Sammanfattning av Almedalen 2014, plus och minus i år

Idag söndag är sista dagen i Almedalen 2014 och det är dags att sammanfatta årets evenemang. Bästa minnet i år är nog att det är första gången som mobilnäten har fungerat utan större problem, både för våra abonnemang hos Telia för mobilerna och hos Tele2 för mobilt bredband. 

Härligt för oss twittrare och följare. Synd bara att alla i Visby som har Wi-Fi inte bjuder på inloggningen utan lösen, det borde alla företag, myndigheter och organisationer göra! Det bästa seminariet för mig blev det som handlade om fängslade Dawit Isaak, möjligen i konkurrens med Almegas seminarium om medieutvecklingen.

För min fru Lena, som jobbar både professionellt och ideellt som förtroendevald med frågor rörande äldreomsorgen i allmänhet och demenssjukdomar i synnerhet, var det en rad seminarier på favoritlistan, inte minst om det som hon skrev så här om på Facebook:

 ”Äldreomsorg utan biståndsbeslut - hur kan det se ut? Dagens viktigaste seminarium för mig. En hjärtefråga. Socialdepartementets Äldreutredning har uppdraget att "modernisera" biståndshandläggningen. Ett hundratal kommuner har gjort förändringar. Omvårdnad Gävle var tidig med en "biståndsfri" verksamhet, Milbovillan, en flexibel avlösning för både personen med behov och dennes anhöriga. Och den utmärkta verksamheten har nu förändrats till en biståndsbedömd verksamhet. Dumheter, men Omvårdnadsnämnden hänvisade till rättssäkerheten.
Idag redovisade också Kommunal, PRO och handläggarnas fackförening en rapport om förändrat bistånd.”

Dessa seminarier om omsorgen mm handlar om viktiga frågor som möjligen medför att mina favoritseminarier på medieområdet ter sig mindre väsentliga för utvecklingen i vår värld. Det tidigare nämnda seminariet om betydelser av mediekampanjer i allmänhet och om fängslade journalisten Dawit Isaak i synnerhet är dock väl så betydelsefullt som seminarier för vård och omsorg. Det handlar om liv eller död, både i Eritrea och i Sverige, i ett fall rörande en samvetsfånge i det förstnämnda landet och i andra fall för många i Sverige.  

Därför gillade jag också starkt Almegas debatt om att alla är kommunikatörer. Det handlade om en riktigt omstörtande grej, att vi alla plötsligt kan kommunicera och publicera och göra vår röst hörd för politiker, myndigheter, företag och andra makthavare.

Nu kan i princip vem som helst med enkla grepp inom sociala medier dra på sig en enorm uppmärksamhet för sin sak. Utmärkt! Men säkert ibland också ett problem för dem som professionellt ska kommunicera sina uppdragsgivares sak. Och för de traditionella redaktionellt producerade medierna...

Runt 3400 seminarier i programmet för Almedalen med över 1000 arrangörer i år, men nu är det slut. Som vanligt väldigt mycket folk på partiledarnas tal i parken Almedalen och politiken är fortfarande något av en huvudaktör under veckan vilket också statistiken visar (läs en bit ner i denna texten i denna länk), men samtidigt visar siffrorna att seminarierna också får en rejäl uppmärksamhet. Och själv är jag nog mer inriktad på dem än de rent partipolitiska arrangemangen, trots valåret. 
Planeringen av vilka seminarierna man ska gå på är en svår grej. Almedalsguiden är ett nödvändigt instrument, men svårläst med små bokstäder och närmast oläsbara seminarierubriker beroende på vilken färg man valt för en viss dag. Som fredagens grå rubriktext. 

Den digitala informationen har också starka begränsningar vilket makthavare.se tagit upp på sin sajt. Märkligt egentligen, Almedalen handlar ju extremt mycket om kommunikation. Här borde man således vara  världsmästare på detta.

