivit här.
Det som verkligen förvånade mig var hur den erfarne radiojournalisten Jan Mosander i denna debatt dristade sig till att lite gåtfullt kritisera "okunniga" etikdebattörer som han, trots uppmaningar, inte ville nämna vid namn. Dåligt.
Både Mosander och Hirschfeldt hade rätt otacksamma uppdrag som debattörer med tanke på sin formella närhet till PO, Delby Vad-Schytt på ungefär samma sätt som ensam företrädare för sakfrågan, fällningen av publiciteten om storbranden i Gävle, med alla sina svårbegripliga detaljer.
Peter Wolodarski hade en friare roll och var också den som, utöver stenhård personkritik mot PO, lyckades få in ett antal mer principiella synpunkter på den publicistiska verksamheten. Han var glasklar.
I dessa frågor håller jag med honom om det mesta och skrev för någon månad sedan om min inställning i Medievärlden och på Samesamebutdifferent.
I slutet av april var jag i Malmö i en panel på Publicistklubben Södra och
diskuterade. Därifrån skrev jag också några rader, bland annat återigen om att huvudmannaskapet för pressetik bör göras om. Varken Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson i samma panel i Malmö eller företrädare för Journalistförbundet i publiken verkade särskilt förtjusta över det inlägget.
Åter till måndagens debatt i Stockholm - personkritik baserad på ett förverkat förtroende lär aldrig kunna leda till en samsyn mellan dem som är för eller emot. Förtroende är förtroende är förtroende.
Där förtroendet saknas är frågan inte förhandlingsbar. Förtroendefrågor är därmed dåliga ämnen för paneldebatter.
Diskussionen om behovet av en pressetisk utveckling och det etiska systemets uppbyggnad i en förändrad värld är en helt annan och mycket viktigare sak där debatten kan leda någonstans, men så icke i kväll. Förtroendefrågan stod i vägen.
Dock var det intressant att alla i panelen ytterst egentligen var ganska överens om att det pressetiska systemet knappast hotas av vårens kritiska debatt, trots att olika debattörer hävdat detta. Både Vad-Schütt och Wolodarski var tydliga i att debatten måste kunna föras och det har de naturligtvis alldeles rätt i.
Därför är den tristaste erfarenheten av de senaste månadernas diskussioner runt etiken att debatten faktiskt inte verkar vara välkommen i det pressetiska systemet. Både PO och PON har ju tämligen ampert manifesterat sitt begränsade intresse för debatt, både på formella grunder och av andra skäl.
Det är en hopplös inställning i dagens samhälle där insyn, öppenhet, åsiktsutbyte, kritik, självkritik och kommunikation är absoluta krav för all verksamhet, särskilt där dess utövare ser allmänheten som uppdragsgivare.
Uppdatering 20100511:
Jag har fått frågan om varför inte Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fanns i panelen. Jag tror inte det förklarades närmare, men ett skäl kan vara att Guillous anmälan mot Expressen enligt praxis inte får diskuteras av PO förrän PON är klar med sitt beslut.
Publicistklubben har nu lagt ut sitt referat av debatten på sin hemsida.
onsdag 14 april 2010
Stenius och Säfström i radiodebatt
I förmidags möttes pressombudsmannen Yrsa Stenius och chefredaktör Katrin Säfström i en radiodebatt om pressetiken. Den kan man lyssna på här i P1 Morgon.
Dopping, PO och Samarbetsnämnden
Den förre radio- och tv-journalisten, senare informationsdirektören för Försvarsmakten, Staffan Dopping har ryckt ut till försvar för Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius i synnerhet och det pressetiska systemet i allmänhet. Hans inlägg måste naturligtvis läsas av alla som är intresserade av debatten rörande pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON. Själv håller jag inte med honom i väsentliga delar.
Staffan Dopping redovisar sin syn på sin blogg, först med en text inför Publicistklubbens debatt i måndags, sedan med ytterligare en text på sin blogg efter chefredaktören Katrin Säfströms intressanta inlägg i Medievärlden där Staffan Doppings artikel också publicerats.
Dopping tycker att Säfström och andra ansvariga utgivare ska lära sig de pressetiska reglerna...
Katrin Säfström har varit ansvarig utgivare för dagstidningen Folket i Eskilstuna i många år och har därtill en minst sagt gedigen erfarenhet som ledamot i Pressens Opinionsnämnd. En erfaren och klok utgivare.
Det är, som jag ser det, helt fel av Dopping att tro att Säfström och andra utgivare inte kan de pressetiska reglerna.
Så är det naturligtvis inte, det handlar tvärtom om hur man utifrån sina kunskaper om reglerna och sina egna publicistiska erfarenheter anser att de bör tillämpas, dagligen av utgivarna själva och senare när publiceringarna efter anmälan prövas av PO och PON.
