Rätt att publicera världsnyheten (!)

Debatten rullar på om anhållandet av Julian Assagne, skuldfrågan, konspirationer och konsekvenser. Den konstigaste diskussionen handlar om medierna snabbt ska publicera en världsnyhet eller ej. En som förvånansvärt nog svarar nej är medievisionären Joakim Jardenberg på sin blogg. Därför funderar jag nu på journalistikens grunder och hur dessa möjligen bör hanteras i en ny medievärld. Det första jag kommer på är att nyheter ska publiceras.

Det var naturligtvis helt rätt av Expressen att publicera sitt scoop. Tanken svindlar inför alternativen. Tänk om Expressen och andra redaktioner i någon etisk eufori höll tyst om att att Wikileaks grundare var anhållen av en svensk åklagare. Snacka om konspirationsteorier.

Redan här möter vi därför ett av de tyngsta argumenten för publicering, ryktet är alltid värre än sanningen. Nyheter ska publiceras, tidningar är till för att publicera och inte förtiga. Grundläggande, viktigt och fortfarande gällande.

Jag skrev i går på Utkiksbloggen om Julian Assagne. Det är bland annat den texten Joakim Jardenberg tar upp på sin blogg. Han resonerar där också om den historiska utvecklingen, hur tidningar förr i tiden kunde vara först ut med stora nyheter och att deras tävlan länge var ledstjärnan för medierna. Sedan kom etermedier och internet och förändrade tillvaron. Rätt beskrivet.

Nu var Expressen "först" med nyheten om anhållandet, det kunde således ingen annan bli därefter. Det jag kritiserade i går var naturligtvis inte att de övriga medierna inte var "först" utan att SvD, Aftonbladet, DN med flera var så förtvivlat långsamma att informera sina läsare om vad som faktiskt redan var känt, ett myndighetsbeslut i Sverige rörande en av värdens just nu mest kända människor.
Här kan man ana en redaktionell tröghet präglad av traditioner, ett faktum som jag tror kan vara förödande för de traditionella medierna om de - trots utvecklingen - fortfarande framöver vill försöka spela en roll i nyheternas värld.

Jardenberg framställer trögheten som kvalitet, det kunde gärna ha fått gå ännu långsammare, menar han och skriver så här:

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?

Nej, för snabbt gick det då inte. Tvärtom. Jag undrar hur många människor som snappade upp nyheten på nätet och sedan sökte mer information hos sina respektive mediesajter som de är vana vid och litar på. Men hos dem var det tyst hela förmiddagen.
Om traditionella medier som SvD, GP, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och alla andra över huvud taget vill spela en roll i en ny medievärld så måste de jobba på ett nytt sätt lämpat för deras förutsättningar och marknader. Lösningen på vägen dit kan inte vara att överge sin publik, att en sådan här gång helt enkelt låtsas som om inget hänt.
Jardenberg tycks efterlysa något som är bättre än vad den realistiska verkligheten kan erbjuda, i detta fall kanske en djupare research gjord av de olika redaktionerna, en sorts kvalitetsfylld "fördjupning".

"Varför då inte göra jobbet ett varv till?" skriver han och menar tydligen att alternativet för till exempel SvD var att tiga om världsnyheten, det vill säga anhållandet, gräva och rota samt möjligen någon vecka senare kunna skriva att åklagaren verkar ha fel. Eller rätt. Eller något annat.
Det är ett helt orealistiskt resonemang. Här var världsnyheten redan ett faktum, en av världens just nu mest uppmärksammade, älskade, hatade och kontroversiella människor har anhållits i sin frånvaro av en svensk åklagare som misstänkt för våldtäkt.
Oavsett var man har sina sympatier eller söker sina motiv så räddar man vare sig Wikileaks, Assagne eller de traditionella och etiskt inriktade medierna genom att hålla tyst om sådana nyheter och säga att vi nog vill kolla saken lite till först.

Jag är sannerligen inte den som är övertygad om att framtidens nyhetsförmedling kräver vare sig traditionella journalister eller medier av dagens snitt eller den som förespråkar en "följa-john-journalistik." Alls icke, men jag förespråkar inte heller nonchalans mot uppdraget och de läsare som faktiskt fortfarande finns.
Expressen hade publicerat sitt scoop, nyheten var ett faktum och de övriga redaktionerna borde snabbt ha informerat sina läsare om det som var känt och om att man jagade mer information. Och om vad som sedan följer. Vad trodde man sig kunna finna under de timmar man avvaktade? Sanningen?

