Är det så här vi vill ha det med public service?

Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme. På dagen 28 år senare går rysk militär in i Ukraina. Både mordet och invasionen föder frågor om hur public service sköter sitt uppdrag i Sverige. 1986 tog det timmar innan radio och tv rapporterade om mordet. 2014 avstår SVT från livesändningar om den svåra krisen i Europa – där tog kvällstidningarna skickligt över.

1986 utlöste passiviteten inom public service en kritisk debatt.  Sveriges Radio tog till sig kritiken och började efter ett knappt år att sända nyheter dygnet runt. Tidigare hade man avstått från det av kostnadsskäl. 

Nu, nästan 30 år senare, avstod SVT från att gå ut i direktsändning under de första dygnen när Europa skakas av den värsta politiska krisen sedan det kalla kriget. Visst, ett antal extra nyhetssändningar blev det, men ingen kontinuerlig direktsändning med experter, intervjuer och kommentarer.

SVT:s har skickliga korrespondenter som Elin Jönsson och Stefan Åsberg, men de användes inte när de som bäst behövdes. Inte heller kunnige kommentatorn Bo Inge Andersson. De sparades alla till nyhetssändningarna. Vad det gällde tv, vill säga. Visst, SVT bevakade krisen, men främst då på sin sajt där det skrevs texter och nyhetschattades och visades videoinslag. 

Där var det hög aktivitet med bra kvalitet, men i de tv-kanaler SVT har härskade lugnet med Melodifestivalen och repriser med Vem vet mest. Mellon följdes dock av två (!) minuter extra nyhetssändning om krigshotet i Europa.

Nu fanns det faktiskt utmärkta livesändningar till och från under helgen, men då på Aftonbladets och Expressens sajter. Där var det aktiviteter i proffsig studiomiljö med reportrar, kommentatorer och direktrapporter från Ukraina och Krim via Skype och mobiler. Engagerat, kunnigt och aktuellt. Bra!

Sammantaget gav denna krisens helg en intressant bild av medieutvecklingen i Sverige. Public service valde hellre att skriva texter på sin sajt än att filma och prata i sina primära kanaler tillgängliga för alla licensbetalare. Och tidningarna fortsatte att skriva, men satsade också skickligt på rörlig bild även för dem som inte köpt tidningen. Jag satt klistrad vid datorn och kollade deras utmärkta nyhetsförmedling. 

Sammantaget finns det skäl att fråga sig vad vi förväntar oss av public service. Dess satsningar på digitala medier är redan starkt ifrågasatta av företrädare för dagspressen som menar att de indirekt statligt ägda medierna allvarligt hotar tidningarnas möjligheter att få betalt för sina nödvändiga digitala satsningar. Public service har ju en säker finansiering med licensmedel och kan glatt leverera allt gratis i de digitala kanalerna. Det kan inte tidningarna göra, för dem är public service ett allvarligt hot. 

Efter denna helg kan man också fråga sig om det är rätt av public service att inte fullt ut utnyttja sina primära kanaler, utan i stället hänvisa tittare och lyssnare till sina sajter på nätet. Svaret måste bli nej. Licensfinansierade medier måste rimligen ta ansvar även för den publik som inte har tillgång till nätet. Det lär handla om någon miljon vuxna i Sverige.

Tidningar konverterar snabbt till digitala kanaler och får inte sällan kritik från äldre och andra som tycker att de missgynnas då de bara är intresserade av pappersprodukten och inte vill betala för digitala kanaler de inte utnyttjar. Tidningsföretagen utsätter sig således medvetet för en kalkylerad risk och det kan även kommersiella TV3 och TV4 med flera göra om de väljer att stöta sig med publiken i sina utvecklingsprojekt. Men licensfinansierade public service måste agera annorlunda. Även därför är deras passivitet under helgen obegriplig.

I förlängningen anar man problem för public service att motivera sin existens. Verksamheten är med rätta nyligen starkt kritiserad för sin hantering av kravet på opartiskhet, både i SVT och SR. Nu har public service därefter dessutom degraderat sin betydelse för nyhetsförmedlingen där i stället kvällstidningarna tar täten. SVT valde att prioritera skilda underhållningsprogram, sport och repriser som fick ligga kvar i tablån även då Ryssland marscherar in i ett grannland.

Är det så vi vill ha det med public service?
Uppdaterad 20140303 kl 19.23 med nedanstående länkar.

