Trög start på Meg13 och konstigt uttalande av Cilla Benkö

Det är i år ännu så länge tyvärr inte lätt att känna samma entusiasm för mediekonferensen Meg13 som man kunde göra för Meg12 förra året.  Seminarierna har inte alls känts lika lockande som förra året. Och den tryckta programtidningen är närmast obegripligt dålig med tanke på den professionalitet som borde prägla en sådan produkt på mediebranschens egen konferens. Rörig och svåröverskådlig.

Att arrangörerna inte kan leverera en bättre programtidning till mediernas egen konferens är svårt att förstå. Jag vet att de i år också tagit fram en app för iPhone, inte för Android i den Samsung  jag och många andra numera har.  Jag kollade in den hos en kollega och hon tyckte att den var svåröverskådlig och tämligen oanvändbar. Som programtidningen.

Förra året var det premiär för Meg och då kanske det var lättare att gilla arrangemanget och måhända var också mina förväntningar större i år, men seminarieutbudet känns tunnare. Tyvärr var också under första dagen ett givet populärt seminarium som ”Medieindustrins kommersiella ekosystem kollapsar - nu bygger vi ett nytt!” med ikoner som Tomas Brunegård och Casten Almqvist utsålt!

Det seminariet var placerat i en alldeles för liten lokal trots att arrangörerna förfogar över stora lokaler. Jag kom inte in, satte mig utanför och såg då väldigt många andra som stoppades. Ingen bra start för oss drabbade på Meg13. Inte populärt.

 Om Meg ska överleva måste även de för besökarna kostsamma seminarierna verkligen vara lockande. Och tillgängliga. Man betalar inte ett antal tusen kronor för tvådagarsbiljetterna för att sedan inte få plats på de mest populära seminarierna.  Och programtidningen måste bli bättre!

Så i år är det i stället för seminarierna hittills alla möten med kolleger som varit viktigast. Meg13 är liksom Meg12 en utomordentligt bra mötesplats för alla som vill träffa kolleger, leverantörer, konkurrenter och andra med koppling till branschen. Att Meg sedan kolliderar med webbdagarna i Stockholm är ytterst olyckligt och detta faktum drabbar förmodligen bägge arrangörerna. Och oss som vill gå på bägge arrangemangen.  Snacka med varandra innan datum spikas!

Några seminarier var jag inne på under dagen. Efter presentationen av årets förtroendebarometer diskuterade Aftonbladets Jan Helin och Sveriges Radios Cilla Benkö frågan om ”Vad skapar förtroende”.

Intressantast där var Cilla Benkös reaktion då Jan Helin, helt korrekt, fastslog att Sveriges Radio ägs av staten. Hon vägrade att gå med på detta och hävdade luddigt att det är licensbetalarna som äger SR. Förnekelsen av det statliga ägandet är inte ny, vare sig för SR eller SVT. Men inställningen är obegriplig och skadar nog förtroendet för public service – det ÄR faktiskt den svenska staten som via Förvaltningsstiftelsen äger public service-bolagen. Varför mörka detta?

Ett annat seminarium jag var på, ”Nya kanaler till en fiktiv verklighet”, var helt ointressant. Två kommunikationsmänniskor från Telia och Viasat satt mest och skröt om sina förträffliga utbud och det är ju inte sådant man betalar några tusen för att höra. Jag och andra gick.

En mycket intressant debatt ”Gemensam medieetisk nämnd – utopi eller verklighet”, var inställd. Den körs i stället i morgon och är något att se fram emot oavsett om man gillar tanken eller, som jag, är skeptisk till idén. Och i morgon blir det också en hearing om presstödets framtid, tyvärr först 14.30 då kanske många redan är på väg mot hemorten. Men jag har just därför bokat hemresan sent.

