Usel debatt mellan riksdagsledamöter om tryckfriheten

Tryckfrihetens 250-årsjubileum uppmärksammas i en rad sammanhang på Bokmässan, under fredagen bland annat i ett seminarium med ledamöter i riksdagens konstitutionsutskott, KU. Dit gick jag med stora förväntningar, men blev grymt besviken. De ledamöterna hade trots sina tunga politiska uppdrag sannerligen inte mycket att säga om tryck- och yttrandefriheten och ännu mindre om hur man ska lösa problemen med till exempel näthatet.

Moderator var tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta och hon gjorde tappra försök att få fart på politikerna och lyfta debatten, men icke. Förre talmannen Björn von Sydow (s) var den som hördes mest, men utan den tyngd hans politiska meriter borde ha gett honom. Vad det gällde problemen med sociala medier såg han lösningen i att SVT och Sveriges Radio måste se till att de är duktiga så att människorna tittar och lyssnar så att de får kvalificerad information som motvikt till allt i sociala medier.

Vad det gällde tryckfrihetsförordningen som sådan så tyckte han att den är i princip oläslig med alla sina detaljregleringar och därför hopplös för folk att ta till sig. Han och andra i panelen menade att grundlagen bara borde innehålla de stora principiella regleringarna medan alla detaljer bör läggas i underliggande vanliga lagar. Det är en bekväm lösning för politiker som därmed skulle kunna ändra, det vill säga försämra, lagarna enklare än grundlagarna.

En annan politiker som hördes var Fredrik Eriksson (sd) som inte alls förstod vad Helena Giertta menade då hon sa att journalister som skriver om Sverigedemokraterna ofta bombas med kommentarer. Hans lösning på sådana problem var att man helt enkelt får lov att bemöta människor som skriver dumheter.

Moderaten Maria Abrahamsson höll med både Björn von Sydow om att grundlagen är svårfångad och Fredrik Eriksson om att man ska vara artig och snäll på nätet; hon medgav att hon själv i hastigheten skrivit dumma saker på nätet och blivit korrigerad av andra. Och så måste det gå till sa hon.  Fredrik Eriksson förtydligade dock med att yttrandefriheten inte får begränsas för den enskilde bara för att man ska vara snäll, eller något i den stilen.

Miljöpartisten Agneta Börjesson hakade på sverigedemokraten och menade att problemet är att han (bildligt talat) i levande livet tvärs över bordet ser om hon blir ledsen om han säger något dumt om henne, men om han är dum via nätet så märker han inte hur hon reagerar. Och på detta replikerade Eriksson om att han inte vill vara dum mot Börjesson, eller något i den stilen.

Ja, ungefär så gick debatten och jag ska medge att det är lite svårt att komma ihåg allt de hävde ur sig, men det hade inte så mycket med tryckfrihetslagstiftningen att göra. Snarare om moral och sådant. Dock har jag inte glömt vad vänsterpartisten Nooshi Dadgostar svarade på den möjligen lätt förtvivlade moderatorn Helena Gierttas avslutande fråga där hon bad var och en på scenen nämna en enda sak de förväntade sig av medieutredaren Anette Novaks förslag i november. Nooshi Dadgostar tystnade helt och muttrade sedan att hon inte hade en enda idé om vad medieutredaren borde meddela. Och de övriga hade inga avancerade tankar heller om saken.

Sverigedemokraten Eriksson var däremot mycket bestämd om att det var helt fel att ha en enmansutredare i detta sammanhang och att personen Anette Novak därtill var fel person för uppdraget. Han motiverade dock inte sin hårda dom. Med i panelen fanns också Per-Ingvar Johnsson (c) och vad han hade att säga om tryckfriheten kan jag faktiskt inte erinra mig. Liberalerna hade av någon anledning ingen med i debatten trots ett föranmält namn.

Ungefär så gick det till när framstående företrädare för lagstiftarna skulle diskutera den jubilerande tryckfriheten. Jag led med moderatorn Helena Giertta som verkligen försökte få fart på diskussionen i en av de största salarna på mässan, halvbesatta K1.