Länkar:
Ulf Johansson om kritiken mot SVT - Ulf Johansson bemöter Lisa Bjurwalds kritik, medievarlden.se
Söndagslunk för SVT mitt under krisen - Lisa Bjurwald om SVT:s bevakning av Ukraina, medievarlden.se 

   

  

Verkligheten har hunnit ifatt tv-licensen

Nu har nog verkligheten äntligen hunnit ifatt den hopplöst föråldrade svenska tv-licensen. Plötsligt väller kritik fram mot licensen sedan Förvaltningsrätten i Luleå beslutat att datorer är avgiftspliktiga eftersom man kan se tv-program i dem, oavsett om man verkligen gör det eller inte. Politikerna lär få problem med att krypa ut ur den pinsamma frågan, särskilt sedan regeringen så sent som i förra veckan dessvärre föreslog att licensen ska finnas kvar.

Förvaltningsrätten avkunnade ett antal domar gällande avgiftskravet för datorer.  Detta sedan upprörda datorägare överklagat Radiotjänsts beslut att skicka licensfakturor till dem trots att de saknar tv-apparater, ett förfarande som nu i debatten jämställts med ökända skojares bluffakturor. Många mål återstår att pröva i domstolen, inte minst gällande surfplattor och mobiler.

Det är viktigt att lagar och regler är respekterade av allmänheten, om förtroendet rubbas kan mycket hända även om vi i Sverige oftast är lojala mot gällande ordning.  Hittills har betalningsviljan varit stor, runt 90 procent av de berörda hushållen har betalat sin tv-avgift. Nu finns nog risken för att betalningsviljan kan minska eftersom reglerna för avgifter på datorer uppfattas som absurda och obegripliga av många som genom domarna fått upp ögonen för saken. Inte minst studenter har varit kritiska i intervjuer; de måste ju ha datorer för sina studier och har inte sällan avstått från tv för att spara pengar.

Jag har tidigare bloggat många gånger om den föråldrade licensen som dessutom är så orättvis eftersom den slår hårt mot ensamstående. Det är ju hushållen som betalar licensen, inte individerna.  Länkar till tidigare blogginlägg i slutet av denna text. Där finns också ett antal länkar till kritiska röster i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Mer kritik kommer säkert fram i debatten under den närmaste tiden.

För något år sedan verkade det som om politikerna äntligen var beredda att göra om systemet och antingen ta ut kostnaden via inkomstskatten, eller i vart fall i form av en öronmärkt avgift på skattsedeln, liknande begravningsavgiften. Men icke, nyligen föreslog regeringen i stället i sin public service-proposition att avgiften ska bli kvar.

Att public service är en viktig institution i det svenska samhället håller nog de flesta med om. Ändå finns det risk för att även public service-bolagen kan drabbas av ilskan mot licenssystemet som de alltid försvarat för att bevara sin påstådda ”frihet” gentemot staten, trots att de är statsägda via Förvaltningsstiftelsen.

SVT:s vd Eva Hamilton är också ordförande i Radiotjänst som driver in licensavgifterna. Hon lovade först att man skulle hantera de kritiserade reglerna om datorer försiktigt, men kort därefter började Radiotjänst ändå sin jakt på datorägare utan tv och licens.

Både SVT och Sveriges Radio har ju också genom sina företrädare i regel varit tämligen pompösa i sin beskrivning av sin förträfflighet, en attityd som kan straffa sig när inte minst ungdomar nu vänder sig mot systemet och ser kopplingen mellan den förhatliga licensen och de berörda programbolagen.  

Närmast kommer med all sannolikhet många av domarna att överklagas till kammarrätten i Sundsvall. Om de fastställs där så kommer kraven på ett ändrat avgiftssystem att bli en knepig fråga för regering och riksdag. Rätt välförtjänt med tanke på att politikerna behållit ett hopplöst omodernt system alldeles för länge. Obegripligt nog.

Relevanta länkar på andra sajter:
Dags att pensionera tv-licensen - ledare expressen.se 130625
Bättre att betala tv-avgift via skatten - ledare svd.se 120625
Tv-avgiften en generationskonflikt - nyhetsartikel dn.se 130625
Radiotjänst tar sikte på småföretagare - nyhetsartikel dn.se 130625
Tv-avgiften upprör Aftonbladets läsare - aftonbladet.se 130624
Är det rätt att datorer bli grund för tv-avgift - inlägg Brännpunkt Direkt i SVD 130624
Jag kommer att överklaga - nyhetsartikel aftonbladet.se 130624
I och med domarna har licensen slutligen spelat ut sin roll - Axel Björklund i DN 130624
Idioti att tvingas betala för något man inte vill ha - intervju i DN med datorägare 130624
Tv-avgift krävs för dator - artikel svt.se 130624
Licens utan legitimitet - ledare på dn.se 130620

