Regnig premiärdag i Almedalen

Under gårdagen var jag på året första seminarium i Almedalen där branschorganisationen Tidningsutgivarna, TU, tillsammans med mediegranskande Sim(o) ville veta av panelen vad vi inte får veta av journalisterna (runt 600 – 700) som bevakar i Visby. Tyvärr fick vi inget riktigt bra svar från den kompetenta panelen på frågan, men det blev ändå en intressant debatt, främst om varför medierna måste finnas på plats i Almedalen.

På scenen fanns extremt rutinerade chefredaktören på Expressen, Thomas Mattsson, och minst lika rutinerade samt avgående pr-konsulten, it-experten Brit Stakston. De båda visste nog vad de hade för roller i sammanhanget och vad de skulle säga. Något mer osäkra verkade expansiva MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith, för första gången någonsin på besök i Almedalen,  och även, trots sin gedigna  forskarbakgrund, doktoranden Kajsa Falasca.

Osäkrast av alla var nog dock moderatorn, presschefen på Saco, Anders Jonsson, tidigare journalist på bl a Expressen. Han var nog den i  lokalen som hade varit med längst i Almedalen, men det ville sig ändå inte riktigt. Han försökte efter bästa förmåga, men debatten tog aldrig riktigt höjd. Det är nog också första gången jag varit med om att ett fullsatt och tv-sänt seminarium i Almedalen faktiskt slutat en kvart för tidigt för att det blev tyst, det fanns inte fler frågor att diskutera.

Nåväl, det blev ändå en intressant diskussion om Almedalen. Både AnnaKarin Lith och Thomas Mattsson berättade hur stora resurser deras medieföretag sätter in för att bevaka allt i Almedalen , utifrån tämligen olika utgångspunker i medielandskapet. Runt 40 medarbetare från Expressen och mellan 15-20 från MittMedias tidningar i Norrland.

Detta blev den första debatten jag följde i årets Almedalen. Det blev en regnig premiärdag I Visby där solen annars alltid brukar lysa under denna vecka. Dock upphörde regnet mot kvällen och jag har aldrig sett så stor publik i parken Almedalen då det var dags för socialdemokraternas ledare att inta talarstolen. Han höll ett bra tal, men hur ska alla hans löften betalas?

Bortsett från dessa funderingar blev jag märkligt nog under dagen förväxlad namnmässigt med en kollega, Hasse Rosén,  som fått ut en felaktig presslegitimation i mitt namn från Almedalens presscenter! Det genererade en märklig Facebook-kommunikation mellan skilda kolleger. Jag hade dock fått ut ett korrekt plastkort.

Jag har länge tyckt att ett presscentrum i den här formen har spelat ut sin roll, en del viktiga skribenter kommer inte alltid ens från tradmedierna. Men det är naturligtvis viktigt att säkerheten fungerar perfekt i sådana här sammanhang, inte minst för Säpo som har att skydda utsatta politiker. I år handlar det visst om 200 ”skyddsobjekt” i Almedalen.

På väg till Almedalen 2014 som slår alla rekord

Nu är det dags för Almedalen supervalåret 2014. Runt 25000 människor väntas till Visby. De politiska partierna har sina egna dagar med arrangemang följda av partiledarnas tal, men även organisationer, företag, myndigheter och en rad andra intressenter är aktiva under veckan. Ett tusental arrangörer bjuder i år in till över 3400 seminarier och andra arrangemang.  Almedalen är en festival för samhällsintresserade, kanske mest för dem med professionella motiv, men även för andra som vill ta del av utvecklingen i samhället.

Det är över 40 år sedan sommargotlänningen Olof Palme höll ett politiskt tal från ett lastbilsflak i parken Almedalen mitt i Visby. Det blev startskottet för ett arrangemang som växer för varje år som går. Arrangemanget sägs generera runt 200 miljoner kronor i intäkter för Gotland. Krogar, hotell, färjor och flyg är fullbokade. Massor av människor i Visby flyttar ut till stugor och husvagnar och hyr ut sina lägenheter till besökare.

Ingenting tyder på att Almedalen är på väg att minska i betydelse, snarare tvärtom. Om det finns något hot mot arrangemanget så är det dels att det blir allt dyrare för arrangörerna som får betala saftigt för seminarielokaler och boenden för sina medarbetare, dels att det är svårt för alla deltagare att ens hitta ett ställe att bo på.

Jag vet en stor arrangör som hade ett kontrakt i flera år på att hyra en tomt i centrala Visby för sina seminarier och för detta betalade flera hundra tusen kronor för veckan. När kontraktet gick ut brydde man sig inte ens om att försöka få ett nytt avtal till stånd eftersom det stod klart att hyran skulle höjas kraftigt. Kanske till en halv miljon kronor? I stället började man agera  på gator och torg utan fast plats som kostade pengar.

Nåväl, nu är det dags igen för Almedalen och dragningskraften är oförändrat stor på mig oavsett om det är valår eller inte.  Utbudet av seminarier är fantastiskt för den som är intresserad av samhällsutvecklingen, men viktigast av allt är nog ändå Almedalen som mötesplats.

För både min fru Lena och mig som deltidskonsulter är det ovärderligt att dels följa alla semiarier inom våra specialområden, dels knyta nya kontakter och vårda dem man redan har. Arrangemang rörande omvårdnad och sjukvård är kanske det största specialområdet där Lena får prioritera hårt i valet mellan alla seminarier och ändå bara hinner delta i en bråkdel av utbudet.

Det är i stort sett ett lika rikt utbud av arrangemang på medieområdet som jag ägnar dagarna åt i Almedalen. Alla stora medier som Expressen, Aftonbladet, TV4, Sveriges Radio, SR, och Sveriges Television finns på plats och står för en rad arrangemang. Enbart SR sägs ha runt 100 medarbetare i Visby! SR sänder liksom SVT och TV4 direkt från sina montrar i Visby.

Branschorganisationer som Tidningsutgivarna, Utgivarna, Almega och Svenska Journalistförbundet deltar också med många värdefulla arrangemang. Almedalen är som en extrem intensivkurs, ett snabbt universitet rörande samhällsutvecklingen.

Förutom sjukvård, omvårdnad och medier finns ju också åkeriäringen, miljörörelsen, sjöfarten, energiföretag, Öresundsregionen, försvaret, facket, arbetsgivarna, partierna, staten och snart sagt varje organisation och lobbyist av betydelse på plats. För medierna är Almedalen rena rama julafton, inte minst detta supervalår. För polisen och Säpo är det väl snarare en mardröm mitt i semestertiden med 200 av landets 400 ”skyddsobjekt” på plats, särskilt ett år då nazisterna är mer aktiva än andra år.

I morgon går den fullbelagda färjan till Visby från Nynäshamn där detta skrivs i natt på hotellet med ett trist regnväder utanför fönstret. Vi får se om paraplyerna måste användas i Almedalen i år.

