Murdoch utnyttjas av svenska mediefiender.

(Uppdaterad)

Nu är det dags igen, tunga namn går i täten och pläderar mot medierna i allmänhet och medborgarnas rättigheter i synnerhet genom att föreslå inskränkningar via lagstiftning och etik. Man kan undra vad det är som driver dessa figurer som, i detta fall, vill urholka grundlagens meddelarskydd och Sveriges unika tryckfrihet, denna gång med populistiska argument hämtade från England som sannerligen inte är en bra utgångspunkt för en diskussion om svensk pressetik eller svensk journalistisk yrkesetik!

En professor i civilrätt tillika bloggare , Mårten Schultz, framträder ännu en gång tämligen förutsägbart från rollodexarnas tveksamma skara och ställer beredvilligt upp i SVT Rapport och fastslår att det är dags att begränsa meddelarfriheten enligt tryckrihetsförordningen, TF. Poliser ska inte få berätta vad de vet om olika utredningar, särskilt inte om de får betalt för saken.

Skandalen runt News of the World i England motiverar och inramar SVT:s inslag och de svenska tidningarnas skriverier om Ola Lindholm används som ett argument mot medierna eftersom brottsmisstänkte "Ola sagt att kvällstidningarna betalat för informationen", eller något i den stilen.

Hur ser SVT:s källkritik ut på den här punkten? Det är enligt grundlagen helt omöjligt för tidningarnas chefredaktörer att ens antyda hur det fått informationen om Ola Lindholm, betalt eller obetalt. Ola Lindholms egna uttalanden kan knappast betraktas som sanningens röst i sammanhanget. Ola Lindholm har inget okänt ansikte, tusentals människor kan ha sett när han plockades in av polisen på Råsunda för en kontroll.

Nu är det inte bara Mårten Schultz som klivit in i den förväntade repressiva debatten för att tvåla till medierna. Han har denna gång fått sällskap av tämligen anonyme finansmannen Mats Arnhög som också är ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON, tidningarnas självsanerande organ som ska pröva den etiska bedömningen i publiceringar.

Han uttalar sig tvärsäkert i SVT om vad illa det är att poliser läcker till medierna, naturligtvis utan att ha en aning om det verkligen är på det sättet han påstår. Det vet nämligen av naturliga skäl bara de eventuella poliserna själva samt deras påstådda kontakter på tidningarna.

Frågan infinner sig dessutom omgående, vad har han som ledamot i Pressens Opinionsnämnd med saken att göra? Pressens Opinionsnämnd, PON, har att pröva huruvida tidningar har brutit mot pressens spelregler då de publicerar artiklar, inte hur tidningarna har inhämtat informationen.

Journalistförbundet, SJF, har en egen kommitté som yrkesetiskt prövar om en enskild journalist gjort fel i sin jakt på fakta, men PON hanterar inte dessa frågor även om det till och från förs en debatt om att utveckla dess uppdrag. Det har inte skett, men denna PON-ledamot anser sig plötsligt ändå kallad att döma ut tidningarnas agerande på ett område där han både saknar fakta, insikt, kunskap och formellt skäl att agera.

Må makterna förlåta både Mårten Schultz och Mats Arnhög. Det är naturligtvis SVT Rapport som ska kritiseras och skämmas för sin källkritik. Märkligt, Murdoch-skandalen i England är väl tillräckligt värd att rapportera om utan att man i public service gör oseriösa kopplingar till mediernas verksamhet i Sverige.

Det är ju nästan rena rama Murdoch-metoderna....

UPPDATERING:

Ledare i Aftonbladet av Katrine Kielos om tafsandet på tryckfriheten.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kritiserar i sin blogg SVT:s inslag och Mårten Schultz.

Varför publiceras inte politikernas namn?

I veckan har två politiker skapat rubriker. Den ene är en, som det hette, "ledande socialdemokrat" i Stockholm som misstänks för stämpling till människorov.
Den andre är en riksdagskandidat (c) som tror att judar låg bakom attentatet i New York den 11 september.
Deras namn har inte publicerats i de ledande tidningarna eller radio- och tv-kanalerna. Varför sviker medierna läsare, lyssnare och tittare?

Pressetiken är ständigt under debatt i Sverige och då så gott som alltid med anslaget att tidningarna är oetiska och brutala i sina publiceringsbeslut. Artiklar om kändisar, hovet och misstänkta förbrytare beskrivs allt som oftast i debatten som etiska övertramp.
Det kanske är dags att utöka den debatten om pressetiken med frågan om varför de ansvariga utgivarna ibland är så extremt försiktiga att det närmast kan beskrivas som ett svek mot läsarna.
Publiciteten om de bägge politikerna senaste veckan är bra exempel på problemet. Är det något område där allmänintresset så gott som undantagslöst måste tillgodoses före alla andra intressen så är det i informationen till väljarna om de politiker som vädjar om deras förtroende. Därför har jag svårt att se vilka motiv som skulle kunna motivera utgivarnas försiktighet i dessa båda fall.

Först handlar det om Abdo Goriya (s). Han greps efter Säpos telefonavlyssning som misstänkt för delaktighet i en kidnappning av en 18-årig flicka och beskrevs första dagarna i alla tidningar och etermedierna som en "ledande" politiker i Stockholm, en av de viktigaste och mest inflytelserika socialdemokraterna med nära relationer till oppositionsledaren Carin Jämtin (s), "En av Mona Sahlins viktigaste politiker."
Alla i det politiska etablissemanget, journalister och många andra kunde omgående identifiera honom, men flertalet läsare fick inte veta vem han är.