Jag hann med ytterligare ett seminarium, nämligen om migrationen i medierna, hur bra har journalistiken lyckats? På scenen två intressanta debattörer, nämligen GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu och Aftonbladets tillförordnade politiska chefredaktör Anders Lindberg. Samtalsledare var Lars Truedson, föreståndare för Institutet för Mediestudier och därtill känd radioröst i radioprogrammet Medierna.

Den här frågan är brännande i många avseenden och Truedsson fick också balansera debatten så att den inte kom att handla om för eller emot invandringen som sådan. Lindberg och Teodorescu var onekligen oeniga om det mesta, men märkligt nog ganska eniga om huvudfrågan, nämligen att medierna misslyckats med rapporteringen rörande migrationen. Dock där eniga från olika utgångspunkter.

Alice Teodorescu menade att det var en attitydfråga, att medierna och journalisterna helt enkelt inte ville rapportera om dessa frågor i hela sin vidd. Och därför blev det fel. Lite slängigt menade hon att misstag begicks för tio år sedan, eller kanske till och med för tjugo år sedan. Hade man då konsekvensneutralt belyst alla problem med en stor flyktingström så skulle politiken ha utformats annorlunda, menade hon.

Lindberg höll inte alls med om detta utan resonerade i stället om en kunskapsbrist inom journalistkåren, till exempel att det inte funnits några specialreportrar för detta ämne. Däremot höll han i väsentliga delar med om att medierna inte lyckats särskilt väl i bevakningen. Och han tyckte också att de positiva sidorna av invandringen inte uppmärksammats.

Hursomhelst blev denna debatt under 20 minuter intressantare än den med konstitutionsutskottets ledamöter under 45 minuter.  Lite konstigt kan man tycka under detta jubileumsår för den svenska tryckfriheten, men den uppmärksammas i alla fall i hög grad under den pågående mässan. Tidningsutgivarnas fina jubileumsutställning finns på plats och alldeles intill finns en stor monter med scen i yttrandefrihetens egen monter, Freedom of Expression.

Bakom den står en rad arrangörer som Göteborgs universitet, International Cities of Refuge Network, ICORN, Scholars at Risk, SAR, samt Svenska PEN. Kulturrådet, Fristad Malmö, Riksbankens jubileumsfond och Stieg Larssons stiftelse stöder också montern med sitt omfattande scenprogram rörande tryck- och yttrandefriheten i vid mening.

Inte långt därifrån har uppmärksammade Nya Tider en liten monter som jag naturligtvis smög förbi, säkert precis som många andra. Den var dock inte särskilt imponerande i en smal och lite undanskymd passage och lockade sannolikt bara in redan frälsta på de bruna tankarna.

När detta skrivs har jag inte kunnat se SVT Aktuellts kritiserade inslag från montern. Det är då märkligt, för att inte säga själva fan, att Nya Tider med sin usla politiska bakgrund och aktuella agenda fullkomligt i onödan blivit så uppmärksammad genom både Bokmässans och Aktuellts tillkortakommanden. Förhoppningsvis leder detta faktum ändå till en ökad medvetenhet om vad det handlar om för gäng bakom publikationen.

Under fredagen, som blev min sista dag på mässan, rände jag annars mest runt och kollade monterprogram med mera. Tryckfriheten uppmärksammades även i montrarna på många håll, liksom naturligtvis i seminarieprogrammet. Där kan jag dock möjligen tycka att det är lite konstigt att tryckfrihetens jubileum inte fick ännu större utrymme i fler seminarier med till exempel branschens framträdande publicister, men det beror kanske just på den stora uppmärksamheten för detta jubileum på montergolvet.

