Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för extraknäck...

Idag söndag har Expressen fyllt 70 år. Expressen är ett av Sveriges mest framgångsrika medieföretag, länge i en egen division, senare i hård konkurrens med Aftonbladet och nya medieaktörer. Tidningen är älskad och hatad beroende på vem man talar med. Själv har jag på Gefle Dagblad, GD, under många år ilsket konkurrerat med Expressen, men också långt dessförinnan flitigt extraknäckt för tidningen, bland annat som vikarierande riksredaktör i Gävle. Fan vet vad som var roligast…

Expressen kan se tillbaka på en stolt historia och det gör man med all rätt kring detta jubileum. Chefredaktören Thomas Mattsson skriver om 70-åringen här och här i intressanta texter. Annars är jag övertygad om att mediehusets ledning och medarbetare hellre blickar framåt.
På Expressen finns en stark beslutsamhet och drivkraft som borgar för nya framgångar, inte minst i de digitala kanalerna. Den digitala omställningen och andra nya utmaningar är en svår resa för alla medieföretag. Även under jubileumsåret har Expressen tvingats meddela att det blir nedskärningar och dessutom slutade vd Bengt Ottosson under uppseendeväckande former.

Omorganisationer och sparpaket motiveras ofta med att resurserna behövs för satsningar, oftast digitala. Så även på Expressen och det är ingen tillfällighet att tidningen haft uppmärksammade framgångar med sina direktsända tv-projekt. Plötsligt är Expressen, liksom Aftonbladet, ett skickligt tv-bolag! Public service har kommit på efterkälken gång på gång vad det gäller direktsändningar då det dragit ihop sig, som på Krim. Reportern Niklas Svensson är numera en av landets mest kända tv-profiler, utan att jobba på SVT.  

När Expressen föddes var också nytänkandet och teknik viktiga faktorer för framgångar. Tidningen blev berömd för sin avancerade distribution i hela Sverige; Expressen satsade på flygtransporter för att få ut tidningarna över hela landet. 

Just tidningens satsning på att vara en synlig rikstidning var ett påtagligt kännetecken, länge också manifesterat av Expressens redaktioner över hela landet. Riksredaktörerna hade en stark ställning på reaktionen och jag tackade själv ja en gång till ett erbjudande om det jobbet i Gävle. Det skedde under en märklig anställningsintervju på anrika Grand Central Hotel, CH, i Gävle.

Där bjöd Expressens legendariske redaktionschef Sigge Ågren på lunch tillsammans med avgående riksredaktören i Gävle, Olle Blid, som skulle börja jobba på huvudredaktionen i Stockholm. Det här var nog i slutet av 60-talet, kanske i början av 70-talet, och då var jag polisreporter på GD. 

Sigge Ågren åt och pratade och pratade och jag, kanske runt 25 år gammal, undrade när han, möjligen skulle ställa någon fråga rörande jobbet. Det kom en enda sådan från honom.

- Vet du vad en stingpinne är för något?

- Javisst, sa jag, är det inte en sådan där grej man sätter på cykeln med en lite flagga på?

- Bra, sådant måste man kunna, du är anställd!

Stingpinnen var en viktig symbolisk pryl för tidningen med sting och den gjordes känd av Expressens reporter Gösta Ollén. Begreppet ”tidningen med sting” är sedan lång tid och för evigt förknippat med Expressen, inte minst genom den glada getingen.  

Det hade onekligen varit kul och spännande att bli riksredaktör för Expressen, men dels fick jag ett bra bud av redaktionschefen Tord Bergkvist för att stanna på GD, dels började jag tveka om jag verkligen var rätt person för jobbet. Detta sedan jag förstått att det handlade väldigt mycket om sportbevakning och det var inte min bästa gren, tyckte jag. Jag backade ur.

Ny riksredaktör i Gävle blev i stället senare Ove Toresson, redaktionssekreterare på GD och därmed en av mina chefer. Han blev kvar på Expressen i många år och under flera av dessa vikarierade jag för honom under hans semester och i andra sammanhang.