Bortsett från den akuta debatten om journalistikens former just nu måste de klassiska mediehusen även mer långsiktigt börja närma sig de riktigt svåra frågorna; kan de djupt förankrade svenska pressetiska principerna hävdas i en ny och allt mer internationaliserad medievärld? Kan det ifrågasatta tröga svenska pressetiska systemet överleva i denna utveckling eller bör det organiseras på något annat sätt?

Blir etiken bättre om vi får en ny stor byråkrati som ska kolla att både privat- och organisationsägda tidningar, privat- och statligt närstående radio, tv och kanske till och med bloggare etiskt sett "gör rätt". Sådana tankar diskuteras av tidningsutgivare och fack.

Ska alla ha samma etik? Jag bävar.

Frågorna om policy och etik trycker på och kräver nya grepp. Det märktes i går då utgivare på flera större redaktioner kände sig pliktade att i krönikor motivera varför de hade bestämt sig för att publicera en världsnyhet.

Trögheten är journalistikens #assangegate

Nyheten om anhållandet av Wikileaks grundare Julian Assange visar hur förutsättningarna för den professionella nyhetsjournalistiken förändrats totalt. Assange anhållen i sin frånvaro för våldtäkt! Sant eller osant är oklart, men det handlar redan nu om en världsnyhet, hur det än visar sig vara.
Ändå hade varken SR, SVT,Aftonbladet eller en rad tidningar ute i landet publicerat en rad om saken ännu mer än fem timmar efter den första publiceringen i Expressen. Hur tänker man på de redaktionerna?
Jo, förmodligen som förr i tiden.

Hur tänkte man då förr i tiden? Det vet jag som var nyhetschef redan tidigt på sjuttiotalet. Då blev nyheterna nyheter på riktigt först när vi på tidningarna, i mitt fall Gefle Dagblad, till sist bestämde oss för att det vi visste höll som nyheter.
Hyfsat kollade skulle de vara, inget utpekande av någon, kommentarer här och där och sedan publicering. Inte en rad i spalterna förrän allt var klart. Vi hade i vårt skrå ett nyhetsmonopol. Vi konkurrerade lite med varandra, men inte med andra. Vi bestämde!

Och ibland duckade utgivarna ännu mer i känsliga fall och väntade för säkerhets skull för att se om Tidningarnas Telegrambyrå, TT, gjorde något på en osäker grej. Trots att tidningarnas utgivare vid publiceringen var och är ansvariga för TT:s texter och inte tvärtom, men TT är ju ändå TT, sa man. Men i dag är det väl ingen som väntar på TT?
Undrar förresten i sammanhanget hur många människor som vet varför vår nationella nyhetsbyrå heter Tidningarnas Telegrambyrå? Telegrambyrå?
Tidningarnas Tweetbyrå kanske är ett alternativ?

Tidningarna, skrev jag. Just det, radio - och tv var inte särskilt bra på nyheter i äldre tider. Länge var det till och med reglerat att det var tidningarnas nyheter som skulle läsas i radio via TT:s sändningar i etern.
Radions verksamhet begränsades på den punkten, man ville värna tidningarna och göra ungefär som förr trots den snabba radiotekniken. Med regler begränsade man länge nyhetsförmedlingens snabbhet.
Visst låter det otidsenligt, så tänker väl ingen idag?

Publiceringsprinciper och etik har alltid växlat över tid och ska naturligtvis också göra det. Tiderna förändras, människornas syn på brott, moral, mänskliga rättesnören och allt annat omkring oss förändras. Långt tillbaka publicerades ofta namn på både rattfyllon, småskojare, sinnesjuka och andra olycksbarn. Det ansågs rätt då, men få om ens någon vill väl ha tillbaka den tiden.

Nyhetsbranschen anser sig numera ha en bra etisk nivå och namnpubliceringar leder då och då snarare till kritiska debatter bland publicisterna. I stället för namnpubliceringar manifesteras den höga etiska nivån inom de ansvarsfyllda tradmedierna med mer eller mindre pixlade bilder på fotbollsspelare, politiker, affärsmän och progamledare i tv.
Alla lyfts fram som kändisar, profiler eller stjärnor, men vi får oftast inte veta vilka det är, i vart fall inte dag ett eller två. Kanske dag tre? Tidstypiskt eller otidsenligt? (Tur att Flashback finns, säger somliga, inte minst ute på redaktionerna).
En av landets mest kända poliser, Göran Lindberg, publicerades i god etisk ordning pixlad under den första perioden efter gripandet i Falun.