Ett urval av texter på denna blogg om tv-licensen: 

Tragikomiskt om tv-licensen. Och nu Meg13 - utkiksbloggen.blogspot.com 130307

Nya turer förlöljligar den otidsenliga tv-licensen - utkiksbloggen.blogspot.com 130122

Vad vill regeringen om public service? - utkiksbloggen.blogspot.com 121023

Oberoende public service med statlig kontroll - utkiksbloggen,blogspot.com 120911

Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen - utkiksbloggen.blogspot.com 110221

Uppdaterad 130625 kl 09.22

Avstå från en ny medieetisk organisation!!

Planeringen för en ny etisk byråkrati i de traditionella medierna rullar på. Utredaren Nils Funcke har lagt sitt förslag, senast diskuterat vid ett seminarium hos Timbro.  Expressens Thomas Mattsson har skrivit om vad han gillar och om det han är tveksam till.  Journalistförbundet vill att även yrkesetiken ska granskas, projektet verkar växa… Själv är jag, som tidigare, tveksam till förslaget. Statligt kontrollerade public service bör inte samordnas ens etiskt med de privatägda medierna. Förslaget bör inte genomföras.

I dessa tider kan man önska att medierna snarare ägnade all sin gemensamma kraft åt att bekämpa strömningarna mot  tryck- och yttrandefriheten. Den nya fotoförbudslagen är ett exempel.  Begränsningen av kreditupplysningar via nätet ett annat exempel. Förbudet mot att lämna ut passbilder likaså, och den utökade brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen.

Och nu senast har vi sett hur polisen omotiverat griper en reporter på Corren. Och hur fullmäktige i Borgholm låter polisen avvisa en ledamot för att han filmar debatten! Och hur man i Göteborg först efter lång tvekan låter medier filma fullmäktiges diskussion om en trängselskatt.

Signalerna är tydliga, samhällets attityd mot publicistisk verksamhet har hårdnat.  Jag vågar påstå att den förändringen inte beror på makthavarnas missnöje med det pressetiska systemet eller på det faktum att etiken i etermedier övervakas av en myndighet och tidningsartiklar av en annan instans. Var ser vi de allvarligaste hoten, bör mediernas fokus ligga på att tuffare bevaka maktens åtgärder mot publicistisk verksamhet, eller är det viktigare att mer städat filosofera runt branschens egen etiska organisation?  

Jodå, både Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och Publicistklubben uttalar sig och kritiserar makthavare som utmanar våra grundlagsenliga rättigheter. Så gör även nybildade Utgivarna, men inte minst där läggs också mycket energi på att få till ett gemensamt etiskt system för radio, tv, tidningar, tidskrifter och deras digitala produkter.

Jag har svårt att se behovet som motiverar en ny institution som ska balansera mellan den statliga intressesfären och den privatägda mediebranschen.  Nils Funckes rapport har varit intressant att läsa, men jag blir snarare mer tveksam än tidigare till om det är klokt att skapa detta nya system för tillsynen av etiken, det tenderar att bli en riktigt stor och dyr koloss. Faran för detta återspeglas väl i utredningen för den som vill se risken.

Det pressetiska systemet kommer sannolikt att spela en mindre roll i framtiden med tanke på den digitala utvecklingen. Självklart kan och bör tradmedierna granska sin etiska tillämpning, oavsett var och hur den organiseras, men jag tror inte att respekten för systemet ökar genom skapandet av denna gemensamma organisation.

Man kan fråga sig var initiativtagarna hittat motivet till projektet.  Handlar det om en idé om bättre service, att det ska bli ”lättare” för en förfördelad att få upprättelse, att man ska slippa hålla reda på var man ska anmäla en publicering? Knappast, även Nils Funcke konstaterar att den förfördelade säkert redan idag, likväl som i ett förändrat system, lätt kan ta reda på vart man vänder sig.

Är det då rädslan för politiska ingripanden, typ Leveson-rapporten i England, som drivit på frågan? Kritiska åsikter har även i Sverige hävdats om behov av mer juridik i stället för etik, till exempel av justitierådet  Göran Lambertz och kristdemokraten Ingvar Svensson, men längre än så har det inte gått i debatten rörande etik vägd mot juridik. De politiska ambitionerna har inriktats på ökad sekretess och urholkad tryck- och yttrandefrihet.  

