HD, TV4 och alla andra på G, ilsken kritik och känslorna svallar

Nu snurrar det fort i mediernas värld. Sydsvenskan köper Helsingborgs Dagblad, HD.  TV4 lägger ner sina lokalredaktioner.  Oro, sorg och bitter polemik i Helsingborg, facklig ilska på TV4 och upprörda politiker i riksdagen. Som alltid då medierna rationaliserar och strukturerar.

Ett samgående mellan Sydsvenskan och HD har diskuterats i många herrans år. Som för ungefär 15 år sedan då Bonniers och dess dåvarande koncernchef Bengt Braun agerade, men  HD var, om jag minns rätt, starkt emot en utveckling där Bonniers kunde etablera sig i Skåne. I stället sökte man samarbete i Malmö och senare gick HD och Nordvästra Skånes Tidningar, NST, ihop. 

Det var en av de första stora fusionerna mellan olika tidningshus i modern tid. En tanke var nog just att bilda front mot en tänkbar Bonniersatsning i Skåne, en sådan som ju också senare kom i Trelleborg, Ystad och Kristianstad. Och i Malmö där Sydsvenskan togs över av Bonniers.

Det var en stor grej när ägarfamiljerna Sommelius i HD och Ander i NST kom överens om ett samgående. Jag kommer ihåg en debatt om saken, arrangerad i Helsingborg av föreningen Redaktionsledarna.

HD:s styrelseordförande Lars Svensson var vd på den tiden och hade personligen spelat en mycket viktig roll i kontakterna mellan ägarfamiljerna och ansattes av kritiska frågor i diskussionen där jag var moderator. Svensson förklarade tålmodigt vad viktigt och nödvändigt det redan då var att rusta för framtiden; framgången för stora och stolta HD var inte alltid given. Ungefär så.  Samma frågor och samma svar som alltid i liknande sammanhang, även numera när dagens ägare och medieledare får kritiska frågor då de bestämmer sig och faktiskt gör något de ser som nödvändigt.

Så även vad det gäller fallet TV4 där politiker gärna tycker till och har synpunkter på vad bolagets styrelse kommit fram till. TV4:s ledning agerade mindre klokt inför KU för något år sedan då dess ledning slogs för att få behålla all reklamtid och angav lokalbevakningen som ett skäl för detta.  Jan Scherman, tidigare vd, har vittnat om detta.

Där är TV4 värd kritik, men det är också inblandade politiker som inte alltför skickligt hanterat sitt ansvar, vare sig då det gäller sändningstillståndet för TV4 eller mediepolitiken i stort. Den senaste hårt kritiserade presstödsutredningen är ett exempel på den närmast obefintliga mediepolitiken. Den röjde politikens närmast plågsamma okunnighet om medieutvecklingen. Men nu gråts det krokodiltårar i de politiska korridorerna över de dramatiska förändringarna i mediernas värld och vad dessa kan innebära för demokratin.

Jodå, riksdagen har onekligen fattat beslut om att den stötande reklamskatten måste tas bort. Den drabbar ett antal tidningar som får skatta på sina reklamintäkter medan TV4, radioreklamen och all direktreklam slipper den pålagan. Men regeringen har år efter år konstaterat att det inte finns ekonomiskt utrymme för att genomföra riksdagsbeslutet. Tidningsutgivarna, TU, och dess vd Per Hultengård har år efter år kritiserat regeringen för detta och pekat på tidningshusens behov av pengarna i nedskärningstider. Utan resultat. Ibland är respekten för demokratin och dess spelregler begränsad även bland tunga politiker.   

Spelbolagens annonsering är en annan viktig fråga som kastar skuggor över statsmakten. Expressens och Aftonbladets förre och nuvarande chefredaktörer Anders Gerdin, Otto Sjöberg och Thomas Mattsson har fört en hård kamp för att medier i Sverige ska få sälja reklam till lagliga utländska spelbolag på samma villkor som t ex TV3, som sänder på svenska, men från utlandet.

För TV3 med flera tv-bolag gäller därför inte den restriktiva svenska lagstiftningen. Gerdin, Sjöberg och Mattsson har fått slåss i den ena domstolsförhandlingen efter andra mot hårdnackat motstånd från svenska staten företrädd av Lotteriinspektionen. EU-kommissionen har kritiserat Sverige för spelmonopolet, men finansmarknadsminister Peter Norman försvarar hyckleriet.

Detta är några exempel där statsmakten och dess ansvariga politiker försvårat mediernas möjligheter. Politikernas envetna utökning av sekretess och angrepp på och obstruktion mot tryck- och yttrandefriheten är andra exempel på att kärleken till medier och dess granskande journalistik inte är så uttalad som det låter då de kritiskt ojar sig om demokratin när branschen rationaliserar eller driver igenom strukturförändringar.

