Är det så här vi vill ha det med public service?

Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme. På dagen 28 år senare går rysk militär in i Ukraina. Både mordet och invasionen föder frågor om hur public service sköter sitt uppdrag i Sverige. 1986 tog det timmar innan radio och tv rapporterade om mordet. 2014 avstår SVT från livesändningar om den svåra krisen i Europa – där tog kvällstidningarna skickligt över.

1986 utlöste passiviteten inom public service en kritisk debatt.  Sveriges Radio tog till sig kritiken och började efter ett knappt år att sända nyheter dygnet runt. Tidigare hade man avstått från det av kostnadsskäl. 

Nu, nästan 30 år senare, avstod SVT från att gå ut i direktsändning under de första dygnen när Europa skakas av den värsta politiska krisen sedan det kalla kriget. Visst, ett antal extra nyhetssändningar blev det, men ingen kontinuerlig direktsändning med experter, intervjuer och kommentarer.

SVT:s har skickliga korrespondenter som Elin Jönsson och Stefan Åsberg, men de användes inte när de som bäst behövdes. Inte heller kunnige kommentatorn Bo Inge Andersson. De sparades alla till nyhetssändningarna. Vad det gällde tv, vill säga. Visst, SVT bevakade krisen, men främst då på sin sajt där det skrevs texter och nyhetschattades och visades videoinslag. 

Där var det hög aktivitet med bra kvalitet, men i de tv-kanaler SVT har härskade lugnet med Melodifestivalen och repriser med Vem vet mest. Mellon följdes dock av två (!) minuter extra nyhetssändning om krigshotet i Europa.

Nu fanns det faktiskt utmärkta livesändningar till och från under helgen, men då på Aftonbladets och Expressens sajter. Där var det aktiviteter i proffsig studiomiljö med reportrar, kommentatorer och direktrapporter från Ukraina och Krim via Skype och mobiler. Engagerat, kunnigt och aktuellt. Bra!

Sammantaget gav denna krisens helg en intressant bild av medieutvecklingen i Sverige. Public service valde hellre att skriva texter på sin sajt än att filma och prata i sina primära kanaler tillgängliga för alla licensbetalare. Och tidningarna fortsatte att skriva, men satsade också skickligt på rörlig bild även för dem som inte köpt tidningen. Jag satt klistrad vid datorn och kollade deras utmärkta nyhetsförmedling. 

Sammantaget finns det skäl att fråga sig vad vi förväntar oss av public service. Dess satsningar på digitala medier är redan starkt ifrågasatta av företrädare för dagspressen som menar att de indirekt statligt ägda medierna allvarligt hotar tidningarnas möjligheter att få betalt för sina nödvändiga digitala satsningar. Public service har ju en säker finansiering med licensmedel och kan glatt leverera allt gratis i de digitala kanalerna. Det kan inte tidningarna göra, för dem är public service ett allvarligt hot. 

Efter denna helg kan man också fråga sig om det är rätt av public service att inte fullt ut utnyttja sina primära kanaler, utan i stället hänvisa tittare och lyssnare till sina sajter på nätet. Svaret måste bli nej. Licensfinansierade medier måste rimligen ta ansvar även för den publik som inte har tillgång till nätet. Det lär handla om någon miljon vuxna i Sverige.

Tidningar konverterar snabbt till digitala kanaler och får inte sällan kritik från äldre och andra som tycker att de missgynnas då de bara är intresserade av pappersprodukten och inte vill betala för digitala kanaler de inte utnyttjar. Tidningsföretagen utsätter sig således medvetet för en kalkylerad risk och det kan även kommersiella TV3 och TV4 med flera göra om de väljer att stöta sig med publiken i sina utvecklingsprojekt. Men licensfinansierade public service måste agera annorlunda. Även därför är deras passivitet under helgen obegriplig.

I förlängningen anar man problem för public service att motivera sin existens. Verksamheten är med rätta nyligen starkt kritiserad för sin hantering av kravet på opartiskhet, både i SVT och SR. Nu har public service därefter dessutom degraderat sin betydelse för nyhetsförmedlingen där i stället kvällstidningarna tar täten. SVT valde att prioritera skilda underhållningsprogram, sport och repriser som fick ligga kvar i tablån även då Ryssland marscherar in i ett grannland.

Är det så vi vill ha det med public service?
Uppdaterad 20140303 kl 19.23 med nedanstående länkar.

Länkar:
Ulf Johansson om kritiken mot SVT - Ulf Johansson bemöter Lisa Bjurwalds kritik, medievarlden.se
Söndagslunk för SVT mitt under krisen - Lisa Bjurwald om SVT:s bevakning av Ukraina, medievarlden.se 

   

  

Imponerande insatser av reportrarna i Japan

Nyhetskanaler som CNN och Al-Jazeera är verkligen snabba och heltäckande i sin bevakning av de dramatiska händelserna i till exempel Egypten, Libyen och nu senast Japan. Ständigt närvarande. Även våra svenska medier har skött sig bra. All heder åt reportrar som exempelvis Nilofar Saidi och Stefan Åsberg i SVT och Rolf Porseryd i TV4 och Ola Wong, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. Sakliga och korrekta. Alla på plats med sina team, i farliga områden, och med kunniga och balanserade inlägg om vad som händer.