Lite sura rader på bloggen denna gång, onekligen. För att avrunda med något positivt är det dock lätt att berömma årets middag som denna gång var förlagd till den fantastiska största kongresshallen (K1-K3) där publikläktarna för de tre sammanslagna hallarna hissats upp i taket. Förra året satt vi i mässans lunchmatsal där trängsel och ljudnivå närmade sig outhärdliga höjder.

I denna lokal var det gott om plats, luftigt och svalt samt kanske just därför mycket bra servering trots, enligt uppgift, runt 600 middagsgäster. Och det gick att prata med bordsgrannarna! Det är ju just det man vill kunna göra, kanske till och med hellre än att ta del av något scenprogram, i år Robert Aschberg i den för honom helt tydligt ovana rollen som en sentida Lennart Hyland.  

Länkar:
 Bra inledning på Meg12 - Utkiksbloggen 8 mars 2012

Utgivarnas sammanhållning krackelerar

Journalistik och medier är det näst största ämnesområdet i Almedalen. Det märktes under måndagen då Tidningsutgivarna, TU, först ordnade en debatt om mediernas bevakning av politiker och sedan en debatt om huruvida mediernas ansvariga utgivare verkligen tar sitt ansvar. Och där emellan presenterades den nya organisationen Utgivarna som ska samla en enig mediebransch. En premiär där dess tillskyndare rimligen bör ha störts av att tre av Sveriges största och viktigaste tidningar samma dag meddelade att de lämnar branschorganisationen.

Inom Utgivarna finns bolagen inom public service som Sveriges Television och Sveriges Radio, TV4, dagspressen via sin organisation Tidningsutgivarna och tidskrifterna genom sin organisation Sveriges Tidskrifter. Det handlar således om alla medieföretag i Sverige, förutom dem som nu lämnar TU. Avhopparna är några av de största tidningarna, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Dagens Industri.

Dagens Nyheters chefredaktör och vd heter Gunilla Herlitz. Hon är också styrelseordförande i Sydsvenskan och Dagens Industri, DI, där hon tidigare var chefredaktör och vd. Hon har meriterat sig väl inom Bonniers och har helt tydligt Bonnierledningens öra.

Och nu är det just de tidningar där hon har viktiga roller som lämnar branschorganisationen TU och det på samma dag som dess ordförande och Stampens vd Tomas Brunegård, initiativtagare till Utgivarna, presenterar den nya organisationen.

Sammanträffandet är knappast en tillfällighet, vad vill Bonniers med detta? Eller vad vill Gunilla Herlitz med detta? Är det ett mer personligt ställningstagande av Gunilla Herlitz, med Jonas Bonniers goda minne? Vad händer?

Organisationen Utgivarna introducerades i Almedalen främst av dess förste ordförande, Ove Joanson, tidigare vd och senare ordförande för Sveriges Radio. Numera är han också ordförande i den statligt kontrollerade stiftelse som äger alla bolag inom public service i Sverige.

Ove Joanson har som konsult utrett förutsättningarna för Utgivarna på Brunegårds och Tidningsutgivarnas uppdrag. Han ska vara ordförande under det första året och företräder då som sådan alla medier i Sverige. Utom Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Dagens Industri…

I Visby illustrerades bildandet av Utgivarna genom att toppchefer inom Göteborgs-Postens moderbolag Stampen, Aftonbladet, Expressen, SVT, SR, Sveriges Tidskrifter samt Peo Wärring, chefredaktör och vd för Eskilstuna-Kuriren och här företrädare för landsortspressen, allvarsamt radade upp sig på scenen. Detta sedan var och en på uppmaning av moderatorn Stig-Björn Ljunggren ”välsignat” den nya organisationen

Det var en tämligen ovanlig manifestation av medievärldens konkurrenter som sällan är överens om etik och princip i sin verksamhet, men som ändå enligt SVT:s Eva Hamiltons inlägg gärna ser att statliga granskningsnämnden och de privatägda mediernas etikbevakare Pressens Opinionsnämnd slås ihop.

