Dag tre i Almedalen kom att handla om framtiden.

De diskussioner jag besökte under tisdagen i Almedalen handlade mest om framtiden, men på lite olika sätt. Ett intressant seminarium hos HejDigitalt och Readly hade den något kryptiska rubriken ”Vad händer när ingen längre vill äga utan låna, hyra och dela?” Den frågan fick vi nog inget direkt svar på, men det blev en intressant diskussion om digitaliseringens möjligheter på helt olika områden.

Skicklig moderator var Beata Wickbom, expert på kommunikation, sociala medier och it-utveckling med mera. Hon ställde bra följdfrågor på svaren hon fick av dem hon intervjuade, något som även tv-proffs ibland är alldeles för dåliga på. Det finns intervjuare i alla medier som bara ställer frågor närmast mekaniskt och inte lyssnar på svaren och därför inte följer upp dem med följdfrågor.

Så inte i dessa samtal där Beata Wickbom inledde med att intervjua Jimmy Ahlstrand, strategichef på SVT, om dess framtid när allt färre tittar på traditionella tv-sändningar. Tittarsiffrorna har länge varit i princip oförändrade, men nu minskar de. Den egna publiken tittar allt oftare när den själv vill via SVT Play och andra lämnar SVT och tittar i stället på Netflix och andra webbsändningar, inte minst via dagspressens snabbt ökande satsningar på rörlig bild.

Jimmy Ahlstrand påpekade flera gånger att SVT lever i en bekväm värld med sin säkra licensfinansiering, till skillnad från de kommersiella kanalerna. Hur säker, eller kanske t o m osäker licensfinansieringen verkligen är, kan man diskutera, inte minst nu efter Högsta förvaltningsdomstolens underkännande av licensuttaget på datorer och surfplattor mm. Det är ett ämne som jag skrivit om förut och som det finns anledning att återkomma till; något måste ju göras politiskt åt det föråldrade licenssystemet. I det långa loppet kan man t o m fråga sig hur tillvaron ser ut för public service med tanke på mediekonsumenternas allt snabbare rörelser. Jag är rätt pessimistisk för public service i framtiden. Faktiskt.

Bortsett från den invändningen var det intressant att följa den framtidsspaning som Jimmy Ahlstrand bjöd på i samtalet. Likaså ett snabbt samtal med Inga Birath von Sydow, utvecklingchef på Readly Books. Readly jobbar med att öka läsningen i digitala medier, både bland vuxna och barn, de tryckta mediernas Spotify. Ett bra exempel på hur digitaliseringen förändrar ägandet, i framtiden kanske vi inte har en enda bok i hyllorna hemma, men tusentals i våra surfplattor, som hon sa.

Även den siste som intervjuades i Wickboms ”digitala stol”, Anders Tärnell som är marknadschef på Hertz, var mycket intressant att höra på. Han lät snarare som en utvecklingschef eller it-chef vilket också Beata Wickbom påpekade. Anders Tärnell berättade om hur Hertz, som vi alla nog tänker på som ett företag där man kan hyra en bil, nu jobbar hårt med utvecklandet av digitala tjänster, till exempel för oss som vill finna någon att samåka med.

Onekligen intressant då svenska Hertz ägs av Volvo personvagnar som borde vara mer intresserade av att sälja bilar, men som tydligen omdefinierar sina mål av hänsyn till kundernas krav och samhällets målsättningar. Och naturligtvis även av kommersiella skäl, i förlängningen gynnar naturligtvis deras strategier verksamheten.  

Tärnell berättade också att det globala företaget Hertz högsta internationella ledning konstaterat att företaget inte är ett bilbolag, utan ett it-bolag. Det söker hela tiden efter innovationer och nya tjänster anpassade till tidens krav utifrån insikten om att kundernas önskemål förändras och måste tillgodoses.

Det är ett faktum som också rör dagspressen som dock kanske varit lite trögare än t ex Hertz på att omformulera sitt mål för verksamheten. Nu sker det i rask takt, väl illustrerat i Almedalen där alla större medier som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, TV4, Sveriges Television, Sveriges Radio och andra inte bara rent journalistiskt bevakar föredrag och seminarier, utan också visar upp sig själva och frikostigt arrangerar mängder av programpunkter, på plats live och på nätet.

