Världsberömda legendarer avrundade Meg15, dags att sammanfatta Mediedagarna

Mediedagarna i Göteborg, Meg15, avslutades med att Fredrik Laurin intervjuade två av världens mest kända journalister, Carl Bernstein och Glenn Greenwald, i ett seminarium med rubriken ”From Watergate to Snowden”. Fredrik Laurin är en av Sveriges mest uppmärksammade grävande journalister och det blev mycket tal om skydd av ”sources” och allt annat som de tre är djupt förtrogna med som grävande journalister.

Tämligen omgående kom resonemangen in på Watergate som 1974 avslöjades av just Carl Bernstein och hans kollega Bob Woodward på The Washington Post. Efter ett dramatiskt skeende utmynnade skandalen som bekant i att president Richard Nixon till sist tvingades avgå. Allt som hände då var mer spännande än en bra thriller och allt har speglats i den berömda filmen Alla presidentens män med Dustin Hoffman som Carl Bernstein och Robert Redford som Bob Woodward . Filmen är baserad på en bok av Bernstein och Woodward.

Runt 40 år senare läckte 2013 den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden hemliga dokument från sitt konsultjobb på National Security Agensy, NSA. Dokumenten avslöjade topphemliga övervakningsprojekt och annan ljusskygg verksamhet av amerikanska och brittiska myndigheter. Snowden valde själv ut Glenn Greewald för att få materialet publicerat vilket skedde i The Guardian. Sedan dess håller sig Snowden undan de amerikanska myndigheterna i Ryssland, hemma i USA riskerar han ett långt straff. 

Det var spännande att se och höra mötet mellan dessa två representanter för olika generationer av grävande journalister. Seminariet arrangerades av föreningen Grävande Journalister på Meg15 och sändes också direkt i Sveriges Television.

Tidigare på dagen var det ett seminarium med Jan Scherman, tidigare vd på TV4, och Ewa Swartz Grimaldi, ordförande i Norstedts förlagsgrupp, men också tidigare programdirektör på TV4. Då jobbade de nära varandra och talade nu om ledarskap, särskilt med utgångspunkt från sina egna erfarenheter. Samtalsledare var Jeanette Gustafsdotter, vd på organisationen Utgivarna.

Det blev ett intressant och tankeväckande samtal, rentav lite rörande då de självutlämnande redovisade sina erfarenheter. Ewa Swartz Grimaldi berättade hur hon på TV4 mötte en manlig företagskultur som hon tyckte det var svårt att komma in i, inte minst på de korvträffar vd Jan Scherman arrangerade på fredagarna för att överbrygga kulturskillnaderna mellan olika grupper i företaget.

När hon tog upp det med sin chef blev han lite sur och hon härmade honom skickligt som vankande och muttrande - och även när han senare ursäktande kom och ångrade sitt uppträdande. Sedan har de uppenbarligen kommit mycket bra överens, om än inte om allt, och jobbat bra ihop. Jan Scherman, som numera är affärsområdeschef för Aftonbladet TV, skrev också en uppmärksammad bok, ”Räkna med känslorna”, om sina erfarenheter av att vara chef.

Båda två talade sig varma för ett tillåtande och modigt ledarskap, inte minst i svåra tider i sökandet efter nya lösningar. Att Jan Scherman nu gillar den rörliga, snabba och kreativa verksamheten i kvällstidningsmiljö är uppenbart. Och då särskilt i kontrast till organisationer med teknokratiska chefer i större strukturer där tröghet och krångel frodas.

Strukturer och nya lösningar var också på tapeten i ett seminarium betitlat ”Vad är framtidens journalistik”, ledd av moderatorn Anette Novak, vd på Interactive Institute och tidigare chefredakör på Norran. I panelen fanns Anders Trapp, redaktionell affärsutvecklare i MittMedia, tillsammans med AnnKarin Lith, redaktionell chef i samma koncern och i år av de mest anlitade paneldeltagarna på Meg15.

I panelen fanns också Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och Malin Stråhle, teknikdirektör för Schibsted Publishing. Slutligen även Markus Gustafsson och Alexander Nordström, chefredaktör respektive teknikansvarig på Schibsteds digitala nyhetstjänst Omni.
Det blev en intressant diskussion som kom att handla mycket om algoritmer alternativt ett traditionellt redaktörskap.  Inte minst intressant var det att lyssna på Anders Trapp och de bägge representanterna från Omni. I deras funderingar och förslag märktes verkligen vilken ny kompetens de har och just behovet av ny kunskap diskuterades ingående, t ex hur de mer traditionella företagen ska kunna locka programmerare och andra speciella kompetenser som de har stort behov av. Anette Novak menade att dessa företag kanske måste jobba med sitt varumärke som arbetsgivare för att kunna locka talangerna.

