Legendariske Thorbjörn Larsson var en modig visionär

Den idag bortgångne Thorbjörn Larsson var en visionär och legendarisk chefredaktör för Aftonbladet, men även chefredaktör för DN, vd på TV4 och styrelseordförande för Expressen. Detta efter en modig vandring från Aftonbladet, som han anses ha räddat, till konkurrenten Bonnier. Hans mod fanns alltid närvarande, som i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse. Där uppskattade jag honom just för hans mod och integritet. Han satt också i Arbetarbladets, AB:s, styrelse där han fick stor betydelse för tidningens framtid.

I TU:s styrelse minns jag när han oväntat tog ställning mot presstödet. Det var alltid JP:s chefredaktör Stig Fredriksson som tog upp presstödet och menade att tidningar måste ”hålla armbågs avstånd till statsmakten”. Han var rätt ensam i sin kritik ända tills jag själv som ung och nyvald suppleant till Fredrikssons och styrelsens förvåning sa att jag delade Stigs åsikt.

Inför ett styrelsesammanträde hade jag räknat ut hur mycket uppstickaren Aftonbladet hypotetiskt skulle få i presstöd proportionellt uppräknat jämfört med Arbetarbladet. Och marknadsledaren Expressen skulle, liksom Gefle Dagblad, GD, inte få en krona. Jag minns inte siffrorna, men Expressen skulle fått svårt att klara den ekonomiska ”konkurrensen”, men vi på GD gjorde det i alla år.

Då deklarerade Thorbjörn överraskande att han i allt väsentligt delade kritiken mot presstödet. Med ett högtidligt anslag, jag tror han reste sig upp, motiverade han detta med något om att han hellre valde sunda företag som förmådde att klara sig själva samt att han också ville hålla staten borta från tidningarna.

Ordföranden då var nog Mats Svegfors, chefredaktör för SvD med sitt stora presstöd. Han såg minst sagt häpen ut. Det gjorde även Bengt Braun, vd för Bonnier, som sannolikt ogillade presstödet, men nog valde att aldrig kritisera det för att inte reta politikerna, t ex socialdemokraten, chefredaktören och senare kulturministern Marita Ulvskog som ofta hackade på Bonniers.  Jag är inte säker på att de och andra i styrelsen ens förstod hur vardagen var på en tidning vars konkurrent fick mångmiljonstöd. Några följder fick detta naturligtvis inte heller för styrelsens syn på presstödet som levde vidare. Tills nu då en utredare föreslår ett systemskifte och den utredaren heter – Mats Svegfors! Mer om detta kanske någon annan gång.

Förr var det vanligt att tidningarna ute i landet, eller rentutav medarbetare själva, sålde texter och bilder till kvällstidningarna. Det levde dessa högt på och det blev med tiden ohållbart. Då stoppade GD all försäljning till dem. Och än värre blev det då en skrupelfri redaktör på Expressen snodde flera sidor med bilder om ett uppmärksammat mord i Gävle. Då var det ett tag ganska giftiga relationer mellan oss.

Aftonbladet köpte sällan av GD, men det förekom. Efter olyckan i Tjernobyl skickade GD dit fyra medarbetare redan ett år efter katastrofen; olyckan hade stor betydelse lokalt eftersom Gävle drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det var reportrarna Lisa Lofors och P-O Grönberg, politiske redaktören Tord Bergqvist samt fotografen Leif Jäderberg. Den senare tog jättebra och smått historiska bilder, bland annat på räddningsarbetare som överlevt. Dessa ville Aftonbladet köpa, men vi på GD sa nej. Deras nattredaktion ringde flera gånger och till sist ringde Thorbjörn Larsson själv hem till mig vid tretiden på natten.