Idag besökte jag Svenska Dagbladets stora tält i hamnen och lyssnade på chefredaktören Fredric Karén som intervjuades av Therérese Larsson Hultin, utrikesanalytiker på SvD,  om framtiden för journalistiken. Karén påpekade bland annat att tidningarnas verksamhet nu i denna förändringens tid utökas med helt andra verksamheter som eventarrangörer och andra kommersiella engagemang i helt andra verksamheter.

Jag besökte idag även Expressens så kallade ”valstuga” där politiker och andra intervjuas varje dag. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson brukar precis som Karén tala om hur medieföretagen breddar sin verksamhet och även Aftonbladets Jan Helin säger ungefär samma sak. Aftonbladet är ju svenska mästare i mediebranschen på att utveckla sin digitala verksamhet på ett imponerande sätt.

Hos Expressen idag diskuterades näthatet av Isabella Löwengrip, GT:s chefredaktör Frida Boisen,  Totte Löfström, Nyheter 24 samt kd-politikern Caroline Szyber om näthatet och hur det ska bemötas. Även detta en intressant debatt, kloka synpunkter från dem alla.

Och debatten filmades naturligtvis av Expressen. Precis som SvD gjorde då dess chefredaktör intervjuades. Egenproducerad tv till publiken och på internet, ambitiösa montrar i Almedalen med frikostiga program som följs på plats av massor av besökare.

Dagspressen gör nu sådant som aldrig gjordes förr. Framtiden är nog redan här…   

En professor som vill begränsa pressfriheten

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, har en förmåga att överraska med sina inte sällan uppseendeväckande åsikter. Nu har hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdat att den svenska yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra rättigheter i samhället och hennes exempel handlar om att kungahuset behandlats illa i medierna.

Hon har i tidigare artiklar starkt försvarat kungafamiljens rätt till ett privatliv utan besvärande avslöjanden i medierna. Kungen saknar enligt professorn all makt då han bara har en representativ roll för Sverige. Därför bör kungen och hans familj få vara ifred, menar hon. Att kungahuset bekostas av skattebetalarna och detta faktums betydelse i sammanhanget berör hon inte.

Den senast artikeln av henne utgår från det faktum att Expressen och Aftonbladet publicerade att drottning Silvia till pressombudsmannen, PO, anmält fyra tidningar för publiceringen av Elisabeth Ohlson Wallins uppmärksammade collage där drottningen avbildades då hon skurade bort ett hakkors.   

PO Ola Sigvardsson och Pressens Opinionsnämnd, PON, friade tidningarna när drottningen anmälde dem för publiceringarna, men fällde senare de bägge kvällstidningarna sedan de publicerat att drottningen anmält publiceringen av konstverket.

Enligt praxis ska nämligen inte den som anmäler en tidning riskera att bli omskriven för detta. Den "regeln" kan man tycka olika om, men den är, som en del annat i de pressetiska reglerna och praxis, föråldrad i en tid då all information sprids blixtsnabbt i många kanaler och transparens är ett honnörsord. 

Och det var väl ungefär så Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kanske tänkte då han i sin blogg och i Svenska Dagbladet motiverade varför Expressen avslöjade att statschefens hustru PO-anmälde fyra svenska tidningar. Han har naturligtvis rätt, en PO-anmälan från kungahuset måste redovisas för allmänheten. 

Och även för den det berör, som nu drottning Silvia, är sannolikt sanningen bättre än ryktet som alltid uppstår då informationen är ofullständig. Det har jag alltid som ansvarig utgivare sett som ett starkt argument för att publicera fakta frikostigt, även då etiska regler enkelt tolkade varit begränsande. Och regler brukar oftast tolkas enkelt och begränsande, etik är något helt annat än "regler", nämligen övervägande, eftertanke och empati.  

Och även jag har som ansvarig utgivare fällts för att publicera en PO-anmälan då författaren och journalisten Yrsa Stenius, själv då tidigare medlem i Pressens Opinionsnämnd, anmälde Gefle Dagblad för en uppkäftig recension  av hennes bok. 

Hennes anmälan då ansåg jag, precis som Mattsson nu, hade ett klart allmänintresse. En framstående publicist och före detta ledamot av Pressens Opinionsnämnd anmäler en recension av en bok av henne, ska en tidning tiga om det?  