Då får man kanske, trots allt, ha lite större fördragsamhet med bekymrade fackliga företrädare som oroar sig för medlemmarnas jobb. Det är lättare att förstå dem än de nostalgiska medieprofiler som känslosamt går emot alla förändringar och hellre drömmer sig tillbaka till det som en gång var.

Ibland känns det som om allt händer just nu vad det gäller dramatiken i mediehusen, men tidningskartan har ritats om under lång tid. Enbart under de senaste decennierna tog till exempel Norrköpings Tidningar över både Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten, Corren, UNT och tidningarna på Gotland. Koncernen NTM skapades. Östra Småland ägs sedan 2010 av tidigare konkurrenten Gota där också tidningar som Barometern, Blekinge Läns Tidning och Borås Tidning ingår sedan ett antal år. 

Arbetabladet togs över av tidigare konkurrenten Gefle Dagblads ägare MittMedia. Dagbladet, Länstidningen i Östersund och senast Dala-Demokraten likaså. 

Försäljningen av Centerns tidningar var en av de största branschaffärerna i Sverige och Centerpartiet blev därmed Europas rikaste parti, allt medan mediepolitiker oroade sig för mediekoncentrationens följder. Men strateger inom Centerpartiet såg uppenbarligen vad som skulle hända med tidningarnas lönsamhet och sålde i rätt tid.  

Tidigare såldes moderatägda Västernorrlands Allehanda och socialdemokratiska Nya Norrland. De återuppstod år 2000 som Tidningen Ångermanland som sedan slogs ihop med Örnsköldsviks Allehanda. I Hälsingland blev fyra tidningar Hälsingetidningar. Många andra uppmärksammade förändringar har skett över tid.  Listan är lång och nästan överallt har besluten kritiserats och överorden har varit många om vad illa det skulle gå.

Anders Ahlberg, tidigare publisher för Kyrkans Tidning och huvudredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, konstaterar i en intressant artikel i Medievärlden att det personliga ägandet är på väg att försvinna. Det har han rätt i. Processen har pågått länge. Under senare år sålde familjen Bengtsson Dalarnas Tidningar då de ansåg sig ha gjort sitt för företaget när mediebranschen började utvecklas åt ett nytt håll. De sålde i rätt tid när tidningar värderades som högst. Nu gör de nya framgångsrika affärer med kapitalet.
VLT togs efter många långa och bittra strider över av Stampen, familjen Pers försvann ut i kulissen. Försäljningen föregicks av en intern strid inom ägarnas släkt. Anders H Pers slogs hårt på bolagsstämmor och med jurister mot övertagandet, men fick ge sig. Stampen etablerade sig i Mälardalen och Promedia skapades där även Nerikes Allehanda med flera tidningar nu ingår. Och där nya tider skapat problem för tidigare oerhört välmående tidningar. 
Längre tillbaks sålde Erik Anund Hallin och hans familj Örnsköldsviks Allehanda till Sundsvalls Tidning ett antal år innan dess ägarfamiljer Alström och Wide sålde ST och ÖA till Gefle Dagblad, GD. Det blev starten för den koncern som idag heter MittMedia med ett 20-tal tidningstitlar.

Jag var faktisk en gång i tiden själv en väldigt liten ägare i GD med några få aktier som så småningom löstes in, inte långt efter en framgångsrik corner-affär som unga civilekonomer smart genomförde mot GD efter förvärvet av Sundsvalls Tidning.  Och min egen farfar Gustav Rosén ägde för länge sedan Västerbottens-Kuriren, VK, och satt till och med i fängelse för tryckfrihetsbrott. Det bet inte på hans stridsvilja mot det konservativa etablissemanget i Umeå där kåkfararen slutade som landshövding...

Om Gustav Rosén  hade behållit VK skulle vi i släkten nog tvingats genomlida stormiga stormöten med alla delägare, vi var fler än tio aktiva (och envisa) journalister om jag minns rätt. Tidningsägandet har ofta präglats av interna familjestrider och känslor. Och kritik från omvärlden, som mot Hjörnes dominans i Göteborg och familjen Hamrins framgångar i Småland. För att inte tala om all misstänksamhet och kritik mot familjen Anders skickligt skapade imperium i Värmland. Det var nog tur att farfar sålde VK som numera är stiftelseägd.   

Nu lämnar familjen Sommelius branschen och en av säljarna, Sören Sommelius, tidigare själv kulturredaktör på HD och nu styrelseledamot i företaget, slåss med sina känslor i en uppmärksammad artikel i HD. Texten utlöste en upprörd debatt på Facebook mellan Sommelius och HD:s förre medarbetare Joakim Jardenberg, känd it-entreprenör och stridbar debattör, numera också it-chef i Helsingborgs kommun.  Känslorna svallar utifrån två extremt olika uttolkare av medieutvecklingen där Jardenberg bejakar utvecklingen, Sommelius beklagar den, icke utan bitterhet.   