Under veckan kommer jag som vanligt att försöka twittra och blogga om seminarier och arrangemang. Otillräcklig kapacitet för bredband och mobilnät brukar vara ett problem i det sammanhanget, men vi får se om det blir bättre täckning i år. Syns jag inte tilI på denna blogg och Twitter, @RobRos, så är det problem med täckningen.

I övrigt är jag som säkert många andra lätt orolig över vad nazister och rasister kan tänkas hitta på för att väcka uppmärksamhet under veckan. Och kanske också lite för om vi ens får möjlighet att äta på krogarna detta år då Almedalen tydligen lockar fler än någonsin tidigare. Det har varit svårt redan tidigare och lugnare år att få mat, men korvkiosken högt upp i staden nära Hästgatan och Wallers plats är alltid en räddning. Bra korv och mos! Tak om det regnar. ICA vid Stora Torget är också en stor tillgång. Kvällsöppet…

I går lördag publicerade för övrigt Arbetarbladet en artikel där jag som frekvent besökare i Almedalen till min egen förvåning intervjuades om vad som kan vara bra att tänka på för den som tänker besöka Almedalen. Kolla de tre tipsen!  

 Relevanta länkar:

Välkommen till Amedalsveckan i Visby  - Almedalens officiella hemsida

Almedalen - sökning på Google på "Almedalen", 1 140 000 träffar. 

Nazistiskt tal överröstades av motdemonstranter - nyhetstext i Aftonbladet

Säpo storsatsar i Almedalen - nyhetstext svt.se

MittMedia, Eskilstuna-Kuriren och Promedia. En spännande resa!

MittMedia växer. Avsiktsförklaringen om ett övertagande av Promedia, tillsammans med Eskilstuna-Kuriren, är förhoppningsvis ingången till en sund affär då de båda redan är minoritetsägare med Stampen som majoritetsägare, ett olyckligt förhållande med starka slitningar. Imponerande är öppenheten i kommentarerna från främst Thomas Peterssohn i Mittmedia, men även från Martin Alsander, vd i Stampen, om motsättningarna och förhandlingsläget. Så ska medieföreträdare agera!

Arkitekt och pådrivande till affären är MittMedias koncernchef Thomas Peterssohn som varit kritisk mot Promedias stela framtidsstrategi, inte minst vad det gäller den bristfälliga digitala utvecklingen. Som delägarföreträdare har han och MittMedia haft anledning att skydda betydande intressen i Promedia.

Där någonstans började nog affären diskuteras, samtidigt som Stampen och dess nye vd Martin Alsander fortsatte reningsprocessen för Stampen, en koncern som dragit på sig stora finansiella problem efter alla förvärv.

Att Stampen och dess banker i det läget resonerade om en försäljning av guldkalven Mitt i-tidningarna, gemensamt ägd med just MittMedia och Eskilstuna-Kuriren, var ingen högoddsare. Ett bolag med en försäljning på runt 300 miljoner kronor och en vinst på 70 miljoner per år, en stor tillgång och ett bra försäljningsobjekt för krisande majoritetsägaren Stampen. Och därmed ett förhandlingsargument för minoritetsägarna gentemot Stampen, vad skulle de få i stället om de gick med på att sälja guldkalven, vilket de kanske inte alls ville göra?  

Nu är de där. Lönsamma Mitt i-tidningarna säljs till Segulah. Det blir intressant att se vad dessa riskkapitalister vill göra i ett medieföretag. De har börjat bra med sina rekryteringar av rutinerade Joachim Berner som ordförande och Dan Lannerö som ledamot i styrelsen, en skicklig publicist och entreprenör kompletterad med en erfaren vd-räv från branschen. Intressant i sammanhanget är att Joachim Berner också har en framgångsrik bakgrund i Stampen. 

Och minoritetsägarna MittMedia och Eskilstuna-Kuriren har, för att släppa guldkalven Mitt-i, förhandlat till sig en motprestation, nämligen majoritetsägaren Stampens Promedia som snarare blivit en belastning än en tillgång för familjen Hjörnes imperium, som nu gör en snöplig reträtt till västkusten. Tomas Brunegård, som trots allt fortfarande är ordförande i Stampen, är nog inte så glad över att hans ambitiösa satsningar på den nationella branscharenan avvecklas.  

Stampen tar enligt avsiktsförklaringen över tryckerierna i bodelningen, vilket av dess koncernchef beskrivs som positivt. Det är kanske inte direkt vad jag skulle drömma om att få som dellikvid i en uppgörelse på medieområdet 2014, men ok, Stampen är dominerade på tryckeriområdet genom sitt dotterbolag V-Tab. I vart fall så länge som tidningar över huvud taget trycks på papper…

Jag hoppas och tror att både stukade Stampen, Eskilstuna-Kuriren och min forne arbetsgivare MittMedia med detta är på väg mot en god affär, men visst finns det anledning till en viss oro i ett läge där i vart fall jag själv inte gärna skulle lätta min plånbok på pengar för att köpa traditionella tidningsföretag. Och definitivt inte stora dyra tryckerier.

MittMedia har, tack vare visionären Thomas Peterssohn, en klar och tydlig digital strategi och det är säkert också det bästa argumentet för koncernen att öka sitt revir bland varumärkena i den traditionella branschen, men sedan gäller det också att lyckas få alla med sig trots de skilda företagens olika kulturer. Och där skiljer det en hel del mellan starkt moderniserade och strukturerade MittMedia, mer traditionella Eskilstuna-Kuriren och det av Stampen på sitt sätt övergivna Promedia. Lokal- och regiontidningar var nog inte deras grej.

Jag hoppas verkligen att allt går väldigt bra, att Stampen får ordning på sin ekonomi, att Promedia hamnar i en god familj där alla kommer att vara överens, vilket inte alltid är helt lätt, samt att Eskilstuna-Kuriren och MittMedia kan räkna hem affären.  

Sammantaget tycker jag att det är som Thomas Peterssohn sagt, samverkan och utbyten är liksom den digitala övergången helt nödvändiga målsättningar. Samtidigt har erfarenheten lärt mig att fusioner som syftar till mer samverkan kan vara svåra att fullfölja på ett bra sätt.

Sådana processer ställer stora krav på att styrelser och ledningsgrupper klarar trycket och inte faller undan för krav och revirinspirerade idéer som definitivt kommer från olika håll. MittMedia har hittills växt och omstrukturerat sig i en takt och omfattning som branschen aldrig skådat tidigare.

Koncernchefen Thomas Peterssohn, som hittills synbarligen på bara några år lyckats med i stort sett allt, kommer säkert att möta nya svåra utmaningar då ännu fler tidningar, chefredaktörer och fackklubbar inlemmas i koncernen.  