Dessutom är de modiga. Vem vill idag resa till Japan och de områden som är utsatta för de olika farorna från naturkatastroferna och kärnkraftsolyckorna? Nilofar Saidi redovisade i måndagens sändningar lugnt och sakligt den omtumlade känslan inför allt hon ser och sin personliga oro inför situationen. Men hon stannar mitt i katastrofen och fortsätter rapportera till oss i Sverige.

Stefan Åsberg och hans team rör sig nu försiktigt runt området med de havererade reaktorerna i Japan, berättar han idag för tidningen Journalisten. Det handlar om extremt svåra förhållandena som få reportrar möter i sin yrkesutövning. De kan hamna i riktigt farliga situationer och det måste vara både fysiskt och känslomässigt jobbigt att fullgöra sitt uppdrag. Hur ska han och kollegerna i det kaotiska läget kunna avgöra hur de ska våga röra sig eller när de inte kan stanna kvar längre?

Stefan Åsberg gjorde debut i medievärlden 15 år gammal som prao på Radio Gävleborg. 1993 började han på regionala Mittnytt, värvad av legendariske reportern Alf Lundkvist som flyttade till Rapport. Mittnytt täckte på den tiden även Gävle där Åsberg blev en känd profil i staden. Efter tiden på regional-tv har Stefan Åsberg utvecklats till en rutinerad världsreporter som rest till den ena katastrofen efter den andra, jorden runt.

1986, många år innan Åsberg blev journalist, skickade vi från Gefle Dagblad ut reportrar och fotografer till en befarad kärnkraftsolycka i Forsmark. Senare visade det sig att olyckan hade skett i Tjernobyl, men till en början var alla övertygade om att något hade hänt i Forsmark som ligger ganska nära Gävle. Jag vill minnas att vi gav våra medarbetare direktiv om att inte smita förbi några polisspärrar och framför allt inte köra närmare än ett par mil från kärnkraftverket…

Tämligen aningslöst med tanke på vad vi vet idag. Men kanske begripligt med tanke på vad lite vi då visste om riskerna i dessa sammanhang. När det blev klarlagt att de radioaktiva utsläppen kom från Tjernobyl och inte Forsmark uppmanade myndigheterna oss alla att inte dricka vatten från vattenpussarna på marken!

Gävle drabbades som bekant av det radioaktiva nedfallet, och vi skrev i tidningarna om gravida mammor som valde att lämna staden. Journalistiken i stadens tidningar präglades sedan länge av kärnkraftsolyckan, inte minst av återkommande rapporter om radioaktiviteten i skog och mark.

Gefle Dagblad skickade 1987 ner ett reportageteam till Tjernobyl för en reportageserie som publicerades ett år efter olyckan. Det var reportrarna Lisa Lofors och Per-Olof Grönberg, ledarskribenten Tord Bergkvist och fotografen Leif Jäderberg. Lofors och Bergkvist är pensionerade, Grönberg jobbar sedan många år på Länstidningen i Östersund och Jäderberg är numera chef för den gemensamma fotoredaktionen på Arbetarbladet och Gefle Dagblad. De gjorde alla ett utmärkt jobb och både texterna och bilderna väckte berättigad uppmärksamhet.

Den samlade effekten av jordbävningar, tsunamin och kärnkraftsolyckorna gör att det är svårt att ta till sig vad som nu händer i Japan, tragedin är ofattbar. Och det bara fortsätter; för en stund sedan (15-tiden) drabbades Japan av ett kraftigt efterskalv. Sydsvenskan.se berättar att reportern Ola Wong sökte skydd under ett bord. I samma text funderar seismologen Reynir Bödvarsson om det kan röra sig om ett förskalv till ett större skalv.

Och Wong ligger väl under sitt bord och försöker få iväg en ny text...

Både nyhetsteamen på plats och deras ansvariga chefer har svåra frågor att ta ställning till när de ska avgöra om medarbetarnas ska flygas hem eller ej. Alla vill naturligtvis vara kvar och spegla händelseutvecklingen, men någonstans går det en gräns där riskerna för medarbetarna blir för stora. På SVT överväger man frågan just nu.

UPPDATERING 2011-03-17:

Idag har SVT beslutat att deras medarbetare ska lämna Japan tills läget klarnar. Beslutet var inte självklart för några av medarbetarna enligt Journalisten.

Journalisten skriver också att även Aftonbladet och GP tagit hem sina medarbetare, men Sveriges Radios Staffan Sonning och Nils Horner stannar i Japan tills vidare.