Mediedagarna bjöd på många intressanta seminarier och scenuppträdanden med torsdagens misslyckade seminarium som ett tråkigt undantag. Det bloggade jag om igår och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström har skrivit om det här. Man kan undra vad den nya kulturministern fick för intryck av mediebranschen.

Mediedagarna har nu arrangerats i fyra år och blivit alltmer omfattande. I år var också marknadsdagarna som en del av Meg15 synligare än tidigare. Liksom utställningen med olika scener och kontaktytor.

Det mesta fungerade bra, men själv sörjde jag den stora lunchbuffé som alltid funnits tidigare och som också fungerat som en viktig mötesplats. Nu hade Volvo arrenderat hela restaurangen och därför fick vi nöja oss med färdiga tallrikar med olika sallader. Inte så kul, särskilt som maten första dagen tagit slut när jag kom, men efter lite strul hänvisades jag till ytterligare ett matställe.

Den stora mediefesten på torsdagskvällen var däremot riktigt kul, skickligt och frikostigt arrangerad med massor av action i olika hörn av lokalen, en stor happening.  Och en god buffé. Middagen föregicks av en festlig utdelning av årets olika branschpriser i samband med ett trevligt mingel i Tidningsutgivarnas, TU:s, lounge.

Det bästa av allt med Meg var som alltid alla möten. Och många blir det. I år höll jag ordning på hur många längre eller kortar samtal jag hade med kända och okända som jag spontant mötte under Meg15. Det blev 80 sådana spontana möten och då har jag inte tagit med vinkningar, nickar och snabba handslag utan samtal.

Och det bästa spontana mötet för mig var med en person som jag råkade få dela bord med på en servering och aldrig hade träffat tidigare. Det var Betlehem Isaak, dotter till den i Etiopien sedan 2001 utan rättegång fängslade journalisten Dawit Isaak. Betlehem Isaak är utöver sitt jobb också krönikör i Göteborgs-Tidningen. Vi fick ett långt och intressant samtal med varandra, både om hennes pappa, om journalistiken och om samhällsutvecklingen.    

Om drygt ett år, 7-8 april 2016, är det dags för Meg16 och då blir det intressant att se vilka frågor som bedöms vara så viktiga i den snabba medieutvecklingen att de bedöms motivera seminarier.
Korrigerad 150307 kl 12.48, 13.01, 19.16

Vad får vi inte veta när alla medier är lika etiska?

Rättsosäkerheten i Sverige och därefter mediernas etik handlade de viktigaste seminarierna om för min del på Bokmässans första dag. Mässans seminarier är som en intensivkurs för den som vill lära sig mer om samhället och uppgradera sina värderingar. Eller upptäcka att det kanske finns fler frågor än svar, som i mediebranschens debatt om etiken.

Rättsosäkerheten i dagens Sverige beskrevs detaljerat, trovärdigt och skickligt av Lena Sundström, Jens Mikkelsen och Katia Wagner. Sundström har skrivit boken ”Spår” om utvisningen av egyptensvenskarna till Egypten. En otäck historia som avslöjades av de tre journalisterna Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman. De är hjältar enligt Lena Sundström och det har hon helt rätt i!

Mikkelsen och Wagner har skrivit boken ”De förlorade barnen” om de ensamkommande flyktingbarn som försvunnit i Sverige och som ändå ingen myndighet känner ansvar för att försöka hitta. En riktigt upprörande rättsskandal, precis som utvisningen från Bromma, denna trevliga flygplats där man enligt Lena Sundström flyger till Ängelholm och andra svenska städer ”samt till tortyr i Egypten”.

Vad det gäller flyktingbarnen och utvisningen var det närmast obehagligt att lyssna på sanningarna från scenen på det välbesökta seminariet. Skamliga händelser i ett land där vi gärna odlar en självbild där liknande övergrepp och underlåtelser inte existerar. Trions redovisningar är bra exempel på vad viktig den kvalificerade journalistiken är.

Journalistik berör och därför är pressetiken ständigt under debatt, inte minst nu när branschen begåvats med en ny organisation, Utgivarna, som främst tycks syftar till att få en gemensam medieombudsman för tidningar, tidskrifter, radio och tv.  Jag har bloggat om allt detta tidigare, några länkar nedan.