Klarar koncernledningen trycket? Alla dess ledamöter finns idag geografiskt utspridda över en stor del av Sverige och är ständigt på resande fot mot nya förhandlingar, stora konferenser, ägarmöten, problem och krismöten. Ledningsgruppen och dess ledamöter och stab måste ständigt funka på topp i en organisation som bara för ett par år sedan såg helt traditionell och annorlunda ut, då helt inriktad på förvaltning snarare än expansion och strukturförändringar.    

Expansiva MittMedia går mot en stor utmaning i detta projekt rörande Promedia. Det blir Norrans vd Anders Westermark som, om jag fattat saken rätt, under en övergångstid som ordförande får hantera övertagandet av Promedia i en rekonstruerad styrelse inom Liberala Tidningar, det bolag som med sina ägare Stampen, MittMedia och Eskilstuna-Kuriren idag äger Promedia genom VLT.

Westermark får en viktig roll , som  ”opartisk” ordförande, i en styrelse där både den frånträdande ägaren Stampen och de nya ägarna MittMedia och Eskilstuna-Kuriren har sina ledamöter. Westermark är en utmärkt person som säkert klarar uppdraget bra, men varför beskrivs han som opartisk när han faktiskt sitter i Eskilstuna-Kurirens styrelse? Beror det på att spänningarna är störst mellan MittMedia och Stampen och att Kuriren förhåller sig mer neutralt?

Hursomhelst, nu befinner sig parterna i ett läge då det faktiskt bara finns en avsiktsförklaring inför svåra förhandlingar om att en bodelning ska ske där ett stort bolag styckas och där gamla och nya ägare ännu inte är överens om värden, fördelning, pengar och allt sånt. I slutet av november ska det vara klart och det är viktigt både för anställda och företag att detta projekt lyckas. Och för den sargade branschen.

Jag håller tummarna och håller med Thomas Peterssohn om och det nog blir som i Norge med färre, men större mediekoncerner. Nödvändigt på gott och ont, men också en svår resa.
Spännande blir det, oavsett vad man tycker om utvecklingen.

Uppdatering, nya länkar: 
Tomas Brunegård avgår - nyhetsartikel medievarlden.se 2014-06-30
Flyta på egen kork - eller inte - kulturartikel om Brunegård av Pär-Arne Jigenius, expressen.se 14-07-22

Övriga relevanta länkar:
Thomas Mattsson och Jan Helin om dessa affärer  - Mattsson & Helin podcast, c a 1,03 timme in i sändningen
Stampen - som ett ufo i en klosterträdgård - Kenny Genborg skriver på kennygenborg.se
En mycket positiv medienyhet - chefredaktör Daniel Nordström i Arbetarbladet

Peterssohn: Tryggare med ägare som drar jämt - intervju i Medievärlden med Thomas Peterssohn.
Ägarsamarbetet funkade inte - intervju i Journalisten med Thomas Peterssohn
Mitti-försäljningen räddar Stampen - nyhetstext i Resume.se
Stampen köps ut från Promedia - nyhetstext i Resume.se

Korrigerad och uppdaterad 140626 kl 13.00, kl 22.10, kompletterad med länk 140627 kl 14.15
Korrigerad och uppdaterad med ovanstående nya länkar 140723 kl 21.32 

HD, TV4 och alla andra på G, ilsken kritik och känslorna svallar

Nu snurrar det fort i mediernas värld. Sydsvenskan köper Helsingborgs Dagblad, HD.  TV4 lägger ner sina lokalredaktioner.  Oro, sorg och bitter polemik i Helsingborg, facklig ilska på TV4 och upprörda politiker i riksdagen. Som alltid då medierna rationaliserar och strukturerar.

Ett samgående mellan Sydsvenskan och HD har diskuterats i många herrans år. Som för ungefär 15 år sedan då Bonniers och dess dåvarande koncernchef Bengt Braun agerade, men  HD var, om jag minns rätt, starkt emot en utveckling där Bonniers kunde etablera sig i Skåne. I stället sökte man samarbete i Malmö och senare gick HD och Nordvästra Skånes Tidningar, NST, ihop. 

Det var en av de första stora fusionerna mellan olika tidningshus i modern tid. En tanke var nog just att bilda front mot en tänkbar Bonniersatsning i Skåne, en sådan som ju också senare kom i Trelleborg, Ystad och Kristianstad. Och i Malmö där Sydsvenskan togs över av Bonniers.

Det var en stor grej när ägarfamiljerna Sommelius i HD och Ander i NST kom överens om ett samgående. Jag kommer ihåg en debatt om saken, arrangerad i Helsingborg av föreningen Redaktionsledarna.

HD:s styrelseordförande Lars Svensson var vd på den tiden och hade personligen spelat en mycket viktig roll i kontakterna mellan ägarfamiljerna och ansattes av kritiska frågor i diskussionen där jag var moderator. Svensson förklarade tålmodigt vad viktigt och nödvändigt det redan då var att rusta för framtiden; framgången för stora och stolta HD var inte alltid given. Ungefär så.  Samma frågor och samma svar som alltid i liknande sammanhang, även numera när dagens ägare och medieledare får kritiska frågor då de bestämmer sig och faktiskt gör något de ser som nödvändigt.

Så även vad det gäller fallet TV4 där politiker gärna tycker till och har synpunkter på vad bolagets styrelse kommit fram till. TV4:s ledning agerade mindre klokt inför KU för något år sedan då dess ledning slogs för att få behålla all reklamtid och angav lokalbevakningen som ett skäl för detta.  Jan Scherman, tidigare vd, har vittnat om detta.

Där är TV4 värd kritik, men det är också inblandade politiker som inte alltför skickligt hanterat sitt ansvar, vare sig då det gäller sändningstillståndet för TV4 eller mediepolitiken i stort. Den senaste hårt kritiserade presstödsutredningen är ett exempel på den närmast obefintliga mediepolitiken. Den röjde politikens närmast plågsamma okunnighet om medieutvecklingen. Men nu gråts det krokodiltårar i de politiska korridorerna över de dramatiska förändringarna i mediernas värld och vad dessa kan innebära för demokratin.

Jodå, riksdagen har onekligen fattat beslut om att den stötande reklamskatten måste tas bort. Den drabbar ett antal tidningar som får skatta på sina reklamintäkter medan TV4, radioreklamen och all direktreklam slipper den pålagan. Men regeringen har år efter år konstaterat att det inte finns ekonomiskt utrymme för att genomföra riksdagsbeslutet. Tidningsutgivarna, TU, och dess vd Per Hultengård har år efter år kritiserat regeringen för detta och pekat på tidningshusens behov av pengarna i nedskärningstider. Utan resultat. Ibland är respekten för demokratin och dess spelregler begränsad även bland tunga politiker.   

