En professor som vill begränsa pressfriheten

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, har en förmåga att överraska med sina inte sällan uppseendeväckande åsikter. Nu har hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdat att den svenska yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra rättigheter i samhället och hennes exempel handlar om att kungahuset behandlats illa i medierna.

Hon har i tidigare artiklar starkt försvarat kungafamiljens rätt till ett privatliv utan besvärande avslöjanden i medierna. Kungen saknar enligt professorn all makt då han bara har en representativ roll för Sverige. Därför bör kungen och hans familj få vara ifred, menar hon. Att kungahuset bekostas av skattebetalarna och detta faktums betydelse i sammanhanget berör hon inte.

Den senast artikeln av henne utgår från det faktum att Expressen och Aftonbladet publicerade att drottning Silvia till pressombudsmannen, PO, anmält fyra tidningar för publiceringen av Elisabeth Ohlson Wallins uppmärksammade collage där drottningen avbildades då hon skurade bort ett hakkors.   

PO Ola Sigvardsson och Pressens Opinionsnämnd, PON, friade tidningarna när drottningen anmälde dem för publiceringarna, men fällde senare de bägge kvällstidningarna sedan de publicerat att drottningen anmält publiceringen av konstverket.

Enligt praxis ska nämligen inte den som anmäler en tidning riskera att bli omskriven för detta. Den "regeln" kan man tycka olika om, men den är, som en del annat i de pressetiska reglerna och praxis, föråldrad i en tid då all information sprids blixtsnabbt i många kanaler och transparens är ett honnörsord. 

Och det var väl ungefär så Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kanske tänkte då han i sin blogg och i Svenska Dagbladet motiverade varför Expressen avslöjade att statschefens hustru PO-anmälde fyra svenska tidningar. Han har naturligtvis rätt, en PO-anmälan från kungahuset måste redovisas för allmänheten. 

Och även för den det berör, som nu drottning Silvia, är sannolikt sanningen bättre än ryktet som alltid uppstår då informationen är ofullständig. Det har jag alltid som ansvarig utgivare sett som ett starkt argument för att publicera fakta frikostigt, även då etiska regler enkelt tolkade varit begränsande. Och regler brukar oftast tolkas enkelt och begränsande, etik är något helt annat än "regler", nämligen övervägande, eftertanke och empati.  

Och även jag har som ansvarig utgivare fällts för att publicera en PO-anmälan då författaren och journalisten Yrsa Stenius, själv då tidigare medlem i Pressens Opinionsnämnd, anmälde Gefle Dagblad för en uppkäftig recension  av hennes bok. 

Hennes anmälan då ansåg jag, precis som Mattsson nu, hade ett klart allmänintresse. En framstående publicist och före detta ledamot av Pressens Opinionsnämnd anmäler en recension av en bok av henne, ska en tidning tiga om det?  

Detta om detta, men intressantare ändå, och mer skrämmande,  är professor Leijonhufvuds syn på tryckfriheten då hon kritiserar Thomas Mattsson för Expressens publicering av drottningens PO-anmälan.

Rent häpnadsväckande är att hon anser att en majoritet av svenska folket säkert tyckte att det var rätt av svenska staten att förfölja Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för kritiken mot Hitler och nazisterna under kriget. Hon skriver att ” Under andra världskriget fick Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt uppleva censur. När det blåst verkligt hårt och svensk neutralitet ansetts hotad har det alltså inte varit tillåtet att framföra åsikter som uppfattats som ”farliga”.

Den sortens begränsningar av yttrandefriheten i medierna är förmodligen i linje med flertalets önskemål.”

Hon konstaterar också att "Men den traditionella svenska modellen, där yttrandefriheten ges en närmast fundamentalistiskt stark ställning i förhållande till andra intressen, kan inte upprätthållas längre. ”

Madeleine Leijonhufvuds egendomliga resonemang utmynnar i att yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra intressen. Häpnadsväckande, närmast upprörande med tanke på den juridiska kompetens hon rimligen har! 

I slutet av artikeln konstaterar hon att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson genom Expressens publicering av drottningens PO-anmälan kan bli pressfrihetens dödgrävare. 

Onekligen en intressant slutsats av en professor i straffrätt som just själv har föreslagit att pressfriheten i Sverige ska ”balanseras”, det vill säga begränsas. För kungens skull... 
  

