En professor som vill begränsa pressfriheten

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, har en förmåga att överraska med sina inte sällan uppseendeväckande åsikter. Nu har hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdat att den svenska yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra rättigheter i samhället och hennes exempel handlar om att kungahuset behandlats illa i medierna.

Hon har i tidigare artiklar starkt försvarat kungafamiljens rätt till ett privatliv utan besvärande avslöjanden i medierna. Kungen saknar enligt professorn all makt då han bara har en representativ roll för Sverige. Därför bör kungen och hans familj få vara ifred, menar hon. Att kungahuset bekostas av skattebetalarna och detta faktums betydelse i sammanhanget berör hon inte.

Den senast artikeln av henne utgår från det faktum att Expressen och Aftonbladet publicerade att drottning Silvia till pressombudsmannen, PO, anmält fyra tidningar för publiceringen av Elisabeth Ohlson Wallins uppmärksammade collage där drottningen avbildades då hon skurade bort ett hakkors.   

PO Ola Sigvardsson och Pressens Opinionsnämnd, PON, friade tidningarna när drottningen anmälde dem för publiceringarna, men fällde senare de bägge kvällstidningarna sedan de publicerat att drottningen anmält publiceringen av konstverket.

Enligt praxis ska nämligen inte den som anmäler en tidning riskera att bli omskriven för detta. Den "regeln" kan man tycka olika om, men den är, som en del annat i de pressetiska reglerna och praxis, föråldrad i en tid då all information sprids blixtsnabbt i många kanaler och transparens är ett honnörsord. 

Och det var väl ungefär så Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kanske tänkte då han i sin blogg och i Svenska Dagbladet motiverade varför Expressen avslöjade att statschefens hustru PO-anmälde fyra svenska tidningar. Han har naturligtvis rätt, en PO-anmälan från kungahuset måste redovisas för allmänheten. 

Och även för den det berör, som nu drottning Silvia, är sannolikt sanningen bättre än ryktet som alltid uppstår då informationen är ofullständig. Det har jag alltid som ansvarig utgivare sett som ett starkt argument för att publicera fakta frikostigt, även då etiska regler enkelt tolkade varit begränsande. Och regler brukar oftast tolkas enkelt och begränsande, etik är något helt annat än "regler", nämligen övervägande, eftertanke och empati.  

Och även jag har som ansvarig utgivare fällts för att publicera en PO-anmälan då författaren och journalisten Yrsa Stenius, själv då tidigare medlem i Pressens Opinionsnämnd, anmälde Gefle Dagblad för en uppkäftig recension  av hennes bok. 

Hennes anmälan då ansåg jag, precis som Mattsson nu, hade ett klart allmänintresse. En framstående publicist och före detta ledamot av Pressens Opinionsnämnd anmäler en recension av en bok av henne, ska en tidning tiga om det?  

Detta om detta, men intressantare ändå, och mer skrämmande,  är professor Leijonhufvuds syn på tryckfriheten då hon kritiserar Thomas Mattsson för Expressens publicering av drottningens PO-anmälan.

Rent häpnadsväckande är att hon anser att en majoritet av svenska folket säkert tyckte att det var rätt av svenska staten att förfölja Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för kritiken mot Hitler och nazisterna under kriget. Hon skriver att ” Under andra världskriget fick Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt uppleva censur. När det blåst verkligt hårt och svensk neutralitet ansetts hotad har det alltså inte varit tillåtet att framföra åsikter som uppfattats som ”farliga”.

Den sortens begränsningar av yttrandefriheten i medierna är förmodligen i linje med flertalets önskemål.”

Hon konstaterar också att "Men den traditionella svenska modellen, där yttrandefriheten ges en närmast fundamentalistiskt stark ställning i förhållande till andra intressen, kan inte upprätthållas längre. ”

Madeleine Leijonhufvuds egendomliga resonemang utmynnar i att yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra intressen. Häpnadsväckande, närmast upprörande med tanke på den juridiska kompetens hon rimligen har! 

I slutet av artikeln konstaterar hon att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson genom Expressens publicering av drottningens PO-anmälan kan bli pressfrihetens dödgrävare. 

Onekligen en intressant slutsats av en professor i straffrätt som just själv har föreslagit att pressfriheten i Sverige ska ”balanseras”, det vill säga begränsas. För kungens skull... 
  

