Utkik Media rekryterar ny publisher till Corren.

Mitt bolag Utkik Media har fått uppdraget att hitta en ny publisher åt Corren i Linköping. Det är ett intressant uppdrag att anlitas för att hitta Ola Sigvardssons efterträdare till den anrika, utmärkta och kvalitetsfyllda tidningen i Linköping. Ola Sigvardsson har som bekant utsetts till Yrsa Stenius efterträdare som pressombudsman.

Östgöta Correspondenten har en stolt historia sedan starten den 24 september 1838. Tidningen startades av Henrik Bernhard Palmaer som också blev dess förste chefredaktör.

Han fick många namnkunniga efterföljare som till exempel delägaren Carl Fredrik Ridderstad, Ivar Andersson och Eskil Ridderstad. Senare, i vår tid, bland andra Bertil Torekull och Ernst Klein.

Corren utsågs av Medievärlden till Årets dagstidning för tre år sedan och blev dessutom Årets redaktion året dessförinnan. Välförtjänt, jag håller Corren för att vara en av de bästa regiontidningarna Sverige.

2008 blev Norrköpings Tidningar Media AB, NTM, huvudägare till Corren. Koncernen omsätter mer än 1,2 miljarder och äger förutom tidningarna i Norrköping och Linköping också tidningarna på Gotland och i Luleå. Med mera, med mera. Lennart Foss är koncernchef.

Corren är en viktig aktör i det svenska medielandskapet. Corren gör en bra papperstidning och är dessutom skicklig både på webben och med sin tv-produktion.

Jag ser fram emot att få medverka vid rekryteringen av en publisher med meriter, intresse, idéer och kunskaper om medieutvecklingens alla möjligheter.

Och därtill, kvinna eller man, en person som också har intresset och kompetensen att leda och utveckla tidningens affärsverksamhet i alla avseenden.

En publisher!

Bosse Andersson till Smålands-Tidningen

Bosse Andersson presenteras idag som ny redaktionschef och ansvarig utgivare för Smålands-Tidningen i Eksjö. Grattis till både Bosse Andersson och till alla på Smålands-Tidningen som får en chef med en riktigt gedigen bakgrund från redaktionella chefsjobb på bland annat Expressen och Östersunds-Posten. Rekryteringen har varit ett trevligt och intressant uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Bosse Andersson har tidigare varit chefredaktör och ansvarig utgivare för Östersunds-Posten och dessförinnan bland annat editionschef, redaktionschef och webbchef på Expressen.

Han har också frilansat som konsult och även jobbat med olika mediaprojekt åt Kinnevik och Bonniers. Bosse Andersson är 55 år och en riktigt rutinerad journalist och redaktionell chef.

Bosse Andersson kommer till en intressant tidning inom Hallpressen AB. Smålands-Tidningen ger också ut editionerna Vetlanda-Posten och Tranås Tidning. De tre editionerna har totalt en upplaga på 30 700 ex och med en betalningsgrad på hela 96 procent.

Jag har tidigare skrivit om detta rekryteringsuppdrag och om Smålands-Tidningen på Utkiksbloggen. Sedan dess har tidningen också fått en ny vd, Biljana Galthe, som började den 1 augusti.

Genom Utkik Media har jag nu som headhunter jobbat med ett tiotal rekryteringar av olika chefer på medieområdet, senast då det tillsattes nya chefredaktörer på Norrländska Socialdemokraten, Anders Ingvarsson, och på Norran, Anette Novak.

Därutöver jobbar jag i bolaget även som rådgivare och mentor till redaktörer och direktörer. Medieutvecklingen är också ett intressant ämne i verksamheten och inte minst då strategiska frågor både för medieföretag och andra organisationer.

UPPDATERING:

Se även medievarlden.se

Bäst och sämst med Bokmässan

Det bästa med Bokmässan i Göteborg är det fenomenala utbudet, alla seminarieprogram och framträdanden på scener och i utställarnas egna montrar. Kul, nyttigt, lärorikt och stimulerande. Det sämsta med mässan, som formellt heter Bok & Bibliotek, är den stora trängseln med nästan ofattbart mycket folk i samma lokal. Märkligt att Räddningstjänsten Storgöteborg tillåter det. Måtte ingenting hända, vare sig i morgon som är sista dagen i år eller senare.

