Jessica Wennberg ny chefredaktör på Västerbottens-Kuriren

Jessica Wennberg blir Västerbottens-Kurirens, VK:s,  chefredaktör efter Ingvar Näslund. Efter dagens styrelsemöte presenterades hon för tidningens personal vid ett möte klockan 16.00. Jessica Wennberg är redaktionschef på VK och har varit tillförordnad chefredaktör under hösten. Beslutet att utse Jessica Wennberg till chefredaktör har föregåtts av en omfattande process där tjänsten varit utannonserad och företaget Wes i Stockholm hanterat rekryteringen. Även jag har genom mitt bolag Utkik Media varit anlitad för att biträda VK i processen.

I denna har ett stort antal kvalificerade personer förekommit i diskussionerna. Ändå landande till sist styrelsens beslut på en intern rekrytering då de olika externa alternativen vägts mot varandra. Jessica Wennberg kommer med sin kompetens och erfarenhet att bli en bra chefredaktör i en organisation hon känner väl.

Jessica Wennberg kommer från Skellefteå och har tidigare jobbat på Norran och på Expressen. Till VK kom hon för ungefär 17 år sedan och har där jobbat som bland annat webbredaktör, reporter, sportchef, nyhetschef och sedan 2014 som redaktionschef. Hon har varit ställföreträdande ansvarig utgivare sedan 2012. Jessica Wennberg är 39 år, gift och har två söner, 9 och 4 år gamla.

Därmed har Västerbottens-Kuriren fått sin första kvinnliga chefredaktör. Hennes företrädare är:

Gustav Rosén, 1902–1926
Ernst Gafvelin, 1926–1927
Stellan Rosén, 1927–1967
Matts Balgård, 1968–1973
Olle Nilsson, 1973–1978
Bengt Schöier, 1978–1986
Olof Kleberg, 1986–1990
Mats-Rikard Andersson, 1990-1992
Lars Westerlund, 1993-1997
Torbjörn Bergmark, 1997–2009
Sture Bergman, 2009–2011
Ingvar Näslund, 2011–2017
Jessica Wennberg, 2017-  

För övrigt var Gustav Rosén min farfar och han lämnade uppdraget då han blev riksdagsman. Stellan Rosén var min farbror. Han var tidningens chefredaktör under 40 år! Kan det vara svenskt rekord, månntro?   

Hursomhelst med den saken. Jag är övertygad om att alla dessa Jessica Wennbergs manliga företrädare skulle ha tyckt och tycker att det är utmärkt att tidningen äntligen har en kvinna som chefredaktör och ansvarig utgivare. 

Idag fick VK en ny chefredaktör och igår fick tidningens kulturredaktör Sara Meidell Publicistklubbens fina pris Guldpennan, en riktigt fin utmärkelse till en medarbetare inom redan rikligt prisbelönade VK Media. Onekligen en bra vecka för mediehuset i Umeå!
Uppdaterad 171201 kl 18.34

Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning

Under måndagen invigdes utställningen Ordets akt, lagom inför Pressfrihetens dag som är den 3 maj. Utställningen handlar om Sveriges tryckfrihetsförordning som i år fyller 250 år. Den invigdes av inrikesminister Anders Ygeman (s) och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Den förstnämnde avslutade häpnadsväckande nog sitt tal med att väga offentlighetsprincipen mot värnandet om den personliga integriteten. Ett resonemang som dessbättre bemöttes av Thomas Mattsson i ett brandtal, men då tror jag att Anders Ygeman tyvärr hade gått.

Anders Ygeman har ju verkligen slagit igenom som talesperson för regeringen med sin sympatiska framtoning, ett faktum som jag också nämnde i en bloggtext från Almedalen i somras. Det är med bland annat Ygeman som Tidningsutgivarna, TU, och organisationen Utgivarna fört en dialog om hur samhället ska möta det ökade antalet hot mot mediehus och journalister.

I detta faktum finns säkert ett skäl till att just han bjöds in för att inviga utställningen om vårt lands tryckfrihetsförordning. Ygeman tippas ju kunna bli socialdemokraternas nye partiledare en vacker dag och han är säkert, som han väl sa, en stor vän av tryck- och yttrandefriheten. Han sa för övrigt att han är uppväxt nära publicistiken med en pappa som var journalist, nämligen Ingvar Ygeman.