Och dessa tillämpningar måste kunna diskuteras offentligt, men det ger varken PO Stenius eller systemet som sådant dessvärre något utrymme för i dag. Det är illa i en tid då transparens, dialog, insyn och debatt är allt viktigare honnörsord i de flesta verksamheter.
Det är kanske där vi har det största hotet mot förtroendet för det pressetiska systemet. Det är otidsenligt och opinionsnämndens egna kryptiska yttranden präglade av fikonspråk manifesterar problemet, människorna kallas för "Y", staden 1 för "X", staden 2 för "Å" och det nedbrunna företaget för "Z". Eller om det nu var tvärtom...
Och fällande yttranden med dessa inslag ska således publiceras i tidningar där alla läsare redan vet, som nu senast i Gävle, att Y och X med flera konstigheter var omskrivningar för den misstänkte 29-åringen, staden Gävle, staden Uppsala och Centralhotellet som brunnit ned.
Detta är löjeväckande! Inte undra på att det blir reaktioner särskilt om det också därtill finns goda skäl att ifrågasätta PO:s och PON:s beslut som sådant. Besvärande omständigheter, men skyll inte dessa på utgivarna!
Vad det beträffar Doppings misstroende mot utgivarnas kunskaper tänker jag i stället på vad många av dessa som engagerat diskuterat och drivit på utvecklingen för de pressetiska reglerna under decennier, dagligdags och inte minst i kontroversiella lägen.
Detta har skett i intressanta diskussioner i kommittéer på TU-området, i Tidningsutgivarnas styrelse och slutligen i Pressens Samarbetsnämnd. De ansvariga utgivarna har varit med om att forma systemet, precis som det bör vara i ett sådant här sammanhang.
Samma sak har givetvis skett på sitt sätt inom de övriga tre organisationerna i Samarbetsnämnden även om dessa och Tidningsutgivarna sedan inte alltid haft lätt för att komma överens i slutändan.
De flesta utgivarna står bakom systemet som sådant, men detta måste också kunna kritiseras av vem som helst när som helst, både vad det gäller regler, praxis och PO:s insatser. Särskilt eftersom det är uppenbart att etiken och systemet behöver moderniseras.
Pressens Samarbetsnämnd är formellt sett huvudman för det pressetiska systemet med PO och PON, men där har det under årens lopp inte varit lätt att verka för att systemet ska moderniseras med tanke på medieutvecklingen, det har jag personliga erfarenheter av som tidigare ledamot i nämnden. Trögt, trögt.
Då var Jan Guillou ordförande i samarbetsnämnden. Han var en lyssnande ordförande, men vi var inte alltid överens i sakfrågorna. Han pläderade för en skärpning av reglerna och ville förvånande nog, precis som Journalistförbundets företrädare, att expeditionsavgifterna skulle höjas kraftigt, "det måste svida i skinnet för utgivare som syndar".
Helt fel tyckte jag då som förtroendevald och det anser jag fortfarande. Det vore bättre om det inte fanns några "böter" alls för fällda tidningar.
Då skulle debatten om etiken få större utrymme, strafftänkandet motverkar självkritik, ansvarstagande och tankeutbyte. Det är i samtal etiken kan utvecklas, inte i sanktioner och böter.
Nämnden är ju ett gemensamt organ för branschens olika parter och intressegrupper, Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna sitter vid samma bord.
Det är således arbetsgivarna, facket och en mycket anrik förening för fria publicistiska ideologer i en och samma organisation....
Till vardags funkar det nog hyfsat, men i tillspetsade ögonblick är det inte alls bra. Till exempel när man diskuterar en ändring av de pressetiska reglerna.
Synen på medieutvecklingen är ju också helt olika i de berörda organisationerna, senast påmindes vi om detta i samband med utgivningen av Publicistklubbens årsbok och debatten om denna i Stockholm. Så här skrev jag själv då om PK och dess årsbok.
Publicistklubbens tillsätter alltid ordförande i nämnden, nu är det Ulrika Knutson. Men TU betalar i stort sett ensam den etiska verksamheten. De övriga organisationerna betalar blygsamma, närmast symboliska bidrag till verksamheten.
Det är ett helt föråldrat system och jag förstår inte varför inte de övriga organisationerna själva väljer att dra sig tillbaka. Faktiskt.
Det vore bättre att utgivarnas organisation ansvarade för hela verksamheten, men gärna med många företrädare för allmänheten med i beslutande organ. Det är lättare sagt än gjort att nå dit, särskilt nu när man allt oftare i stället diskuterar att bredda den etiska tillsynen även till etermedierna. Då kanske statsmaktens företrädare också sitter vid bordet...
