En mediedebatt live och en via Play då politikern gick sin väg

I Almedalen lyssnade jag under fredagen på två mediedebatter, en live om medieutvecklingens betydelse för demokratin och en via SVT Play med rubriken "Ska pressavdelningarna sabotera journalistiken?" Under den debatten plockade riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m) plötsligt av sig mikrofonen och gick sin väg eftersom hon ansåg sig vara felinformerad om vad debatten skulle handla om.  

Jag missade debatten med Maria Abrahamsson då den var den 3 juli, men tack vare SVT Play går det att se den ända fram till juli 2014. Att en känd politiker lämnar en debatt på detta sätt är dessbättre mycket ovanligt och framförallt svårbegripligt för andra utom henne själv.

Under hela debatten riktades hård kritik mot Regeringskansliet från skilda håll, men när Maria Abrahamsson lämnade scenen hade endast Ekots reporter Daniel Öhman talat och då inte om henne, utan om regeringens tillkortakommanden. Hon hade således ingen anledning att svara på kritiken.

Jag har svårt att förstå varför hon, som själv är en meriterad journalist och en skicklig debattör, inte skulle ha kunnat resonera rent principiellt om hur myndigheter bör uppträda gentemot medier. Ändå ansåg hon sig ha hamnat i en hopplös situation och gick därifrån. Detta trots att moderatorn Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden, omedelbart sa att hon inte behövde kommentera Öhmans inlägg. Men hon gick.

 I fredagens debatt arrangerad av Tidningsutgivarna stod däremot alla kvar på podiet och diskuterade ”Medierna, makten och torget som försvann – medieutvecklingens betydelse för demokratin”. Numera är nyhetsförmedlingen extremt fragmentiserad; människorna får informationen från många olika håll och debatten försvåras då vi mer sällan har en gemensam bild av verkligheten.

Internet har ökat yttrandefriheten och är i många avseenden ett viktigt verktyg för demokratins utveckling, men här pekade professor Jesper Strömbäck på risker som han också anser finns i utvecklingen. Hur ska vi kunna debattera med varandra om vi har helt olika verklighetsuppfattningar?

Polariseringen ökar och det blir svårare att nå dem man vill nå i det offentliga samtalet. Panelen pekade  på att de traditionella medierna, både de privata mediehusen och offentligt finansierade public service, är viktiga aktörer i sammanhanget.

I debatten pekade både Correns chefredaktör Charlotta Friborg och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på hur viktiga de lokala tidningarna är som bas för nyhetsjournalistiken, i jämförelse med public service. Alla gillade public service som av många ses som viktigast i sammanhanget, men det är inte deras medarbetare som kommer att gräva i diarier och driva nyhetsjournalistiken i Piteå eller Motala.

Detta är en fråga som återkommer i debatten eftersom kritiken allt oftare kommer från tidningsutgivare över att public service i så stor utsträckning baserar sin journalistik på nyheter som tidningarna plockat fram. Ett helt lagligt förfarande av Sveriges Television och Sveriges Radio, men irriterande för utgivarna i ett läge där ekonomin ändrar förutsättningarna för den publicistiska verksamheten.

Och särskilt irriterade blir de som också ogillar att public service, finansierad av licensmedel, samtidigt utvecklas på webben och i digitala medier på ett sätt som anses störa marknaden för de kommersiella aktörerna. Och ledningarna inom public service är starkt irriterade över att regeringen vill utreda frågan…

Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet, sa att tidningarna bör fokusera på sina egna problem och möjligheter i stället för att skylla på public service, men berörde också förbundets färska förslag om stöd till tidningarna som SJF menar är nödvändigt för demokratins skull ”även om inga riktiga publicister utanför public service vill vara beroende av staten”.

Därmed är Almedalen 2013 över för vår del i Utkik Media. Två politiska tal och partiernas sidoprogram återstår, centerpartiet under lördagen och socialdemokraterna under söndagen. Men seminarieverksamheten är huvudsakligen slut.

I år har det funnits över 2300 officiella seminarier och arrangemang att gå på, om jag minns rätt. Sjukvård, omsorg och medier har varit vanliga ämnen, men i princip alla samhällsområden har belysts under veckan. Priset för ”Hetast i Almedalen” gick välförtjänt till kampanjen ”#sittmeddawit” som kreativt påminde om den fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Öresundshuset blev "Årets opinionsbildare".

 Sammanfattningsvis så har det mesta fungerat väldigt bra i år. Tidigare år har mobiltäckningen varit dålig, men i år har jag inte blivit arg någon gång trots dagligt bloggande, många mobilsamtal, surfning och twittrande med Telia och 3 i mobiler, svag signal här och var, men det har ändå nästan alltid funnits kontakt. En stationär mobil bredbandsrouter med Tele2 har fungerat alldeles utmärkt där vi hade den rätt högt upp i Visby nära Stora Torget.