I torsdags klockan 11.00 gick jag på årets första seminarium för min del, Björn Linell intervjuade psykoanalytikern Clarence Crafoord och förre chefredaktören och SVT-chefen Christina Jutterström om deras respektive liv och memoarer. Massor av folk i en av mässans största lokaler. Och intressant!

Så går det till på ett typiskt seminarium på Bokmässan. Förläggaren själv eller en inhyrd intervjuare, som Gunilla Kindstrand, John Chrispinsson eller Lotta Bromé, samtalar med en eller flera författare om deras aktuella verk, sedan signering av böcker och därpå ofta ett framträdande i förlagets egen monter.

Seminarierna drar otroligt mycket folk trots att biljetterna kostar en hel del. Arrangemangen i förlagens montrar är alltid gratis och inte sällan dyker författare, debattörer och andra aktuella personer också upp i välorganiserade debatter på olika scener i mässhallarna. Gratis...

Själv hann jag i år också med att lyssna på bland annat Brit Stakstons intressanta analys av de sociala mediernas roll i valet, Torbjörn von Krogh och Michael Karlsson om nätjournalistik, Pia Ingström och Ebba Witt-Brattström om sina aktuella böcker om sina mammor mm. Första dagen...

Sedan också bland annat ett så kallat miniseminarium, tjugo minuter, med Olof Kleberg, Anders R Olsson och Nils Funcke om tryck- och yttrandefriheten, ett längre arrangemang med Göran Lambertz intervjuad av Niklas Ekdal om yttrandefriheten, SJF:s ordförande Agneta Lindblom Hulthén och Stampens koncernchef Tomas Brunegård med flera om hur det ser ut i mediernas värld samt otroligt sympatiske och intressante Owe Wikström om sin bok att "Älska livet mer än dess mening". Med mera, med mera.

Men det mesta hinner man tyvärr inte med. Jag hade listat ett tjugotal seminarier och arrangemang jag skulle vilja besöka varje dag under tre dagar, men det var omöjligt att hinna med alla dessa. Missade således Margot Wallström i flera seminarier, Rasmus Fleischer m fl om sociala medier och bibliotek, Petra Jankov Pitcha och Agneta Lindblom Hulthén om framtidens journalistik, Sören Sommelius och Erik Åsard om Obamas utmaningar, Claes Britton om sin mammas död, Lars Gustafsson, Märta Tikkanen, Paul Ronge, Torgny Lindgren och Jan Guillou. Och många andra!

Bäst i år tycker jag nog att seminariet med Ebba Witt-Brattström och Pia Ingström var, skickligt hanterat av Gunilla Kindstrand. Mycket humor, trevligt och informativt.

Brit Stakston är mycket kunnig om ett ämne som få kan, men Owe Wikström är kanske den föreläsare som jag ändå kommer att tänka tillbaka på oftast. Möjligen för att vi också hamnade vid samma bord på en bar kvällen innan, sådant som bara händer på Bokmässan i Göteborg. Eller i Almedalen i Visby.

Almedalen är liksom Bokmässan en suverän mötesplats. Båda arrangemangen är kul och trevliga, men också mycket nyttiga och värdefulla, inte minst för alla som driver en egen verksamhet. Det är viktigt med kontakter. Både Almedalen och Bokmässan skapar möjligheter för nya relationer i affärsverksamheten. Båda arrangemangen har för mig under åren som gått genererat nya kontakter och uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Men Bokmässam måste göra något för att minska riskerna med den otroliga trängseln. I dag (lördag) var det plötsligt en jättekö med folk fram till den mest centrala rulltrappan ner till bottenvåningen. Tänk om det då hade börjat brinna till exempel i en servering. Eller efter ett elektriskt fel. Eller något annat som orsakar panik i en folkmassa.

Senare stannade rulltrappan. Jag förstår att den tröttnade.

Hursomhelst, jag har redan bokat hotell för fyra dagar nästa år också....

UPPDATERING 2010-09-26

Förutom alla seminarier och framträdanden är det alltid roligt och givande att vandra omkring i den jättestora mässlokalen och titta in hos de olika utställarna. Som hos Norstedts eller Piratförlaget i deras enorma montrar, eller i lilla men viktiga montern om den i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawitt Isaak.