Man bör fråga sig hur de traditionella nyhetsredaktionernas dynamik och utgivarnas tillämpade etik utvecklas i takt med dagens alla förändringar i mediesamhället. Hur hanteras det faktum att allt sker just nu och sprids direkt via nya kanaler som till exempel bloggar och mikrobloggar? Eller att grejen publiceras just i detta nu av någon annan om inte jag gör det?
Dessa faktum beskrivs i regel som problem för den professionella nyhetsjournalistiken eftersom allt, utgivarbeslut och sådant där, ska gå så förtvivlat snabbt. Och att andra publicerar sådant som proffsen inte vill publicera...
Är det ett problem?

Nyheten om Julian Assange var redan rejält refererad och kommenterad på mikrobloggarna när några av landets ledande medier till sist bestämde sig för att publicera. Det är där problemet finns, den professionella nyhetsförmedlingen är med sin struktur och sina traditioner för långsam. Koll, koll, koll...

Och i just detta fall är det väl ändå så att grejen faktiskt är en världsnyhet, oavsett om den är korrekt eller felaktig? Att den felaktiga nyheten kanske till och med i så fall snabbt visar sig vara en större nyhet än korrekta beskyllningar om våldtäkt? Men redaktionerna väntade och kollade och hade sig.

Nej, jag tror inte att nyhetsproffsen innerst inne påverkats särskilt mycket av den nya situatuionen och konkurrensen. Till och med Martin Jönsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, och en av de mer progressiva i ämnet, skrev idag på Twitter om den fördröjda publiceringen om Assange att man på SvD aldrig "rewritar", skriver om andras texter, per automatik. Och sedan skrev han att det var "tidig morgon" och att det därför tog tid att "kolla" den där grejen om Assange.
Man ville, som alltid, kolla det som gick att kolla. Man gjorde som förr vilket förvånar mig lite eftersom varken Jönsson eller Svenskan brukar blicka bakåt i dessa frågor. Tvärtom.

Varken på SvD eller någon annanstans i branschen har man egentligen ännu börjat rubba på de publicistiska fundamenten trots att förutsättningarna för professionen ändrats så mycket. Dagens nyhet om Julian Assange är ett bra exempel på att man även i de gamla bastionerna nog måste försöka modernisera sina publicistiska principer och den etiska bedömningen om vad som ska publiceras, när det ska ske och hur det ska ske.
Det är omöjligt att bara göra som förr.
Traditionens enorma betydelse för vår oförmåga att orka tackla svåra etiska frågor återspeglas också mellan raderna i Thomas Mattssons krönika där han i någon mån urskuldar sig för publiceringen av Expressens scoop, signerat av Niklas Svensson och Diamant Salihu. Det är rätt typiskt i dagens publicistiska Sverige, chefredaktören känner ett behov att förklara varför saker och ting publiceras... (Se även uppdateringar sist i texten med länkar till fler redaktörers förklaringar).

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen. Aftonbladet hade fått ett förnekande mejl från sin nye kolumnist Julian Assange, men annars fanns det inget nytt i artiklarna trots timmars försening.
En världsnyhet tappades bort i traditionerna.

Nyheten har blivit så snabb så att inte ens nyhetsproffsen hinner med.

UPPDATERINGAR 100821:

REDAKTÖRER OM VARFÖR NYHETEN PUBLICERAS:
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om varför tidningen publicerar nyheten.

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson förklarar varför Svenska Dagbladet publicerar namn mm.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström skriver om publiceringen.

Rapports utgivare Morgan Olofsson och Aktuellts utgivare förklarar gemensamt varför de publicerar nyheten om Julian Assange.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin förklarar publiceringen i sin tidning.

ÖVRIGA TEXTER 100821 OM ANHÅLLANDET:
Emanuel Karlsten, redaktör på Expressen för sociala medier, skriver om konspirationsteorierna rörande beskyllningarna mot Assagne.