Men Anders Ygeman är även en framträdande representant för den politiska makten som också utgör ett hot mot tryckfrihetsförordningen, inte minst genom angrepp mot offentlighetsprincipen med återkommande förslag om utvidgad sekretess i skilda sammanhang. Just nu diskuteras till exempel förslag om en ökad sekretess rörande offentliganställdas personnummer, något som allvarligt skulle minska mediernas och därmed medborgarnas möjlighet till granskning av statsförvaltningen och användningen av skattemedel.

Anders Ygeman koncentrerade sig i sitt tal främst på hoten mot journalister, en fråga där han naturligtvis är helt överens med alla i mediebranschen. Däremot berörde han inte riskerna för politiska beslut som kan begränsa till exempel offentlighetsprincipen. Tvärtom rundade han i stället märkligt nog av sitt tal med att väga en bevarad offentlighetprincip mot behovet av att skydda den personliga integriteten. Då talade han inte om förslagen rörande offentliganställdas personnummer och granskningen av dessas ekonomiska omständigheter, utan i stället om mobbade barns föräldrar som skriver brev till rektorn utan att förstå att breven kan bli offentliga.

Det lät faktiskt ganska populistiskt och omfattade inte heller, om jag minns rätt, något resonemang om vad den ansvarige utgivare spelar för roll som garant för kloka beslut i sådana känsliga sammanhang. Det kändes tvärtom som om Anders Ygeman syftade till att försöka vinna förståelse för eventuella nya begränsningar av offentlighetsprincipen. Rätt provocerande enligt min mening, jag förstår inte hur han tänkte när han var där för att hylla den svenska tryckfriheten. 

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bemötte skarpt, kunnigt och vältaligt statsrådets resonemang från scenen under invigningens efterföljande mingel, men då hade nog Ygeman redan gått om jag inte tar fel. Thomas Mattsson skulle egentligen talat om Expressen publicistik, men valde på grund av Anders Ygemans tal att i stället tala djupt engagerat om att vi måste ta strid för offentlighetsprincipen.

Thomas Mattsson menade att alla mediehus och publicister måste aktivera sig i kampen mot utökad sekretess eftersom han trodde att angreppen mot offentlighetsprincipen bara kommer att öka med tiden. Han har givetvis helt rätt. Mattsson skrev inför utställningens invigning en mycket kunnig och intressant artikel om tryckfrihetens historia i Sverige.

TU:s vd Jeanette Gustafsdotter nämnde från scenen att de som vill engagera sig i frågan får chansen på nytt redan i Almedalen då just Anders Ygeman ska medverka vid ett seminarium arrangerat av TU.

Just offentlighetsprincipen är ständigt illa ute då politiker och ämbetsmän gärna agerar emot den, med eller emot bättre vetande och trots sina hyllningar av den i högtidstal, intervjuer och enkäter. Jag har tidigare bloggat om hur till exempel den tidigare generaldirektören för Skatteverket arbetat för en begränsning av offentlighetsprincipen. Politiker, ämbetsmän och tjänstemän med sådana idéer tar naturligtvis tacksamt emot signaler som den från Anders Ygeman under invigningen.

Utställningen som sådan är säkert väldigt sevärd, men i trängseln var det inte lätt att till sig all information som presenterades i texter, konstverk och filmer. Det måste nog till ytterligare ett besök under lugnare förhållanden. Utställningen omfattar också ett ambitiöst program och en specialgjord välmatad tidning med en mängd exempel och återpubliceringar av viktiga tryckfrihetsrättsliga exempel, både historiskt sett och från senare tid.

