Sju chefredaktörer sökes

Idag informerades Mittmedias personal om att 50 annonsförsäljare kommer att sägas upp som den första större åtgärden av den nye ägaren Bonnier News. Dessutom ska det enligt uppgift också den så kallade virtuella desken läggas ner och koncernen ska rekrytera sju nya chefredaktörer. Sedan en tid är det även klart att personalchefen Carin Andersson och företagsmarknadschefen Staffan Lönner  lämnar koncernen.

Redan i samband med övertagandet stod det klart att Bonniers inte gillade att ett antal titlar saknade egen utgivare. Anders Ingvarsson är till exempel chefredaktör och utgivare för Hälsingetidningar med sina fyrar editioner, men också för Gefle Dagblad. Karin Näslund  är chefredaktör för Sundsvalls Tidning, men också för Allehanda i Örnsköldsvik med edtionen Tidningen Ångermanland i Härnösand.

Utgivaren för flest tidningar och sajter är Daniel Nordström. Han är chefredaktör för VLT, men ansvarar också för Bärgslagsbladet, Arboga Tidning, Fagersta-Posten, Sala Allehanda, Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning och Nynäshamns Posten samt alla dessa titlars sajter.

Så vill inte Bonniers ha det eftersom det strider mot hela tanken med en lokaltidning. Vilka tidningar som nu får en egen utgivare är oklart, men enligt uppgift kommer ytterligare några utgivare att rekryteras senare

Utöver den stora omorganisationen av annonsförsäljningen, som samordnars med Bonnier News, och  rekryteringen av chefredaktörer så är också beslutat att den virtuella desken ska avskaffas. Få har förstått poängen med den, men om jag har fattat rätt är den ett exempel bland andra på Mittmedias centralisering av olika funktioner,  inte sällan i strid mot idén med en lokaltidning.

Av samma  skäl är det ingen djärv gissning att varumärrket MittMedia avskaffas. Det är ju inte MittMedia man prenumererar på, utan Gefle Dagblad, Dalademokraten eller Sala Allehanda. Det ska bli intressant att se när detta sker.  

Korrigerad 2019-05-28 kl 22.55

Intressanta siffror från Daniel Nordström om VLT och Plus

Daniel Nordström, chefredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och ytterligare ett antal tidningstitlar inom MittMedia i Mälardalen och runt Stockholm, har igår bemött ett inlägg jag skrev på min blogg för knappt tre månader sedan. I det inlägget resonerade jag lite eftertänksamt och skeptiskt om det rätta eller riskabla med de hårt lanserade plustjänsterna inom MittMedia och andra mediehus.  Ett intressant inlägg nu av Daniel Nordström, inte minst eftersom han äntligen, som något av en pionjär inom branschen, nu faktiskt redovisar en del konkreta siffror på hur många som testat, hoppat av eller stannat för plustjänster.

Det tycker jag är jättebra. Alla mediehus i Sverige har idag två favorituttryck i sin kommunikation till läsare, tittare och kunder, nämligen orden ”transparens” och ”relevant”. Ändå har det klickat lite då och då med den praktiska tillämpningen av dessa uttryck.  

Transparensen har till exempel varit tämligen begränsad då det gäller sifferredovisningen av de ofta annars egna formulerade och entusiastiskt hyllade framgångarna i den digitala konverteringen. Och relevansen har tveklöst sina begränsningar med den omfattande användningen av centralproducerat, icke lokalt innehåll.

Vad det gäller transparensen tycker jag att Daniel Nordströms inlägg är ett positivt genombrott. Annars har ju under senare tid chefredaktörer och andra inom både MittMedia och andra mediehus med en förvånansvärd regelbundenhet låtit sig intervjuas eller själva skrivit om hur oerhört positivt de olika betallösningarna tagits emot. Men då så gott som alltid enbart med påståenden om vad allt är bra, inte med siffror som verkligen visar hur det ser ut.

Men det ändrar faktiskt Daniel Nordström i någon mån på nu. Han redovisar tydligt hur många som prövat MittMedias plustjänst, samma sak med just VLT och sedan hur många som fortsatt att prenumerera på tjänsten, med mera:

” Nåväl. Hur har det då gått för oss?
Jo, det har varit ett fantastiskt och lärorikt år, där jag är mycket imponerad över det jobb som redaktionerna gör dygnet runt.
Hittills har över 70 000 personer testat Plus i koncernen Mittmedia.
Om man enbart ser till VLT har 6 670 personer testat Plus.
Antalet fullt betalande Plus-prenumeranter på VLT just nu är 2 999 personer.
VLT får i snitt 142 nya Plus-kunder varje vecka, kunder som är helt nya och betydligt yngre än tidningsprenumeranterna.
VLT har i snitt 8 464 inloggade kunder varje dag.”

Så ser det således ut just nu enligt Nordströms redovisning. För VLT:s del har således knappt 50 procent av de som testat plus hoppat av. Om sådana siffror är att betrakta som bra eller mindre bra är naturligtvis en bedömningsfråga och därtill säkert färgad av vad man subjektivt hoppas, tror eller befarar rörande projektet. Daniel Nordström ser mycket positivt på siffrorna och jag måste naturligtvis hoppas att han har rätt. Men det är jag inte säker på att han faktiskt har.

Han citerar mitt inlägg i en central fråga, nämligen det jag skrev om detta:

”Nu konstaterar jag med blandade känslor att Mittmedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1 817 kronor från mig i stället för cirka 8 200 kronor per år”. 

Detta kommenterar Daniel Nordström på detta sätt:

”Han glömde emellertid en ytterst viktig sak, nämligen kostnaden att producera en tidning.
Faktum är att det är så pass dyrt att producera, trycka och distribuera papperstidningar att en Plus-prenumerant genererar större intäkter för oss än vad flertalet tidningsprenumeranter gör, trots att dessa betalar mer”.

Nej, jag har inte glömt att det är dyrt att trycka och distribuera papperstidningar. Att kostnaderna för detta blir alltmer besvärande med sjunkande pappersupplagor och ökad prisbelastning förstår jag också och den bistra verkligheten har smugit sig på under lång tid. 

Om jag minns rätt engagerade sig bland annat Sundsvalls Tidning, kanske också Örnsköldsviks Allehanda,  hårt i utvecklingsarbetet för ett par decennier sedan runt de första läsplattorna för att om möjligt kunna minska distributionskostnaderna i glesbygden.