Hos den för mig lokalt intressanta montern Region Gävleborg var det roligt eftersom man där kunde skylta om att Sandvikens bibliotek just blivit Årets bibliotek.

Lika trevligt var det, som varje år, att titta in i Stig Dagermansällskapets monter där Göran Bendrik och Bengt Söderhäll pratar med besökarna vid Dagermans fina skrivbord. I år fick Bengt Söderhäll också sälja och signera sin diktsamling "Speglingar i den långa sjön" på mässan.

Den fick sällskap i ryggsäcken av flera böcker från Sim(o), Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Christina Jutterströms "Uppfostrad av män", Henrik Berggrens biografi över Olof Palme", "Underbara dagar framför oss", och Hans Månsons "Spelet bakom rubrikerna".

Med flera böcker och skrifter. Även en bok från Kjell & Company, "Hur funkar det", för 20 kronor.

Och under vandringen i trängseln mellan montrarna möter man oupphörligen mer eller mindre kända människor, kolleger och bekanta.

En märklig mötesplats.

Tveksamt med en medieombudsman

Debatten om pressetiken i Sverige kommer säkert att diskuteras allt flitigare under hösten och i vinter fram till i vår då en ny pressombudsman ska tillträda. Både tillämpningen av pressetiken och branschens organisation för den etiska tillsynen har ifrågasatts. En intressant diskussion, men den får för min del vänta till friskare tider. Nästan, lite tycker jag till även idag längre ner i denna text trots sjukdomen...

Jag har publicerat få poster på Utkiksbloggen under de senaste veckorna. Det beror på att jag drabbats av en riktigt otrevlig halsinfektion som nu går in på fjärde veckan. Jag tvingas nu avstå från olika engagemang och det är trist.

Således får även bloggandet gå på lågvarv ett tag, men jag kan inte låta bli att redan här hävda att ett nytt pressetiskt system inte bör utökas till en stor gemensam organisation som synar snart sagt alla tidningar, tv-kanaler och radiokanaler.

Tanken på en sådan gemensam etisk organisation utreds av branschen i Pressens Samarbetsnämnd. Medieforskaren Thorbjörn von Krogh på Sim(o) rör sig också i den riktningen och pekar då och då mot Norge som tagit steget, senast här.

Anders Ahlberg, publisher på Kyrkans Tidning och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, TU, är inne på samma spår. Ahlberg föreslår dessutom att det pressetiska systemet bör hanteras av ny stiftelse, finansierad av den statliga reklamskatten. Byråkratin växer...

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har också i olika sammanhang uttalat sig för en gemensam medieombudsman, men tycker till skillnad från Ahlberg att finansieringen är en senare fråga.

De flesta som hittills hörts eller synts i debatten verkar gilla en framtida gemensam medieombudsman som ska ta alla former av utgivare i örat. Vilken byråkratisk koloss det kan bli! Och värre ändå - är det verkligen eftersträvansvärt att alla olika medier ska basera sina publicistiska beslut på samma regelbok?

Ska exakt samma etik vara vägledande för stora och små, ska alla göra "rätt" på ett visst sätt trots att de verkar för helt olika ägare och intressen, som statsmakten mycket närstående Sveriges Television och Sveriges Radio, Bonnierägda uppkäftiga Expressen, dalkarlarnas socialdemokratiska Dala-Demokraten, Sydsvenskan på gränsen till kontinenten i Öresundsregionen, och, lite längre norrut på gränsen till Finland privatägda, tvåspråkiga och "oberoende provinsiella" Haparandabladet?

Kanske kommer ett sådant system också att omfatta ett antal mer eller mindre busiga och kritiserade nyhetssajter typ realtid.se och Newsglobe.com/sv. Och bloggare som publicerar både det ena och det andra som får traditionella utgivare att lyfta på ögonbrynen.

Är, etiskt sett, alla dessa aktörer med olika syften och intressen en tillgång eller ett problem? Den etiska diskussionen förs på olika sätt på alla dessa redaktioner. Är det då vettigt att deras utgivare ska bekänna sig till samma etiska kod?

Nej, det tror inte jag. Under det senaste åren har redan vårt befintliga och mer begränsade etiska system krackelerat just för att utgivare på olika håll, begripligt nog, inte har kunnat acceptera att de borde ha fattat samma beslut som alla andra för att blir "godkända". Förhållandena skiftar alltid i alla avseenden.

