Presstöd på dekis bör avskaffas

Kan det vara så att det otidsenliga statliga presstödet äntligen blivit så ifrågasatt att politikerna vågar avskaffa det? Det har alltid varit kritiserat, men har överlevt med stöd av det politiska etablissemanget på vänsterkanten. Och Centern. Stödets mottagare inom pressen har också varit aktiva med lobbyinsatser mot riksdag och regering.
Men nu är systemet i gungning - en rasistisk tidning fått rätt till statligt stöd. Det kan vara början till slutet för presstödet.

Bakgrunden är att Presstödsnämnden beviljat Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag ett presstöd på drygt 2,3 miljoner kronor. Tidningen uppfyller tydligen alla de krav som gäller i sammanhanget.
Det är en chockartad situation för många av presstödets förespråkare. De vill, fullt förståeligt, att den minst sagt obehagliga rasistiska tidningen inte ska kunna få statligt stöd.
Hur det nu skulle kunna gå till eftersom grundbulten i reglerna är att Presstödsnämnden, med all rätt, inte får ha några synpunkter på de mottagande tidningarnas innehåll. Det är censur.

En ledamot i nämnden Martin Ahlquist, chefredaktör för tidningen Fokus, lämnar nämnden i protest. Han motiverar i dag sitt beslut i Dagens Nyheter.

Hans beslut kan jag förstå i det här läget, men jag är ändå mest förvånad över att han över huvud taget gått med på att sitta i nämnden, inte minst eftersom han i sin artikel mycket bra beskriver hur olika tidningar manipulerar sina produkter för att på så sätt få mer i presstöd. Trots denna sin insikt har han alltså satt sig i nämnden.
Dessutom måste han ha vetat att reglerna ger även nazister och andra egendomliga grupper rätt till stöd för sina tidningar om de uppfyller de rätt enkla reglerna.

"Presstödet korrumperar." Det var rubriken på en ledare jag skrev i Gefle Dagblad för gissningsvis tjugofem år sedan. Detta sedan jag på en konferens mött en mycket ansedd tidningsdirektör som, tills dess, alltid varit motståndare till presstödet. Nu bearbetade han mig plötsligt om att stödet borde behållas.
Direktören hade upptäckt att hans egen välmående tidning skulle få dyrare distribution om den fattige konkurrenten tvingades lägga ner om presstödet skulle avskaffas. Då tänkte han om och bytte åsikt.

Det var då det, men historien går igen. I sin text beskriver Martin Ahlquist att presstödet har blivit en intäktskälla för "fiffiga entreprenörer". Han nämner några exempel på tidningar som trixar med editioner för att kunna kvittera ut flera presstöd.
Ahlquist skriver till exempel att "Tidningen ETC är i dag inte en tidning utan sju med ett totalt presstöd på 12 miljoner 2010. Fria tidningar ger ut sex tidningar och så vidare."

Allt detta är väl känt, men både inflytelserika medieföreträdare och mäktiga politiker har under alla år accepterat den rådande ordningen, även i kretsar som egentligen är kritiska till stödet. "Presstödet korrumperar".
Moderaterna har varit kritiska till presstödet, men har sedan de kom till makten obegripligt nog försvarat stödet i sin regeringsutövning, till exempel när det har ifrågasatts av EU. De nya moderaterna verkar gilla att offra sina gamla principer.

Men nu närmar sig kanske slutet för det statliga driftstödet till pressen. Den ena debattören efter den andra träder fram och tycker till. Somliga vill att reglerna ska göras om så att inte rasister kan få presstöd. Det är naturligtvis helt omöjligt, det är censur. Ändå har kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (m) redan sagt att hon vill se över reglerna.
Andra hävdar det omöjliga i att staten ska få lägga sig i tidningarnas innehåll, hur obehagliga tidningarna än är, presstödsreglerna kan inte rubba de grundläggande förutsättningarna för tidningarnas verksamhet, Tryckfrihetsförordningen.

Universitetslektor Jan Strid vid JMG skriver i DN att det är omöjligt att ställa några krav på tidningarnas innehåll för att de ska få stöd, "Tryckfrihetsförordningen gäller."
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg försvarar både stödet till den rasistiska tidningen och presstödet som sådant, "Om vi slopar presstödet tystas de tidningar som i dag bjuder det största ideologiska motståndet mot nyfascismen: den lilla vänsterpressen."
Expressens kulturchef Karin Olsson skriver att hon är tveksam till presstödets fortsatta existens. "Presstödet liknar mest en skrattspegel av de ideal som det en gång byggdes på."
På bloggen Samesamebutdifferent skriver Julia Skott att hon inte kan tänka sig att ställa krav på innehållet hur obehagligt det än är, "För när vi väl börjar villkora stödet utifrån innehåll kan det bara gå utför."

Så låst är läget i debatten runt presstödet och här kan man ana att lösningen kan vara att avskaffa det, alternativt göra om det fullständigt till ett mer generellt branschstöd.
Det nuvarande stödet har så att säga hamnat på dekis, ingen verkar vilja ha det så som det i dag är utformat, inte ens de varmaste anhängarna. Och det lär inte kunna ändras på ett acceptabelt sätt.