Utan att alls ha den insyn i aktuella siffror som Daniel och andra mediechefer idag har tror jag att verkligheten rörande distributionen är mer mångfacetterad än vad han slår fast i sitt inlägg. Enligt hans raka formulering om vad dyra pappersprenumeranterna är vore det väl helt klart enklast att lägga ner papperstidningarna, lägga ner tryckerierna, slippa distributionskostnaderna  och nöja sig med pluskunderna för 99 kronor i månaden.

Men så enkel ser naturligtvis inte kalkylen ut. Det är väl ändå förmodligen så att pappersläsarna i tätorter och närområden fortfarande genererar en vinst, trots kostnaden för utbärningen?  Och där någonstans finns väl den intressanta skillnaden att finna hur de olika mediekoncernerna bedömt och hanterat vårdnaden av sina papperstidningar i den digitala utvecklingen. Och det är väl få av dem som sett på saken som Harry Hjörne, som ägare till GP i Göteborg,  gjorde när tidningen skulle ut till varenda prenumerant i skärgården, kosta vad det än gjorde. Där har jag en viss förståelse för besluten av dagens medieledare, dagens verklighet ser inte ut som då Harry Hjörne var en frontfigur i branschen... 

Att läsare långt ut i obygden kan kosta enormt mycket mer för sin distribuerade tidning vet jag mycket väl. Därvidlag skulle det onekligen vara intressant att höra vad Harry Hjörne skulle ha sagt om utvecklingen idag. 

Nåja, jag tycker det är jättebra att Daniel Nordström med sitt inlägg och bemötande av min text tar täten i att redovisa faktiska siffror. De annars ofta pliktskyldiga utropen om vad allt är bra ökar inte förståelsen för mediernas situation och kan därtill äventyra deras trovärdighet. Möjligen är det den gamla förhoppningen att ”framgång föder framgång” som kanske motiverat en del sifferfria hyllningar till satsningarna på olika premiummodeller.   

Detta med Plus som ett generöst erbjudande till läsarna omfattar nu inte bara MittMedia, utan sedan några dagar också alla som prenumererar på någon av tjänsterna för de olika titlarna inom VK Media, Hall Media och Sörmlands Media. Lite av Spotify således, den som abonnerar på en tjänst inom till exempel Gefle Dagblad får tillgång till plusmaterialet i alla dessa koncerners sajter. Jättebra för oss läsare, men går det att räkna hem så länge som mediehusen belastas av tryckeri- och distributionskostnader? 

Och därutöver en minst sagt osäker framtid presspolitiskt sett för de tidningar som berörs av den saken och de finns numera inom de flesta av de stora mediekoncernerna.     

Uppdaterad  och korrigerad  171206 kl 24.48, 

  

Den ansvarige utgivaren byter skepnad när medierna organiseras om

När mediehusen organiseras om, samordnas eller slås ihop ändras ofta även förutsättningarna för en ansvarig utgivare. Strukturförändringarna är nödvändiga, men leder också till att avståndet mellan utgivare och medarbetare ökar. Samtidigt minskar mångfalden då flera tidningar och digitala kanaler får samma utgivare. Håller vi på att få en ny modell för den ansvarige utgivaren?

Under senare år har många utgivare börjat motivera sina beslut i krönikor, ledare och på poddar och bloggar. Kanske en naturlig utveckling då floran av sociala medier ökar behovet av transparens i de traditionella mediernas beslut.  

Men nog finns det också skäl att fråga sig vad som därutöver motiverar utgivarna till detta. Handlar det enbart om att ge insyn i utgivarens resonemang och ansvarstagande trots att detta är så starkt personbundet, eller handlar det kanske också om att utgivare känner ett behov av att positionera sig, att synas och höras, i en tid då allt förändras?  

Jag kan tänka mig att förändringstrycket spelar in. Den klassiska situationen med en ansvarig utgivare för varje enskild publiceringskanal är på väg att fasas ut. Hallpressen har redan organiserat om sin verksamhet så att en enda person, Mats Ottosson, är ansvarig utgivare för alla tidningarna i koncernen. En bra person och skicklig publicist i en ny roll och en effektiv lösning som företaget också rakryggat står för.

Eskilstuna-Kuriren har gjort samma sak även om motiven för den omorganisationen kanske inte är lika tydliga som inom Hallpressen, här verkar besluten snarare skett i takt med de faktiska omständigheterna inom organisationen som skett efter hand. Men resultatet blir detsamma, utgivarskapet centraliseras. (ANM någon timme efter publiceringen av denna blogpost publicerade Medievärlden en artikel om att EK-koncernens redaktioner slås ihop)

NTM med tidningar i Östergötland, på Gotland, i Västervik, i Uppsala och Luleå har hittills inte rört sig i den riktningen, men jag blir inte förvånad om det kommer bulletiner om att så sker. Corren och Norrköpings Tidningar ges ut i städer några mil från varandra, men det är längre till koncernens mediehus på Gotland, i Västervik och i Luleå. 

Långa avstånd behöver dock inte hindra liknande förändringar. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är ansvarig utgivare även för editionerna Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Kulturchefen Karin Olsson är ensam ställföreträdande utgivare.

Det är långt mellan Expressens redaktionella enheter, men Mattsson tycks inte ha något problem att hantera sitt utgivaransvar. Hans utgivarskap har tvärtom hyllats i olika sammanhang. Tillsammans med konkurrenten (!) Jan Helin på Aftonbladet diskuterar han och Helin också allt om de bägge utgivarnas ageranden på den uppmärksammade podden Mattsson Helin.  

Den är intressant för alla medienördar och andra som följer mediebranschen eftersom få, om ens någon, har samma överblick över medieutvecklingen som Mattsson och Helin. Men deras podd är också säkert ett viktigt verktyg för de bägge redaktörernas utgivarskap. Kan det finnas någon anställd på Expressens eller Aftonbladets redaktioner som inte lyssnar på podden, månntro?