Relevanta länkar:
Vem vill Leijonhufvud skydda? - Fredrik Karén svarar på Madeleine Leijonhuvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Anonymitetsskyddet omfattar inte kungligheter - Thomas Mattsson svarar på Madeleine Leijonhufvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Varför mer yttrandefrihet i grundlagsskyddade medier? - Madeleine Leijonhufvud fortsätter debatten, journalisten.se 131128

Hårresande jämförelser utan koll - Ulrika Knutson, journalisten.se 131126 Unik svensk pressfrihet måste värnas - Stephen Lindholm svd.se 131115

Rör inte vår yttrandefrihet - Martin Aagård på aftonbladet.se 131114
En drottning är ju inte "allmänhet" - Thomas Mattsson skriver i SvD 131113

Pressfrihet får inte bli frihet att kränka - Madeleine Leijonhufvuds debattartikel, svd.se 131113
PON klandrar publicering om PO - Thomas Mattsson bloggar om fällningen 131109

Fotografen ber Silvia om ursäkt - nyhetsartikel i Expressen 130222

Drottningen PO-anmäler tidningar - Thomas Mattsson bloggar 130220

Drottning Silvia anmäler flera tidningar - nyhetsartikel i Expressen 130220
Stenius skulle aldrig ha blivit PO - text av mig på Samesamebutdifferent.se 100319

Yrsa Stenius PO-anmäler Gefle Dagblad - nyhetsartikel i Medievärlden 020821
Uppdaterad med länk och korrigerad 131115 kl 14.25, 16.27
Uppdaterad med fler länkar 131128 kl 20.50 

Murdoch utnyttjas av svenska mediefiender.

(Uppdaterad)

Nu är det dags igen, tunga namn går i täten och pläderar mot medierna i allmänhet och medborgarnas rättigheter i synnerhet genom att föreslå inskränkningar via lagstiftning och etik. Man kan undra vad det är som driver dessa figurer som, i detta fall, vill urholka grundlagens meddelarskydd och Sveriges unika tryckfrihet, denna gång med populistiska argument hämtade från England som sannerligen inte är en bra utgångspunkt för en diskussion om svensk pressetik eller svensk journalistisk yrkesetik!

En professor i civilrätt tillika bloggare , Mårten Schultz, framträder ännu en gång tämligen förutsägbart från rollodexarnas tveksamma skara och ställer beredvilligt upp i SVT Rapport och fastslår att det är dags att begränsa meddelarfriheten enligt tryckrihetsförordningen, TF. Poliser ska inte få berätta vad de vet om olika utredningar, särskilt inte om de får betalt för saken.

Skandalen runt News of the World i England motiverar och inramar SVT:s inslag och de svenska tidningarnas skriverier om Ola Lindholm används som ett argument mot medierna eftersom brottsmisstänkte "Ola sagt att kvällstidningarna betalat för informationen", eller något i den stilen.

Hur ser SVT:s källkritik ut på den här punkten? Det är enligt grundlagen helt omöjligt för tidningarnas chefredaktörer att ens antyda hur det fått informationen om Ola Lindholm, betalt eller obetalt. Ola Lindholms egna uttalanden kan knappast betraktas som sanningens röst i sammanhanget. Ola Lindholm har inget okänt ansikte, tusentals människor kan ha sett när han plockades in av polisen på Råsunda för en kontroll.

Nu är det inte bara Mårten Schultz som klivit in i den förväntade repressiva debatten för att tvåla till medierna. Han har denna gång fått sällskap av tämligen anonyme finansmannen Mats Arnhög som också är ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON, tidningarnas självsanerande organ som ska pröva den etiska bedömningen i publiceringar.

Han uttalar sig tvärsäkert i SVT om vad illa det är att poliser läcker till medierna, naturligtvis utan att ha en aning om det verkligen är på det sättet han påstår. Det vet nämligen av naturliga skäl bara de eventuella poliserna själva samt deras påstådda kontakter på tidningarna.

Frågan infinner sig dessutom omgående, vad har han som ledamot i Pressens Opinionsnämnd med saken att göra? Pressens Opinionsnämnd, PON, har att pröva huruvida tidningar har brutit mot pressens spelregler då de publicerar artiklar, inte hur tidningarna har inhämtat informationen.

