Verkligheten har hunnit ifatt tv-licensen

Nu har nog verkligheten äntligen hunnit ifatt den hopplöst föråldrade svenska tv-licensen. Plötsligt väller kritik fram mot licensen sedan Förvaltningsrätten i Luleå beslutat att datorer är avgiftspliktiga eftersom man kan se tv-program i dem, oavsett om man verkligen gör det eller inte. Politikerna lär få problem med att krypa ut ur den pinsamma frågan, särskilt sedan regeringen så sent som i förra veckan dessvärre föreslog att licensen ska finnas kvar.

Förvaltningsrätten avkunnade ett antal domar gällande avgiftskravet för datorer.  Detta sedan upprörda datorägare överklagat Radiotjänsts beslut att skicka licensfakturor till dem trots att de saknar tv-apparater, ett förfarande som nu i debatten jämställts med ökända skojares bluffakturor. Många mål återstår att pröva i domstolen, inte minst gällande surfplattor och mobiler.

Det är viktigt att lagar och regler är respekterade av allmänheten, om förtroendet rubbas kan mycket hända även om vi i Sverige oftast är lojala mot gällande ordning.  Hittills har betalningsviljan varit stor, runt 90 procent av de berörda hushållen har betalat sin tv-avgift. Nu finns nog risken för att betalningsviljan kan minska eftersom reglerna för avgifter på datorer uppfattas som absurda och obegripliga av många som genom domarna fått upp ögonen för saken. Inte minst studenter har varit kritiska i intervjuer; de måste ju ha datorer för sina studier och har inte sällan avstått från tv för att spara pengar.

Jag har tidigare bloggat många gånger om den föråldrade licensen som dessutom är så orättvis eftersom den slår hårt mot ensamstående. Det är ju hushållen som betalar licensen, inte individerna.  Länkar till tidigare blogginlägg i slutet av denna text. Där finns också ett antal länkar till kritiska röster i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Mer kritik kommer säkert fram i debatten under den närmaste tiden.

För något år sedan verkade det som om politikerna äntligen var beredda att göra om systemet och antingen ta ut kostnaden via inkomstskatten, eller i vart fall i form av en öronmärkt avgift på skattsedeln, liknande begravningsavgiften. Men icke, nyligen föreslog regeringen i stället i sin public service-proposition att avgiften ska bli kvar.

Att public service är en viktig institution i det svenska samhället håller nog de flesta med om. Ändå finns det risk för att även public service-bolagen kan drabbas av ilskan mot licenssystemet som de alltid försvarat för att bevara sin påstådda ”frihet” gentemot staten, trots att de är statsägda via Förvaltningsstiftelsen.

SVT:s vd Eva Hamilton är också ordförande i Radiotjänst som driver in licensavgifterna. Hon lovade först att man skulle hantera de kritiserade reglerna om datorer försiktigt, men kort därefter började Radiotjänst ändå sin jakt på datorägare utan tv och licens.

Både SVT och Sveriges Radio har ju också genom sina företrädare i regel varit tämligen pompösa i sin beskrivning av sin förträfflighet, en attityd som kan straffa sig när inte minst ungdomar nu vänder sig mot systemet och ser kopplingen mellan den förhatliga licensen och de berörda programbolagen.  

Närmast kommer med all sannolikhet många av domarna att överklagas till kammarrätten i Sundsvall. Om de fastställs där så kommer kraven på ett ändrat avgiftssystem att bli en knepig fråga för regering och riksdag. Rätt välförtjänt med tanke på att politikerna behållit ett hopplöst omodernt system alldeles för länge. Obegripligt nog.

Relevanta länkar på andra sajter:
Dags att pensionera tv-licensen - ledare expressen.se 130625
Bättre att betala tv-avgift via skatten - ledare svd.se 120625
Tv-avgiften en generationskonflikt - nyhetsartikel dn.se 130625
Radiotjänst tar sikte på småföretagare - nyhetsartikel dn.se 130625
Tv-avgiften upprör Aftonbladets läsare - aftonbladet.se 130624
Är det rätt att datorer bli grund för tv-avgift - inlägg Brännpunkt Direkt i SVD 130624
Jag kommer att överklaga - nyhetsartikel aftonbladet.se 130624
I och med domarna har licensen slutligen spelat ut sin roll - Axel Björklund i DN 130624
Idioti att tvingas betala för något man inte vill ha - intervju i DN med datorägare 130624
Tv-avgift krävs för dator - artikel svt.se 130624
Licens utan legitimitet - ledare på dn.se 130620