För några dagar sedan blev det för övrigt offentligt att Margret Atladottir och Lisa Bjurwald välförtjänt utsetts till Årets MedieAmazoner för sina insatser i ABpodd. De är inte ansvariga utgivare, men har sagt att de vill utmana Mattsson Helin som mediedebattörer och opinionsbildare i publicistiska frågor, inte minst vad det gäller jämställdheten. Och de har också redan etablerat sig i en framskjuten position i debatten, onekligen en viktig och ny form av ledarskap. Priset är instiftat av Cecilia Zadig och delas ut vid den årliga konferensen med nätverket Kvinnor som Leder Medier. Jag är sedan några år ledamot i juryn som utser pristagarna.

Åter till utgivarna Mattsson och Helin; på Aftonbladet ser lösningen rörande den ansvarige utgivaren annorlunda ut än på Expressen.  Jan Helin är inte bara chefredaktör och ansvarig utgivare utan också vd för företaget.  Nyligen delegerade han en del av sina funktioner för att frigöra mer av sin tid för ett nytt projekt. Utöver Lena Mellin blir även Sofia Olsson Olsén och Håkan Andreasson ställföreträdande utgivare, men också med den uttalade föresatsen att de fungerar som ansvariga utgivare på olika tider under dygnet.

Det är en lösning som tydligen motiveras av de snabba publiceringarna i digitala kanaler. Jan Helin förklarar på drygt 6 minuter in på podden Matsson Helin hur Aftonbladet med detta ”testar en ny utgivarordning”.  Det ska bli intressant att se om modellen accepteras även i en juridisk tillspetsad situation där det inte får råda något tvivel om vem som bär utgivaransvaret.

MittMedia är också ett intressant företag vad det gäller ett förändrat utgivaruppdrag. Jag har tidigare bloggat om att koncernen agerar på ett visst sätt med sin snabba centralisering av viktiga stabsfunktioner som kan urholka de lokala utgivarnas position, samtidigt som MittMedia målmedvetet kommunicerar sin omsorg om den lokala journalistiken.

Nu har koncernen tagit ett par beslut som kan ses som signaler om inriktningen. Anders Ingvarsson, chefredaktör för Sundsvalls Tidning, är nu även chefredaktör och ansvarig utgivare för Allehanda i Örnsköldsvik med editionen Tidningen Ångermanland i Härnösand. Ett begripligt beslut i jakten på kostnader och därtill ett bra personval, men också kanske ett tecken på ett nytt vägval i en svår tid.

Det är omkring tio mil mellan redaktionerna i Örnsköldsvik och Härnösand. Och ytterligare runt fem mil ner till Sundsvalls Tidning där Ingvarsson redan är chefredaktör. Det handlar till skillnad från Expressen här om lokaltidningar och på sådana har chefredaktörens närvaro hittills oftast bedömts som viktig. Då kan avståndet mellan Örnsköldsvik och Sundsvall symboliskt vara längre än mellan Stockholm och Göteborg för Expressens utgivare…  

Samtidigt har MittMedia bestämt att omkring 460 journalister i koncernen ska gå en utgivarkurs arrangerad av Tidningsutgivarna och dess chefsjurist Per Hultengård.  Det är bra att medarbetarnas kunskaper om regelverket förbättras, men nog kan det också finnas skäl att fråga sig om detta är ett förebud för en ny och mer centraliserad utgivarorganisation inom koncernen.

Rent formellt är det nog inga problem för till exempel en koncern som MittMedia att organisera om och begränsa antalet utgivare. Publicistiskt är det nog svårare och mer kontroversiellt. Idag har utgivarna inom MittMedia ofta kommit fram till olika publiceringsbeslut vilket onekligen gynnat önskemålet om mångfald.

Med en centralisering av utgivarfunktiuonen blir ett publiceringsbeslut enhetligt för alla titlar under vederbörande utgivare. Personligen kan jag leva med detta, men frågan är om alla engagerade förespråkare för mediemångfald kan göra det. Här någonstans finns nog den riktigt kontroversiella punkten i vägvalet mellan den tidigare och den nya publicistiska verkligheten.

Hursomhelst med den saken, men det är i alla fall intressant att följa de olika koncernernas utveckling i dessa frågor. Stampen har till exempel ännu en gång ändrat sig vad det gäller relationerna mellan Hallandsposten, HP, och Hallands Nyheter, HN. Tidigare två helt självständiga tidningar med olika ägare.

Senare blev båda ägda av Stampens dotterbolag Mediabolaget i Halland och Mediabolaget Västkusten om jag minns rätt. Tidningarna samordnades i många avseenden i enlighet med direktiven från Stampen, en framgångsrik process ledd av HN:s dåvarande chefredaktör AnnaKarin Lith, nu redaktionell chef på MittMedia.

Men plötsligt fick ägarbolagen ny styrelseordförande, nämligen Lennart Hörling, även ägare till Nya Lidköpings-Tidningen och senare även delägare och ordförande i Stampen. Med honom som ordförande bestämdes det att tidningarna inte alls skulle samordnas, de skulle till exempel fortsätta ha olika utgivare, trots Stampens tidigare beslut.  Och så blev det. Nu ändrar sig ägarna ännu en gång och Hallandspostens chefredaktör Viveka Hedbjörk blir nu också chefredaktör och ansvarig utgivare även för Hallands Nyheter.

Nog finns det skäl att fråga sig hur det ansvariga utgivarskapet mer generellt ser ut om några år då alla organisatoriska förändringar tvingat fram nya lösningar även för det publicistiska ansvarstagandet. Detta samtidigt som man i branschdebatten alltid ser den klassiske ansvarige utgivaren som en garant för en seriös publicistisk verksamhet.

I den snabba förändringstakten är det begripligt att många utgivare, om än inte alla, debatterar och förklarar sina beslut. De syns på ett helt annat sätt än tidigare och profilerar sig både mot sina läsare, lyssnare, tittare och egna medarbetare.  En profilering som också kan vara viktig för den enskilde utgivaren i en koncern där ännu fler samordningar kan komma.

ANM. Denna text har 150922 också i förkortat skick återpublicerats på medievarlden.se.

Uppdaterad 150921 kl 16.54 med länk ovan och här om Eskilstuna-Kurirens omorganisation. Även 150922 kl 17.34 med ovanstående anm.