Journalistförbundet, SJF, har en egen kommitté som yrkesetiskt prövar om en enskild journalist gjort fel i sin jakt på fakta, men PON hanterar inte dessa frågor även om det till och från förs en debatt om att utveckla dess uppdrag. Det har inte skett, men denna PON-ledamot anser sig plötsligt ändå kallad att döma ut tidningarnas agerande på ett område där han både saknar fakta, insikt, kunskap och formellt skäl att agera.

Må makterna förlåta både Mårten Schultz och Mats Arnhög. Det är naturligtvis SVT Rapport som ska kritiseras och skämmas för sin källkritik. Märkligt, Murdoch-skandalen i England är väl tillräckligt värd att rapportera om utan att man i public service gör oseriösa kopplingar till mediernas verksamhet i Sverige.

Det är ju nästan rena rama Murdoch-metoderna....

UPPDATERING:

Ledare i Aftonbladet av Katrine Kielos om tafsandet på tryckfriheten.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kritiserar i sin blogg SVT:s inslag och Mårten Schultz.

Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system.

Pressens Samarbetsnämnd föreslår ett nytt pressetiskt system, en allsmäktig nämnd som ska granska allt som publiceras. Nämnden ska enligt förslaget helst syna alla tidningar och magasin, all kommersiell radio- och television, all statsstyrd radio- och television samt enskilda bloggar och sociala medier. Utredningen andas bristande självförtroende för den egna branschen och en dålig tilltro till dess etik. Förslaget är orealistiskt. Det handlar om taktik. Inte etik. Utredarna tror att de på detta sätt håller lagstiftaren på avstånd.

Idén om ett nytt pressetiskt system fick fart när pressombudsmannen, PO, Yrsa Stenius och Pressens Opinionsnämnd, PON, i några avseenden ifrågasattes för något år sedan. Hur den kritiken, som går att åtgärda inom det rådande systemet, har kunnat leda till denna utredning och dess förslag är svårt att förstå.

Kritiken gällde främst Stenius tillämpning av de etiska reglerna. Kritikerna menade också att handläggningen av ärenden varit långsam och att yttranden från PON ofta varit svårtillgängliga, för att inte säga helt obegripliga för allmänheten. I vår får vi en ny PO och den övriga kritken kan lösas i en reformering av det befintliga systemet.

Ändå har man nu i stället torgfört en idé som innebär att branschen river upp sitt etiska system som föreslås bli ersatt av ny etisk organisation omfattande även de indirekt statligt ägda och styrda radio- och tv-bolagen, privata radio- och tv-bolag samt bloggar och sociala medier. Man kan ana en blivande byråkratisk koloss där de nya huvudmännens helt skilda uppdrag och synsätt kommer att orsaka stora problem.

Förslaget är framtaget av en arbetsgrupp med ledande företrädare för branschens olika organisationer, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben. De röjer genom sitt förslag en bristande självtillit för branschen och en dålig tilltro till dess etiska system, trots att det i utredningen samtidigt betonas att detta på det hela taget fungerat bra.

Syftet med förslaget är helt tydligt ett annat än att diskutera, utveckla eller förbättra den svenska pressens etik. Etiken som sådan, bra eller dålig, berörs inte ens i utredningen. Däremot framgår det gång på gång att alltihop handlar om att ”hålla lagstiftaren på avstånd”.

Med det målet är det illa att samarbetsnämnden med sitt förslag nu snarare sänker garden mot dem som måhända vill reglera och lagstifta. Sådana krafter finns, men jag är inte orolig för att den ”lagstiftare” utredningen åberopar egentligen är särskilt intresserad av att börja härja på tidningsområdet.

Hur det än är med den saken hade det nog varit klokare om branschen inte hade manifesterat sin bristande självkänsla, särskilt som förslaget egentligen inte innehåller någonting om en förändrad etisk syn utan bara organisatoriska och strukturella spörsmål.

Så länge tidningarna finns och spelar en viktig roll finns det all anledning för dem att vårda sin egen etik, inte minst av konkurrensskäl. Hur kan branschens egna ledande företrädare tänka annorlunda? Om de börjar tvivla på sig själva och, på detta sätt, sin egen etik i den snabba medieutvecklingen finns det nog skäl att fråga sig om det ens behövs ett pressetiskt system.

Att förslaget handlar mest om en ambition att samordna den fria pressens etik med en statlig myndighets reglering av etermedierna inom public service gör saken än värre. I slutet av förslaget redogör man också för omständigheter som, på grund av lagar och EU-rätt, komplicerar och i vissa avseenden helt omöjliggör en samverkan med till exempel public service på det etiska området.