Nåväl. Nu är det slut för i år och färjan lämnar för vår del Visby klockan 19.10 söndag kväll. En stund präglad av både tillbakablickar och saknad, men också lättnad över att slippa prioritera bort väldigt bra seminarier i det enorma utbudet. Och att slippa de mödosamma vandringarna på kullerstenar i de branta backarna. 

Men också glädje över alla värdefulla möten med olika människor, inte minst professionellt, men även mer privat. I år var all personal vi mötte på de hårt belastade restaurangerna trevlig! Så har det inte alltid varit förr. Och vi fick mat varje kväll, trots uteblivna bokningar av bord.  

Lördagen blev en efterlängtad vilodag för vår del med en tur ner till Vamlingbo söder om Burgsvik där vi besökte den skicklige konstnären Lars Jonsson och hans museum, café och trädgård. Allt i en gammal prästgård byggd på 1700-talet. En riktigt bra kulturell avslutning på Almedalens alla politiska arrangemang och samhällsdebatter inne i Visby under veckan.

Ett besök i Vamlingbo kan varmt rekommenderas. Och missa då inte att gå upp även på övervåningen, det kostar bara några tior, och titta på Lars Jonssons egna samlingar och på den fascinerande filmen i en tv där han på ett utmärkt sett berättar om sitt liv som konstnär. Mycket imponerande, precis som trädgården utanför prästgården. Den är redan idag en attraktion och kommer att bli det i än högra grad med tiden.

Och sist av allt åt vi glass i Burgsviks hamn. Nu återstår packning och hemresa från Almedalen 2014. Ser redan fram emot Almedalen 2015. 
Uppdaterad och korrigerad 140706 kl 12.40  

En mediedebatt live och en via Play då politikern gick sin väg

I Almedalen lyssnade jag under fredagen på två mediedebatter, en live om medieutvecklingens betydelse för demokratin och en via SVT Play med rubriken "Ska pressavdelningarna sabotera journalistiken?" Under den debatten plockade riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m) plötsligt av sig mikrofonen och gick sin väg eftersom hon ansåg sig vara felinformerad om vad debatten skulle handla om.  

Jag missade debatten med Maria Abrahamsson då den var den 3 juli, men tack vare SVT Play går det att se den ända fram till juli 2014. Att en känd politiker lämnar en debatt på detta sätt är dessbättre mycket ovanligt och framförallt svårbegripligt för andra utom henne själv.

Under hela debatten riktades hård kritik mot Regeringskansliet från skilda håll, men när Maria Abrahamsson lämnade scenen hade endast Ekots reporter Daniel Öhman talat och då inte om henne, utan om regeringens tillkortakommanden. Hon hade således ingen anledning att svara på kritiken.

Jag har svårt att förstå varför hon, som själv är en meriterad journalist och en skicklig debattör, inte skulle ha kunnat resonera rent principiellt om hur myndigheter bör uppträda gentemot medier. Ändå ansåg hon sig ha hamnat i en hopplös situation och gick därifrån. Detta trots att moderatorn Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden, omedelbart sa att hon inte behövde kommentera Öhmans inlägg. Men hon gick.

 I fredagens debatt arrangerad av Tidningsutgivarna stod däremot alla kvar på podiet och diskuterade ”Medierna, makten och torget som försvann – medieutvecklingens betydelse för demokratin”. Numera är nyhetsförmedlingen extremt fragmentiserad; människorna får informationen från många olika håll och debatten försvåras då vi mer sällan har en gemensam bild av verkligheten.

Internet har ökat yttrandefriheten och är i många avseenden ett viktigt verktyg för demokratins utveckling, men här pekade professor Jesper Strömbäck på risker som han också anser finns i utvecklingen. Hur ska vi kunna debattera med varandra om vi har helt olika verklighetsuppfattningar?