Patricia Svensson ny redaktionschef på Jönköpings-Posten

Patricia Svensson blir ny redaktionschef på Jönköpings-Posten, JP, som idag presenterade henne på sin nyhetssajt. Hon kommer från Dagbladet i Sundsvall som lades ner av ägarbolaget MittMedia den sista februari. Patricia Svensson tar över efter Mats Ottosson som nu blivit övergripande redaktionschef och ansvarig utgivare för alla titlarna inom Hallpressen.

Patricia Svensson är 35 år och började som praktikant på Dagbladet Nya Samhället för 13 år sedan då hon hade studerat på Mittuniversitetet. Hon kommer från Nyköping och tänker nu flytta till Jönköping med sin sambo Björn.

Rekryteringen av ny redaktionschef inleddes före årsskiftet och genom mitt bolag Utkik Media har jag biträtt Hallpressen i processen, liksom i rekryteringen av en ny kulturchef på koncernnivå. Den processen pågår fortfarande och Hallpressens organisationsutveckling är ett intressant exempel på nytänkande i branschen.

Hallpressen har en omfattande verksamhet med runt 15 tidningstitlar, nyhetssajter och gratistidningar i Småland och Västergötland. Verksamheten leds av vd Christina Björklund. Mats Ottosson är nu således ansvarig utgivare för koncernens alla titlar vars redaktionschefer är ställföreträdande utgivare för dessa. Även den kommande kulturchefen ska verka på koncernnivå. Ronny Karlsson är utvecklingschef för Hallpressen.

Även MittMedia har valt att ha en kulturchef på koncernnivå, nämligen Gunilla Kindstrand, tills nu chefredaktör för Hälsinge-Tidningar.  Kultur- och opinionsmaterialet har naturligtvis stor betydelse för mediehusen i en tid då alla medier söker lösningar för att vara angelägna för dem som tar del av utbudet i de olika kanalerna. 

Dagbladet kom ut för sista gången den sista februari då den lades ner, eller slogs ihop med Sundsvalls Tidning, ST, som det också beskrivs eftersom krönikor och annat material från Dagbladet kommer att fortsätta publiceras i ST.

Och på st.nu kan man också läsa Patricia Svenssons sista krönika som chefredaktör för Dagbladet där hon sätter punkt för 115 års nyhetsförmedling. En krönika som hon skriver att hon våndats inför, men det blev en härlig text där man möter hennes starka publicistiska känsla och vilja att utveckla och driva journalistiken vidare i alla kanaler även i en tid då det mesta förändras.

Det blir intressant och spännande att följa Patricia Svensson och hennes kollegers verksamhet på Jönköpings-Posten och i Hallpressen.
Korrigerad 150316 kl 22.47, 150317 kl 01.46

Länkar: 

Patricia Svensson tar över på JP - nyhetsartikel, svt.se 150316 

Hallå där, Patricia Svensson - intervju, st.nu 150316

TV: Patricia Svensson blir JP:s redaktionschef - tv-intervju och nyhetstext, jonkopingsposten.se 150316

Dagbladet läggs ner och lokaltidningen byter skepnad

Nedläggningen av Dagbladet är inte förvånade, den kunde ha skett tidigare och borde kanske också ha gjort det. Beskedet har mötts av bestörtning, få vill se att en anrik tidning kan dö. Ändå kommer det att ske igen. Utvecklingen digitalt, läsarnas ändrade beteende och en tuffare ekonomi kräver strukturförändringar.  Gemensam administration och andra åtgärder utanför redaktionerna räcker inte. Journalistiken samordnas nu också allt mer, lokaltidningen byter skepnad och får en ny roll i ett större koncernsammanhang.  

Dagbladet Nya Samhället har tidigt styrts in på en farlig väg med en avancerad rabattpolicy, historiskt för att störa Sundsvalls Tidning, ST, senare även för att rädda nivån på upplagan och därmed ett bibehållet presstöd; prenumerationer har sålts med hög rabatt. Resultatet blev mycket luft i upplaga och ekonomi. Nu läggs tidningen ner eller, som det också beskrivits, slås ihop med ST där en del av Dagbladets material kommer att publiceras, bland annat s-märkta krönikor.

MittMedias andratidning i Sundsvall läggs ner och samtidigt centraliseras journalistiken allt tydligare mellan koncernens kvarvarande tidningar. Tidningarna samverkar i satsningar, typ #Kandulova inför valet i höstas.  Det är bra exempel på hur samordningen kan ge gemensam styrka. Koncernens tv-projekt, som dokumentären om Johan Olsson i samband med VM på skidor, är också bra exempel på ett journalistiskt utvecklingsarbete baserat på koncernförhållandet.

Men utöver satsningar i de nya digitala kanalerna ökas också utbytet av innehållet i papperstidningarna. Ett reportage från Allehanda i Ö-vik kan publiceras i Gefle Dagblad, GD, och tvärtom.  Och det är väl i sanningens namn inte alltid man som läsare uppfattar dessa fjärrskrivna reportage som särskilt intressanta i den egna lokala tidningen…

På konkurrensorter, som Gävle, är en redaktionell samverkan mer komplicerad att hantera så länge man vill ha kvar både GD, och Arbetarbladet, AB, som egna titlar. De har successivt blivit lika varandra med mer gemensamt innehåll, en utveckling som inleddes med den samordnade sportbevakningen där jag själv som chefredaktör på GD var pådrivande i samband med den nödvändiga fusionen mellan AB och GD.  

Senare har tidningarna fått mer gemensamt innehåll. Allt från tävlingen ”Årets Lussekatt” till gemensam tv-sänd valvaka på webben. Politik och kultur skiljs åt, men i övrigt samordnas så pass mycket att man kan undra när tidningarna slutligen slås ihop. Jag är inte särskilt kritisk till den här utvecklingen, snarare tvärtom, både vad det gällde tidningsfusionen i Gävle och mer koncernsamarbete.  Alternativet i förlängningen är kanske ingen tidning alls och det är en sämre lösning.  

Under slutet 90-talet föreslog jag därför ett samarbete mellan alla tidningar i MittMedia, som då fortfarande hette Gefle Dagblads Förvaltnings AB. Redan då fanns ju tydliga tecken på att tidningarna skulle utsättas för svåra prövningar och att det krävdes åtgärder.