Spelbolagens annonsering är en annan viktig fråga som kastar skuggor över statsmakten. Expressens och Aftonbladets förre och nuvarande chefredaktörer Anders Gerdin, Otto Sjöberg och Thomas Mattsson har fört en hård kamp för att medier i Sverige ska få sälja reklam till lagliga utländska spelbolag på samma villkor som t ex TV3, som sänder på svenska, men från utlandet.

För TV3 med flera tv-bolag gäller därför inte den restriktiva svenska lagstiftningen. Gerdin, Sjöberg och Mattsson har fått slåss i den ena domstolsförhandlingen efter andra mot hårdnackat motstånd från svenska staten företrädd av Lotteriinspektionen. EU-kommissionen har kritiserat Sverige för spelmonopolet, men finansmarknadsminister Peter Norman försvarar hyckleriet.

Detta är några exempel där statsmakten och dess ansvariga politiker försvårat mediernas möjligheter. Politikernas envetna utökning av sekretess och angrepp på och obstruktion mot tryck- och yttrandefriheten är andra exempel på att kärleken till medier och dess granskande journalistik inte är så uttalad som det låter då de kritiskt ojar sig om demokratin när branschen rationaliserar eller driver igenom strukturförändringar.

Då får man kanske, trots allt, ha lite större fördragsamhet med bekymrade fackliga företrädare som oroar sig för medlemmarnas jobb. Det är lättare att förstå dem än de nostalgiska medieprofiler som känslosamt går emot alla förändringar och hellre drömmer sig tillbaka till det som en gång var.

Ibland känns det som om allt händer just nu vad det gäller dramatiken i mediehusen, men tidningskartan har ritats om under lång tid. Enbart under de senaste decennierna tog till exempel Norrköpings Tidningar över både Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten, Corren, UNT och tidningarna på Gotland. Koncernen NTM skapades. Östra Småland ägs sedan 2010 av tidigare konkurrenten Gota där också tidningar som Barometern, Blekinge Läns Tidning och Borås Tidning ingår sedan ett antal år. 

Arbetabladet togs över av tidigare konkurrenten Gefle Dagblads ägare MittMedia. Dagbladet, Länstidningen i Östersund och senast Dala-Demokraten likaså. 

Försäljningen av Centerns tidningar var en av de största branschaffärerna i Sverige och Centerpartiet blev därmed Europas rikaste parti, allt medan mediepolitiker oroade sig för mediekoncentrationens följder. Men strateger inom Centerpartiet såg uppenbarligen vad som skulle hända med tidningarnas lönsamhet och sålde i rätt tid.  

Tidigare såldes moderatägda Västernorrlands Allehanda och socialdemokratiska Nya Norrland. De återuppstod år 2000 som Tidningen Ångermanland som sedan slogs ihop med Örnsköldsviks Allehanda. I Hälsingland blev fyra tidningar Hälsingetidningar. Många andra uppmärksammade förändringar har skett över tid.  Listan är lång och nästan överallt har besluten kritiserats och överorden har varit många om vad illa det skulle gå.

Anders Ahlberg, tidigare publisher för Kyrkans Tidning och huvudredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, konstaterar i en intressant artikel i Medievärlden att det personliga ägandet är på väg att försvinna. Det har han rätt i. Processen har pågått länge. Under senare år sålde familjen Bengtsson Dalarnas Tidningar då de ansåg sig ha gjort sitt för företaget när mediebranschen började utvecklas åt ett nytt håll. De sålde i rätt tid när tidningar värderades som högst. Nu gör de nya framgångsrika affärer med kapitalet.
VLT togs efter många långa och bittra strider över av Stampen, familjen Pers försvann ut i kulissen. Försäljningen föregicks av en intern strid inom ägarnas släkt. Anders H Pers slogs hårt på bolagsstämmor och med jurister mot övertagandet, men fick ge sig. Stampen etablerade sig i Mälardalen och Promedia skapades där även Nerikes Allehanda med flera tidningar nu ingår. Och där nya tider skapat problem för tidigare oerhört välmående tidningar. 
Längre tillbaks sålde Erik Anund Hallin och hans familj Örnsköldsviks Allehanda till Sundsvalls Tidning ett antal år innan dess ägarfamiljer Alström och Wide sålde ST och ÖA till Gefle Dagblad, GD. Det blev starten för den koncern som idag heter MittMedia med ett 20-tal tidningstitlar.

Jag var faktisk en gång i tiden själv en väldigt liten ägare i GD med några få aktier som så småningom löstes in, inte långt efter en framgångsrik corner-affär som unga civilekonomer smart genomförde mot GD efter förvärvet av Sundsvalls Tidning.  Och min egen farfar Gustav Rosén ägde för länge sedan Västerbottens-Kuriren, VK, och satt till och med i fängelse för tryckfrihetsbrott. Det bet inte på hans stridsvilja mot det konservativa etablissemanget i Umeå där kåkfararen slutade som landshövding...

Om Gustav Rosén  hade behållit VK skulle vi i släkten nog tvingats genomlida stormiga stormöten med alla delägare, vi var fler än tio aktiva (och envisa) journalister om jag minns rätt. Tidningsägandet har ofta präglats av interna familjestrider och känslor. Och kritik från omvärlden, som mot Hjörnes dominans i Göteborg och familjen Hamrins framgångar i Småland. För att inte tala om all misstänksamhet och kritik mot familjen Anders skickligt skapade imperium i Värmland. Det var nog tur att farfar sålde VK som numera är stiftelseägd.   

Nu lämnar familjen Sommelius branschen och en av säljarna, Sören Sommelius, tidigare själv kulturredaktör på HD och nu styrelseledamot i företaget, slåss med sina känslor i en uppmärksammad artikel i HD. Texten utlöste en upprörd debatt på Facebook mellan Sommelius och HD:s förre medarbetare Joakim Jardenberg, känd it-entreprenör och stridbar debattör, numera också it-chef i Helsingborgs kommun.  Känslorna svallar utifrån två extremt olika uttolkare av medieutvecklingen där Jardenberg bejakar utvecklingen, Sommelius beklagar den, icke utan bitterhet.   

I Anders Ahlbergs text kan också man ana lite sorg mellan raderna över alla dessa förändringar. I inlägg från andra debattörer, särskilt i och kring de nu berörda företagen, handlar det snarare om stark oro, ilska och bitterhet. Som ofta i liknande sammanhang trots att förändringar alltid har skett och alltid måste ske med tiden. Det vore egentligen rimligare med bråk och kritik när ingenting händer utan allt får lunka på som vanligt, men det är ju tvärtom när ägare och ledningar tänker nytt och agerar som kritiken kommer.