Medievisionären Joakim Jardenberg kommenterar nyheten om Wikileaks grundare.

SvD:s krönikör Anders Mildner skriver om att nätet fylls av skepsis.

Sofia Mirjamsdotter bloggar om pressetik i ljuset av beskyllningarna mot Assagne.

UPPDATERING NYA TEXTER 100822:
Expressen chefredaktör Thomas Mattsson samlar intrycken dagen efter tidningens scoop.

Svenska Dagbladets redaktionschef bloggar dag efter avslöjandet.

Dagens Nyheter kollar hur nyheten publicerades upp runt om i världen.

Konstig elitdebatt och pinsamma programledare.

Efter dataentusiasternas uppmärksammade sommarkoloni på Tjärö i Blekinge, Sweden Social Web Camp, på Twitter #SSWC, har det uppstått en konstig debatt om att deltagarna utgör en slags "elit". Kanske till och med en elit som bör betraktas med en viss misstänksamhet. Debatten har främst förts på Twitter och i bloggar, några länkar med exempel sist i denna text.
Det är en knäpp debatt. I så fall tycker jag det är värre med okunskapen åt andra hållet, om man säger så. Idag är fyra miljoner svenskar med på Facebook, men i TV4:s morgonsoffa sitter programledarna och närmast koketterar med att de inte riktigt ännu fattat vad sociala medier är för något. Pinsamt.

I soffan satt programledarna Kristin Kaspersen och Anders Kraft och pratade med bloggaren Joakim Jardenberg, tillika vd i Mindpark, teknikjournalisten, bloggaren och komikern mm Karin Adelsköld samt medieforskaren Marie Grusell.

Inslaget i TV4 om mötet på Tjärö kan du se här. Det inleds med ett bra reportage av reportern Lisah Pettersson utifrån Tjärö. Mötet verkar onekligen vara ett jättebra arrangemang fixat av initiativtagarna, bloggaren och entreprenören Tomas Wennström och internetstrategen Kristin Heinonen.

Efter reportaget kom sedan debatten i studion med den nämnda panelen. Kaspersen, själv bloggare (!), och Kraft tittar storögt in i kameran och ställer de urgamla och tjatiga frågorna om huruvida sociala medier kommer att påverka valet.
Hela anslaget kan uppfattas som att de knappt hört talas om sociala medier tidigare, men så illa kan det ju bara inte vara. Och varför i så fall uppträda som om man talar om något som det vore tämligen okänt?
Varför blir inte televisionens bevakning av medieutvecklingen kunnigare med tiden, är det tradmediernas revirtänkande som spökar, de traditionsbundna mediemänniskornas oro och rädsla för konkurrensen från internet och dess "sociala medier", företeelser som de betraktar som lite farliga och som man därför bör vara försiktig med? Myter odlas, ungefär som om frimureriet inom ordensväsendet.

Om jag minns rätt så är idag över 40 procent av svenska folket med på Facebook, runt fyra miljoner människor. I hela världen lär det vara 500 miljoner människor med på Facebook. Och i morgonsoffan hos TV4 talas det om sociala medier som en spännande nyhet som man egentligen inte vet så mycket om.

Jag rekommenderar därför inte bara en titt på länken ovan, utan också en koll på länken till Joakim Jardenbergs kommentarer i ämnet på YouTube. En kunnig och uttömmande kommentar. Det inslaget spelade han in i bilen på väg hem till Helsingborg efter besöket på TV4, ett bra exempel på möjligheterna i medieutvecklingen; det är via bloggar, YouTube och andra nya möjligheter som den kvalificerade informationen kommer allt oftare.
Arrangörerna på Tjärö verkar fundera på andra former för nästa års möte, kanske en träff för upp till 1000 deltagare. Blekinge ligger i ett avlägset hörn av landet, kan man hoppas på en något mer central plats? I så fall ansluter jag mig kanske till eliten...

Några exempel på länkar till elit-debatten med fler länkar i de olika inläggen:

Journalisten Malin Nävelsö funderar på sin blogg Port Freedom.

Journalisten Fredrik Wass skriver om elit och SSWC på bisonblogg.se

Journalisten och företagaren Mikael Winterkvist bloggar om en debatt han inte förstår.

Bra reportage på idg.se om mötet på Tjärö.

UPPDATERAD 17.8:

Anders Mildner i Sydsvenskan om mötet på Tjärö.