Han vädjade vältaligt och berörd, för att inte säga lätt snyftande om att få bilderna eftersom Aftonbladet inte släpptes in i dåvarande sovjetrepubliken Ukraina. Medan natten förflöt fick jag en lektion om att den svenska tryck- och yttrandefriheten närmast krävde att GD släppte bilderna till stackars Aftonbladet. Den förhandlingen misslyckades han dock med, till skillnad från många andra som jag kunde följa via TU och TT där vi satt i samma styrelser. Och senare pratade vi någon gång lättsamt om den där natten, inga sura miner. Tvärtom.

Något tillspetsat kan man säga att han fick chansen att hämnas ett tiotal år senare. Då satt han i Arbetarbladet styrelse då Gefle Dagblad överrumplade AB med att plötsligt börja ge ut tidningen på söndagarna. Hur den nyheten togs emot på AB och om vad som där då hände kan naturligtvis bara dess ledning, styrelse och medarbetare berätta. Dock fick vi på GD tämligen omgående veta att AB också tänkte bli sjudagarstidning. Och det fixade dom på bara några veckor!

Tydligen var tidningens socialdemokratiska ägare emot planerna, förmodligen av kostnadsskäl. Flera andra alternativ lär ha diskuterats, som att tvärtom ge ut tidningen färre dagar och bli ett billigare alternativ till GD. Men så blev det inte när Thorbjörn Larsson fanns i närheten. För honom, som var en levande symbol för journalistisk konkurrens, var lösningen självklar. Även AB skulle ge ut en söndagstidning! Ägarna blev övertalade av Thorbjörn och, förmodar jag, AB:s dåvarande vd Björn Jacobsson.

Och även detta talade Thorbjörn och jag senare lättsamt om. Om jag inte minns fel sa han något om att ”där fick ni tji, Robert, aldrig att vi på AB skulle släppt GD ensam med en söndagstidning”. Och så är det ännu idag drygt 25 år senare på GD och AB trots olika sparpaket och ny gemensam ägare. Hur tidningssituationen skulle sett ut i Gävle utan Thorbjörn Larsson kan man bara spekulera i, men det kan vara så att han räddade Arbetarbladet. Också.     

 

 

 

Tv-licensen äntligen på väg att avskaffas

Nu verkar äntligen den föråldrade tv-licensen vara på väg att avskaffas. På mediesajten resume.se säger i dag Gustaf Hoffstedt att licensen troligen ersätts av en public serviceavgift. Hoffstedt är moderaternas man i en politisk referensgrupp till Public service-kommittén. Utredaren Martin Holmgren ska lägga fram ett förslag den 1 september i år.

Detta är en riktigt bra nyhet för alla som tycker att den svenska tv-licensen spelat ut sin roll. Jag har själv bloggat ett antal gånger om licensen. Länkar till tidigare blogginlägg i slutet av denna text.

Nu tycks politikerna luta åt att public service ska finansieras via skattsedeln, ungefär som begravningsavgiften. Det är en bra idé. Reformen bör också kunna innebära mer pengar till public service och ändå lägre avgifter för tittare och lyssnare eftersom plötsligt alla skattebetalare är med och betalar. Dessutom kan det egendomliga företaget Radiotjänst i Kiruna läggas ner. Bolaget fick en ny vd i går….

Radiotjänst samlar in licenspengarna och flaggar som bekant då och då i de "reklamfria" kanalerna för kommande pejlingar och kontrollanternas smygande runt våra bostäder efter fuskare, ett förfarande som för tankarna till de forna öststaterna.

Öststatsupplevelsen dämpas inte på något sätt av de pinsamma reklamfilmerna där Radiotjänst med pompösa sångaruppvaktningar tackar dem som lojalt med storebror betalat licensen. Driften av Radiotjänst lär kosta över 140 miljoner kronor per år, pengar som efter en reform kan läggas på programverksamheten.

Under årens lopp har licenssystemet i någon form hårdnackats försvarats av snart sagt alla tjänstemannaföreträdare för public service. Eva Hamilton, Mats Svegfors och andra har mycket bestämt avvisat alla lösningar som ”hotar oberoendet” för public service, däribland lösningar via skattsedeln. Nu kommenterar tillförordnade strategichefen Jocke Nordberg på SVT den väntade förändringen i försiktigt positiva ordalag i Expressen ”bara den stärker vårt oberoende av politikerna”. Men på SVT:s sajt är han dock stramare i sin kommentar.