Det har tidigare knappt förekommit någon synlig debatt om förslaget rörande den nya organisationen Utgivarna. Jag har tidigare bloggat om både hot och möjligheter med Utgivarna. Jag är fortfarande ambivalent och nu i än högre grad, inte minst då sammanhållningen i branschen spricker redan dag 1 genom tre stora tidningars avhopp.

Vad det gäller förslaget om ett gemensamt etiskt system har jag också bloggat tidigare och då redovisat bland annat radiochefen Mats Svegfors tveksamhet över om förslaget är realistiskt. Jag håller med honom. Gör radions vice vd Cilla Benkö det som nu stod bredvid SVT:s Eva Hamilton när hon föreslog att staten ska släppa sin kontroll genom granskningsnämnden över de mediebolag staten äger?

Förutom mediechefernas manifestation rörande Utgivarna var det också två debatter i direkt anslutning till evenemanget, en om mediernas bevakning av politiker, törs människor bli politiker? Den andra debatten handlade om huruvida de ansvariga utgivarna inom de traditionella medierna verkligen tar sitt ansvar eller ej. Bra debatter båda två under ledning av skicklige och kunnige moderatorn Stig-Björn Ljunggren.

Uppdaterad 120711 kl 15.58
Tunga tidningars avhopp hotar TU:s pressetiska roll,  Pär-Arne Jigenius i DN 120710

Nya Utgivarna, kanske klokt, kanske oklokt...

Tidningsutgivarna, TU, vill bilda en ny paraplyorganisation för alla medieorganisationer. Arbetsnamnet är  Utgivarna eller Medieutgivarna, MU. Intressant! I ett läge då dagstidningar får mindre utrymme i mediernas värld ser man inom TU goda skäl att bygga ut branschens organisatoriska överbyggnad. Kanske klokt, kanske oklokt….  

2009 överfördes arbetsgivarfrågorna från TU till Medieföretagen, ett av förbunden inom Almega som är en del av Svenskt Näringsliv, ett förslag som diskuterats och förkastats tidigare då tunga publicister satte sig på tvären. 2009 gled reformen rakt igenom föreningsprocessen, redaktörerna insåg troligen att nya tider kräver nya grepp.

Jag tror att beslutet om Almega var bra eftersom den gav arbetsgivarna ny styrka i konflikter. Nu verkar relationerna mellan Svenska Journalistförbundet, SJF, och arbetsgivarna fungera bättre. I vår får vi se om SJF med nye ordförande Jonas Nordling och arbetsgivarna, med förre chefredaktören Kjell Carnbro som ordförande i förhandlingsdelegationen, får ihop ett nytt avtal på journalistområdet utan konflikt. Svaret är gissningsvis ja.

En nackdel med beslutet var att TU:s centrala roll förminskades något då de viktiga gemensamma arbetsgivarfrågorna lämnade huset.  Kvar i TU finns frågorna om pressetiken, tryckfriheten och branschens utveckling mm, men visst förändrades bilden av organisationen, på gott och ont.  Förändringarna drevs, då som nu, av den driftige ordföranden Tomas Brunegård, till vardags koncernchef i Stampen.

Jag var ordförande i valberedningen som föreslog Tomas Brunegård som TU:s nye ordförande. Det har jag aldrig ångrat eftersom det samfällt då bedömdes som nödvändigt att utveckla organisationen. Därför krävdes det dels en drivande ordförande, dels en samsyn mellan branschens giganter, Bonniers, Stampen och Schibsted. För att nå dit var valet av ordförande och även presidiets och styrelsens sammansättning avgörande.

Efter beslutet om Almega har mycket hänt. TU har flyttat till mindre lokaler och dessa har sedan begränsats ytterligare. Personalstyrkan har minskats. Ledstjärnan har varit och är att avgifterna för medlemmarna måste minskas.