I Anders Ahlbergs text kan också man ana lite sorg mellan raderna över alla dessa förändringar. I inlägg från andra debattörer, särskilt i och kring de nu berörda företagen, handlar det snarare om stark oro, ilska och bitterhet. Som ofta i liknande sammanhang trots att förändringar alltid har skett och alltid måste ske med tiden. Det vore egentligen rimligare med bråk och kritik när ingenting händer utan allt får lunka på som vanligt, men det är ju tvärtom när ägare och ledningar tänker nytt och agerar som kritiken kommer.

Så till exempel i dessa tider då mediehusen inte bara rationaliserar och strukturerar, utan också söker nya lösningar på nätet, med eller utan betalväggar. Eller då en koncern som MittMedia vågar sig på en mycket tydlig digital inriktning och därför även en följdriktig omläggning där papperstidningen inte längre ska tryckas sent på kvällarna. En reform som ifrågasätts här och där av branschkolleger. Ändå är det tämligen uppenbart att tryckta tidningar måste utvecklas kvalitativt bort från händelsenyheter vi får i andra medier. Är sena sportnyheter fortfarande publicistisk kvalitet? Och kostnaderna för tryckningen måste minskas.

För många känns helt tydligt gårdagen trygg och morgondagen jobbig, men snart kommer det ändå nya bulletiner om mediebranschen som skakar om debattörerna, nostalgikerna, facket och politikerna.  Olösta branschfrågor är det gott om.

Vad händer i Värmland med NWT-koncernen där ett generationsskifte närmar sig? Kommer kanske ytterligare en ägarfamilj att lämna tidningsvälden? Vem köper Mitti-tidningarna som är till salu? Hur klarar sig Svenska Dagbladet i dessa svåra tider? Och vad händer med Promedia, eller snarare, vad händer med hela stora stolta Stampen där dramatiken numera är påtaglig?   

Tills vi får veta vad som händer på västfronten kan man läsa debatten om Stampen i Göteborgs-Posten mellan dess kritiske kulturredaktör Gabriel Byström och dennes chefredaktör Peter Hjörne, även huvudägare i Stampen. En intressant och ovanlig debatt i GP-sammanhang; GP har ofta kritiserats för att inte släppa fram kritik mot familjen Hjörne och företaget.

Nu har Peter Hjörne tagit diskussionen, men vart tog Stampens ordförande Tomas Brunegård vägen? Med tanke på hans framträdande plats i Stampens historia vore det intressant att få höra hans synpunkter på saken.

Uppdaterad och korrigerad 140425 kl 16.25
       

Fler relevanta länkar: 

"En sorgens dag" - Sören Sommelius intervjuas, medievarlden.se 140423
Kulturministern - ge oss en mediepolitik värd namnet - Sören Sommelius, debattartikel, svt.se 140423
Vi ska bli ett bolag - med ett tryckeri - Lars Dahmén, intervju, medievarlden.se 140423
Sydsvenskan köper HD - nyhetsartikel, medievarlden.se 140423
Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad går samman - nyhetsartikel, sydsvenskan.se 140423
Sydsvenskan köper Helsingborgs Dagblad - nyhetsartikel och tv-inslag, hd.se 140423

Business as usual - Bengt Göransson, kulturartikel om TV4, hd.se 140425
Svar på öppet brev till TV¤.s styrelse - Casten Almqvist, inlägg, tv4gruppen.se 140423
Öppet brev till TV4:s styrelse - öppet brev från Nätverket för lokal-TV. journalisten.se 140423
Ska TV4 lämna tillbaka reklamtiden nu? - Janne Andersson, debattartikel, medievarlden.se 140410

Det är som med Nadals knä - Peter Hjörne, ledarkrönika, gp.se 140419
Klyfta som hotar demokratin - Gabriel Byström, kulturartikel, gp.se 140417
Privat public service - Peter Hjörne, ledarkrönika, gp.se 140412
Vad händer när ekonomerna styr mediebranschen? - Gabriel Byström, kulturartikel, gp.se 140411
Hjörne bryter tystnaden - resume.se, nyhetsartikel 140207
Det blir en ordentlig nedskrivning - Peter Hjörne intervjuas, svd.se 140206
Det handlade inte bara om Janne Josefsson - Per-Arne Jigenius, kulturartikel, gt.se 090122
I Göteborg får man inte kritisera en Hjörne - Janne Josefsson, kulturartikel, gt.se 090106