Nu hörde jag först ett seminarium arrangerat av Sim(O) där Martin Jönsson var klart skeptisk till tankarna på en gemensam etisk prövning för alla medier. Han är nu biträdande programdirektör på Sveriges Radio och tidigare bland annat redaktionschef, kulturchef, näringslivschef och webbchef på Svenska Dagbladet under olika perioder. Han har också varit chefredaktör för journalistfackets tidning Journalisten.

Martin Jönsson konstaterade att det är lättare sagt än gjort att låta en och samma organisation granska etiken i alla medier, inte minst kompetensmässigt. Han trodde inte heller att politikerna kommer att släppa ifrån sig sitt inflytande över public service som indirekt ägs av staten.

Framför allt sa Martin Jönsson också klokt nog att etik är något som måste diskuteras och utvecklas i en levande diskussion och tillämpning på redaktionerna, snarare än i det byråkratiska pressetiska systemet. Jag håller med honom.   

Senare såg jag också ett framträdande av Ola Sigvardsson, Pressombudsman, PO,  och de bägge kvällstidningarnas chefredaktörer Thomas Mattsson, Expressen, och Jan Helin, Aftonbladet, samt den nya branchorganisationen Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter.  Den debatten var intressant, men utmynnade för mig snarare i fler frågor än svar rörande vår pressetik.

Mattsson och Helin är idag de ledande publicistiska debattörerna i Sverige, ett intressant faktum då de företräder våra kvällstidningar. De har en namnkunnig företrädare i Bo Strömstedt, tidigare chefredaktör på Expressen, som länge var Sveriges ledande debattör i publicistiska sammanhang. Både Mattsson och Helin är kunniga, transparanta och debattglada och beskriver väl hur svensk press, inte minst kvällspressen, idag jobbar och är mycket försiktigare med sina publiceringar än förr i tiden, ja kanske t o m återhållsamma. Helt i tidens anda. Men de försvarar också väl tidningarnas skyldighet att publicera.   

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson konstaterade att Expressen fälldes av PO endast 1 gång förra året, Aftonbladet fem gånger. Förr var det betydligt oftare än så. Bra så, men bättre kunde det nog bli. Och Utgivarnas vd Jenatte Gustavsdotter eldade på utifrån diskussions rubrik som handlade om att herrarna Mattsson och Helin kanske borde sitta i fängelse för kvällspressens journalistik.

Fyndigt och rätt kul, men snarare klander av kvällstidningarna än ett försvar för deras publicistiska verksamhet. Så ser ofta branschdebatten dock ut idag om journalistiken. Kraven på mediernas ”etik” drivs långt och ofta formalistiskt, t ex utifrån antalet fällningar inom det etiska tillsynssystemet. Korrektheten prioriteras framför uppkäftighet och fräckhet.  

Här någonstans börjar frågorna födas om hur vi ska ha det med pressetiken och mediernas roll i samhället. Idag förefaller debatten om pressetiken att gå ut på att till varje pris visa lagstiftarna vad oerhört etiska tidningarna är, främst för att undvika en hårdare lagstiftning.  Därför ska det byggas ett etiskt tillsynssystem, medieombudsmannen och en medieetisk nämnd, som ska granska och kontrollera alla medier. Regler och sanktioner.

Och därför ska också alla medier, kvällstidningar, morgontidningar, tidskrifter, radio och tv, privatägda medier och public service tillämpa samma etik. Göra som alla andra, ingen mångfald, ingen ska sticka ut. Etik manifesterad av en byråkratisk koloss, kanske mest för att imponera på lagstiftaren.

 Jag är tveksam till projektet och den föreslagna organisationsmodellen som verkar vara viktigare förr dess förespråkare än etiken som sådan.  Etik är inte organisation och tillsynsorgan, etik är övervägandet, diskussionen och empatin i samband med en publicering.

Ändå är det mest organisation och formaliteter som diskuteras.  Som varför Aftonbladet är fälld oftare än Expressen i opinionsnämnden, där borde tidningen bli bättre, förstår man av debatten.

Frågan är vad läsarna inte får veta den dag alla medier är riktigt snälla.

Länkar:

Avstå från en ny medieetisk organisation - denna blogg 130529

Håller med Svegfors om pressetiken - denna blogg 110204

Tveksamt med en medieombudsman - denna blogg 100906