Detta oberoende som ständigt förs fram av företrädare för public service är en illusion. Sveriges Television, SVT, Sveriges Radio, SR, och Utbildningsradion, UR, ägs av staten via Förvaltningsstiftelsen och beroendet av statsmakten är tämligen uppenbart. Det är också politiska beslut som fastställer finansieringen av public service, både nu och i framtiden. Så varför låtsas något annat?

Sedan är det en helt annan sak att politikerna inte ska peta i programverksamheten och därvidlag är säkert både SVT-chefen Eva Hamilton,SR-chefen Mats Svegfors, UR-chefen Erik Fichtelius samt inte minst ägarstiftelsens nyvalde ordförande Ove Joanson tillräckligt starka för att hålla de politiska företrädarna för ägarna på avstånd.

Redan 2014 kan licensen och Radiotjänst avskaffas enligt uppgifterna i resume.se.

Några tidigare texter på denna blogg om public service och tv-licensen.
Intressant kritik mot tv-licensen, 1 mars 2011
Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen, 21 februari 2011
Bra av moderater om tv-licensen, 30 november 2010
Avskaffa tv-licensen!, 23 mars 2010

Uppdaterad och korrigerad 120418 kl 19.30
Viktigt att avgiften blir tydlig, nyhetschef Marcus Melinder, Allehanda, bloggar 120418
Tv-licensen kan avskaffas, Hamilton och Svegfors kritiska och oroliga, Aftonbladet 120418

Uppdaterad 120418 kl 21.55
"Utspel man kan förvänta sig", Eva Hamiltons kritiska kommentar i Dagens Media 120418

Uppdaterad 120419 kl 02.00
Förslag om slopad licens stöter på kritik, vice vd Cilla Benkö, SR, på expressen.se 120418

Uppdaterad 120419 kl 13.30
Näthat och journalisthat, Thomas Mattsson bloggar i expressen.se 120419

Nya Utgivarna, kanske klokt, kanske oklokt...

Tidningsutgivarna, TU, vill bilda en ny paraplyorganisation för alla medieorganisationer. Arbetsnamnet är  Utgivarna eller Medieutgivarna, MU. Intressant! I ett läge då dagstidningar får mindre utrymme i mediernas värld ser man inom TU goda skäl att bygga ut branschens organisatoriska överbyggnad. Kanske klokt, kanske oklokt….  

2009 överfördes arbetsgivarfrågorna från TU till Medieföretagen, ett av förbunden inom Almega som är en del av Svenskt Näringsliv, ett förslag som diskuterats och förkastats tidigare då tunga publicister satte sig på tvären. 2009 gled reformen rakt igenom föreningsprocessen, redaktörerna insåg troligen att nya tider kräver nya grepp.

Jag tror att beslutet om Almega var bra eftersom den gav arbetsgivarna ny styrka i konflikter. Nu verkar relationerna mellan Svenska Journalistförbundet, SJF, och arbetsgivarna fungera bättre. I vår får vi se om SJF med nye ordförande Jonas Nordling och arbetsgivarna, med förre chefredaktören Kjell Carnbro som ordförande i förhandlingsdelegationen, får ihop ett nytt avtal på journalistområdet utan konflikt. Svaret är gissningsvis ja.

En nackdel med beslutet var att TU:s centrala roll förminskades något då de viktiga gemensamma arbetsgivarfrågorna lämnade huset.  Kvar i TU finns frågorna om pressetiken, tryckfriheten och branschens utveckling mm, men visst förändrades bilden av organisationen, på gott och ont.  Förändringarna drevs, då som nu, av den driftige ordföranden Tomas Brunegård, till vardags koncernchef i Stampen.