Lokaljournalistikens diagnos - Gunilla Kindstrand, krönika helahälsingland.se 140412
MittMedia har ömma tår - Björn Häger, debattartikel medievarlden.se 140409
Glöm inte det positiva Björn Häger - Daniel Nordström, blogginlägg arbetarbladet.se 140409   
Kulmen på vanvården av lokaljournalistiken - Ulrika Knutson, debattartikel, expressen.se 140410

Lokalmediernas kris utarmar vår demokrati - Björn Häger, debattartikel, expressen.se 140408

Regeringens skymf mot yttrandefriheten - Nils Funcke och Per Hultengård, debattartikel, Expressen 130918

Politikerna struntar i yttrandefrihet - Anna Troberg, Piratpartiet, debattartikel, journalisten.se 130403

        

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Debatten rullar på om anhållandet av Julian Assagne, skuldfrågan, konspirationer och konsekvenser. Den konstigaste diskussionen handlar om medierna snabbt ska publicera en världsnyhet eller ej. En som förvånansvärt nog svarar nej är medievisionären Joakim Jardenberg på sin blogg. Därför funderar jag nu på journalistikens grunder och hur dessa möjligen bör hanteras i en ny medievärld. Det första jag kommer på är att nyheter ska publiceras.

Det var naturligtvis helt rätt av Expressen att publicera sitt scoop. Tanken svindlar inför alternativen. Tänk om Expressen och andra redaktioner i någon etisk eufori höll tyst om att att Wikileaks grundare var anhållen av en svensk åklagare. Snacka om konspirationsteorier.

Redan här möter vi därför ett av de tyngsta argumenten för publicering, ryktet är alltid värre än sanningen. Nyheter ska publiceras, tidningar är till för att publicera och inte förtiga. Grundläggande, viktigt och fortfarande gällande.

Jag skrev i går på Utkiksbloggen om Julian Assagne. Det är bland annat den texten Joakim Jardenberg tar upp på sin blogg. Han resonerar där också om den historiska utvecklingen, hur tidningar förr i tiden kunde vara först ut med stora nyheter och att deras tävlan länge var ledstjärnan för medierna. Sedan kom etermedier och internet och förändrade tillvaron. Rätt beskrivet.

Nu var Expressen "först" med nyheten om anhållandet, det kunde således ingen annan bli därefter. Det jag kritiserade i går var naturligtvis inte att de övriga medierna inte var "först" utan att SvD, Aftonbladet, DN med flera var så förtvivlat långsamma att informera sina läsare om vad som faktiskt redan var känt, ett myndighetsbeslut i Sverige rörande en av värdens just nu mest kända människor.
Här kan man ana en redaktionell tröghet präglad av traditioner, ett faktum som jag tror kan vara förödande för de traditionella medierna om de - trots utvecklingen - fortfarande framöver vill försöka spela en roll i nyheternas värld.

Jardenberg framställer trögheten som kvalitet, det kunde gärna ha fått gå ännu långsammare, menar han och skriver så här:

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?

Nej, för snabbt gick det då inte. Tvärtom. Jag undrar hur många människor som snappade upp nyheten på nätet och sedan sökte mer information hos sina respektive mediesajter som de är vana vid och litar på. Men hos dem var det tyst hela förmiddagen.
Om traditionella medier som SvD, GP, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och alla andra över huvud taget vill spela en roll i en ny medievärld så måste de jobba på ett nytt sätt lämpat för deras förutsättningar och marknader. Lösningen på vägen dit kan inte vara att överge sin publik, att en sådan här gång helt enkelt låtsas som om inget hänt.
Jardenberg tycks efterlysa något som är bättre än vad den realistiska verkligheten kan erbjuda, i detta fall kanske en djupare research gjord av de olika redaktionerna, en sorts kvalitetsfylld "fördjupning".

"Varför då inte göra jobbet ett varv till?" skriver han och menar tydligen att alternativet för till exempel SvD var att tiga om världsnyheten, det vill säga anhållandet, gräva och rota samt möjligen någon vecka senare kunna skriva att åklagaren verkar ha fel. Eller rätt. Eller något annat.
Det är ett helt orealistiskt resonemang. Här var världsnyheten redan ett faktum, en av världens just nu mest uppmärksammade, älskade, hatade och kontroversiella människor har anhållits i sin frånvaro av en svensk åklagare som misstänkt för våldtäkt.
Oavsett var man har sina sympatier eller söker sina motiv så räddar man vare sig Wikileaks, Assagne eller de traditionella och etiskt inriktade medierna genom att hålla tyst om sådana nyheter och säga att vi nog vill kolla saken lite till först.