Ett urval av texter på denna blogg om tv-licensen: 

Tragikomiskt om tv-licensen. Och nu Meg13 - utkiksbloggen.blogspot.com 130307

Nya turer förlöljligar den otidsenliga tv-licensen - utkiksbloggen.blogspot.com 130122

Vad vill regeringen om public service? - utkiksbloggen.blogspot.com 121023

Oberoende public service med statlig kontroll - utkiksbloggen,blogspot.com 120911

Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen - utkiksbloggen.blogspot.com 110221

Uppdaterad 130625 kl 09.22

Datalagringsdirektivet glädjer Storebror

Onsdagen var ingen bra dag för tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Då antog Sveriges riksdag EU:s datalagringsdirektiv som innebär att vi alla från och med maj i år betraktas som potentiella brottslingar som ska övervakas. Operatörerna tvingas spara alla trafikuppgifter om våra internetkontakter, vilka telefonsamtal vi ringer och vilka epost- och sms-meddelanden vi skickar. Allt för att polisen ska kunna kolla oss alla när den vill. Klart integritetskränkande, men också ett direkt konkret hot mot grundlagen eftersom t ex meddelarfriheten hotas.

Datalagringsdirektivet har diskuterats och kritiserats i många år. En av dess varma tillskyndare var förre justitieministern Thomas Bodström (s) och direktivet arbetades fram i spåren efter terrorattacken i Madrid 2004. Andra senare terrordåd, som i London, ökade politikernas motivation.

Därmed kan man säga att terroristerna verkligen har förstört vår värld, inte bara genom att flyga in i skyskrapor, bomba tåg eller skjuta ihjäl många människor. Avskyvärda och oförlåtliga handlingar, men terroristerna har också fått politiker och myndigheter i hela världen att tappa omdömet och släppa alla hämningar och tillåta långtgående kontroller av vad vi gör. Ibland med illa dold förtjusning, som jag ser det, mörkermännens tid är här.

Resultatet är enorma säkerhetsåtgärder när man flyger, typ röntgenfotograferingar av våra kroppar. Eller extremt obehaglig lagstiftning, som nu det i Sverige accepterade datalagringsdirektivet. Publicister, politiker, debattörer och kloka jurister med flera protesterar, men flertalet människor gör det naturligtvis inte. Om alla förstod vad politikerna tillåter med detta så skulle det nog skapa oro i nationen.

De politiska ungdomsförbunden är emot direktivet och Liberal Ungdoms ordförande Adam Cwejman och 1:e vice ordföranden Linda Nordlund skrev till exempel i går att väljarna kommer att fly från partiet. Tyvärr tror jag de har fel; det är få som bryr sig och väljarnas minne är kort. Reaktionerna kommer snarare om många år när något händer i en spaningssituation och uppmärksammas som en skandal. Och då är det för sent.

Flertalet partier har fladdrat i sin inställning och varit både för och emot direktivet över tid, men Vänsterpartiet och Miljöpartiet lyckades för ett år sedan skjuta upp beslutet med de regler som tillämpas i riksdagen. Centerpartiet har sagt sig vara emot direktivet, men nu röstades dess riksdagsledamöter för ett antagande. Tre centerpartister röstade dock nej. Totalt antogs direktivet av 233 positiva röster, 41 däremot och 19 nedlagda röster. Det var den borgerliga alliansen och socialdemokraterna som gjorde gemensam sak och röstade för förslaget. 

De borde naturligtvis i stället tagit striden med EU. Om inte direktivet hade införts hade Sverige riskerat böter på upp emot 60 miljoner kr per år till EU, sägs det. Det kunde det ha varit värt för att vårt land skulle ha tagit ställning för demokrati och integritet. Dessutom anser operatörerna att lagringen kräver kostnader på närmare en miljard kronor som användarna får betala. Lite civilt motstånd hade således varit lönsamt den här gången... 

Det är onekligen motsägelsefullt att svenska politiker accepterar detta direktiv från EU, som är tydligt integritetskränkande för oss alla, samtidigt som man till och från gärna engagerar sig i att driva igenom andra lagar och regler med motivet att skydda integriteten för ett fåtal enskilda människor.

Passregistret förbjöds till exempel att lämna ut av passbilder till medierna vilket endast kan glädja fuskande politiker och mc-klubbarnas ledare. Registret har en gång vägrat lämna ut en passbild på statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom man ansåg att det kunde hota hans integritet! 

