Presstödet i Umeå, ett fiasko

I fredags skrev Medievärlden att Presstödsnämnden stoppat ett intressant, bra och realistiskt försök att omstrukturera och modernisera dagstidningsproduktionen i Sverige. Staten säger nej till ett klokt och bra försök att rädda en tidning och dess journalistik i ett läge då traditionella tidningar är hotade från alla håll. Västerbottens-Kuriren, VK, och dess systertidning Västerbottens Folkblad, VF, får inte fortsätta med sin uppmärksammade ”Umeåmodell” om VF vill fortsätta att få presstöd. Kontraproduktivt, stelbent och ett starkt argument för att presstödet avskaffas, tycker jag. Händelseutvecklingen i Umeå är ett fiasko för den statliga stödpolitiken.

Presstödet, eller driftsstödet som det egentligen heter, har funnits sedan sjuttiotalet. Det är en genuin politisk konstruktion, enligt mer eller mindre sanna rykten uppfunnen av dåvarande finansministern Gunnar Sträng (s) och dåvarande Bondeförbundets, senare Centerns, dåvarande ledare Gunnar Hedlund (c). Båda karismatiska politiker. Syftet var nog välllovligt, att motverka dåtidens tidningsdöd i Sverige.

Det sägs att de satt vid köksbordet (vilket jag tvivlar på) hos den ene eller den andre och snickrade ihop idén om ett fantastiskt statligt stöd som skulle gynna främst socialdemokraternas svältande tidningar, men också ge goda bidrag till Bondeförbundets lite udda endagarstidningar som startades runtom i landet i brist på annan partitrogen press. Hursomhelst med dessa påståenden, driftstödet etablerades och kom i första hand otvivelaktigt att gynna Strängs och Hedlunds närstående tidningar. 

Av regeltekniska skäl gick det inte att undvika att dåvarande högerpartiets närstående Svenska Dagbladet samtidigt fick ett av de största enskilda driftsstöden i Sverige. Men det svalde Sträng och Hedlund eftersom allt annat var så elegant löst för deras särintressen. Och att även en högertidning fick pengar var kanske också en klok politisk taktik.    

Och så har det rullat på. Då och då har driftsstödet ifrågasatts och den ena statliga pressutredningen har följts av den andra, allt medan s-redaktörer och c-redaktörer med fuktiga ögon under seminarier och politiska hearings försvarat stödets betydelse för ”mångfalden”. Och ibland har även någon m-redaktör gjort dem sällskap för Svenska Dagbladets skull.  

Runt en halv miljard per år betalar staten fortfarande ut till de berättigade tidningarna per år för att rädda ”mångfalden”, ett omhuldat men ändå tämligen odefinierat begrepp. Försök har gjorts och utmynnat i begrepp som ”inre mångfald” och ”yttre mångfald”, men hur många vet vad man menar då?

Det mer trubbiga uttrycket ”mångfald” har däremot länge använts som argument av presstödets förespråkare och så är det även idag, till exempel i en intressant artikel av den liberala tidskriften Nu:s chefredaktör Jan Fröman på Second Opinion. Han menar i ett försiktigt försvar för rådande ordning att det ifrågasatta presstödet trots allt räddat både mångfald och tidningar, men jag håller inte med honom.
Stora s-tidningen Arbetet klarade sig inte trots driftsstödet och senare har i princip alla s-tidningar inom forna A-pressen sålts till borgerliga konkurrenter då ägarna till s-tidningarna varit oroliga för framtiden, de har inte bedömt statens stöd som tillräckligt för att klara ekonomin. 

Varken Jan Fröman, jag eller någon annan kan veta hur den svenska tidningsbranschen skulle ha utvecklats om inte statsmakterna lagt sig i tidningarnas utvecklingsarbete från sjuttiotalet och framåt. En fri marknad skulle kanske ha klarat uppgiften bättre. Branschen blev ju genom politikernas stödåtgärder statligt reglerad. Detvar inte enbart ekonomiskt intressant, det var givetvis också från publicistisk synpunkt uppseendeväckande. Vad innebar det för förtroendet för dagspressen?
Misslyckad stödpolitik eller ej, idag är mångfalden i vilket fall som helst större än någonsin tidigare. Ett faktum som absolut inte beror på några statliga stöd. Var och en kan publicera sig i sociala medier som Facebook, Twitter och Bambuser, för att nämna några exempel. Vem som helst kan blogga om vad som helst utan kapitalinsats och problem. Många av de viktigaste opinionsbildarna finns i bloggosfären. Tryckpressen behövs inte längre, men staten anser ändå hittills att tradmedierna ska jobba som förr, utan hänsyn till den medieutveckling vi alla känner till.  