Anna Lindberg skriver på Mindpark om "Bubblan, eliten och torglåten".

Norton 360 så säkert att det inte går att köpa...

Nu har jag inte många dagar på mig för att förnya säkerhetsprogrammet Norton 360 i ett par av mina datorer. Det är lättare sagt än gjort visade det sig. Formuläret på Symantecs hemsida vägrade acceptera mina uppgifter och hjälpen via Norton Chat Support hjälpte inte heller.
Till slut bad chattaren hos Symantec att få tillträde till min dator via fjärrstyrning; säkerhetsföretaget ville in i min dator för att jag skulle kunna köpa deras program som ska hindra andra från att komma in i datorn! Lite konstigt. Jag sa nej.

Fomuläret hos Symantec är rätt svårtolkat. Först ska man skriva in sin epostadress och direkt därefter begärs ett lösenord som dessutom ska konfirmeras. Frågan infinner sig omgående, vilket lösenord vill de ha? Vill Norton har lösen till min epost? Ojoj. Eller till bankkortet? Otänkbart.
Nej, det var lösenordet till Norton Account som efterfrågades, sa chattaren när jag frågade för tredje gången. Rätt konstigt eftersom jag så vitt jag förstår redan var inloggad på kontot. Och dessutom accepterades inte lösenordet.
Det spelade nu inte så stor roll eftersom inte heller mitt bankkortsnummer accepterades av någon anledning, så det kunde ändå inte bli något köp.

Då prövade jag med ett annat bankkort, men det gick inte heller. Via chat-hjälpen fick jag ett nytt lösenord, men det hjälpte inte heller. Då frågade han om jag hade aktiverat "Safe card" på mitt kort.
- Nej, sa jag, har aldrig hört talas om Safe card. Vad är det?
- Ett säkerhetssystem som gör det säkrare att handla via nätet och det måste du ha för att kunna handla hos oss efter den sista mars.

Jaha. Det kanske borde informerats om den saken i formuläret, men jag såg ingen sådan upplysning. Säkerheten börjar drivas lite väl långt om man med normala datakunskaper inte klarar av att köpa säkerhetsprogram hos Symantec, särskilt som formuläret påminner om en gissningstävling.

I det läget bad killen på Symantec att få tillträde till min dator.
Det kan jag tänka mig att gå med på om min datorleverantör vill gå in för en serviceåtgärd i systemet.
Nu sa jag däremot nej, jag ville inte släppa in någon som därmed per automatik via formuläret också skulle få koll på mitt bankkontonummer inklusive cvv-nummer och kompletta namn- och adressuppifuppgifter om mig. Det var bara mitt personnummer som saknades.
Och nog är det väl lite konstigt om Symantec som säljer just säkerhetsprogram föreslår detta, särskilt då skälet bara är att de krånglat till sitt beställningsformulär och därtill lagt till nya säkerhetsrutiner som det inte informeras om i formuläret.

Så nu får jag väl åka till OnOff eller MediaMarkt och köpa Norton över disk, alternativt byta säkerhetsprogram.
Tar gärna emot tips om bra program, bara de inte är så säkra att de inte ens går att köpa...

Kritiken ökar mot barnporrdomen i Uppsala

Först idag har jag läst Svenska Dagbladets söndagstidning och krönikan av ledarskribenten Sanna Rayman, "Vem ska få styra din blick". Kloka synpunkter i en bra text!

Jag skrev i ett tidigare inlägg på Utkiksbloggen om att det hysteriskt uppskruvade tonläget runt begreppet barnporr nu äntligen börjar få kritik.
Sanna Raymans artikel i Svenska Dagbladet är ett bra exempel på att barnporrlagen, eller snarare tillämpningen av lagen, ifrågasätts i allt vidare kretsar.
Även medievisionären Joakim Jardenberg är inne på samma spår på sin blogg jardenberg.se där han i sina snabba kommentarer under punkt 16 konstaterar att debatten går åt rätt håll.

En rad andra bloggare tar också upp saken, som till exempel Ingemar Wincent i Ingemars blogghörna där han konstaterar att Piratpartiet har en poäng som kritiserar lagen. Det har han rätt i och frågan är när andra partier ska vakna upp i denna fråga.