Polariseringen ökar och det blir svårare att nå dem man vill nå i det offentliga samtalet. Panelen pekade  på att de traditionella medierna, både de privata mediehusen och offentligt finansierade public service, är viktiga aktörer i sammanhanget.

I debatten pekade både Correns chefredaktör Charlotta Friborg och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på hur viktiga de lokala tidningarna är som bas för nyhetsjournalistiken, i jämförelse med public service. Alla gillade public service som av många ses som viktigast i sammanhanget, men det är inte deras medarbetare som kommer att gräva i diarier och driva nyhetsjournalistiken i Piteå eller Motala.

Detta är en fråga som återkommer i debatten eftersom kritiken allt oftare kommer från tidningsutgivare över att public service i så stor utsträckning baserar sin journalistik på nyheter som tidningarna plockat fram. Ett helt lagligt förfarande av Sveriges Television och Sveriges Radio, men irriterande för utgivarna i ett läge där ekonomin ändrar förutsättningarna för den publicistiska verksamheten.

Och särskilt irriterade blir de som också ogillar att public service, finansierad av licensmedel, samtidigt utvecklas på webben och i digitala medier på ett sätt som anses störa marknaden för de kommersiella aktörerna. Och ledningarna inom public service är starkt irriterade över att regeringen vill utreda frågan…

Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet, sa att tidningarna bör fokusera på sina egna problem och möjligheter i stället för att skylla på public service, men berörde också förbundets färska förslag om stöd till tidningarna som SJF menar är nödvändigt för demokratins skull ”även om inga riktiga publicister utanför public service vill vara beroende av staten”.

Därmed är Almedalen 2013 över för vår del i Utkik Media. Två politiska tal och partiernas sidoprogram återstår, centerpartiet under lördagen och socialdemokraterna under söndagen. Men seminarieverksamheten är huvudsakligen slut.

I år har det funnits över 2300 officiella seminarier och arrangemang att gå på, om jag minns rätt. Sjukvård, omsorg och medier har varit vanliga ämnen, men i princip alla samhällsområden har belysts under veckan. Priset för ”Hetast i Almedalen” gick välförtjänt till kampanjen ”#sittmeddawit” som kreativt påminde om den fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Öresundshuset blev "Årets opinionsbildare".

 Sammanfattningsvis så har det mesta fungerat väldigt bra i år. Tidigare år har mobiltäckningen varit dålig, men i år har jag inte blivit arg någon gång trots dagligt bloggande, många mobilsamtal, surfning och twittrande med Telia och 3 i mobiler, svag signal här och var, men det har ändå nästan alltid funnits kontakt. En stationär mobil bredbandsrouter med Tele2 har fungerat alldeles utmärkt där vi hade den rätt högt upp i Visby nära Stora Torget.

Därmed är veckan i Almedalen slut för vår del. Under fredagen lämnade massor av människor Visby och det blev klart glesare på gatorna. Många seminarietält och scener monterades ner trots att det återstår två dagar med ett begränsat utbud. Lite trist.

Almedalen är en succé, men alla evenemang måste utvecklas. Arrangörerna bör nog fundera lite över formerna för kommande arrangemang. De två sista talarna skulle kanske kunna samsas om lördagen för att, om möjligt, locka fler deltagare och arrangörer att stanna?

  

      

Dags för Almedalen 2012!