Ett känt exempel på den förda politiken under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar måste nämnas.  Skånska Dagbladet (c), ”Skånskan”, tog emot ett så kallat storstadsstöd på 59 500 000 kr 2011, nästan 60 miljoner kronor, lika mycket som Svenska Dagbladet, SvD. Skånska Dagbladet är dock, till skillnad från SvD inte större, än en landsortstidning och har dessutom sin redaktion i Malmö och får därför storstadsstödet, år efter år, trots att läsarna finns på landsbygden i Skånes många byar och samhällen, inte i storstaden Malmö.

Många kritiker menar att bidraget till Skånskan är oacceptabelt. Men utbetalningarna har fortsatt, i mångfaldens namn, bara för att tidningen strikt legalt finns i Malmö.  Jag delar helt kritikernas uppfattning, bidragen till Skånskan är direkt stötande.

Då har det, trots allt, varit lättare för en presstödskritiker att smälta miljonutbetalningar till tidningar som Västerbottens Folkblad, Länstidningen i Östersund,  Arbetarbladet  och Svenska Dagbladet. Men för några år sedan började det hända saker inom branschen som Sveriges beslutande politiker borde ha uppmärksammat och reagerat på. Verkligheten hann ifatt politiken; presstödet blev föråldrat även utifrån Strängs och Hedlunds perspektiv.

S-flaggskeppet Arbetet i Malmö klarade således inte längre sin ekonomi trots ett stort presstöd, runt 90 miljoner kronor per år!  Internet kom in i våra liv och papperstidningarnas dominerande nyhetsroll började begränsas. Läsarnas attityder förändrades och viljan att betala för en tidning minskades dramatiskt. Alla kurvor började peka nedåt och de värsta minkningarna rör de yngsta åldersgrupperna, bland dessa är få läsare idag beredda att betala för en tidning. Men de läser ändå gärna tidningarnas texter. Gratis….

S-tidningarnas ägare insåg tidigt på skilda håll att deras dagstidningar i förlängningen var hotade och de började samverka med, eller sälja sina företag till sina borgerliga konkurrenter. Tidningarna på tvåtidningsorter som i Gävle, Umeå, Sundsvall och Luleå med flera ställen fusionerades på ett eller annat sätt. Initiativet kom ofta, som i Gävle, från s-tidningen.

De socialdemokratiska ägarna har på de flesta håll efter samgåenden fått ett ägande, i regel mindre än 10 procent, i de nya bolagskonstruktionerna. Och därtill aktieägaravtal omfattande bland annat garantier om att de som minoritetsägare ska få tillsätta politiska redaktörer.

S-ägarna räddade onekligen sina tidningstitlar, i samverkan med de borgerliga konkurrenterna. Men makten ligger ytterst hos majoritetsägarna. Ändå var till exempel förre partiledaren Göran Persson (s) påtagligt nöjd då han på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna redan 2005 sa något i stil med att ”våra tidningar är tryggt parkerade hos sina borgerliga konkurrenter. 

Så blev det i Gävle med arvfienderna Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Så blev det i Eskilstuna, Eskilstuna-Kuriren och Folket. Och i Umeå, Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Och 2000 i  Härnösand, Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland, senare sammanslagna till Tidningen Ångermanland och därefter fusionerade med Örnsköldsviks Allehanda till Allehanda Media.

Så blev det också i Sundsvall, i Östersund,  i Norrköping och tidigt på Gotland där öns  tidningar idag ägs av moderbolaget till moderata Norrköpings Tidningar, NTM. Och så blev det i Luleå och i Karlskrona och i Kalmar. Har jag glömt någon ort?  

Under 80- och 90-talen fanns det sjutton tvåtidningsorter utanför storstäderna, om jag minns rätt, i vart fall minst runt 15 orter med två tidningar.  Det var där mångfalden fanns enligt tidigare kulturministern och nuvarande europaparlamentarikern Marita Ulvskog (s) som slogs hårt och envist för att bevara den gamla strukturen inom tidningsbranschen.