Och nu rullar utvecklingen på med ett omfattande projekt som även denna gång är starkt förknippat med ordföranden Tomas Brunegård.  Förra året förklarade han i Medievärlden varför det behövs en ny utgivarorganisation. Konsulter, däribland förre radiochefen Ove Joanson, senare ordförande för SR, har utrett saken.

Brunegård pekar i artikeln på behovet av att påverka politiken eftersom ”de flesta riksdagspolitiker och EU-parlamentariker saknar kunskap om vad som är speciellt med den skandinaviska mediesituationen”. En annan fråga lämpad för en ny övergripande organisation är enligt Brunegård behovet av innovation och utveckling och på det området finns det möjligheter att verka för stora EU-bidrag som kan gynna forskningen för mediebranschens kvalificerade utvecklingsprojekt.   

Syftet med paraplyet sägs även vara att kraftsamla branschen i frågor där alla tillskyndare är överens. Jodå, det kan nog vara bra, men frågan är hur överens tidningarna, public service och de kommersiella kanalerna egentligen är.

Jag är ofta anhängare av samarbete och fusioner, inte minst på tidningsområdet.  Nya tider kräver nya grepp….  

Ändå kan jag i detta sammanhang känna en viss ambivalens.

Min tveksamhet rör mest två frågor. Den ena handlar om vilken inverkan skapandet av Utgivarna har på sina underliggande organisationer. TU ska fortsätta som branschorganisation, sägs det, om än något devalverad. Men är det rimligt att ha, på sitt sätt, parallella organisationer? Både nya Utgivarna och gamla TU beskrivs med ungefär samma nyckelord i olika intervjuer, som här i Medievärlden.  

Där hävdas att nya Utgivarna ska bli en bred organisation "som är expert på utgivning med fokus på branschgemensamma ämnen inom juridik, opinion, politik på nationell och internationell nivå". Och lite längre ner sägs det att befintliga TU ska renodlas och driva "kärnfrågor som juridik, opinionsbildning, publicistik och branschens långsiktiga utveckling."

Den andra och svåraste frågan handlar om hur stor den förmodade enigheten egentligen är mellan tämligen självständiga och stolta storheter som dagspressen, public service samt TV 4 och andra kommersiella etermedieföretag. Det gissar jag kan bli den svåraste nöten eftersom ett samarbete enligt skissen kräver en stor enighet trots uppenbara kulturella, politiska och traditionsbundna skillnader.

Public service ägs av Förvaltningsstiftelsen, kontrollerad av staten och med styrelseledamöter föreslagna av de politiska partierna. Public service finansieras av licensmedel som beslutas av riksdagen och drivs in av Radiotjänst under uppmärksammade och kritiserade former, en helt annan modell än för dagspressen som finansieras genom att kommersiellt själv söka intäkter, även om det också finns ett ifrågasatt statsbidrag till en begränsad grupp av tidningar.

I vår demokrati är public service något omistligt, dagspressen likaså, där finns det onekligen något gemensamt.  Ändå är det inte helt fel att beskriva public service och dagspressen som oförenliga utifrån de principiella fundamenten. Och avståndet är lika långt emellan public service och de kommersiella kanalerna.

Sveriges Televison, SVT, utvecklas helt tydligt mot de kommersiella kanalernas format. Tittarsiffrorna styr, vilket kritiseras, och både program och formspråk är mer eller mindre kopior av de kommersiella kanalerna.  Ett faktum som inte direkt har ökat förståelsen mellan de olika aktörerna.

Ett annat exempel på skilda synsätt mellan Utgivarnas tänkta medlemmar är debatten om mediernas etiska system för något år sedan.  Där fanns förslag om att tidningarna och etermedierna skulle samordna sina etiska system, d v s pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd och statens eget organ, Myndigheten för radio och tv som 2010 ersatte klassiska Granskningsnämnden som fortfarande under den nya myndigheten hanterar anmälningar. 