Med en stor ny organisation runt en medieombudsman kan man fråga sig vart den av alla önskade mångfalden tar vägen. Ofta är det ju faktiskt så att publiceringar, som av en del kritiseras som oetiska, av andra kanske betraktas som ett utslag av mångfald.

Somliga utgivare har alltid publicerat mer än andra och det blir än mer påtagligt i den nya medievärlden. Axel Andén har skrivit klokt i Medievärlden om det kollektiva ansvaret och vad som kanske kan göras. Där finns en hel del att inspireras av i en diskussion om den nya pressetiken.

Jag tror att det bästa är att börja diskutera hur en etik anpassad till den nya medieverkligheten bör se ut och att ett av de viktigaste målen då är att stimulera öppenhet och debatt, offentliga diskussioner där olika etiska ställningstaganden kan vägas mot varandra. Synligt, med medborgarna.

Det är mål och metoder som reellt inte existerar i dagens pressetiska system. Det är ju i analys och samtal etik lever och utvecklas, inte i ett fyrkantigt regelsystem.

När detta är gjort kan det vara dags att diskutera vem som ska vara huvudman. Anders Ahlberg vill lyfta ut pressetiken från TU till en särskild stiftelse. Stiftelser brukar inte sällan skapas då ägandet eller partsförhållandet är känsligt och därför ska maskeras till något klädsamt och politiskt korrekt.

Förvaltningsstiftelsen som äger SVT, SR och UR är ett exempel.

Så länge dagspressen med sina olika verksamheter existerar tror jag att det är bättre att utgivarna ensamma och tydligt tar ansvar för pressetiken och dess organisatoriska uppbyggnad. Det är väl dessutom ett lämpligt ämne för konkurrens med andra utmanande medier.

TU står redan för finansieringen och självsaneringen bör i första hand vara en fråga för dem som fattar besluten, det vill säga tidningarnas utgivare. Organisationen finns ju redan i TU:s hus även om den måste ses över då man vet hur den etiska prövningen ska behandlas på ett mer tidsenligt sätt.

Fack- och veckopressens organisation Sveriges Tidskrifter kan ha sin egen etiska organisation, eller om de vill vara med och finansiera verksamheten, ansluta sig.

Självsaneringen bör inte formellt vara en angelägenhet för Journalistförbundet, SJF, som huvudman. Dess medlemmar bär inte ansvaret för publiceringarna. Publicistklubbens, PK:s. medlemmar befinner sig ännu längre bort från ansvaret för publiceringarna. Vad har de då för ansvar att ta för beslutsfattarnas självsanering?

Dessa organisationer har däremot som viktiga intressenter inom branschen och opinionsbildare i den offentliga debatten ett berättigat intresse att nära följa etikens utveckling och ha synpunkter på hur utgivarna sköter sin självsanering. Det kan med fördel kanaliseras genom egna etiska kommittéer eller liknande organ inom SJF och PK som offentligt granskar och diskuterar den publicistiska verksamheten, ofta säkert i en värdefull polemik med utgivarna.

Partsförhållandet finns där och skulle göra mer nytta i en öppen debatt än i den anonyma verksamheten inom Pressens Samarbetsnämnd där TU, SJF, PK och Sveriges Tidskrifter nu som huvudmän delar på ansvaret för den svenska pressetiken, en konstlad lösning som skapat otydlighet om ansvaret för det etiska systemet.

Det blir inte bättre efter en reform med fler företrädare för en rad nya mediegrupperingar runt bordet varifrån den etiska självsaneringen ska styras.

Om detta finns mer att fundera på . Jag ber att få jag återkomma då jag tänkt stora tankar om saken i sjuksängen....

Tidigare texter jag skrivit om pressetiken:

Bra om etiken av Paul Frigyes.

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assangegate

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag diskutera pressetik på Sigyn (!?!)

Expressen friades för artiklarna om Guillou

Efter denna text finns ytterligare en hel rad länkar till fler texter av andra debattörer och av mig om pressetiken.

Bra om etiken av Paul Frigyes!