Kritiken växer således efter domen i Uppsala. Utöver de redan nämnda ägnar sig nu en rad andra skribenter och bloggare åt en klok och saklig kritik, som till exempel bloggaren Karl Andersson som i denna text främst inriktar sig på Ecpats agerande.
Välkände bloggaren och tidigare prästen Niclas Strandh funderar klokt kring frågan på Deepedition.com under rubriken "Sex är alltså värre än våld om barn är inblandade".

Sist men inte minst, se gärna Rapports sändning där Anna Troberg från Piratpartiet först förklarar varför lagen slår fel varefter den för barnpornografi dömde serieexperten, Simon Lundström, träder fram och berättar om hur det gick till när han blev misstänkt och dömd för barnpornografibrott.
Inslaget om Piratpartiet börjar c:a 7,42 minuter in i programmet. Intervjun med Simon Lundström kommer efter 8,55 minuter.
Missa inte bilderna av hyllorna hemma hos Lundström, i den seriesamlingen fanns det ett femtiotal teckningar som han dömdes för. Och nu får varken han eller SvT Rapport visa dem för svenska folket - det är olagligt att titta på dem i tryckfrihetens förlovade land...

UPPDATERING: Länkar till andra bloggar om barnporrdomen mm:
Bloggaren Skatan skriver på Skatans tankar om hur lagstiftaren ser problemen med pedofilernas glasögon.

Bloggaren Oscar Swartz intervjuar den dömde mangaexperten.

Per Petterson, en bloggande lila liberal, gillar kritiken mot barnporrlagen och gillar Piratpartiet mer än Bodström och Ask.

Bloggen Skivad Lime skriver om hur lagarna kan utnyttjas i en vårdnadstvist.Precis som det tycks ha gått till med serieexperten i Uppsala.

Brommamoderaternas ordförande Per Hagwall bloggar om hela soppan och illustrerar sin blogg med bland annat en bild föreställande Solstickans pojke, glasklar barnporr om man utgår ifrån domen i Uppsala tingsrätt.

Fredrik Strage skriver om sin olagliga bokhylla.

Piratpatiets Rick Falkvinge ändrar sig och gör en pudel om sitt kritiserade uttalande om barnporrlasgen.

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén håller med Rick Falkvinge.

Expressens kulturchef Karin Olsson intervjuar Simon Lundström och skriver bra om domen och dess konsekvenser.

Med flera ...

Barnporrlagen får berättigad kritik

Lagen mot förbud av innehav av barnpornografi böjar nu få berättigad kritik efter en märklig dom i Uppsala tingsrätt, här refererad i Arbetarbladet i Gävle.
Lagen om barnpornografi började gälla för ett tiotal år sedan och förslaget om innehavsförbud kritiserades starkt av tryckfrihetens försvarare eftersom det plötsligt inte bara blev olagligt att producera och sprida något som är förbjudet enligt tryckfrihetsförordningen, utan också att inneha en sådan produkt. En historisk förändring, men de synpunkterna vägde naturligtvis lätt i debatten. Det är närmast omöjligt att argumentera för något som kan uppfattas som försvar för barnpornografi

Det är just detta ordet "innehav" som är intressant. Detta är så vitt jag förstår fortfarande det enda lagförbud mot innehav som finns för tryckta skrifter i Sverige och därmed utmanar lagen den svenska tryck- och yttrandefriheten.
Det har nu lagens förespråkare inte brytt sig om, ändamålet har setts som viktigare än tryckfriheten. Nu har dock debatten kommit igång sedan Uppsala tingsrätt dömt en kännare av mangaserier som haft teckningar av nakna barn i sin dator. Polisen beslagtog datorn och hittade bilderna. Barnporr enligt domstolen, inte alls enligt kritikerna.

Sveriges Radio har ett häpnadsväckande uttalande av Axel Peterson, kansliråd på straffrättsenheten på justitiedepartementet. Han ger moralpaniken ett ansikte när han säger att de som hittar mangaserier hemma bör "göra sig av med materialet och i förekommande fall kontakta polisen". Jösses, vad händer, vart är vi på väg?
I Dagens Nyheter är Peterson något mer sansad, men klokast i samma artikel är Marie Eneman som forskar kring barnporr och som frågar sig om vi kanske till och med är på väg att kriminalisera tankarna i våra huvuden.