Min tanke var att komplettera tidningarnas namn med en diskret logga, ”Södra Norrlands Tidningar” eller något liknande. Alltså en markering av samhörigheten inom koncernen och med en möjlighet att ibland kunna använda varandras material eller uppträda gemensamt då det kunde vara lämpligt trots olösta upphovsrättsfrågor och ett traditionsbundet motstånd. Vi skulle med ett gemensamt uppträdande ha blivit en större aktör både publicistiskt och på annonsmarknaden. Då kunde också TS-upplagorna ha räknats ihop. 

Det där förslaget gick inte hem hos vare sig ägarföreträdare eller bland chefredaktörer och direktörer i koncernen. Tiden var inte riktigt mogen för sådana tankar, men MittMedia går nu många år senare längre än så när utvecklingen kräver detta. Koncernen har dock hittills valt att inte markera någon koncerngemensam identitet. Namnet MittMedia har dock blivit allt mer etablerat även i produktsammanhang.  

Centraliseringen blir ännu tydligare när MittMedia nu har inrättat nya redaktionella tjänster på koncernnivå, som en sportchef, Mattias Wallström, en tv-chef, Nicklas Hermansson, och en kulturchef, Gunilla Kindstrand. Det finns också sedan tidigare en redaktionell affärsutvecklingschef, Robin Govik, och en redaktionell produktionschef, Daniel Bertils.
Dessa ska under koncernens redaktionella chef AnnaKarin Lith utveckla sina ansvarsområden inom koncernens alla kanaler som verkar på lokal nivå, i papperstidningarna och på deras digitala tjänster.
Samtidigt inrättas nu en för koncernen gemensam sportredaktion i Östersund och ett ”redigeringsnav” i Sundsvall. Dessa enheter ska samverka med kvarvarande sport- och redigeringsresurser på den lokala nivån, om jag fattat saken rätt.   

De lokala mediehusen är fortfarande starka varumärken under bibehållna namn, men får successivt en annorlunda roll i ett större sammanhang. På gott eller ont beroende på vem man talar med, utvecklingen gillas av en del och kritiseras av andra.

Den djupa lokala förankringen har alltid betraktats som omistlig för en tidning.  Kan en ökad centralisering leda till att ”lokaltidningarna” med tiden ytterst ersätts av ett enda gemensamt mediehus?  Vem vet, en vacker dag får vi kanske läsa ”MittMedia-Posten” på papper och i mobilen…

MittMedia har gått längre än andra koncerner, men Hallpressen med bland annat Jönköpings-Posten, JP, och Smålands-Tidningen har faktiskt gått ännu längre vad det gäller det publicistiska ansvaret. Alla tidningar i gruppen får en gemensam ansvarig utgivare, Mats Ottosson, tidigare redaktionschef på JP. Eskilstuna-Kuriren med Södermanlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren gör på samma sätt där Kurirens chefredaktör Peo Wärring blir utgivare för alla tidningar, utom Folket som måste ha en egen utgivare för att få sitt presstöd.

Inom MittMedia upplöstes för något år sedan de lokala tidningsbolagen. Samtliga lokala styrelser och vd-tjänster avskaffades. Det kan naturligtvis göras på den redaktionella sidan också, genom att som Hallpressen och Eskilstuna-Kuriren, ha en enda gemensam ansvarig utgivare. AnnaKarin Lith är idag som redaktionell chef för hela MittMedia de ansvariga utgivarnas chef, men hon är inte ansvarig utgivare.

Hur det än blir med utgivarna och tidningsnedläggningar så lär vi få ser mer samordning både inom koncerner och mellan dessa när verkligheten kräver mer effektivitet. Och det är ingenting nytt, sammanslagningar och nedläggningar har skett gång på gång under årens lopp. Det är naturligt då förutsättningarna för verksamheten ändras.  

1959 slogs Norrköpings Tidningar och Östergötlands Dagblad ihop till NT-ÖD. I Östergötland har också flera olika socialdemokratiska tidningar efter hand slagits ihop med varandra och kvar finns nu Folkbladet i Norrköping, ägd av just NTM, det vill säga Norrköpings Tidningar.

Nu senast har Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan fusionerats. Och lite tidigare Nordvästra Skånes Tidningar med just Helsingborgs Dagblad. Sedan ett antal år är Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten editioner till Expressen med en gemensam ansvarig utgivare, Thomas Mattsson. Förr var chefredaktörerna på GT och Kvällsposten ställföreträdande utgivare, numera är det kulturchefen Karin Olsson. 

Inom MittMedia finns också flera exempel där olika tidningar samordnats, men titlarna har fått behålla sina namn. Dalarnas Tidningar är ett bra exempel. Falu-Kuriren, Borlänge Tidning, Mora Tidning, Södra Dalarnas Tidning och Nya Ludvika Tidning har sedan många år en gemensam redaktion och ansvarig utgivare, nu Carl-Johan Bergman.

Hälsinge-Tidningar med Hudiksvalls Tidning, Söderhamns-Kuriren, Ljusnan och Ljusdals-Posten är ett annat exempel. Tidigare var alla självständiga tidningar med olika ägare, nu har de samma ägare, MittMedia, och en gemensam ansvarig utgivare, Gunilla Kindstrand, som ska lämna uppdraget för att bli kulturchef i koncernen. Hon samtalar här om sin nya roll med MittMedias utgivare i Dalarna på redaktörspodden Lokalen.   

Den här typen av samgåenden eller nedläggningar, skillnaden däremellan är hårfin, har också skett i Dagbladets närhet för inte så länge sedan. 1970 bildade Dagbladet och Nya Norrland gemensamt ett moderbolag, Mellannorrlands Tidnings AB, och inledde ett samarbete både tekniskt, administrativt och ekonomiskt, bland annat för ett bättre utnyttjande av det presstöd som Dagbladet fick.

De samverkade också en del redaktionellt, men 2000 slogs Dagbladets systertidning Nya Norrland ihop med moderata Västernorrlands Allehanda under det nya namnet Tidningen Ångermanland, TÅ, samtidigt som Dagbladet inledde ett samarbete med ST. TÅ slogs 2007 ihop med Örnsköldsviks Allehanda. 