Nyss har jag läst en bra krönika i tidningen Journalisten. Den är skriven av journalisten Paul Frigyes. Texten handlar om vår pressetik och Frigyes funderar över denna efter en stormig vecka med alla rubriker om Julian Assange. Frigyes menar att vi behöver en ny pressetik som fungerar bättre i den nya mediemiljön. Jag instämmer.

Det är inte särskilt vanligt att jag jublar åt artiklar i fackorganet Journalisten. Både Journalistförbundet och dess tidning har oftast varit alldeles för tröga i utvecklingsfrågor. Jag vet, jag vet, jag ska inte ha någon uppfattning eftersom jag, som arbetsgivarens företrädare, valde att lämna förbundet för runt trettio år sedan. Men idag gillade jag tidningen!

Paul Frigyes känner jag inte, men jag har naturligtvis läst hans reportage i många år i Journalisten. De har ofta varit korrekta, sakliga och därtill helt i linje med vad man förväntat sig finna i fackets husorgan. Förbundstrogna texter, förutsägbara åsikter.

Jag håller inte med Frigyes om allt den här gången heller, men i väsentliga delar är hans inlägg analytiskt, resonerande och i många avseenden ett bidrag i debatten om om behovet av en helt ny pressetik i Sverige. Kloka ord.

Detta är nog en rätt kontroversiell ståndpunkt bland dem som tycker att dagens regelverk och etiska system är tillräckligt och ganska bekvämt för både utgivare och medarbetare och andra. För så är det.

Olika pressetiska debattörer fördjupar sig ofta i enskilda regler, gärna med ett lätt juridiskt anslag i sina kommentarer om att utgivaren si eller så brutit mot än det ena eller än det andra. Man muttrar över vad som tillåts eller inte i paragrafen 13 eller 15 och glömmer totalt att etik, etisk diskussion och etisk tillämpning inte har ett dugg med paragrafrotandet att göra.

De etiska reglerna är ju tänkta som riktlinjer, en form av vägvisare i diskussionen inför beslutet. Inte som en lag. Paragrafer och "regler" stämmer sällan med verklighetens förutsättningar, livet är för komplicerat. Allt handlar om omdöme och överväganden.

Testuggarna har piggnat till och rabblar paragrafer i debatten efter Assagne, men de är bara jobbiga och tillför intet på sikt. Regelsystemet som det ser ut idag för helt fel, det behövs ett nytt synsätt. Etik. Inte taktik för att "hålla lagstiftaren på avstånd..."

Den paragrafbaserade regelsamlingen har längre framstått som ålderdomlig och passerad, men verkligt illa har det blivit då klassiska publicister och etiska frontfigurer försöker bolla med paragraferna i en ny mediemiljö med sina helt nya förutsättningar för informationspridningen. Frigyes skriver bland annat:

"Och det handlar om mer än att pressen hjälpligt försöker slingra sig förbi antikverade regler, i en situation där den egentliga publiceringskraften sker i allsköns internetfora.

Ta bara kvällspressens löjliga vana att pixla ansikten på brottsmisstänkta personer, där dessa bilder regelmässigt används på Flashback för att via liknande eller samma bild i opixlat skick identifiera densamme.".

Nog kunde man ana att världsnyheten om anhållandet av Julian Assange skulle sätta fart på resonemangen om etiken, åtminstone vad det gäller ojandet och rytandet mot utgivare som gör det de ska göra, publicerar, men aldrig vågade jag drömma om att det så snabbt skulle dyka upp kloka synpunkter om behovet av en helt ny pressetik. Och absolut då inte i Journalisten...

Jag har tidigare berört både publiciteten rörande Assange och pressetiken i bland annat dessa artiklar på Utkiksbloggen:

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assagnegate

Behövs det pressetiska systemet?

Varför publiceras inte politikernas namn?

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Debatten rullar på om anhållandet av Julian Assagne, skuldfrågan, konspirationer och konsekvenser. Den konstigaste diskussionen handlar om medierna snabbt ska publicera en världsnyhet eller ej. En som förvånansvärt nog svarar nej är medievisionären Joakim Jardenberg på sin blogg. Därför funderar jag nu på journalistikens grunder och hur dessa möjligen bör hanteras i en ny medievärld. Det första jag kommer på är att nyheter ska publiceras.

Det var naturligtvis helt rätt av Expressen att publicera sitt scoop. Tanken svindlar inför alternativen. Tänk om Expressen och andra redaktioner i någon etisk eufori höll tyst om att att Wikileaks grundare var anhållen av en svensk åklagare. Snacka om konspirationsteorier.