Detta om detta, men intressantare ändå, och mer skrämmande,  är professor Leijonhufvuds syn på tryckfriheten då hon kritiserar Thomas Mattsson för Expressens publicering av drottningens PO-anmälan.

Rent häpnadsväckande är att hon anser att en majoritet av svenska folket säkert tyckte att det var rätt av svenska staten att förfölja Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för kritiken mot Hitler och nazisterna under kriget. Hon skriver att ” Under andra världskriget fick Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt uppleva censur. När det blåst verkligt hårt och svensk neutralitet ansetts hotad har det alltså inte varit tillåtet att framföra åsikter som uppfattats som ”farliga”.

Den sortens begränsningar av yttrandefriheten i medierna är förmodligen i linje med flertalets önskemål.”

Hon konstaterar också att "Men den traditionella svenska modellen, där yttrandefriheten ges en närmast fundamentalistiskt stark ställning i förhållande till andra intressen, kan inte upprätthållas längre. ”

Madeleine Leijonhufvuds egendomliga resonemang utmynnar i att yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra intressen. Häpnadsväckande, närmast upprörande med tanke på den juridiska kompetens hon rimligen har! 

I slutet av artikeln konstaterar hon att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson genom Expressens publicering av drottningens PO-anmälan kan bli pressfrihetens dödgrävare. 

Onekligen en intressant slutsats av en professor i straffrätt som just själv har föreslagit att pressfriheten i Sverige ska ”balanseras”, det vill säga begränsas. För kungens skull... 
  

Relevanta länkar:
Vem vill Leijonhufvud skydda? - Fredrik Karén svarar på Madeleine Leijonhuvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Anonymitetsskyddet omfattar inte kungligheter - Thomas Mattsson svarar på Madeleine Leijonhufvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Varför mer yttrandefrihet i grundlagsskyddade medier? - Madeleine Leijonhufvud fortsätter debatten, journalisten.se 131128

Hårresande jämförelser utan koll - Ulrika Knutson, journalisten.se 131126 Unik svensk pressfrihet måste värnas - Stephen Lindholm svd.se 131115

Rör inte vår yttrandefrihet - Martin Aagård på aftonbladet.se 131114
En drottning är ju inte "allmänhet" - Thomas Mattsson skriver i SvD 131113

Pressfrihet får inte bli frihet att kränka - Madeleine Leijonhufvuds debattartikel, svd.se 131113
PON klandrar publicering om PO - Thomas Mattsson bloggar om fällningen 131109

Fotografen ber Silvia om ursäkt - nyhetsartikel i Expressen 130222

Drottningen PO-anmäler tidningar - Thomas Mattsson bloggar 130220

Drottning Silvia anmäler flera tidningar - nyhetsartikel i Expressen 130220
Stenius skulle aldrig ha blivit PO - text av mig på Samesamebutdifferent.se 100319

Yrsa Stenius PO-anmäler Gefle Dagblad - nyhetsartikel i Medievärlden 020821
Uppdaterad med länk och korrigerad 131115 kl 14.25, 16.27
Uppdaterad med fler länkar 131128 kl 20.50 

Meg13 avrundades med debatter om presstödet och en ny medieombudsman

Nu är mediedagarna i Göteborg, Meg13, avslutade efter två dagar med seminarier, scenframträdanden och väldigt många möten med branschkolleger. Jag räknade ut att jag träffat minst 70 personer för samtal, från några artiga ord till långa och mer invecklade diskussioner.  Däribland med ett tiotal personer som jag inte mött tidigare.

Räkneexemplet illustrerar det som kanske är den viktigaste funktionen för en konferens som Meg13, nämligen mötesplatsen. Det går inte att föreställa sig hur mycket information som utbytts i korridorerna, vid lunch- och middagsbord eller i baren. Hur många samarbeten, produktutvecklingar, utspel och strukturförändringar kan ha formats under möten mellan kolleger, konkurrenter och andra intressenter under dessa dagar i Göteborg? Värdefullt!

Och ibland har det varit spänt med tuffa diskussioner mellan företrädare för olika uppfattningar, oftare vid sidan om debattpaneler och scener än synligt i rampljuset. Generellt tycker jag att det lite för ofta satt företrädare för ungefär samma åsiktsriktningar i en del paneler. Det blir onekligen intressantare diskussioner om de finns någon som företräder en helt annan och kanske kritisk mening i sammanhanget.