Och Beatrice Ask (m) har kämpar hårt för att försöka förbjuda fotografering som kan vara kränkande för några få. Samtidigt som hon glatt accepterar datalagringsdirektivet som hotar oss alla. Hon lär för övrigt vara intresserad av att låta polisen få tillgång till lagrade datauppgifter även då det handlar om mer banala brott än grova brott

Nu är vi där vid en punkt då samhällets spelregler förändras på ett påtagligt och allvarligt sätt. Många människor kommer med tiden att börja fundera över hur de vågar kommunicera via mobiler och nätet. Kanske inte när de talar med dottern om nästa hundutställning eller pappans sjuttioårsdag, men däremot om samtalen rör mer personliga och känsliga förhållanden. Äktenskapliga problem, läkarkontakter, arbetsgivarkritik och samtal till medierna som är skyldiga att skydda redaktionernas tipsare, så kallade meddelare. Efter många år som utgivare vet jag hur oroliga och rädda offentliga tjänstemän och privatanställda tipsare om missförhållanden är. Med rätta. De måste skyddas

Det kan inte medierna alltid efter maj i år, men jag är övertygad om att de säkert kommer att söka lösningar för det problem politikerna i riksdagen skapat, mot bättre vetande.  

Vem vet, det här är kanske Storebrors främsta genombrott under vår tid...

Relevanta länkar:

Fem punkter om datalagringsdirektivet för nybörjare, ajour.se 120321

Riksdagen: ja till datalagringsdirektivet, expressen.se 120321

Ja till datalagringsdirektiv, polisen kritisk i svd.se 120321

M bör rösta nej till datalagringsdirektivet, förbundsordförande Erik Bengtzboe, MUF.

Datalagringsdirektivet, piratpartiet.se förklarar direktivet

Låt Sam Amin stanna!

Sveriges politik om flyktingar och andra invandrare är obegriplig. Och obehaglig. Invandrarfientliga grupper behöver inte ens finnas på plats i riksdagen; politiker i de traditionella partierna agerar ju inte heller mot tokig lagstiftning eller myndigheternas agerande. Nu slås rekord i dumhet av Migrationsverket enligt ett nyhetsinslag i TV4 om att Sam Amin ska utvisas till Afghanistan. Han har tränat svenska soldater på Svea Livgarde som ska till just Afghanistan!

Sam Amin är därmed naturligtvis en förrädare enligt dem i Afghanistan som strider mot svenska soldater. Och ändå har Migrationsverket beslutat att han ska utvisas till Afghanistan. En chef på myndigheten intervjuas i inslaget och verkar vara fullkomligt fyrkantig och korkad i sammanhanget. Man skäms för Sverige.

Migrationsverkets företrädare imponerar sällan i sådana här lägen. Personligen skulle jag gärna sedan många år sett att myndigheten hade lagts ner. Ansvaret för Sveriges obehagliga och främlingsfientliga politik finns dock formellt på högre politisk nivå, i den nuvarande regeringen, i tidigare regeringar och i riksdagen, nu och förr. Jag ser inga oskyldiga politiker i denna fråga.

Det finns hur många exempel som helst på mänskligt sett ofattbara myndighetsbeslut baserade på en obegriplig lag om vad som gäller dem som kommer hit för att få leva sitt liv i frid i Sverige. Mönstret är tydligt; människor ska ut ur landet, oavsett ålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden, övriga omständigheter (som expertrådgivaren åt Svea Livgarde) och vistelsetid i Sverige.

Deras skolkamrater demonstrerar och protesterar när de ska utvisas. Arbetskamrater protesterar och demonstrerar när de ska utvisas. Medborgare i hela samhällen protesterar och demonstrerar när de ska utvisas. Massor av väljare protesterar och demonstrerar när de ska utvisas, men politikernas beslut och myndighetsutövningen fortsätter.

De arma människor som vill söka sin framtid i Sverige och lyckas få rubriker i medierna vinner ibland framgång, men det gäller inte alla. De som inte har språket, den verbala förmågan eller starkt stöd i samhället klarar inte av processen. Jag undrar hur många liv Sveriges politik har kostat, här hemma eller i de länder människor deporterats till.

Bland det värsta i sammanhanget är när byråkraterna, som i tv-inslaget, säger att den berörde invandraren kan ¨åka hem till sitt land och därifrån söka ett nytt tillstånd att få komma tillbaka till vårt land". Sam Amin, som gjort Sverige en stor tjänst i ett krig, ska således åka till det landet för att söka tillstånd att komma hit igen. Oerhört!

Vem har bestämt att det ska vara på det sättet?

Jo, riksdagen naturligtvis. Obegripligt! Jag skäms!

(uppdaterad)