Det var ett bra extraknäck för en ung reporter och dessutom godkänt av mina dåvarande chefer; man betraktade då ännu inte Expressen eller Aftonbladet som konkurrenter till en lokaltidning.  Både GD och många andra tidningar ute i landet lät sina medarbetare jobba åt tidningarna i Stockholm och inte minst sälja texter och bilder till dessa. Det sågs snarare som en merit för medarbetaren och som hedersamt för tidningen trots att till exempel kvällstidningarna var sparsamma med cred till lokaltidningarna. Men det var ett normalt förhållande.
Även på den tiden kunde dock försäljningar till tidningarna orsaka förvecklingar på tidningarna ute i landet om det gick lite för fort. Som färsk reporter drabbades jag själv av detta då ett scoop gick mig och GD ur händerna på grund av ett felbeslut av nattchefen på tidningen. Expressen passade skickligt på och fick några bra sidor exklusiva bilder.
Det handlade om fotografen Olle Mattssons och min bevakning då fartyget Wästanvåg sjönk. Om detta har fotografen Lasse Halvarsson skrivit i GD. Nattchefen var nära att få sparken av dåvarande chefredaktören Erik Brandt.   

Än värre och bråkigare blev det långt senare då ”kvällstidningarna,” som de än idag märkligt nog ofta kallas, började säljas redan under morgonen och skuffade undan lokaltidningarnas löpsedlar. Dessutom satsades det stort på lokala löp, precis som idag. Stockholms tabloider pockade starkt på uppmärksamhet även lokalt som i Gävle vid stora nyhetshändelser, i regel genom att frikostigt köpa in alla bilder och texter från lokaltidningarnas medarbetare.

Genom ett enda samtal kunde till exempel Expressen köpa in material som kanske ett tiotal medarbetare i Gävle jobbat fram om en flygolycka eller en sjöolycka, publicera det över flera uppslag, kanske med grafik vi inte hade resurser för, och därmed konkurrera med oss på GD med något vi själva producerat!

Detta system blev ett växande problem. För en tidning som GD var det naturligtvis viktigt att all uppmärksamhet riktades mot vår egen produkt. Både Expressen och Aftonbladet byggde i princip hela sin bevakning sådana gånger på materialet från lokaltidningar och till sist fick vi nog på Gefle Dagblad och stoppade all försäljning. Det beslutet var mycket kontroversiellt.

GD sålde främst till Expressen, men ibland även till Aftonbladet. Efter katastrofen i Tjernobyl skickade vi ner en grupp medarbetare till området, däribland reportern Lisa Lofors och fotografen Leif Jäderberg. De tog fram ett fantastiskt material och jag blev uppringd mitt i natten av Aftonbladet som vädjade om att få köpa allt trots vårt säljstopp.

Den som ringde var Thorbjörn Larsson, senare Aftonbladets chefredaktör, som menade att GD borde släppa allt av tryckfrihetsprincipiella skäl eftersom Aftonbladets medarbetare inte släppts in i området…  Han fick ett bestämt nej. Senare lärde jag känna Thorbjörn Larsson genom styrelsearbetet i Tidningsutgivarna, TU, och fick också stor respekt för denne tidningsmakare.     

Försäljningsstoppet ledde till en rad spännande, dråpliga och oförutsedda händelser då framför allt Expressen försökte komma åt vårt nyhetsmaterial och ibland fanns det skäl till upprörda samtal då de hade gått för långt, som vid ett uppmärksammat mordfall i Gävle då flera sidor bilder från GD hamnade i Expressen efter fräcka åtgärder från Expressens utsända.

Då drog vi slutgiltigt ner rullgardinen för alla former av diskussioner rörande eventuella samarbeten, men Expressen gav naturligtvis inte upp. En gång överrumplades jag av deras medarbetare då jag föreläste på en konferens på Grand Hotel i Saltsjöbaden.

De ”kidnappade” mig till ett hotellrum där vi förhandlade halva natten om deras förslag om ett permanent samarbete. Det var dåvarande bildchefen Lars Fahlén och nestorn Stig Hoffman. Dennes roll just då kommer jag inte ihåg, men han har gjort allt på Expressen. Hursomhelst, de båda bjöd på bra mat och dryck och väldigt intressanta diskussioner. Vi hade nog rätt trevligt, trots allt.  