Mediedagarna som mötesplats kändes särskilt viktig ett år som detta då seminarierna, enligt min mening, inte hade riktigt samma dragningskraft som förra året. Därför var det i år ovanligt meningsfullt att helt enkelt ströva omkring och träffa folk och diskutera branschfrågor. Det behovet finns alltid, vad är viktigare än möten och samtal?

Under fredagen var det plötsligt betydligt fler människor på Meg13 än under torsdagen. Det berodde på att det kom många nya besökare till Gräv 2013 som samordnades med mediedagarna. Jag vet inte hur många grävare som passade på att gå på Megs seminarier eller tvärtom, men det blev helt klart livfullare i lokalerna.

Samarbetet med Gräv är ett intressant initiativ på hur olika arrangörer genom samverkan kan ge besökarna ett mervärde och dessutom stärka varandra.  Arrangemanget Årets bild har nämnts som ett annat tänkbart exempel för samordning med Meg.

Riktigt intressant skulle det vara om Megs seminarieutbud berikades av en samverkan på något sätt med webbdagarna. Det kändes lite konstigt att sitta i Göteborg och lyssna på företrädare för de klassiska medierna som talade sig varma för behovet av en digital utveckling, samtidigt som föregångarna och experterna på det området hade sin egen konferens i Stockholm. Och i september arrangerar Internetworld sina webbdagar i Göteborg, kanske ungefär då Tidningsutgivarna brukar arrangera branschdagarna i Stockholm…

Ett av de sista seminarierna jag besökte i år handlade om presstödets framtid. På scenen bland andra Hans-Gunnar Axberger, justitieombudsman, professor och ordförande för den sittande utredningen om presstödet. Han analyserade skickligt presstödets tillkomst, dagsläget och problembilden.  

Jag tror att Axberger är klart mer flexibel om presstödets framtid än de övriga debattörerna i panelen, det vill säga politiker i utredningen med väl inövade uppfattningar och därutöver några företrädare för stödmottagarna. De alla sa ungefär det man kan förvänta sig av dem.

En av dessa, Raoul Grünthal, vd för Schibsted Sverige, hyllade till exempel presstödet som han betraktade som ”modernt”, inte minst i en internationell jämförelse. Detta trots att det skapades i början av sjuttiotalet då branschstrukturen såg helt annorlunda ut. 

Han resonerade också om att staten genom licensen satsar runt sju miljarder per år på public service, men ”bara” drygt en halv miljard på dagspressen.  Om jag förstod honom rätt så tyckte han att staten borde satsa mer pengar på den traditionella dagspressen. Schibsted äger Svenska Dagbladet som får drygt 56 miljoner i driftsstöd.

Ulrika Obstfelder Peterson, vd på Värmlands Folkblad, konstaterade att hennes tidning inte finns kvar om presstödet försvinner, en bedömning som nog många gör även för andra stödberoende tidningar. Värmlands Folkblad ingår inte heller i någon koncern, till skillnad från flertalet andra tidningar beroende av driftsstödet. Folkbladet får knappt 17 miljoner i driftsstöd.

Ulrika Obstfelder Peterson sa också bestämt att ett uppgraderat stöd måste ge möjligheter till en affärsutveckling som idag begränsas av de nuvarande reglerna. Det har snart nog alla stödberoende tidningar märkt när de försökt utveckla verksamheten på ett bra sätt, som i Umeå där ett redan genomfört samarbete mellan Folkbladet och Västerbottens-Kuriren fick modifieras och dämpas på grund av reglerna om presstöd.

I det skärpta läget för dagspressen i Sverige är det inte bara ett bibehållande eller utökat presstöd som ses som angeläget av dagspressens representanter. Raoul Grünthal konstaterade, med all rätt, att det är en skandal att reklamskatten inte avskaffats av regeringen trots att riksdagen beslutat om detta. Även politikerna i panelen höll med om detta.

En annan återkommande fråga är varför digitala tidningar belastas med 25 procent i moms till skillnad från tryckta tidningar där momsen är 6 procent. Stor enighet även om detta i panelen, inte minst efter ett inlägg från Anna-Karin Bratt, chefredaktör för digitala tidningen Feministiskt perspektiv som drabbas hårt av momsreglerna

Sammantaget var det en rätt trög debatt där kreativitet och djärvt nytänkande saknades. I augusti skall presstödsutredningen vara klar och det ska bli intressant att se vad den kommer fram till i denna komplexa fråga som borde ha varit löst för många år sedan. Hans-Gunnar Axberger har en svår uppgift.