Så till exempel i dessa tider då mediehusen inte bara rationaliserar och strukturerar, utan också söker nya lösningar på nätet, med eller utan betalväggar. Eller då en koncern som MittMedia vågar sig på en mycket tydlig digital inriktning och därför även en följdriktig omläggning där papperstidningen inte längre ska tryckas sent på kvällarna. En reform som ifrågasätts här och där av branschkolleger. Ändå är det tämligen uppenbart att tryckta tidningar måste utvecklas kvalitativt bort från händelsenyheter vi får i andra medier. Är sena sportnyheter fortfarande publicistisk kvalitet? Och kostnaderna för tryckningen måste minskas.

För många känns helt tydligt gårdagen trygg och morgondagen jobbig, men snart kommer det ändå nya bulletiner om mediebranschen som skakar om debattörerna, nostalgikerna, facket och politikerna.  Olösta branschfrågor är det gott om.

Vad händer i Värmland med NWT-koncernen där ett generationsskifte närmar sig? Kommer kanske ytterligare en ägarfamilj att lämna tidningsvälden? Vem köper Mitti-tidningarna som är till salu? Hur klarar sig Svenska Dagbladet i dessa svåra tider? Och vad händer med Promedia, eller snarare, vad händer med hela stora stolta Stampen där dramatiken numera är påtaglig?   

Tills vi får veta vad som händer på västfronten kan man läsa debatten om Stampen i Göteborgs-Posten mellan dess kritiske kulturredaktör Gabriel Byström och dennes chefredaktör Peter Hjörne, även huvudägare i Stampen. En intressant och ovanlig debatt i GP-sammanhang; GP har ofta kritiserats för att inte släppa fram kritik mot familjen Hjörne och företaget.

Nu har Peter Hjörne tagit diskussionen, men vart tog Stampens ordförande Tomas Brunegård vägen? Med tanke på hans framträdande plats i Stampens historia vore det intressant att få höra hans synpunkter på saken.

Uppdaterad och korrigerad 140425 kl 16.25
       

Fler relevanta länkar: 

"En sorgens dag" - Sören Sommelius intervjuas, medievarlden.se 140423
Kulturministern - ge oss en mediepolitik värd namnet - Sören Sommelius, debattartikel, svt.se 140423
Vi ska bli ett bolag - med ett tryckeri - Lars Dahmén, intervju, medievarlden.se 140423
Sydsvenskan köper HD - nyhetsartikel, medievarlden.se 140423
Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad går samman - nyhetsartikel, sydsvenskan.se 140423
Sydsvenskan köper Helsingborgs Dagblad - nyhetsartikel och tv-inslag, hd.se 140423

Business as usual - Bengt Göransson, kulturartikel om TV4, hd.se 140425
Svar på öppet brev till TV¤.s styrelse - Casten Almqvist, inlägg, tv4gruppen.se 140423
Öppet brev till TV4:s styrelse - öppet brev från Nätverket för lokal-TV. journalisten.se 140423
Ska TV4 lämna tillbaka reklamtiden nu? - Janne Andersson, debattartikel, medievarlden.se 140410

Det är som med Nadals knä - Peter Hjörne, ledarkrönika, gp.se 140419
Klyfta som hotar demokratin - Gabriel Byström, kulturartikel, gp.se 140417
Privat public service - Peter Hjörne, ledarkrönika, gp.se 140412
Vad händer när ekonomerna styr mediebranschen? - Gabriel Byström, kulturartikel, gp.se 140411
Hjörne bryter tystnaden - resume.se, nyhetsartikel 140207
Det blir en ordentlig nedskrivning - Peter Hjörne intervjuas, svd.se 140206
Det handlade inte bara om Janne Josefsson - Per-Arne Jigenius, kulturartikel, gt.se 090122
I Göteborg får man inte kritisera en Hjörne - Janne Josefsson, kulturartikel, gt.se 090106

Lokaljournalistikens diagnos - Gunilla Kindstrand, krönika helahälsingland.se 140412
MittMedia har ömma tår - Björn Häger, debattartikel medievarlden.se 140409
Glöm inte det positiva Björn Häger - Daniel Nordström, blogginlägg arbetarbladet.se 140409   
Kulmen på vanvården av lokaljournalistiken - Ulrika Knutson, debattartikel, expressen.se 140410

Lokalmediernas kris utarmar vår demokrati - Björn Häger, debattartikel, expressen.se 140408

Regeringens skymf mot yttrandefriheten - Nils Funcke och Per Hultengård, debattartikel, Expressen 130918

Politikerna struntar i yttrandefrihet - Anna Troberg, Piratpartiet, debattartikel, journalisten.se 130403

        

JK borde ha åtalat utgivaren för Lexbase

Det är synd att Justitiekanslern, JK, inte inleder en förundersökning om den kritiserade databasen Lexbase. Visst, JK ska vara försiktig med åtgärder rörande tryck- och yttrandefriheten, men den här gången var det befogat med ett åtal. Genom sitt dåligt förklarade beslut ger JK förbudsivrare luft under vingarna då de påstår att det krävs skärpta lagar. De har fel, den befintliga lagen räcker sannolikt om den används.  

Lexbase hade sökt och fått ett utgivningsbevis som innebär att sajten omfattas av grundlagarna. Lexbase  fick därmed, precis som tidningar och etermedier, en ansvarig utgivare som kan åtalas för exempelvis förtal enligt den särskilda ordning som gäller för ett tryckfrihetsbrott.

De som är kritiska till alla nya möjligheter för medborgarna att via internet enkelt få ta del av offentliga uppgifter, oftast makthavare, vill begränsa tillgången på offentliga uppgifter för allmänheten. De drivs av olusten inför publiceringar de tycker är obehagliga och vill därför med populistiskt motiverade förbud motverka dessa.

Efter fallet Lexbase vill kritiker som Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö till och med riva upp grundlagen och minska möjligheterna för presumtiva publicister att få utgivningsbevis; det förfarandet beskrivs som ett missbruk när sajtägare vill utse en ansvarig utgivare inför publiceringen av offentliga uppgifter. Detta trots att det både reellt och formellt är precis tvärtom; den som vill bli utgivare är ju också beredd att ta juridiskt ansvar för publiceringar. Staten bör inte motverka detta.    

Nu fick vi tyvärr inte se hur JK skulle ha klarat av att hålla utgivaren för Lexbase ansvarig för sina publiceringar, men jag tror att det skulle ha blivit en fällande dom. Förhoppningsvis då  inte för publiceringarna som sådana av offentliga domar, utan snarare för förtal orsakat av det slarviga och urskiljningslösa upplägget  med rent felaktiga utpekanden. En etablerad ansvarig utgivare i traditionella medier skulle inte ha släppt igenom så känsliga personuppgifter utan noggrann kontroll och prioritering.
Alla drabbade har fortfarande möjligheter att själva agera juridiskt mot utgivaren på Lexbase, men det är ett jobbigt och kostsamt projekt för en enskild person. Justitiekanslern är den ende som för samhällets räkning får åtala en ansvarig utgivare, men det ska enligt regelverket - klokt nog - ske sparsamt och endast då JK finner att det är ”påkallat från allmän synpunkt”, det vill säga då det ligger i samhällets intresse.