Som exempelvis Upsala Nya Tidnings framgångsrika kamp för att få våldsamma nazister inför rätta trots polisens bristfälliga utredning, liksom Folkbladet Västerbottens viktiga vinst mot åklagare och polis för att skydda sina källor efter mordet på en medarbetare. För att inte tala om Aftonbladets och Lars Johan Hiertas kamp mot kungamakten under 1800-talet och J A Selanders modiga texter i Eskilstuna-Kuriren mot nazismen, trots dödshot och censur. En mycket informativ och intressant sammanställning rörande tryckfriheten. Utställningen och allt detta material blir därmed en stark manifestation för den unika svenska tryckfriheten.
Själv tänker jag i dessa jubileets dagar en del på min egen farfar, Gustav Rosén, som runt förra sekelskiftet och några decennier framåt var ägare och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren, VK. Och som sådan låg han och den radikala tidningen i ständig strid med det konservativa etablissemanget i Umeå.
Det utmynnade i att farfar dömdes för ärekränkning till tre månaders fängelse 2015. Om jag minns rätt hade VK skrivit något om att stadsfiskalen var en skurk. Det stämde säkert och Gustav Rosén blev fånge nr 62 på fängelset i Umeå. Då han släpptes blev han folkhjälte och möttes av tre tusen människor, hela Umeås befolkning på den tiden.
Detta finns det bilder på i hans memoarer, Från koja till residens,  och i ett tal inför alla dessa som hyllade honom sa han att han förstod att de ville komma och se en redaktör komma ut i "en ny och reviderad och förbättrad upplaga, men tyvärr har jag inte blivit förbättrad i fängelset", eller något liknande. Sedan blev han försvarsminister och slutligen landshövding, så Thomas Mattsson har i sin krönika rätt i att tryckfrihetsförbrytare kan bli vad som helst med tiden.
Detta kapitel i Gustav Roséns memoarer skickade jag en kopia på till Expressens dåvarande utgivare Bo Strömstedt som en uppmuntran då han under veckor satt och led inför domstolen då justitiekanslern Hans Stark åtalat honom för den så kallade spelskandalen. Kopian var tänkt som en uppmuntran och bruksanvisning för Strömstedt inför en eventuellt kommande fängelsevistelse, men sedan vann han ju hela processen och frikändes. Dessbättre.
I sommar kommer det ut en ny bok om just Gustav Rosén, skriven av barnbarnen och mina  kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén, bägge meriterade journalister i en stor journalistsläkt med Gustav Rosén som anfader, en släkt där både barn och sedan många barnbarn gått in i yrket. Stoltheten över Gustav Rosén är nog närvarande hos oss alla även om de flesta av oss aldrig hann träffa honom.
Strömstedts senare efterträdare Thomas Mattsson  har dessutom helt rätt i att varje utgivare nog ser det som ett privilegium att få försvara tryckfriheten inför domstol. Själv blev jag som utgivare för Gefle Dagblad stämd en gång av en riktigt praktfull ekonomisk skojare.
Det gick till förberedande förhandlingar inför tingsrätten, men sedan avled tyvärr skojarens advokat varpå jag i samråd med den kloke advokaten Peter Danowsky motvilligt gick med på en snäll förlikning eftersom motparten inte orkade fortsätta. Än i dag sörjer jag den missade möjligheten till ett brandtal om tryckfriheten inför domstolen. Det talet hade varit värt en fällande dom.     

Utställningen om tryckfrihetens jubileum arrangeras av TU i samarbete med Kulturhuset där den kan ses på gatuplanet intill kassorna fram till den 23 juni. Sedan kommer den att visas på olika platser i landet och då först i Almedalen. Man får hoppas att den på sin turné besöks och noggrant beskådas av många människor, unga som gamla. Och givetvis inte minst av offentliga tjänstemän och politiker som behöver läras sig mer om grundlagen, kanske till och med ytterligare en gång av en sympatisk och därtill förhoppningsvis kunskapssökande inrikesminister, Anders Ygeman…      

Några relevanta länkar:
Invigningstal på Kulturhuset och en inrikesminister som sa vad han tyckte - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se

Thomas Mattssons text om tryckfriheten - krönika av Thomas Mattsson, Expressen.se
Pressfrihetens dag ger eko i mediebruset - nyhetstext, journalisten.se
"Pressfriheten måste försvaras" - debattartikel av Jonas Norling och Stephen Lindholm, dagensmedia.se
"Morgan Johanssons farliga mörkläggning" - debattartikel av Björn Häger och Terje Carlsson, expressen.se

Vi måste stå upp för offentlighetsprincipen - debattartikel av Jeanette Gustafsdotter och Per Hultengård, dagensamhalle.se
Husrannsakan hotar ditt skydd som källa - debattartikel av Per-Anders Broberg och Jonas Nordling, aftonbladet.se
Lagförslag urholkar offentlighetsprincipen - debattartikel av Mats Amnell, Kersti Forsberg och Nina Hjelmgren på Fojo, journalisten.se

Uppdaterad, korrigerad och kompletterad ett flertal gånger fram till 160503 kl 01.33, uppdaterad med länk 160503 kl 01.45, uppdaterad med länk 160503 kl 18.26, fler länkar kl 18.31

Intressant tidningsorganisation i Umeå

I Umeå händer det spännande saker för den som är intresserad av medieutvecklingen. Stadens bägge tidningar, Västerbottens-Kuriren, VK, och Västerbottens Folkblad, VF, har sedan flera år samma ägare. Nu flyttar de dessutom ihop och inleder helt tydligt ett avancerat samarbete, men fortsätter som två olika tidningstitlar. En framtidsinriktad och smart lösning, tror jag.