Nu är det dags igen för Almedalen, politik- och samhällsveckan i Visby som utvecklats till en helt nödvändig mötesplats för många som är verksamma inom sjukvård, medier, myndigheter, företag och organisationer. Otroligt bra seminarier, intressanta föreläsningar och debatter samt massor av nya intressanta kontakter för en företagares viktiga nätverksbyggande.
Snart är vi där efter en natt på utmärkta Skärgårdshotellet i Nynäshamn. Där finns för övrigt Sveriges häftigaste och långsammaste hiss. Ser ut som en sjöbod, helt stilenlig.
Almedalsveckan blir bara större och större. Nyligen fick jag ett mejl om att det blir runt 1800 godkända programpunkter under veckan, arrangerade av drygt 900 arrangörer. Bland dessa finns myndigheter, organisationer, företag, lobbyister och många andra.
Politikerveckan handlar inte längre mest om politiker, ett faktum som säkert kan irritera en del av dessa. Nu handlar veckan om samhället i vid mening. Det är bra, tycker jag. Men visst får de politiska partierna fortfarande stor uppmärksamhet genom partiledarnas tv-sända tal i parken Almedalen under kvällarna. Men det är inte längre de viktigaste inslagen.
Över 600 journalister han ackrediterats och då vet man att det kommer många fler som inte har anmält sig i förväg. Vård och omsorg är det vanligaste ämnet på seminarier mm, ett faktum som glädjer min fru Lena Rosén som är konsult inom området genom vårt bolag Utkik Media, formellt namn hos bolagsverket Utvalnäs Media- och Kommunikation AB.
Media och journalistik kommer tätt därefter, ett faktum som glädjer mig som är konsult inom dessa områden. Därutöver finns det massor av formellt registrerade programpunkter och även många informella arrangemang som är viktiga för oss båda och för många andra.
Det blir säkert som vanligt problem med G3-förbindelserna oavsett om man kör Tele2 eller Telia. Vi är väl rustade med varsin dator, två iPhones och två Samsungs SIII:s med simkort både för Telia och Tele2.
Både Lena och jag ska försöka twittra och blogga och berätta lite via Facebook, men vet av erfarenhet att det brukar vara usla förbindelser till de flest operatörer.   Det har jag bloggat om tidigare och ni får även i år räkna med att vi inte hör av oss via de sociala medierna på grund av operatörernas tillkortakommanden.

Mobilnätet måste bli bättre

Tänk vilken betydelse den mobila kommunikationen har för oss alla numera. Föräldrar och deras barn, mormor och farfar och snart sagt alla yrkesgrupper är beroende av sina mobiler. Alla som har jour kallas ut via mobilen. Posten, bilverkstaden, tandläkaren och Bilprovningen skickar påminnelser mm till oss. Alla förutsätter att det fungerar bra var mottagarna än råkar finnas. Ändå är det inte ovanligt att mobilnätets täckning ofta är dålig, oavsett var man befinner sig och oavsett om operatören heter Telia eller Tele2 eller något annat.

Mitt bestämda intryck är att funktionaliteten har försämrats. Den som reser över landet drabbas numera oftare än förr av att kontakten bryts. Jag tror att snart sagt alla mobilanvändare drabbats av ovälkomna och plötsliga avbrott. Är det rimligt för tjänster vi betalar rätt stora pengar för? Är det så att operatörerna inte har hängt med i utbyggnaden när antalet användare har ökats? Eller är deras system för dåliga?

Jag bor och driver mitt företag Utkik Media i Utvalnäs i Gävle, 1,7 mil från stadens centrum om man kör bil. Fågelvägen är det gissningsvis inte mer än drygt en mil till Stortorget i Gävle. Ett ganska centralt läge, således. Ändå kan man där knappt tala i en mobil utan att samtalet störs eller bryts.

När mobilerna ringer får vi skynda oss ut på tomten för att försöka rädda samtalet. Både min fru och jag jobbar hemifrån för bolaget, hon inom vårdsektorn med äldre människor, jag som rådgivare åt chefredaktörer och vd på tidningar runt om i landet. Det är inget kul att samtalen bryts när våra uppdragsgivare ringer.

De flesta tjänstesamtalen kommer idag via mobilen och det är väl precis det operatörerna också har önskat. Nu börjar Telia också ersätta trådar och telefonstolpar med trådlös kommunikation. Som nu i Axmar norr om Gävle där oron och kritiken med all rätt är stor inför den förändringen. Täckningen är ju urusel!