När TÅ skapades valde man således att offra namnen Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda, två mycket välkända varumärken. Jag tyckte det var fel och anser fortfarande att tidningsnamn bör behållas så länge titlarna är efterfrågade och innehållet på något sätt fortfarande kan separeras, till exempel vad det gäller politik, kultur och debatt. Men visst, på en konkurrensort är det inte lätt att motivera de skilda titlarna när innehållet till sist är i stort sett detsamma. I Sundsvall försvinner nu varumärket Dagbladet enligt koncernchefen Thomas Peterssohn i en intervju i Journalisten.

Det är idag få mediehus som inte ingår i någon koncern. Norran i Skellefteå  är dock ett exempel, Värmlands Folkblad ett annat. De flesta tidningshusen ingår annars numera i olika koncerner, men i regel vill man inom dessa vidmakthålla bilden av att allt förblir som hittills, den fina gamla ”lokaltidningen” beskrivs oftast fortfarande som en suverän enhet med en stark geografisk förankring.  Med en nödvändig ökande samordning även redaktionellt kan den strategin vara på väg att fasas ut. 

Hur den än blir med den saken så finns inte Dagbladet Nya Samhället med i den utvecklingen. Det sista numret av tidningen kommer ut om en vecka, den 28 februari. Det är en riktigt anrik tidning som försvinner. Den siste chefredaktören Patricia Svensson och hennes medarbetare har kämpat hårt och gjort en bra tidning, men det räckte inte i denna tuffa medievärld.

En rad kända journalister har fostrats på Dagbladet och en del av dessa kommenterar sorgset nedläggningen i Dagens Media. En av Dagbladets tidigare chefredaktörer hette Ewert Söderberg och han blev senare chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.  Om jag inte minns fel så var det han som under sin tid på Dagbladet kom på idén att tidningen skulle fotografera nyfödda barn och publicera dem i tidningen.

Han tog med sig idén till Gävle där jag som ung nyhetschef på GD var måttligt intresserad av att fylla tidningen med barnbilder, men självklart var vi tvungna att också göra det i den då tuffa lokala konkurrensen. Ewert Söderberg hade givetvis rätt, hans idé är ett lysande exempel på riktig lokaltidningsjournalistik och därför också senare spridd till ett stort antal tidningar i landet.

Dagbladet Nya Samhället startades år 1900 och har således kommit ut under 115 år. Det är den äldsta s-tidningen i Sverige, men efter nedläggningen är det i stället just Arbetarbladet som är landets äldsta socialdemokratiska tidning. Arbetarbladet grundades 1902, först som veckotidning och 1905 som daglig eftermiddagstidning. 1962 blev den morgontidning och 1997 sjudagarstidning, några veckor efter Gefle Dagblads första söndagstidning.    

Uppdaterad och korrigerad 150221 kl 23.11
Korrigerad 150222 kl 00.47 då jag hade helt fel om Expressens stf utgivare för Expressen. Tack Thomas Mattsson för påstötningen!
Korrigerad och försiktigt kompletterad 150222 kl 01.43.
Uppdaterad med fler länkar 150222 kl 14.06, 150222 kl 20.30, 1150223 kl 19.53, 150224 kl 21.42 (samtal med Kindstrand i podden Lokalen) 
  

Ett urval relevanta länkar: 
Om när tidningsdöden kom till Sundsvall - krönika av Jan Helin, aftonbladet.se 150222

Vad betyder Dagbladets nedläggning? - krönika av Thomas Mattson, expressen.se 150222
En sorgens vecka - nu måste vi blicka framåt - krönika av Anders Ingvarsson, st.nu 150222
Vi behöver inte tårar, vi behöver ett fungerande presstöd - ledare av Jenny Wennberg, arbetarbladet.se 150221
Ett slut - men också början på något nytt - krönika av Patricia Svensson/Anders Ingvarsson, dagbladet.se 150221
Kämparna på Dagbladet - krönika av Daniel Nordström, arbetarbladet.se 150219
Dagbladet kämpade hårt, men gick inte att rädda - krönika av Anna Gullberg, gd.se 150219
Nedläggningen var väntad men saknaden blir stor - ledare av Svante Säwén, dagbladet.se 150219
Härdfeldt: "Oerhört tråkigt" - intervju med Dagbladets f d chefredaktör Åke Härdfeldt, dagbladet.se 150219
TV: "Som när en familjemedlem går bort" - tv-intervjuer dagbladet.se 150219
Beskedet: Dagbladet läggs ner - nyhetsartikel dagbladet.se 150219
"Det var naivt att tro att det skulle gå" - intervju med Thomas Peterssohn, journalisten.se 150219
"Tråkigt med ofrånkomligt" - Thomas Peterssohn intervjuas, medievarlden.se 150219
Dagbladet går i graven - nyhetsartikel resume.se 150219
Lokalen - med Gunilla Kindstrand -samtal med Gunilla Kindstrand om hennes nya roll, dt.se 150213

Vem bör bli Årets Medieledare?

Idag drar jag till Stockholm och flera intressanta möten under två dagar, däribland ett möte den 18 september med juryn som ska utse Årets Medieledare. Hör gärna av er till mig med förslag på värdiga pristagare; det är fortfarande möjligt att lansera namn utöver de intressanta nomineringar som redan gjorts. Priset kan gå till en bra ledare på vilken avdelning som helst inom ett mediehus. Så här beskrivs priset på Tidningsutgivarnas hemsida:

”Till Årets Medieledare utses en person som genom sitt ledarskap bidragit till ett positivt arbetsklimat med hög måluppfyllelse. Till Årets Medieledare kan utses ledare på alla nivåer inom företagets samtliga verksamhetsområden, som redaktion, marknad, annons, tryck, distribution, it, administration, kundservice etc. Bidrag med referenser från chefer och medarbetare, eller resultat av medarbetarundersökningar, premieras.”

Förra året delades priset ut för första gången. Priset gick till Anders Ingvarsson, då chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, nu på Sundsvalls Tidning. Priset ska delas ut samtidigt som en rad andra priser delas ut under arrangemanget Årets dagstidning på Wallmans salonger i Stockholm den 15 oktober.

I år är Ann Lagerström ordförande för juryn rörande årets medieledare. I juryn ingår också Martin Kreuger, Lena Victorin och jag själv. Ett stort antal branschföreträdare är engagerade i juryarbetet för samtliga priser rörande årets dagstidning och alla träffas under onsdagen och sammanträder samtidigt hos arrangörerna, Tidningsutgivarna och Medievärlden.     