Jag var ordförande i valberedningen som föreslog Tomas Brunegård som TU:s nye ordförande. Det har jag aldrig ångrat eftersom det samfällt då bedömdes som nödvändigt att utveckla organisationen. Därför krävdes det dels en drivande ordförande, dels en samsyn mellan branschens giganter, Bonniers, Stampen och Schibsted. För att nå dit var valet av ordförande och även presidiets och styrelsens sammansättning avgörande.

Efter beslutet om Almega har mycket hänt. TU har flyttat till mindre lokaler och dessa har sedan begränsats ytterligare. Personalstyrkan har minskats. Ledstjärnan har varit och är att avgifterna för medlemmarna måste minskas.

Och nu rullar utvecklingen på med ett omfattande projekt som även denna gång är starkt förknippat med ordföranden Tomas Brunegård.  Förra året förklarade han i Medievärlden varför det behövs en ny utgivarorganisation. Konsulter, däribland förre radiochefen Ove Joanson, senare ordförande för SR, har utrett saken.

Brunegård pekar i artikeln på behovet av att påverka politiken eftersom ”de flesta riksdagspolitiker och EU-parlamentariker saknar kunskap om vad som är speciellt med den skandinaviska mediesituationen”. En annan fråga lämpad för en ny övergripande organisation är enligt Brunegård behovet av innovation och utveckling och på det området finns det möjligheter att verka för stora EU-bidrag som kan gynna forskningen för mediebranschens kvalificerade utvecklingsprojekt.   

Syftet med paraplyet sägs även vara att kraftsamla branschen i frågor där alla tillskyndare är överens. Jodå, det kan nog vara bra, men frågan är hur överens tidningarna, public service och de kommersiella kanalerna egentligen är.

Jag är ofta anhängare av samarbete och fusioner, inte minst på tidningsområdet.  Nya tider kräver nya grepp….  

Ändå kan jag i detta sammanhang känna en viss ambivalens.

Min tveksamhet rör mest två frågor. Den ena handlar om vilken inverkan skapandet av Utgivarna har på sina underliggande organisationer. TU ska fortsätta som branschorganisation, sägs det, om än något devalverad. Men är det rimligt att ha, på sitt sätt, parallella organisationer? Både nya Utgivarna och gamla TU beskrivs med ungefär samma nyckelord i olika intervjuer, som här i Medievärlden.  

Där hävdas att nya Utgivarna ska bli en bred organisation "som är expert på utgivning med fokus på branschgemensamma ämnen inom juridik, opinion, politik på nationell och internationell nivå". Och lite längre ner sägs det att befintliga TU ska renodlas och driva "kärnfrågor som juridik, opinionsbildning, publicistik och branschens långsiktiga utveckling."

Den andra och svåraste frågan handlar om hur stor den förmodade enigheten egentligen är mellan tämligen självständiga och stolta storheter som dagspressen, public service samt TV 4 och andra kommersiella etermedieföretag. Det gissar jag kan bli den svåraste nöten eftersom ett samarbete enligt skissen kräver en stor enighet trots uppenbara kulturella, politiska och traditionsbundna skillnader.

Public service ägs av Förvaltningsstiftelsen, kontrollerad av staten och med styrelseledamöter föreslagna av de politiska partierna. Public service finansieras av licensmedel som beslutas av riksdagen och drivs in av Radiotjänst under uppmärksammade och kritiserade former, en helt annan modell än för dagspressen som finansieras genom att kommersiellt själv söka intäkter, även om det också finns ett ifrågasatt statsbidrag till en begränsad grupp av tidningar.

I vår demokrati är public service något omistligt, dagspressen likaså, där finns det onekligen något gemensamt.  Ändå är det inte helt fel att beskriva public service och dagspressen som oförenliga utifrån de principiella fundamenten. Och avståndet är lika långt emellan public service och de kommersiella kanalerna.