Innan det var dags att fara ut till Landvetter och flyga hem hann jag en kort stund lyssna på nya organisationen Utgivarnas ordförande Ove Joanson, tillika ordförande i Förvaltningsstiftelsen, och några andra i en panel om förslaget till en ny medieombudsman, MO, gemensam för dagspressen, tidskrifterna och public service. Tanken har utretts av Nils Funcke och förslaget blev nu tillgängligt för alla som vill läsa det.

Alla i panelen var överens om att man nu tar ett viktigt steg mot en reform som de alla också initialt tycker är bra. Erik Fichtelius, vd för UR, påpekade dock klokt nog att det finns skillnader mellan de olika medieslagen som måste studeras och diskuteras. Kravet på opartiskhet för public service är ett exempel medan Expressen  däremot kan och bör agera hur partiskt som helst.   

Jag är skeptisk till idén och har tidigare bloggat om saken, men det ska bli intressant att läsa förslaget och följa den debatt som bör kommer igång nu. Hittills har debatten om förslaget tyvärr varit närmast obefintlig. 

Uppdaterad 2013-03-10 13.46

Imponerande insatser av reportrarna i Japan

Nyhetskanaler som CNN och Al-Jazeera är verkligen snabba och heltäckande i sin bevakning av de dramatiska händelserna i till exempel Egypten, Libyen och nu senast Japan. Ständigt närvarande. Även våra svenska medier har skött sig bra. All heder åt reportrar som exempelvis Nilofar Saidi och Stefan Åsberg i SVT och Rolf Porseryd i TV4 och Ola Wong, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. Sakliga och korrekta. Alla på plats med sina team, i farliga områden, och med kunniga och balanserade inlägg om vad som händer.

Dessutom är de modiga. Vem vill idag resa till Japan och de områden som är utsatta för de olika farorna från naturkatastroferna och kärnkraftsolyckorna? Nilofar Saidi redovisade i måndagens sändningar lugnt och sakligt den omtumlade känslan inför allt hon ser och sin personliga oro inför situationen. Men hon stannar mitt i katastrofen och fortsätter rapportera till oss i Sverige.

Stefan Åsberg och hans team rör sig nu försiktigt runt området med de havererade reaktorerna i Japan, berättar han idag för tidningen Journalisten. Det handlar om extremt svåra förhållandena som få reportrar möter i sin yrkesutövning. De kan hamna i riktigt farliga situationer och det måste vara både fysiskt och känslomässigt jobbigt att fullgöra sitt uppdrag. Hur ska han och kollegerna i det kaotiska läget kunna avgöra hur de ska våga röra sig eller när de inte kan stanna kvar längre?

Stefan Åsberg gjorde debut i medievärlden 15 år gammal som prao på Radio Gävleborg. 1993 började han på regionala Mittnytt, värvad av legendariske reportern Alf Lundkvist som flyttade till Rapport. Mittnytt täckte på den tiden även Gävle där Åsberg blev en känd profil i staden. Efter tiden på regional-tv har Stefan Åsberg utvecklats till en rutinerad världsreporter som rest till den ena katastrofen efter den andra, jorden runt.

1986, många år innan Åsberg blev journalist, skickade vi från Gefle Dagblad ut reportrar och fotografer till en befarad kärnkraftsolycka i Forsmark. Senare visade det sig att olyckan hade skett i Tjernobyl, men till en början var alla övertygade om att något hade hänt i Forsmark som ligger ganska nära Gävle. Jag vill minnas att vi gav våra medarbetare direktiv om att inte smita förbi några polisspärrar och framför allt inte köra närmare än ett par mil från kärnkraftverket…

Tämligen aningslöst med tanke på vad vi vet idag. Men kanske begripligt med tanke på vad lite vi då visste om riskerna i dessa sammanhang. När det blev klarlagt att de radioaktiva utsläppen kom från Tjernobyl och inte Forsmark uppmanade myndigheterna oss alla att inte dricka vatten från vattenpussarna på marken!

Gävle drabbades som bekant av det radioaktiva nedfallet, och vi skrev i tidningarna om gravida mammor som valde att lämna staden. Journalistiken i stadens tidningar präglades sedan länge av kärnkraftsolyckan, inte minst av återkommande rapporter om radioaktiviteten i skog och mark.

