Bra seminarium på Meg17. Men nu kastar nog Meg in handduken.

Det har sagts och skrivits förut, men det tål att upprepas att det bästa med branschmöten typ Mediadagarna i Göteborg, Meg17, är alla möten med gamla kontakter och nya människor. Just därför skrivs denna text först flera timmar senare än tänkt. Flera seminarier under onsdagen var också mycket bra varav ett om yttrandefriheten var helt lysande. Men ändå tror jag att vi nu är på Meg för sista gången och den uppfattningen har jag hört från flera håll.

Först som sist, för er alla som läste mitt blogginlägg igår, fick jag faktiskt köpa entrébiljetten på plats idag. Men det var superkrångligt eftersom jag var tvungen att göra det via Megs webbsida och där skriva in en massa uppgifter om mig själv och betala med kontokort. Och luncher och minglet med prisutdelningarna påstods vara utsålda och de ville därför först inte dra av något på priset på drygt 5.000 kronor före moms.

Småpengar, men principen krävde en för mig lite pinsam diskussion som utmynnade i att jag fick lunchbiljett för dag ett, inte hos kollegerna inne på Meg, utan på en restaurang nere på Svenska Mässan. Och minglet lovade de att jag ”skulle komma in på” trots att det påstods vara utsålt.  Efter diskussion lovades jag också en lunchbiljett dag två om jag kom tillbaka och hämtade den på torsdagen…

Minglet visade sig att det inte var några problem med alls eftersom ingen ens kollade vilka som var där. Varför det då på Megs sajt beskrevs som utsålt begriper jag inte. Men det var trevligt och det var gott att få två snittar och ett glas vin även om den betydligt mer påkostade middagen tidigare år på Meg hade varit ännu trevligare.  

Alltså, med den extremt bantade version av Meg i år jämfört med tidigare år och med den biljettpolitik arrangörerna tillämpar så kommer arrangemanget tyvärr inte att ha någon framtid. Bortsett från de två små snittarna jämfört med en fin middag saknar Meg därtill också i år en hel stor sal med utställare av olika branschnära företag – endast Mittmedia hade någon form av monter förutom Megs egen avdelning. Om jag inte mot förmodan missat något.

Dessutom har i år besökare som inte vill gå på Bokmässan fått betala några tusen kronor extra för biljetter till denna som man sägs ”få på köpet”. Och utställare på Bokmässan, med fritt inträde dit, har tvingats betala flera tusen extra till Meg för biljetter till Bokmässan som de ändå hade fått komma in på. Hela upplägget med biljetterna är otroligt ogenomtänkt. Kanske girigt, kanske helt enkelt oprofessionellt obegripligt nog. Tyvärr.

Av alla de skäl tror jag därför inte att Meg återkommer nästa år. Hela arrangemanget har kommit att präglas av girighet och bristande flexibel byråkrati. Det är onekligen förvånande med tanke på arrangörernas rutin i sammanhanget.

Nåväl, här arrangerades dock seminarier i vanlig ordning och jag besökte några av dem, bland annat ”make media grate again” med bl a Hanna Stjärne från SVT, Cilla Benkö från Sveriges Radio, Tomas Franzén från Bonniers samt Raoul Grünthal från Schibsted. En intressant diskussion som till slut utnynnade i ett mindre givande käbbel om spelet mellan public service och de kommersiella medierna. Detta återkommande munhuggande leder ingenstans utom åt ett håll, nämligen att politikerna som trots allt ytterst avgör framtiden för public service till sist måste agera även om det tycks ta emot för dem.

Sedan handlade det om ”Make journalism grate again” med Malin Ekman och bland annat Anna Hedenmo och Aftonbladets Karin Pettersson i panelen. Malin Ekman, här som moderator,  är en suverän medieanalytiker, men den här diskussionen lämnade inga bestående minnen, tyvärr. Men jag ogillar verkligen travesteringen på Donald Trumps stridsrop vilket också ledde till att denne dessvärre mentalt fanns närvarande i flera av dagens seminarier. För mig kändes det rätt obehagligt eftersom Trump är den siste jag vill tänka på i dessa sammanhang.  