Jag är sannerligen inte den som är övertygad om att framtidens nyhetsförmedling kräver vare sig traditionella journalister eller medier av dagens snitt eller den som förespråkar en "följa-john-journalistik." Alls icke, men jag förespråkar inte heller nonchalans mot uppdraget och de läsare som faktiskt fortfarande finns.
Expressen hade publicerat sitt scoop, nyheten var ett faktum och de övriga redaktionerna borde snabbt ha informerat sina läsare om det som var känt och om att man jagade mer information. Och om vad som sedan följer. Vad trodde man sig kunna finna under de timmar man avvaktade? Sanningen?

Bortsett från den akuta debatten om journalistikens former just nu måste de klassiska mediehusen även mer långsiktigt börja närma sig de riktigt svåra frågorna; kan de djupt förankrade svenska pressetiska principerna hävdas i en ny och allt mer internationaliserad medievärld? Kan det ifrågasatta tröga svenska pressetiska systemet överleva i denna utveckling eller bör det organiseras på något annat sätt?

Blir etiken bättre om vi får en ny stor byråkrati som ska kolla att både privat- och organisationsägda tidningar, privat- och statligt närstående radio, tv och kanske till och med bloggare etiskt sett "gör rätt". Sådana tankar diskuteras av tidningsutgivare och fack.

Ska alla ha samma etik? Jag bävar.

Frågorna om policy och etik trycker på och kräver nya grepp. Det märktes i går då utgivare på flera större redaktioner kände sig pliktade att i krönikor motivera varför de hade bestämt sig för att publicera en världsnyhet.

Konstig elitdebatt och pinsamma programledare.

Efter dataentusiasternas uppmärksammade sommarkoloni på Tjärö i Blekinge, Sweden Social Web Camp, på Twitter #SSWC, har det uppstått en konstig debatt om att deltagarna utgör en slags "elit". Kanske till och med en elit som bör betraktas med en viss misstänksamhet. Debatten har främst förts på Twitter och i bloggar, några länkar med exempel sist i denna text.
Det är en knäpp debatt. I så fall tycker jag det är värre med okunskapen åt andra hållet, om man säger så. Idag är fyra miljoner svenskar med på Facebook, men i TV4:s morgonsoffa sitter programledarna och närmast koketterar med att de inte riktigt ännu fattat vad sociala medier är för något. Pinsamt.

I soffan satt programledarna Kristin Kaspersen och Anders Kraft och pratade med bloggaren Joakim Jardenberg, tillika vd i Mindpark, teknikjournalisten, bloggaren och komikern mm Karin Adelsköld samt medieforskaren Marie Grusell.

Inslaget i TV4 om mötet på Tjärö kan du se här. Det inleds med ett bra reportage av reportern Lisah Pettersson utifrån Tjärö. Mötet verkar onekligen vara ett jättebra arrangemang fixat av initiativtagarna, bloggaren och entreprenören Tomas Wennström och internetstrategen Kristin Heinonen.

Efter reportaget kom sedan debatten i studion med den nämnda panelen. Kaspersen, själv bloggare (!), och Kraft tittar storögt in i kameran och ställer de urgamla och tjatiga frågorna om huruvida sociala medier kommer att påverka valet.
Hela anslaget kan uppfattas som att de knappt hört talas om sociala medier tidigare, men så illa kan det ju bara inte vara. Och varför i så fall uppträda som om man talar om något som det vore tämligen okänt?
Varför blir inte televisionens bevakning av medieutvecklingen kunnigare med tiden, är det tradmediernas revirtänkande som spökar, de traditionsbundna mediemänniskornas oro och rädsla för konkurrensen från internet och dess "sociala medier", företeelser som de betraktar som lite farliga och som man därför bör vara försiktig med? Myter odlas, ungefär som om frimureriet inom ordensväsendet.

Om jag minns rätt så är idag över 40 procent av svenska folket med på Facebook, runt fyra miljoner människor. I hela världen lär det vara 500 miljoner människor med på Facebook. Och i morgonsoffan hos TV4 talas det om sociala medier som en spännande nyhet som man egentligen inte vet så mycket om.

Jag rekommenderar därför inte bara en titt på länken ovan, utan också en koll på länken till Joakim Jardenbergs kommentarer i ämnet på YouTube. En kunnig och uttömmande kommentar. Det inslaget spelade han in i bilen på väg hem till Helsingborg efter besöket på TV4, ett bra exempel på möjligheterna i medieutvecklingen; det är via bloggar, YouTube och andra nya möjligheter som den kvalificerade informationen kommer allt oftare.
Arrangörerna på Tjärö verkar fundera på andra former för nästa års möte, kanske en träff för upp till 1000 deltagare. Blekinge ligger i ett avlägset hörn av landet, kan man hoppas på en något mer central plats? I så fall ansluter jag mig kanske till eliten...