Och är då en sådan samverkan ens önskvärd? Politiker, publicister och andra debattörer hävdar i regel att mångfalden är viktig i den publicistiska verksamheten, inte minst vid diskussioner i presspolitiska sammanhang. Begreppet ”mångfald” är tämligen odefinierat, men i denna fråga är det väl ändå uppseendeväckande att pressens egen samarbetsnämnd kan tänka sig att all publicistisk verksamhet i Sverige ska prövas och bedömas av en enda instans. Är idealet verkligen att alla medier ska publicera allt på exakt på samma sätt?

Ett riktigt dåligt förslag från Pressens Samarbetsnämnd. Hur kunde det ske?

Länkar till några tidigare texter på Utkiksbloggen om pressetiken.

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag debattera pressetik på Sigyn.

Bra om etiken om Paul Frigyes.

Tveksamt med en medieombudsman.

Rätt att publicera världsnyheten.

Bra branschmöte i Västerås om framtiden.

Intet nytt om pressetiken.

Bra debatt om PO/PON.

Almedalen är en kul och bra mötesplats.

Varför publiceras inte politikernas namn?

Uppdaterad 2010-12-17 kl 09.49

Expressen friades för artiklarna om Guillou

Pressens Opinionsnämnd, PON, friade i dag Expressen för artiklarna om att Jan Guillou utfört uppdrag åt KGB i Sovjet. Det tycker jag var ett korrekt beslut av majoriteten, 14 ledamöter, i PON. Fyra ledamöter ville fälla tidningen.
PON:s beslut känns säkert besvärande för pressombudsmannen Yrsa Stenius som kritiserats från olika håll under våren, bland annat för sitt beslut att föreslå en fällning efter Guillous PO-anmälan.

Nämnden konstaterar i sitt beslut bland annat att det mesta i artiklarna förefaller att ha varit korrekt och att även anmälaren bekräftat detta. Nämnden pekar också på att Jan Guillou fått ordentliga möjligheter att kommentera artiklarna i Expressen.

Så här står det i beslutet:
"Jan Guillou har gjort gällande att han genom publiceringarna, och då främst genom uttrycken ”hemlig sovjetagent” och ”KGB-agent” (rätteligen ”KGB-uppdrag”; nämndens anmärkning) på tidningens löpsedlar och förstasidor, osant utpekats som spion och därmed som skyldig till grov brottslighet.
Såvitt framgår var utgångspunkten för artiklarna Arne Lembergs anmälan till Säpo år 1967. Anmälan hade utmynnat i ett ställningstagande från Säpo av innebörd att det som Lemberg beskrivit knappast kunde anses vara brottsligt. Säpos slutsats återgavs i Expressens publicering.
Jan Guillou fick genom tidningen del av Lembergs uppgifter i Säpo-anmälan och fick bemöta uppgifterna. Enligt tidningen bekräftade han att misstankarna om att han tog uppdrag från den sovjetiska säkerhetstjänsten till stora delar var korrekta. Jan Guillou berättade enligt artiklarna bl.a. om hur det gick till när han lät sig värvas av KGB, om hemliga möten och om att han hade levererat två texter och fått ersättning varefter samvaron övergått i politiska samtal. Jan Guillou uppgav vidare att avsikten från hans sida med kontakterna varit att journalistiskt avslöja hur KGB opererade i Sverige. Som Opinionsnämnden har uppfattat Jan Guillou anser han att hans egna uppgifter i huvudsak redovisades korrekt i tidningen. De omfattande publiceringarna innehöll vidare olika namngivna personers bedömningar av Jan Guillous agerande. Några av personerna antydde att Jan Guillou kunde ha gjort sig skyldig till brott. I vissa av tidningens egna kommentarer ifrågasattes Jan Guillous uppgifter om syftet med KGB-kontakterna. I artiklarna fanns även beskrivningar av personer i Sverige och utlandet som dömts för spioneri.
Enligt Opinionsnämndens mening har de på löpsedlarna och förstasidorna använda uttrycken inte någon helt klar innebörd. Sedda för sig kan de inte sägas ha inneburit att Jan Guillou för läsaren har utpekats som skyldig till brottet spioneri. Frågan är då om löpsedlarna och förstasidorna tillsammans med innehållet i det omfattande artikelmaterialet har inneburit ett sådant utpekande.
Även om Jan Guillou i publiceringarna inte utpekades som spion kan innehållet i löpsedlarna och artiklarna sammantaget möjligen ha lett läsarens tankar till spioneriverksamhet. Av avgörande betydelse för den pressetiska bedömningen av publiceringarna är emellertid enligt Opinionsnämndens mening att artiklarnas innehåll såvitt framkommit var i huvudsak korrekt samt det förhållandet att Jan Guillou fick omfattande utrymme för att komma till tals. Mot denna bakgrund finner nämnden att han inte kan anses ha tillfogats en oacceptabel publicitetsskada.
Det finns alltså inte skäl för pressetiskt klander av tidningen."