Ulvskog var under en period också chefredaktör på Dala-Demokraten, DD. Den tidningsstruktur hon slogs för finns inte idag trots att det faktiskt inte gått så många år sedan dess. Idag är det endast Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten som fortfarande är självständiga titlar på tvåtidningsorter.   

Centralt placerade och inflytelserika politiker borde inte ha missat att det hänt någonting betydelsefullt inom dagspressen, inte bara i världen, utan också i Sverige.  Att branschen inte ser ut som förr och att något måste göras för att rädda den traditionella journalistiken i någon form även om det kanske krävs en helt ny struktur.

Men icke, ungefär fyrtio år efter Hedlunds och Strängs smarta uppgörelse fortsätter reglerna fungera på ett sätt som kostar skattebetalarna runt en hav miljard kronor per år utan att bidragen gynnar framtidssatsningar som Umeåmodellens anpassning till en ny tid.  Statliga presstödsnämnden tvingas med sina föråldrade direktiv tvärtom avvisa den innovativa Umeåmodellen för att VK och VF:s redaktioner sitter i samma lokaler och samråder om morgondagens tidningar, en helt rimlig förändring för den som vill förlänga tidningarnas liv.  

Redaktionerna ville ha kontakt med varandra och samordna sina produkter för att tidningarna skulle bli så olika som möjligt och därmed alternativ för läsarna att välja emellan. Helt rätt tänkt, flera tidningstitlar kan med fördel göras av samma redaktion där marknaden inte klarar finansieringen av flera redaktioner. På så sätt kan tidningstitlarna räddas, med separata ledare och debattsidor mm.

Nu har VK och VF flyttat isär, inte för att de ville det, utan för att försöka rädda statens presstöd på närmare 17 miljoner kronor. Sjutton miljoner argument från staten för att tidningarna ska fortsätta som förr och inte försöka modernisera tidningsutgivningen och rädda verksamheten….

Jag kan motvilligt förstå att de ansvariga i Umeå i dagens ekonomiska verklighet tyvärr inte förmår att tacka nej till pengarna, vilket jag naturligtvis ändå tycker att de skulle ha gjort. Men det är samtidigt helt oacceptabelt att staten på detta sätt agerar för att konservera en företagsbild som idag bedöms som föråldrad av branschen.  

VK och VF hade en riktigt bra grej på gång, men staten har med har med sitt generösa presstöd som smörjmedel stoppat den nödvändiga förnyelsen. Pinsamt! Hur kan det vara möjligt i en tid då inte minst staten anser att det ska sparas överallt?  

Nyligen har regeringen tillsatt en ny pressutredning med justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ordförande. Det är en klok person, tidigare pressombudsman och expert på tryckfrihet. 

Jag hoppas verkligen att direktiven ger honom och utredningen möjlighet att föreslå att presstödet avskaffas, alternativt att det får en  generell utformning. Pressutredningen tillsätts dock sent för att pröva dagens förutsättningar för branschen, de tidigare pressutredningarna borde ha varit mer framsynta. Det denna utredning kommer fram till ska gälla fr o m 2017, om riksdagen så vill och om jag har fattat saken rätt. Då tror jag att tidningskartan i Sverige redan ser helt annorlunda ut jämfört med idag.

Det är nämligen idag inte bara fattiga s-tidningar som har problem med sin överlevnad, alla papperstidningar slåss egentligen med samma problem, både storstadstidningar, kvällstidningar och landsortstidningar.  De har olika mycket tid på sig, men problemen är likartade. Papperstidningarna är helt enkelt inte lika efterfrågade längre.

Alla tidningar söker lösningar inför framtiden. Hur ska de möta den digitala utvecklingen? Hur ska de kunna ta betalt för sina produkter? Hur ska de möta läsarnas nya attityder?

En lösning bland andra är naturligtvis att organisera om verksamheten, att effektivisera och rationalisera och samtidigt se till att tidningstitlarna blir olika och reella alternativ för läsarna. Det var precis det som var på gång i Umeå och det är precis sådana lösningar som diskuteras på många andra håll i tidningssverige.

Då skickar staten ut sin signal med miljontals gåvokronor som effektiva argument – gör inte om ert sätt att jobba, gör inte om branschen!  Vi kräver att ni låter allt vara som hittills!