Några exempel på länkar till elit-debatten med fler länkar i de olika inläggen:

Journalisten Malin Nävelsö funderar på sin blogg Port Freedom.

Journalisten Fredrik Wass skriver om elit och SSWC på bisonblogg.se

Journalisten och företagaren Mikael Winterkvist bloggar om en debatt han inte förstår.

Bra reportage på idg.se om mötet på Tjärö.

UPPDATERAD 17.8:

Anders Mildner i Sydsvenskan om mötet på Tjärö.

Anna Lindberg skriver på Mindpark om "Bubblan, eliten och torglåten".

Kritiken ökar mot barnporrdomen i Uppsala

Först idag har jag läst Svenska Dagbladets söndagstidning och krönikan av ledarskribenten Sanna Rayman, "Vem ska få styra din blick". Kloka synpunkter i en bra text!

Jag skrev i ett tidigare inlägg på Utkiksbloggen om att det hysteriskt uppskruvade tonläget runt begreppet barnporr nu äntligen börjar få kritik.
Sanna Raymans artikel i Svenska Dagbladet är ett bra exempel på att barnporrlagen, eller snarare tillämpningen av lagen, ifrågasätts i allt vidare kretsar.
Även medievisionären Joakim Jardenberg är inne på samma spår på sin blogg jardenberg.se där han i sina snabba kommentarer under punkt 16 konstaterar att debatten går åt rätt håll.

En rad andra bloggare tar också upp saken, som till exempel Ingemar Wincent i Ingemars blogghörna där han konstaterar att Piratpartiet har en poäng som kritiserar lagen. Det har han rätt i och frågan är när andra partier ska vakna upp i denna fråga.

Kritiken växer således efter domen i Uppsala. Utöver de redan nämnda ägnar sig nu en rad andra skribenter och bloggare åt en klok och saklig kritik, som till exempel bloggaren Karl Andersson som i denna text främst inriktar sig på Ecpats agerande.
Välkände bloggaren och tidigare prästen Niclas Strandh funderar klokt kring frågan på Deepedition.com under rubriken "Sex är alltså värre än våld om barn är inblandade".

Sist men inte minst, se gärna Rapports sändning där Anna Troberg från Piratpartiet först förklarar varför lagen slår fel varefter den för barnpornografi dömde serieexperten, Simon Lundström, träder fram och berättar om hur det gick till när han blev misstänkt och dömd för barnpornografibrott.
Inslaget om Piratpartiet börjar c:a 7,42 minuter in i programmet. Intervjun med Simon Lundström kommer efter 8,55 minuter.
Missa inte bilderna av hyllorna hemma hos Lundström, i den seriesamlingen fanns det ett femtiotal teckningar som han dömdes för. Och nu får varken han eller SvT Rapport visa dem för svenska folket - det är olagligt att titta på dem i tryckfrihetens förlovade land...

UPPDATERING: Länkar till andra bloggar om barnporrdomen mm:
Bloggaren Skatan skriver på Skatans tankar om hur lagstiftaren ser problemen med pedofilernas glasögon.

Bloggaren Oscar Swartz intervjuar den dömde mangaexperten.

Per Petterson, en bloggande lila liberal, gillar kritiken mot barnporrlagen och gillar Piratpartiet mer än Bodström och Ask.

Bloggen Skivad Lime skriver om hur lagarna kan utnyttjas i en vårdnadstvist.Precis som det tycks ha gått till med serieexperten i Uppsala.

Brommamoderaternas ordförande Per Hagwall bloggar om hela soppan och illustrerar sin blogg med bland annat en bild föreställande Solstickans pojke, glasklar barnporr om man utgår ifrån domen i Uppsala tingsrätt.

Fredrik Strage skriver om sin olagliga bokhylla.

Piratpatiets Rick Falkvinge ändrar sig och gör en pudel om sitt kritiserade uttalande om barnporrlasgen.

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén håller med Rick Falkvinge.

Expressens kulturchef Karin Olsson intervjuar Simon Lundström och skriver bra om domen och dess konsekvenser.

Med flera ...

Bra av Jardenberg om SVT

I dag har Brännpunkt i Svenska Dagbladet en mycket bra text av medievisionären, bloggaren och twittraren mm Joakim Jardenberg som anser att Sveriges Television, SVT, ska sluta leka kommersiellt bolag.
Den handlar alltså precis om den fråga som jag skrev om i ett tidigare inlägg här på Utkiksbloggen. Jag håller med Jardenberg helt och fullt i denna fråga, alla produktioner inom SVT borde fritt kunna förfogas av andra.