Redan här möter vi därför ett av de tyngsta argumenten för publicering, ryktet är alltid värre än sanningen. Nyheter ska publiceras, tidningar är till för att publicera och inte förtiga. Grundläggande, viktigt och fortfarande gällande.

Jag skrev i går på Utkiksbloggen om Julian Assagne. Det är bland annat den texten Joakim Jardenberg tar upp på sin blogg. Han resonerar där också om den historiska utvecklingen, hur tidningar förr i tiden kunde vara först ut med stora nyheter och att deras tävlan länge var ledstjärnan för medierna. Sedan kom etermedier och internet och förändrade tillvaron. Rätt beskrivet.

Nu var Expressen "först" med nyheten om anhållandet, det kunde således ingen annan bli därefter. Det jag kritiserade i går var naturligtvis inte att de övriga medierna inte var "först" utan att SvD, Aftonbladet, DN med flera var så förtvivlat långsamma att informera sina läsare om vad som faktiskt redan var känt, ett myndighetsbeslut i Sverige rörande en av värdens just nu mest kända människor.
Här kan man ana en redaktionell tröghet präglad av traditioner, ett faktum som jag tror kan vara förödande för de traditionella medierna om de - trots utvecklingen - fortfarande framöver vill försöka spela en roll i nyheternas värld.

Jardenberg framställer trögheten som kvalitet, det kunde gärna ha fått gå ännu långsammare, menar han och skriver så här:

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?

Nej, för snabbt gick det då inte. Tvärtom. Jag undrar hur många människor som snappade upp nyheten på nätet och sedan sökte mer information hos sina respektive mediesajter som de är vana vid och litar på. Men hos dem var det tyst hela förmiddagen.
Om traditionella medier som SvD, GP, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och alla andra över huvud taget vill spela en roll i en ny medievärld så måste de jobba på ett nytt sätt lämpat för deras förutsättningar och marknader. Lösningen på vägen dit kan inte vara att överge sin publik, att en sådan här gång helt enkelt låtsas som om inget hänt.
Jardenberg tycks efterlysa något som är bättre än vad den realistiska verkligheten kan erbjuda, i detta fall kanske en djupare research gjord av de olika redaktionerna, en sorts kvalitetsfylld "fördjupning".

"Varför då inte göra jobbet ett varv till?" skriver han och menar tydligen att alternativet för till exempel SvD var att tiga om världsnyheten, det vill säga anhållandet, gräva och rota samt möjligen någon vecka senare kunna skriva att åklagaren verkar ha fel. Eller rätt. Eller något annat.
Det är ett helt orealistiskt resonemang. Här var världsnyheten redan ett faktum, en av världens just nu mest uppmärksammade, älskade, hatade och kontroversiella människor har anhållits i sin frånvaro av en svensk åklagare som misstänkt för våldtäkt.
Oavsett var man har sina sympatier eller söker sina motiv så räddar man vare sig Wikileaks, Assagne eller de traditionella och etiskt inriktade medierna genom att hålla tyst om sådana nyheter och säga att vi nog vill kolla saken lite till först.

Jag är sannerligen inte den som är övertygad om att framtidens nyhetsförmedling kräver vare sig traditionella journalister eller medier av dagens snitt eller den som förespråkar en "följa-john-journalistik." Alls icke, men jag förespråkar inte heller nonchalans mot uppdraget och de läsare som faktiskt fortfarande finns.
Expressen hade publicerat sitt scoop, nyheten var ett faktum och de övriga redaktionerna borde snabbt ha informerat sina läsare om det som var känt och om att man jagade mer information. Och om vad som sedan följer. Vad trodde man sig kunna finna under de timmar man avvaktade? Sanningen?

Bortsett från den akuta debatten om journalistikens former just nu måste de klassiska mediehusen även mer långsiktigt börja närma sig de riktigt svåra frågorna; kan de djupt förankrade svenska pressetiska principerna hävdas i en ny och allt mer internationaliserad medievärld? Kan det ifrågasatta tröga svenska pressetiska systemet överleva i denna utveckling eller bör det organiseras på något annat sätt?