Gefle Dagblad skickade 1987 ner ett reportageteam till Tjernobyl för en reportageserie som publicerades ett år efter olyckan. Det var reportrarna Lisa Lofors och Per-Olof Grönberg, ledarskribenten Tord Bergkvist och fotografen Leif Jäderberg. Lofors och Bergkvist är pensionerade, Grönberg jobbar sedan många år på Länstidningen i Östersund och Jäderberg är numera chef för den gemensamma fotoredaktionen på Arbetarbladet och Gefle Dagblad. De gjorde alla ett utmärkt jobb och både texterna och bilderna väckte berättigad uppmärksamhet.

Den samlade effekten av jordbävningar, tsunamin och kärnkraftsolyckorna gör att det är svårt att ta till sig vad som nu händer i Japan, tragedin är ofattbar. Och det bara fortsätter; för en stund sedan (15-tiden) drabbades Japan av ett kraftigt efterskalv. Sydsvenskan.se berättar att reportern Ola Wong sökte skydd under ett bord. I samma text funderar seismologen Reynir Bödvarsson om det kan röra sig om ett förskalv till ett större skalv.

Och Wong ligger väl under sitt bord och försöker få iväg en ny text...

Både nyhetsteamen på plats och deras ansvariga chefer har svåra frågor att ta ställning till när de ska avgöra om medarbetarnas ska flygas hem eller ej. Alla vill naturligtvis vara kvar och spegla händelseutvecklingen, men någonstans går det en gräns där riskerna för medarbetarna blir för stora. På SVT överväger man frågan just nu.

UPPDATERING 2011-03-17:

Idag har SVT beslutat att deras medarbetare ska lämna Japan tills läget klarnar. Beslutet var inte självklart för några av medarbetarna enligt Journalisten.

Journalisten skriver också att även Aftonbladet och GP tagit hem sina medarbetare, men Sveriges Radios Staffan Sonning och Nils Horner stannar i Japan tills vidare.

Kritiken ökar mot barnporrdomen i Uppsala

Först idag har jag läst Svenska Dagbladets söndagstidning och krönikan av ledarskribenten Sanna Rayman, "Vem ska få styra din blick". Kloka synpunkter i en bra text!

Jag skrev i ett tidigare inlägg på Utkiksbloggen om att det hysteriskt uppskruvade tonläget runt begreppet barnporr nu äntligen börjar få kritik.
Sanna Raymans artikel i Svenska Dagbladet är ett bra exempel på att barnporrlagen, eller snarare tillämpningen av lagen, ifrågasätts i allt vidare kretsar.
Även medievisionären Joakim Jardenberg är inne på samma spår på sin blogg jardenberg.se där han i sina snabba kommentarer under punkt 16 konstaterar att debatten går åt rätt håll.

En rad andra bloggare tar också upp saken, som till exempel Ingemar Wincent i Ingemars blogghörna där han konstaterar att Piratpartiet har en poäng som kritiserar lagen. Det har han rätt i och frågan är när andra partier ska vakna upp i denna fråga.

Kritiken växer således efter domen i Uppsala. Utöver de redan nämnda ägnar sig nu en rad andra skribenter och bloggare åt en klok och saklig kritik, som till exempel bloggaren Karl Andersson som i denna text främst inriktar sig på Ecpats agerande.
Välkände bloggaren och tidigare prästen Niclas Strandh funderar klokt kring frågan på Deepedition.com under rubriken "Sex är alltså värre än våld om barn är inblandade".

Sist men inte minst, se gärna Rapports sändning där Anna Troberg från Piratpartiet först förklarar varför lagen slår fel varefter den för barnpornografi dömde serieexperten, Simon Lundström, träder fram och berättar om hur det gick till när han blev misstänkt och dömd för barnpornografibrott.
Inslaget om Piratpartiet börjar c:a 7,42 minuter in i programmet. Intervjun med Simon Lundström kommer efter 8,55 minuter.
Missa inte bilderna av hyllorna hemma hos Lundström, i den seriesamlingen fanns det ett femtiotal teckningar som han dömdes för. Och nu får varken han eller SvT Rapport visa dem för svenska folket - det är olagligt att titta på dem i tryckfrihetens förlovade land...