Det måste ju vara själva poängen med en verksamhet som kallas för "public service". Tanken måste vara att dess material ska nå så många människor som möjligt och då är det onekligen märkligt om SVT, och för all del Sveriges Radio, SR, hamnar i situationer där de hävdar sina rättigheter, precis som vilket kommersiellt företag som helst.
SR och SVT får samtidigt alltmer kritik från till exempel tidningsutgivare för att dessa bolag med licensmedel satsar stort på webben och andra digitala medier. Kritikerna, bland annat utgivarnas branschorganisation Tidningsutgivarna, TU, menar att det bör regleras hur mycket public service ska få konkurrera med kommersiella medier.
Den kritiken håller jag inte med om, det vore inte rimligt att just dessa bolag inte skulle få utvecklas i nya mediemiljöer. Däremot borde deras uppdrag i allmänhetens tjänst leda till att allt de gör, i tv-rutan eller datorn, också skulle kunna utnyttjas av till exempel tidningarna och andra medier. Gratis.

En siffra i Jardenbergs utmärkta text förvånade mig verkligen, nämligen att SVT:s försäljning av rättigheter endast motsvarar mindre än 2 procent av bolaget intäkter. Om den siffran är korrekt så är det jämförelsevis lite pengar det handlar om och därför även av ekonomiska skäl svårt att motivera bolagets agerande.

Så där ser det nog ut lite överallt hos samhällsinstitutioner som gillar att agera som om de vore kommersiella företag. Tidigare it-konsulten och skicklige offentlighetsivraren Peter Krantz gjorde en bra utredning förra året av hur det ser ut på SMHI som tar betalt för vädertjänster.
Det visade sig att inte mindre än 71 procent av intäkterna från försäljning av väderdata kom från skattefinansierade myndigheter, endast 29 procent från kommersiella företag och enskilda medborgare som redan varit med och finansierat SMHI:s verksamhet. Peter Krantz redovisade det intressanta materialet på en av sina bloggar opengov.se.

Läs både den bloggen och Joakim Jardenbergs text i SvD.

UPPDATERAD 2010-06-25
Jardenbergs första debattartikel i SvD.
Eva Hamiltons svar på Jardenbergs första artikel.
Joakim Jardenbergs kommentar till Hamiltons text.

Intressant debatt och jag håller naturligtvis med Joakim Jardenberg om det mesta.

Bra av Sjöfartsverket, svagt av SVT

Hos myndigheter och offentligt ägda bolag finns en mängd fakta och kunskap som vi skattebetalare betalat och därför bör få tillgång till - gratis! Därför är det lite trist att Sveriges Television, SVT, lyckades bli ovän med tre av världens största nyhetsbyråer om prinsessbröllopet. Sjöfartsverket resonerar däremot helt rätt som i dagarna låter alla få fri tillgång till sin vind- och vatteninformation, ViVa.

Riktigt vad som hänt i diskussionerna mellan SVT och de tre nyhetsbyråerna Reuters, AP och AFP är svårt att få grepp om eftersom ord står mot ord, men det handlar hur som helst om att SVT hållit hårt i "sina" rättigheter till materialet från bröllopet.

Kungahuset valde att ge SVT rätten att sända från bröllopet och då utan att kräva någon betalning, men med villkoret att sändningarna också skulle levereras till utländska tv-bolag utan att SVT tog betalt. Detta har också skett.
Däremot bröt förhandlingarna ihop mellan SVT och de tre byråerna vad det gällde rättigheternas omfattning och byråernas rätt att skicka bilderna vidare till länder utanför EBU, European Broadcasting Union.
Det innebar uppenbarligen att några av de största länderna som USA och Japan, vars kronprins deltog i Stockholm, fick en dålig eller kanske helt obefintlig bevakning av bröllopet. När nyhetsbyråerna inte fick göra vad de ville med bilderna tappade de också intresset för den övriga bevakningen av arrangemanget.
SVT och byråerna beskyller varandra för kommersialisering, precis det argument som brukar användas av dem som girigt slåss för "sina" rättigheter. Upphovsrättens ekonomiska del upphöjs till ideologiska nivåer. Det trodde jag inte om svensk public service.

SVT och Sveriges Radio, SR, borde som bolag inom public service ha en helt annan syn i rättighetsfrågan och på ett bra sätt generellt acceptera en spridning av sin produktion till andra nyhetsmedier. Bolagen ska ju verka i "allmänhetens tjänst".
Meningen är att deras produktion ska nås så många som möjligt, men ibland verkar både SVT och SR snarare se sig mer som kommersiella bolag med allt vad detta innebär. Tittar- och lyssnarsiffror blir lika viktiga för dem som i kommersiella sammanhang. Och SVT har märkligt nog gissningsvis lika mycket reklam som TV4, men då enbart för sina egna program! Oerhört tröttande.
Rekordet har dock Radiotjänst med sin töntiga sångarreklam där man tackar alla som betalat licensen. Lite pinsamt tycker jag som anser att och har bloggat om att licenssystemet är otidsenligt.