Det är ett bedrövligt budskap till landets tidningskoncerner och dagstidningsföretag som söker nya modeller för att säkra verksamheten.  Tidningskoncerner som MittMedia och NTM, som närmast per automatik lyfter det föråldrade presstödet, kanske just därför tvingas vila på hanen när de planerar för en ny och mer effektiv tidningsutgivning som verkligheten kräver. 

Professionella tidningsutgivare tvingas välja mellan att införa ny, effektiv och framtidsinriktad organisation med en god samverkan mellan tidningstitlar, alternativt bygga upp verksamheten med sidoblickar på statsmaktens föråldrade presstöd.

Det borde vara precis tvärtom, så länge driftstödet finns borde det gå till tidningsföretag som vågar pröva nya modeller. Som i Umeå. 

Länkar till tidigare texter om Umeåmodellen på denna blogg:
29.8 2011: Intressant tidningsorganisation i Umeå
21.12 2011: Umeåmodellen, presstödet och MittMedia
20.12 2011; VF:s chefredaktör om relationerna med Presstödsnämnden.

Uppdaterad, korrrigerad 120207 kl 12.47

Umeåmodellen, presstödet och Mittmedia

Nu är vi snart på väg in i år 2012 och det känns som framtiden redan är här. Vi har fått internet, iPad, iPhone, G3 och G4.  Telia är på väg att fasa ut kopparnätet. Metro finns, för att inte tala om Google, Facebook och väldigt många radio- och tv-kanaler. En helt ny tid, men det statliga presstödet lever fortfarande och nu ska en ny utredning se över det.

Frågan är vad politikerna orkar göra, de historiska insatserna från dem på medieområdet är inte direkt imponerande. Thorbjörn Larsson skrev nyligen en intressant artikel i Medievärlden om politikernas tröghet i den snabba medieutvecklingen.  

Bara några dagar efter hans artikel säger Presstödsnämnden utifrån sitt mossiga regelverk  nej till fortsatt stöd för socialdemokratiska Västerbottens Folkblad , VF.Staten hävdar sina trubbiga regler för driftsstödet som om ingenting har hänt, samtidigt som alla dagstidningar på olika sätt planerar för hårdare tider. Nu, liksom förr, motverkar stödet förnyelse och utveckling.

I USA hävdar forskare att de flesta papperstidningarna där är borta om fem år, förutom en handfull av de största drakarna och ett antal riktigt små tidningar med fådagarsutgivning. Det finns skillnader i förutsättningarna för tidningarna i USA och Sverige, men även här är den negativa utvecklingen för pappersupplagorna väl dokumenterad.

Därför har fusionerna fortsatt och endast få titlar är idag s k solitärer, självständiga tidningar utanför koncernerna. Den borgerliga landsortspressen äger med få undantag alla s-märkta tidningar. Undantagen är Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten, alla andra s-titlar ägs av borgarpressen.

Koncernerna växer, men nästa fråga är hur de vårdar möjligheterna till samarbeten och rationaliseringar. Egentligen är det relativt sett få tidningsägare som försökt göra något riktigt radikalt, även i koncernmiljö, för att stärka papperstidningen. Några stora ägare har tvärtom i stället valt att lämna branschen, som Centerpartiet och familjen Bengtsson. De sålde sina tidningar för att slippa slåss mot utvecklingen. Om detta kan man läsa i Lars Herlins mycket läsvärda artiklar här och här i Medievärlden häromdagen.

Andra ägare kämpar på, men kanske inte alltid med helt nya och avancerade strukturella grepp. Ofta är snarare tanken tydligen att rädda vad som räddas kan, att skära ner här och där och försöka fortsätta så länge det går utan att ändra modellen. Min egen tidigare arbetsgivare, Mittmedia där jag jobbade åt Gefle Dagblad, är tills nu inget undantag. Koncernens alla möjligheter har inte utnyttjats.

Därför ser jag med spänning och förväntan fram emot vad den nye koncernchefen Thomas Peterssohn ska vidta för åtgärder. Jag har tidigare bloggat om honom.
Efter bara några dagar i rollen som koncernchef gick han ut med tuffa uttalanden om behovet av förändringar. I en debatt i samband med  arrangemanget ”Årets dagstidning” i Stockholm sa Peterssohn sedan för bara någon månad sedan något i stil med att ”mitt uppdrag som koncernchef är att få koncernen Mittmedia att fungera som en koncern.”