Som vanligt var det otroligt mycket folk på Bokmässan och två dagar i trängseln känns helt lagom. Jag vet att trängseln blir om möjligt värre under lördagen och söndagen. Och som vanligt undrar jag hur räddningstjänsten kan gå med på denna otroliga mängd människor under samma tak. På Mediedagarna, Meg16, i våras gick faktiskt brandlarmet och lokalen utrymdes i god ordning, men det handlande då om en mycket mindre publik.

Nästa år kommer för övrigt Bokmässan och Meg att samordnas. Meg ska då inledas en dag före Bokmässan och sedan fortsätta in på mässans första dag, men på något sätt avskiljd från Bokmässan. Ingenting är ännu känt om hur arrangemanget ska gå till. Under möten på Bokmässan märkte jag en viss oro hos olika branschföreträdare om hur samarbetet ska läggas upp. Jag har tidigare bloggat om att arrangemanget Meg kanske inte överlever, men vi får se vad som händer. Både Meg och Bokmässan är i vilket fall som helst fantastiska mötesplatser!       

Kompletterad och korrigerad 160924 kl 14.13

En mediedebatt live och en via Play då politikern gick sin väg

I Almedalen lyssnade jag under fredagen på två mediedebatter, en live om medieutvecklingens betydelse för demokratin och en via SVT Play med rubriken "Ska pressavdelningarna sabotera journalistiken?" Under den debatten plockade riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m) plötsligt av sig mikrofonen och gick sin väg eftersom hon ansåg sig vara felinformerad om vad debatten skulle handla om.  

Jag missade debatten med Maria Abrahamsson då den var den 3 juli, men tack vare SVT Play går det att se den ända fram till juli 2014. Att en känd politiker lämnar en debatt på detta sätt är dessbättre mycket ovanligt och framförallt svårbegripligt för andra utom henne själv.

Under hela debatten riktades hård kritik mot Regeringskansliet från skilda håll, men när Maria Abrahamsson lämnade scenen hade endast Ekots reporter Daniel Öhman talat och då inte om henne, utan om regeringens tillkortakommanden. Hon hade således ingen anledning att svara på kritiken.

Jag har svårt att förstå varför hon, som själv är en meriterad journalist och en skicklig debattör, inte skulle ha kunnat resonera rent principiellt om hur myndigheter bör uppträda gentemot medier. Ändå ansåg hon sig ha hamnat i en hopplös situation och gick därifrån. Detta trots att moderatorn Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden, omedelbart sa att hon inte behövde kommentera Öhmans inlägg. Men hon gick.

 I fredagens debatt arrangerad av Tidningsutgivarna stod däremot alla kvar på podiet och diskuterade ”Medierna, makten och torget som försvann – medieutvecklingens betydelse för demokratin”. Numera är nyhetsförmedlingen extremt fragmentiserad; människorna får informationen från många olika håll och debatten försvåras då vi mer sällan har en gemensam bild av verkligheten.

Internet har ökat yttrandefriheten och är i många avseenden ett viktigt verktyg för demokratins utveckling, men här pekade professor Jesper Strömbäck på risker som han också anser finns i utvecklingen. Hur ska vi kunna debattera med varandra om vi har helt olika verklighetsuppfattningar?

Polariseringen ökar och det blir svårare att nå dem man vill nå i det offentliga samtalet. Panelen pekade  på att de traditionella medierna, både de privata mediehusen och offentligt finansierade public service, är viktiga aktörer i sammanhanget.

I debatten pekade både Correns chefredaktör Charlotta Friborg och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på hur viktiga de lokala tidningarna är som bas för nyhetsjournalistiken, i jämförelse med public service. Alla gillade public service som av många ses som viktigast i sammanhanget, men det är inte deras medarbetare som kommer att gräva i diarier och driva nyhetsjournalistiken i Piteå eller Motala.

Detta är en fråga som återkommer i debatten eftersom kritiken allt oftare kommer från tidningsutgivare över att public service i så stor utsträckning baserar sin journalistik på nyheter som tidningarna plockat fram. Ett helt lagligt förfarande av Sveriges Television och Sveriges Radio, men irriterande för utgivarna i ett läge där ekonomin ändrar förutsättningarna för den publicistiska verksamheten.