Om något händer på den politiska fronten rörande etiken lär det inte räcka med att visa upp en ny byråkratisk skapelse. Om politiker finner skäl att agera torde det snarare handla om mer eller mindre extrema publiceringar i digitala medier utanför denna etiks räckvidd.   

Oron för politiska ingripanden även i rent etiska frågor har ofta nämnts under åren som ett skäl bland andra till självsaneringen. Om det är ett bärande motiv även denna gång så handlar ju förslaget snarare om taktik än etik.  Och risken med ett nytt system motiverat av en sådan oro riskerar att leda till ett ökat regeltolkande på redaktionerna, en självbegränsning, rentav en självcensur.

Risken för detta kan öka med en närmast myndighetsliknande organisation rörande medieetiken. Den omfattande byråkratiska uppbyggnaden förstärker intrycket av att etik nu handlar om strikt regeltillämpning, anmälningskultur och kontrollverksamhet. Ungefär som man inte sällan betraktar Granskningsnämndens verksamhet idag.

Faran med regler är att de kan ses som viktigare än eftertanke och omdöme. Det har alltid funnits regelnördar i debatten som hellre sett på etiken som tvingande direktiv utifrån regler och sanktioner, snarare än ett redaktionellt ansvarsfullt övervägande i en diskussion med utgivaren i centrum. Redan namnvalet för den föreslagna nye huvudmannen i systemet, ”Medieetikens förvaltningsorgan” leder tankarna åt det hållet…   

Sist men inte minst, det måste enligt min mening ifrågasättas om det är lämpligt med  en gemensam etisk tillsynsorganisation för indirekt statligt ägda medier och deras privatägda konkurrenter. De lever i olika världar, har helt olika finansieringsmodeller och faktisk också ofta olika syn på etiken. SR och SVT är generellt mer återhållsamma än TV4 och klart mer restriktiva etiskt sett än Aftonbladet och Expressen, både vad det gäller brott, straff, olyckor och kändisjournalistik. Till exempel.  

Precis som det skall vara. Mångfald betraktas i regel som viktigt i mediesammanhang, men här kan man nog vara på väg att motverka den publicistiska mångfalden genom en samordning där alla medier ska granskas under samma lupp. Ett skäl till förslaget är att webbsatsningarna hos till exempel SVT inte kan anmälas och granskas någonstans, men varför ska konkurrenterna till public service lösa problemen med dessa satsningar på nätet? Om etiken rörande webben inom public service inte kan lösas via Gransknkingsnämnden så kan ju bolagen själva arrangera sin egen frivilliga prövning på lämpligt sett.      

Nu har vi inte sett att det verkligen blir ett nytt system i form av en medieombudsman och en ny medieetisk nämnd under nämnda "Medieetikens förvaltningsorgan".  Det finns problem i sammanhanget, inte minst vad det gäller statens intressen och ansvar rörande public service. Och ekonomin, vem betalar? Thomas Mattsson har under de senaste dagarna skrivit ett par gånger om förslaget som han sagt sig gilla, men samtidigt är han uppenbarligen väl medveten om tämligen svåröverkomliga problem i sammanhanget.  

Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Enligt utredarens förslag till tidplan ska den medieetiska organisationen gälla från årsskiftet, om sju månader…

En del relevanta länkar: 
Nils Funckes utredning om medieetik och självsanering  - utgivarna.se 130220

Fotolagen röstades igenom - medievarlden.se 130529
Nya förslaget om medieetiken - Expressens Thomas Mattsson om Timbros seminarium.  130529
Olika åsikter om ny medieombudsman - Timbro medieinstitut, text 130528
Ny medieombudsman - vad innebär det? - Timbros debatt via Youtube 130528
Så skapar vi en ny medieetisk nämnd -  SJF:s ordförande Jonas Nordling i Medievarlden 130528
Correns reporter omhändertagen - corren.se om Héctor Barajas130528
Politiker kastades ut av polis - svt.se om Per Lublin i Borgholm, 130527
Mot en bättre medieetik - Expressens Thomas Mattsson 130527
Mediechefernas ointresse för etik kan straffa sig -Timbros Mats Olin i Medievarlden 130220
41 minuter i telefonkö - Expressens Thomas Mattsson om kreditupplysningslagen 130312

Håller med Svegfors om pressetiken - Utkiksbloggen110204
Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system - Utkiksbloggen 101216
Tveksamt med en medieombudsman - Utkiksbloggen 100906
Bra om etiken av Paul Frigyes - Utkiksbloggen 100825 (OBS länk till Frigyes text i Journalisten fungerar ej längre)
Behövs det pressetiska systemet? - Utkiksbloggen 100706

Tragikomiskt om tv-licensen. Och nu Meg 13!