Det låter säkert oroande får många, löftesrikt för andra. Jag tror att det är rätt väg att gå. Koncernens samlade styrka måste utnyttjas för att säkra journalistiken i koncernens tidningar. En ny tid kräver nya grepp, även om inte alla trotjänare tycker det.

SvenÅke Boström, som tidigare jobbade med utvecklingsfrågor mm inom Sundsvalls Tidning, gillar inte utvecklingen inom Mittmedia och pekar då på tidigare beslut tagna långt innan Peterssohn började. Läs hans första bloggpost här. Den publicerades också i Medievärlden. Boström fick mothugg av NTM:s vice vd Sören Andersson i Medievärlden och de fortsatte debatten i ytterligare några texter.
Jag håller inte med Boström, men däremot Sören Andersson. Jag tycker inte det var bättre förr, jag tycker tvärtom att tidningarna i Sverige generellt sett gjort alldeles för lite och alldeles för sent för att möta utmaningarna.  Att då utnyttja koncernens alla möjligheter är nödvändigt.

För de som är intresserade av debatten just inom Mittmedia finns det också anledning att via Bambuser kolla in diskussionen på Publicistklubben i Sundsvall nyligen. Debatten börjar ungefär 30 minuter in på sändningen. Där deltog Mats Åmvall, ny chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Sven-Åke Boström samt Dagbladets vd och chefredaktör Åke W Härdfeldt. Intressant diskussion!

I Sundsvall är en mer eller mindre avancerad samordning på gång, men en sådan har redan gjorts i Umeå. Där har Västerbottens-Kuriren, VK, som äger Västerbottens Folkblad, VF, gjort något riktigt radikalt med svenska mått mätt.  VK och VF har flyttat ihop i gemensamma lokaler och mer eller mindre samordnat sin produktion med syftet att tidningarna ska bli så olika som möjligt. Det var något i den stilen jag gärna hade gjort i Gävle för runt tio år sedan då fusionen där mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad planerades, men det var för tidigt. Liknande förändringar har sedan också gjorts internationellt, t ex på Englands nästa största tidningsmarknad i Birmingham. Jag har tidigare bloggat om några av dessa exempel.

Enligt min mening är det ett smart försök av tidningarna i Umeå att anpassa både kostym och arbetssätt till den nya tidens krav. Målsättningen är att behålla titlarna och att dessutom se till att de blir så olika som möjligt, en insats för mångfalden. Och då säger staten nej!

I Medievärlden igår stod det att statliga Presstödsnämnden i nuläget inte kan ge VF presstöd eftersom det är oklart hur självständig tidningen är. Jomenvisst, VF ägs ju av VK, precis som flertalet andra presstödsmottagare i Sverige ägs av borgerliga konkurrenter. Men det är tydligen inte ägandet som är det stora problemet, utan det faktum att de bägge redaktionerna har flyttat ihop.

Innehållet i tidningarna är nämligen enligt chefredaktören Daniel Nordström på VF inget problem, där motsvarar titlarna statens krav rörande mängden unikt material. Nej, problemet är att de sitter tillsammans vilket enligt nämnden tyder på att VF inte är en självständig tidning trots att den har en egen chefredaktör och utgivare. Därför har man enligt Medievärlden redan börjat planerat att möblera om eller rentav bygga väggar för att separera redaktionerna från varandra och därmed behaga presstödsnämnden…

 Just när detta sker har justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger utsetts till ordförande för en utredning som ska syna detta otidsenliga system som reglerar statens stöd till den svenska dagspressen. Jag hoppas att han och utredningen föreslår att stödet avskaffas helt så att branschen kan utvecklas utan att störas av bidragsdrömmar och klåfingriga byråkrater.   

Till dess bör VF emellertid få sitt presstöd eftersom det existerar, det är helt förödande om presstödsnämndens otidsenliga regelverk omöjliggör framsynta tidningsägares försök att hitta morgondagens modell för svensk dagspress.   