Den bedömningen gjorde JK Hans Stark 1990 då han åtalade Expressens chefredaktör Bo Strömstedt i den s k spelskandalen. Strömstedt friades. 2006 åtalade JK Göran Lambertz  Expressens utgivare Otto Sjöberg  för de felaktiga påståendena om att skådespelaren Mikael Persbrandt tagits in på alkoholklinik. Sjöberg fälldes.  

I båda dessa fall ansågs publiceringarna motivera ett åtal av JK, men inte nu då hundratals människor menar att de på skilda sätt förtalats av Lexbase. Jag tycker att det vore mer motiverat denna gång utifrån allmän synpunkt med en rättslig prövning på initiativ av JK.

Men JK Anna Skarhed har gjort en annan bedömning och menar att detta är en situation som lagstiftaren inte kunnat förutse. Där finner hon ett skäl mot en förundersökning, jag tycker att det borde vara precis tvärtom. Medieutvecklingen i sig är ett motiv för att pröva om tryckfrihetsförordningen håller när nya medieaktörer börjar publicera sådant vi inte sett tidigare. Nu spelar JK:s beslut i stället förbudsivrarna i händerna. Under många år har ett antal av dem på skilda sätt krävt inskränkningar i grundlagarna, bl a vad det gäller offentlighetsprincipen. Man har strävat efter att försvåra medborgarnas möjligheter att få ut information för att på så sätt omöjliggöra kontroversiella publiceringar i stället för att angripa dessa med befintlig lagstiftning, till exempel genom att försöka få utgivaren fälld för förtal.

Även i andra sammanhang har krav på nya förbud rests och alltför ofta också tillgodosetts, till exempel vad de gäller utlämnandet av  passbilder som i praktiken stoppats. En tidning kan idag inte få ut passbilder på t ex tungt belastade kriminella. Samma sak med viss ekonomisk information sedan kreditupplysningslagen stramats åt. Det har till och med funnits förslag om att stoppa möjligheter för sajter typ Eniro, Ratsit och hitta.se. 

Förra sommaren infördes den så kallade fotoförbudslagen som innebär att det blev olagligt att ta kränkande bilder i privata miljöer. Ansvaret lyftes därmed bort från den ansvarige utgivaren som publicerar bilden och läggs i stället på den enskilde fotografen som sekundsnabbt ska avgöra om det är en laglig fotografering eller inte, oavsett om bilden publiceras eller ej.

Dessa begränsningar drabbar tryck- och yttrandefriheten i onödan eftersom det redan nu går att döma för dessa brott utifrån befintliga lagar. Det uppmärksammade förtalsmålet i Göteborg där ungdomar dömdes för kränkande bilder utlagda på Instagram är ett annat exempel på att det går att lagföra nätbrott med befintliga lagar till skillnad från vad förbudsivrare hävdat.

Men i fallet Lexbase har således statens jurist, JK, kommit fram till att saken inte motiverar ett åral. Dessutom är beslutet dåligt förklarat:

"Oavsett om det i dessa fall skulle föreligga förtalsbrott eller inte, ger uppgifterna i de aktuella anmälningarna inte underlag för bedömningen att det skulle finnas sådana särskilda skäl som från allmän synpunkt motiverar ett ingripande genom allmänt åtal. Förundersökning ska därför inte inledas i något av ärendena".

Inte mer än så. Trots den självklara restriktiva tillämpningen  kan man denna gång fråga sig varför JK inte agerade med ett åtal för förtal.
Korrigerad 140330 kl 0034
Uppdaterad med ny länk 140406 kl 01.09, 140408 kl 00.27
   

Länkar:
JK tar inte sitt ansvar - Anette Novak, medievarlden.se
Rätt av JK att inte åtala Lexbase - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se
Funcke: Värna utgivningsbevis för webbplatser - trots Lexbase - Debattartikel, Medieormen, sverigesradio.se
Hot på nätet lika olagligt som på gatan -  Friad eller fälld i juridikens gränsland, ur.se 
Alliansregeringen urholkar offentlighetsprincipen - utkiksbloggen.blogspot.se
Lexbase: Hur integritetsskyddet blev en klassfråga - Mårten Schultz, juridikbloggen.se  

Mordet på Nils Horner brutal påminnelse om hoten mot journalister

Nils Horners sorgliga bortgång påminner brutalt om vilka risker många journalister tar för att vi ska få veta vad som händer. Över 1000 journalister har dödats sedan 1992 enligt Committe to Protect Journalists. Flera svenska journalister har också tidigare mördats eller kidnappats under sin yrkesutövning i olika länder.

Sveriges Radio flaggade idag på halv stång vid radiohuset där vd Cilla Benkö höll en presskonferens om mordet på sin medarbetare i Kabul. Vid sin sida hade hon ekochefen Anne Lagercrantz och säkerhetschefen Finn Isaksson, alla starkt berörda över kollegans öde under tjänsteutövningen i Afghanistan. Cilla Benkö sa att detta är en av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia. 

Under den dämpade presskonferensen ställdes flera frågor om varför Sveriges Radio skickar medarbetare till Kabul då få andra redaktioner gör det. Cilla Benkö och Anne Lagercrantz beskrev ingående och bestämt varför Sveriges Radio måste finnas på plats och bevaka vad som händer ute i världen, alternativet finns inte, sa de.

Vad det gällde Nils Horner var snarare problemet för kollegerna på Sveriges Radio att dämpa hans vilja att ge sig iväg till farliga riskområden, sa Cilla Benkö. Han ville alltid finnas på plats och rapportera hem till Sverige. Ett bättre eftermäle kan inte en ambitiös reporter få av sin chef.

Många journalister har liksom Nils Horner fått offra sina liv under sin yrkesutövning. Enligt ett reportage i Journalisten konstaterar organisationen Committee to Protect Journalists att över 1000 journalister dödats sedan 1992. Enbart 2012 dödades 88 journalister i världen enligt organisationen Reportrar utan gränser. Dess kanslichef Urban Löfqvist säger till Expressen att säkerhetsläget i just Afghanistan verkar har förvärrats då den militära närvaron har minskats samt att det blivit svårare för journalister att arbeta i krigszoner. 

Tidigare har svenska reportrar och fotografer dödats i flera andra länder. 1979 avrättades Expressens reporter Arne Lemberg och Svenska Dagbladets medarbetare Karl Bergman tillsammans med två tyska journalister då de fyra bevakade striderna i Idi Amins Uganda. 1983 dödades frilansfotografen Göran Assbring i Eritrea av ett skott i bröstet. 2006 mördades frilansjournalisten Martin Adler då han för Aftonbladet bevakade en demonstration i Mogadishu i Somalia. 