Det hade kanske varit möjligt att komma fram till en överenskommelse om det handlat om ett bra samarbete för båda medieföretagen, men problemet både då och i liknande diskussioner senare var att det egentligen bara var kvällstidningarna som tjänade på saken. Vi erbjöds i princip att bli ett ”farmarelag” till Expressen.   

Expressen skulle få rätt att utnyttja vårt material och våra medarbetare medan Gefle Dagblad skulle få tillgång till skrivbord och mörkrum i Stockholm. Vi skulle också ekonomiskt förmånligt få ta över ett par medarbetare som kunde vara intresserade av detta, ett förslag som snabbt visade sig vara klart mer intressant för dessa och framförallt för Expressen snarare än för GD.

Det blev inget samarbete och Fahlén och Hoffman lommade iväg. Sedan återkom Expressen i ytterligare något liknande sammanhang, men inte heller då kom vi fram till någon modell som skulle vara lika mycket värd för oss på GD som för Expressen. Ungefär samtidigt lärde jag också känna chefredaktören Bo Strömstedt genom de uppdrag vi båda hade för TU. Han berörde aldrig med ett enda ord GD:s försäljningsstopp eller avvisande hållning och vi arbetade bra ihop, bland annat i en arbetsgrupp om förändringar rörande pressetiken.

Det var då det, en helt annan tid och verklighet än idag. Numera är förutsättningarna större för olika samverkansprojekt, både mellan koncernerna ute i landet och mellan dessa och de stora medieföretagen i Stockholm. Det finns det redan exempel på och som mediebranschen utvecklats  är det också nödvändigt i ökande utsträckning.

Än idag är Expressen, 70, ett extremt viktigt publicistiskt företag. Det är oneklig lätt för dess kritiker att peka på ett ibland populistiskt, lekfullt, banalt eller tillspetsat innehåll. Sådant hör till i ett mediehus som måste locka miljoner läsare och tittare, men Expressen bör snarare bedömas och värderas för sin journalistiska styrka och tunga satsningar både inom opinionsbildningen, kulturjournalistiken, sporten, inrikes och utrikes då det verkligen bränner till.
Grattis Expressen!

Fler relevanta länkar:
70 år med Expressen - chefredaktör Thomas Mattsson skriver om tidningens historia och jubileum.
Mediespaningar om Expressen - Thomas Mattsson berättar mer om Expressens historia.
Grattis Expressen, 70 år! - Expressens kulturchef Karin Olsson om jubilaren och medieutvecklingen.
Läs den allra första Expressen här - Tidningens premiärnummer den 16 november 1944
Vilken löpsedel tror du sålde allra bäst - Testa dina kunskaper på tio bästsäljande löp.
Thomas Mattsson: "Roa, oroa och förarga" - Thomas Mattsson i tv-intervju.
Expressen genom åren - ett bildspel om Expressens historia.

Uppdaterad med fler länkar och korrigerad 141117 kl 01.32, kl 01.51, 02.18 samt 17.54

Imponerande insatser av reportrarna i Japan

Nyhetskanaler som CNN och Al-Jazeera är verkligen snabba och heltäckande i sin bevakning av de dramatiska händelserna i till exempel Egypten, Libyen och nu senast Japan. Ständigt närvarande. Även våra svenska medier har skött sig bra. All heder åt reportrar som exempelvis Nilofar Saidi och Stefan Åsberg i SVT och Rolf Porseryd i TV4 och Ola Wong, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. Sakliga och korrekta. Alla på plats med sina team, i farliga områden, och med kunniga och balanserade inlägg om vad som händer.

Dessutom är de modiga. Vem vill idag resa till Japan och de områden som är utsatta för de olika farorna från naturkatastroferna och kärnkraftsolyckorna? Nilofar Saidi redovisade i måndagens sändningar lugnt och sakligt den omtumlade känslan inför allt hon ser och sin personliga oro inför situationen. Men hon stannar mitt i katastrofen och fortsätter rapportera till oss i Sverige.