Hur det blir med den saken vet ingen, men i dagens läge kan man kan inte med bästa vilja i världen hävda att det pressetiska systemet bäddar för förtroliga och kloka uppgörelser om hur det ska utvecklas. Huvudmännens intressen är för splittrade.
Ändå är det här pressetiken ska utformas efter mer eller mindre omfattande remissförfaranden i de fyra olika organisationerna. Det är inte enkelt.
Och det är i dessa sammanträden det bestäms vem som ska bli Allmänhetens pressombudsman, senast författaren och journalisten Yrsa Stenius.
Staffan Dopping skriver i sin första artikel att:
"Själv tror jag att många journalister inte har trängt in i vad pressetik egentligen handlar om - nämligen att balansera två motstående intressen mot varandra."
Jag tror han har fel, men är däremot inte säker på att PO Yrsa Stenius har klart för sig att den balansen måste göras, det är ju just det som är PO:s jobb.
I en intervju i Dagens Nyheters kulturbilaga den 13 april - en text som jag inte kunnat hitta på dn.se och därför finns här ingen länk - uttalar sig Yrsa Stenius om de omdebatterade fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Hon säger så här:
- Jag förstår att det (beslutet) kan skapa problem för den lokala journalistiken - men jag har inget enkelt svar på hur man ska lösa problemet.
Tyvärr Staffan Dopping, det är PO Yrsa Stenius som skapat det problem som hon inte vet hur man ska lösa. Och det ställde PON upp på. Allmänintresset glömdes bort.
Märkligt.
(uppdaterad 14 april 08.23)
Staffan Dopping redovisar sin syn på sin blogg, först med en text inför Publicistklubbens debatt i måndags, sedan med ytterligare en text på sin blogg efter chefredaktören Katrin Säfströms intressanta inlägg i Medievärlden där Staffan Doppings artikel också publicerats.
Dopping tycker att Säfström och andra ansvariga utgivare ska lära sig de pressetiska reglerna...
Katrin Säfström har varit ansvarig utgivare för dagstidningen Folket i Eskilstuna i många år och har därtill en minst sagt gedigen erfarenhet som ledamot i Pressens Opinionsnämnd. En erfaren och klok utgivare.
Det är, som jag ser det, helt fel av Dopping att tro att Säfström och andra utgivare inte kan de pressetiska reglerna.
Så är det naturligtvis inte, det handlar tvärtom om hur man utifrån sina kunskaper om reglerna och sina egna publicistiska erfarenheter anser att de bör tillämpas, dagligen av utgivarna själva och senare när publiceringarna efter anmälan prövas av PO och PON.
Och dessa tillämpningar måste kunna diskuteras offentligt, men det ger varken PO Stenius eller systemet som sådant dessvärre något utrymme för i dag. Det är illa i en tid då transparens, dialog, insyn och debatt är allt viktigare honnörsord i de flesta verksamheter.
Det är kanske där vi har det största hotet mot förtroendet för det pressetiska systemet. Det är otidsenligt och opinionsnämndens egna kryptiska yttranden präglade av fikonspråk manifesterar problemet, människorna kallas för "Y", staden 1 för "X", staden 2 för "Å" och det nedbrunna företaget för "Z". Eller om det nu var tvärtom...
Och fällande yttranden med dessa inslag ska således publiceras i tidningar där alla läsare redan vet, som nu senast i Gävle, att Y och X med flera konstigheter var omskrivningar för den misstänkte 29-åringen, staden Gävle, staden Uppsala och Centralhotellet som brunnit ned.
Detta är löjeväckande! Inte undra på att det blir reaktioner särskilt om det också därtill finns goda skäl att ifrågasätta PO:s och PON:s beslut som sådant. Besvärande omständigheter, men skyll inte dessa på utgivarna!
Vad det beträffar Doppings misstroende mot utgivarnas kunskaper tänker jag i stället på vad många av dessa som engagerat diskuterat och drivit på utvecklingen för de pressetiska reglerna under decennier, dagligdags och inte minst i kontroversiella lägen.
Detta har skett i intressanta diskussioner i kommittéer på TU-området, i Tidningsutgivarnas styrelse och slutligen i Pressens Samarbetsnämnd. De ansvariga utgivarna har varit med om att forma systemet, precis som det bör vara i ett sådant här sammanhang.
Samma sak har givetvis skett på sitt sätt inom de övriga tre organisationerna i Samarbetsnämnden även om dessa och Tidningsutgivarna sedan inte alltid haft lätt för att komma överens i slutändan.
De flesta utgivarna står bakom systemet som sådant, men detta måste också kunna kritiseras av vem som helst när som helst, både vad det gäller regler, praxis och PO:s insatser. Särskilt eftersom det är uppenbart att etiken och systemet behöver moderniseras.