Jag har ringt till Telia åtminstone sex – sju gånger under årens lopp och vädjat och klagat eftersom en anställd på Telia sa att det är så man måste göra för att något ska hända. En av dessa gånger bollades jag bestämt vidare till presstjänsten eftersom Telias tjänstemän upptäckte att jag var journalist! Då fick jag inte reklamera deras tjänster som vanligt, då blev det känsligt för dem.

En annan gång lyckades jag prata mig förbi en rad tjänstemän och ända fram till den dåvarande chefen för linjeutbyggnaden av mobila tjänster för Telia i Sverige. Jag mejlade sedan också till honom och försökte förklara vad farligt det är för Telia att deras nät inte funkar i en stads mest expansiva område, som nu vid kusten utanför Gävle där den ena mångmiljonvillan efter den andra uppförs. Massor av människor flyttar dit, kustområdet utanför Gävle är sedan flera år stadens största byggarbetsplats.

Den linjechefen, eller vad man kalla honom, fattade inte alls vad illa det är för Telia att inte fungera i ett sådant område. Jag har också skrivit in en anmälan på Telias särskilda sajtsida där man ska rapportera dålig täckning,men ingenting har hänt. Idag gjorde jag en ny anmälan på sajten...

Det finns säkert massor av områden i Sverige med liknande problem. Detta är ju egentligen extremt orättvist för oss kunder ekonomiskt sett. De som bor i väl utbyggda områden kan ersätta sina fasta telefoner med mobiler och slippa kostnader. Vi som är missgynnade i andra områden måste i stället koppla om mobilerna till det fasta nätet och stå för kostnaderna om vi inte vill riskera att samtalen från kunder och andra bryts.

Om inte operatörerna kan förbättra täckningen så borde de åtminstone kompensera drabbade kunder. Här behövs ett nytt ekonomiskt system med smarta prisvariationer för områden där inte inte täckningen kan garanteras. De kunder som får allt måste rimligen betala mer än de som får en medioker och osäker produkt.

Även längs E4 och de viktigaste järnvägslinjerna är täckningen dålig. Vem har inte råkat ut för att samtal bryts när man åker tåg? I Almedalen i Visby i somras var det stört omöjligt långa stunder att twittra från Sveriges viktigaste politiska åsiktscentrum. Och även i Stockholm har det varit en urusel täckning enligt en färsk debatt på Twitter där den kunnige medieprofilen Emanuel Karlsten, fick nog och spontant skrev att han skulle lämna Telia för att gå över till operatören 3. På Twitter heter han @emanuelkarlsten.

När jag svarade honom på Twitter att det var lika uselt hos oss så svarade @telia_service raskt att jag gärna kunde rapportera detta på deras sajts sida för sådana rapporter. Som jag gjorde för många år sedan, både via nätet, brev, samtal och mejl.

I Almedalen i somras arrangerade IT&Telekomföretagen en debatt där olika företrädare för operatörer med flera stod och snackade sig varma för att Sverige har världens bästa mobilnät och att det inom ett antal år ska kunna levereras en kapacitet på 100 Mb för alla surfare via nätet i hela Sverige. Tro inte på dem, det är sannolikt omöjligt inom överskådlig tid. Operatörerna klarar ju inte ens av täckningen för vanliga simpla telefonsamtal.

Alla vet att Sverige har ett gigantiskt infrastrukturellt problem att lösa med det misskötta svenska järnvägsnätet. Jag undrar när den kritiska debatten ska komma igång om de bristfälliga svenska mobiltjänsterna.

G3-fiasko i Almedalen

Först som sist, mobilt bredband i Visby fungerar skandalöst uselt under denna vecka, om de ens fungerar alls. Jag har Telia i min iPhone och Tele2 i datorn. Båda funkar lika dåligt. Och klagomål om detta hörs överallt. Hur har ansvariga på Telia och Tele2 resonerat som vågar reta upp så många mäktiga intressen i Almedalen där andra lägger ner en förmögenhet på att lobba för sina verksamheter.