UPPDATERING: Länkar till andra bloggar om barnporrdomen mm:
Bloggaren Skatan skriver på Skatans tankar om hur lagstiftaren ser problemen med pedofilernas glasögon.

Bloggaren Oscar Swartz intervjuar den dömde mangaexperten.

Per Petterson, en bloggande lila liberal, gillar kritiken mot barnporrlagen och gillar Piratpartiet mer än Bodström och Ask.

Bloggen Skivad Lime skriver om hur lagarna kan utnyttjas i en vårdnadstvist.Precis som det tycks ha gått till med serieexperten i Uppsala.

Brommamoderaternas ordförande Per Hagwall bloggar om hela soppan och illustrerar sin blogg med bland annat en bild föreställande Solstickans pojke, glasklar barnporr om man utgår ifrån domen i Uppsala tingsrätt.

Fredrik Strage skriver om sin olagliga bokhylla.

Piratpatiets Rick Falkvinge ändrar sig och gör en pudel om sitt kritiserade uttalande om barnporrlasgen.

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén håller med Rick Falkvinge.

Expressens kulturchef Karin Olsson intervjuar Simon Lundström och skriver bra om domen och dess konsekvenser.

Med flera ...

Varför publiceras inte politikernas namn?

I veckan har två politiker skapat rubriker. Den ene är en, som det hette, "ledande socialdemokrat" i Stockholm som misstänks för stämpling till människorov.
Den andre är en riksdagskandidat (c) som tror att judar låg bakom attentatet i New York den 11 september.
Deras namn har inte publicerats i de ledande tidningarna eller radio- och tv-kanalerna. Varför sviker medierna läsare, lyssnare och tittare?

Pressetiken är ständigt under debatt i Sverige och då så gott som alltid med anslaget att tidningarna är oetiska och brutala i sina publiceringsbeslut. Artiklar om kändisar, hovet och misstänkta förbrytare beskrivs allt som oftast i debatten som etiska övertramp.
Det kanske är dags att utöka den debatten om pressetiken med frågan om varför de ansvariga utgivarna ibland är så extremt försiktiga att det närmast kan beskrivas som ett svek mot läsarna.
Publiciteten om de bägge politikerna senaste veckan är bra exempel på problemet. Är det något område där allmänintresset så gott som undantagslöst måste tillgodoses före alla andra intressen så är det i informationen till väljarna om de politiker som vädjar om deras förtroende. Därför har jag svårt att se vilka motiv som skulle kunna motivera utgivarnas försiktighet i dessa båda fall.

Först handlar det om Abdo Goriya (s). Han greps efter Säpos telefonavlyssning som misstänkt för delaktighet i en kidnappning av en 18-årig flicka och beskrevs första dagarna i alla tidningar och etermedierna som en "ledande" politiker i Stockholm, en av de viktigaste och mest inflytelserika socialdemokraterna med nära relationer till oppositionsledaren Carin Jämtin (s), "En av Mona Sahlins viktigaste politiker."
Alla i det politiska etablissemanget, journalister och många andra kunde omgående identifiera honom, men flertalet läsare fick inte veta vem han är.

Läsarna fick för övrigt inte heller veta vad vad hans förmodade medbrottsling hette, nämligen Syriens chargé d`affaire, den ledande diplomaten på ambassaden i Stockholm. Det var hans dotter som skulle kidnappas för att hon valt fel kille enligt pappan. Diplomaten är utvisad, men ändå ofattbart nog anonymiserad i medierna.
Allmänintresset är uppenbart när diplomater utvisas och det kan inte finnas något rimligt pressetiskt skäl för att inte informera mer om vem han är. Han kan ha anonymiserats av hänsyn till dottern som skulle kidnappas, men hon är med all sannolikhet ändå redan identifierad av alla i sin miljö.

Ingen är dömd förrän dom faller och Goriya nekar, men försvararen, tv-advokaten Clea Sangborn, medger att det finns besvärande omständigheter för hennes klient. Alla utgivare valde att vänta, men när politikern häktades publicerades hans namn i Expressen.
Övriga medier avvaktar och fortsätter att anonymisera Adbo Goriya, men flera av dem publicerar ändå uppgifter som gör att han kan identifieras.
Ska inte läsarna av till exempel SvD, DN eller Aftonbladet få veta vem han är förrän han, eventuellt, har fällts i domstol? Är det rimligt när det handlar om en av de viktigaste politikerna i huvudstaden?