Vad det gäller bröllopet så var det nu utländska tittare som drabbades av SVT:s kommersiella överväganden, men nog sjutton låg det i den svenska allmänhetens intresse att frikostigt dela med sig till världen av bilderna från bröllopet; monarkins existens motiveras inte sällan med vilket enormt PR-värde kungahuset har för Sverige.
Därför borde SVT ha kunnat komma överens med vilket utländskt nyhetsföretag som helst den hör gången, nästan oavsett villkorens innehåll. De kommersiellt drivna internationella nyhetsbyråerna har naturligtvis inget utrymme för att driva en ideell verksamhet, men den svenska nationens public service-bolag måste ha det i ett sådant här sammanhang.

Sverige skulle för övrigt generellt sett må bra av en reform där offentligt finansierad information släpps fri till allmänhet och företag. I dag säljer till exempel SMHI sin information som vilket kommersiellt företag som helst, trots att skattebetalarna redan betalat materialet. Lantmäteriverket, Bolagsverket och många andra myndigheter gör detsamma.
I Norge har SMHI:s motsvarighet yr.no en mycket klok syn på saken och släpper numera all sin information gratis till vem som helst. Ledningen har kommit fram till att medborgarna redan betalat informationen som därför tillhör medborgarna.

Det finns en växande rörelse även i Sverige för att offentligt finansierad information skall släppas fri med alla nya digitala möjligheter. Förra året inledde tidningen Fokus tillsammans med medievisionären Joakim Jardenberg och bloggen makthavare.se projektet "Makten och öppenheten" för att öka möjligheterna till insyn och öppenhet. (OBS Här måste du paradoxalt nog registrera dig som medlem i gruppen och logga in...!) Men den är bra för dem som gillar att diskutera dessa frågor!

Sådana initiativ behövs. Enligt grundlagens offentlighetsprincip kan vem som helst begära och få ut offentlig information från myndigheterna. Det fungerar oftast också rätt bra, när informationen lämnas ut skriftligt.
Däremot vill många myndigheter helt omotiverat ha betalt för digitala informationsleveranser, trots att de är enklare och mindre belastande! Och andra myndigheter, som Skatteverket med stöd av ledande politiker, vill helst försvåra
utlämningen av fakta just för att det blivit lättare för alla att ta del av informationen digitalt. Obegripligt! Det har jag skrivit om här, här och här.

Men vem vet, plötsligt kommer ett tecken om att insikten kanske börjar komma även hos svenska myndigheter. Sjöfartsverket har nu enligt Ekot beslutat sig för att lägga ut sin interna ViVa-databas helt fritt på verkets hemsida. Mycket bra!
Anders Dahl på Sjöfartsverket konstaterar att informationen finns och att verket ska "gagna sjösäkerheten och då är det lika bra att den länkas ut så att även fritidsbåtsfolket kommer åt den".

Sjöfartsverket och Anders Dahl tänker rätt. Om de hade tänkt fel skulle de utvecklat ett lite programpaket som sajtens besökare skulle ha fått betala för att ta del av. Så gör till exempel SMHI med sina olika tjänster, till exempel "Båtväder plus".
Många tycker kanske att det är rätt att en myndighet får ta betalt för en utvecklad tjänst, en särskild service till dem som är intresserade av den. Viktigare ändå tycker jag dock att det är att myndighetens fakta, det vill säga allmänhetens fakta, fritt ställs till förfogande för medborgare, olika företagare och entreprenörer. Där sker naturligtvis en mycket snabbare produktutveckling än om en myndighet som SMHI själv ska göra allting. Det illustreras för övrigt väl av att SMHI:s sajt inte är någon höjdare; jag misslyckades med att komma vidare till en abonnemangsbeställning om varning för hårda vindar, "välj period" funkade inte för mig...

En guldstjärna till Sjöfartsverket och en busvissling till SVT och SMHI. Det är medborgarna som äger SVT:s produktion och SMHI:s väderfakta, inte SVT eller SMHI.

Serner gillar förslag om public service

Tidningsutgivarnas vd Anna Serner skriver i dag på sin blogg om Mikael Zackrissons förslag om public service. Joakim Jardenberg har tidigare uttryckt liknande och mycket intressanta tankar, till exempel här.

Anna Serner är glädjande nog försiktigt positiv till förslagen, men pekar också på svårigheterna med att få idéerna genomförda. Och vad det gäller licensfinansieringen anser hon, precis som jag, att rädslan för en renodlad skattefinansiering är obefogad. Bra!
JAg skrev för någon vecka sedan om licenssystemet, "fri television" och sådant här.