Blir etiken bättre om vi får en ny stor byråkrati som ska kolla att både privat- och organisationsägda tidningar, privat- och statligt närstående radio, tv och kanske till och med bloggare etiskt sett "gör rätt". Sådana tankar diskuteras av tidningsutgivare och fack.

Ska alla ha samma etik? Jag bävar.

Frågorna om policy och etik trycker på och kräver nya grepp. Det märktes i går då utgivare på flera större redaktioner kände sig pliktade att i krönikor motivera varför de hade bestämt sig för att publicera en världsnyhet.

Trögheten är journalistikens #assangegate

Nyheten om anhållandet av Wikileaks grundare Julian Assange visar hur förutsättningarna för den professionella nyhetsjournalistiken förändrats totalt. Assange anhållen i sin frånvaro för våldtäkt! Sant eller osant är oklart, men det handlar redan nu om en världsnyhet, hur det än visar sig vara.
Ändå hade varken SR, SVT,Aftonbladet eller en rad tidningar ute i landet publicerat en rad om saken ännu mer än fem timmar efter den första publiceringen i Expressen. Hur tänker man på de redaktionerna?
Jo, förmodligen som förr i tiden.

Hur tänkte man då förr i tiden? Det vet jag som var nyhetschef redan tidigt på sjuttiotalet. Då blev nyheterna nyheter på riktigt först när vi på tidningarna, i mitt fall Gefle Dagblad, till sist bestämde oss för att det vi visste höll som nyheter.
Hyfsat kollade skulle de vara, inget utpekande av någon, kommentarer här och där och sedan publicering. Inte en rad i spalterna förrän allt var klart. Vi hade i vårt skrå ett nyhetsmonopol. Vi konkurrerade lite med varandra, men inte med andra. Vi bestämde!

Och ibland duckade utgivarna ännu mer i känsliga fall och väntade för säkerhets skull för att se om Tidningarnas Telegrambyrå, TT, gjorde något på en osäker grej. Trots att tidningarnas utgivare vid publiceringen var och är ansvariga för TT:s texter och inte tvärtom, men TT är ju ändå TT, sa man. Men i dag är det väl ingen som väntar på TT?
Undrar förresten i sammanhanget hur många människor som vet varför vår nationella nyhetsbyrå heter Tidningarnas Telegrambyrå? Telegrambyrå?
Tidningarnas Tweetbyrå kanske är ett alternativ?

Tidningarna, skrev jag. Just det, radio - och tv var inte särskilt bra på nyheter i äldre tider. Länge var det till och med reglerat att det var tidningarnas nyheter som skulle läsas i radio via TT:s sändningar i etern.
Radions verksamhet begränsades på den punkten, man ville värna tidningarna och göra ungefär som förr trots den snabba radiotekniken. Med regler begränsade man länge nyhetsförmedlingens snabbhet.
Visst låter det otidsenligt, så tänker väl ingen idag?

Publiceringsprinciper och etik har alltid växlat över tid och ska naturligtvis också göra det. Tiderna förändras, människornas syn på brott, moral, mänskliga rättesnören och allt annat omkring oss förändras. Långt tillbaka publicerades ofta namn på både rattfyllon, småskojare, sinnesjuka och andra olycksbarn. Det ansågs rätt då, men få om ens någon vill väl ha tillbaka den tiden.

Nyhetsbranschen anser sig numera ha en bra etisk nivå och namnpubliceringar leder då och då snarare till kritiska debatter bland publicisterna. I stället för namnpubliceringar manifesteras den höga etiska nivån inom de ansvarsfyllda tradmedierna med mer eller mindre pixlade bilder på fotbollsspelare, politiker, affärsmän och progamledare i tv.
Alla lyfts fram som kändisar, profiler eller stjärnor, men vi får oftast inte veta vilka det är, i vart fall inte dag ett eller två. Kanske dag tre? Tidstypiskt eller otidsenligt? (Tur att Flashback finns, säger somliga, inte minst ute på redaktionerna).
En av landets mest kända poliser, Göran Lindberg, publicerades i god etisk ordning pixlad under den första perioden efter gripandet i Falun.