Jag tycker att det bör avskaffas, det är helt otidsenligt. Stödet inrättades för ungefär 40 år sedan efter en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. En del menar att det var två personer som gjorde upp om stödet, finansminister Gunnar Sträng och Centerns ledare Gunnar Hedlund. Båda partierna hade starka egenintressen i sammanhanget och reglerna skräddarsyddes för att så långt som möjligt styra pengarna till rätt tidningar. Presstödet korrumperar...

Stödet infördes under en annan tid, men finns fortfarande kvar trots en dramatisk medieutveckling. I dag är ingenting sig likt i mediernas värld, men staten betalar ändå årligen ut ungefär 500 miljoner kronor i driftsstöd till de mottagande tidningarna.
De flesta mottagarna är, som under alla år, socialdemokratiska andratidningar. Skillnaden är att de absoluta flertalet av dessa i dag ägs av borgerliga tidningskoncerner. Som MittMedia. Den koncernen får presstöd till sina dotterföretag Arbetarbladet i Gävle, Dagbladet i Sundsvall och LT i Östersund.
Svenska Dagbladet får presstöd, nu som förr, men numera ägs tidningen av den norska mediekoncernen Schibsted. Centerpartistiska Skånska Dagbladet får också presstöd och räknas då som storstadstidning eftersom redaktionen ligger i Malmö, men läsarna finns på landsbygden i Skåne. Storstadsstödet har hittills varit betydligt större än stödet till landsortstidningarna, men sänks nu efter kritik från EU.

Tidningsbranschen är sig onekligen inte riktigt lik jämfört med det tidiga sjuttiotalet då stödet infördes. Utanför branschen har det ju dessutom tillkommit en rad nya medier och möjligheter att publicera nyheter och debatt. Internet har förändrat allt, men presstödet har bestått.

Presstödet är föråldrat och bör avskaffas.

Publicistklubben mossig

I kväll hade jag tänkt åka till Stockholm och Publicistklubbens, PK:s, debatt med rubriken "Press under press", men jag avstår eftersom allt tyder på att man bara blir sur och arg av diskussionen. Det är inget kul om man reser totalt fyra timmar (Gävle-Stockholm)för att ta del av spektaklet. Därför nöjer jag mig med att lyssna via webben.

Varför då detta? Det beror på att jag i går kväll läste den anrika klubbens årsbok med samma titel. Där skriver ett antal mer eller mindre framträdande branschpersoner om sin syn på journalistikens problem, eller rättare journalisternas problem.

Anslaget är tydligt - det mesta av de traditionella mediernas problem är internets fel och det är bara "riktiga journalister", vad det nu är för något, som kan producera bra journalistik.
Ett intressent resonemang med tanke på att det numera ofta ramlar ner goda scoop producerade av andra än "riktiga" journalister.

Ett exempel är polisövergreppet på Hornstulls tunnelbanestation som utvecklades till en riktig skandal för polisen i Stockholm när bloggaren Jesper Nilsson publicerade bilder och en film från händelsen.
Ett färskt exempel på hur nyheter numera når oss är naturligtvis WikiLeaks scoop om dödsskjutningarna från en amerikansk helikopter i Irak.
För att inte tala om FRA-frågan och just vad det beträffar den svarade ordföranden Ulrika Knutson för en ganska pinsam och okunnig intervju på Publicistklubben med Oscar Swartz för ett par år sedan.Många i publiken led med Swartz.

Medieutvecklingen är fantastisk, men Publicistklubben förefaller rätt konsekvent att beskriva den i negativa ordalag, inte bara vad det gäller de ekonomiska spörsmålen, utan även rent publicistiskt.
Jag har varit medlem i PK i 40 år, men känner mig inte alls komfortabel med dessa konservativa strömningar inom föreningen. De är mossiga! Därmed bidrar tyvärr inte heller föreningen till att det diskuteras fram goda lösningar för branschen.

Att döma av inläggen på Twitter i dag är det andra som drar sig för att besöka kvällens debatt i den publicistiska konservatismens högborg. Och Martin Ahlquist på Fokus har publicerat en utmärkt text om vad som egentligen är krisen för pressen.
Karin Olsson i Expressen är också också bedrövad trögheten manifesterad i Publicistklubbens årsbok.
Martin Jönsson på Svenska Dagbladet har också skrivit en bra artikel om Publicistklubbens årsbok och han menar bland annat att det är meningslöst att skapa en konflikt mellan papper och nät. Och det är ju tyvärr det PK gör.Dessbättre är han med i debatten i kväll.

Karin Olsson berör även kritiken mot Allmänhetens pressombudsman och där har PK i kväll valt att begränsa ett samtal om den krisen till 30 minuter. Resten av kvällen handlar om årsboken "Press under press" och dess konservativa syn på medieutvecklingen. Det hade varit intressantare om det hade varit tvärtom.