   

Intressant tidningsorganisation i Umeå

I Umeå händer det spännande saker för den som är intresserad av medieutvecklingen. Stadens bägge tidningar, Västerbottens-Kuriren, VK, och Västerbottens Folkblad, VF, har sedan flera år samma ägare. Nu flyttar de dessutom ihop och inleder helt tydligt ett avancerat samarbete, men fortsätter som två olika tidningstitlar. En framtidsinriktad och smart lösning, tror jag.

I Sverige finns det utanför storstäderna idag bara två städer där tidningarna har olika ägare och där det därför råder en ”äkta” konkurrens som i forna tider. Det är i Falun där Dala-Demokraten konkurrerar med Dalarnas Tidningar samt i Karlstad där Värmlands Folkblad slåss mot Nya Wermlands-Tidningen. I alla andra städer med två tidningar har de samma ägare, men med olika organisatoriska lösningar och med mer eller mindre samarbete.

I USA och i England och många andra länder prövas också olika lösningar. I Birmingham har till exempel tre stora tidningar organiserat sig på ett nytt sätt. Det är Birmingham Post, Birmingham Mail och Sunday Mercury som hårt ansatta av förändringarna i medievärlden tvingats banta både personal och produkter och söka sig till en helt ny organisationsmodell där samma redaktion gör alla tre tidningarna, på papper och eller nätet.

I Sverige har Dalarnas Tidningar sedan länge en organisation där samma redaktion gör flera tidningstitlar, Falu Kuriren, Borlänge Tidning med Södra Dalarnas Tidning, Nya Ludvika Tidning och Mora Tidning samt den gemensamma nättidningen dt.se. Alla leds av en och samma utgivare, Ewa Wirén, och bolagets vd Petra Bjernulf. Till skillnad från tidningarna i Umeå kommer tidningstitlarna ut på olika orter, men med stark lokal förankring även om varumärket DT, Dalarnas Tidningar, blir alltmer påtagligt.

Samma sak gäller för tidningarna i Hälsingland där fyra titlar görs av samma redaktion ledd av en och samma utgivare, Mats Åmvall. Det är titlarna Hudiksvalls Tidning, HT, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren som alla finns kvar som papperstidningar, men också är representerade på den gemensamma sajten helahälsingland.se. Trots samordningen har de fyra olika titlarna fortfarande en stark lokal förankring, precis som titlarna i Dalarna. Om samordningen inte gjorts hade troligen ett par av titlarna tvingats lägga ner.

En speciell och intressant lösning i Hälsingland är att tidningarna har en gemensam politisk chefredaktör, Anders Eklund, trots att de har olika färg på ledarsidorna, liberala Ljusnan, centerpartistiska HT samt opolitiska Ljusdals-Posten och Kuriren, den senare dock med starka socialdemokratiska traditioner. Lösningen har fungerat utmärkt.

Mats Åmvall slutar för övrigt i höst och blir i stället chefredaktör och ansvarig utgivare för Sundsvalls Tidning, ST, som ägs av Mittmedia, precis som tidningarna i Hälsingland och Dalarna. Hans efterträdare bli nuvarande redaktionschefen Daniel Bertils.

Mats Åmvall börjar på ST med ett tydligt uppdrag att söka en klok samordning med konkurrenten Dagbladet, också ägd av Mittmedia. På Dagbladet heter hans kollega Åke Härdfeldt. I Sundsvall handlar det således, precis som i Umeå, om att hitta en klok och bra lösning för två samordnade tidningstitlar som ges ut i samma stad.

Mittmedia äger även tidningarna i Gävle, Arbetarbladet, AB, och Gefle Dagblad, GD. På den senare var jag själv chefredaktör fram till årsskiftet 2004-2005. När jag slutade hade all verksamhet på AB och GD utanför redaktionerna samordnats, ett projekt som inleddes på ett historiskt datum, den 11 september 2001 då ägarna på GD bestämde sig under ett möte alldeles innan de på tv kunde se flygplanen krascha in i World Trade Center i New York.

De socialdemokratiska och liberala ägarnas avsikt var först att samgåendet mellan AB och GD inte skulle beröra redaktionerna. Det visade sig dock snabbt i kalkylerna att det saknades många miljoner, pengar som måste hämtas från redaktionerna. Därför gjordes det en partiell sammanslagning på så sätt att tidningarna fick en gemensam sportredaktion, Gävle Nyhetsbyrå, där också en del andra redaktionella verksamheter hamnade.