Begreppet barnporr är så laddat att få vågat ge sig in i debatten, men efter den här domen har en rad respekterade kritiker dömt ut domen. Läs till exempel Gefle Dagblads intervju med bibliotekarien Daniel Gustavsson som menar att även bibliotek, och många andra, är lagbrytare om denna dom vinner laga kraft.

Alltså, förbudsamhället är på väg mot nya triumfer i Sverige. Det finns det all anledning att återvända till i debatten, men just nu är det nog viktigast att läsa kloka ord om saken på, framförallt, skilda bloggar. Det gäller till exempel Henrik Alexanderssons blogg.
Klok i sammanhanget är också moderate riksdagskandidaten Per Hagwall som bloggar om vad han tycker om förbudet att inneha barnporr och om Epcats inflytande i dessa frågor. Organisationen har drottning Silvia som beskyddare och hon har också tydligt tagit ställning för ännu hårdare förbud, bland annat i en uppmärksammad radiointervju där hon krävde ett förbud även mot att titta på barnporr i en dator även utan nedladdning. Piratpartiet och Rick Falkvinge kritiserar både drottningen och Ecpat för deras agerande. Jag instämmer, domstolens beslut visar att lagen närmast blir kontraproduktiv eftersom den börjar uppfattas som löjligt överdriven. Det var väl inte det Silvia och Ecpat ville?

Piratpartiets ledamot i Europaparlamentet, Christian Engström, har också skrivit en mycket bra och läsvärd text i ämnet för några månader sedan. Han pekar på risken för att det kommer fler krav på censur och han har naturligtvis helt rätt.
Frågan är hur nästa dom om innehav av barnpornografi kommer att se ut, för att inte tala om den första domen mot den som tittar på barnporr i en dator. Det är nämligen förbjudet i Sverige sedan den 1 juli i år. Kommer nästa dom att väcka respekt eller uppfattas som lite löjlig?
Domen mot mangakännaren måste överklagas och prövas i högre rätt.

Almedalen är kul och en bra mötesplats

Det tar några dagar att smälta alla intryck efter en vecka i Almedalen i Visby, ett unikt arrangemang för alla som är intresserade av debatt, politik och samhällsutveckling. Det är dessutom en fantastisk mötesplats. Som konsult med eget företag får jag och alla andra med liknande verksamheter alltid i Almedalen nya kontakter med människor som kan generera nya uppdrag.
Det sämsta i år var faktiskt mobilnätet, det räckte inte alls till för alla som ville ringa eller blogga. Samt att krogarna ibland inte klarade anstormningen, det kunde ta tid att få in maten.

I år omfattade programkatalogen, en tabloidtidning med 104 sidor, nästan 1400 seminarier, debatter, tal, mingel och andra evenemang! Vård- och omsorg lär ha varit det största ämnesområdet, men snart sagt varenda samhällsfunktion var på något sätt representerad. Alla hittar något av intresse.

Jag var på en lång rad seminarier om medierna och dess framtid. Niklas Ekdal modererade till exempel ett intressant samtal arrangerat av Radiobranschen med politiker och radiochefer, däribland Christer Modig på MTG och med ett förflutet i Gävle, om radions utveckling. Lena Victorin på Tidningsutgivarna, TU, ledde en lika intressant debatt om drevjournalistiken och själv var jag med i en panel där moderatorn, Tidningsutgivarnas Per Hultengård, ville veta vad vi tyckte om det pressetiska systemet. I den panelen fanns också Aftonbladets tf ansvarige utgivare Lena Mellin, bara någon dag innan hennes tidning publicerade den första artikeln om Sven Otto Littorin. Om den historien hade varit känd skulle nog flera av TU:s debatter utvecklats annorlunda...

Energi- och miljöfrågorna var påtagligt närvarande i Almedalen, bland annat genom Energispektrum där också Gävle Energi fanns med. Kärnbränsletransportfartyget Sigyn låg på bästa plats i hamnen och fungerade som konferenslokal för en rad olika organisationer, bland annat TU. På kajen intill Sigyn kunde man kolla in elbilar.

Vårdfrågorna dominerade således seminarieverksamheten och inte minst äldrefrågorna fick stort utrymme. Vårdförbundet ordnade frukostsamtal varje dag med partiernas företrädare. Både facket och arbetsgivarnas organisationer ordnade en lång rad seminarier och gissningsvis fanns varenda facklige ordförande på plats, som till exempel TCO:s ordförande Sture Nordh och Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.
Hon var bland annat med i en debatt där arrangören nöjde sig med att bara ha med människor med samma åsikt i panelen. Det blev lite konstigt, men Tidningsutgivarnas vd Anna Serner fanns dessbättre i publiken och kunde till sist balansera debatten lite med sina frågor och synpunkter.