Det kändes särskilt märkligt under torsdagen att möta dessa problem eftersom jag inledde dagen hos IT&Telekomföretagen med deras intressanta diskussion om bredare bredband i framtiden. Där fick vi en bra föredragning av skilda företrädare om politikernas och operatörernas ambitiösa mål om bättre bredband i Sverige.

De resonemangen föll dock platt till marken för oss i publiken som twittrade och bloggade mm, jag fick endast sporadiskt kontakt med nätet. Då var det inte så lätt att samtidigt försöka följa snacket om ”världens bästa bredband”.

Alltså, twittrandet, bloggandet och bambusandet mm är en inte oväsentlig del av Almedalen och det vet alla. Massor av seminarier handlar om just dessa fenomen i vår tid och arrangörerna har ofta lärt sig att meddela vilken hashtag som gäller. Och så vidare.

Men operatörerna har inte hängt med, via Twitter kom något meddelande under torsdagen att man skulle försöka öka kapaciteten på G3-nätet. Borde inte det ha gjorts långt tidigare? Det var ju lika illa med G3 i Visby förra året. Otroligt, men sant.

Den här texten skulle jag lagt ut redan redan i går kväll eller i natt. Det gick inte. Nu på fredagen är det också mycket trögt och därför får jag avstå från att lägga in länkar.

Nåväl, detta om bredbanden, G3 och detta vällovliga seminarium arrangerat av IT&Telekomföretagen med totalt fel tajming; det borde ha hållits ett par dagar före eller efter Almedalen då inte bredbanden var så belastade….

För övrigt borde högskolan, biblioteket, diverse andra myndigheter och företag absolut låta andra gå in på nätet via sina nätverk utan lösen. Varför ska en statlig myndighet som högskolan ha lösen på sitt nätverk? Tidigare var jag också på ett seminarium på Kungliga Biblioteket i Stockholm där vi som gäster inte fick tillgång till bredbandet inom KB. Märkligt.

Problemen med G3 och nätverk fortsatte i Visby under hela dagen med begränsat twittrande som följd, men jag gick i alla fall vidare till Expressens valstuga och kollade in intervjun med Thomas Bodström. Onekligen en sympatisk man och jag tror att hans socialdemokratiska rörelse skulle vara både roligare, klokare och modernare än den vi har sett och, framförallt, kommer att få se.

Efter Bodström kulturpolitik och yttrandefrihet, nog så intressant. Kulturrådet arrangerade debatten på Gotlands Museum med Kerstin Brunnberg som skicklig moderator. Bäst i panelen var Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson som skickligt varnade för att yttrandefriheten i Sverige inte är självklar.

Intressantast idag för mig blev dock diskussionen och direktsändningen i Sveriges Radio av debatten ”Journalistik 3.0 och den digitaliserade demokratin”. Mycket bra! Radiochefen Mats Svegfors har helt tydligt rört sig från en ganska trög position rörande nya medier till att bli en reflekterande och förstående beslutsfattare rörande medieutvecklingen.

Detta illustrerades först av hans ganska bestämda uttalande om att twitter var rätt kanal även för en SR-medarbetare att sprida en nyhet om ett våldsdåd här och nu mot en känd politiker i Almedalen, ”ty då är Twitter snabbast”. Däremot var han mer tveksam till hur en SR-medarbetare skulle agera i ett annat sammanhang beroende på omständigheterna.

Sedan fick han en fråga från en ung journalist i publiken om hur man ska agera pressetiskt inom tradmedierna som är försiktiga med namnpubliceringar samtidigt som detaljerad information omgående läggs ut på t ex Flashback.

Då svarade radiochefen Mats Svegfors att hans personliga uppfattning är att de traditionella medierna är alltför restriktiva med namnpubliceringar.

Det har han rätt i, jag håller med.