Det otidsenliga licenssystemet för finansieringen av public service har nu nått en tragikomisk höjd. De senaste turerna om licensuttag eller ej på datorer och surfplattor kan nog, i bästa fall, bli början till slutet för ett hopplöst föråldrat system. Ett byråkratiskt självmord. Trovärdigheten äventyras i nuläget i vart fall både för lagstiftningen, Radiotjänst och, faktiskt, även för public service. Det vill säga SVT, SR och UR. Idag inleds mediernas egen konferens, Meg13, i Göteborg. Kommer licensfrågan att diskuteras där?

Det är märkligt att inte riksdag och regering löst denna fråga tidigare trots att saken diskuterats då och då. Svaret har alltid blivit detsamma, ”friheten” för public service kräver att licenssystemet bevaras. De högsta cheferna för public service har närmast hämningslöst lobbat för ett bevarande av licensen, trots att den tekniska utvecklingen har omöjliggjort en klok tillämpning.

Det tycks som om både ansvariga politiker och cheferna inom de olika radio- och tv-bolagen inom public service har drabbats av en blockering. Deras utgångspunkt har alltid varit att både SVT, SR och UR är ”fria” bolag och att en annan finansieringsmodell skulle äventyra denna frihet. Ett märkligt resonemang eftersom bolagen redan ägs av den svenska staten genom Förvaltningsstiftelsen.

Friheten är således en chimär, riksdag och regering kan redan nu agera och besluta som yttersta ägare till public service-bolagen på ett helt annat sätt än vad de kan göra mot privatägda, stiftelseägda eller organisationsägda medier som dagstidningar, tidskrifter och radio- och tv-kanaler.

Visst, all sådan verksamhet drabbas tyvärr också av nya lagar på skilda sätt och då alldeles för ofta i frågor som mer generellt rör tryck- och yttrandefriheten. Men SVT, SR och UR ägs indirekt av staten och kan då naturligtvis inte ytterst slippa ett mer detaljerat ägarinflytande i respektive bolag, en fråga som privatägda medier också får diskutera med sina respektive ägare. Varför skulle ägaren staten avstå sin rätt till detta vad det gäller public service? Det skulle nog ingen annan ägare heller göra.

Därför utgår egentligen licensdebatten ofta från felaktiga och kanske till och med naiva bedömningar. Staten äger, staten bestämmer.  Licensen bör därför tas ut via skattsedeln så att alla skattebetalare är med och betalar, inte bara hushållen som nu. Dagens licenssystem är ett orättvist system och gissningsvis kan en omläggning till skattsedeln ge public service mer pengar för verksamheten. Och Radiotjänst i Kiruna kan läggas ner, pengarna kan i stället gå till verksamheten.

Men där är vi inte ännu utan lagstiftarna har gett oss bestämmelser som rigoröst tillämpas av Radiotjänst trots att styrelseordföranden Eva Hamilton, vd för SVT, signalerat motsatsen. Människor som kollar på tv via surfplattor och datorer ska enligt lagen och dess företrädare Radiotjänst betala licens. Trots att kopplingen till apparaten som sådan är helt obegriplig för de flesta 2013, men tydligen inte för lagstiftare och byråkrater.

Så är det och vad som nu händer är inte lätt att förutse, men jag gissar att betalningsviljan för licensen kommer att minska. Trovärdigheten för licensen-Radiotjänst-SVT-SR-UR urholkas, ”vad håller dom på med, ska jag betala tv-licens för datorn där jag bara tittar på Expressens tv, Csports och Youtube”?

Finansieringen av public service borde naturligtvis ha lösts för länge sedan via skattsedeln.

Idag inleds mediekonferensen Meg13 i Göteborg, två dagar med ett omfattande konferensprogram om mediernas framtid. Många seminarier, andra programpunkter och branschmöten, både om tidningarnas framtid, public service och finansieringsfrågor, till exempel presstödet, även det en politisk härdsmälta.
Presstödet ska det talas om på Meg13, men det ska bli intressant att se om frågan om licensen för public service också kommer upp till debatt någonstans. Troligen  inte....    

Länkar:
Nya turer förlöjligar den otidsenliga tv-licensen -  Utkiksbloggen  22.1 2013 med länkar till tidigare  texter.