I Sverige finns det utanför storstäderna idag bara två städer där tidningarna har olika ägare och där det därför råder en ”äkta” konkurrens som i forna tider. Det är i Falun där Dala-Demokraten konkurrerar med Dalarnas Tidningar samt i Karlstad där Värmlands Folkblad slåss mot Nya Wermlands-Tidningen. I alla andra städer med två tidningar har de samma ägare, men med olika organisatoriska lösningar och med mer eller mindre samarbete.

I USA och i England och många andra länder prövas också olika lösningar. I Birmingham har till exempel tre stora tidningar organiserat sig på ett nytt sätt. Det är Birmingham Post, Birmingham Mail och Sunday Mercury som hårt ansatta av förändringarna i medievärlden tvingats banta både personal och produkter och söka sig till en helt ny organisationsmodell där samma redaktion gör alla tre tidningarna, på papper och eller nätet.

I Sverige har Dalarnas Tidningar sedan länge en organisation där samma redaktion gör flera tidningstitlar, Falu Kuriren, Borlänge Tidning med Södra Dalarnas Tidning, Nya Ludvika Tidning och Mora Tidning samt den gemensamma nättidningen dt.se. Alla leds av en och samma utgivare, Ewa Wirén, och bolagets vd Petra Bjernulf. Till skillnad från tidningarna i Umeå kommer tidningstitlarna ut på olika orter, men med stark lokal förankring även om varumärket DT, Dalarnas Tidningar, blir alltmer påtagligt.

Samma sak gäller för tidningarna i Hälsingland där fyra titlar görs av samma redaktion ledd av en och samma utgivare, Mats Åmvall. Det är titlarna Hudiksvalls Tidning, HT, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren som alla finns kvar som papperstidningar, men också är representerade på den gemensamma sajten helahälsingland.se. Trots samordningen har de fyra olika titlarna fortfarande en stark lokal förankring, precis som titlarna i Dalarna. Om samordningen inte gjorts hade troligen ett par av titlarna tvingats lägga ner.

En speciell och intressant lösning i Hälsingland är att tidningarna har en gemensam politisk chefredaktör, Anders Eklund, trots att de har olika färg på ledarsidorna, liberala Ljusnan, centerpartistiska HT samt opolitiska Ljusdals-Posten och Kuriren, den senare dock med starka socialdemokratiska traditioner. Lösningen har fungerat utmärkt.

Mats Åmvall slutar för övrigt i höst och blir i stället chefredaktör och ansvarig utgivare för Sundsvalls Tidning, ST, som ägs av Mittmedia, precis som tidningarna i Hälsingland och Dalarna. Hans efterträdare bli nuvarande redaktionschefen Daniel Bertils.

Mats Åmvall börjar på ST med ett tydligt uppdrag att söka en klok samordning med konkurrenten Dagbladet, också ägd av Mittmedia. På Dagbladet heter hans kollega Åke Härdfeldt. I Sundsvall handlar det således, precis som i Umeå, om att hitta en klok och bra lösning för två samordnade tidningstitlar som ges ut i samma stad.

Mittmedia äger även tidningarna i Gävle, Arbetarbladet, AB, och Gefle Dagblad, GD. På den senare var jag själv chefredaktör fram till årsskiftet 2004-2005. När jag slutade hade all verksamhet på AB och GD utanför redaktionerna samordnats, ett projekt som inleddes på ett historiskt datum, den 11 september 2001 då ägarna på GD bestämde sig under ett möte alldeles innan de på tv kunde se flygplanen krascha in i World Trade Center i New York.

De socialdemokratiska och liberala ägarnas avsikt var först att samgåendet mellan AB och GD inte skulle beröra redaktionerna. Det visade sig dock snabbt i kalkylerna att det saknades många miljoner, pengar som måste hämtas från redaktionerna. Därför gjordes det en partiell sammanslagning på så sätt att tidningarna fick en gemensam sportredaktion, Gävle Nyhetsbyrå, där också en del andra redaktionella verksamheter hamnade.