Förslagen diskuterades vid ett seminarium på TU i Stockholm. En del redaktörer var med större eller mindre entusiasm positiva till förslaget, men Sveriges Radios,SR:s, vd Mats Svegfors tidigare ordförande i TU, var bestämt emot förslaget eftersom ”public service och dagspressen lever i helt olika världar”. Jag var enig med honom. Svegfors pekade dessutom på att staten aldrig skulle släppa sitt inflytande via Granskningsnämnden. Troligen har han rätt, varför skulle staten (politikerna) avstå från sin kontroll över radio- och tv?  

Ytterligare en fråga som illustrerar de olika synsätten mellan public service och dagspressen handlar om webb och nya medier. Tidningsutgivare, däribland TU:s förre vice ordförande Peo Wärring, har varit mycket kritiska till att public service fått använda licensmedel för att konkurrera med dagspressen på webben och i andra digitala medier.

Själv är jag kritisk till hur public service utvecklats, men i den frågan tyckte jag att Wärring m fl hade fel. Public service behövs även om man kan och bör ha synpunkter på licensfinansieringen och statens roll i sammanhanget, men visst måste även de offentligt finansierade medierna få utveckla sig i det nya mediesamhället. 

I strikt publicistiska frågor kan det vara lätt att tro att dagspress, fack- och veckotidningar, public service och rent kommersiella etermedia är överens om det mesta. Det är de inte och ska inte heller vara det om man vill bevara en så kallad publicistisk mångfald.

Dessa olika medier gör nästan alltid helt olika bedömningar i frågor rörande namnpubliceringar, kändisjournalistik och en rad andra dagliga publicistiska frågeställningar. Precis som det skall vara. Och sådant som tradmedierna inte publicerar kan vi i stället läsa på Flashback och andra sajter som frodas långt bortom utgivarnas krets…

Den föreslagne ordföranden Ove Joanson har jag känt länge och vi har i olika sammanhang haft professionella kontakter. Joanson är en av de mest meriterade och mångsidiga medieföreträdarna i Sverige. Journalist, USA-korrespondent,  vd Sveriges Radio, ordförande Sveriges Radio, omfattande konsultjobb hos Schibsted där han startade en gratistidning i Schweiz. Diplomat i USA. Med mera, med mera. Nu konsult i eget bolag.

Han var som konsult anlitad för att utreda och medla vid fusionen mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad där jag var en av utgivarna han skulle domptera. Det var han bra på. Senare blev han rådgivare åt Stampen hos Tomas Brunegård och nu föreslagen av TU:s styrelse som ordförande i Utgivarna. Och då blev han endast för någon månad sedan ordförande i de för svenska staten närstående ägarstiftelsen för public service i Sverige.

Det senare blev han nog inte bara för sin oomtvistade kompetens, utan också för sin fria roll; han har aldrig förknippas med partipolitik. Därför blev han ordförande i SR och därför väljer man honom nu som ordförande i ägarstiftelsen. Många ledamöter är politiskt valda, men borgarna vill markera det politiska oberoendet genom en opolitisk ordförande. 

Och nu vill tydligen de privatägda, organisationsägda och stiftelseägda svenska dagstidningarna, statens närstående mediebolag samt de vinstinriktade kommersiella kanalerna se Joanson som sin gemensamma och främste företrädare i en helt ny övergripande utgivarorganisation. 

Tänk, de kanske alla är överens ändå!?

I så fall är det någonting stort som händer, men jag tror ändå att jag ska känna mig ambivalent ett tag till….

UPPDATERAD 120711 kl 16.05
Tunga tidningars avhopp hotar TU:s pressetiska roll, Pär-Arne Jigenius i DN 120710

UPPDATERING 120212  13.45 (tidigare blogginlägg om det pressetiska systemet)
Håller med Svegfors om pressetiken 110204
Dåligt förslag om pressetiken 101216
Tveksamt med en medieombudsman 100906