Och särskilt irriterade blir de som också ogillar att public service, finansierad av licensmedel, samtidigt utvecklas på webben och i digitala medier på ett sätt som anses störa marknaden för de kommersiella aktörerna. Och ledningarna inom public service är starkt irriterade över att regeringen vill utreda frågan…

Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet, sa att tidningarna bör fokusera på sina egna problem och möjligheter i stället för att skylla på public service, men berörde också förbundets färska förslag om stöd till tidningarna som SJF menar är nödvändigt för demokratins skull ”även om inga riktiga publicister utanför public service vill vara beroende av staten”.

Därmed är Almedalen 2013 över för vår del i Utkik Media. Två politiska tal och partiernas sidoprogram återstår, centerpartiet under lördagen och socialdemokraterna under söndagen. Men seminarieverksamheten är huvudsakligen slut.

I år har det funnits över 2300 officiella seminarier och arrangemang att gå på, om jag minns rätt. Sjukvård, omsorg och medier har varit vanliga ämnen, men i princip alla samhällsområden har belysts under veckan. Priset för ”Hetast i Almedalen” gick välförtjänt till kampanjen ”#sittmeddawit” som kreativt påminde om den fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Öresundshuset blev "Årets opinionsbildare".

 Sammanfattningsvis så har det mesta fungerat väldigt bra i år. Tidigare år har mobiltäckningen varit dålig, men i år har jag inte blivit arg någon gång trots dagligt bloggande, många mobilsamtal, surfning och twittrande med Telia och 3 i mobiler, svag signal här och var, men det har ändå nästan alltid funnits kontakt. En stationär mobil bredbandsrouter med Tele2 har fungerat alldeles utmärkt där vi hade den rätt högt upp i Visby nära Stora Torget.

Därmed är veckan i Almedalen slut för vår del. Under fredagen lämnade massor av människor Visby och det blev klart glesare på gatorna. Många seminarietält och scener monterades ner trots att det återstår två dagar med ett begränsat utbud. Lite trist.

Almedalen är en succé, men alla evenemang måste utvecklas. Arrangörerna bör nog fundera lite över formerna för kommande arrangemang. De två sista talarna skulle kanske kunna samsas om lördagen för att, om möjligt, locka fler deltagare och arrangörer att stanna?

  

      

Bra och dåligt om polischefen, Almedalen och TPB

Sent omsider hinner jag läsa tre artiklar som alla speglar illavarslande händelser rörande synen på offentlighet och yttrandefrihet i Sverige.
Den första handlar om att Sverige efter en hovrättsdom nu börjar censurera internet.
Den andra handlar om att bloggare med flera inte får ackreditera sig i Almedalen om de inte är medlemmar i Journalistförbundet!
Den tredje handlar om att rättegången med polischefen och den misstänkte sexförbrytaren Göran Lindberg sannolikt hålls bakom stängda dörrar och att alla handlingar i åtalet först sekretessbelagts av en åklagare som också sa att han inte tänkte svara på några frågor från journalister.
Det är tyvärr uppenbart att den viktiga och klassiska svenska tryck- och yttrandefriheten urholkas i rask takt.

Censuren på internet handlar naturligtvis om The Pirate Bay. Enligt Svenska Dagbladet och tidningen Metro spärrar operatören Black Internet sina kunders möjlighet att surfa in på sajten eftersom bolaget anser att domen i hovrätten kan leda till höga viten. Hovrätten håller inte med om den tolkningen, men bolaget konstaterar att domstolen inte förstår sin egen dom!
Även Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge skriver på sin blogg om det nya läget för The Pirate Bay. Han är med all rätt mycket kritisk till domen, men också kritisk mot Black Internets tolkning av domen. Utvecklingen av motsättningarna kring fildelningen pekar onekligen i farlig riktning vad det gäller tryck- och yttrandefriheten.
Rick Falkvinge och hans partikollega Anna Troberg har senare också skrivit ett debattinlägg på Brännpunkt i SvD där de bra förklarar varför man måste acceptera en "budbärarimmunitet" för internet. Precis som för Posten.
Det är fascinerande att det egentligen enbart är Piratpartiet som bevakar de här viktiga frågorna rörande medieutvecklingen och dess förhållande till grundlagarna. Det tror jag att de övriga partierna får anledning att ångra en vacker dag - olika myndigheter, domstolar och de traditionella riksdagspartierna hanterar dessa frågor så illa att Piratpartiet får en tacksam uppgift.