Relevanta länkar:
Vem vill Leijonhufvud skydda? - Fredrik Karén svarar på Madeleine Leijonhuvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Anonymitetsskyddet omfattar inte kungligheter - Thomas Mattsson svarar på Madeleine Leijonhufvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Varför mer yttrandefrihet i grundlagsskyddade medier? - Madeleine Leijonhufvud fortsätter debatten, journalisten.se 131128

Hårresande jämförelser utan koll - Ulrika Knutson, journalisten.se 131126 Unik svensk pressfrihet måste värnas - Stephen Lindholm svd.se 131115

Rör inte vår yttrandefrihet - Martin Aagård på aftonbladet.se 131114
En drottning är ju inte "allmänhet" - Thomas Mattsson skriver i SvD 131113

Pressfrihet får inte bli frihet att kränka - Madeleine Leijonhufvuds debattartikel, svd.se 131113
PON klandrar publicering om PO - Thomas Mattsson bloggar om fällningen 131109

Fotografen ber Silvia om ursäkt - nyhetsartikel i Expressen 130222

Drottningen PO-anmäler tidningar - Thomas Mattsson bloggar 130220

Drottning Silvia anmäler flera tidningar - nyhetsartikel i Expressen 130220
Stenius skulle aldrig ha blivit PO - text av mig på Samesamebutdifferent.se 100319

Yrsa Stenius PO-anmäler Gefle Dagblad - nyhetsartikel i Medievärlden 020821
Uppdaterad med länk och korrigerad 131115 kl 14.25, 16.27
Uppdaterad med fler länkar 131128 kl 20.50 

Världskulturmuseet ändrar sig

Kors i taket, hör och häpna - byråkraterna på Världskulturmuseet ändrar sig. Efter den massiva kritiken mot beslutet att backa inför religiösa fanatiker ändrade sig museets ledning enligt GT och tänker nu snarast möjligt ställa ut bilderna av fotografen Elisabeth_Ohlson_Wallin. Bra. Men pinsamt.

Det är naturligtvis bra att beslutet ändras, men det är pinsamt att det sker under galgen efter allvarlig kritik från många håll. Hur kan det komma sig att så många ledande statliga tjänstemän i olika förvaltningar är så osäkra i sina bedömningar om vad som är klokt och rätt, särskilt när det gäller kopplingar till tryck- och yttrandefriheten? Svåra grejer, tydligen. Konstigt nog.

Jag förmodar att vissa som trampar fel kanske bara sätter upp fingret i luften och känner efter vad de tror (rent populistiskt) är rätt enligt somliga och fattar sitt beslut därefter. Sitt felaktiga beslut.
Och så kanske det dessvärre går till även när de korrigerar sitt beslut, som i det här fallet. Tanken förskräcker, vad sjutton tycker de egentligen är rätt eller fel!

Världskulturmuseets harakiri

Världskulturmuseet i Göteborg verkar vara en riktigt konstig statlig institution. Museet har som bekant stoppat en utställning av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, trots att hon och institutionen hade kommit överens om samarbetet och trots att museet hade gett fotografen ekonomiska bidrag.
Orsak? Museet tog, häpnadsväckande nog, kontakt med ledande företrädare för olika religiösa organisationer och kollade om det kunde bli bråk! Och när fotografen framträdde i televisionen och berättade om saken tröttnade byråkraterna slutgiltigt.

Alltså, om ledningen för det museet kan sitta kvar efter detta så måste man på sitt sätt bli imponerad av dess överlevnadsförmåga. Hur mycket ska statliga chefer kunna göra bort sig utan att få ta de självklara konsekvenserna?
Humanisternas ordförande Christer Sturmark funderar i liknande banor på Newsmill. Han har naturligtvis rätt den här gången. Sverige har inte råd med den hör typen av kulturella och politiska självmål, hur kan de ske? Prästen Lars Gårdmark - intressant person! - har också skrivit bra på Newsmill om skandalen.

Om jag fattat saken rätt så är en idé med Världskulturmuseet att lyfta fram olika kulturer, synsätt och ställningstaganden mot varandra. Och nu sabbas varumärket helt genom att museet nu bjöd in och frågade de mest upprörda kritikerna till fotografen om de kunde acceptera att utställningen öppnades.....?!
Och de kunde de tydligen inte tänka sig.
Det borde museiledningen ha förstått utan att fråga de religiösa ledarna. Och de borde, utan att ha frågat de religiösa ledarna om de förväntade svaren, ha öppnat utställningen. Men icke, de bjöd in de som de visste skulle säga nej. Och gjorde som de sa...

Detta är ytterligare ett exempel på att yttrandefriheten sitter löst i dagens Sverige. Det är ingen nyhet, men det är märkligt i sammanhanget att museet med sin rädda ledning faktiskt inte ens hade behövt utsätta sig (och oss andra) för detta. Varför engagerade sig museet i Ohlson Wallins utställning om deras oro fanns där; alla på museet måste ju rimligen ha haft klart för sig vem den framträdande och kontroversiella fotografen Elisabeth Ohlson Wallin är och vad hennes utställningar handlar om, homosexuella människor. Det orkade inte museet med.

Ska inte svenska ledare inom kultursektorn klara att argumentera för att de homosexuellas sak diskuteras i konstnärliga sammanhang?
Konstigt, det här framstår som en aningslös och skickligt genomförd harakiri i museivärlden.
Varför?