Sedan var jag inne en stund och lyssnade på Ingela Wadbring, Nordicom, och Ulf Dalquist på Statens Medieråd som debatterade ”marknadsmässig kurragömmalek” med försvarare och kritiker av reklam riktad mot barn på skilda sätt. Inte ointressant, tänkvärt, men kanske inte direkt dagens höjdare.

Det var däremot definitivt seminariet med titeln om att ”Den som är emot yttrandefrihet räcker upp en hand”. Det blev en av de bästa diskussionerna jag sett under de år Meg funnits! Den leddes av Lena ten Hoopen, fortfarande kanske mest känd under sitt tidigare namn Lena Sundström. Hon vägledde mycket skickligt panelen in i den svåra diskussionen om yttrandefriheten.

Och i panelen satt Aftonbladets Åsa Lindeborg, förläggaren Svante Weyler, Svenska Dagbladets Tove Lifvendal samt författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink. Jösses vad bra de var! Sakliga, självkritiska, och eniga om demonstrationsrätten, inte för nazisternas skull, utan för demokratins skull. Men också med olika inlägg om var gränsen ska dras mellan rätten att ha en åsikt och det olagliga att omsätta den till en handling.

I den svåra diskussion vi alla möter här och var om dessa ödesfrågor för yttrandefriheten, där det är väldigt lätt att trampa fel, var det en befrielse att höra denna panel diskutera saken på ett extremt sakligt sett.

Svante Weyler gick någon gång längst lite känslomässigt och efterlyste lite civilkurage från både politiker och polischefer som han menade borde ta ställning trots konsekvenser och för detta inlägg fick han debattens enda applåd. Helt ok, tycker jag, men intressantare ändå var panelens samfälliga och sakligt korrekta ställningstagande för yttrandefriheten, även i extremt kontroversiella sammanhang som nazister på gatorna och Nya Tider på Bokmässan.

Jag instämmer i allt och rekommenderar alla att försöka se debatten på SVT Forum där jag gissar att den kommer att sändas (länk nedan!) eftersom tv-kamerorna stod där och uppenbarligen filmade.
Länk:
Den som är emot yttrandefriheten räcker upp en hand - tv-inspelningen på SVT Forum 
Korrigerad 170929 kl 19.13, kompletterad med länk 170930 kl 15.43

Vad får vi inte veta när alla medier är lika etiska?

Rättsosäkerheten i Sverige och därefter mediernas etik handlade de viktigaste seminarierna om för min del på Bokmässans första dag. Mässans seminarier är som en intensivkurs för den som vill lära sig mer om samhället och uppgradera sina värderingar. Eller upptäcka att det kanske finns fler frågor än svar, som i mediebranschens debatt om etiken.

Rättsosäkerheten i dagens Sverige beskrevs detaljerat, trovärdigt och skickligt av Lena Sundström, Jens Mikkelsen och Katia Wagner. Sundström har skrivit boken ”Spår” om utvisningen av egyptensvenskarna till Egypten. En otäck historia som avslöjades av de tre journalisterna Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman. De är hjältar enligt Lena Sundström och det har hon helt rätt i!

Mikkelsen och Wagner har skrivit boken ”De förlorade barnen” om de ensamkommande flyktingbarn som försvunnit i Sverige och som ändå ingen myndighet känner ansvar för att försöka hitta. En riktigt upprörande rättsskandal, precis som utvisningen från Bromma, denna trevliga flygplats där man enligt Lena Sundström flyger till Ängelholm och andra svenska städer ”samt till tortyr i Egypten”.

Vad det gäller flyktingbarnen och utvisningen var det närmast obehagligt att lyssna på sanningarna från scenen på det välbesökta seminariet. Skamliga händelser i ett land där vi gärna odlar en självbild där liknande övergrepp och underlåtelser inte existerar. Trions redovisningar är bra exempel på vad viktig den kvalificerade journalistiken är.

Journalistik berör och därför är pressetiken ständigt under debatt, inte minst nu när branschen begåvats med en ny organisation, Utgivarna, som främst tycks syftar till att få en gemensam medieombudsman för tidningar, tidskrifter, radio och tv.  Jag har bloggat om allt detta tidigare, några länkar nedan.