Några år dessförinnan befann sig Martin Adler också i livsfara då han fanns i samma hus som TV4-fotografen Ulf Strömberg när denne sköts ihjäl i Afghanistan 2001. De övernattade i ett hus i Kabul tillsammans med TV4:s reporter Rolf Porseryd och Aftonbladets reporter Bo Lidén. Rånare med kalashnikovs hade tagit sig in i ett hus där journalisterna låg och sov.

1973 sköts SVT Rapports svensk-argentinske kameraman Leonardo Henrichsen ihjäl under ett misslyckat militärt kuppförsök mot Salvador Allende i Chile. När skottet föll filmade han själv soldaten som sköt honom.

Utöver dem som dödats har också svenska journalister många gånger sluppit undan med livet i behåll, men skadats eller tillfångatagits. SVT:s reporter Bert Sundström misshandlades svårt under revolutionen i Egypten 2011. Så sent som i november 2013 kidnappades de svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström i Syrien. Den senare sköts i benet under ett flyktförsök. De släpptes efter drygt 40 dygn.

Frilansjournalisterna Martin Shibbye och Johan Persson greps sedan de tagit sig över gränsen in i Ogaden-regionen 2011. De fängslades i Etiopien och har senare skrivit en uppmärksammad bok, 438 dagar, om sin tid i fängelse.

Den svenske journalisten Dawit Isaak sitter fängslad i sitt forna hemland Eritrea sedan 2001 och hans öde har uppmärksammats över hela världen. Han har just denna dag suttit fängslad över 4552 dagar utan rättegång. Sedan 2004 turas ett antal olika medieorganisationer, som Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet, om att överlämna ett protestbrev till Eritreas ambassad.

Även här hemma i Sverige förekommer både hot och attentat mot journalister. 1999 sprängdes en bomb under journalisten Peter Karlssons bil i Nacka. Karlssons åttaårige son och han själv skadades och hustrun chockades. Båda hustrun och han hade som journalister skrivit mycket om högerextrema rörelser. Två anhölls, men brottet blev aldrig uppklarat. 2001 planerades ett nytt attentat mot Peter Karlsson som tillsammans med familjen lever under skyddad identitet.

1984 försvann Rapports reporter Cats Falck tillsammans med en väninna under mystiska omständigheter och båda hittades ett halvår senare döda i en bil i Hammarbykanalen. Det ansågs vara en olycka, men 2001 hävdades det i ett reportage i Berliner Zeitung att de båda kunde ha mördats av östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Cats Falck hade jobbat med uppgifter om vapensmuggling från Sverige till DDR. Vad som verkligen hände har aldrig blivit klarlagt. Sveriges Radios P3 Dokumentär gjorde senare ett program om saken, "Scoopet som försvann".

Under senare år har ett antal mer eller mindre allvarliga hot riktats både mot mediehus och enskilda journalister. Hoten kommer från kriminella, nazister och andra extremister. Det gäller bland annat Corren och TV4 i Linköping där kriminella flera gånger uppträtt hotfullt. En rad andra tidningshus har under senare tid drabbats av aktioner från nazistiska Svenskarnas Parti som spänt upp blågula band runt fastigheterna och på en skylt deklarerat att:  "Stopp. Denna byggnad har blivit förseglad av blågula band på grund av den svenskfientliga propaganda som sprids härifrån"

Så sent som förra veckan dömde Göteborgs Tingsrätt högerextremisten Kamil Ryba för ett hot mot Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Göteborgs-Tidningens chefredaktör Frida Boisen och dess redaktionschef Björn Lindsten. Den dömde hade lämnat in ett bombliknande paket till redaktionen. När polisen hade skjutit sönder paketet visade det sig innehålla Koranen och en kniv. 

Den 29-årige gärningsmannen dömdes till sex månaders fängelse för brott mot medborgerlig frihet, den första domen för detta brott sedan 1958. Det är märkligt att den brottsrubriceringen inte använts i andra liknande sammanhang, men det är bra att den  nu tillämpades eftersom hot och övergrepp mot medier inte bara drabbar enskilda personer, utan också våra grundlagsenliga rättigheter. Syftet är ju, som vid bombsprängningen i Nacka och hotet mot Göteborgs-Tidningen, att skrämma publicisterna till tystnad.

Hoten mot medierna har uppmärksammats allt mer och den publicistiska organisationen Utgivarna har kontaktat säkerhetspolisen och diskuterat situationen. Utgivarna fick då löfte om att hot mot journalister ska prioriteras högt.

Det är utmärkt, men en ringa tröst för Nils Horners familj och alla andra som nu sörjer honom, radioreportern med den karaktäristiska rösten. Han hördes i sitt sista radioinslag så sent som dagen före mordet. Sveriges Radio har strikta säkerhetsrutiner, men som utrikeskorrespondent är det ytterst medarbetarna själva som hanterar sin säkerhet på fältet. Enbart Sveriges Radio har närmare tjugo utrikeskorrespondenter stationerade utomlands. Dessa har många kolleger i andra medier, både frilansare och anställda på SVT, TV4, TT och de stora tidningarna.

Rutinerade Nils Horner var enligt både Anne Lagercrantz och utrikeskommentatorn Agneta Ramberg mycket säkerhetsmedveten. Ramberg berättade i Lunchekot hur hon själv blev tillrättavisad av Nils Horner i Pakistan då han tyckte att hon var oförsiktig. Hon var där med honom och ville stanna kvar för länge i en affär. Det kunde utlösa idéer hos någon som såg de bägge västerlänningarna i det oroliga området, menade han.
Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg skriver också om Nils Horners säkerhetstänkande i en intressant och fin text om Nils Horners tragiska bortgång.
Korrigerad och kompletterad 140311 kl 19.36, kl 20.09, kl 20.24
Uppdaterad 140312 kl 00.05, kl 00.46

Länkar:
Kan jag berätta något som berör är det fantastiskt - Nils Horner intervjuas, svt.se hösten 2012
"Man vill ju inte riskera livet för ett inslag i radion på några minuter" - Nils Horner intervjuas 2011, bt.se
Hör Nils Horners rapportering - Utrikes, sverigesradio.se
Berätta dina minnen av Nils Horner - minnessida, sverigeradio.se

Vi är i chock - Cilla Benkö, sverigesradio.se
Kollegor om Nils Horners död - "Djupt tragiskt" - kollegor och lyssnare minns Nils Horner, sverigesradio.se
Under nästan 14 år hördes han i Sveriges Radio - Ekot minns Nils Horners gärning, sverigesradio.se
Mordet på Nils Horner - Studio ett minns Nils Horner, sverigesradio.se
Han hade en förmåga att alltid vara på rätt plats - Anne Lagercrantz intervjuas, dn.se
Nils Horner gjorde värden mer begriplig - Eva Hamilton, svt.se
Den brutalaste påminnelse om hur utsatt journalistiken är - Hanna Stjärne, unt.se