Läsarna fick för övrigt inte heller veta vad vad hans förmodade medbrottsling hette, nämligen Syriens chargé d`affaire, den ledande diplomaten på ambassaden i Stockholm. Det var hans dotter som skulle kidnappas för att hon valt fel kille enligt pappan. Diplomaten är utvisad, men ändå ofattbart nog anonymiserad i medierna.
Allmänintresset är uppenbart när diplomater utvisas och det kan inte finnas något rimligt pressetiskt skäl för att inte informera mer om vem han är. Han kan ha anonymiserats av hänsyn till dottern som skulle kidnappas, men hon är med all sannolikhet ändå redan identifierad av alla i sin miljö.

Ingen är dömd förrän dom faller och Goriya nekar, men försvararen, tv-advokaten Clea Sangborn, medger att det finns besvärande omständigheter för hennes klient. Alla utgivare valde att vänta, men när politikern häktades publicerades hans namn i Expressen.
Övriga medier avvaktar och fortsätter att anonymisera Adbo Goriya, men flera av dem publicerar ändå uppgifter som gör att han kan identifieras.
Ska inte läsarna av till exempel SvD, DN eller Aftonbladet få veta vem han är förrän han, eventuellt, har fällts i domstol? Är det rimligt när det handlar om en av de viktigaste politikerna i huvudstaden?

Den andre politikern, riksdagskandidaten Ove Svidén (c), intervjuades i SVT Rapport i fredags och gjorde då rätt häpnadsväckande uttalanden om judar och attentatet i New York den 11 september 2001. Med mera.

Intervjun med en kandidat till Sveriges riksdag gjordes anonymt! Kameran var hela tiden riktad mot Svidéns bröst där han hade en kampanjknapp för Centern. Var det han själv som ville vara anonym eller var det tv-folket som tyckte att han hade så konstiga åsikter och var så förvirrad att de inte ville filma honom?

Intervjun i Rapport följdes upp av tidningar och etermedier, men överallt anonymt. Centern i Stockholm beslutade under lördagen att stoppa tryckningen av valsedlarna och peta Svidén som kandidat och dessutom utesluta honom ur partiet.
Det är ganska dramatiska händelser i ett politiskt parti och dessutom under ett valår, men medierna väljer att lämna läsarna i sticket.
Läsare och lyssnare har när detta skrives så vitt jag vet vare sig i tidningar, radioprogram eller tv-program ännu fått veta vem den petade riksdagskandidaten är. Varför detta hemlighetsmakeri?

Svidén var listad för Centern i Stockholm där partiledaren Maud Olofsson står som första namn. Hon vill inte kommentera saken. Märkligt och ansvarslöst eftersom det naturligtvis är en stor politisk skandal att Centern först nu i elfte timmen upptäcker att Svidén inte kan accepteras som deras kandidat, detta trots att han torgfört sina åsikter i många år, t ex på sin hemsida.
Partiets försummelser och usla koll har också framskymtat endast sparsamt i medierna, det är ju faktiskt mycket uppseendeväckande att Centern accepterat honom som kandidat. I förra valet var han på tionde plats på valsedeln.

Däremot är både Abdo Goriya och Ove Svidén från första början bekanta namn i bloggvärlden. Där skrivs det mycket om vilka det är, vad det gäller Svidén till exempel på Per Ankersjös blogg. Han är distriktsordförande för Centern i Stockholm och gruppledare för partiet i fullmäktige. Men tidningarna passar. Nätsurfarna blir bättre informerade än läsare och lyssnare.

Ankersjös blogg är naturligtvis seriös och de bägge politikerna uppmärksammas också på en rad andra samhällsinriktade bloggar, men kanske främst på mer sensationsinriktade sajter och på extremistiska bloggar av olika tveksamma kulörer.

De traditionella mediernas överdrivna försiktighet skapar en grogrund för extremister att spela en roll i nyhetsförmedlingen. Är det så vi vill ha det? Och hur ska i så fall de traditionella medierna klara den konkurrensen?
Självklart kommer medieutvecklingen att påverka våra uppfattningar om vad som bör publiceras eller ej. Var ska tidningarna och etermedierna positionera sig i den utvecklingen, som i dessa båda relaterade fall?

För övrigt var det helt tydligt i bloggvärlden som SVT Rapport hittade uppslaget till intervjun med Ove Svidén. Redan den 2 maj, nästan två veckor före inslaget i Rapport, skrev doktoranden, historikern och journalisten Rasmus Fleischer så här på Twitter:

@rasmusfleischer Låt mig presentera riksdagskandidaten Ove Svidén (c) http://www.peace.se/agande_bankbus.html http://bit.ly/axcdf4 9:11 AM May 2nd via TweetDeck

Det är alltså Rasmus Fleischers och inte SVT:s scoop. Den första länken går till Svidéns hemsida, den andra länken går till valsedlarna.

Tidningarna och etermedierna ska informera oss om vad som händer och då förhoppningsvis så mycket som möjligt inom rimliga publicistiska gränser. Ovanstående publicistiska tillkortakommanden är exempel på att nätet med Facebook, Twitter och alla andra kanaler utmanar de traditionella medierna som den viktigaste arenan för nyhetsförmedling och debatt.

Den processen kommer att gå fort om "tradmedierna" abdikerar från sin roll som nyhetsledare, oavsett om det beror på att de är paralyserade av föråldrade etiska riktlinjer som måste moderniseras eller om det finns andra motiv som är omöjliga att upptäcka för publiken som ska informeras.