Nu hörde jag först ett seminarium arrangerat av Sim(O) där Martin Jönsson var klart skeptisk till tankarna på en gemensam etisk prövning för alla medier. Han är nu biträdande programdirektör på Sveriges Radio och tidigare bland annat redaktionschef, kulturchef, näringslivschef och webbchef på Svenska Dagbladet under olika perioder. Han har också varit chefredaktör för journalistfackets tidning Journalisten.

Martin Jönsson konstaterade att det är lättare sagt än gjort att låta en och samma organisation granska etiken i alla medier, inte minst kompetensmässigt. Han trodde inte heller att politikerna kommer att släppa ifrån sig sitt inflytande över public service som indirekt ägs av staten.

Framför allt sa Martin Jönsson också klokt nog att etik är något som måste diskuteras och utvecklas i en levande diskussion och tillämpning på redaktionerna, snarare än i det byråkratiska pressetiska systemet. Jag håller med honom.   

Senare såg jag också ett framträdande av Ola Sigvardsson, Pressombudsman, PO,  och de bägge kvällstidningarnas chefredaktörer Thomas Mattsson, Expressen, och Jan Helin, Aftonbladet, samt den nya branchorganisationen Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter.  Den debatten var intressant, men utmynnade för mig snarare i fler frågor än svar rörande vår pressetik.

Mattsson och Helin är idag de ledande publicistiska debattörerna i Sverige, ett intressant faktum då de företräder våra kvällstidningar. De har en namnkunnig företrädare i Bo Strömstedt, tidigare chefredaktör på Expressen, som länge var Sveriges ledande debattör i publicistiska sammanhang. Både Mattsson och Helin är kunniga, transparanta och debattglada och beskriver väl hur svensk press, inte minst kvällspressen, idag jobbar och är mycket försiktigare med sina publiceringar än förr i tiden, ja kanske t o m återhållsamma. Helt i tidens anda. Men de försvarar också väl tidningarnas skyldighet att publicera.   

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson konstaterade att Expressen fälldes av PO endast 1 gång förra året, Aftonbladet fem gånger. Förr var det betydligt oftare än så. Bra så, men bättre kunde det nog bli. Och Utgivarnas vd Jenatte Gustavsdotter eldade på utifrån diskussions rubrik som handlade om att herrarna Mattsson och Helin kanske borde sitta i fängelse för kvällspressens journalistik.

Fyndigt och rätt kul, men snarare klander av kvällstidningarna än ett försvar för deras publicistiska verksamhet. Så ser ofta branschdebatten dock ut idag om journalistiken. Kraven på mediernas ”etik” drivs långt och ofta formalistiskt, t ex utifrån antalet fällningar inom det etiska tillsynssystemet. Korrektheten prioriteras framför uppkäftighet och fräckhet.  

Här någonstans börjar frågorna födas om hur vi ska ha det med pressetiken och mediernas roll i samhället. Idag förefaller debatten om pressetiken att gå ut på att till varje pris visa lagstiftarna vad oerhört etiska tidningarna är, främst för att undvika en hårdare lagstiftning.  Därför ska det byggas ett etiskt tillsynssystem, medieombudsmannen och en medieetisk nämnd, som ska granska och kontrollera alla medier. Regler och sanktioner.

Och därför ska också alla medier, kvällstidningar, morgontidningar, tidskrifter, radio och tv, privatägda medier och public service tillämpa samma etik. Göra som alla andra, ingen mångfald, ingen ska sticka ut. Etik manifesterad av en byråkratisk koloss, kanske mest för att imponera på lagstiftaren.

 Jag är tveksam till projektet och den föreslagna organisationsmodellen som verkar vara viktigare förr dess förespråkare än etiken som sådan.  Etik är inte organisation och tillsynsorgan, etik är övervägandet, diskussionen och empatin i samband med en publicering.

Ändå är det mest organisation och formaliteter som diskuteras.  Som varför Aftonbladet är fälld oftare än Expressen i opinionsnämnden, där borde tidningen bli bättre, förstår man av debatten.

Frågan är vad läsarna inte får veta den dag alla medier är riktigt snälla.

Länkar:

Avstå från en ny medieetisk organisation - denna blogg 130529

Håller med Svegfors om pressetiken - denna blogg 110204

Tveksamt med en medieombudsman - denna blogg 100906