En dödad journalist - ett nederlag för demokratin - Jonas Nordling, aftonbladet.se
Nils Horner död - en viktig röst är tystad - Jan Helin, expressen.se
Nils Horner var alltid på plats - Thomas Mattsson, expressen.se
Nils Horner öppnade värden för oss - Daniel Sandström, svd.se
En radioröst att sakna - huvudledare, dn.se
Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Annie Lööv om Nils Horner - tv-intervjuer i aftonbladet.se
Utan riktiga reportrar hade vi stått oss slätt - ledarkrönika av Eva Franchell, aftonbladet.se
En av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia - Cilla Benkö intervjuas, sverigesradio.se
En felaktig bedömning av hotbilden - säkerhetssamordnaren Finn Isaksson, resume.se
SR:s säkerhetssamordnare om mordet på Nils Horner - nyhetsartikel dagensmedia.se
Journalister har blivit måltavlor - Wolfgang Hansson, aftonbladet.se
Cats Falckfallet tas upp igen efter tolv år - nyhetsartikel, dn.se
Dömd för hoten mot Expressen - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se
Om medborgerlig frihet - chefredaktör Jan Helin, aftonbladet.se
GT:s hjärta är att avslöja hat och hot - Frida Boisen, gt.se

     

Förbudsiver och provokatörer avrundade Meg14

­­­Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö vill  stoppa sajter typ Lexbase genom att begränsa tryckfriheten. Det pläderade hon för i en debatt på Meg14 mellan jurister och publicister som har helt olika syn på saken. Under sista dagen på mediekonferensen hann jag också lyssna på en intressant diskussion om huruvida medborgarna och mediehusen springer åt olika håll eller ej.

Kristina Svahn Starrsjö är med sin syn på tryckfriheten en värdig efterträdare till den tidigare generaldirektören Gräslund som agerade målmedvetet för att begränsa möjligheterna att komma åt offentliga uppgifter på nätet. Eller som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson konstaterade i debatten; om Datainspektionen fick bestämmas så skulle inte ens debattdeltagarnas namn få visas på den stora OH-bilden över scenen.

Lexbase ansökte om och fick ett så kallat utgivningsbevis. Sajter som har det måste ha en ansvarig utgivare precis som tidningar och etermedier. Därmed omfattas de inte heller av personuppgiftslagen och kan därför publicera känsliga personuppgifter. Det är reglerna rörande utgivningsbevisen Datainspektionen vill ändra.

På scenen fanns också Anna Skarhed, justitiekansler, och Mårten Schultz, professor i civilrätt och flitig debattör. De bildade gemensam front med generaldirektören mot Thomas Mattsson som däremot var överens med journalistförbundets ordförande Jonas Norling,  juristerna mot publicisterna. Norling påpekade korrekt att sajter som Lexbase kommer att flyttas utomlands och bortom all kontroll om Datainspektionen får som den vill.

Justitiekanslern kan åtala en ansvarig utgivare, men det är en möjlighet som, helt rätt, används mycket sparsamt. Frågan är dock om inte försiktigheten har gått för långt eftersom detta sker extremt sällan. De senaste decennierna har det bara skett två gånger, nämligen då JK åtalade Expressen i det så kallade spelmålet och senast då JK Göran Lamberts åtalade Expressen för förtal mot Mikael Persbrant.

Det skulle vara intressant att få se JK åtala ansvarige utgivaren på Lexbase för förtal. Det skulle med all sannolikt bli en fällande dom. Sajten var ju igång endast några dagar, men det har ändå kommit in ett mycket stort antal anmälningar till JK mot sajten.

Den andra debatten om mediehusens utveckling var av en helt annan karaktär med fyra filosoferande provokatörer på scenen tillsammans med moderatorn Anette Novak, vd för Interaktiva Institutet. Där jobbar även forskaren Carl Heat som sa att det enda man kan lära sig något av är att göra misstag. Pröva och experimentera, sa han.  Han menade också att det finns otroligt många innovationer kvar att göra för mediehusen.

Yasmine El Rafie, som är utvecklingsredaktör för sociala medier på Sveriges Radio, engagerades för debatten bara någon timme innan den började eftersom Brit Stakston hade fått förhinder. Yasmine El Rafie frågade sig om vi kanske har fel chefer inom medierna och att det därför kanske behövs ett generationsskifte för att få fart på digitaliseringen; många journalister orkar inte vara lyhörda och transparanta, menade hon.

Marknadschefen Joakim Johansson på Universal  Music berättade medryckande och ärligt om de tuffa åren i sin bransch, om alla felbedömningar och misstag som gjordes innan klokheten infann sig, ”när vi insåg att det inte handlade om oss i musikindustrin utan om konsumenterna så vände vi skutan.”  Han konstaterade också att det inte är de största spelarna som överlever utan de som vågar göra något. Härliga ord för alla de medieledare som nu vågar pröva sig fram i sökande efter framtiden!

Det blev det sista seminariet jag följde under Meg 14 och dess totalt närmare 30 seminarier. Drygt 20 av dessa missade jag på grund av tidsbrist eller för att de arrangerades samtidigt, som åhörare måste man här liksom på Bokmässan och i Almedalen prioritera hårt.

Därför är det trist att nödvändiga programtidningen fortfarande är riktigt rörig, svåröverskådlig och obegripligt dålig, mycket märkligt eftersom den rör ett stort mediesammanhang! Därför borde den snarare vara en mönsterprodukt, nu var den bara jobbig. Förra året var det någon som menade att man borde klippa ur alla programpunkter och sedan klistra in dem i rätt tidsordning. Nu fick man, liksom förra året,  bläddra hit och dit, av och an mellan seminarier, Öppen scen och Salongen. Det var till och med lätt att förväxla dagarna.

En del av paneldeltagarna i de olika seminarierna får slita hårt. Expressens och Aftonbladets chefredaktörer Thomas Mattsson och Jan Helin dyker liksom radiochefen Cilla Benkö upp i det ena arrangemanget efter det andra, både på seminarier och i olika monterprogram. Mattsson var nog den man såg oftast, men det är också en fröjd att höra honom, inte minst i hans bestämda och tydliga ställningstaganden för tryck- och yttrandefriheten. Han är idag den ledande debattören på området och verkar helt i Bo Strömstedts anda. Imponerande!

I år hade utställningen med montrar och några scener växt rejält. Det märks att arrangemanget nog kommit för att stanna. Sammantaget har det varit ett par mycket intressanta dagar i alla avseenden. Meg15 kan rekommenderas!

Korrigerad 140308 kl 17.20
Kompletterad med länkar 140317 kl 15.40

Länkar:
Mediedagarna - en framgång för SVT - sammanfattning, vipatvsvt.se
Lyssna på SR:s sändningar från Meg14 - länksamling, sverigesradio.se