Opinionsnämnden delar således inte alls PO Yrsa Stenius syn på saken. Allmänhetens Pressombudsman får naturligtvis inte alltid Opinionsnämnden med sig i sin bedömning, men just i det här fallet är det nog extra olyckligt för Stenius efter all kritik. En fällning hade hade av en del säkert uppfattats som en upprättelse för henne.
Även för Jan Guillou är beslutet ett stort nederlag; så sent som i söndags berättade han i Svenska Dagbladet vad hårt han tagit artiklarna i Expressen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är däremot glad för att tidningen friades och bloggar i dag om PON:s beslut. Han skriver bland annat att det blev det beslut som han hela tiden trott på. Och dessutom anser han att Yrsa Stenius bör avgå eller avsättas.

Yrsa Stenius har fyllt 65 år, men har alldeles innan kritiken kom mot henne lovat att sitta kvar en bit in på nästa år. Det beslutet har hon rimligen ångrat eftersom vårens debatt verkligen har skadat hennes auktoritet som Allmänhetens Pressombudsman.
Och så går då dessutom Opinionsnämnden henne emot i detta viktiga ärende. Det är ingen djärv gissning att Pressens Samarbetsnämnd måste snabba på med rekryteringen av en ny PO.

Slutligen kan det vara intressant att se vilka som deltog i beslutet. Opinionsnämnden består av två olika grupper som jobbar var för sig, men vid detta sammanträde var alla ledamöterna närvarande och därför är det så många personer inblandade. Ledamöterna är antingen invalda som jurister eller företrädare för Tidningsutgivarna, Journalistförbundet, Publicistklubben och allmänheten.

De som friade Expressen var:
Chefredaktören Ola Sigvardsson, chefredaktör Christina Mörk, terapeut Marianne Beyer, direktör Agneta Dreber, advokat Claes Lundblad, generaldirektör Kerstin Wigzell, direktör Mats Arnhög,justitierådet Ella Nyström, justitierådet Per Virdesten, hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, regeringsrådet Karin Almgren, redaktör Johan Schück, redaktör Lena Hennel, redaktör Anna Bubenko.

Minoriteten som ville fälla Expressen var:
Redaktör Sus Andersson, redaktör Niklas Silow, chefredaktör Lasse Genberg samt teologie doktor Annika Borg.

Här nedan länkar till alla tidigare texter på Utkiksbloggen om pressetiken. I texterna finns ännu fler länkar till andra artiklar i ämnet:
Mattsson om Stenius på Utkiksbloggen
Intet nytt om pressetiken
Yrsa Stenius om jävfrågan
Stenius och Säfström i radiodebatt
Dopping, PO och Samarbetsnämnden
Katrin Säfström om pressetiken
PO/PON-debatten fortsätter
GD och Arbetarbladet trotsar PON
Yrsa Stenius har varit oberäknelig som PO
Mirjamsdotter om Stenius
Wolodarski om Stenius
Yrsa Stenius borde aldrig ha blivit PO

UPPDATERING 100602
Pressombudsmannen Yrsa Stenius är förvånad över beslutet och kritiserar Thomas Mattsson i Medievärlden och i Journalisten.
Chefredaktör Jan Helin, Aftonbladet, kritiserar PON:s beslut
Chefredaktör Thomas Mattsson, Expressen, kritiserar Aftonbladet.
Tidningsutgivarnas vd Anna Serner kommenterar debatten om Guillou och PON.
Journalistens chefredaktör Helena Giertta skriver om beslutet.

UPPDATERING 100603
Peter Wolodarski skriver i Dagens Nyheter om beslutet och uppmanar Yrsa Stenius att avgå.