Därmed är veckan i Almedalen slut för vår del. Under fredagen lämnade massor av människor Visby och det blev klart glesare på gatorna. Många seminarietält och scener monterades ner trots att det återstår två dagar med ett begränsat utbud. Lite trist.

Almedalen är en succé, men alla evenemang måste utvecklas. Arrangörerna bör nog fundera lite över formerna för kommande arrangemang. De två sista talarna skulle kanske kunna samsas om lördagen för att, om möjligt, locka fler deltagare och arrangörer att stanna?

  

      

Från hemliga FRA till krisen för Carema Care

Försvarets radioanstalt, FRA, är namnet till trots en civil svensk myndighet som jobbar med signalspaning åt regeringen och myndigheter för att hitta hot mot Sverige, en form av spioneri som också befarats kunna drabba svenska medborgare. Därför kritiserades för några år sedan den hemlighetsfulla verksamheten i medierna. Mycket är fortfarande hemligt, men i går presenterade FRA:s verksamhet ändå frikostigt vid ett välbesökt seminarium i Almedalen.

För informationen stod Fredrik Wallin som enligt introduktionen jobbat med det mesta inom FRA under några decennier. Han betecknas idag som talesman för FRA i olika nyhetstexter, men har också tidigare varit ”underrättelseproduktionschef” enligt tidningen Ny Teknik.

Vad han nu än kallas så stod han där nu rätt upp och ner på podiet och visade bilder om FRA och berättade tämligen öppet om underrättelseverksamheten. Visst, ibland sa han att han inte kunde säga mer, men hans föredrag gav en bra information om vad FRA egentligen håller på med.

Många publicister, däribland jag själv, var engagerade i debatten om FRA när politikerna gav myndigheten möjlighet att signalspana på ett sätt som kunde drabba svenska medborgare. Jag är inte säker på att debatten hade blivit lika livlig om FRA redan då hade presenterat sin verksamhet så öppet som nu.

Fredrik Wallin uppträdde nu verkligen inte som någon Hemliga Jönsson utan gav oss i stället en initierad information om verksamheten. Han medgav också på direkt fråga från mig att öppenheten är en följd av debatten för ett antal år sedan.  

-        -  När vi utvärderade läget kom vi fram till att vi faktiskt skulle kunna gå ut med mycket mer information om FRA än vad vi tidigare själva trodde, sa han.

Jag hade gärna hört ännu mer om olika delar av verksamheten där Wallin även nu gled undan då det var för känsligt mot främmande makt eller andra intressen. Men ändå, FRA är säkert fortfarande ganska hemligt, men inte lika hemligt som förr även om det säkert fortfarande finns all anledning att kritiskt diskutera delar av verksamheten.

I en helt annan debatt på Öresundshuset, Öresundsregionens mötesplats,  diskuterades myndigheternas vilja till dialog med medborgarna, ett ämne där det också är lätt att finna skäl till kritik. Vem har inte erfarenhet av tröga myndigheter och politiker som är svåra att komma till tals med?  

Här deltog nu statsrådet Birgitta Ohlsson (fp) och talade engagerat för saken utifrån sitt ansvar som demokratiminister. Än mer engagemang i framställningen stod Hans Abrahamsson för, gästprofessor i globala politiska studier vid Malmö högskola. Kunnig, tydlig och med ett engagemang och en framställning på scenen som televisionen borde vidarebefordra till fler människor. En riktig kul, pedagogisk och intressant professor.

Han konstaterade att det tog 3000 år för mänskligheten att skapa städer för runt 3,5 miljarder människor och nu ska vi på endast ett trettiotal år "i en urbaniseringsprocess" bygga ut dem för ytterligare lika många människor; där finns motivet för en väl fungerande medborgardialog, sa han. Utan en sådan kommer det inte att gå.

Utöver FRA och medborgardialogen hann jag under torsdagen också lyssna på ett intressant och fullsatt seminarium arrangerat av Resumé och Hammer&Hanborg  om hur man återskapar ett brustet förtroende när allt gått åt pipan, som för Swedbank och Carema Care för några år sedan.

Båda bolagen var representerade i panelen där kommunikationsdirektören Karin Nyman med erfarenhet av krisen för Carema sa att det skulle vara bra med en fristående talesman för hela branschen och dessutom någon form av recensioner av äldreboenden, allt för att få fram en objektiv bild av läget som knappast en aktör som Carema kan stå för med trovärdighet.  