Nyhetsbyrån blev resultatet efter förhandlingar mellan AB:s utgivare Sven Johansson och mig. Vi hade hjälp av Ove Joanson, Sveriges Radios tidigare ordförande, som skickligt ledde diskussionerna mellan oss gamla konkurrenter så att vi relativt överens kunde kom fram till ett förslag som ägarna fick ta ställning till. Sven Johansson är fortfarande chef för AB, GD fick nyligen en ny chefredaktör, tidigare nyhetschefen Maria Brander.

Jag hade, som många vet, redan då gärna samordnat mer även redaktionellt mellan AB och GD, en helt ny organisation och kanske då något i stil med vad som nu händer i Umeå. Då orkade inte ägarna gå längre, men senare har man i Gävle efter många turer och med nyligen avgångne vd:n Pär Fagerström som drivande kraft också samordnat webbredaktionerna och fotoavdelningarna. Ändå vill man uppenbarligen fortfarande avgränsa de redaktionella verksamheterna från varandra så gott det går, de samordnas inte för att, som i Umeå, därigenom skilja titlarna från varandra.

Det intressanta i Umeå är nämligen att samordningen inte bara verkar syfta till att stärka tidningarna i den digitala utvecklingen, utan också att planera stadens två tidningar så att de skiljer sig från varandra. Redan för något år sedan aviserade koncernens vd Sture Bergman att tidningarna skulle flytta ihop och söka en ny effektiv organisation för att konkurrera framgångsrikt även digitalt. Jag vill minnas att han sa något om att tiderna kräver att ”en maximal räckvidd går före en intern konkurrens”, eller något i den stilen.

Samordningen ska i stället leda till att tidningstitlarna blir mer olika varandra och därmed reella alternativ för läsarna. Konkurrensens paradox leder ju inte sällan till att tidningar blir förvillande lika varandra. Som häromdagen då Aftonbladet och Expressen hade exakt samma rubriker om Sven Tumba på sina förstasidor.

Västerbottens-Kuriren är Norrlands största tidning och alldeles speciellt intressant för mig att följa eftersom min farfar Gustav Rosén en gång i tiden var dess chefredaktör och ansvarige utgivare. Och just därför fick han också krypa in i fängelse 1915 dömd i ett tryckfrihetsmål för ”ärekränkning” då VK i en artikel hade kritiserat stadsfiskalen i hårda ordalag.

Farfar var en tuff publicist som genom VK granskade etablissemanget i den konservativa staden Umeå. Om han hade kommit till Umeå idag som ung samhällskritiker skulle han gissningsvis inte gisslat etablissemanget i en papperstidning, utan troligare startat en sajt eller blogg som hade blivit hans plattform.

Inte minst därför är det både logiskt, kul och klokt att VK sedan många år är en av de bättre tidningarna i Sverige på digitala medier efter ett konsekvent utvecklingsarbete av till exempel före chefredaktören Torbjörn Bergmark, förre chefredaktören och nuvarande vd Sture Bergman och nuvarande chefredaktören Ingvar Näslund. Både Ingvar Näslund och VF:s chefredaktör Daniel Nordström skriver idag om den historiska förändringen, Näslund här och Nordström här. Här intervjuas de bägge redaktörerna.

Jag tror att min farfar, tuff som han var, skulle ha gillat att hans efterträdare är kloka och vågar sig på något nytt och framtidsinriktat. För övrigt bör nämnas att han nog med all rätt var stolt snarare än skamsen efter sitt tryckfrihetsbrott eftersom stadsfiskalen säkert var värd all kritik. Efter tre månader i fängelse möttes farfar utanför portarna av flera tusen människor när han muckade. Alla följde med efter honom hem och lyssnade på ett tal han höll från balkongen till sin lägenhet. Där sa han enligt sina memoarer ”I koja och residens” bland annat:

- Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

Redaktören och kåkfararen Gustav Rosén klarade sig rätt bra i livet även efter fängelsevistelsen. Han blev med tiden statsråd och slutligen landshövding i Umeå där han dog 1942. Jag tror att han skulle ha gillat hur hans efterföljare sköter VK som tillsammans med VF fortsätter som en viktig röst i Västerbotten, nu i reviderad och förbättrad form både på papper och i nya digitala kanaler.