Nya turer förlöjligar den otidsenliga tv-licensen

Den konstiga, otidsenliga och i många avseenden löjeväckande finansieringen av public service i Sverige gick idag in i ett nytt skede. Eva Hamilton , vd för Sveriges Television, SVT, och Radiotjänst i Kiruna påminner om att man minsann har laglig rätt att ta ut licensavgifter av alla som saknar tv och därmed licensen, men som tittar på tv via datorn, paddan eller mobilen. Frågan aktualiseras av att SVT snart tänker lägga ut alla sändningar via webben.

SVT:s beslut om webbsändningarna om sändningar via internet är naturligtvis mycket bra, en klok anpassning till de nya tekniska möjligheterna. En riktigt bra vidareutveckling av SVT Play, en väldigt värdefull möjlighet för medborgarna att ta del av public service när de vill och var de vill.

Det kloka beslutets konsekvenser för tillämpningen av licenssystemet är däremot pinsamt för dess tillskyndare, däribland Radiotjänst, SVT och idag speciellt dess talesman Eva Hamilton. När skall förnuftet segra, när skall det hopplöst omoderna licenssystemet avskaffas?

Nu verkar det ha gått så långt att inte ens licenssystemets egna tillskyndare vågar utmana opinionen genom att utnyttja systemets möjligheter fullt ut; varken Hamilton eller licensindrivaren Radiotjänst tycker att man nu bör jaga människor med läsplattor, datorer eller mobiler för att få in licenser trots att de faktiskt har laglig möjlighet till detta. Bra, i och för sig, men ett något förvånande beslut i byråkraternas annars ganska stelbenta värld.

Försvararna av gällande ordning talar gärna om att licenssystemet i nuvarande tappning gjorts teknikoberoende. Det tycker jag inte är en korrekt beskrivning eftersom man, till och från, både regelmässigt och i praktisk tillämpning diskuterar om licensen ska tas ut då sändningarna kan nå både datorer och telefoner. Eller, som nu, att man av skilda skäl inte tänker göra det; tillämpningen präglas plötsligt av nyckfullhet, inte precision och förutsägbarhet som är ett krav då det gäller lagstiftning.

Nej, den enda kloka teknikoberoende finansieringsmodellen för Sveriges viktiga verksamhet inom SVT, Sveriges Radio, SR, och Utbildningsradion, UR,  är ge dessa mediebolag pengarna via skattsedeln. Helst inbakat i skatteuttaget eller, som diskuterats, en kompromiss med en särskild avgift, ungefär som den nuvarande begravningsavgiften. Då kommer det in mer pengar till verksamheten, dels för att Radiotjänst i Kiruna kan läggas ner, dels för att alla skattebetalare är med och betalar. Inte bara hushållen av skiftande storlek. Ett mer rättvist system för alla.

Men då hävdar samfällt de högsta cheferna inom public service att bolagen mister sin självständighet gentemot riksdag och regering. Jag håller inte med dem, de saknar faktiskt redan nu den självständighet de påstår sig ha, mediebolagen ägs redan indirekt av staten och det är redan nu politikerna som beslutar om deras tillvaro och villkor. Och deras bristande självständighet illustreras väl av bolagens egna företrädare och deras återkommande lobbyaktiviteter gentemot politikerna i skilda sammanhang.

Jag har tidigare bloggat några gånger om licenssystemet, länkar nedan.  

Länkar till andra medier: (uppdaterad)
Om framtidens tv och hur du borde betala för den - Jan Helin i Aftonbladet 130128

SVT: "Ingen radikal förändring" - artikel computersweden.idg.se 2013-01-22

Dator och surfplatta beläggs med avgift - artikel computersweden.idg.se 2013-01-22.

Läsarna rasar mot tv-avgift för datorn - artikel svd.se 2013-01-22.

Snart måste du betala tv-avgift för din dator - artikel dn.se 2013-01-22.

Läsarstorm över tv-avgift för datorn - artikel aftonbladet.se 2013-01-22.

Nu får du betala för att se tv i datorn - artikel expressen.se 2013-01-22.

Riksdagsmoderater: "Lägg ner Radiotjänst" - resume.se 2013-01-22

Länkar till tidigare texter på Utkiksbloggen (länkar till fler texter i artiklarna):

Avskaffa tv-licensen! - Utkiksbloggen 2010-03-23.

Bra av moderater om tv-licensen - Utkiksbloggen 2010-11-30

Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen - Utkiksbloggen 2011-02-21

Intressant kritik mot tv-licensen - Utkiksbloggen 2011-03-01

Oberoende public service med statlig kontroll - Utkiksbloggen 2012-09-11

Historiskt förslag om public service i morgon? - Utkiksbloggen 2012-09-10

Vad vill regeringen om public service?