Frågan om ackrediteringen i Almedalen är onekligen jämförelsevis en mindre fråga, men principiellt intressant eftersom den visar att arrangörerna och deras samarbetspartners Telia och Gotlands kommun inte heller hänger med i medieutvecklingen. Journalister vill ackreditera sig för att få tillgång till informationsmaterial, tillträde till presskonferenser och inte minst till ett presscentum med sina toaletter!
Ackrediteringen innebär att man anmäler sig hos arrangören och redovisar fakta om vem man är, vilken redaktion mm man jobbar åt och så vidare. I Almedalen, som för en vecka blir Sveriges politiska centrum, har arrangören inte upptäckt att journalisterna enligt deras omoderna definition inte längre är de enda medierepresentanterna, kanske inte ens längre de viktigaste i den rollen.

Arrangörerna kräver att de som vill ackrediteras ska kunna visa upp t ex Svenska Journalistförbundets presskort, det vill säga journalistfackets medlemskort! En hel rad av landets främsta journalister i tradmedierna är inte längre medlemmar i facket och en lång rad bloggare och andra framträdande debattörer är inte heller medlemmar i organisationen.
Journalisten, författaren, bloggaren och debattören Isobel Hadley-Kamptz, som bland annat skriver i Expressen, är en av de ledande debattörerna som nu måste skrapa med foten hos Telia som tillsammans med Gotlands kommun sponsrar och administrerar Almedalens presscentrum.
Hon har under måndagen twittrat om hur hon måste fixa intyg om vem hon är och be chefredaktören Thomas Mattsson att vara beredd på att svara i telefon då presscentret ringer för att få bekräftat att hon inte ljuger. Almedalens regler för ackreditering är helt otidsenliga.
Det finns dock de som fattat att man måste öppna dörrarna även för andra än tradmediernas företrädare. Arbetsgivarorganisationen Almega organiserar i år ett "presscenter", Bloggplats H12 som står för Hästgatan 12, för bloggare och andra som har behov av en mötesplats. Ett riktigt bra initiativ!
Tidningarnas Telegrambyrå arrangerar en digital mötesplats, men där måste man ansöka om lösenord och det framgår inte klart på sajten vilka som kan få det. Enligt en artikel i Dagens Media ska dock bloggare och andra företrädare få tillgång till detta virtuella presscenter. Det verkar också vara en bra idé av den anrika nyhetsbyrån. Hoppas att mitt lösenord kommer snart...


Rättegången med polischefen Göran Lindberg borde givetvis, precis som förre journalisten och numera moderate riksdagskandidaten och bloggaren Maria Abrahamsson föreslår, sändas i tv. Det skriver hon om i Expressen och argumenterar klokt och rätt för saken. Det svenska fotoförbudet i domstolar borde ha avskaffats för länge sedan. Strävandet efter maximal sekretess i rättegången med polischefen är direkt stötande och äventyrar förtroendet för rättsväsendet.
Därför är det bra att Södertörns tingsrätt under måndagen beslutade att släppa på sekretessen rörande de flesta sidorna i förundersökningen. Ändå är fortfarande omkring 300 sidor sekretessbelagda av hänsyn till den misstänkte polischefens offer.
Återstår att se om åklagaren Håkan Roswall blir mer talför gentemot allmänheten och svarar på journalisternas frågor nu när tingsrätten underkänt hans sekretessbeslut.