Både hon och Swedbanks kommunikationsdirektör Thomas Backteman berättade initierat om hur mödosamt det är att bygga upp förtroendet igen efter en kris, något som varje verksamhet kan drabbas av. Det bästa är därför att göra en riskanalys och undersöka vad som kan gå snett och åtgärda saken innan man är där.

Det låter enkelt, men ändå kommer vi nog att få se nya kriser speglas i rubrikerna framöver. Ikea kommer säkert att drabbas av en kris förr eller senare spådde någon i panelen, även om Kamprad och hans bolag hittills klarat sig undan i alla sammanhang.

Jag undrar hur Ikeas riskanalys ser ut?          
 

Äntligen Almedalen, trots kritiker

Nu är det dags för Almedalen igen- politikens ­­och samhällsdebattens viktigaste årliga arrangemang. Och arrangemanget kritiseras gärna av debattörer som samtidigt medger att de knappt varit på plats. För någon dag sedan skrev till exempel forskaren Bo Rothstein en artikel i Expressen med svepande kritik mot Almedalen som han själv förra året besökte för första gången ”i studiesyfte”. ­­

Den artikeln förvånade mig. Hur kan en tämligen ansedd forskare vilja gå ut med kritik i en av Sveriges största tidningar mot ett arrangemang som han enligt sin egen text har en minimal erfarenhet av?

Han skriver: ” Mina erfarenheter av detta evenemang är tämligen begränsade, nämligen till förra årets vecka. I studiesyfte var jag där och åhörde ett stort antal seminarier (och medverkade i några). Det var roligt att träffa många gamla bekanta men vad gäller innehållet gav det hela inte riktigt mersmak”.

Rothstein är inte ensam om att ifrågasätta Almedalen. Förra året uppmärksammades Maria Wendt för sin bok (som jag, typ Rothstein, erkänner att jag inte har läst!) där hon sågade Almedalen. Och varje år kollar många av landets tidningar med kritiska förtecken vad de regionala eller lokala myndigheterna har för sig i Almedalen, som här Arbetarbladet i år.

Politikers och tjänstemäns studieresor har alltid varit populära ämnen för granskning i landets tidningar. Själv har jag alltid snarare tvärtom tyckt att beslutsfattare i olika roller bör resa mer och delta mer; hur ska verksamheten kunna utvecklas om beslutsfattarna stannar hemma på sitt kontor och tittar på varandra över fikabordet?

Just Almedalen i Visby är ett lysande exempel på kunskapsspridning med extremt hög effektivitet. Om ett landsting eller en kommun skickar dit politiker och tjänstemän behöver de knappast åka till några andra kurser och konferenser under det kommande året. Och vad kostar den "vanliga" konferensverksamheten vid sidan om Almedalen under året? 

Almedalen är ett veckolångt universitet där snart sagt ALLT värt att diskuteras avhandlas. Sjukvård, omvårdnad, miljöfrågor, kärnkraften, filmpolitiken, medieetiken, ekonomin och döden. Och det är inte alls alltid ”rapporter” som enligt Rothstein är utgångspunkten för diskussionerna, ofta är det helt enkelt bra samtal på slak lina, rakt upp och ner.

Visst, det finns de som till skillnad från kritikerna inser vilken betydelse Almedalen har. I år kommer det visst runt 900 ackrediterade (föranmälda) journalister, om jag minns rätt. Och säkert många som inte anmält sig i förväg. Jan Wifstrand, tidigare chefredaktör på Sydsvenskan och Dagens Nyheter, är en av dem, men nu kanske främst i rollen som moderator i framgångsrika Öresundshuset där Öresundsregionens framtid belyses ur alla synvinklar. Han redovisade nyligen sin mycket positiva syn på Almedalen i Sydsvenskan, en tidning som han också kritiserade för dess kritiska syn på Almedalen…

Nåväl, själv ser jag även denna gång fram emot vad denna vecka ger oss i Utkik Media både på sjukvårdsområdet och medieområdet där vi är verksamma inom bolaget. Sjukvårds- och omvårdnadsfrågorna brukar vara det största ämnesområdet i Almedalen och mediefrågorna behandlas nog också på rekordmånga seminarier.

Det enda trista med Almedalen brukar vara teleoperatörernas bristande förmåga att fixa täckning och snabbhet för mobiler och datorer; väldigt många av de tiotusentals besökarna vill lägga ut material på Twitter, Facebook eller Instagram. Och på bloggar, som jag på denna. Men det brukar alltid bli problem. Vi får se hur det går i år då vi i Utkik Media är rustade med lite olika operatörer och mobiler och datorer.