Nyhetsbyrån blev resultatet efter förhandlingar mellan AB:s utgivare Sven Johansson och mig. Vi hade hjälp av Ove Joanson, Sveriges Radios tidigare ordförande, som skickligt ledde diskussionerna mellan oss gamla konkurrenter så att vi relativt överens kunde kom fram till ett förslag som ägarna fick ta ställning till. Sven Johansson är fortfarande chef för AB, GD fick nyligen en ny chefredaktör, tidigare nyhetschefen Maria Brander.

Jag hade, som många vet, redan då gärna samordnat mer även redaktionellt mellan AB och GD, en helt ny organisation och kanske då något i stil med vad som nu händer i Umeå. Då orkade inte ägarna gå längre, men senare har man i Gävle efter många turer och med nyligen avgångne vd:n Pär Fagerström som drivande kraft också samordnat webbredaktionerna och fotoavdelningarna. Ändå vill man uppenbarligen fortfarande avgränsa de redaktionella verksamheterna från varandra så gott det går, de samordnas inte för att, som i Umeå, därigenom skilja titlarna från varandra.

Det intressanta i Umeå är nämligen att samordningen inte bara verkar syfta till att stärka tidningarna i den digitala utvecklingen, utan också att planera stadens två tidningar så att de skiljer sig från varandra. Redan för något år sedan aviserade koncernens vd Sture Bergman att tidningarna skulle flytta ihop och söka en ny effektiv organisation för att konkurrera framgångsrikt även digitalt. Jag vill minnas att han sa något om att tiderna kräver att ”en maximal räckvidd går före en intern konkurrens”, eller något i den stilen.

Samordningen ska i stället leda till att tidningstitlarna blir mer olika varandra och därmed reella alternativ för läsarna. Konkurrensens paradox leder ju inte sällan till att tidningar blir förvillande lika varandra. Som häromdagen då Aftonbladet och Expressen hade exakt samma rubriker om Sven Tumba på sina förstasidor.

Västerbottens-Kuriren är Norrlands största tidning och alldeles speciellt intressant för mig att följa eftersom min farfar Gustav Rosén en gång i tiden var dess chefredaktör och ansvarige utgivare. Och just därför fick han också krypa in i fängelse 1915 dömd i ett tryckfrihetsmål för ”ärekränkning” då VK i en artikel hade kritiserat stadsfiskalen i hårda ordalag.

Farfar var en tuff publicist som genom VK granskade etablissemanget i den konservativa staden Umeå. Om han hade kommit till Umeå idag som ung samhällskritiker skulle han gissningsvis inte gisslat etablissemanget i en papperstidning, utan troligare startat en sajt eller blogg som hade blivit hans plattform.

Inte minst därför är det både logiskt, kul och klokt att VK sedan många år är en av de bättre tidningarna i Sverige på digitala medier efter ett konsekvent utvecklingsarbete av till exempel före chefredaktören Torbjörn Bergmark, förre chefredaktören och nuvarande vd Sture Bergman och nuvarande chefredaktören Ingvar Näslund. Både Ingvar Näslund och VF:s chefredaktör Daniel Nordström skriver idag om den historiska förändringen, Näslund här och Nordström här. Här intervjuas de bägge redaktörerna.

Jag tror att min farfar, tuff som han var, skulle ha gillat att hans efterträdare är kloka och vågar sig på något nytt och framtidsinriktat. För övrigt bör nämnas att han nog med all rätt var stolt snarare än skamsen efter sitt tryckfrihetsbrott eftersom stadsfiskalen säkert var värd all kritik. Efter tre månader i fängelse möttes farfar utanför portarna av flera tusen människor när han muckade. Alla följde med efter honom hem och lyssnade på ett tal han höll från balkongen till sin lägenhet. Där sa han enligt sina memoarer ”I koja och residens” bland annat:

- Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

Redaktören och kåkfararen Gustav Rosén klarade sig rätt bra i livet även efter fängelsevistelsen. Han blev med tiden statsråd och slutligen landshövding i Umeå där han dog 1942. Jag tror att han skulle ha gillat hur hans efterföljare sköter VK som tillsammans med VF fortsätter som en viktig röst i Västerbotten, nu i reviderad och förbättrad form både på papper och i nya digitala kanaler.