Stefan Åsberg och hans team rör sig nu försiktigt runt området med de havererade reaktorerna i Japan, berättar han idag för tidningen Journalisten. Det handlar om extremt svåra förhållandena som få reportrar möter i sin yrkesutövning. De kan hamna i riktigt farliga situationer och det måste vara både fysiskt och känslomässigt jobbigt att fullgöra sitt uppdrag. Hur ska han och kollegerna i det kaotiska läget kunna avgöra hur de ska våga röra sig eller när de inte kan stanna kvar längre?

Stefan Åsberg gjorde debut i medievärlden 15 år gammal som prao på Radio Gävleborg. 1993 började han på regionala Mittnytt, värvad av legendariske reportern Alf Lundkvist som flyttade till Rapport. Mittnytt täckte på den tiden även Gävle där Åsberg blev en känd profil i staden. Efter tiden på regional-tv har Stefan Åsberg utvecklats till en rutinerad världsreporter som rest till den ena katastrofen efter den andra, jorden runt.

1986, många år innan Åsberg blev journalist, skickade vi från Gefle Dagblad ut reportrar och fotografer till en befarad kärnkraftsolycka i Forsmark. Senare visade det sig att olyckan hade skett i Tjernobyl, men till en början var alla övertygade om att något hade hänt i Forsmark som ligger ganska nära Gävle. Jag vill minnas att vi gav våra medarbetare direktiv om att inte smita förbi några polisspärrar och framför allt inte köra närmare än ett par mil från kärnkraftverket…

Tämligen aningslöst med tanke på vad vi vet idag. Men kanske begripligt med tanke på vad lite vi då visste om riskerna i dessa sammanhang. När det blev klarlagt att de radioaktiva utsläppen kom från Tjernobyl och inte Forsmark uppmanade myndigheterna oss alla att inte dricka vatten från vattenpussarna på marken!

Gävle drabbades som bekant av det radioaktiva nedfallet, och vi skrev i tidningarna om gravida mammor som valde att lämna staden. Journalistiken i stadens tidningar präglades sedan länge av kärnkraftsolyckan, inte minst av återkommande rapporter om radioaktiviteten i skog och mark.

Gefle Dagblad skickade 1987 ner ett reportageteam till Tjernobyl för en reportageserie som publicerades ett år efter olyckan. Det var reportrarna Lisa Lofors och Per-Olof Grönberg, ledarskribenten Tord Bergkvist och fotografen Leif Jäderberg. Lofors och Bergkvist är pensionerade, Grönberg jobbar sedan många år på Länstidningen i Östersund och Jäderberg är numera chef för den gemensamma fotoredaktionen på Arbetarbladet och Gefle Dagblad. De gjorde alla ett utmärkt jobb och både texterna och bilderna väckte berättigad uppmärksamhet.

Den samlade effekten av jordbävningar, tsunamin och kärnkraftsolyckorna gör att det är svårt att ta till sig vad som nu händer i Japan, tragedin är ofattbar. Och det bara fortsätter; för en stund sedan (15-tiden) drabbades Japan av ett kraftigt efterskalv. Sydsvenskan.se berättar att reportern Ola Wong sökte skydd under ett bord. I samma text funderar seismologen Reynir Bödvarsson om det kan röra sig om ett förskalv till ett större skalv.

Och Wong ligger väl under sitt bord och försöker få iväg en ny text...

Både nyhetsteamen på plats och deras ansvariga chefer har svåra frågor att ta ställning till när de ska avgöra om medarbetarnas ska flygas hem eller ej. Alla vill naturligtvis vara kvar och spegla händelseutvecklingen, men någonstans går det en gräns där riskerna för medarbetarna blir för stora. På SVT överväger man frågan just nu.

UPPDATERING 2011-03-17:

Idag har SVT beslutat att deras medarbetare ska lämna Japan tills läget klarnar. Beslutet var inte självklart för några av medarbetarna enligt Journalisten.

Journalisten skriver också att även Aftonbladet och GP tagit hem sina medarbetare, men Sveriges Radios Staffan Sonning och Nils Horner stannar i Japan tills vidare.