Utvecklingen för de sociala medierna märktes tydligt i Almedalen i år. Joakim Jardenberg, Mindpark, och Brit Stakston, JMW, öppnade "Sociala medieakuten" på Café Milagro med en morgontidig talkshow som sändes via webb-tv. På plats pallrade jag mig aldrig upp så tidigt, men sedan har jag kollat in showerna som det fortfarande finns länkar till på JMW. Mycket bra med intressanta gäster.
Många arrangörer filmade sina arrangemang och det kan löna sig att titta på deras hemsidor efter länkar. Den debatt som fick mest beröm av alla var nog Magasinet Neos samtal mellan Maria Wetterstrand och Johan Norberg. Den kan ni se här. Debatten börjar en liten bit in på Bambuser-inspelningen. I Upsala Nya Tidning utnämndes seminariet i en ledare till årets seminarium i Almedalen.

Apropå sociala medier gjorde Almega tillsammans med Politometern en jättebra grej genom att öppna ett nytt "presscentrum" för bloggare, Bloggplats H12, på Hästgatan 12. Mycket bra! Där kunde Almedalens alla bloggare jobba i lugn och ro på sköna kuddar och stolar med tillgång till bredband, fika och toalett.
Inte så dumt med tanke på att Almedalens officiella presscentrum bara släppte in folk med presskort. Om detta skrev jag här och där finns också en kommentar av den ansvarige chefen LG Wallmark på Telia, som tillsammans med Gotlands Kommun skötte Almedalens presscenter på uppdrag av de politiska partierna.
Därför var det kanske lite pinsamt för Telia att G3-nätet funkade dåligt under Almedalsveckan. Det klarade helt enkelt inte trycket då alla ville ringa, surfa eller blogga samtidigt.
Telia passade också på att introducera G4 i Almedalen, men det verkade inte heller fungera så bra. Emanuel Karlsten fick låna en utrustning och skrev senare på Twitter att det inte fungerade. Det är svårt med tekniken.

Emanuel Karlsten är redaktör på Expressen för sociala medier och därtill känd twittrare och bloggare, både privat och i Expressen. I Almedalen gjorde han också debut som tv-reporter i Expressens sändningar med Niklas Svensson i "Raka svar" från just Almegas monter.
Det var utmärkta program och ett ses nog än i dag av många, nämligen programmet där Sven Otto Littorin intervjuades bara ett drygt dygn innan han avgick.

Det märkligaste i Almedalen är att alla seminarier och arrangemang lockade många besökare, ofta blev det helt fullsatta lokaler. Bara tio minuter innan evenemangen började var det glest i bänkarna, men minuterna innan strömmade besökarna in. Detta trots att konkurrensen var hård med många arrangemang att välja emellen.
Dessutom förekom det som vanligt överallt oannonserade torgmöten, demonstrationer och mer eller mindre fantasifulla påhitt. En åsikternas marknad och en fenomenal demokratisk manifestation där alla samhällsfrågor numera märks mer än partipolitiken under veckan, men politiken i allmänhet och partiledarnas tal i synnerhet fungerar som Almedalens kärna, en röd-blå-grön tråd, om man säger så...

Frågan är hur Almedalen kommer att se ut i framtiden. En stor risk är att en del organisationer tröttnar eftersom hyrorna för lokaler höjts kraftigt. Jag vet arrangörer som redan nu bestämt sig för "gerillaverksamhet" på gator och torg nästa år för att slippa hyran.
Även boendet är ett problem; hotellrum och lägenheter blir allt svårare att få tag på. Och priserna ökar. Många boende i Visby hyr ut sina lägenheter och villor under Almedalsveckan och flyttar själva ut till sommarställen och husvagnar.

Årets Almedalsvecka slog, som vanligt, rekord i antalet arrangemang. Nu var det valår och därmed blir det kanske lite mer avslaget nästa år. Eller också fortsätter arrangemanget att locka fler arrangörer och besökare.
Jag har i alla fall bokat in mig nästa år också...