Umeåmodellen, presstödet och Mittmedia

Nu är vi snart på väg in i år 2012 och det känns som framtiden redan är här. Vi har fått internet, iPad, iPhone, G3 och G4.  Telia är på väg att fasa ut kopparnätet. Metro finns, för att inte tala om Google, Facebook och väldigt många radio- och tv-kanaler. En helt ny tid, men det statliga presstödet lever fortfarande och nu ska en ny utredning se över det.

Frågan är vad politikerna orkar göra, de historiska insatserna från dem på medieområdet är inte direkt imponerande. Thorbjörn Larsson skrev nyligen en intressant artikel i Medievärlden om politikernas tröghet i den snabba medieutvecklingen.  

Bara några dagar efter hans artikel säger Presstödsnämnden utifrån sitt mossiga regelverk  nej till fortsatt stöd för socialdemokratiska Västerbottens Folkblad , VF.Staten hävdar sina trubbiga regler för driftsstödet som om ingenting har hänt, samtidigt som alla dagstidningar på olika sätt planerar för hårdare tider. Nu, liksom förr, motverkar stödet förnyelse och utveckling.

I USA hävdar forskare att de flesta papperstidningarna där är borta om fem år, förutom en handfull av de största drakarna och ett antal riktigt små tidningar med fådagarsutgivning. Det finns skillnader i förutsättningarna för tidningarna i USA och Sverige, men även här är den negativa utvecklingen för pappersupplagorna väl dokumenterad.

Därför har fusionerna fortsatt och endast få titlar är idag s k solitärer, självständiga tidningar utanför koncernerna. Den borgerliga landsortspressen äger med få undantag alla s-märkta tidningar. Undantagen är Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten, alla andra s-titlar ägs av borgarpressen.

Koncernerna växer, men nästa fråga är hur de vårdar möjligheterna till samarbeten och rationaliseringar. Egentligen är det relativt sett få tidningsägare som försökt göra något riktigt radikalt, även i koncernmiljö, för att stärka papperstidningen. Några stora ägare har tvärtom i stället valt att lämna branschen, som Centerpartiet och familjen Bengtsson. De sålde sina tidningar för att slippa slåss mot utvecklingen. Om detta kan man läsa i Lars Herlins mycket läsvärda artiklar här och här i Medievärlden häromdagen.

Andra ägare kämpar på, men kanske inte alltid med helt nya och avancerade strukturella grepp. Ofta är snarare tanken tydligen att rädda vad som räddas kan, att skära ner här och där och försöka fortsätta så länge det går utan att ändra modellen. Min egen tidigare arbetsgivare, Mittmedia där jag jobbade åt Gefle Dagblad, är tills nu inget undantag. Koncernens alla möjligheter har inte utnyttjats.

Därför ser jag med spänning och förväntan fram emot vad den nye koncernchefen Thomas Peterssohn ska vidta för åtgärder. Jag har tidigare bloggat om honom.
Efter bara några dagar i rollen som koncernchef gick han ut med tuffa uttalanden om behovet av förändringar. I en debatt i samband med  arrangemanget ”Årets dagstidning” i Stockholm sa Peterssohn sedan för bara någon månad sedan något i stil med att ”mitt uppdrag som koncernchef är att få koncernen Mittmedia att fungera som en koncern.”

Det låter säkert oroande får många, löftesrikt för andra. Jag tror att det är rätt väg att gå. Koncernens samlade styrka måste utnyttjas för att säkra journalistiken i koncernens tidningar. En ny tid kräver nya grepp, även om inte alla trotjänare tycker det.

SvenÅke Boström, som tidigare jobbade med utvecklingsfrågor mm inom Sundsvalls Tidning, gillar inte utvecklingen inom Mittmedia och pekar då på tidigare beslut tagna långt innan Peterssohn började. Läs hans första bloggpost här. Den publicerades också i Medievärlden. Boström fick mothugg av NTM:s vice vd Sören Andersson i Medievärlden och de fortsatte debatten i ytterligare några texter.
Jag håller inte med Boström, men däremot Sören Andersson. Jag tycker inte det var bättre förr, jag tycker tvärtom att tidningarna i Sverige generellt sett gjort alldeles för lite och alldeles för sent för att möta utmaningarna.  Att då utnyttja koncernens alla möjligheter är nödvändigt.

För de som är intresserade av debatten just inom Mittmedia finns det också anledning att via Bambuser kolla in diskussionen på Publicistklubben i Sundsvall nyligen. Debatten börjar ungefär 30 minuter in på sändningen. Där deltog Mats Åmvall, ny chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Sven-Åke Boström samt Dagbladets vd och chefredaktör Åke W Härdfeldt. Intressant diskussion!

I Sundsvall är en mer eller mindre avancerad samordning på gång, men en sådan har redan gjorts i Umeå. Där har Västerbottens-Kuriren, VK, som äger Västerbottens Folkblad, VF, gjort något riktigt radikalt med svenska mått mätt.  VK och VF har flyttat ihop i gemensamma lokaler och mer eller mindre samordnat sin produktion med syftet att tidningarna ska bli så olika som möjligt. Det var något i den stilen jag gärna hade gjort i Gävle för runt tio år sedan då fusionen där mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad planerades, men det var för tidigt. Liknande förändringar har sedan också gjorts internationellt, t ex på Englands nästa största tidningsmarknad i Birmingham. Jag har tidigare bloggat om några av dessa exempel.

Enligt min mening är det ett smart försök av tidningarna i Umeå att anpassa både kostym och arbetssätt till den nya tidens krav. Målsättningen är att behålla titlarna och att dessutom se till att de blir så olika som möjligt, en insats för mångfalden. Och då säger staten nej!

I Medievärlden igår stod det att statliga Presstödsnämnden i nuläget inte kan ge VF presstöd eftersom det är oklart hur självständig tidningen är. Jomenvisst, VF ägs ju av VK, precis som flertalet andra presstödsmottagare i Sverige ägs av borgerliga konkurrenter. Men det är tydligen inte ägandet som är det stora problemet, utan det faktum att de bägge redaktionerna har flyttat ihop.