Pressens Samarbetsnämnd är formellt sett huvudman för det pressetiska systemet med PO och PON, men där har det under årens lopp inte varit lätt att verka för att systemet ska moderniseras med tanke på medieutvecklingen, det har jag personliga erfarenheter av som tidigare ledamot i nämnden. Trögt, trögt.
Då var Jan Guillou ordförande i samarbetsnämnden. Han var en lyssnande ordförande, men vi var inte alltid överens i sakfrågorna. Han pläderade för en skärpning av reglerna och ville förvånande nog, precis som Journalistförbundets företrädare, att expeditionsavgifterna skulle höjas kraftigt, "det måste svida i skinnet för utgivare som syndar".
Helt fel tyckte jag då som förtroendevald och det anser jag fortfarande. Det vore bättre om det inte fanns några "böter" alls för fällda tidningar.
Då skulle debatten om etiken få större utrymme, strafftänkandet motverkar självkritik, ansvarstagande och tankeutbyte. Det är i samtal etiken kan utvecklas, inte i sanktioner och böter.
Nämnden är ju ett gemensamt organ för branschens olika parter och intressegrupper, Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna sitter vid samma bord.
Det är således arbetsgivarna, facket och en mycket anrik förening för fria publicistiska ideologer i en och samma organisation....
Till vardags funkar det nog hyfsat, men i tillspetsade ögonblick är det inte alls bra. Till exempel när man diskuterar en ändring av de pressetiska reglerna.
Synen på medieutvecklingen är ju också helt olika i de berörda organisationerna, senast påmindes vi om detta i samband med utgivningen av Publicistklubbens årsbok och debatten om denna i Stockholm. Så här skrev jag själv då om PK och dess årsbok.
Publicistklubbens tillsätter alltid ordförande i nämnden, nu är det Ulrika Knutson. Men TU betalar i stort sett ensam den etiska verksamheten. De övriga organisationerna betalar blygsamma, närmast symboliska bidrag till verksamheten.
Det är ett helt föråldrat system och jag förstår inte varför inte de övriga organisationerna själva väljer att dra sig tillbaka. Faktiskt.
Det vore bättre att utgivarnas organisation ansvarade för hela verksamheten, men gärna med många företrädare för allmänheten med i beslutande organ. Det är lättare sagt än gjort att nå dit, särskilt nu när man allt oftare i stället diskuterar att bredda den etiska tillsynen även till etermedierna. Då kanske statsmaktens företrädare också sitter vid bordet...
Hur det blir med den saken vet ingen, men i dagens läge kan man kan inte med bästa vilja i världen hävda att det pressetiska systemet bäddar för förtroliga och kloka uppgörelser om hur det ska utvecklas. Huvudmännens intressen är för splittrade.
Ändå är det här pressetiken ska utformas efter mer eller mindre omfattande remissförfaranden i de fyra olika organisationerna. Det är inte enkelt.
Och det är i dessa sammanträden det bestäms vem som ska bli Allmänhetens pressombudsman, senast författaren och journalisten Yrsa Stenius.
Staffan Dopping skriver i sin första artikel att:
"Själv tror jag att många journalister inte har trängt in i vad pressetik egentligen handlar om - nämligen att balansera två motstående intressen mot varandra."
Jag tror han har fel, men är däremot inte säker på att PO Yrsa Stenius har klart för sig att den balansen måste göras, det är ju just det som är PO:s jobb.
I en intervju i Dagens Nyheters kulturbilaga den 13 april - en text som jag inte kunnat hitta på dn.se och därför finns här ingen länk - uttalar sig Yrsa Stenius om de omdebatterade fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Hon säger så här:
- Jag förstår att det (beslutet) kan skapa problem för den lokala journalistiken - men jag har inget enkelt svar på hur man ska lösa problemet.
Tyvärr Staffan Dopping, det är PO Yrsa Stenius som skapat det problem som hon inte vet hur man ska lösa. Och det ställde PON upp på. Allmänintresset glömdes bort.
Märkligt.
(uppdaterad 14 april 08.23)
söndag 21 mars 2010
Wolodarski om Stenius
I dag skriver Peter Wolodarski i Dagens Nyheter att Yrsa Stenius gjort sig själv omöjlig som pressombudsman. Det har han helt rätt i.
lördag 20 mars 2010
Yrsa Stenius borde aldrig ha blivit PO.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och tidningens kulturredaktör Björn Wiman är starkt kritiska till pressombudsmannen Yrsa Stenius. Det har jag stor förståelse för, Stenius borde nämligen aldrig ha utsetts till pressombudsman eftersom hennes publicistiska omdöme redan då kunde ifrågasättas. Den åsikten utvecklar jag i en text på Samesamebutdifferent.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