Den andre politikern, riksdagskandidaten Ove Svidén (c), intervjuades i SVT Rapport i fredags och gjorde då rätt häpnadsväckande uttalanden om judar och attentatet i New York den 11 september 2001. Med mera.

Intervjun med en kandidat till Sveriges riksdag gjordes anonymt! Kameran var hela tiden riktad mot Svidéns bröst där han hade en kampanjknapp för Centern. Var det han själv som ville vara anonym eller var det tv-folket som tyckte att han hade så konstiga åsikter och var så förvirrad att de inte ville filma honom?

Intervjun i Rapport följdes upp av tidningar och etermedier, men överallt anonymt. Centern i Stockholm beslutade under lördagen att stoppa tryckningen av valsedlarna och peta Svidén som kandidat och dessutom utesluta honom ur partiet.
Det är ganska dramatiska händelser i ett politiskt parti och dessutom under ett valår, men medierna väljer att lämna läsarna i sticket.
Läsare och lyssnare har när detta skrives så vitt jag vet vare sig i tidningar, radioprogram eller tv-program ännu fått veta vem den petade riksdagskandidaten är. Varför detta hemlighetsmakeri?

Svidén var listad för Centern i Stockholm där partiledaren Maud Olofsson står som första namn. Hon vill inte kommentera saken. Märkligt och ansvarslöst eftersom det naturligtvis är en stor politisk skandal att Centern först nu i elfte timmen upptäcker att Svidén inte kan accepteras som deras kandidat, detta trots att han torgfört sina åsikter i många år, t ex på sin hemsida.
Partiets försummelser och usla koll har också framskymtat endast sparsamt i medierna, det är ju faktiskt mycket uppseendeväckande att Centern accepterat honom som kandidat. I förra valet var han på tionde plats på valsedeln.

Däremot är både Abdo Goriya och Ove Svidén från första början bekanta namn i bloggvärlden. Där skrivs det mycket om vilka det är, vad det gäller Svidén till exempel på Per Ankersjös blogg. Han är distriktsordförande för Centern i Stockholm och gruppledare för partiet i fullmäktige. Men tidningarna passar. Nätsurfarna blir bättre informerade än läsare och lyssnare.

Ankersjös blogg är naturligtvis seriös och de bägge politikerna uppmärksammas också på en rad andra samhällsinriktade bloggar, men kanske främst på mer sensationsinriktade sajter och på extremistiska bloggar av olika tveksamma kulörer.

De traditionella mediernas överdrivna försiktighet skapar en grogrund för extremister att spela en roll i nyhetsförmedlingen. Är det så vi vill ha det? Och hur ska i så fall de traditionella medierna klara den konkurrensen?
Självklart kommer medieutvecklingen att påverka våra uppfattningar om vad som bör publiceras eller ej. Var ska tidningarna och etermedierna positionera sig i den utvecklingen, som i dessa båda relaterade fall?

För övrigt var det helt tydligt i bloggvärlden som SVT Rapport hittade uppslaget till intervjun med Ove Svidén. Redan den 2 maj, nästan två veckor före inslaget i Rapport, skrev doktoranden, historikern och journalisten Rasmus Fleischer så här på Twitter:

@rasmusfleischer Låt mig presentera riksdagskandidaten Ove Svidén (c) http://www.peace.se/agande_bankbus.html http://bit.ly/axcdf4 9:11 AM May 2nd via TweetDeck

Det är alltså Rasmus Fleischers och inte SVT:s scoop. Den första länken går till Svidéns hemsida, den andra länken går till valsedlarna.

Tidningarna och etermedierna ska informera oss om vad som händer och då förhoppningsvis så mycket som möjligt inom rimliga publicistiska gränser. Ovanstående publicistiska tillkortakommanden är exempel på att nätet med Facebook, Twitter och alla andra kanaler utmanar de traditionella medierna som den viktigaste arenan för nyhetsförmedling och debatt.

Den processen kommer att gå fort om "tradmedierna" abdikerar från sin roll som nyhetsledare, oavsett om det beror på att de är paralyserade av föråldrade etiska riktlinjer som måste moderniseras eller om det finns andra motiv som är omöjliga att upptäcka för publiken som ska informeras.