Man bör fråga sig hur de traditionella nyhetsredaktionernas dynamik och utgivarnas tillämpade etik utvecklas i takt med dagens alla förändringar i mediesamhället. Hur hanteras det faktum att allt sker just nu och sprids direkt via nya kanaler som till exempel bloggar och mikrobloggar? Eller att grejen publiceras just i detta nu av någon annan om inte jag gör det?
Dessa faktum beskrivs i regel som problem för den professionella nyhetsjournalistiken eftersom allt, utgivarbeslut och sådant där, ska gå så förtvivlat snabbt. Och att andra publicerar sådant som proffsen inte vill publicera...
Är det ett problem?

Nyheten om Julian Assange var redan rejält refererad och kommenterad på mikrobloggarna när några av landets ledande medier till sist bestämde sig för att publicera. Det är där problemet finns, den professionella nyhetsförmedlingen är med sin struktur och sina traditioner för långsam. Koll, koll, koll...

Och i just detta fall är det väl ändå så att grejen faktiskt är en världsnyhet, oavsett om den är korrekt eller felaktig? Att den felaktiga nyheten kanske till och med i så fall snabbt visar sig vara en större nyhet än korrekta beskyllningar om våldtäkt? Men redaktionerna väntade och kollade och hade sig.

Nej, jag tror inte att nyhetsproffsen innerst inne påverkats särskilt mycket av den nya situatuionen och konkurrensen. Till och med Martin Jönsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, och en av de mer progressiva i ämnet, skrev idag på Twitter om den fördröjda publiceringen om Assange att man på SvD aldrig "rewritar", skriver om andras texter, per automatik. Och sedan skrev han att det var "tidig morgon" och att det därför tog tid att "kolla" den där grejen om Assange.
Man ville, som alltid, kolla det som gick att kolla. Man gjorde som förr vilket förvånar mig lite eftersom varken Jönsson eller Svenskan brukar blicka bakåt i dessa frågor. Tvärtom.

Varken på SvD eller någon annanstans i branschen har man egentligen ännu börjat rubba på de publicistiska fundamenten trots att förutsättningarna för professionen ändrats så mycket. Dagens nyhet om Julian Assange är ett bra exempel på att man även i de gamla bastionerna nog måste försöka modernisera sina publicistiska principer och den etiska bedömningen om vad som ska publiceras, när det ska ske och hur det ska ske.
Det är omöjligt att bara göra som förr.
Traditionens enorma betydelse för vår oförmåga att orka tackla svåra etiska frågor återspeglas också mellan raderna i Thomas Mattssons krönika där han i någon mån urskuldar sig för publiceringen av Expressens scoop, signerat av Niklas Svensson och Diamant Salihu. Det är rätt typiskt i dagens publicistiska Sverige, chefredaktören känner ett behov att förklara varför saker och ting publiceras... (Se även uppdateringar sist i texten med länkar till fler redaktörers förklaringar).

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen. Aftonbladet hade fått ett förnekande mejl från sin nye kolumnist Julian Assange, men annars fanns det inget nytt i artiklarna trots timmars försening.
En världsnyhet tappades bort i traditionerna.

Nyheten har blivit så snabb så att inte ens nyhetsproffsen hinner med.

UPPDATERINGAR 100821:

REDAKTÖRER OM VARFÖR NYHETEN PUBLICERAS:
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om varför tidningen publicerar nyheten.

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson förklarar varför Svenska Dagbladet publicerar namn mm.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström skriver om publiceringen.

Rapports utgivare Morgan Olofsson och Aktuellts utgivare förklarar gemensamt varför de publicerar nyheten om Julian Assange.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin förklarar publiceringen i sin tidning.

ÖVRIGA TEXTER 100821 OM ANHÅLLANDET:
Emanuel Karlsten, redaktör på Expressen för sociala medier, skriver om konspirationsteorierna rörande beskyllningarna mot Assagne.

Medievisionären Joakim Jardenberg kommenterar nyheten om Wikileaks grundare.

SvD:s krönikör Anders Mildner skriver om att nätet fylls av skepsis.

Sofia Mirjamsdotter bloggar om pressetik i ljuset av beskyllningarna mot Assagne.

UPPDATERING NYA TEXTER 100822:
Expressen chefredaktör Thomas Mattsson samlar intrycken dagen efter tidningens scoop.

Svenska Dagbladets redaktionschef bloggar dag efter avslöjandet.

Dagens Nyheter kollar hur nyheten publicerades upp runt om i världen.