Innehållet i tidningarna är nämligen enligt chefredaktören Daniel Nordström på VF inget problem, där motsvarar titlarna statens krav rörande mängden unikt material. Nej, problemet är att de sitter tillsammans vilket enligt nämnden tyder på att VF inte är en självständig tidning trots att den har en egen chefredaktör och utgivare. Därför har man enligt Medievärlden redan börjat planerat att möblera om eller rentav bygga väggar för att separera redaktionerna från varandra och därmed behaga presstödsnämnden…

 Just när detta sker har justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger utsetts till ordförande för en utredning som ska syna detta otidsenliga system som reglerar statens stöd till den svenska dagspressen. Jag hoppas att han och utredningen föreslår att stödet avskaffas helt så att branschen kan utvecklas utan att störas av bidragsdrömmar och klåfingriga byråkrater.   

Till dess bör VF emellertid få sitt presstöd eftersom det existerar, det är helt förödande om presstödsnämndens otidsenliga regelverk omöjliggör framsynta tidningsägares försök att hitta morgondagens modell för svensk dagspress.   

   

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Debatten rullar på om anhållandet av Julian Assagne, skuldfrågan, konspirationer och konsekvenser. Den konstigaste diskussionen handlar om medierna snabbt ska publicera en världsnyhet eller ej. En som förvånansvärt nog svarar nej är medievisionären Joakim Jardenberg på sin blogg. Därför funderar jag nu på journalistikens grunder och hur dessa möjligen bör hanteras i en ny medievärld. Det första jag kommer på är att nyheter ska publiceras.

Det var naturligtvis helt rätt av Expressen att publicera sitt scoop. Tanken svindlar inför alternativen. Tänk om Expressen och andra redaktioner i någon etisk eufori höll tyst om att att Wikileaks grundare var anhållen av en svensk åklagare. Snacka om konspirationsteorier.

Redan här möter vi därför ett av de tyngsta argumenten för publicering, ryktet är alltid värre än sanningen. Nyheter ska publiceras, tidningar är till för att publicera och inte förtiga. Grundläggande, viktigt och fortfarande gällande.

Jag skrev i går på Utkiksbloggen om Julian Assagne. Det är bland annat den texten Joakim Jardenberg tar upp på sin blogg. Han resonerar där också om den historiska utvecklingen, hur tidningar förr i tiden kunde vara först ut med stora nyheter och att deras tävlan länge var ledstjärnan för medierna. Sedan kom etermedier och internet och förändrade tillvaron. Rätt beskrivet.

Nu var Expressen "först" med nyheten om anhållandet, det kunde således ingen annan bli därefter. Det jag kritiserade i går var naturligtvis inte att de övriga medierna inte var "först" utan att SvD, Aftonbladet, DN med flera var så förtvivlat långsamma att informera sina läsare om vad som faktiskt redan var känt, ett myndighetsbeslut i Sverige rörande en av värdens just nu mest kända människor.
Här kan man ana en redaktionell tröghet präglad av traditioner, ett faktum som jag tror kan vara förödande för de traditionella medierna om de - trots utvecklingen - fortfarande framöver vill försöka spela en roll i nyheternas värld.

Jardenberg framställer trögheten som kvalitet, det kunde gärna ha fått gå ännu långsammare, menar han och skriver så här:

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?

Nej, för snabbt gick det då inte. Tvärtom. Jag undrar hur många människor som snappade upp nyheten på nätet och sedan sökte mer information hos sina respektive mediesajter som de är vana vid och litar på. Men hos dem var det tyst hela förmiddagen.
Om traditionella medier som SvD, GP, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och alla andra över huvud taget vill spela en roll i en ny medievärld så måste de jobba på ett nytt sätt lämpat för deras förutsättningar och marknader. Lösningen på vägen dit kan inte vara att överge sin publik, att en sådan här gång helt enkelt låtsas som om inget hänt.
Jardenberg tycks efterlysa något som är bättre än vad den realistiska verkligheten kan erbjuda, i detta fall kanske en djupare research gjord av de olika redaktionerna, en sorts kvalitetsfylld "fördjupning".

"Varför då inte göra jobbet ett varv till?" skriver han och menar tydligen att alternativet för till exempel SvD var att tiga om världsnyheten, det vill säga anhållandet, gräva och rota samt möjligen någon vecka senare kunna skriva att åklagaren verkar ha fel. Eller rätt. Eller något annat.
Det är ett helt orealistiskt resonemang. Här var världsnyheten redan ett faktum, en av världens just nu mest uppmärksammade, älskade, hatade och kontroversiella människor har anhållits i sin frånvaro av en svensk åklagare som misstänkt för våldtäkt.
Oavsett var man har sina sympatier eller söker sina motiv så räddar man vare sig Wikileaks, Assagne eller de traditionella och etiskt inriktade medierna genom att hålla tyst om sådana nyheter och säga att vi nog vill kolla saken lite till först.

Jag är sannerligen inte den som är övertygad om att framtidens nyhetsförmedling kräver vare sig traditionella journalister eller medier av dagens snitt eller den som förespråkar en "följa-john-journalistik." Alls icke, men jag förespråkar inte heller nonchalans mot uppdraget och de läsare som faktiskt fortfarande finns.
Expressen hade publicerat sitt scoop, nyheten var ett faktum och de övriga redaktionerna borde snabbt ha informerat sina läsare om det som var känt och om att man jagade mer information. Och om vad som sedan följer. Vad trodde man sig kunna finna under de timmar man avvaktade? Sanningen?

Bortsett från den akuta debatten om journalistikens former just nu måste de klassiska mediehusen även mer långsiktigt börja närma sig de riktigt svåra frågorna; kan de djupt förankrade svenska pressetiska principerna hävdas i en ny och allt mer internationaliserad medievärld? Kan det ifrågasatta tröga svenska pressetiska systemet överleva i denna utveckling eller bör det organiseras på något annat sätt?

Blir etiken bättre om vi får en ny stor byråkrati som ska kolla att både privat- och organisationsägda tidningar, privat- och statligt närstående radio, tv och kanske till och med bloggare etiskt sett "gör rätt". Sådana tankar diskuteras av tidningsutgivare och fack.

Ska alla ha samma etik? Jag bävar.

Frågorna om policy och etik trycker på och kräver nya grepp. Det märktes i går då utgivare på flera större redaktioner kände sig pliktade att i krönikor motivera varför de hade bestämt sig för att publicera en världsnyhet.