Sent omsider har jag hunnit lyssna på Ekots nyhet om oenigheten inom regeringen om en ”tv-skatt” i stället för en tv-licens enligt dagens omoderna modell och därtill läst diverse texter om regeringens pudel; omläggningen av licensen till en tv-avgift på skattsedeln finns uppseendeväckande nog inte med i det utredningsförslag som nu går ut till remissinstanserna. Så är det, men ingenstans får man veta exakt vad det är som hänt. Jag tror att det är Anders Borg och Finansdepartementet som vill lägga hela tv-avgiften direkt i skattesystemet. Håller med honom i så fall, varför inte?

I nyhetsinslagen framställs det som om Finansdepartementet är emot en ”tv-skatt”. Gissningsvis är det en feltolkning. Public Service-utredningen föreslog ju en tv-avgift, ungefär som begravningsavgiften, på skattsedeln. Inte en finansiering direkt via skatten, vilket kräver en årlig prövning i budgetarbetet.

Det är, tror jag, detta som Finansdepartementet är emot. Gissningsvis vill Borg med flera att Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion ska få sina anslag via årliga beslut i statens stora bugetarbete. Om det inte är så har jag svårt att förstå varför ”begravningsavgiftsförslaget” tagits bort ur det förslag som nu skickas ut till remissinstanserna.

 I nyhetsförmedlingen beskrivs det som om Finansdepartementet är emot en ”skattelösning” och det är knappast tänkbart. Jag har svårt för att tro att Anders Borg vill fortsätta finansiera public service med det otidsenliga licenssystemet…

Nåväl, även om vi vet väldigt lite om vad som händer så är resultatet, som det ser ut idag, beklagligt. Licenssystemet för radio- och tv är hopplöst föråldrat och drar numera löjets skimmer över sig. Det är ingen situation som gynnar public service, även om ledande företrädare för SVT och SR och UR gärna fortfarande tycks vilja behålla systemet även om de nämner att det måste ”moderniseras”.

Politiskt sett är beslutet i regeringskansliet en katastrof; tydligare har regeringens politiska svaghet knappast kunnat illustreras. Här har kulturministern och regeringen inte haft kraft nog att argumentera emot topptjänstemännen inom public service som tjatar på om att statligt ägda bolag ska ha frihet och oberoende, något som hela diskussionen visar att de faktiskt inte har. Och kanske inte ens ska ha. Vilka bolags främsta chefer kan tillskansa sig rätten att avvisa sina ägare?

Och till den politiska härdsmältan hör naturligtvis konflikten mellan kulturdepartementet och finansdepartementet. Dessa två storheter inom regeringen klarar således inte av att komma överens om ett gemensamt förslag till remissinstanserna om finansieringen. Otroligt.

Självklart borde regeringen åtminstone föreslagit en finansiering via skattsedelen, åtminstone i form av en motsvarighet till begravningsavgiften, men helst direkt som en inkomstrelaterad skatt. Det är bättre att alla medborgare betalar för public service än som idag ”hushållen”. Det är både svårmotiverat och därtill orättvisst mot hushåll med få personer, det är bättre att alla skattebetalare får vara med och betala.

Eller?

Historiskt förslag om public service i morgon?

I morgon tisdag lägger den statliga Public service-kommittén fram sitt förslag. Enligt Ekot föreslår utredningen att tv-licensen äntligen ska avskaffas och ersättas av en avgift på skattsedeln. Det är i så fall alldeles utmärkt, men dessvärre lär också utredningen föreslå att public service-bolagen inte ska få utveckla sin verksamhet på andra plattformar. Det är inget bra förslag. I morgon får vi se om förhandstipsen stämmer.

Tv-licensen är fullkomligt otidsenlig sedan många år med det  onödiga företaget Radiotjänst i Kiruna. Det har  i decennier med löjliga trailers i ”reklamfria” SVT skrämt folk med att kontrollanter med konstig teknisk utrustning är på gång i namngivna städer. För att inte tala om de prisbelönade (!) reklamfilmerna i samma reklamfria SVT där Radiotjänst med konstlade sångaruppvaktningar tackar dem som betalat licensen…!

Nu föreslås sannolikt en avgift som läggs på skattsedeln, ungefär som begravningsavgiften.  Det innebär att finansieringen av public service inte, som nu, läggs på hushållen.

Avgiften betalas i stället av varje enskild skattebetalare och det är naturligtvis både mer rättvist och klokare. Och det bör finnas goda förutsättningar för en bra kalkyl som minskar den ekonomiska belastningen för skattebetalarna, men samtidigt ger public service mer pengar. En smart lösning.