Sveriges Televison, SVT, utvecklas helt tydligt mot de kommersiella kanalernas format. Tittarsiffrorna styr, vilket kritiseras, och både program och formspråk är mer eller mindre kopior av de kommersiella kanalerna.  Ett faktum som inte direkt har ökat förståelsen mellan de olika aktörerna.

Ett annat exempel på skilda synsätt mellan Utgivarnas tänkta medlemmar är debatten om mediernas etiska system för något år sedan.  Där fanns förslag om att tidningarna och etermedierna skulle samordna sina etiska system, d v s pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd och statens eget organ, Myndigheten för radio och tv som 2010 ersatte klassiska Granskningsnämnden som fortfarande under den nya myndigheten hanterar anmälningar. 

Förslagen diskuterades vid ett seminarium på TU i Stockholm. En del redaktörer var med större eller mindre entusiasm positiva till förslaget, men Sveriges Radios,SR:s, vd Mats Svegfors tidigare ordförande i TU, var bestämt emot förslaget eftersom ”public service och dagspressen lever i helt olika världar”. Jag var enig med honom. Svegfors pekade dessutom på att staten aldrig skulle släppa sitt inflytande via Granskningsnämnden. Troligen har han rätt, varför skulle staten (politikerna) avstå från sin kontroll över radio- och tv?  

Ytterligare en fråga som illustrerar de olika synsätten mellan public service och dagspressen handlar om webb och nya medier. Tidningsutgivare, däribland TU:s förre vice ordförande Peo Wärring, har varit mycket kritiska till att public service fått använda licensmedel för att konkurrera med dagspressen på webben och i andra digitala medier.

Själv är jag kritisk till hur public service utvecklats, men i den frågan tyckte jag att Wärring m fl hade fel. Public service behövs även om man kan och bör ha synpunkter på licensfinansieringen och statens roll i sammanhanget, men visst måste även de offentligt finansierade medierna få utveckla sig i det nya mediesamhället. 

I strikt publicistiska frågor kan det vara lätt att tro att dagspress, fack- och veckotidningar, public service och rent kommersiella etermedia är överens om det mesta. Det är de inte och ska inte heller vara det om man vill bevara en så kallad publicistisk mångfald.

Dessa olika medier gör nästan alltid helt olika bedömningar i frågor rörande namnpubliceringar, kändisjournalistik och en rad andra dagliga publicistiska frågeställningar. Precis som det skall vara. Och sådant som tradmedierna inte publicerar kan vi i stället läsa på Flashback och andra sajter som frodas långt bortom utgivarnas krets…

Den föreslagne ordföranden Ove Joanson har jag känt länge och vi har i olika sammanhang haft professionella kontakter. Joanson är en av de mest meriterade och mångsidiga medieföreträdarna i Sverige. Journalist, USA-korrespondent,  vd Sveriges Radio, ordförande Sveriges Radio, omfattande konsultjobb hos Schibsted där han startade en gratistidning i Schweiz. Diplomat i USA. Med mera, med mera. Nu konsult i eget bolag.

Han var som konsult anlitad för att utreda och medla vid fusionen mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad där jag var en av utgivarna han skulle domptera. Det var han bra på. Senare blev han rådgivare åt Stampen hos Tomas Brunegård och nu föreslagen av TU:s styrelse som ordförande i Utgivarna. Och då blev han endast för någon månad sedan ordförande i de för svenska staten närstående ägarstiftelsen för public service i Sverige.

Det senare blev han nog inte bara för sin oomtvistade kompetens, utan också för sin fria roll; han har aldrig förknippas med partipolitik. Därför blev han ordförande i SR och därför väljer man honom nu som ordförande i ägarstiftelsen. Många ledamöter är politiskt valda, men borgarna vill markera det politiska oberoendet genom en opolitisk ordförande. 

Och nu vill tydligen de privatägda, organisationsägda och stiftelseägda svenska dagstidningarna, statens närstående mediebolag samt de vinstinriktade kommersiella kanalerna se Joanson som sin gemensamma och främste företrädare i en helt ny övergripande utgivarorganisation. 