Ändå har snart sagt alla framträdande företrädare för public service länge pläderat för att licensen måste finnas kvar i nuvarande form ”för att inte politikerna ska kunna hota public service med minskade anslag”. Ungefär. Så tycker de flesta av dem förmodligen fortfarande trots att politikerna naturligtvis alltid har kunnat gå in och jävlas med de medieföretag som staten faktiskt äger genom Förvaltningsstiftelsen.

Därför ska det bli intressant nu att se vad de säger om förhandstipsen om licensens avskaffande verkligen stämmer. Vad kommer Eva Hamilton, SVT, att säga? Och avgående radiochefen Mats Svegfors? Eller tillträdande vd på Sveriges Radio, Cilla Benkö? Erik Fichtelius, UR?

Om jag inte tar fel så har de alla ända fram till i dag varit livrädda för att licensen ska avskaffas. Jag har under årens lopp inte begripit mig på deras konservatism i denna fråga. Med en ny avgift enligt förhandstipsen får ju public service faktiskt en mycket säkrare finansiering; i dagsläget kan ju licensbetalarna när som helst sluta betala licensen. 

Av alla de skäl är det därför bra om den öststatsdoftande licensen avskaffas och glöms bort. Däremot är det inget kul att utredningen enligt Ekot ska föreslå en lika öststatsinspirerad censurliknande restriktion för SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion att utveckla sina verksamheter i nya kanaler, det vill säga på webben och i mobiler. Där är ju flera av bolagen redan mycket framgångsrika och viktiga aktörer. Här hoppas jag att förhandsspekulationerna inte stämmer.

Alltså, en gång i tiden fick inte radion sända sina egna nyhetssändningar i radion. Syftet var att skydda tidningarnas verksamhet och därför fick det av tidningarna ägda  Tidningarnas Telegrambyrå, TT, uppdraget att läsa alla nyheter i radio. Mest känd som radioröst var nog  Uno Stenholm och under senare år Kaj Karlholm.  

Den där konstiga ordningen avskaffades med tiden och sedan har Sveriges Radio fått sköta sin egen nyhetsförmedling. Efter mordet på Olof Palme 1986 har till och med samhället ställt krav på nyhetsservice dygnet runt från public service. Rätt och klokt.  Därför är det märkligt om staten plötsligt nu får för sig att begränsa dessa mediebolags utveckling på webb och mobiler som otvivelaktigt är nya arenor även för public service i den snabba teknikutvecklingen. Logiskt sett borde man väl också i så fall förbjuda tidningarna att göra tv, men det förslaget tror jag inte vi får se i morgon…

Förslaget om att begränsa utvecklingen i digitala medier, kanske främst på webben, har i debatten drivits av Eskilstuna-Kurirens chefredaktör och vd Peo Wärring i sin tidigare roll som vice ordförande i Tidningsutgivarna, TU. Nu sitter han i styrelsen för den nya publicistiska organisationen Utgivarna som syftar till att samla både public service, kommersiella tv-bolag, tidskrifterna och dagspressen under samma hatt.

Organisationen är alldeles ny och jag har tidigare bloggat om att de skilda medieslagens företrädare nog kan få problem att hålla ihop.  Förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius har skrivit om samma sak i DN. Jag tror att public service-kommitténs förslag kan bli en svår prövning för Utgivarna eftersom åsikterna bland styrelsens ledamöter skiljer sig åt, både Eva Hamilton, Peo Wärring och de stora dagstidningarnas chefredaktörer med flera sitter i styrelsen. De är inte överens i dessa frågor, men i sådana lägen ska Utgivarna enligt dess vd Jeanette Gustafsdotter avstå från att behandla frågan i styrelsen. Märkligt.

Nåväl, public service-redaktionen Ekot inom Sveriges Radio kan ju ha fel i sina spekulationer; i morgon föreslår kanske utredningen att allt ska vara precis som förut, men det tror jag inte.
Uppdaterad 120910 kl 13.10, kl 14.55

Tidigare texter på denna blogg om tv-licensen.

Tv-licensen äntligen på väg att avskaffas. Utkiksbloggen 18 april 2012.
Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen. Utkiksbloggen 21 februari 2011
Bra av moderater om tv-licensen. Utkiksbloggen 30 november 2010.

Länkar till artiklar:

Public service under omvandling. Medievarlden.se 10 september 2012
Smart telefon gör tv-pejlaren arbetslös. Dagens Nyheter 10 september 2012

Public service måste garanteras. Gefle Dagfblad 9 september 2012