Tänk, de kanske alla är överens ändå!?

I så fall är det någonting stort som händer, men jag tror ändå att jag ska känna mig ambivalent ett tag till….

UPPDATERAD 120711 kl 16.05
Tunga tidningars avhopp hotar TU:s pressetiska roll, Pär-Arne Jigenius i DN 120710

UPPDATERING 120212  13.45 (tidigare blogginlägg om det pressetiska systemet)
Håller med Svegfors om pressetiken 110204
Dåligt förslag om pressetiken 101216
Tveksamt med en medieombudsman 100906

Avskaffa tv-licensen!

I dn.se finns i dag en intressant artikel om satsningen inom public service, SR, på en bra webb. Tidningsutgivarna och dess vd Anna Serner gnisslar tänder, men jag tror nog att tidningarna trots allt måste acceptera att även public service är en nyhetsaktör på webben.
Därvidlag har SR:s vd Mats Svegfors faktiskt rätt i att det är tidningarna som närmar sig radion i webbutvecklingen. Ett regelverk som begränsar verksamheten för public service är varken lämpligt eller funktionellt, tidningarna måste i stället se till att de kvalitetsmässigt slår även sina licensfinansierade konkurrenter. Tro mig, det går...

Viktigt för public service borde dock vara att lämna det töntiga och hopplöst föråldrade licenssystemet. På den punkten tror jag tyvärr varken tv-chefen Eva Hamilton eller radiochefen Mats Svegfors, konstigt nog, håller med mig. Det är väl tryggt och skönt att ha det så som det alltid har varit.
Radiotjänst, dess sjungande reklam om alla glada som betalar licensen samt företagets märkliga kontroller med spioner i trapphusen för onekligen annars tankarna till forna Sovjet. Inte minst Svegfors borde väl drabbas av diverse rysningar som funktionär i detta system.

Kanske inte så konstigt, hyckleriet är ju tämligen utbrett. Alltså, reklamfria SVT är ju i dag egentligen riktigt rejält reklamtyngt med alla dessa tjatiga och tidsödande reklaminslag för kanalernas egna program. Reklam är reklam är reklam. Jag undrar hur många minuter av sändningstiden i SVT som är reklam för bolagets egna programprodukter?

Och tjatet om att public service är oberoende av statsmakten är ju rent hyckleri. Radio- och tv-cheferna tigger mer pengar av kulturministern i direktsändning och lyckades på senaste Public service-dagen få med sig kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth på en höjning av anslaget med någon procent - mot att de lovade satsa pengarna på kulturprogram! Är det detta som kallas "Fri television" i reklamen för det egna bolaget i de egna "reklamfria" kanalerna...? Jösses!
På onsdag är det ånyo dags för Public service-dagen. Nytt statsrådsbesök, nya tiggerier, nya anslagshöjningar?

Jag tror inte att public service blir mer beroende av politikerna om deras verksamhet i stället finansieras via skattsedeln. Det blir också rättvisare, fler betalar och hyckleriet upphör.

Den ofrånkomliga kopplingen till statsmakten har väl annars nyligen röjts främst genom ägarstiftelsens tveksamma resonemang om att förre statsrådet Lars Leijonborg borde efterträda opolitiske Ove Joanson som ordförande i Sveriges Radio. Tydligare kan det väl inte illustreras att public service i Sverige ägs och drivs av den svenska statsmakten.

Nu lyckades inte detta, kritiken blev för häftig. Leijonborg fick som tröstpris bli ordförande i UR, Sveriges Utbildningsradio, som också tillhör public service. Att han går med på detta, den gamle liberalen!? Förfärligt, det finns större anledning att diskutera hur public sxervice ska styras än om vad public service ska få göra, till exempel på webben.

Lars Leijonborg borde naturligtvis från första början - av respekt för det system runt public service han själv varit med om att förvalta - ha tackat nej till alla styrelseengagemang inom de olika bolagen inom public service.